RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-07-10 23:41:18

EmmaJuto blogg

EmmaJuto blogg på Nouw

Hur ska jag orka?

2019-02-16 13:51
Från EmmaJuto

Det har gått över en månad sedan senaste inlägget. Jag har haft problem med Nouw appen och har därför haft svårt att uppdatera. Vad har hänt sedan sist? Väldigt mycket. Vart ska jag börja? Efter att jag under vinter perioden mått väldigt dåligt och inte haft någon energi så börjar saker äntligen att rulla på igen. Tack vare att jag har fått tillbaka lite rutiner och börjat äta extra D vitamin så börjar jag må bättre igen. Jag gav mig själv ett löfte till det nya året, Gör val som är bra för mig. Jag är en person sm inte tycker om att vara självisk och tänka på mig själv. Men jag lovade att jag skulle ändra på det i år. Jag har gett tid åt mig själv och börjat prioritera olika saker i min vardag. Men det är svårt. Jag har min utmattnings depression som jagar mig. Energin räcker inte till. Det är så frustrerande att inte kunna göra sånt jag vill. Jag måste välja mellan att träffa vänner eller att plugga. Det går inte att fixa båda samtidigt. Jag klarar knappt en sak i taget. Jag har valt att lägga fokus på skolan och göra allt jag kan för att faktiskt klara av att komma in på gymnasiet i höst. När jag gick ut 8:an så hade jag betyg i 3 ämnen. Jag gick då i sjukhusskola och klarade inte ens av att ta bussen dit. När jag började 9:an så började jag på pedagog teamet. Det räddade mitt liv. Jag har det senaste halvåret kämpat och kämpat och faktiskt lyckats. Jag är stolt över mig själv och jag tror på mig själv. Innan jul hade jag betyg i 4 ämnen och planen är att jag ska ha 12 när jag går ut 9:an. Jag har alltså 5 månader (4 nu) på mig att plugga upp 8 ämnen. Jag går i skolan sammanlagt 3 timmar i veckan och resten gör jag hemma. Det är tufft. Men jag tror faktiskt att jag kan fixa det. Men jag fick som sagt var välja bort mitt sociala liv. Jag har en vän som kan komma förbi någon gång ibland och det tar så mycket energi. Och det är hemskt. Jag älskar att umgås med den här personen men min kropp klarar det inte. Jag vet inte hur, men jag ska klara det. Jag har sökt till gymnasiet och det kändes bra. Jag har äntligen efter 6 veckors paus kommit igång med träning igen. Och det låter ju helt galet... Jag kan gå till gymmet men inte träffa kompisar.... Jag har egentligen inte energi för att gymma, men jag måste. Min skolios gör att jag knappt orkar bära min kropp. Om jag inte tränar och bygger upp muskler i överkroppen så kommer jag inte kunna röra mig till slut. Det gör fruktansvärt ont och träning är den ända lösningen. Smärtstillande hjälper inte. Mitt ända hopp är att mina muskler orkar hålla upp min kropp utan att skada mina nerver. Jag har en tuff period framför mig men jag tänker inte ge upp. Jag ska klara det, jag måste klara det.

Kommer jag orka?

2019-01-06 01:36
Från EmmaJuto
Jag skrev ett långt inlägg häromdagen som tyvärr försvann... Men men så kan det vara... Det här inlägget handlar om någonting helt annat än vad det jag skrev häromdagen gjorde. Btw så har jag färgat håret❤


2019 kommer vara mitt viktigaste år hittills... Det är mycket som står på spel. Jag har kämpat i 2-3 år för att uppnå ett mål som tar plats i höst, Gymnasiet. Jag har 5 tuffa och krävande månader framför mig men jag blickar framåt. När 2018 började kände jag att (i år ska vara mitt år) och så blev det oxå. Men i år känner jag mest att, kommer jag orka? Jag har en lång väg att gå på kort tid. Jag har lovat mig själv att sätta mig själv och min hälsa först i år. Jag har redan börjat märka av att jag inte har energi till att vara social... Jag har lagt focus på mig själv helt och hållet för första gången i mitt liv. Jag måste hitta en ny balans med mig i focus. Jag måste börja göra val som gynnar mig och inte bara alla andra. Jag är nervös, jag är orolig att min plan går i tusen bitar. Energin jag har just nu är ifrån att jag äntligen vågar drömma. Alla runt om kring mig säger åt mig att ta det lungt... Jag testar bara mina gränser, de senaste åren har jag inte haft den möjligheten. Jag ska inte falla tillbaka men jag kanske måste ta några steg fram och sedan backa ett steg igen... Det är en balansgång men just nu så tar jag mig framåt och jag vill se vart jag kan ta mig.

Det viktigaste året i mitt liv.

2019-01-01 03:12
Från EmmaJuto

Vart ska jag börja? Jag har så mycket jag bara vill få ur mig. Just nu så vet jag inte om jag vill skratta, gråta eller kanske både och. Nu är det 2018 slut och när klockan slog 00.00 så fick jag en stark känsla. Jag ville bara gråta. Jag visste inte var det var, jag var rädd, lycklig, stolt och glad på en och samma gång. Jag har inte direkt haft någon speciell känsla inför nyår utan mer känt att jaha då var det nyår. Men när jag såg himlen fyllas med starka färger så var det något jag kom på. För exakt 1 år sedan så skrev jag ett brev till mig själv sm jag skulle läsa idag. Jag fick komma ihåg känslan när jag skrev brevet och allt jag kände då var hopp och smärta. Jag fick en chans att se vad som hänt i år och jag kom fram till att fy fan vad grym jag är. Mina ögon fylldes av tårar och jag var så jävla stolt. Ett år till kände jag bara, jag klarade ett år till. Jag har gjort så mycket i år som jag vet att inte alla kan göra. Jag har kämpat med diagnoser och sjukdomar det här året och krossat dem. Tyvärr så vill de ha en returmatch under 2019 och helt ärligt är jag rädd. Men jag är inte rädd för dem, jag är räd för vad som ska hända nu när jag vet att jag kan segra, när jag vet att jag kan vinna. Jag har ca 5 månader på mig att gå från 4 betyg till 12. Och om jag klarar det så kommer en av mina drömmar att gå i uppfyllelse. Då har jag möjligheten att gå en gymnasielinje som är en del av min dröm. O om jag kommer in så har jag 3 år framöver med massor av nya utmaningar. Jag vill så mycket men jag är begränsad. Jag har i hela mitt liv på ett eller annat sätt känt mig fängslad i min egen kropp. Och jag tycker det är obehagligt att efter så många år äntligen få veta att resten av mitt liv inte ska se ut så. Jag har utvecklats så mycket, jag har lärt mig så mycket om mig själv. Jag har varit rädd att drömma. Min förra dröm gick i krass på grund av mina sjukdomar. Men den här drömmen kommer jag inte låta nån eller något ta ifrån mig. Jag har aldrig berättat vad min dröm är för att den skrämmer mig lite. Okej helt ärligt jävligt mycket. Men jag har lärt mig att om mina drömmar inte skrämmer mig så är de inte tillräckligt stora. Jag vet att 2019 kommer vara ett väldigt tufft år för mig. Jag vet också att jag tänker ge det här året till mig. Jag ska krossa allt i min väg. Jag kämpar fortfarande med att hitta balans i mitt liv med diagnoser, skola och vardag. Jag känner väldigt mycket rädsla inför 2019, men jag ser där i mot att jag kan ha hittat början på rätt väg. Den vägen är lång, men det har tagit mig många år att hitta den så nu får jag vara noga med att inte vika av. För om det här är rätt väg då tänker jag äga den.

Idag så var dock inte alla mina tankar närvarande. Jag fick veta att jag var nära på att förlora en av de viktigaste och finaste människorna i mitt liv på ett väldigt tragiskt sätt. Jag vill inte skriva detaljer, men jag kan skriva att det gjorde ont. Jag vart rädd. Jag vet inte om jag hade vågat fortsätta drömma utan den här personen vid min sida. Jag är enormt tacksam att du finns kvar här på jorden och jag hoppas att du ska stanna kvar här med mig och hjälpa mig att drömma.

Mitt lugn

2018-12-17 11:05
Från EmmaJuto

Jag är på en plats i mitt liv då ingenting kan påverka mig. Jag känner lugnet. Det är så skönt att veta att det är möjligt att leva i nuet, utan att vara stressad över framtiden. Skolan har gått bra, och jag har äntligen hittat rätt gymnasium. Grillska/Estet media. Det är en lång väg dit med mycket plugg på kort tid. Men tack vare mitt lugn så tror jag att jag kan klara det. Jag intalar mig själv att *Om dina drömmar inte skrämer dig så är de inte tillräckligt stora*.
Mitt i allt det är så kom tyvärr sjukdom ikapp mig. Jag har länge mått konstigt och haft extrem huvudvärk. Det blir VC idag... Det är förmodligen nått med mina öron då de gör ont och jag hör mycket sämre. Jag har även lite febber... Så vi får väll se vad det är.. Men jag hoppas på att jag blir frisk fort...
Jag har lärt mig så mycket under de senaste 3 åren. Jag har hittat mig själv. Jag har funderat på hur livet skulle ha sätt ut om jag aldrig blev sjuk... Jag skulle förmodligen fortfarande vara den där sjukt blyga tjejen som aldrig sa nej. Mina sjukdomar gjorde mitt liv till ett helvete, men jag är ändå glad att jag har dem. För jag uppskattar livet på ett helt nytt sätt.

Vart är jag?

2018-11-08 18:22
Från EmmaJuto

Det har gått en månad sedan senaste inlägget.. Så nu kommer en update.
Skolan har fungerat bra och flyttit på. Vi har planerat hur jag ska jobba framöver..

Träning och kost har gått fantastiskt.. Jag är så stolt. Minus ca 6 kg och ca 7 cm runt magen. Ingen läsk, inge godis.
Jag har aldrig velat träna för utseendets skull utan för min hälsa. Jag vill inte få sjukdomar eller lägga för mycket vikt på min skolios... O det är skönt att både känna och se att det händer något.
Jag tycker om gymmet och tycker det är kul att gå dit.
Gymnasiet är fortfarande ett mysterium för mig men det är snart dags för öppet hus på olika skolor... Förhoppningsvis blir besluten lättare då...
Ber om ursäkt för ett snabbt o slarvigt inlägg men just nu ligger jag med febber och hosta och är därför inte så pigg...

Gymnasieval

2018-10-09 13:05
Från EmmaJuto

Skolan är nu i full gång och jag börjar äntligen få igång mina rutiner igen.. Men nu så börjar allvarliga tankar om gymnasium att komma... Eftersom jag går i nian nu så är det dags att få upp betyg och välja gymnasium... Jag som bara går 3 timmar skola i veckan har lite stress över detta.. Jag jobbar självklart hemma med men själva tiden som spenderas is skolan är 3 timmar. Jag står nu inför ett stort val som speglar min framtid... Jag har redan valt gymnasium (Real gymnasiet) men jag står i mellan två inriktningar... Djurvård och stylist... Djurvård finns i Eskilstuna ( där jag bor) medans stylist finns i Västerås.. Det skulle innebära att gå upp 04.00 och vara hemma vid 18.00 (ungefär). Det skulle bli långa tågresor och påfrestande för psyket.

Jag som lider av utmattningsdepression skulle få det väldigt tufft med ett sånt liv... Men jag vill ju ändå välja något som jag tycker är kul och ser en framtid inom. Jag har sagt sedan jag var liten att jag vill jobba med djur vilket jag fortfarande vill.. Men jag blir lockad av stylist världen.. Att göra drama sminkningar, skador eller till och med övernaturliga figurer som syns på den stora skärmen. Jag älskar att vara kreativ och det skulle vara så kul att verkligen få användning av min kreativitet...

Jag ska besöka båda skolorna och hoppas på att det kan hjälpa mig... Men just nu så är det 50/50.

Lämna gärna tips på hur man ska tänka i kommentarerna.

Städa bort ångest

2018-09-27 00:29
Från EmmaJuto

Wow vad det har hänt saker senaste tiden... Jag bästämde mig för att göra om på mitt rum i ett försök för få bort ångest som är knutet i rummet. Så jag börja rensa... Precis allt..
Jag hittade så mycket saker och texter jag skrivit och kände mig helt mållös... All smärta... Hur kunde jag leva med att må så dåligt och ändå bara ignorera det...
Jag var både arg och stolt över mig själv.. Stolt för det påminde mig om hur långt jag har kommit på min resa... Men mestadels arg... Hur kunde jag inte be om hjälp... Varför sa jag inget...
Jag var så arg på min gamla skola och vissa personer där ifrån... En av mina gamla lärare har bokstavligen sagt åt mig att SÖKA HJÄLP... O att se alla gamla betyg och arbeten... wow vilken resa det var..
Men efter allt så känner jag att jag hittade en del av mig själv som glöms bort ibland..
Rummet blev perfekt.. Ju mer saker jag kasta/gav bort ju lättare blev rummet... Tillslut kunde jag andas utan att känna ett tryck över mig...
Det är fantastiskt...

Rop på hjälp

2018-09-20 00:34
Från EmmaJuto

Jag har rensat på mitt rum under senaste dagarna... Kastat saker som jag sparat... Gamla skolkataloger, skolarbeten o.s.v. Men i all den här röran hittade jag något som jag nästan glömt bort.
För ca 1 år sedan så skrev jag ett brev där jag ropade på hjälp.. Jag tog mod och lät mina lärare och min psykolog läsa detta... När jag läste det här ikväll så kände jag bara ( Fan vad jag är stark) Det är ganska långt, men jag skulle uppskatta att alla som läst så här långt forsätter till slutet. Här är brevets innehåll.

~Anledningen till att jag valt att skriva ner mina tankar är för att jag har väldigt svårt att öppna mig och visa känslor för människor som inte står mig nära. P.g.a. flera anledningar så har jag lärt mig sedan jag var liten att det är fel att visa känslor, ta plats och ha en egen åsikt. Det är något jag kämpar med varje dag, jag vet att det inte är fel men det sitter en spärr i mitt huvud. Något jag inte kan kontrollera, varje gång jag närmar mig min spärr så exploderar det i mitt huvud. Alla tankar, minnen och idéer kommer upp och allt blir en ändå stor röra. Allt blir i oordning och kaos. Då reagerar min kropp automatiskt med att bygga upp en vägg. En vägg som ska skydda mig från allt runt omkring. Det tar extremt lång tid för mig att bearbeta minnen och tankar. Allt måste sorteras och vara i ordning. När andra då försöker att nå in till mig så bryts denna vägg ner. Det blir bara ångest för mig och fel uppfattning för er andra.
Jag har fler än ett problem. Jag är deprimerad, utmattad, jag har stark ångest, panik attaker, skolios, tvång, något som jag kallar för mitt (6:e sinne) och inte nog med det så tror vi att det kan finas drag från någon annan diagnos.

Mitt 6:e sinne
Jag har valt att inte prata om detta då de som inte tror på detta skulle tro att jag är HELT galen. Men sanningen är den att ända sedan jag var liten så har jag känt att jag har något (kraft) utöver det vanliga. Ju längre tiden gått ju mer börjar den här kraften att visa sig. För några år sedan hade inte jag någon anning kunskap om detta vilket jag har lite nu.. För några år sedan förstod jag inte varför jag var så annorlunda. Nu när jag vet varför jag känner som jag gör så kommer ett ansvar med det. Jag lägger mycket tid på detta sinne och det måste jag göra. Det tar tid och energi, men jag får igen det på ett sätt jag inte kan förklara.

Drag av annan diagnos?
Jag tror jag kan ha drag av någon annan diagnos. Ända sedan jag var liten har jag reagerat på ett annat sätt än andra har. Jag kan inte riktigt förklara hur men det är något... Jag behöver hjälp att lista ut vad det här är... Jag har försökt själv men jag förstår mig inte på min egen kropp och hjärna.

Nytt ämne:
Jag skulle kunna sitta i timmar och skriva ner mina känslor men efter ett tag tappar jag bara allt. För 30 min sedan då jag började skriva detta hade jag 1000 saker jag ville få med, just nu så har det bara tagit stopp i huvudet men jag ska försöka få ut en del ändå...
Jag är trött på att folk har förväntningar på mig. Att de förväntar sig att jag ska klara allt bara för att andra har klarat det. Jag fungerar inte som alla andra. Just nu har jag dessa förväntningar på mig, ändra min kost, träna, gå till skolan varje dag och jobba med olika ämnen, testa olika mediciner, vara ute och hålla den sociala delen uppe, äta mat, sova, klara mig igenom 8:an för att inte gå om och massa MASSA annat. Förväntningarna jag har på mig själv är att gå upp ur sängen, klä på mig, äta mina måltider och helt enkelt ta mig igenom en vanlig dag.
Alla läkare säger att jag ska fokusera på olika saker, träning och kost, skolan, mitt mående, allt på en gång.
Jag kan knappt ta mig igenom en planlös vardag men ändå så förväntas allt detta av mig. Jag får höra att jag har gjort framsteg men mitt eget måeende har bara backat. Jag har satt andras förväntningar över min egen hälsa och mitt måeende. Det är ingen som ser att p.g.a. deras (hjälp) så blir jag bara sjukare och sjukare. Jag nåde botten för länge sedan. Lagom när jag precis hade börjat komma igång och jag klättrade upp från botten så har all denna press från läkare, skolan, familj och vänner gjort så att min stege upp ifrån botten har gått sönder, och nu är jag osäker på om jag någonsin kommer få ihop den igen. Alla funderar på varför jag inte klättrar upp för stegen, inte ens vill prova att klättra en liten bit. Men det är ingen som förstår eller ser att just nu behöver jag inte hjälp upp längs stegen, jag behöver hjälp att bygga den.~

Träning #1

2018-09-12 14:17
Från EmmaJuto

Nu är jag i mitten av vecka 4 i hälsa och träning.
Under dem senaste 3,5 veckorna så har jag arbetat stenhårt med min kost och träning. Kosten är nu nyttig och hälsosam. Träningspass två gånger/veckan och sedan 30 min träning hemma varje dag.
På den här korta stunden har jag redan gått ner 3,2 kg. Helt sjukt.
Jag har varit orolig att jag ska ha svårt att gå ner i vikt p.g.a. min medicin.. Den är en stor anledning till att jag är överviktig.. Det är en biverkan..
Jag vill inte gå ner i vikt för utseendets skull utan för att jag har problem med kroppen och är redan tillräckligt sjuk... Så jag kämpar för att kunna ha ett bra och normalt liv.

Utan känslor

2018-08-28 00:52
Från EmmaJuto

Just nu ligger jag i sängen och skriver, klockan är 00.42 och jag kommer vara vaken ett bra tag till.... Har haft en dålig period ett tag... Har allmänt mått dåligt.
Idag var en sån dag som jag fruktar... Nått som kommer med min sjukdom. Min dag var varken bra eller dålig men inte heller okej. Det var bara en dag. Jag mådde inte dåligt, inte bra.. Jag kände ingenting. Det kanske låter skönt eller som ingenting, men det är dessa dagar jag är livrädd för.
Man glömmen nästan att man lever. Alla känslor bara stängs av. Jag kan inte skratta o inte gråta, inte le... Ingenting
Jag känner mig fängslad mer än någonsin. Jag är fast i min egen kropp och jag kan inte styra den.
Nu när jag började skriva så har en del känslor kommit tillbaka... Som att man är hungrig eller törstig.. Annars hade jag ju inte kunnat skriva.
Saken var bara den att sekunden jag sakta börja bli mig själv igen så började det krampa i min rygg.. Min skolios har gjort att nån närv har hamnat i kläm och det ända jag kan göra är att gråta mig igenom det... Nej just det, det kan jag inte för jag vet inte hur jag gör... När man inte vet hur man ska gråta i den situationen så är man mer robot en människa... En lång natt framför mig.