RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-03-24 17:14:47

LilliLinnea.blogg.se

LilliLinnea blogg på Nouw

oldies but goldies

2018-11-30 16:29
Från LilliLinnea

Hej folket!

Jag hade egentligen en massa idéer till inlägg och bilder under hösten som jag skulle lägga upp men motivationen fanns aldrig där så istället delar jag ett par gamla bilder som jag tog förra hösten som är lite mer detalj inriktade. Fotot har verkligen fått mig att se vår omgivning och natur på ett helt annat sätt.

Jag har haft sån EXTREM hemlängtan denna veckan. Jag har flera gånger velat packa resväskorna och åka hem. Det gör så ont i mig när jag inte kan vara hemma under December månad och vara med familjen på första advent eller julpynta huset med mamma. Jag är ett riktigt jul freak och att inte kunna vara hemma och fira julen fullt ut gör mig galen. Som tur är får jag åka hem över jul och nyår men det är ju allt innan som är så mysigt. Men vi försöker hålla julandan vid liv genom att spela julmusik, kolla julfilmer och julpyssla och det är faktiskt väldigt mysigt även om det inte är samma sak som att vara hemma.

Ta hand om er!<3

en vändning i psyket, Permission & Stina Wollter

2018-11-20 14:41
Från LilliLinnea

Okej jag ska gå rakt på sak. Min frånvaro lyser mestadels för tillfället och anledningen är mitt mående. Jag har under ett x antal veckor varit inne i en djup depression och har knappt haft orken att kliva ur sängen. Jag tänkte göra ett eget inlägg om ämnet depression så jag går inte in på mer detaljer just nu men jag har länge känt att det inte finns någon väg ur mörkret förräns nu. Det är som om en liten tyngd från bröstet har försvunnit och mina mörka tankar börjar skifta mot ljusa färger. Den ena anledningen till detta ovanliga men underbara fenomen är dels min permission förra veckan och Stina Wollters föreläsning i helgen. Vi börjar med permissionen.

Förra veckan var jag under ett par dagar hemma på permission, en permis som vi fått skjuta upp ett antal gånger på grund av mitt mående men som jag och min behandlare kom fram till att ett andrum kan vara precis det jag behöver, och alldelles riktigt var det det som behövdes. Jag fick under denna permisen klart för mig vad det är jag längtar till och vad det är som gör mig allra mest glad. Jag hälsade på skolan och mitt teaterprogram och även friidrotten. Utöver det träffade jag massor av vänner och fick äntligen gosa med mina bebisar igen. Friidrotten var jag tvungen att pausa för snart 5 år sedan på grund av min Anorexia Nervosa och jag fick totalt aktivitets förbud. Sen dess har jag hälsat på och varit med på tävlingar och hejat så ofta jag kan för att fortfarande känna mig en del av laget och när jag hälsade på förra veckan fick jag dendär efterlängtade känslan tillbaka. Det var som om jag aldrig hade slutat utan allt och alla var som vanligt och samma gamla gemenskap fanns fortfarande kvar. Jag kan också tillägga att det kröp i hela kroppen när jag satt på bänken och tittade på istället för att själv vara med på träningen men det gjorde också att jag fick ännu större motivation till att komma tillbaka. I skolan var det likadant, det var som om jag aldrig hade åkt, det kändes som om jag alltid varit där. Det var så otroligt roligt att få träffa alla mina underbara kompisar och att få se allas reaktion gjorde hela min dag. Jag fick liksom bekräftat att det finns personer som verkligen saknat mig och att mina tankar om att ingen någonsin skulle bry sig om mig är helt felaktiga. Jag går estet teater så den stora höjdpunkten var att få vara med på teaterlektionerna och se hur våran slutproduktion går. Jag gick runt hela dagen och log av lycka och det var första gången på länge jag känt mig fri. Fri från att styras av min ätstörning och alla dess regler.

En annan sak som verkligen gav mig nya insikter och ett helt nytt tankesätt var Stina Wollters föreläsning här i Varberg i lördags. Hon träffade verkligen rakt i hjärtat och jag grät från början till slut tillsammans med en massa skratt. Det var så skönt att få höra hennes upplevelser från att ha levt med sin syster som hade anorexi och som sedan tyvärr dog i det. Det gav mig ett helt nytt synsätt på hur omgivningen och ens närstående känner kring ens sjukdom och det skar i hjärtat att hon efter 30 år fortfarande inte läkt efter sin systers bortgång och att hon alltid kommer ha en saknad bit i sitt hjärta. Det fick mig att inse hur mycket denna sjukdom förstör för alla runt omkring mig och hon fick mig att förstå att livet är så mycket mer än att räkna varje kalori in i minsta detalj. Hennes syn på dagens samhälle är så fascinerande och man får verkligen en förståelse hur samhället verkligen ser ut idag vilket fick mig att förstå vilken skev bild jag fått av verkligheten. Om ni inte vet vem Stina Wollter är så rekommenderar jag att ni direkt följer henne på instagram och bokar nästa föreläsning av henne. Hon och så många andra starka kvinnor kommer göra denna värld till en bättre plats. Nu hoppas jag bara detta nya tankesätt jag fått sitter i och att jag kan få jobba på det.

Ta hand om er goingar!<3

reunited with my bunnies

2018-11-11 22:19
Från LilliLinnea

Hej goingar!

Jag befinner mig just nu på hemmaplan i fyra dagar på en permission och jag är så glad att äntligen få träffa mina bebisar! Ser ni hur söta de är??

Do you see these paws?? hur söta är de inte? jag smälter inombords.

Om jag ska vara helt ärlig så är mina kaniner dem som jag saknar mest. Självklart saknar jag min familj och kompisar något enormt men de kan jag ju prata med varje dag vilket jag inte kan med Bruno och Disney. Det gör så ont i mig när jag facetimar mamma eller pappa och ber dem visa kaninerna men så kan jag inte göra något förutom att prata med dem. Jag har flera gånger velat packa och åka hem just för att jag har sån saknad efter dem. Låter det löjligt? kanske. Men min kärlek och det band jag byggt upp med dessa varelser är obeskrivlig och jag tror de flesta som har djur som står en nära förstår vad jag menar. Det är något speciellt med djurens närvaro och det band som bildas mellan ägaren och djuret. Man finner en tillit hos varandra som inte går att hitta någon annanstans och när man inte kan vara närvarande och förstärka den tilliten så blir man helt frustrerad. Man känner sig så avlägsen.

Något jag varit riktigt rädd för är att de skulle glömt vem jag var och att vårat band inte längre skulle finnas kvar, men det har tack och lov inte hänt! igår när jag kom hem började Bruno direkt pussa min hand och krypa intill för att bli kliad och Disney började direkt klättra på mig och hoppa upp på min rygg som hon alltid gör när jag ligger på golvet. Det var en sån lättnad att veta att de inte glömt mig, men det gör det också så otroligt svårt att lämna dem igen. Men jag hoppas att det inte ska ta allt för lång tid tills nästa permission och det är tack vare just dessa varelser som gör att jag blir mer och mer motiverad till att bli frisk så jag kan komma hem till mina pälsbollar för gott! Jag skulle kunna spricka av kärlek för dessa djur.

Att ha djur när man mår dåligt har varit en sån enorm hjälp för mig. Jag tror inte det spelar någon roll om man inte är en "djurmänniska" för när man väl har ett och finner tillit och bygger upp ett band mellan en så blir man fäst. De kommer att bli något man aldrig vill lämna eller vara ifrån och mina kaniner har räddat mig från mina mörkaste tankar. Att skaffa ett djur kan verka krävande men det behöver det inte vara, men om det nu är så att djuren kan rädda en från ens tuffaste tid så spelar det krävande arbetet egentligen ingen roll. Det blir som en slags terapi som finns nära till hands. Mitt råd är att verkligen (om du bor med föräldrar) berätta för de du bor med hur stor skillnad ett djur kan göra i ens liv. Det kan vara allt från hund till katt till en hamster, chinchilla, ödla, råttor, fåglar, sköldpadda, kanin, marsvin, fiskar, vandrande pinnar, ja vad vet jag? alla har vi något som vi dras till och alla djur gör lika stor skillnad. Ibland kan det ickemänskliga stödet vara det bästa!

Ta hand om er!<3

Prestations ångest

2018-10-23 20:16
Från LilliLinnea

Hej folket! let's talk about prestationsångest.

Jag har alltid haft prestationsångest när det kommer till det kreativa skapandet och hur jag är som person. När jag skapar något, vare sig det är genom fotografi, måleri, design eller vad som helst som innebär eget skapande så får jag sån fruktansvärd prestationsångest och känner en press på att resultatet måste bli "perfekt". Är det någon mer än jag som har samma problem? Jag har aldrig haft prestationsångest när det kommer till skola och betyg utan jag har alltid varit dendär personen som tänker "aja, bara jag blir godkänd är jag nöjd". Enda gången jag minns att jag hade prestationsångest inom skolan var i nian när jag kom tillbaks från dagvården och började skolan igen och hade missat hela höst terminen, kanske inte så konstigt egentligen att jag satte upp krav på mig själv om att få alla ämnen över C när jag varit borta en hel termin och dessutom skulle söka in till gymnasiet bara någon månad efter att jag börjat. Men förutom den tiden har jag aldrig haft någon ångest över att få högsta betyg i skolan, kanske för att jag vet att jag aldrig kommer vara den personen som går ut med högst betyg eftersom jag har varken ork eller motivation till att plugga så mycket och för att jag inte ser det som speciellt viktigt. För mig är betyg bara en bokstav och inget mer. När man söker in till någon form av högskola, college, universitet, söker jobb, eller vad man nu tänkt göra efter studenten så borde ens talanger för det man valt spela större roll än vad man fick för betyg i engelskan och matten. Iallafall, tillbaka till ämnet.

För mig handlar prestationsångest om att göra saker rätt och få ett "perfekt" resultat. De senaste dagarna har jag försökt ägna tid åt att börja måla igen för att utfylla min självvärderingscirkel med sånt jag faktiskt tycker om och minska ätstörningens plats i mitt liv. När jag målat har jag känt en stor press i att resultatet måste bli perfekt. Det måste se ut exakt så som det ser ut i mitt huvud, annars kan det kvitta. Likadant är det om jag är ute och fotar, jag kan ta om bilder på samma objekt om och om igen för att få till den "perfekta" bilden. Samma sak gäller redigeringen, bilderna måste se så lika och så bra ut som möjligt och jag kan ägna timmar i Lightroom och Photoshop för att redigera 3 bilder. Varför kan jag inte tänka likadant i mitt kreativa skapande som jag gör med skolan? varför måste allt bli "perfekt" inom de saker jag tycker är roligt och har ett stort intresse för? kanske för att jag känner en press på att jag alltid måste vara duktig på det jag gör. Att jag MÅSTE vara duktig på att måla eftersom jag gillar det. Att jag MÅSTE vara bra på att fota eftersom jag gillar även det. Ser ni mönstret? jag känner alltså en press på att prestera inom de saker jag gillar att göra. För varför skulle jag gilla att göra något som jag inte är bra på? jag har de senaste dagarna försökt ägna mig åt mina intressen enbart för att jag tycker det är kul och för att jag känner en viss tillfredsställelse och lugn i att vara kreativ och skapa. Dock har detta med att ägna tid åt skapandet utan prestation inte gått så bra, det slutar oftast med att jag bara sitter och maler om hur resultatet måste se ut. Är det någon som känner igen sig? Jag tror inte att jag är ensam med att känna såhär. Varför jag skriver perfekt inom citat-tecken är för att jag inte tror att det finns något som är perfekt. Jag tror att perfekt är ett stadium som vi inbillat oss finns för att vi ska känna en viss lycka eller tillfredsställelse om vi når det, men egentligen är det stadiet ouppnåeligt och vår prestationsångest ökar i takt med att vi gör allt i vår makt för att uppnå något som egentligen inte finns. Låter jag flummig? kanske. Jag tror inte alla känner igen sig i det resonemanget men det är så jag upplever det i mitt fall.

När det kommer till att prestera som person så handlar det i mitt fall om att jag känner att jag måste vara alla till lags och vara en god medmänniska. Det kan handla om att tex alltid sätta andras känslor och viljor framför mina egna eller att jag alltid måste se till att alla andra har det bra även fast jag själv mår skit. Jag känner liksom en press i att alltid göra andra till lags oavsett hur dåligt jag än mår för att jag är rädd att andra ska se mig som en dålig person. Det blir liksom att jag sätter upp krav hos mig själv om hur jag ska vara som person och oftast får jag känslan i att vara mig själv inte räcker till utan jag måste vara mer. Detta låter säkert också jätteflummigt men jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det på ett annat sätt. Min behandlare och personalen runt omkring mig har fått mig att inse att det är omöjligt att göra alla till lags för det finns alltid någon som inte uppskattar den du är och vill ha dig på något annat sätt. Jag har under tiden jag varit inlagd växt väldigt mycket som person och jag vågar stå upp för mig själv och uttrycka mina åsikter betydligt mycket mer än vad jag gjort tidigare. Jag tror jag har fått ett nytt synsätt på hur jag fungerar som person vilket har hjälpt mig en bra bit på vägen när det kommer till just mina prestationskrav. När det kommer till att inte känna kraven inom skapandet är det betydligt svårare eftersom där finns ett resultat och för mig har resultat alltid kopplats med "perfekt".

Hoppas någon känner igen sig eller har tips på hur man kan jobba med sin prestationsångest.


Ta hand om er!<3

Rädslan för att släppa taget

2018-10-09 10:43
Från LilliLinnea

Nu var det ett tag sedan jag tittade in här och jag kan helt ärligt säga att jag varken haft ork eller lust till att göra någonting de senaste veckorna. Mina dagar består av att ta sig igenom ännu en dag med svajande motivation och all min kraft går åt till att stå emot Anorexins lockande löften. Jag har nu varit inlagd i 17 veckor, jag är inne på min tredje behandling på fyra år, jag har varit sjuk i snart 7 år och jag har fått höra att jag enbart haft några månader kvar att leva om jag fortsätter som jag gjort. Borde jag inte vara trött på denna skiten nu? Borde jag inte vilja ge fingret åt henne nu? Borde jag inte vilja få tillbaka mitt liv nu? Jo, det vill jag. Jag vill detta mer än allt. Men det spelar ingen roll hur många gånger jag lovar mig själv att "denna gången ska bli den sista" eller "denna gången ska jag bli frisk på riktigt". Det spelar ingen roll hur mycket jag gråter över livet jag missar, erbjudanden och chanser som jag tackat nej till eller att jag var tvungen att sluta på den sport jag levde för. Jag gav mitt liv till anorexin och jag valde henne framför alla jag älskar. Hon blev min bästavän, trodde jag. Hon har orsakat så mycket problem för både mig, min familj och alla personer runt omkring men trots det så kan jag inte släppa taget helt. Endel av mig är rädd för att släppa taget om det som varit min trygghet och värld i så många år och jag gör allt jag kan för att behålla henne hos mig. Varför kan jag inte släppa taget? Jag vet redan att jag inte mådde bättre när jag gick runt som ett vandrande skelett men endå vill jag delvis tillbaka dit. Hon får mig att tro att det var då jag mådde som bäst och hade livet under kontroll. Någonting inom mig vägrar släppa och jag har på senaste tiden övervägt att bara packa och åka hem då motivation inte går att hitta. Mycket har blivit bättre, både fysiskt och psykiskt. Mina kroppsliga värden börjar likna något som skulle klassas som normalt, jag ser inte längre självmord som något alternativ, mitt humör svänger inte längre från rasande i ena stunden till ångestfylld i nästa utan jag kan numera skratta på riktigt och få en såndär härlig känsla i magen. Jag har fått svar på att vikten inte avgörs av vad jag ätit. Jag kan både ha stått still och gått ner även fast jag ätit en glasstrut på helgfikat. Jag har växt som person och börjat se världen med nya ögon men trots det så kan jag inte släppa taget om henne. Jag vill bara ge henne en chans till. Hon har bosatt sig så djupt inom mig att jag börjat tro att vi är samma person. Jag har tagit upp ett par gånger att jag vill pausa behandlingen en vecka eller två för att åka hem och tänka över vad jag verkligen vill. Jag vill inte leva såhär längre men jag behöver hitta ny motivation till att orka fortsätta. Jag har dock inte fått detta förslag igenom och det kanske är bäst så. Jag vill bara att allt ska vända på en gång, varför velar jag såhär mycket? jag önskar att det var så enkelt som att trycka på en knapp och så blev man frisk på en gång. Det är svårt att förklara hur ett liv med en ätstörning kan locka mer än livet utan och jag hör själv hur sjukt det låter men det är det som ätstörningen manipulerar dig till att tro på. Det finns ingen lurigare sjukdom än just ätstörningar. Man går på allt rösterna viskar till en och man manipuleras till att tro på att ett liv med sin ätstörning är det perfekta drömlivet man aldrig fick. Jag vet att det livet som ätstörningen erbjuder inte är något drömliv utan det är raka motsatsen, ett helvete rent ut sagt. Det enda ens liv går ut på är mat,mat,mat, kalorier, träning, kropp, vikt, rädsla, ångest, oro, skam och skuld. Allt detta leder i sin tur till depression, självskadebeteende och självmordstankar. Låter detta som ett drömliv? Låter detta som ett sunt liv? Inte någonstans. Hur kan detta då locka så otroligt mycket? kanske för att jag levt så många år i denna värld att den blivit min vardag och det är denna värld som jag vet hur den fungerar. Det var så längesen jag levde i den friska världen att jag glömt hur den går till och bara tanken på att lämna den trygga värld jag levt i skrämmer skiten ur mig. Är det bara jag som känner såhär? Jag vet att det bara är att fortsätta fightas men jag blir så trött på att jag gjort det så lång tid och fortfarande inte är 100% redo för att släppa taget om henne. Om ca 2 veckor ska jag äntligen få åka hem på permission och då ska jag hälsa på både teatern och friidrotten samt äntligen få gosa med mina ninisar och jag hoppas verkligen att det bli en vändning.

Ta hand om er!<3

Fotosession

2018-10-01 16:32
Från LilliLinnea

Hej goingar! Nu var det ett tag sedan jag tittade in här, närmare bestämt en vecka skulle jag tro. Har helt enkelt haft fullt upp här och varken haft motivation, tid eller ork till att göra någonting. Har de senaste dagarna bara försökt landa i mig själv och allt runtomkring och bara det tar på krafterna!

Igår var jag med Ammie och Hilma, två underbara personer jag träffat här, ute på en fotosession inne i stan. Varberg har verkligen så otroligt fina och mysiga små färgglada hus längs med gatorna, perfekta för att använda som bakgrund. Hade helt glömt hur kul det är att fota andra! Har på senare tid enbart fotat landskap, vilket är extremt roligt det också, och har liksom lagt av lite med att fota porträtt bilder. Vet inte riktigt varför det blivit så men tror att det har att göra med att jag varit så osäker i allt jag gör och att fota andra människor blir en ännu större press eftersom det inte bara är jag som ska bli nöjd med resultatet. Men igår tog jag äntligen tag i det igen och det var så otroligt roligt och mysigt, både att stå framför och bakom kameran. Detta ska jag verkligen fortsätta med.

Här är lite bilder som jag tog på Hilma och Ammie:

Tycker verkligen den blåa väggen gjorde sig så bra mot Ammies blåa hår! Visst är hon så otroligt snygg??


Otroligt vackra Hilma! Färgerna gjorde sig så bra med hennes kläder på dessa bilder!

Ifall ni vill se fler bilder på denna fantastiska person och läsa mer om hennes liv och intressen så tycker jag att ni ska gå in och följa hennes blogg: http://www.devote.se/hilmaeklund

Här är lite bilder som hon tog på mig:

Hoppas ni fått lite inspiration till att ut och fota!

redigeringsverktyg: Photoshop CC och Lightroom CC

Pink Details

2018-09-21 17:59
Från LilliLinnea

Rosa byxor - slutsåld (annan färg här) / Rosa spets topp (liknande här) / Armband - present

Hej folket! Redan fredag, veckorna bara flyger fram. Denna veckan har jag haft en liten utmaning med min behandlare när det kommer till kläder, nämligen att jag ska ta fram och ha på mig exakt de kläder jag vill ha oavsett känslor eller tankar om att min kropp ser fel ut. Jag tycker verkligen mode är så himla roligt och det är verkligen ett kreativt skapande att hitta sin stil och leka med färger och mönster. Trots att jag tycker mode är så himla roligt, vare sig det handlar om att skapa eget, gå runt i second-hand affärer och fynda unika plagg eller nätshoppa så har jag under en lång tid inte kunnat njuta av mitt intresse eftersom anorexin tagit det intresset ifrån mig, liksom allt annat, och tillslut handlade kläder bara om att dölja kroppen. Jag tror seriöst att jag gick i samma plagg varje vecka i skolan de sista veckorna innan jag blev inlagd. Allt det roliga med mode liksom försvann och ingenting kändes bekvämt på mig. Men denna veckan har jag som sagt haft i uppdrag att utmana mig och gå emot tjockkänslorna och felaktiga tankar om min kropp, och det har gått ganska bra faktiskt. Jag har hittat en strategi som funkar för mig vilket är att välja outfits kvällen innan för då blir det redan bestämt och jag behöver inte stå och vela och spegla mig en hel morgon.

Efter att jag gjort detta i 4 dagar nu så känns det faktiskt väldigt bra och för mig har det varit väldigt givande och intresset har börjat komma tillbaka igen även fast demonerna säger något annat. Idag dock har jag bara haft en mysdag med myskläder, vilket är okej det också. Ifall någon annan har samma problem med inte vilja ha på sig vissa plagg enbart för att hjärnan säger något annat så tipsar jag verkligen om att skita i vad hjärnspökena säger. Ta fram kläder kvällen innan, planera din outfit, hitta inspiration på outfits du vill efterlikna och bara kör. Du kommer få många fler komplimanger än du tror och du kommer växa lite för varje gång.

En annan sak som hjälper mig är att påminna mig om att ju mer jag stirrar mig blind på en del av kroppen så kommer den delen växa för varje gång jag kollar på den eftersom det är det enda jag fokuserar på. Detta är ju ett heltidsjobb och det får vi inte glömma, det tar upp både tid och ork att försöka acceptera sig själv, men börjar man inte försöka så kommer det aldrig ske.

Hoppas detta gav er lite tips på hur ni kan jobba med att gå emot era hjärnspöken när det kommer till kläder, för det är ett större problem än man tror, att man väljer att inte ha på sig något för att man ser för "stor" ut eller för "konstig" ut osv. Allt sitter i våra huvuden och inte på kroppen.

Ta hand om er<3

En kort historia om min ätstörning

2018-09-20 18:00
Från LilliLinnea

När jag var 12 fick jag min första panikattack vid matbordet i skolans matsal. Det var heller inte den sista panikattacken jag skulle få över tallriken som stod framför mig, det var bara början på flera års attacker. Jag var tvungen att börja prata och väga mig hos skolsköterskan en gång i veckan, men de samtalen "glömde" jag att gå på. Jag själv fattade inte varför jag skulle behöva gå och prata med skolsköterskan och kuratorn om min relation kring mat och träning. Jag hade ju alltid varit den som ätit för lite, jag har alltid varit hon som ansetts som klassens smalaste, jag har alltid varit hon som fick vara högst upp på pyramiden eftersom jag alltid var hon som vägde minst. Det var så jag var, det var väl inget fel med det? dessa samtal fortsatte även i sjuan och även dem struntade jag i att gå på. Varför skulle folk lägga sig i mina business? jag tyckte att jag hade kontroll. Kontroll över att gå upp tidigt på morgonen innan någon annan vaknat och ut och springa en långrunda i gryningen. Kontroll över mitt kaloriintag som inte fick överskrida 800 kalorier, kontroll över att jag prioriterade friidrotten och träningen över allt annat. Jag skulle ha kontroll, och ingen fick lägga sig i den. Under vårterminen i åttan började panikattackerna bli allt fler. Jag tränade extremt mycket och utvecklades stort inom friidrotten, jag började bygga muskler och hade börjat få rutor på magen. Jag borde vara glad, det var ju en vältränad kropp jag ville ha? Jag kommer ihåg att jag en dag var tvungen att väga mig hos skolsköterskan på en hälsokontroll man måste göra varje år, jag hade gått upp i vikt sedan förra gången jag vägde mig (vilket kanske var någon månad tidigare) och jag fick en panikattack. Jag var så van vid att se vågen gå neråt för varje gång jag ställde mig på den, men nu gick den uppåt? hur? jo, muskler väger mest av allt i kroppen, och nu hade jag börjat bygga styrka och kondition och fått mer muskler och det var ju klart att de vägde. Anorexian hade sen jag var 12 år hållit sig i bakgrunden och bara väntat på ett tillfälle att få komma fram och nu hade hon hittat sin chans. Sommarlovet mellan åttan och nian när jag var 15 år så eskalerade min ätstörning rejält. På bara 2 månader hade jag tappat nästan hälften av min vikt enbart genom träning och självsvält. Inte ett enda klädesplagg kunde dölja de utstickande benen på min kropp och inte ens trosorna kunde hålla sig uppe utan att hasa ner så fort jag tog ett steg. Mina föräldrar blev allt mer oroliga och nu kunde de inte längre se förbi mina problem, det var dags att söka hjälp. Jag tror jag gick ca 3 veckor i skolan efter sommarlovet innan jag fick sluta igen för att åka in på dagvården i Jönköping. När mina föräldrar tog mig till BUP i Nässjö där jag bor så sa de direkt att de inte skulle kunna hjälpa mig utan jag skickades direkt vidare till en anorexienhet. Jag blev där och då diagnostiserad med Anorexia Nervosa. Jag kommer inte gå in mer detaljerat på hur dagvården såg ut eftersom jag redan skrivit om den i ett tidigare inlägg, men kortfattat så stannade jag där i ca 4 månader och lärde mig äta regelbundet samt att jag viktstabiliserades. Mycket mer än så gav det inte. Eftersom det var en dagvårdsbehandling så åt jag bara 4/6 måltider på enheten och de andra två hemma. På helgerna var man hemma, precis som det är i skolan. För mig var det extremt jobbigt att vara hemma under denna perioden eftersom hemma var den plats jag kunde styras av min ätstörning utan att någon visste. Istället för att skrika och gråta över maten på dagvården så sparade jag det beteendet tills jag kom hem och utsatte mina föräldrar för det istället, när det egentligen borde varit tvärtom. Jag har alltid haft svårt för att visa känslor och på nåt sätt så kändes det så förbjudet att gråta på dagvården, det var liksom ett väldigt stelt klimat och jag vågade inte öppna upp mig. I början av behandlingen var det ett helvete hemma. Jag skrek och grät, vägrade äta, gömde mat och smygtränade inne på rummet när alla andra låg och sov. Fy vilken hemsk dotter jag måste vart under den tiden. Men jag vet nu att det inte var jag, jag måste skilja på mig och min ätstörning. Efter ett tag började saker gå lättare, även hemma. Jag slutade gråta och skrika, jag slutade gömma och jag slutade träna. Jag kände att det bara gjorde saker värre och jag var trött på det. Varför jag slutade med dessa beteenden var inte enbart för att jag var trött på det, utan jag visste att så fort jag skulle komma ifrån dagvården, ju fortare skulle jag kunna gå tillbaks till ätstörningen igen. Om de på dagvården hade lyssnat på mig i slutet när jag gång på gång berättade att jag var rädd att jag skulle börja hoppa över maten igen så fort jag fick chansen istället för att säga åt mig att inte tänka på det nu så hade ett återfall kanske kunnat stoppas. Men jag skyller verkligen inte på behandlingen där, några av mina medpatienter som var där med mig som jag har lite kontakt med idag mår idag jättebra. Så bara för att det inte hjälpte mig betyder det inte att det inte kommer hjälpa någon annan. Efter ca 4 månader, någonstans efter nyår blev jag utskriven och gick in i öppenvården vilket bestod av ett samtal i veckan med min behandlare. Jag började smått med friidrotten igen och ett litet tag gick det faktiskt bra..tills ungefär två månader senare och jag var nere på min lägsta vikt igen. Där och då hade jag egentligen behövt hjälp. Mer hjälp än bara ett samtal en gång i veckan där jag bara ljög om hur det går. Men så blev det inte och varför vet jag inte. ganska snart fick jag byta psykolog eftersom de märkte att jag inte klickade så bra med min gamla. Den nya psykologen är fortfarande en av mina favoriter. Jag fann snabbt tillit hos henne vilket jag ofta inte gör och jag kände mig alltid lättat i hjärtat när jag gick därifrån. Men hur mycket jag än gillade att prata med henne så blev saker inte bättre. Jag stod och trampade i samma gamla ruta som jag började på. Av henne blev jag flera gånger erbjuden att börja på dagvården igen men jag ville verkligen inte dit. Visst hade jag trivts där när jag väl var där, men i efterhand insåg jag vart det brast och jag orkade inte gå igenom ännu en "misslyckad" behandling igen. Flera gånger gav jag hintar om att jag ville bli inlagd, men eftersom det är ett väldigt svårt steg att ta, iallafall för mig, så uppfattade min psykolog och läkare att det inte skulle behövas. Detta tolkade jag som att jag inte var tillräckligt sjuk för att bli inlagd och började må ännu sämre. När jag började ettan på gymnasiet var jag helt ensam eftersom jag hade valt estet teater i en annan stad. Det var så skönt att få börja om i en ny klass där ingen skulle veta om mina problem..trodde jag. Första dagen i skolan kom min skolsköterska fram till mig med en bricka med upplagd mat, det stod i mina papper om min anorexi, jag kom inte undan. Ettan var extremt jobbig med maten. Jag fick maten upplagd och mina klasskompisar tjatade på mig med att äta upp allt, vilket jag då bara blev arg på dom men som jag idag tackar dom något enormt för. Under hela ettan fick jag inte vara med på gymnastiken vilket skär i hjärtat hos en sporttjej. Jag fick inte träna, jag fick knappt gå från bussen till tåget och jag vägrade äta. Jag började här gömma mat något extremt och hoppa över måltider så fort jag fick chansen. Mina samtal med min psykolog gick bra, jag var ärlig men fortfarande fick jag inte den hjälp jag ville ha vilket gav mig ännu mer anledning till att bli sjukare. I början av ettan började jag med ett riktigt dumt beteende som jag höll hemligt i flera månader innan jag vågade berätta för min psykolog om. Jag har tänkt skriva ett eget inlägg om just detta ämne då det är så otroligt tabubelagt och viktigt, nämligen självskadebeteende. Att berätta att jag skadar mig var det svåraste jag någonsin gjort, och jag visste att jag var tvungen att berätta det för mina föräldrar också. Efter att jag berättat om att jag självskadar för min psykolog så tog det ca två veckor innan jag vågade berätta det för mamma och pappa. Jag visste hur besvikna de skulle bli. Tänk er själva om ert barn eller någon annan ni håller riktigt kärt inte bara svälter sig själv och ser ut som ett gående skelett utan också till råga på allt skadar sig? Jag kan inte förstå mina föräldrars förtvivlan när jag visade mina skärsår på låren. Detta beteende skulle komma att hålla i sig i ytterligare 2.5 år och som jag tyvärr måste jobba med dagligen för att stå emot. Sommarlovet mellan ettan och tvåan såg ut som vanligt. Mina föräldrar jobbade, jag var hemma och följde anorexins regler till punkt och pricka och så höll det på. Det låter lite som att mina föräldrar inte gjorde någonting åt detta men det är verkligen inte sant. Mina föräldrar gjorde allt i sin makt för att försöka hjälpa mig på bästa sätt, men de var helt maktlösa mot anorexin. Hon var starkare än oss alla. I tvåan blev allt värre. Självskadebeteendet och tvångsträningen ökade, gömd rutten mat låg överallt i huset, maten i skolan blev till några enstaka salladsblad, bråken med oroliga och arga kompisar blev fler och större och relationer sprack. Jag svimmade på offentliga platser när kroppen la av för att den gick på tomgång. Jag började missbruka laxeringstabletter som nu förstört min mage och jag blev deprimerad och tappade all livslust. Jag levde helt och hållet i min egna bubbla där bara anorexin var något som betydde. Jag kallade henne för min bästavän, hur sjukt det än låter. Strax efter min 18 års dag skulle jag gå över från BUP till vuxenpsyk och nånstans i samban med att jag fyllde 18 kändes det som att jag fick mer makt och kände mig på något sätt starkare och på sista samtalet på BUP med min psykolog och kurator så sa jag rätt ut "jag vill bli inlagd". Jag måste ge en stor eloge till mina vänner som fick mig att våga be om hjälpen. Utan deras stöttning och pushar hade jag aldrig gjort det. ca 2 månader efter att BUP skickat remiss till Varbergs ätstörningsklinik blev jag kallad till bedömningssamtal och ca 3 veckor efter bedömningssamtalet blev jag inlagd. Och här är jag än 3.5 månad senare. Det finns så mycket att skriva om allt vad anorexin orsakat för mig och allt hon förstört men jag känner att det inlägget skulle bli alltför långt. Detta är bara lite av vad som sjukdomen orsakat för mig, jag skulle kunna skriva en bok om de fysiska och psykiska konsekvenserna den medför. Recovery är verkligen ingen dans på rosor utan raka motsatsen. De flesta gånger vill jag bara packa hem, men jag är kvar här än och det kommer jag vara ett långt tag framöver. Denna gången ska bli den sista, jag är redo att ge livet en ärlig chans.

Reminder: Ätstörningar och psykisk ohälsa överlag är inget val, man väljer inte att må dåligt.

Ta hand om er<3

Good morning world

2018-09-19 11:14
Från LilliLinnea

Godmorgon folket! vad händer idag? för min del händer det inte så mycket, ska ha samtal med min kära behandlare i eftermiddag vilket jag alltid ser fram emot, har verkligen klickat jättebra med min behandlare vilket är så otroligt skönt, kan verkligen öppna upp mig och berätta allt för henne vilket jag inte gör allt för ofta till personer som vill hjälpa mig. Jag har väldigt svårt för att hitta tillit hos psykologer, läkare eller andra personer som är till för att hjälpa, tror det beror mestadels på tidigare behandlingar med behandlare som inte alls varit lika kunniga eller förstående vilket skapat en otrygg känsla, men så är det verkligen inte här vilket är så otroligt skönt.

Har funderat lite kring vad jag vill att denna blogg ska handla om eftersom jag känner att jag skriver lite av allt, men jag vill inte hålla mig inom enbart ett tema eller en kategori eftersom jag har så mycket jag brinner för och som jag vill dela med mig av. Denna blogg får innehålla lite av varje och så får vi se vart det leder till i slutändan.

Gårdagens lilla sysselsättning

2018-09-18 17:38
Från LilliLinnea

Hello there! Hoppas ni haft en bra dag, min har varit helt okej. Har haft ett par känsloladdade dagar efter min ca 4 dagars permission då jag var hemma över mormors begravning. Har liksom inte kunnat förstå att hon inte finns kvar längre eller att hon inte kommer få se mig frisk igen. Har även efter permissionen fallit tillbaks lite vilket gör det extra jobbigt att komma tillbaks på banan igen, men det känns bra att vara tillbaka endå.

Jag och Ammie spenderade gårdagens eftermiddag med att gå till fyren och fota outfit-bilder i eftermiddagssolen, vilket alltid är lika härligt att få egentid med henne och komma ifrån kliniken lite..

Här kan du hitta vart de olika plaggen är ifrån:

svart kjol med knappar

Svarta "klack" boots

Rosa-rutig tröja - thrifted

Gul croppad hoodie

Rutiga byxor

Svarta sneakers (här vita)

Svart Midjeväska

Hope you got inspired!



Kära Mormor

2018-09-12 20:11
Från LilliLinnea

Kära mormor,

Jag önskar att jag fick hålla din hand en sista gång och berätta hur mycket du betyder och har betytt för mig genom hela mitt liv. Jag önskar att jag kunde få krama dig en sista gång och känna in den rökiga och söta doften som alltid gjorde mig lugn. Jag önskar att jag kunde få lyssna på din vackra röst en sista gång medans du berättade om din barndom och få se dina djupa vackra bruna ögon glittra av minnen. Men önskningar slår inte alltid in, hur mycket man än önskar dem. Inte ens Aladdins ande kan få alla önskningar att gå i uppfyllelse, oavsett hur hårt man än gnuggar flaskan. För fyra år sedan fick du en hjärtinfarkt och efter det blev du aldrig ditt gamla jag igen. Min friska mormor försvann där och då och den sista tiden var det bara din kropp som levde kvar. Men trots att din personlighet aldrig blev den samma, att ditt minne hade raderats och du trodde att du var ett barn igen så fanns det stunder då jag såg glimtar av min gamla friska mormor, och det räckte för att jag skulle förstå att nånstans långt där inne fanns du fortfarande kvar. Men inte ens då kunde ens starkaste önskningar om att du skulle bli frisk igen slå in. Men en sak som jag kan önska i denna stund är att du nu äntligen återförenats med din mamma och pappa som du så länge velat, och jag hoppas du ser ner på mig med stolta ögon. Jag vet att du alltid från och med nu kommer vara med mig livet ut från ett annat håll. Kära mormor, jag älskar dig.

Kvalitetstid med kameran

2018-09-01 19:38
Från LilliLinnea

Hej alla fina! hoppas ni haft en bra dag. Jag spenderade min förmiddag med penslar och vattenfärger och sen spenderade jag min eftermiddag med att ge mig ut och fota lite utav Varbergs natur. För mig har det kreativa skapandet varit en stor räddning när saker blivit för mycket, vare sig det handlar om att leka runt med redigeringar i Photoshop och Lightroom eller att måla för hand eller bara skriva långa berättelser. Idag har varit en sån dag då jag fått distrahera mig från tankar och impulser och istället fått ägna mig åt det kreativa skapandet, vilket faktiskt varit väldigt avkopplande. 

Att Finna Nya Krafter

2018-08-27 21:46
Från LilliLinnea

Alla har vi olika ställen att hämta nya krafter ifrån. För vissa kan det vara genom yoga eller meditation, för andra genom sång och musik, eller vad som helst egentligen. Mitt sätt för att finna ny styrka har varit genom att spendera tid med de varelser som betyder allra mest för mig, nämligen djuren. Allra helst spenderar jag tiden med mina egna pälsbollar där hemma, men nu när jag är inlagd har min flykt varit till dessa får. När saker och ting blivit extra jobbiga här på enheten, eller när jag känt mig mer nedstämd än vanligt så har jag alltid gått raka vägen till "fårberget" som vi kallar det, för att både lugna ner mig och bara rensa tankarna utan att bli dömd. För är det någon som aldrig kommer att döma dig så är det djuren. Jag har alltid haft en stark relation till djuren, oavsett om det är en hund eller en ödla. De har alltid fått mig att känna mig både lugn och trygg oavsett vilket humör jag är på.

Tipsar verkligen om att hitta ett sätt som får dig lugn och som du kan finna nya krafter ifrån för det hjälper verkligen på lång sikt genom jobbiga stunder.

Den Verkliga Sanningen Om Recovery

2018-08-12 21:53
Från LilliLinnea

Jag tänkte berätta lite om hur det är att vara inlagd och hur det faktiskt ser ut för det är inte en dans på rosor som många kanske tror att det är. Jag har fått höra många gånger att bara man får hjälp att börja äta igen så kommer allt bli bra, men det är långt ifrån verkligheten. Att få hjälp med att bli fri från en ätstörning är något utav det jobbigaste man kan göra. Det är en ständig kamp att bryta regler och ätstörda beteenden samtidigt som man försöker hålla kvar ätstörningens hand så hårt det bara går för att man är rädd för att släppa taget och lämna bekvämligheten. Jag har fått vård två gånger för min anorexi, första gången var för 4 år sedan när jag var 15. Jag hamnade på dagvård i Jönköping och fick pausa skolan för att komma på banan igen. Skillnaden mellan dagvård och heltidsvård är att på dagvården så är man på en enhet över dagen men sover hemma, medans man som inlagd "flyttar tillfälligt hemifrån" till en klinik för att få hjälp dygnet runt. Många tror att en ätstörning enbart sitter i maten och rädslan för att gå upp i vikt men det är så mycket mer än det. När jag var på dagvården så var allt fokus enbart på mat och vikt och nästan inget på tankar eller känslor vilket är jätteviktigt att fokusera på efter att man brutit svälten och kommit upp till ett mer hälsosamt bmi eftersom det då är så viktigt att lära sig hantera sina känslor och kontrollera sina tankar så man inte faller tillbaka igen. Jag var inne på dagvården i ca 5 månader. Jag hade gått upp 10+ kilon och låg på en vikt som var närmare min ålder och längd och jag åt nu upp allt på min tallrik utan att protestera. Trots att jag enligt dagvården var "friskförklarad" och hade blivit utskriven så var jag långt ifrån frisk och bara någon månad efter att jag skrivits ut hade jag gått ner alla kilon igen. Varför? jo för att ätstörningar sitter inte i maten eller vikten utan de sitter i ens huvud, tankar och känslor. När jag tänker tillbaka på tiden jag var inne i dagvården så ser jag nu vart hjälpen brast, och det var just för att ingen berättade varför jag hade alla tankar och känslor kvar trots att jag stabiliserat min vikt och lärt mig äta. Innerst inne visste jag att jag skulle falla tillbaka igen, innerst inne ville jag tillbaka för jag var fortfarande sjuk och anorexin höll fortfarande sina armar om mig. Det spelade ingen roll hur många gånger jag sa att jag var rädd för att börja skolan igen eftersom att ingen skulle hålla koll på om jag åt eller inte. Jag visste att jag skulle hoppa över skollunchen så fort jag fick chansen för jag hade inte bestämt mig för att bli frisk. Varje gång jag sa detta fick jag alltid som svar att jag skulle sluta tänka på vad som skulle hända. Egentligen hade jag behövt någon som sa till mig att jag inte var frisk än, men eftersom jag hade nått min målvikt var jag plötsligt frisk. Jag klandrar verkligen inte dagvården i Jönköping för att jag föll tillbaks så fort jag skrevs ut. Det gör jag verkligen inte. jag vet personer som jag lärde känna när jag var där som idag är helt friska och mår jättebra. Poängen är att jag vill att alla ska förstå att en ätstörning handlar om så mycket mer än just mat och vikt. allt sitter i ens huvud. Jag är nu inlagd på Capios ätstörningsklinik i Varberg sedan 2 månader tillbaka och helt ärligt så har jag lärt mig dubbelt så mycket om hur mina tankar och känslor fungerar här på denna korta tid än de 5 månader på dagvården. Här arbetar personalen näst intill enbart på känsloreglering, ångesthantering och allt däremellan eftersom de vet att en ätstörning inte sitter i vikten. Vägen till "recovery" innebär inte en dans på rosor där man efter några måltider övervunnit rädslan för mat. Det tar månader, även år, för att förstå att det inte är maten som är farlig utan ens tankar om vad som ska hända när vi äter som gör det farligt. Att gå upp, ner eller stabilisera sin vikt och skapa ett sunt förhållande till mat är bara en liten del av tillfrisknandet, den största utmaningen är att acceptera sin kropp och sig själv och att lära sig hitta nya strategier för att hantera sin ångest och sina känslor för att förhindra men också för att lättare ta sig ur ett återfall då det tyvärr är att räkna med. Vägen till att bli fri från en ätstörning kan av många uppfattas som lätt men detta är den verkliga sanningen.