RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-02-20 17:52:17

Vendela Berglund

vendelaberglund blogg på Nouw

Tiden leker sprint på elitnivå

2019-02-07 14:38
Från vendelaberglund

...och PANG, så hade åtta månader seglat förbi sedan jag sist kikade in här. Numera har jag hela vistelsen på Smögen (som sista inlägget handlade om) i backspegeln. Kan summera det kort - ingenting blev som det skulle eller som jag hade väntat mig. Jag mådde väldigt dåligt och visade sig efter akutbesök på sjukhuset att jag hade en pågående hjärtsäcksinflammation. Jobbet på Smögen var ett säsongarjobb, ni kan ju tänka er hur social jag var efter jobbet med den typen av bröstsmärtor. Det sög.


Jag blev tvungen att säga upp mig och åka hem två månader tidigare. Var riktigt slö i kroppen hela sommaren på grund av inflammationen. Jag slutade dricka alkohol efter en tyvärr, redig; otrevlig; jobbig och hemsk snefylla (och bakfylla). Bestämde mig att nu får det vara bra. Har alltså inte varit på krogen sedan i juni 2018.


För 10 år sedan, 2009, blev jag kär för första gången i en 13 årig filur. 2018 gick jag och kärade ner mig i samma, 22 åriga filur. Efter alla år av sneglande blev det vi två. Ska man börja tro på riktiga kärlekshistorier nu? Att de finns i det verkliga livet och inte bara på film? Ja. Han, Henrik, har funnits i bakhuvudet sedan 2009. Inte på ett kärleksfullt vis utan på ett kärleksfullt vis, förstår du? På ett varmt sätt. Ibland har han kommit upp i huvudet och jag har skänkt tanken att jag hoppas han mår bra och har det bra. Idag behöver jag inte tänka tanken utan idag kan jag bara fråga honom live och ge en kram. Henrik och jag hittade varandra vid precis rätt tidpunkt och jag kan inte med ord skildra hur otroligt glad jag är över det. Inte visste jag att våra helt skiljda vägar och upplevelser skulle göra oss så lika i nuläget. Allting passar så perfekt och genuint.


Hösten passerade "snabbt". Fasen vad jag inte tycker om den årstiden. Det blir bättre och bättre för varje år som passerar dock. Antar att det klyschiga ordspråket "tiden läker alla sår" passar utmärkt in här. Hösten 2018 bestod av tre olika jobb, övertid och extrem stress. Med svarta ringar under ögonen varje dag var det uppenbart att stressen tog hårt. Lydia, Jesper och Henrik hade min rygg när det blev lite för mycket.


Helt plötsligt var det jul och nyår. Det var dags att börja packa väskan, vilket jag som vanligt gjorde cirka 48 timmar innan flyget skulle lyfta. Slängde ner det jag trodde jag skulle behöva under de tre kommande månaderna.


Nu? Nu har vi, Jesper, Henrik och jag varit i Thailand i en månad. Till och med tagit oss till Kambodja. Vi flög till Bangkok och sedan buss ner till Surat Thani. Samma rutt jag gjorde för exakt ett år sedan. Denna gång blev jag åksjuk och har efter det inte åkt mer buss utan tagit flyget istället. Vi var på Koh Samui en sväng och sedan tillbringade vi tre veckor på ett restort på Koh Tao. Här blev jag av med de svarta ringarna under ögonen och trycket över bröstet som var direkt stressrelaterat. Vi solade och badade i havet varje dag. Läste en bra bok och diskuterade huvida vi var psykopater under middagen. Jag läser "Omgiven Av Idioter" och Jesper "Omgiven Av Psykopater", därav val av ämne.


Veckorna sprang förbi och vi flög tillbaka till Bangkok. Upptäckte ett alldeles för dyrt shoppingcentrum och spenderade mer pengar på två smoothies än vad vi gjort på mat de senaste dagarna. Nästa flyg lyfte en och en halv dag senare vidare mot Kambodja. Hit kom vi idag. Nu är vi i nutid. Jag sitter i baren på ett hostel i Siem Reap och skriver detta. Henrik sitter bredvid mig och småpysslar med framtida projekt vi har att blicka mot tillsammans. Jesper tar en 23-minutare, världens mest stabila powernap är jag villig att hävda. Nu ska vi iväg och kika efter ett bra ställe att äta middag på. Imorgon spenderas varje soltimme i en solstol med ett generöst lager olja över kroppen för att ta igen brännan som definitivt tynade ut under dagen i Bangkok.

Långt hemifrån

2018-06-13 22:47
Från vendelaberglund

När klockan ringde visste jag inte riktigt vilket år det var. Missade jag precis en hel livstid? Missade jag Smögen? 0,2 hundradelar senare förstod jag att klockan var 06:15 och det var dags att kliva upp för att packa in i bilen och röra sig söderut. Alexander var morgontrött och lite halvt otrevlig en stund innan han också vaknade till liv. Karl sov i princip sig igenom 50 mil.
Skyfall och strålande sol, en stund när en undrade om man missade skylten ”utomlands” någonstans bland klipporna, havet och ängarna.
Alexander minns inte att han varit här förut, för Karl var det första gången - resulterade i att vi gick till bryggan. En fisksoppa för 190kr och jag fick bekräftat att jag utan tvivel kommer gå +- noll denna sommar. Underbart.
Stort tack till Alex och Karl som skjutsade mig 52 mil och tack till mamma och pappa som pröjsade soppan. Lovar att ni får tillbaka något någon gång.

Springer hem tillslut

2018-06-06 22:05
Från vendelaberglund

Det är många gånger jag börjat skriva men kommit av mig eller tyckt att det inte är något värt att dela med sig av. Idag nådde jag nog någon slags vändpunkt skulle jag tro. Jag är så fruktansvärt trött på ungefär allting. Inte på det sättet som en ung vuxen kläcker ur sig "jag orkar inte..!" utan, jag orkar verkligen inte. Jag går på lånad energi, taget från reserverna som ska hålla mig uppe när något litet i vardagen brister. Jag har torra fläckar på min kropp och mina armar har ett litet dun över sig. Sexigt.


Sedan jag kom hem från min resa har jag velat åka igen. I detta menar jag precis som tidigare - inte på samma sätt som en ung vuxen hellre är ute och upptäcker världen än stillasittande hemma. Jag vill härifrån. Inte bort från min familj, inte bort från vårt hus. Det är inte min familj jag vill bort från. Jag vill bort från mig själv tror jag. Inte bort från vem jag är som person men bort från självförakt och denna obotliga ångest.


Under en cigarett jag rökte häromdagen började tårarna rinna. Jag kom på mig själv tänka att ska denna ovälkomna ångest hälsa på mig i perioder hela mitt liv är det inte ett liv jag vill leva. Vem skulle vilja leva med ångest som tillslut blir överväldigande för sinnet och sätter sig som fysisk smärta i kroppen? Samtidigt som precis allting inombords gör ont, känns absolut ingenting. Det kväver mig. Ensamheten är värst. Förjävlig är den om jag ska vara helt ärlig. Dessutom är det en ensamhet jag själv inte valt, den kan man nog säga valdes åt mig.


Läskigt ärligt. 


Minnet är bra men kort

2018-01-24 11:25
Från vendelaberglund

Vi lyckades lokalisera oss till platsen där bussen som skulle ta oss från Bangkok ner till Surat Thani med hjälp av Google Maps och en förvirrad taxichaufför. Vi hann knappt få av oss våra tunga backpackerväskor innan det var dags att sätta sig på bussen. Stora säten som en annan skulle kunna kalla säng och filtar. Wi-fi som man fick starta om varje gång telefonen slocknade. Nedladdade spellistor och blå blinkers. Vid hamnen i Surat Thani satt ett ungt par och älskade varandra. Någon annan stod och rökte tjära. En medelålders man med byxorna nere under rumpan stod och sliskade sig mot en thailändsk kvinna. Kvinnan var alldeles för trevlig och vacker för honom. Himmelen var disigt grå och solen trängde sig stundtals försiktigt igenom och nuddade min bleka hy.


Jag blev tre tatueringar rikare den första kvällen på Koh Samui. Några tillfällig bekantskaper. Åt okej mat och blev myggbiten. Vi var på stranden flera gånger men solen var inte stark nog att tränga igenom de tjocka molnen. Koh Samui var inget för oss denna gång och vi tog färjan till Koh Phanghan.


Helst av allt hade jag stannat där för alltid. Alla människor som jag tyst beundrade. Försiktigt log mot. Tillfälliga bekantskaper blev till vänskaper, till riktiga vänskaper. Detta var första gången jag bodde på ett hostel och jag vill aldrig igen bo på ett hotell för mig själv. Aldrig tidigare har jag dansat svettig på en strand i någorlunda takt till musik jag knappt känner igen. Omgiven av människor som alla är där av samma anledning. Dela drinkar och vara i en annan värld för en kväll. Skratta tillsammans med mina vänner, nya som gamla. En del mer intressanta än andra. En mer intressant än alla andra.


Gömma undan sina tofflor någonstans på stranden för att kunna känna sanden mellan tårna samtidigt som basen från högtalarna dunkar i bröstet tillsammans med människor vars leende går från öra till öra. Varannan person hög på lycka och varannan på någon okänd substans. Soluppgångar efter en natt på en strand. En toast från Seven Eleven och en önskan om att tiden skulle stå stilla. Just dessa stunder låg tankarna om perfektion i periferin. Kanske var just dessa stunder perfekta.


Samtidigt som jag hade en genuin stund av lycka kommer tragiken och tar sin del. Allvarliga olyckor inträffade ett flertal gånger och en del mer fruktansvärda och permanenta än andra. För detta ägnar jag varje dag en tanke till N.

En sömnlös natt i oktober

2017-10-02 03:34
Från vendelaberglund

Hur gör man när förmågan att sova om nätterna är spårlöst borta? Hur tar man sig till när varje dag är kämpig på något vis? Jag hade den bästa sommaren. Kände att jag, mitt liv, äntligen var på min sida. Vad jag inte visste var att livet skrattade åt mig och när jag för en sekund tittade bort togs allt ifrån mig. Egentligen, vad trodde jag skulle hända? Att jag kanske skulle få ro? Äntligen? En del av mig trodde verkligen på denna tanke och hela jag hoppades. Nu sitter jag här en natt i oktober och tänker vad jag ska göra för att få tiden att gå förbi. Denna sömnlösa natt skriver jag. Jag skriver för dig och mig. Vad jag ska skriva om vet jag inte riktigt men jag kan skriva att jag gör ont just nu. Jag orkar inte hålla allting inom mig och det bästa sättet för mig att ventilera är att skriva. Jag vill spola tillbaka tiden till när jag låg på en pir under solen i en främmande men så välkomnande stad. Jag vill inte vara här jag är nu. I en stad där det för mig sitter oro, ångest och panik i, för dig osynliga, väggar.

Det är oktober och snart två år sedan jag bestämde mig för att ta mitt liv. Jag hade väl redan vid precis denna tid för två år sedan bestämt mig att livet var helt enkelt ingenting för mig. Jag var mer av en plåga än någon som var värd några andetag. Jag kan inte ens gråta när jag tänker tillbaka. Tror jag fick slut på tårar. Nu sitter jag här och skriver om det för att inte ha allt i mitt eget huvud.

Dessa sömnlösa nätter börjar bli en vana. Hur jag ska få stopp på det vet jag inte ännu. Hur jag ska få stopp på denna jobbiga känsla som trycker kring min hals och över mitt bröst vet jag inte heller. Jag måste komma härifrån. Hösten är ingenting för mig. Jag är rädd. Hur man kan vara rädd för en årstid vet jag inte heller men hösten för mig kopplas med obehag. Jag antar att jag är rädd att må så dåligt som jag gjorde i oktober 2015. Dit vill jag aldrig någonsin igen. Varför skulle livet skratta åt mig för? Räcker det inte snart?

/ Vendela

Listening to our favorite song

2017-04-03 11:46
Från vendelaberglund

Sitter och kisar ut genom fönstret och ser verkligheten snabbspola förbi. I hörlurarna spelas konstig musik och även om ljudet är på högsta hör jag rösterna igenom. Några ska kliva av på Arlanda, andra är på väg till jobbet och någon ser ut att inte veta vad det är för dag. Sedan har vi dessa individer alla på tåget helst ser kliver av vid första bästa stopp. Dessa ociviliserade telefonister. En del håller ett telefonsamtal som hela vagnen får ta del av, andra spelar spel på högsta volym eller varför inte titta på Paradise Hotel utan hörlurar?

Dessa tågresor blir färre och färre. Så småningom obefintliga. En spontan hemtripp över helgen för att hämta en halsduk på kemtvätten. Tänkte inte att det kanske skulle vara stängt. Blev en drink med en vän istället. Mys i finvädret med en annan vän. En springtur efter ett paket. Hemgång. Fick med mig halsduken i alla fall och glömde istället ett par byxor, fantastiskt.

Otroligt hur många tankar som passerar, hur många bilder och känslor som passerar ens omedvetna och medvetna själv under dessa resor. En timme och tjugofyra minuter helt instängd i sina egna tankar. Tackar musiken som får en att tänka på annat när det enda man vill är att inte känna. Blir bättre och bättre på att inte känna. Ser det som en positiv egenskap i detta nu.

Hoppa från 4000 meters höjd

2016-09-03 23:20
Från vendelaberglund

Att hoppa fallskärm var bland de bästa upplevelser jag varit med om. Känslan precis när man hoppar från flygplanet 4 kilometer upp i luften går inte att beskriva. Magisk är det ord som kommer närmast. Hänga och dingla med fötterna flera tusen meter över marken efter 1 minuts fritt fall är en känsla som inte heller går att beskriva med ord. Värt vartenda öre och jag kommer hoppa igen.

Uppenbarligen inte jag som tagit dessa bilder. Står dock för redigeringen.

Lobbybar och sattyg

2016-09-02 07:45
Från vendelaberglund

Haft en bra dag med FaceTime-samtal, sol och svett. Lyckades somna på en luftmadrass i poolen och tror jag har bränt mig under ena foten. Fantastiskt bra jobbat. Jag och Kelly åkte och mötte upp Laura i lobbybaren på resortet där hon bor. Väldigt exklusivt ställe om du frågar mig. Kristallkronor i taket och gigantiska fontäner. Åt en fet hamburgare och rullade ut till bilen igen. Älskar att umgås med dom där två. Otroligt härliga individer!

Nu ska jag försöka gå och lägga mig. Ska upp 4:30 imorgon för äventyr! Börjar bli lite nervös nu faktiskt. Eller inte nervös heller. Tänker mest "vad fan händer om något går fel?" Jag dör ju om något går fel. Aja sådant får jag tänka på om det skulle hända. Kul som satan kommer det garanterat bli!

Skottlossning

2016-08-30 20:02
Från vendelaberglund

Jävlar vad den här dagen har bestått av kontraster. Jag har varit ledsen, jag har varit glad. Jag har köpt smink i klackskor för att sedan åka och skjuta glock 17 9 millimeter. Bland det roligaste jag gjort faktiskt. Var livrädd de första 10 minuterna. Hon som gav oss vapnet ville inte ens se mitt ID. Jag hade kunnat vara efterlyst för massmord eller nå skit. Vem som helst där inne kunde vara vem som helst om ni förstår vad jag menar. Full jävla tillit på att alla där inne vet vad de håller på med. Det var en kille där inne, beväpnad med skyddsväst, som höll koll på allihopa. Han var så himla schysst som visade exakt hur jag skulle denna pistol och han tog hänsyn till mina naglar. Amen. Nej men helt ärligt. Får ni chansen att åka och skjuta på en ranch - gör det. Det är jättekul!

Åter till sminket. Jag fick med mig massor hem idag. Tyvärr var jag stressad för jag även skulle hinna till shooting ranchen men jag hann få med mig nästan allt jag skulle köpa. Kan visa vad jag köpte imorgon!

Jag vet inte vad det är för fel på tidsinställningen här. Kan inte publicera inlägg enligt min tidszon utan det återställs automatiskt till svensk tid. Detta har alltså strulat i 3 månader nu så har gett upp. Ni får ha i åtanke att jag är 9 timmar efter er. Nu ska jag och Kelly kika på filmen Paul. Hoppas ni får en bra dag, kram!

Minigolf och träning

2016-08-30 06:44
Från vendelaberglund

Klev upp i tid och la mig i solen. Svettades ut ungefär 76% av allt vatten i min kropp och åkte sedan och tränade. Cyklade i 45 minuter. Så jävla jobbigt. Gjorde det bra dock!

På kvällskvisten åkte jag och Kelly till Scottsdale och spelade minigolf på Glow Putt. Jag tyckte att det var lite coolt. Allting var neon och man la bollarna "på laddning" så även de lös. Jag fick använda min putter som en pool stick. Alltså nästan lägga mig ner, haha. Det var kul i alla fall! Aldrig varit på ett liknande ställe för minigolf. Kelly vann och vi hade det jättetrevligt! På vägen hem svängde vi förbi Panda Express för lite orange chicken till middag. Hoppas ni får en bra dag!