Hittat tillbaka en smula till min kära bortglömda kamera. Foto är så himla FINT. Men så jäkla svårt. Skulle vilja lära mig hur man gööööör, egentligen liksom. Vad man bör tänka på. Och sådär. Kanske blir det ett litet mini-mål för året, att engagera mig lite mer i färg/form/bild igen?
(Bilderna där jag är fräknig är från i somras och varje gång solen är borta glömmer jag att jag ens har fräknar i ca hela ansiktet?? Blandat med finnar i vanlig ordning såklart rip)
Jag och Julie tog en spontan lunch tillsammans i fredags, på ett café typ tio minuter bort från jobbet. Så himla skönt att komma få lite variation och verkligen ”komma bort” från kontoret ibland. Tror verkligen att man fokuserar bättre när man hunnit snacka av sig med en vän (speciellt när man hinner prata alldeles för lite under dagarna). Wow vad hade jag gjort om jag inte träffat mina vänner jag fått genom jobbet??? Evigt tacksam
Saknar Paris! Saknar finaste @stephaniejh (kom heeem) men såklart även staden i sig. Jag levde ut klyschan uti fingertopparna; satt och läste och drack rödvin på caféer, fotograferade, ritade. Vandrade omkring.
Det var nog första gången som jag upplevde att jag verkligen gjorde exakt vad jag själv ville under en resa. Jag hade rätt mycket tid att ”döda” då kära Steph jobbade som satan, men om det är något jag är bra på (cred till mig!) så är det att trivas i mitt eget sällskap. Jesus vad jag levde. Vill sitta på caféer hela livet. Utveckla varenda liten kreativ egenskap jag har till absolut max. Join me??
Vissa främlingar lämnar avtryck. Tydliga spår; skarpa inristningar. Jag minns en gammal man på sjukhuset. Det var behandlingsdags, och han låg där tålmodigt och sammanbitet, precis som alla andra. Han klagade inte. Han småpratade med sjuksköterskorna som hummade instämmande och som skrattade på rätt ställen. Då blev han nöjd; men bakom det sneda leendet var hela hans uppsyn en kamp. Han kämpade med att sätta sig i sängen, han kämpade med att hänga av sig jackan, hans andhämtning var tung men ändå var hans blick lättsam. Han nämnde i förbifarten att det var hans sjuttiosjätte födelsedag: och du och jag tittade på varandra från vår sida av det kala rummet med ett gemensamt hugg i hjärtat. Han hade kommit ensam till en behandling på sin födelsedag. Det var inget ovanligt, självklart inte, men i något redan så inhumant så blev det om möjligt ännu tydligare att livet var fruktansvärt orättvist. Du gillar inte orättvisa, så du puffade uppmanande på mig och jag sprang ner; jag minns att jag ångrade hur jag tagit klackar på mig. Mitt klampande fick mig att framstå som för framfusig och för frisk i korridorer som annars var tysta och luktade desinfektionsmedel. Vänster höger vänster höger. Jag fick dåligt samvete över att min kropp inte repellerat sig själv trots att jag visste att ingen i sjukhusets alla korridorer skulle önskat någon annan det dem gick igenom. Jag klapprade iväg till hissen, men hann inte vänta, så jag sprang nedför två våningar och hade andan i halsen när jag kom ner till blomsterbutiken. Mobilen plingar till: ett sms från dig med information om att han snart lämnar rummet, att han fått på sig sin jacka, att han gick mot hissarna. Jag velade i mitt beslut; en ros? En bukett? Beslutade mig slutligen för vad som helst förutom nejlikor - trots att jag tyckte de var fina - för om det var något jag lärt mig så var det att nejlikor var sjukhusblommor, och jag ville att han skulle glömma sin sjukdom för en liten stund. Det blev tulpaner. Jag sprang tillbaka, det klapprade om mig igen och jag hann ifatt honom i hissen. Jag flämtade men log. Räckte över honom buketten med tulpaner och hälsade grattis på födelsedagen, jag hörde att du fyllde år. Kramade honom lätt. Han såg förvirrad ut. Förstod inte riktigt, hade ingen aning om varför den långa, unga främlingen kippade efter luft och räckte över blommor. Men sedan log han; som att han insåg att livet var för kort för att undra. Kanske hade han inte tillräckligt lång tid kvar för att neka en blombukett på sin sjuttiosjätte födelsedag en eftermiddag på Södersjukhuset. Kanske hade han inte ork nog att fundera. Han sa aldrig något. Hissen plingade till, en gäll och alldeles för verklig signal för den fina stunden; och ungefär femton sekunder efter att jag funnit honom så lämnade jag honom på entréplanet och åkte vidare upp.
“Hann du?”
Jag hann.
Jag undrar ibland hur han mår. Om han är frisk. Jag ber till någon jag inte tror på, och då ber jag att det inte finns en gravsten med hans namn och att han inte hunnit lämna denna värld riktigt än. I en romantiserad värld kokar han sitt kaffe med skakiga men friska händer, och det hänger en torkad bukett tulpaner bredvid hans sänggavel. I en romantiserad värld lever historien kring tulpanerna vidare och har spridits till hans barn och barnbarn. I verkligheten har blommorna visserligen vissnat och dött, men det spelar ingen roll. Jag hann, och jag tänker på honom ibland, och jag tror att han är en sådan främling som jag aldrig kommer att glömma trots att jag redan glömt hur han såg ut.
Detta kan vara en av mina absoluta favoritdikter, skriven av Sara Paborn. Jag läser den och ett tiotal känslor liksom stormar upp samtidigt; allt från kärlek till sorg till hopp och sedan ett slags lugn. En trygghet i att det finns avslut som faktiskt fungerar och som inte behöver vara utdragna och dramatiska.
Okej så har kommit fram till följande: jag ska börja prioritera om min tid. Försöka, åtminstone. Jag ska i största möjliga mån bara göra det som jag själv vill och mår bra av. Och inte på något fruktansvärt egocentriskt sätt, det ska jag såklart undvika. Men jag ska börja förändra småsaker. Jag ska ta den där vändan till det där cafét efter jobbet, jag ska sätta mig ner med min favoritbok och en kopp te, jag ska gå runt med mitt anteckningsblock i väskan så som jag gjorde förr. Jag ska stanna upp mitt på t-centralen om jag får en idé, och jag ska bita av locket på pennan och krafsa ner det jag har i huvudet. Jag ska vara frågvis och nyfiken och våga mer. Det är slut med dumheter nu; det finns inga rätt och fel i hur man väljer att lägga upp sin vardag, men nu går min lite för mycket på repeat. Det är helt enkelt dags för några pyttesteg mot förändring.
Jag springer och snubblar fram. Av iver och av nyfikenhet; men också av total rädsla över att fastna någonstans.
Det sägs att man ska skriva om saker man tycker är lite obekvämt. Att det är då det blir bra; öppet och naket och ärligt. Men det är så fruktansvärt svårt att balansera ens egen nakenhet med andras känslor; jag vill inte hänga ut någon annans tankar. Vill inte råka trampa på någons tår eller såra någons känslor. Självfallet så har jag massvis med texter och tankar från tiden som jag och mitt ex precis gjort slut. Det är genom att skriva ner som jag bearbetar och går vidare; jag har ett tiotals anteckningar på mobilen och lika många dokument på datorn. Och jag gillar att dela med mig av sådant jag skrivit; men drar mig för att "offentliggöra" ett breakup. Samtidigt vet jag att jag fann det oerhört hjälpsamt att få läsa andras texter kring hjärtesorg när jag själv var där. Dilemma. Jag är så pass osäker att jag inte ens vet om det jag skriver nu känns "okej", och då handlar det ju egentligen bara om mina egna tankar.
Jag vet dock att för att "komma vidare" i min skrivningsprocess, som egentligen finns där någonstans men som ingen någonsin får ta del av, så måste jag våga mer. Våga dela med mig. Våga skriva sådant som är sant, men också våga skriva saker som är påhittade utan rädslan att någon som läser tror att det hänt på riktigt. Jag måste gräva ner mig, göra research, kontakta folk, lyssna på folks historier och få ner det svart på vitt. Utvecklas. Jag säger det så ofta; men jag vet att jag är en person som alltid behöver komma framåt. Jag blir kreativt rastlös om jag stampar på samma ställe, och det har jag gjort ett bra tag nu. Så kanske är det dags. Kanske har det gåt tillräckligt lång tid för att börja dela med mig av sådant som jag faktiskt tänker på på riktigt.
