Kärleken till dig är så obeskrivlig, tänk att under 9 månader så bakades du inne i min mage och ut kom du efter en lång och smärtsam förlossning för min del där du hela tiden mådde som en prinsessa och kämpade på. Jag har svårt och förstå hur man man älska en liten människa så mycket som jag älskar dig, att veta att du är min och min och uppgift är att skydda dig, se till att du är varm, trygg och blir överöst med kärlek är nu min viktigaste uppgift här i livet. Stundtals känner jag mig som världens sämsta mamma och jag bryter ihop, men så tittar jag på dig och mitt hjärta svämmar över av kärlek, älskade lilla gumma vad du har tagit mitt hjärta med storm
Hela sommaren har gått och nu är vi inne i oktober och det bästa av allt, vi är halvvägs genom denna graviditet med vårt lilla mirakel. När jag plussade i mitten av juni trodde jag aldrig vi skulle nå hit, varje dag var en kamp med kombinationen av graviditetssymtom, värmen, jobb och så den där ständiga oron, kommer vår lilla bebis stanna eller kommer vi snart ännu en gång genomgå en cytotecbehandling, kramper och blödningar till max liggandes på badrumsgolvet ihop krupen till en boll av smärtor? Men vårt lilla mirakel valde och stanna, nu är vi 140 dagar in i graviditeten, i vecka 21 (20+0) och vi kommer få som jag ser det vår lilla drömvinst i slutet av februari. Jag är så glad och lycklig över detta samtidigt som jag är full i nyfikenhet, förväntan och fortfarande lite orolig, många veckor kvar men tiden går snabbt och snart har vi henne här
Var länge sedan jag skrev här och mycket har hänt, och mycket nytt är på gång... Jag har precis avslutat en 1,5 års lång utbildning som ledde till titeln undersköterska, jag är väldigt stolt över den titeln och utbildningen har varit både intressant, givande men också tuff. Och nu sitter jag här igen och en ny resa har påbörjats och resan kommer förhoppningsvis sluta med att en stor dröm blir sann, drömmen om ett eget barn. Jag sitter här gravid i vecka 7 -6+3 idag för tredje gången i mitt liv, första graviditeten var hösten 2015, det hela gick lite fortare än tänkt, sambon och jag hade bara varit tillsammans i drygt ett år och bott ihop i drygt 2 månader när pluset visade sig på stickan. Lyckan var total för min del och även sambon såg fram emot det lilla pyret som skulle komma enligt beräkningarna i slutet av juni.. Veckorna gick, vi klev över "säkerhetszonen" och började berätta för nära och kära som blev glada, men jag minns det som igår det där toabesöket efter lite mys och blodet på pappret som blev en blödning som inte gav sig, fick lugnande besked från barnmorskan att det nog inte är någon fara om jag inte får ont, och så en grå onsdag några dagar innan jul, smärtorna, akutbesöket och höra orden att det finns ett foster men det lever inte, fostret hade dött i vecka 8, en vecka därifrån jag är nu.. Cytotec och morfin skickades med hem efter ett andra läkarbesök där det konstaterades samma sak, ett foster men inga hjärtljud.. Dagarna gick och jag återhämtade mig sakta men säkert, gick tillbaka till jobbet och blev sedan sjukskriven en längre tid efter vad jag tror var utmattningssymtom.. Maj 2016, ett nytt plus visade sig, nya tankar, nytt hopp och ny inskrivning hos barnmorskan som förstod min oro men sa att det inte händer igen, får tid för ultraljudsundersökning i början av juli för att "kolla läget där inne" och jag är i runt vecka 10-11, familjen vet om det även denna gång att en liten kommer denna gång i januari 2017. Men på ultraljudet går inget som planerat, dem ser en graviditet som dessutom visar sig vara en tvillinggravidet men mer kan dem inte säga utan skickar upp mig till gyn, där ser dem detsamma som det sett med det vanliga ultraljudet, en tvillinggraviditet med två fostersäckar men inga foster... Chocken först, tvillingar? Sambons största skräck och sedan inga foster.. Ny cytotec behandling, smärtstillande och morfin, råd hur jag ska till väga och om jag vill ha kuratorkontakt. Tackar ja till kurator, kan behöva prata av mig efter ännu en "misslyckad" graviditet. Minns den där kvällen och natten i juli som igår, smärtorna, yrseln och hur jag inte visste varken ut eller in, låg som en boll på badrumsgolvet med smärtor från helvete och ingen medicin hjälpte, inte ens morfin tabletten. Minns återbesöken där man ligger med benen uppfläkta i gynstolen och dem "rotar runt" där nere för och se om allt kommit ut, tången för att få ut rester och hur jag skriker till hon som undersöker mig att sluta det gör ont. Allt känns som igår, och nu sitter jag här igen och vet inte om jag vågar hoppas eller tro, blir det en bebis denna gång? Eller genomgår jag samma helvete i nu i juli eller augusti igen, undersökningar, blod, ultraljud och orden, orden som skrämmer mig mest, att fostret är dött. Känner mig så ensam, så rädd för orden och för eventuell blödning, kommer jag klara ett missfall till? Att sitta här och oroa mig är inte bra för fostret, det vet jag, men det är inte lätt som alla säger, slappna av.. tänk på något annat.. det kommer gå bra nu, osv.. Hur ska jag kunna det när min högsta dröm är att få bli en mamma "på riktigt", jag älskar att vara bonusmamma och se min bonusbarn växa upp och göra vad jag kan för dem, men jag vill också uppleva en graviditet, ett förlossning, få upp ett barn på bröstet, gå runt med barnvagn, vakna koliknätter osv. Det vore en magisk känsla och få uppleva! Jag hoppas och jag hoppas så mycket på detta nu, att i februari få sitta där höggravid och sprickfärdig, klocka värkar och sedan som jag ser det, få hem min drömvinst.
Tårar rinner nerför kinderna likt regnet utanför fönstret, en sån dag när allt känns jobbigt och man känner sig ensammast i hela vida världen. Man vill dra täcket över huvudet, gömma sig från allt och alla och bara sova och slippa undan smärtan som värker i bröstet, oron och allting. Men det går inte när du är vuxen och måste vara ansvarsfull, hemmet ska städas, barnen ska ha mat, uppmärksamhet och rena kläder osv. Det går bara inte och gömma sig under täcket, man får hålla huvudet högt, trycka tillbaka tårarna tills man får en stund för sig själv utan ögon som ser, inga frågor som ställs och ansvaret är borta för en sekund, då kan tårarna rulla nerför kinderna en kort stund för att sedan torkas bort igen så fort ansvaret kommer tillbaka eller någon som kollar till en. Även om man vet att det är i väl mening så orkar man inte alltid, ibland vill man bara få sitta, titta ut och släppa tankar och tårar fria för en stund utan att behöva förklara varför. Livet är inte enkelt, det är tufft och hårt och ensamt och just idag är en sån dag när allt känns lite extra. Men man vet innerst inne att imorgon kommer allt kännas bättre igen och då är de mörka tankarna borta, inga tårar som rinner nerför kinderna och man istället har positiva tankar och ett leende på läpparna.
Är så trött på att kämpa och försöka hela tiden, börjar nå den där punkten att det känns så meningslöst för man får ändå inget för det. Skulle återgått till jobbet förra veckan enligt läkarens och min överenskommelse och jag provade, men som jag misstänkte så var jag inte redo så fick vända hem igen efter 1 timme och ringa läkaren. Läkaren i sin tur hade ingen förståelse alls, hennes lösning var att vi skulle byta medicin och jag försökte säga att medicin är inte lösning. Jag behöver få samtalskontakt och nu har jag äntligen fått en tid. Lyckades alla fall övertala läkaren att sjukskriva mig två veckor till och sen är tanken att jag ska börja jobba 25 eller 50 % igen. Är tveksam till det men jag ska försöka..
Och igår var jag på möte med Arbetsförmedlingen och de la väl mer eller mindre skulden på mig. Det är mitt eget fel eftersom jag pluggar 50 % och jobbar 80 % och har en pendlings tid på 3 timmar om dagen till och från jobbet.
Jag får hela tiden höra att jag är överambitiös, så duktigt osv. Men jag är trött på att höra det, jag kämpar dagligen mot en bättre framtid för mig och för min familjs skull, jag kämpar för att komma någonstans i livet och jag kämpar mot rädslor och allting.
Kämpa, kämpa och åter kämpa men känns som att jag bara står still och trampar och försöker hela tiden hitta ett hål att få andas och pusta ut och komma till ro för en stund. Men det är ju helt jäkla omöjligt.
Men nu jagar jag alla fall någon snubbe i Forshaga och se om jag kan få byta jobb, försöker leta annat vid sidan av så det är väl bara att fortsätta kämpa.
Imorgon fyller bonussonen 7 år och på lördag är det massa släkt och så som kommer och ska fira honom så närmsta dagar ska ägnas åt bak och städ och förberedelser för det, blir nog roligt.
Men just nu har jag överlämnat skeppet till sambon efter att jag varit hemma och vabbat för pojken som är sjuk och gått ut och satt mig på mitt lilla andningsställe och njuter av solen och en glass ihop med lite musik..
Ska nog bli bra detta till slut också..
Jag jobbar på en förskola med sex avdelningar och har en lönebidragsanställning genom Arbetsförmedlingen sedan ett år tillbaka.
Men jobbet har bara inneburit stress, stress och åter stress, är resurs på en avdelning men så fort det fattas folk är det jag som ska springa runt som en dåre och lyckas fylla ut samtidigt som det blir kaos inne på min avdelning. Och chefen hon har bara valt att inte se vad som händer och behandlat mig som ren och skär luft känns det som, vilket för mig inte är okej.
Hela hösten och nu efter jul har det varit fullt ös på jobbet och jag har bara fortsattas att kasta mellan alla avdelningar och försöker hjälpa till så gott jag kan. Men till vilken nytta då? Folk bara räknar med att jag fixar allting och ställer upp men så för lite mer en månad sedan så kom jag bara till en punkt att nej, jag orkar inte mer, jag ville bara sova och fann ingen glädje med något. Utveckla någon form av panikångest och så fort jag hade minsta lilla tid eller något att passa så fick jag enorm hjärtklappning, svårt och andas och kände mig jätte stressad.
Nu har jag varit hemma sedan 25 februari och sjukskriven med ångest, står i kö till att få träffa någon och prata med och lätta på allt som tynger en men det verkar dra ut på tiden, för jag har inte hört ett ljud ännu. Skickades hem med några tabletter som skulle hjälpa mot ångesten och så, men det hjälpte inte och fick höja dosen, men när det inte hjälpte så valde jag och strunta i de helt.
Har nu haft några riktigt tunga dagar, allt har bara känts skit och gör det fortfarande och på måndag börjar allvaret igen. Då är det meningen att jag ska återvända till jobbet och vara pigg, glad och stark igen. Men jag vet inte om det går, jag ska göra ett försök och jag har försökt få hjälp via arbetsförmedlingen som försöker få tag i min chef som inte går att få tag i så jag sitter fortfarande fast i skiten.
Är rädd för att gå tillbaka till jobbet för chansen är ju att jag kraschar igen.
För det är precis vad jag gjort, en riktigt magplask krasch och jag är samtidigt arg på mig själv för att jag tillåtit mig själv att sjunka ner men vad gör man när man inte orkar. Jag försöker alla fall, även om jag misslyckat totalt enligt min egen mening och kommer förlora pengar på denna krasch så är det nog ändå bra att jag stoppat upp ett tag, jag har fått tid att läka och andas ut men det är fortfarande kämpigt och jag brister fortfarande ut i gråt och gråter mig till söms när ingen ser. Att vakna upp med panikattacker och vara helt kallsvettig efter ännu en mardröm om det som en gång varit eller något annat otrevligt har börjat bli min vardag och jag längtar efter den dagen jag mår bra igen och har lust till att göra något. För som det är nu vill jag inte ha det och jag vill inte må såhär, känns som jag bara gör alla besvikna när jag inte orkar eller inte har lust till något och ingen vill umgås med en när man är såhär också.
Allt är bara svart just nu och det är väl säkerligen någon form av depression ihop med stress och utmattning men viktigaste är alla fall för mig själv är att inte ge upp, jag ska ta mig ur detta och jag ska klara av att återvända till jobbet igen.
Efter regn kommer solsken, jag ska bli samma gamla jag igen men jag behöver tid och jag hoppas den där samtalskontakten inte dröjer allt för länge. Tills dess är det bara fortsätta kämpa på och inte ge upp så kommer väl leendet på läpparna och lusten till att göra något tillbaka tillslut.
Länge sedan jag skrev här nu, ska bättra mig för jag tycker det är så roligt att skriva och blogga. Senaste veckorna har varit totalt upp och ner och jag har verkligen inte alls känt igen mig själv. Helt orkeslös, deppig och fått panikångest så fort jag ska ut bland människor eller haft minsta lilla tid att passa. Vissa dagar har jag bara haft fullt upp att fungera och ta mig upp ur sängen och vissa dagar har tårarna runnit konstant för allt och ingenting.
Men nu känns det som jag är påväg tillbaka, har en vecka kvar av sjukskrivningen och sedan är tanken att jag ska tillbaka till jobbet och så får vi se hur det går. Men har tänkt skriva ett längre inlägg om det.
Har alla fall rensat ut försmå kläder och vinterkläder ur barnens garderober och börjat fylla på med vår och sommarkläder, denna omgång har jag valt att försöka köpa så mycket begagnat som möjligt via Tradera och har gjort massa fynd, ska fota och visa lite grann en dag. Vissa fynd väntar jag fortfarande på att få hem då jag precis vunnit och betalat dem.
Men igår skulle alla fall sambon och jag ta en sväng till Willys och köpa hem ordentligt med mat och så, men innan jag möte upp han så tog jag en sväng till Skopunkten för att få tag i lite fräscha och nya skor till barnen, och fick 6 par för 796 kr. Det tyckte jag var väldigt bra priser, och idag tog vi en sväng till Bergvik och då hittade jag lite nya t-shirts åt dem också.
Dem är ju galna i My little pony bägge barnen så jag försöker hitta så mycket jag kan med det, pojken är även väldigt förtjust i Minecraft så fick bli en sån t-shirt åt han också.
Men väldigt synd att det bara görs My little pony kläder åt flickor, det är ju inte det lättaste att hitta kläder med det som passar pojkar eftersom de flesta kläderna är så himla flickiga. Men idag hittade jag alla fall en t-shirt åt han. Vill ju köpa kläder med sånt som barnen tycker om så då är det väldigt synd att det är så styrt efter kön i butikerna.
Men jag måste ju säga ännu en gång att det är så kul och köpa barnkläder, nästan roligare än att köpa åt sig själv.
Barnkläder, finns det något roligare? Drömmen vore att få jobba i en butik med barnkläder, finns ju så mycket fint! Och sedan jag blev tillsammans med min kära sambo och fick äran att bli bonus/låtsasmamma till två härliga ungar och tog på mig ansvaret för deras garderober så har jag ju delvis fått leka lite med min dröm. Och nu går vi mot vår och sommar och det är dags för att börja bygga upp en fin garderob med våriga och somriga kläder, så igår och i torsdags passa jag på att beställa hem lite nytt till de från Hm. Och finns ju så mycket fint, tänker mig ljusa kläder med mjuka pasteller och framförallt bekväma och lekvänliga kläder till tösen och pojken tänkte jag också ljusa och lekvänliga kläder, fast inte så mycket pasteller men mycket färg ska det vara alla fall.
Längtar tills det är dags för en nummer 3 och alla söta bebiskläder också, skulle haft en nu i juni men tyvärr sluta det med en så kallad missed abortion en vecka innan jul, så fick cytotec tabletter som hjälpte kroppen att stöta ut det döda fostret. Har varit lite rädd för att bli gravid igen för vill helst inte behöva genomgå samma sak igen, men nu tror jag att jag börjar bli redo igen. Fast vi vill helst inte ha någon i november-december däromkring så vi planerar inget nu. Men händer så händer det givetvis, men vill hellre ha en vår bebis, en i typ februari-mars-april däromkring.
Nåväl det kommer när det kommer :)
Detta fina har jag beställt hem till tösen, en bra början och mer fint ska det bli :)
Ibland är det inte lätt att vara jag känns det som, veckan som gått har varit allmänt svajig och humöret har åkt världens berg och dalabana och jag har försökt bita ihop för att försöka vara den där vanliga, glada Sabina. Hon som alltid sätter alla andra i första rum och låter sina behov komma i sista hand. Oftast går det utan problem, men denna vecka har varenda litet steg varit jobbigt, det mesta har bara känts allmänt jobbigt och helst av allt om jag hade fått välja legat i sängen eller framför en bra serie och bara skitit i allt som behövs göras. Men som sambo och bonusmamma fungerar det inte riktigt, så mina behov har fått sättas vid sidan av ändå. Förmiddagarna har jag försökt göra vad som jag känner för och eftermiddagarna innan barnen skulle hämtas så har jag försökt städa och hålla rent och snyggt här hemma, för mår jag apa så får jag ett ännu större behov av att ha rent och fräscht omkring mig än jag annars brukar ha.
Gårdagen var värst, kände direkt när jag vakna att detta är ingen bra dag, jag orkar inte vara jag idag, kan jag inte bara få somna om och sova bort hela dagen. Men släpa mig upp ur sängen och gick ner och kolla om det fanns något ledigt tvättpass, vilket det gjorde. Så satte igång med att tvätta och städa och när jag sedan stod och hängde den rena tvätten i badrummet så brast allt, tårarna bara rann och rann och hur jag än försökte få stopp på de så fortsatte de bara rinna, satte mig på badrumsgolvet och bara lät mig bryta ihop en stund.
Låta allt komma upp som jag så ofta trycker ner, så mycket tankar och känslor om allt just nu. Trivs inte på jobbet, saknar personer som inte finns längre, drömmar som känns som en evighet bort. Torkade till sist tårarna och städa klart, gick och hämta barnen och försökte greja och sysselsätta de här hemma, laga mat, invänta sambon och sen få äta och sen bara gå iväg och träna. Det ända som hjälper såna här dagar, att bara få häva ur sig allt som känns skit för stunden och sen bara få sticka iväg och träna, fokusera på den och vara bland människor som inte läser av hur man mår i ett enda ögonkast och sen bara gå hem och duscha och krypa upp i sambons famn.
Idag när jag vakna kändes allting tusen gånger lättare, stegen kändes lättare igen och det kändes som det skulle bli en bra dag. Klev upp och drog på mig kläder och gjorde mig i ordning för att åka iväg till skolan. På fredagar kommer jag ägna mig åt det jag helst vill göra, att plugga, komma ifrån jobbet där man bara känner sig utnyttjad. Och sedan har dagen bara flutit på lätt, grejat med barnen, lagat tacos till hela familjen, gjort lakritsmaränger och bara varit mig själv.
Såna där dagar när allt känns fel måste man tillåta sig själv att ha en sån dag, önskar bara jag kunde bli bättre på att tillåta mig själv att ha såna, men det är svårt.
Men idag känns allt bättre och det är det som är viktigast!
Hej och välkommen hit!
Sabina heter jag och fyller 25 år nu i februari. Jag bor i Deje som ligger i Värmland ihop med min sambo, mina två bonusbarn och våra två katter.
Jag jobbar 80 % på en förskola ute på Hammarö samtidigt som jag läser upp mina betyg på distans på halvtid.
Det är många bollar i luften samtidigt här eftersom jag har ett stort brinnande intresse för allt vad kost och motion heter och lägger därför ner och ännu mer tid ska det bli på min träning och vad jag äter och inte äter.
Några andra intressen är film, serier, inredning och sådär.
Så det är vad denna blogg kommer handla om, min vardag, mina intressen och då och då lär det nog bli ett inlägg eller två om djupa tankar och sånt.
Ni hittar mig på instagram under namnet missbangbula och det namnet kommer efter ett smeknamn som min bror gav mig här för snart två år sedan, jag är känd inom min familj och mina vänner för att vara lite halv knasig, inte rädd för att göra bort mig osv så då fick jag namnet miss bängbula och sedan dess har det hängt i :)
