RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-02-21 22:03:04

Kornknarren

- knarrar om allt möjligt

Inlägg med historisk bakgrund

2018-11-29 18:40
Från [email protected] (Kornknarren)
Ett visst politiskt intresse har man ju haft genom åren. Man visste vad politikerna hade mäktat med och man blev - inför ett val - informerad om deras tänkta nästa steg. Dvs om de fick fortsatt förtroende från medborgarna. Särskilt stora avvikelser blev det inte genom åren. Att väljaren inför ett val bytte parti var inte så vanligt.
Någon gång hände det att det krävdes samarbete mellan partier för att nå majoritet i riksdagen.
När en ny regering skulle tillträda efter ett val, så följde man Regeringsformen och Riksdagsordningens rekommendationer, dvs att talmannen i samråd med sina vice talmän föreslog riksdagen en regeringssammansättning, som skulle fungera med tanke på riksdagsmajoriteten.
Det fanns alltid motsättningar som avspeglades i partiprogrammen - men talmännen (i samråd, som sagt) plockade fram de viktigaste punkterna och föreslog riksdagen ett bärkraftigt resultat, som vanligen innehöll en del kompromisser.
Idag tillåts plötsligt partiledarna själva föreslå diverse kombinationer, ibland dödfödda och därför bara tidsödande. Att i dagens läge få ihop det till majoritetsläge i riksdagen är i princip omöjligt utan stöd av Sverigedemokraterna (SD). Det är ett faktum.
Ingen kan hindra dem från att ta avstånd från SD - t o m i så hög grad att de hellre ser sina förslag som ogenomförbara än att ta stöd från SD och få saker gjorda.
De försöker övertrumfa varandra i detta avståndstagande och känner sig moraliskt högtstående med tanke på vissa punkter i SD's program. Punkter, som - om de utsattes för en omröstning i riksdagen - inte alls skulle få majoritet. De avstår t o m från sina egna förslag inför risken att SD skulle ge klartecken för dem. Att deras väljare är så glada över detta moralbevis är inte så säkert.

Det mest skenheliga med denna s k moral är att det rödgröna blocket och motparten, "Alliansen", båda var för sig tagit stöd av SD's riksdagsröster i över hundra omröstningar under sina resp mandatperioder. Nu senast Alliansen i september, när  Löfven röstades bort som statsminister och det hela blev en s k expeditionsministär (visserligen med honom som ledare). Det hade ju inte klarats av utan SD.
Den enda som varit rakryggad med detta är Ebba Busch Thor, som för någon tid sedan yttrade: "Inte ska man springa till skogs för att SD röstar på ett förslag från oss. Det viktiga är att vårt förslag vinner. Det är vi skyldiga våra väljare att försöka genomföra."


När man tävlar i avståndstagande från SD och deras 1,1 miljoner röstande, är det lätt att Vänsterpartiet glöms bort. Partiet är betydligt mindre, men, liksom dess politik, mycket äldre. Det var kommunistiskt från början med ekonomiskt stöd från Sovjetunionen. Som modernt, socialistiskt parti med ett mera neutralt namn har man dock glömt (vägrat?) att ändra stadgarna. Där finns fortfarande kommunistiska paragrafer om att staten skall överta all industriell tillverkning och förhindra andra kapitalistiska inriktningar. Privat äganderätt sätts under lupp, etc. Tillfrågad om detta svarade partiledaren Sjöstedt att det "är ju bara en vision". Inget som gäller i nuläget, alltså. Dock har en av de få kvarvarande kommuniststaterna, nämligen Kuba, under senare år fått en hel del uppmuntran från vårt svenska vänsterparti . . .
 Vad SD beträffar, så nämns ofta partiets s k bruna rötter, dvs anhängare till nazismen. Att folk med sådana åsikter idag skulle ha inflytande över dess politik eller t o m mena att deras 1,1 miljoner röster har lagts på partiet av den anledningen är naturligtvis inte sant.
Inte heller är det sant att de som röstar på Vänsterpartiet gör det för att hylla Stalins likvidationspolitik.
Men dagens twitter och facebook ger stort utrymme åt dessa ytterligheter, eller snarare spanar man efter minsta ord eller ordvändning som kan ges en (snedvriden) bekräftelse av folks dunkla motiv för sina ställningstaganden.
 

Vad som i stället borde engagera allmänheten mera, är det personliga ansvaret för (oftast) politiska beslut, som orsakat stor (ofta men inte alltid ekonomisk) skada för kanske ett stort antal medborgare. Det gäller då också dem som utför de mindre genomtänkta besluten.
Ett exempel är skolornas läroplaner. De är politiska beslut högsta grad. Men de har genomförts av hängivna politruker utan minsta eftertanke. Så visade det sig att från att ha haft bland Europas bästa skolor hamnade Sverige bland de allra sämsta. Statistik är en sak - men det handlar om eftersatta kunskaper för en hel generation elever. Riksdagsbesluten som togs var inte genomtänkta.
Den politiska klick som orsakade alltsammans har gått fri. En - säger en - bland dem har i en av våra större tidningar getts utrymme för sitt beklagande. Allt var fel - in i h-e fel - kan man läsa.
Ända fram till 1972 fanns möjligheten kvar att straffa genom det s k tjänstemanna-ansvaret. Fängelse avses nu inte här för alla dessa inkompetenta personer, men de kunde åtminstone sättas i någon form av karantän och berövas möjligheten att fortsätta skada sitt land.
Det förbereds en motion till riksdagen om att återinföra lagen från 1972. Men antagligen röstas den ned av majoriteten. Många har ju tryckt på ja-knappen till både det ena och det andra . . .
Var låg ansvaret, t ex, för att skrota vårt försvar? Att starta från scratch visar sig nu bli ohyggligt dyrt. Men nödvändigt.
Ja, så där kan det fortgå, tydligen. Det finns mycket att ösa ur!

Men det får räcka för den här gången.

Han säger:  Titta, han ger oss alla pengarna, precis som han lovade!
Hon:  Han har din plånbok.



 

Kornknarren - uppkopplad men kritisk

2018-10-29 15:36
Från [email protected] (Kornknarren)
 J35 Draken, mindre känslig för hackare!
 I två inlägg i augusti 2015 har här behandlats svagheten i hela landets allt mer fullständiga uppkoppling till internet. Inte minst vårt försvar är utsatt för detta - exponerat och lätt att "hacka", som det heter. Det här har man börjat förstå och därmed ligga på egna system utanför 'nätet'.
Men, som Tomas Augustsson skriver i Näringsliv, det finns andra vägar för obehöriga att ta sig in;
" . . . . bland annat genom militärens radar, radio, datakontakter på vapnen för deras underhåll, vapendelar som hackats redan hos underleverantören - eller via militärernas personliga elektronik som mobiler och uppkopplade armbandsur. 
Det kan gälla syretillförseln till stridspiloter, inriktning av robotar eller helt enkelt sätta på eller stänga av hela system..
Man måste ta det här på otroligt stort allvar . . . "
För att undgå påverkan i skärpt läge borde det finnas ett antal elektronikbefriade stabsbilar av äldre typ (Buick -56?) klara att användas - med radiosändare för info dem emellan. Åtminstone skulle det gå bra en kortare tid.

Det är bekant att ryssarna ligger före, när det gäller att hacka andra länders uppkopplingar och driftsystem. Det lär vara minst tusen anställda, som har som sin uppgift att vidareutveckla denna förmåga. Med vilken avsikt sysslar man med Sverige? Någon nervositet för ett anfall från oss med vår klena militära förmåga känner man väl knappast. Nervositeten ligger väl mera hos oss, kan man tänka.

Hur många av de våra jobbar med att leta efter dessa fientliga koder - naturligtvis från vem det än kommer? Kan det vara ett dussin? Att mota allt detta är förstås inte lätt. 
Men låt oss hoppas att dessa (tolv?) briljanta hjärnor ändå lyckas åstadkomma motorstopp på de stridsflygplan, som anfaller vårt land. Och ser till att planens robotar sprängs innan de avfyras.
Det är ett mycket billigare och effektivare försvar än det luftvärnssystem som vi just beställt . . .

NTNHA, dvs Nu Till Något Helt Annat.
Vår familjebil, vår snabba, bekväma laståsna 2009 Opel Vectra Kombi (23000 mil) är såld efter bortåt fem års användning. Vi har återgått till privatleasing som under åren 2000-2008. 
Även denna gång en VWPolo- nu med automatvxlåda. 
Det är psykologiskt rogivande att inte behöva tänka på dyra slitagefel eller på att garantin på elektroniken känns överskriden med minst hundra år. Den senaste Polon (som vi köpte loss) var till stor del en bil som man alltsedan tidigare tyckte var just det. Men den nya är helt enkelt en dator på fyra hjul!

Axetär också datoriserat, verkar det som - det liknar en gammal Porsches - och däcken river loss om man inte passar sig och det är ändå utan att 'sportläget' är inställt.
Baksätets ryggstöd kan fällas framåt utan att man tar bort nackstöden och bagagegolvet kan också sänkas tio cm, om nödvändigt - båda nyheter jämfört med för tio år sedan.

Och mobiltelefonen är så handsfree den kan vara. Det inkommande ringer "från bilen" även om jag har den i fickan.

 Instruktionsboken är som en bibeloch dessutom finns en bok som heter "Infotainment"och behandlar allt som kan göras med alla touch-symboler, knappar och reglage, även på ratten.
Det finns en 'stopandgo'-funktion, dvs stannar bilen så stannar motorn.
 Om man lättar på bromspedalen, startar motorn, men det är svårt att undvika ett litet ryck trots automatlådan. Jag avaktiverar vanligen denna funktion (tänkt att vara bränslebesparande). Annars många gånger vid färd i Stockholm, minsann. Minsta flytt på någon meter i en kö räcker för (om)start.
Kan undra vilken legering som svänghjulet har - och bendixdrevet! En månad här motsvarar väl ett år på landsbygden.

Vi har just slängt en massa äpplen. Varsågod! Här finns inga dolda skyttar.               

Minidiorama

2018-10-04 17:49
Från [email protected] (Kornknarren)
Kornknarrens framlidne, nära vän Per Wulfing ägde en stor samling av modellbilar. Han var också en skicklig modellbyggare. På 80-talet ägde jag en Peugeot 203 1954. Då dröjde det inte länge, förrän Per förärade mig en 'hembyggd' sådan i modellupplaga.
Ett diorama av enklaste slag får den vara med om här nedan. Järnvägsstationen i Mariefred får utgöra bakgrund. 203:an är nog en ganska ovanlig veteranbil idag. Mera om den får man veta om man i sökrutan här till höger skriver "Peugeot 203 - en positiv överraskning!" - och vips!

"Nu bär det hem till Taxinge!"               "Vad gör fotografen här?"

Äventyr i Stilla havet

2018-09-21 16:23
Från [email protected] (Kornknarren)
Premiärminister Winston Churchill och president Franklin Roosevelt hade under andra världskriget kommit överens om att dela med sig  när det gällde vidareutveckling av atomvapen. Nästan tio år efter Hiroshimabomben hade USA hunnit utveckla en s k vätebomb med kanske 100 gånger större verkan. Provsprängningar var ett måste och i början av 1954 skulle en sådan ske i norra Stilla havet.
Britterna skulle stå för mätningarna av de farliga, luftburna partiklar, som man visste skulle utvecklas i samband med sprängningen. 

Ett brittiskt jetdrivet tvåmotorigt bomb- och spaningsplan, Canberra B2, fanns redan på plats i Darwin, en hamnstad på Australiens norra kust. Canberra var känt för sin höga hastighet och för operationer på höga höjder, nästan oåtkomligt för den tidens attacker.
Piloten, flyglöjtnant J O Thomas, och navigatören, Chalkie White, utvaldes och flögs civilt till Darwin. Planet, som där väntade på dem, var utrustat med specialfilter för uppgiften och även extra tankar med drygt 4000 liter bränsle.  
Inte den blekaste aning hade vare sig pilot eller navigatör om vad som förestod eller vart de skulle flyga planet. Men Thomas fick en bok med koder, där ett antal mellanlandningar avslöjades efter hand i tur och ordning. Dock fick de veta, att deras Canberra var en ersättare för ett likadant plan, som med samma uppgift försvunnit utan spår en vecka tidigare.
Nåväl, bortsett från att de fick vända tillbaka en gång på grund av elfel och en annan gång fick vänta flera dagar på reservdelar till ett skadat landningshjul - så nådde de fram till den sista mellanlandningen. 
Deras föregångare hade försvunnit under just den allra sista etappen, den som nu återstod för Thomas och White - en liten utflykt på bara 400 svenska mil. Där skulle tydligen deras egentliga uppgift avslöjas.
För att minska bränsleåtgången flög de på 14 tusen meters höjd. Detta till trots stötte de på ett fruktansvärt tropiskt oväder med farligt kraftig turbulens. De steg ytterligare tusen meter, men situationen var densamma. Planet utsattes för extrema påfrestningar.
Två av omformarna från lik- till växelström, som höll navigations-instrumenten igång, fungerade plötsligt inte - liksom deras radiosändare. Endast basinstrument som kompassen och mätarna för höjd och hastighet var brukbara.
Våra vänner i cockpit beslöt sig för att vända mot öar som de passerat för någon timme sedan. På lägsta höjd borde de inte missa en ö om den överhuvud taget låg på deras kurs. Sikten var i stort sett obefintlig med störtregn av och till.  Efter en timme på trettio meters höjd över vågorna såg de palmer svischa förbi alldeles intill planet. Det var, visade det sig senare, atollen Ayling Laplap, tillhörande Marshallöarna. 

Den blev deras räddning. En kilometer långgrund sandstrand borde räcka för en nödlandning. Ett vattendjup för hjulen på 20 cm gjorde att planet stannade redan efter 500 meter. Puh!

Efter avklarad nödlandning taxades planet längre upp på stranden. Öns invånare tog hand om dem och några seglade med en s k utliggare ca 15 (land)mil för att nå en annan ö med en amerikansk bas. En flygbåt av typen Catalina skickades för att hämta Thomas och White. 
Deras hemliga uppdrag var av sådan dignitet att en högt uppsatt amiral följde med Catalinan, som efter landning på grund av korallrev inte kunde komma närmare stranden än några hundra meter. Trots de mycket hajrika vattnen kring ön beordrades de att simma ut till flygbåten. 
Iförda endast sina kalsonger slog de den dagen - enligt egen utsago - samtliga olympiska simrekord innan de nådde Catalinan. Dessutom sade de sig vara de enda någonsin, som gjort honnör inför en amiral - med kalsonger som enda plagg!

Kornknarren undrar litet 
efter att ha hittat ovanstående (här förkortat) i ett nummer av den brittiska månadstidningen FLY PAST, årgång 1994.
--  Om öns invånare var hyggliga nog att ge sig iväg många mil för att skaffa hjälp - varför tvingades våra vänner simma ut till flygbåten? Det fanns ju tydligen mindre båtar på ön.
--  Ombord på flygbåten fick de väl veta vad deras spolierade insats handlade om? Förr eller senare i alla fall.

--  På 50-talet - i jetålderns början - hade man tydligen inte fått bukt med ovädrens påverkan på elutrustningen. Där låg kanske orsaken till den spårlöst försvunna Canberran veckan innan. 
--  Kanske de också tvangs nödlanda - men utan att ha funnit en ö med en lämplig sandstrand?
Slutligen: --  på moderna kartor heter ön Borg Island. 

1998 - och en ny Camaro . . .

2018-09-03 11:12
Från [email protected] (Kornknarren)
1998 
- två år kvar till 2000-talet och dess uppgradering av familjebilarnas vägegenskaper, hastigheter och elektroniska hjälpmedel.  En Golf, t ex, blev lika effektiv som en gammal Porsche.  Så hjälpmedlen för att hålla bilen kvar på vägen förfinades - till glädje för alla nya körkorts-innehavare, som utan vana måste hantera dessa små raketer.

 1998 
- och sonen Filip tar studenten!  
Eftersom Kornknarrens bilintresse ynglat av sig, så blev en lämplig studentpresent en dag (eller var det ett dygn?) med en Chevrolet Camaro.  Än så länge en vagn med känslan av - om inte King of the Road, så åtminstone Prince of.  
Jag minns att han tog med sig en kompis och körde så länge avtalet gällde.
Det var en omtyckt present hos många familjer.  Det dröjde in i augusti, innan dagen med Camaron kunde realiseras.

Det var nuvarande Circle K, som kommit med denna omtyckta hyresidé.

I skogen bland älgar och bävrar . . .

2018-08-21 17:50
Från [email protected] (Kornknarren)
. . . låg sommartorpet i Värmland. 
I mitten på fotot syns det åtminstone till hälften. Till vänster syns grannhuset Nolate, som ligger längs vägen upp till oss. Vårt torp, till en början hyrt, sedermera köpt och numera sålt - heter fortfarande Karlberg. Till höger en annan liten gård, Flugberget, och längst ner vid bildkanten ett herrgårdsliknande hus, Finntorp.
Sjön heter Gräsmången och fotot är taget, inzoomat, från berget mittemot. Närmast vattnet syns väg 249 från Väse nära Kristinehamn norrut till Hagfors.



 Älgrikare tycks Värmland ha varit så sent som på 80-talet. Det blev ofta ett kvällsnöje att se dem på nära håll och en tävling i att se så många som möjligt samma kväll. 
En rejäl bäck fick sin bäverdamm med hydda bara hundra meter från vårt Karlberg. Men där var det svårt att få ögonen på någon invånare överhuvud taget. Braket från ett genomgnagt träd hördes i alla fall ibland.

Hem till stan igen - varje år i mitten av augusti. Filip inser (1982) att det är dags, där han sitter på stugtrappan och väntar på att både han och krukväxterna ska packas i fenmersan.


 

Ett hårt paket - men utan sidenband!

2018-08-14 17:28
Från [email protected] (Kornknarren)
Året var 1994. Det skulle bli en litet annorlunda present på födelsedagen. Den stora björken var fälld och det behövdes något annat att fästa blicken på. Det hade födelsedagsbarnet/bildläraren mumlat om. Kanske ett stenblock av något slag?

Inom räckhåll - på en lägre nivå - utanför staketet fanns några tänkbara, tillräckligt stora stenar. På en av dem gick att reka undersidans form, så att en grop med de rätta måtten kunde produceras. 

En del av staketet flyttades undan och med hjälp av en gaffeltruck fixades flytten från andra sidan vägen. Drygt fem ton, sa maskinisten.
Så kanade den ned från gafflarna på exakt rätt plats - ett måste, eftersom man knappast lirkar hit eller dit efteråt!

 Grattis!  Grattis!Nu, 24 år senare, är det ett annat scenario. Huset har fått sina tillbyggen, men även trädgården är förstås annorlunda.
Grinden är borta - det är staket också mellan grindstolparna. På björkstubbens plats finns en flerstammig rönn. 

Stenen skuggas nästan av en EK (!), som är en överlevare av tre planterade syskon. Om 30-40 år lär man ta ställning till dess framtid, eftersom dess läge (för) nära vägen utanför staketet hinner bli prekärt till dess.
Pergolan, med humle längs stolparna, har varit med ett bra tag.
Det gamla äppelträdet (närmast t v på bild ett) är borta. I stället syns (på sista bilden) en gren från ett nytt, bara tio år gammalt. 
Sandlådan är betydligt äldre. Den är liten men effektivt avledande med sin ständiga inbjudan till grävande och byggande. Till glädje för åtminstone två kullar barnbarn. 

Slutligen, längst bort till vänster, vid staketet, skymtar några stora, buskliknande saker:  fabrikat Hägg, typ Mispel, årsmodell -91.   

Oillustrerad semesterläsning om bilresor - då

2018-07-27 22:48
Från [email protected] (Kornknarren)
Den stora förändringen kom under 1960-talet. Ens bruksbilar ingick plötsligt i grundvalen för den spirande – men snart för fullt växande veteranbilshobbyn. Vi som hade kört äldre bilar bara för att vi tyckte om dem eller inte hade råd till annat – vi var redan vana vid dessa bilar efter alla bruksbilsår.


Det kändes naturligt att fortsätta köra efter samma filosofi. Det innebar att inte dra sig för längre resor, exempelvis att besöka likasinnade på många mils avstånd – och detta naturligtvis oberoende av årstid och väderlek. Det maskinella skicket blev därför viktigare för oss än fräsch lack och fint krom. Men de flesta av oss hade köpt fina originalbilar av äldre ägare, som slutat köra, så det välvårdade kom liksom med i köpet ’av sig sjelf’.

I Kornknarrens krets fanns åtminstone fem, sex personer med samma inställning och bakgrund. Ibland gjorde vi sällskap på våra resor.

Någon ringde till en vän: ”Jag tycker vi sticker till Småland med våra bilar och ligger över någon natt – och prövar alla slingriga vägar, som vi stöter på.”

Sådant förekommer väl knappast nu för tiden - inte med de äldre bilarna och inte med de moderna heller, tror jag.

Av Kornknarrens äldre bilar som använts som bruksbilar 1957-65 – har nedanstående fått egna inlägg tidigare i denna blogg – eller åtminstone omnämnts flera gånger.

1957 MB 170 S -50     1958 VW -51       1959 Buick -39 Conv

1960 De Soto -47       1961 Jaguar -51   1963 M.G. Magnette -56

1964 La Salle -37       1965 MB -38 Cabr

Under 60-talet kom veteranhobbyn in i bilden mera allmänt. Men allt fortsatte i stort sett som förut - fram till de billiga försäkringarnas intåg med sina krav på garage, körsträcka och allmänt gott skick. 
Många bilar blev det - se ”lista över bilar jag ägt” upptill i bloggens högerspalt (även om den inte är komplett).

Nedan ges ett urval av bilar, som kördes på längre resor – någon gång eller ofta. Men de flestakördes mest i Stockholm/Mälardalen.

Låt oss börja med en resa till Sydtyskland 1966.Bilen var en Mercedes 1801956med drygt 50 hästars sidventilmotor. Efter en översyn av dess ventilsystem kom jag iväg tillmin kompis i Düsseldorf som ett av målen. Förbrukningen av motorolja var irriterande hög, om man försökte köra fortare än vad långtradarna gjorde. Men det blev efter Düsseldorf även Stuttgart med Mercedes-muséet (skildrat 2015, sept 9, enligt arkivet i högerspalten).

När jag väl var hemma igen, såldes bilen fortare än kvickt. Puh!


1968 ägde jag en hyfsad MB 219 1957med stort soltak. Somrarna på den tiden bestod för min del då och då av s k frivillig befälsutbildning. Den lägsta officersgraden, fänrik, nåddes efterKadettskolan på Karlberg. Repetitionsövningar hölls vart fjärde år därefter. Utan kurser däremellan hoppade man ner till underofficer vid nästa repövning. Och vidare neråt för varje gång. Tjänsten (med rum på stan)och bekvämligheten på off-mässen, den goda maten – allt var bättre med högre grad.
 
Om man utökade kurstiden kunde man (efter några veckor varje sommar)nå löjtnants grad – och till slut även bli kapten, dvs barai händelse av krig.

Vid en sådan kurs fick min 219 följa med till det vanligautbildningslägretintill badorten Tylösand, nära Halmstad.Arbetstiden tillät frekventa besök på badstranden och – om man hade råd – även besök på hotellrestaurangen, som än idag heter Tylöhus. Någon gång var jag där. Vid ett tillfälle satt Povel Ramel och Martin Ljung vid bordet bredvid. Deras tältrevy hade nått Halmstad. Verkade trötta och tysta, minns jag. Funderade på att presentera mig och dra en rolig värmlandshistoria för dem . . .  
Officersmässen på I 16 i Halmstad hade gallrat ut två fantastiska gamla läderfåtöljer, minns jag. På sikt skulle de kanske stoppas om och renoveras. Jag lyckades köpa loss den ena och lämnade den för nämnda åtgärder till en möbelman i staden.
När kursen var slut, var
fåtöljen klar och följde med till Stockholm, placerad i kupén på Mersan med soltaket öppet, väl förpackad. Det var enda möjligheten. Med en annan MB-modell hade det fått bli SJ eller tradare. Tack, Daimler-Benz, ni tänkte på allt redan då.

Vintern 1970 ägde jag en Chevrolet 1954,fyradörrars. Under sportlovet skulle familjen åka till fjälls och bo på ett pensionat i Åre. Naturligtvis blev det förskräckligt kallt. Turistbussarna gick på tomgång hela dygnen, ett ständigt muller i samhället. Jag lyckades få bilen inomhusi en tvätthall om natten, men vid 08-tiden måste bilen ut. Det blev tidiga morgnar, men det var det värt. Man hade hyrt in militära Volvo terrängbilar, s k Valpar, som fraktade folk halvvägs upp på berget, varifrån man kunde åka utför eller ta skidliftar vidare uppåt Åreskutan.Vi hade gammaldags, kraftiga snökedjor med oss. Med dessa påsatta följde vi Valparna uppför.Så vi slapp köa för dessaoch kunde också susa direkt hem till pensionatet, när vi ville. Inte någon annan bil än vår mäktade med denna utmaning.

Avslutningsvis vill jag berätta om EAE 500, en MB 230 1966. Den sista Mersan med de äkta fenorna. Fabriken hade klämt in den potenta 230-sexan i 200-karossens motorrum. Trångt blev det, men karossen var lättare än S-modellernas med bättre ax och allmän snabbhet som följd.
 
Året var 1973 och med vännen Kurt Kramer ställdes kursen för 230:an till en veteranbilsauktion i Danmark, mest av nyfikenhet. Vi blev intresserade av en Buick Roadmaster Sedan 1939 – modellen med de stilvidrigt påklistrade reservdäcken i framskärmarna. Även en halvracer av märket Frazer-Nash var i fint skick.
Men inga bilar fick provköras, vilket gjorde att vi avstod. Åtminstone den sistnämnda var nog ett fynd, för slutbuden blev inte särskilt höga.

Under 70-talet blev det en del resor med Cheva -52/Värmland,  Cheva -55 V8/Värmland och Olds -56/Sälen.

Under 80-talet mest Buick -38/Värmland, Dalarna, Hälsingland,  VW 1303S/Sydsverige,  Peugeot 203 -54 /Värmland och Trelleborg (av alla ställen) och Rover 90 -54/Sydsverige (bl a till MHS-Svängen i Skåne).

Återigen en undring: körs det på detta sätt över Sverige ens med de moderna
veteranerna? UTAN att det handlar om en marknad?
 
Eller åtminstone en kortare retroutflykt med några bilar?
Skogsglänta, matsäck, underlag och gamla historier från tiden med förgasare och äkta reservdäck . . .


Osammanhängande bilder 2

2018-06-28 18:53
Från [email protected] (Kornknarren)
Ett flygplan över Rålambshovsskolan på Kungsholmen i Stockholm. Föga anar vare sig piloterna eller passagerarna, att just den skolan var min hustrus arbetsplats i många år - som bildlärare.

Restaurang Berns 1975. Representationskväll, delvis sponsrad av Motorhistoriska Sällskapet, som bjöd en redaktör för det amerikanska välrenommerade magasinet Automobile Quarterly på en trerätters med viss underhållning. Fr vänster Kornknarren med hustru och Stan Grayson. 
Som lever och mår, vilket dock inte tidningen gör längre. 
Stora glasögon på modet och långa polisonger (kolla längre bort).


Året är 2010. Auktionsföretaget Bukowski presenterade den här bilden på sin hemsida under en hel vecka. (Oj då, torde alla följare utbrista.)
Orsaken är den att en son till vännen Claes äger ett framgångsrikt galleri i New York med filialer i såväl Paris som London. Han begåvade oss under några år med fribiljetter till Bukowskis vernissage. Man fick vin med gott tilltugg, medan man besåg alla tavlor med halvmiljonen som utgångsbud. Av någon anledning gjorde vi denna gång ett sådant intryck att vi blev fotograferade. Möjligen berodde det på att vi en stund samtalade med Kristofer Lundström, programledaren för SVTs konstprogram Kobra. Vi lämnade tillställningen med ännu större självförtroende än förut. Att räknas som plausibla köpare - jojo! 
Vi gick förstås vidare till en vinstuga på Nybrogatan . . .


Kornknarrens Buick Special 1938 blev faktiskt så snygg efter allt arbete, att den får vara med ännu en gång - och kanske inte heller den sista. Här utanför Hagfors stationsbyggnad (Värmland). Skylten hänvisar till Stadscentrum. 
Kornknarrens realskoletid i Filipstad innebar tågbyte här, om man under det korta dygnet mellan lördag och söndag besökt hemmet i Uddeholm. Söndagens avgångstid var kl 1500 och det var inte många kilometer mellan hållplatserna under de sex milen till Filipstad. Det var under kriget och ibland hade godsvagnarna militär last, ibland med avlastning längs linjen mitt i skogen. Det tog sin rundliga tid.

ANTSCD =  "And now to something completely different."
Som Monty Python-gänget inflikade inför nästa sketch. Nedanstående gamla klipp ur serietidningen Larson kan jag till slut inte motstå att visa upp. Hög klass!



 

Harley-Davidson - i Järvsö

2018-06-03 17:30
Från [email protected] (Kornknarren)
I Järvsö finns en välförsedd HD-affär för både nya och begagnade maskiner - och för reservdelar. Sveriges nordligaste, sägs det.
Josefin provar. Det blev en Fat Bob till slut men inte den här gången.




 

Delvis (o)sammanhängande bilder 1

2018-05-27 11:17
Från [email protected] (Kornknarren)


Del av Slussen på tidigt 30-tal. Det berömda ’klöverbladet’ är inte byggt än. Ingen avgasrening, men det blåste vanligen från Saltsjön. Miljöpartister, som tycker att vi ska cykla, hade nog – som ev tidsresenärer - svimmat av upprördhet. -  Hela Stockholm var för övrigt koleldat.

Nya Slussen (som byggs nu) har skickliga konsulter, som försöker få oss att tro att känslan av  gammal idyll, som här, kommer att finnas kvar.  Nej, avskalat blir det - och omplacerat – med några soffor intill breda körbanor med fyra filer i varje riktning.  Klöverbladet, som ersatte ovanstående under mer än 70 år, hade ändå ett och annat smultronställe för fotgängare. (Tidigare visat flera gånger på denna blogg.)

 

Det flottade timret samlas för att sorteras till resp ägare. Här på nedre Klarälven, norr om Forshaga (1950-talet).


  
Den här T-Forden från 1926 var väl runt sju år gammal, när Slussenfotot överst var aktuellt. Fotot är producerat av Aalholms Bilmuseum.   Skogrik park utanför, kanske?



 Falsterbonäset från luften.  Förefaller nästan sydeuropeiskt!  Kryssen markerar badplatsen under semestern för gode vännen Jan (med bofast dotter i närheten).


P.S.  Skriv "Nutida koll på Norr Mälarstrand" i sökrutan och läs om Kornknarrens möte med statsminister Tage Erlander!

Dåliga foton men friska tag!

2018-05-18 11:59
Från [email protected] (Kornknarren)
Redan under 1900-talets första decennium kunde mycket upplevas av det vi förknippar med båtar, bilar och i viss mån även med flygplan.
Över Engelska kanalen kunde man ta bilen per båt - även om färjor med 'körning på och av' ännu inte fanns.
Flygmaskiner fanns redan i stort antal, men de var bräckliga med nutida mått och kunde möjligen ta med en passagerare som max. Men det var gott om flyguppvisningar i åtminstone Storbritannien med mängder av åskådare.
De bilar, som stod till buds, var ofta byggda i ett fåtal exemplar. Men fabriker med produktion av enbart chassie inklusive motor hade vuxit fram, avsett för separat kaross, som varierade efter kundens önskemål. Allt byggdes i stort sett för hand och det kunde skilja en hel del mellan olika exemplar hos samma fabrikant. Reservdelar, som passade till många bilar, fanns alltså inte. Bysmederna fick rycka ut för att klara fjäderbrott och skadade hjulupphängningar.
Beträffande det mekaniska firade Cadillac en stor triumf, när ett halvdussin bilar plockades isär, delarna blandades och bilarna sattes ihop igen - och allt fungerade. Det var runt mitten av 1910-talet.

Någon allmän bilism var det inte fråga om. Det krävdes pengar till bilköp och underhåll. Och en längre resa krävde mycket planläggning och kartstudier. Där gjorde bilklubbarna en god insats med förteckningar om verkstäder och bensinstationer. Säkrast att bli medlem!

Tävlingar uppstod tidigt. Att vinna kunde innebära flera beställningar för märket i fråga. Men allt var i sin linda och man låg förstås långt från den nutida mångmiljoncirkusen.
En tävling kunde innebära fyra grenar:  bromskapacitet, manövrerbarhet. graden av tystgående och ett hastighetsprov. Det senare inleddes med en liten nedförsbacke för att få upp farten till en s k flygande start och sedan tidtagning på t ex en kilometer.

Det är förvånande att begreppet camping dyker upp så tidigt. Det handlade då inte om billigt boende för den tidens välsituerade bilägare. Det handlade om besök i naturen - en stor skillnad mot alla koleldade fabrikssstäder och samhällen.

Biltätheten är svår att uppskatta när det gäller Storbritannien, men i USA motsvarade den på 20-talet ungefär vad Sverige nådde först på 60-talet.
Så allt fanns faktiskt - men i mindre skala och litet knepigare.


Att ta med bilen på båten innebar risk för skador.  Det bästa var att lösa en tilläggsförsäkring hos rederiet. Då blev man försiktigare.


 Mellan uppvisningarna fraktades planet på bilsläp. Det var säkrare i det regniga England.

  
Det här är säkert propaganda för luxuöst campande. Fina bestickväskor, ett rejält tält osv. Men allt får knappast rum i bilen bredvid.

(Foton ur A Roadside Camera.)

Logiska svar . . .

2018-05-08 16:49
Från [email protected] (Kornknarren)
Att kunna ge en logisk motivering till ens handlingar, åtgärder etc - det bör man nog vara beredd på.
Min elva år yngre bror, avliden 1986, ville ofta försäkra sig om att mina åtgärder av olika slag, som han undrade över, verkligen hade någon mening.
Men efter hand som åren gick, gav han upp.
Jag hade en förklaring, ansåg han, till de mest udda företeelser, ofta konkret synliga och därför lätta att fråga om.

Om jag skulle resa bort och bo på hotell, t ex - varför har jag en egen, kilformad kudde med mig? Hotellen har väl kuddar så det räcker? Svaret är att om dubbelrum blir aktuellt, så ligger jag på sidan med kudden intill ryggen. Den hindrar en att rulla över på rygg - med eventuell störande snarkning som följd.

Annat som jag minns var "Varför har du en polygrip i handskfacket?" (eller ibland i dörrfickan). Tja, innehav av äldre bilar har alltid haft sina risker. Något kunde behövas skruvas åt (eller skruvas upp) - t ex det heta kylarlocket (det var rymligare under huven förr). Bråttom kunde det vara och inte tid att leta i en eventuell verktygslåda.
En sak som också, ansåg min bror, krävde en förklaring .- det rörde bagage-"taket" - som man sa' - ganska stort med botten och bågar runt om, allt i lättmetall. Det var mycket vanligt innan takboxarna kom. Vid resorna till Värmland kunde ett sådant behövas, ofta olastat i endera riktningen. Utan last avgav det ett irriterande sjungande eller vinande ljud i fartvinden. Därför hade jag då reservhjulet upplagt där, väl fastspänt, varvid vinandet helt bortföll. - Min bror visste var han hade mig, sa han, för i Karlstads trafik syntes ingen annan fenmersa (t ex) med reservhjulet på taket. Hur logiskt som helst, måste han medge.

Andra saker kunde kräva mera resonemang. Exempelvis - folk äter soppa och efterrätt med skeden i höger hand. Vid dukning med kniv och gaffel kunde frågan komma: "Varför har du gaffeln i höger hand och kniven i vänster?" - Tja - varför ska just huvudrätten skyfflas in i munnen med vänster hand? De flesta människor är ju dessutom högerhänta.

Nu råkar det vara så att jag är född vänsterhänt, men numera dubbelhänt i nästan allt, även hammare och såg. Dock ej att kasta boll, pil etc. Litet dubbeltydigt då, visserligen, eftersom ätandet hamnar i höger hand.
Men det handlar som sagt om konsekvenstänkande . . .

Ford Taunus 17M med bagage-"tak" av lättmetall.

MB 170 S redo för taklast.  Inget reservhjul på taket.  Någonstans bland alla diabilder finns en fenmersa med  reservhjul på dito plats - det är jag säker på.  Ska kolla!  Fenmersorna var snabba bilar och vinandet utan last var irriterande.

Proveniens för en gammal dolk

2018-05-02 22:44
Från [email protected] (Kornknarren)
Inga anteckningar på baksidan av fotot nedan, men det är nog jägmästarfrun på Risäters herrgård på 40-talet. En god vän till Kornknarrens moder, så pass nära väninna, att hon till Kornknarren på 12-årsdagen presenterade en antik dolk, tillverkad (numrerad) i mitten av 1800-talet av G Johan Berg i Eskilstuna. Det är väl knappast troligt att nutidens tolvåringar begåvas med sådana presenter . . .

Den finns fortfarande i Kornknarrens ägo, även om den inte längre hänger till beskådande på en vägg.
I stället kommer den att säljas, förmodligen på ebay genom en dotters försorg, väl förtrogen med sådant sätt att sälja. Efter jämförelser med liknande produkter av hr Berg kan nog priset sättas till minst SEK 2000 och efter ytterligare efterforskningar kanske det dubbla.

Kanske någon läsare skriver en intressant kommentar om dessa knivar? Tror att numreringen sträckte sig förbi 300. Den har slingor på skaftet i relief med fornnordiskt motiv och genombrutet sådant mönster på slidan. Så värst många lär inte finnas kvar.


Flydda tider - mera harmoni!

2018-04-18 10:58
Från [email protected] (Kornknarren)
Att Kornknarrens inlägg ofta berör flydda tider kan bero på att livet egentligen är en parad av händelser och företeelser, som allt mer tycks tillhöra en annan värld – som ibland kanske framställs som sämre men mestadels bättre.

Men i och för sig kan nog en aspekt på något som var bättre förr balanseras mot något (annat), som är bättre nu. Dessutom fladdrar man alltid hit och dit med begreppet 'förr'. Menar man 20-talet, 50-talet eller rentav 80-talet? Kanske Gustav III:s 1700-tal?
Menar man sjukvården? Knappast. Var vedspisen bättre än mikron? Trappspring bättre än hissar? Ja, kanske för konditionen – för de lägre husen. Transporterna, då? Självklart bättre nu. 

 
Men förhållandet mellan folk i allmänhet? Kunde man lita mera på folk förr? Det känns nog så.
Men känner man något, så dyker ofta statistiken upp och visar att ens känsla är på avvägar.
Ta ökningen av inbrotten, där uppklarade brott ligger på 2%. Statistiken skulle säkert visa att med hänsyn till vår ökade folkmängd, så är den relativa ökningen inte så stor. 
Då hänger det alltså på polisen, som inte hinner med. 
Leif GW Persson påpekade för ett år sen, att steget till 0% ju inte är särskilt långt. Nu har vi fått en ny rikspolischef. En förbättring, men alla avhopp från polisyrket är oroande.

För få poliser, alltså. Varför? Tja, att riskera livet för 21000 i månaden passar väl inte så bra i en värvningsannons. I USA är motsvarande (startlön, alltså) 37000, omräknat i SEK. Efter tre-fyra år 67000. Men man hänger av sig uniformen (och vapnet) i hemmet och måste därmed kunna rycka in, t ex nattetid, vid oväntade farligheter.

Det ena ger det andra i alla sådana här resonemang, när ens nostalgiska känsla av flydda, goda tider, spjälkas upp i skilda områden och analyseras. Nostalgiskt vemod kan vara segt och inrotat.
Det hänger samman med ens känsla för gamla prylar/kläder/bilar/byggnader, särskilt som de ofta knyter an till något positivt minne. Vad man behållit, kan man se och ta på. Så återförs man till sköna, spännande eller intressanta upplevelser. Det kan ge en psykisk lättnad i ett påfrestande läge.

För många går det inte lika bra i livet som förr. Då finns den gamla minnesprylen, det gamla plagget eller kanske bilen eller motorcykeln där, påtagligt nära, och kan kanske ge litet hopp och förtröstan. Programmet Antikrundan visar, att något som behållits också kan ge en ekonomisk lättnad, om det blir nödvändigt.

Dagens unga, i 20-30-årsåldern har inte mycket av lugnare livsföring från förr att relatera till. Skolan kan ha gett en stress, som aldrig gett med sig. Vid en kris - kanske inte särskilt djup från början - finns psykologhjälp som nästan enda bot. Men det är en oerhörd brist på psykologer. Utjämnande och lugnande droger finns då om hörnet - mycket lockande för många.
Ack, vore jag politiker med miljarder att kanalisera till ett folk som behöver harmoni!




Litet lugnare  . . .
  


En välvårdad De Soto

2018-04-04 14:15
Från [email protected] (Kornknarren)
De Soto Sedan 1947 - omnämnd förut, dels under En Buick i Norrtälje avseende utrymmet, dels under M.G. Magnette avseende körning på kurviga vägar.
De Soton hade tillhört loktillverkarna NOHAB's (Nydqvist & Holm) direktionsbilar och var, såvitt jag minns, i så gott som 'mint condition' både in- och utvändigt. Inte många tusen mil på mätaren, bekväm i stadstrafik med Fluid Drive och distingerat mörkblå - sex cylindrar, 109 hk.
Nedan bara en formell kontroll, för något maskinellt fel uppstod aldrig under min tid som ägare. Det är intill familjen Töörns villa i Hagfors och det är unge Per Töörn (numera Höllviken), som är mest presentabel.
Året är 1960 och De Soton arbetar som bruksbil. Ännu fattas några år till veteranbilstänkandet med dubbelt bilägande.



Nöjsamt (nåja) tillägg.
En gång fick jag sällskap (i backspegeln) med en okänd Cheva 55:a V8. Det var mellan Örebro och Karlskoga och förstås fri fart - men ingen motorväg ännu. Ett litet privat race uppstod. Det var mycket trafik, men den kom som så ofta 'omgångsvis' med någon längre lucka. Genom ett antal  omkörningar, där Chevan inte fick rum eller hann med på samma gång, kunde jag lämna den en bra bit bakom. Karlskogas infart hade gatstensbeläggning med många ojämnheter och gupp. De Soton visade sig där ha drabbats av fartblindhet som resulterade i att ett bakfjäderblad i paketet på vänster sida gick av. Så det blev ett lugnare tempo under resten av resan hem till Uddeholm.
Fjäderbladet byttes på en bil- och smidesverkstad i Hagfors, vars ägare tävlingskörde med en BMW 327, en 39:a var det visst.

Dämpade vårkänslor

2018-04-02 23:01
Från [email protected] (Kornknarren)
Konstigt nog är fotot från en dag i juni månad. Visserligen från en väg i de norska högfjällen - men ändå! Om bilen inte är särskilt mycket äldre än fotot, så kan årsmodellen ge en idé om året. Fabrikat? Ja, det överlåter jag till läsaren att fundera på.
I Kilaforsområdet har det inte snöat så mycket på 30 år. Det var väl runt 1,5 meter som värst. Plötsligt är man nästan tacksam att man inte har en fjällstuga i Norge.


Med sinne för trasmattor

2018-03-23 13:53
Från [email protected] (Kornknarren)
Släktbesöken från USA har så gott som upphört. Men roligt var det i alla fall i september 1983. En syssling till Kornknarren kom från trakten av Chicago till gamla Uddeholm tillsammans med en kamrat.

Naturligtvis sitter hon (1983) i den soffa, som på otaliga foton figurerar från alla åren i Uddeholm. Och som visats förut här i bloggen. Beställd 1928 från Klangs Snickeri - låg det kanske i Munkfors (eller Hagfors?). Ännu 2018 i gott skick, men förstås omklädd.
Hon fick ganska snart klart för sig, att här kunde man på auktioner och loppmarknader hitta trasmattor till låga priser. Annorlunda var det i USA, där priserna åtminstone då var minst sagt skyhöga. Kanske hade hon redan börjat med sin och makens retro-affär där hemma. I alla fall organiserade hon snart några inköpare i Sverige med Göteborg som bas. Allt gav henne stora vinster, som bidrog till företagets framgång. Kanske var det några trasmattor i Kornknarrens föräldrahem, som gav henne idén.
Andra släktingar har berättat, men någon ytterligare kontakt direkt med henne har det aldrig blivit.

Nattorientering för veteraner - för 35 år sedan

2018-03-12 23:07
Från [email protected] (Kornknarren)
Snart dags för start.     Foto: Per-Börje ElgMotorhistoriska Sällskapets Nattorientering 1983 ägde rum i trakten av Grillby. nära Enköping.
Min pålitliga Buick Special 1938 skulle vi använda denna gång. Jag hade anmält oss alla tre, dvs även min kollega Bruno Smeddal och vännen Curt Fredriksson, som inte körde sin Auburn 1934 denna gång. Tillsammans lyckades vi knipa ett äventyrligt förstapris.

Det var mörkt, förstås, men mörkare än vanligt denna septemberkväll, eftersom regnet öste ned och vindarna närmade sig stormstyrka.  Antal startande ekipage var 45, varav 41 hamnade på resultatlistan. Vare sig de fyra övriga misslyckades eller fick maskinfel, så var de verkligen ursäktade. Rallyt gick på småvägar med mycket vatten och vi fick röja nedblåsta grenar ibland för att ta oss vidare. Det blev bruksbilskörning med en del strapatser, något som jag alltid gillat. Utöver att klara alla uppgifter längs vägen, gällde det naturligtvis att också lyckas hitta rätt.

Björn Wallmans Ford Fairlane Victoria 1956. Tryggt i regnet i en vacker bil.De flesta var erfarna förare av äldre bilar, som varit med i klubben i många år. När jag idag läser deltagarlistan, så sörjer jag återigen dem som gått bort sedan dess. Inte minst de två som följde med mig i bilen denna kväll. Och båda bröderna (Bengt och Yngve) Olofsson, som ingick i arrangörskapet. Plus andra vänner på listan - en del från pionjärtiden.

 Kornknarren med vännerna Bruno och 'Curre Fredrik', som bär ett segrarpris, en tavla av konstnären Bertil Skarp (en DKW Cabriolet 1939). En pokal erövrades också. I bakgrunden den fyradörrars Buick 38:an.                  





Var målet låg i det blöta beckmörkret hölls hemligt genom att man fick köra en femtedel i taget för att få en ny färdbeskrivning varje gång för nästa avsnitt. Möjligen var det ont om funktionärer - målet behövde då inte bemannas förrän på slutet. De fem olika slingorna kan man också se som en extra säkerhet. Man visste bättre var man skulle söka, om någon saknades inför nästa avsnitt.
Det fanns ju inga vardagsmobiler än, så det var alltid knepigt med nattorienteringar. Ett litet vågspel för arrangörerna, speciellt denna gång med tanke på vädret. Men allt löstes briljant. Menar Kornknarren i egenskap av gammal rallyarrangör.
Inte bara för att vi råkade vinna . . .

Äpplen - värda sitt pris!

2018-03-07 10:25
Från [email protected] (Kornknarren)














Vädret var hyfsat i september 1983, åtminstone i Värmland.
Vi for till värmlandstorpet för att plocka äpplen, sonen Filip och jag.
Buick 38:an gav oss än en gång en angenäm resa - ca 70 mil T&R.
Det blev inte så billiga äpplen, precis.
Men som så många andra gånger tävlade resan med själva målet.


Tjust 1974

2018-03-01 22:08
Från [email protected] (Kornknarren)
Tjust Motell
 - existerade 1960-2005. Konkursdrabbat köptes det av Naturkosmetikkompaniet för tillverkning och lager.
MEN därifrån startade år 1974 mhs-rallyt "46/56-svängen". Inledningen till Kornknarrens deltagande (skriv Kerstins Rover 90 i sökrutan) har redan publicerats på denna blogg. Där står det om inköpet av den brittiska Rovern i fint originalskick. Det var alldeles innan rallyt.
Efter viss vånda hade mhs 1972 skapat ett hem för bilar 1946-56 och deras ägare. Nu hade två år gått och det var dags för det tredje rallyt för dessa original(obs!)-bilar. För ombyggda/ändrade fanns/finns det andra klubbar.
Fotona från starten visar ett representativt urval av aktuella modeller, några kanske inte så lätta att känna igen från den plats, där fotografen stått.




Den näst nedersta bilden är en repris.Dessa första år av utökning av klubbens acceptans gav samma "go" som de första åren av 30-talets dominans. 1970-talet blev ett harmoniskt decennium, där klubben koncentrerade sig på två fina rallyn (alltså även Lopp 30) per år plus en starkt växande Motorhistorisk Marknad.
Mycket kvalitetsarbete kunde läggas på dessa tre evenemang, som successivt blev allt bättre. Tioårsjubiléet med över 200 fordon och 400 personer vid banketten - vilken eufori!
Nästa 'ryck' blev de två stora rallyna för (främst) lastbilar.

De fem stabila evenemangen har efter hand utökats - för 2018 till 15 stycken!  Hoppas verkligen att rallykommittéerna har den ork som behövs . . . 
Nu vänder man sig till allt modernare bilar, bara 20 år gamla, dvs bilar som ännu tillhör vardagstrafiken och är fulla av elektronik. Veteranbil har blivit ett diffust begrepp.
Vart det ska ta vägen må framtiden utvisa. Men jag har mina dubier.

Meddelanden till (delar av) allmänheten

2018-02-16 15:57
Från [email protected] (Kornknarren)
David Batra, välkänd skådespelare och komiker, har - med bistånd av vännerna Engström, Thörn och Torén - gett ut böcker med samlade 'lappar', som på olika sätt vill göra just dig uppmärksam på ett och annat.
Man borde inte sträckläsa dessa böcker, även om det är svårt att låta bli. I stället kan de vara humörhöjare att bläddra i av och till. Man minns ju inte allt, så en repris gör god nytta.
År 2010 kom "Det här var ju tråkigt" med över hundra exempel. Finns den inte i din bokhandel, så rusa till närmaste antikvariat! Och på internätet finns den förstås.
Kornknarren visar här tre goda exempel!

Törs man köra förbi en sån här skylt??


Sanering av tvättstugan? Det är frågan.

Ses vi på torsdag?

Stort jippo i Inverness

2018-02-12 19:07
Från [email protected] (Kornknarren)
Inverness, en stad i norra Skottland, där floden Ness mynnar i Nordsjön. 
Senare delen av 50-talet. 



En inte så särskilt varm dag att döma av ytterkläder och huvudbonader på nästan alla. Stort intresse, mycket folk - någon sorts nationalsport?
Ett gåtfullt scenario!  (klicka på bilden för större format!)
Skall det bli prisutdelning? En antydan syns till höger. 
En större täckt (Bedford?)lastbil med högtalare åt alla håll nära tälten till vänster. Det syns några US Cars till höger, men för övrigt är nog alla av brittiskt fabrikat.
En Jaguar Mark V får acceptera, att ägaren (förhoppningsvis!) plus god vän sitter på taket (litet t h om mitten på bilden).
Betydligt närmare fotografen står två inhemska woodies, sällsynta bilar idag.
Stora tält, några för öl och kanske även för en slurk whisky.

Apropå alla bilarna må nämnas att promilletoleransen i Storbritannien har legat högre än här. Att på landsorten köra hem från puben betraktades som naturligt. När jag körde bil i England 1952 (en hyrd Austin) och beställde en läsk på en pub intill stora vägen förbi Weston-Super-Mare, sågs det med förvåning.
WSM ligger på västra sidan (av England, alltså), turistbetonat, med en del badstränder. Men det var brant ned till vattnet, så de flesta solbadade bara där uppe och på brittiskt vis. Dvs med något uppdragna kjolar resp långbyxor, uppkavlade ärmar och ibland uppknäppta skjortor.

Då hade vi ju vänstertrafik även i Sverige, så det var odramatiskt att köra, även om bilarna var högerstyrda. Men ibland blev vägarna trefiliga, där mittenfilen var menad för omkörning. Den som snabbast påbörjade en sådan, tvingade därigenom de mötande att avstå. Om hela sträckan var överblick-bar, så okej, men ibland var så inte fallet. Då var det meningen att man vid möte (just då!!!) skulle in i någon förmodad lucka till vänster. Det kändes inte så säkert, men trafiken var faktiskt rätt gles utanför städerna - men ändå långsam.
Det var också en idyllisk tid med stor hjälpsamhet trafikanter emellan.  

Mitt boende låg i en förort till Birmingham. En kväll var smog'en så tät, att nästa morgon var det många som inte visste var de lämnat bilen, när de med stort jämnmod (och vana) givit upp och fortsatt till fots.

Reliant - en brittisk karossbyggare

2018-01-30 18:05
Från [email protected] (Kornknarren)
Med en förfluten tillverkning av 3-hjulingar är Reliant numera mest känt för sina ombyggda bilar under åren 1964-86. Det handlar om glasfiberkarosser på chassin av kända fabrikat, vanligen med trimmade/uppgraderade motorer. Bilarna blev lättare, snabbare - och dyrare.
Samtliga exemplar fick heta Scimitar plus modellbeteckning, t ex GT, SS etc. En av modellerna, en GT-modell med Ford som underlag, sägs ha påverkat formgivningen på trendiga nya bilar, tex Volvo P 1800 ES.

Här en SCIMITAR All Purpose Sedan (där purpose betyder ung. ändamål) med Chrysler New Yorker 1959 som grund - även V8-motorn, som presterade 350 hkr.
Ett försök till en mera graciös variant med Special Styling - inte minst fronten.
Det här exemplaret hamnade till slut på Harrah's (numera Holiday Inn's) museum i Reno, Nevada.

Mest kollade inlägg - nästan två år sedan sist

2018-01-27 22:40
Från [email protected] (Kornknarren)
Intressant - åtminstone för egen del - att se, vilka inlägg som i nutid har rönt störst uppmärksamhet sedan bloggens start år 2011, dvs om man avser flest "besökare".  Senaste publicerade kollen var i mars 2015.
Det handlar om de främsta tio.

"En Buick i Norrtälje" hade 2015 hamnat mycket högt - ett då endast tre månader gammalt inlägg. Det har sedan dess dragit ifrån rejält och har nu fyra gånger fler besökare än dagens tvåa. Anmärkningsvärt, kanske, att detta korta inlägg fortfarande är nr 1. Dock ett bra foto och en bilmodell som genom Google kan visas upp för intresserade klickare. Fotot råkar finnas här på bloggen, som tillgodogör sig uppmärksamheten.

 Plac. nr 1.
En Buick i Norrtälje
Bortåt 3000 besök på detta inlägg!












 Nr  2
Bilskrotsbilder
Har sedan 2015 bytt plats med Hudson nedan.














   
 Nr  3
Ett citat som ger en story - om Hudson Hornet

Om Hudson-limpan. Även som legendarisk tävlingsbil.







Nr  4
Ingeborgs liv och leverne
Från barn till farmor/mormor.
Om Kornknarrens goda moder.
Bara ett år gammalt - har klättrat snabbt.







 
Nr  5
Rallypaus
Buick 37:an och gänget vilar sig.
Fanns inte med på listan förra gången, men har poppat upp på sistone.











Därefter finner vi fem inlägg med i stort sett samma antal besökare. 
Lasse Dérantz - en ovanlig personlighet (2015 på plats 10)
Mercedes 170 S - en förfinad arbetshäst (2015 på plats 4)
Oförklarliga händelser (från 2012, ny på listan)
Imperial 1958 (2015 på plats 5)
Packardmöte 1984 (från 2014, ny på listan)
  
De som har lämnat listans tio främsta är Att studera i Karlstad - förr,
Duesenbergannonsanalys,  Extravaganza och Hur retro är du? Hur omodern? 
Besökare, som vill kolla inläggen, kan skriva den understrukna titeln i sökrutan i spalten till höger.
- och vips . . . !