Ni vet när man kraschar och hela världen rasar.
Vart vänder man sig då?
När man alltid finns där för alla men känner att finns det ens någon som finns där för mig? Någon som oroar sig? Någon som frågar hur man egentligen mår?
När svaret blir vet inte.
Jag har nu börjat hålla käften om mitt mående för att slippa bli besviken på att ingen ens frågar hur jag mår.
För att slippa känna sig som en börda.
Det är lika bra..
Ni vet känslan av att vilja dra sig undan för att det kanske blir lugnast så?
Exakt så känner jag just nu.
Bara typ stanna i min säng. Säga upp kontakten med allt och alla och bara ligga där.
Stanna där ensam föralltid.
Eller kanske bara ta och packa ihop allting.
Få börja om i en helt ny stad.
Få en nystart.
Jag klarar snart inte mer, jag blir galen här.
Stenen är kvar och det är irriterande.
Det enda dom gör är att röntga mig sen hör jag verkligen ingenting.
Kan vi ta bort den? Hur sitter den? Vad gör den?
Jag vet inget♀️
Måendet är stabilt men jag känner mig tom.
Det känns så oerhört tomt, jag har liksom inga känslor kvar i kroppen.
Allt är helt avtrubbat..
Jag försöker mest tänks optimistiskt för att klara vardagen.
Får liksom tvinga fram det, men det går. Ibland.
Som jag skrivit innan fick jag njursten i början på september.
Den här skiten är kvar än. Även så är slangen..
Den här satans jävla slangen som gör mitt liv till ett levande helvete.
Folk tycker säkert att jag gnäller över det här ”lilla” i onödan.
Men det här önskar jag inte ens min värsta fiende.
Med den här slangen så är jag konstant i krig med min egna smärta.
Fick åka hem 15/9 med slang och sten +alvedon 3 ggr per dag och diklofenak 3 gånger per dag.
Smärtan har blivit värre ju längre slangen suttit..
Jag besökte vc pga smärta. Dom tog urinprov och gissade på urinvägsinfektion satte in antibiotika i 10 dagar. (Visade sig idag när jag prata med kss att det inte fanns bakterier)
Jag röntgades den 15/10 för att se hur allt såg ut. Dessa plåtar har alltså jag inte fått svar på än. Kss kan inte kolla på dom för dom har inte tid och utomstående har inte kollat än heller.
Jag ringde in 8/10 för att försäkringskassan bad om komplettering på sjukskrivningen, detta har alltså inte skett än.
Detta trots att båda jag och FK påmint mina två läkare.
Jag står alltså utan ekonomiskt stöd och saknar en halv lön.
Jag är trött, ledsen, arg, besviken och har så jävla ont.
Jag vill bara att allt tar slut och att vården faktiskt tar mig på allvar.
Det här inlägget är inget för känsliga och jag skriver det inte för att folk ska tycka synd om mig
Just idag känner jag mest, varför jag?
Den här (ursäkta språket) jävla katetern som dom satt in mellan njuren och urinblåsan gör livet hemskt.
För med den här katetern kan jag inte vänta på att gå på toa. För måste jag gå då är det fan direkt.
Det finns inget vänta och man får panik..
Och varenda jävla gång jag sitter där så hugger det och svider i hela urinröret.
Det känns som något sitter fast och skaver på insidan.
Och det är hemskt..
Jag kissar allt från blod till stora klumpar av blod.
Just nu önskar jag bara att röntgentiden kom någon gång och att dom fick bort mig sten.
Jag vill återgå till mitt normala liv och min normala vardag.
Jag vill ej må såhär längre..
Jag saknar hästryggen, jag saknar att inte i panik alltid planera dagarna så det finns toalett inom bra räckhåll.
Jag hatar smärtan, ångesten och den inre paniken.
Drick massa vatten, drick mycket surt
Stenar hatar surt.
Jag är äntligen hemma igen.
Jag har sen den 5/9 varit inlagd på sjukhus pga njursten. Och allvarligt så har mitt psyke dragits ner med det.
Stenen är tyvärr kvar, förhoppningvis kissar jag ut den snart men känna inte troligt med min otur så förmodligen blir det mer operationer vilket jag verkligen inte har tid/lust/energi med.
Jag har redan gjort två och för mig är dom båda misslyckade..
De första gjordes ärligt inget mer än att konstatera att jag har trånga urinvägar.
Andra operationen så lyckades dom får upp en slags slang mellan njuren och urinblåsan.
*sidenote - dom gick alltså in via urinröret, smärtsamt...
Men stenen är kvar. Den dom sa att dom skulle få ut den sitter fortfarande här och ska göra det i obestämd framtid...
Jag är trött på magkatarr, illamående, smärta och mediciner..
Men nej här sitter jag med 2 mediciner på tider och en vid behov.
Så jävla less på precis allt just nu... men ni får hålla tummarna att jag kissar ut den. Hur smärtsamt det en må blir vill jag bara att den åker ur
Jag har fått ett nytt jobb
Nya möbler hemma
Tyvärr singel
Men livet i övrigt är bra.
Idag testar jag på att jobba natt, influensan går tyvärr på jobbet, helt värdelöst.
Jag lär ju bli sjuk IGEN.
Blääää
Ingenting är omöjligt och man ska aldrig ge upp
En såndär dag jag mår skit över allt i mitt liv.
Saknaden gör så fruktansvärt ont
Varför blev det såhär? Vart gick allt så fruktansvärt fel?
Jag måste andas
Jag får ingen luft
Måste pausa allt en stund
Allt är tungt
Tur min fina wifey finns där och gudiear mig igenom morgonens tårar och ångest.
Ni vet när man får den där magkänslan av att något kommer hända?
Jag vaknade upp med den känslan idag.
Det var en stor klump i magen som tillslut visade sig stämma.
Och där brast precis allt
Återigen står jag här med ett mående som jag inte önskar en levande själ.
Men jag har gjort det här förut och jag överlever den här gången också.
Men just nu, just i skrivandets stund så mår jag inte bra.
Jag håller ihop av en anledning och det är för min hunds skull.
Jag har otroliga vänner, dessa vänner orkar stå där och torka mina tårar och lyssna på mitt prat om mitt mående.
Dessa vänner är jag så tacksamma över.
Dom drar ut mig ur lägenheten under stunder då jag inte ens vill leva.
Så nu står jag här på ruta 1 och ska försöka leva. Försöka andas
Försöka klara vardagen.
Det gör förbannat ont.
Så uppfattas jag som dryg vill jag redan nu be om ursäkt. Jag menar det inte men just nu orkar jag inte ens andas.
Jag vill bara pausea livet en stund och få va ifred från all ångest.
Den äter upp mig inifrån
Jag började 2018 med att hamna in ett personlig helvete.
Jag har liksom ramlat tillbaka på ruta 1 och ska försöka jobba mig upp igen. Jag försöker och sliter med att få den hjälpen jag behöver och förtjänar och är nu satt på väntetid.
Så förhoppningsvis inom kort kommer det ett brev i min brevlåda och min utredning börjar om på nytt.
Dagar och nätter har liksom det senaste glidit ihop med varandra. Jag äter dåligt, jag sover ännu sämre och jag försöker klara minut för minut. För det är så jag får göra nu.
För jag vill verkligen inte må såhär.
Jag vill va mitt glada jag igen.
Jag vill få må bra igen.
Det här måendet, den här ångesten och dessa tankar är inget jag önskar någon här i världen.
Jag är så otroligt tacksam över vilket stöd jag fått från vänner och familj. Hur dom tålmodigt finns där och lyssnar när jag skriker ut min ångest och gråter floder.
Hur dom finns som bollplank alla tider på dygnet.
Att dom ställer upp och sover här för att jag inte ska va ensam.
Jag är så tacksam.
Det finns få saker jag önskar mig här i mitt liv. Men just nu finns det bara en sak och det är att mitt liv ska gå tillbaka till det som var. Att jag ska få tillbaka det jag förlorat och få må bra igen.
Jag har inga nyårslöften för det här året. Jag har bara mål.
Mitt mål med 2018 är att jag ska få bukt på min hälsa.
Mitt mål med 2018 är att jag ska få gå dagar utan ångest och smärta.
Och till alla som läser detta med psykisk ohälsa. Skäms aldrig över att be om hjälp eller hur ni mår.
Ta stöd hos era nära för det gör både er och dom gott.
Sluta aldrig kämpa.
