RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-02-27 19:33:21

Bokgalleriet

Här händer inte mycket vill jag lova...

2019-03-21 20:37
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjärnan var paj och amningen gick det så där med) och att en kompis sa att jag borde börja.

Jag började blogga för att hålla reda på vad jag hade läst. Det blev en typ av bokläsningsdagbok och jag fattade ingenting när helt okända människor började kommentera sådant som jag hade läst och som de också hade läst. Själv skulle jag aldrig komma på tanken (då) att leta efter vad andra hade skrivit om sådant jag också hade läst. Jag hade bokklubben och en massa fint folk omkring mig IRL och det räckte.

Sedan började förlagen höra av sig. Jag skrev tillbaka till en trevlig människa på Piratförlaget att hon nog hade kontaktat fel person, för jag var bara en mammaledig lärare som satt uppe i Piteå och läste. Hon skrev tillbaka på ett sätt som fick mig att förstå att hon antingen log eller skrattade högt åt mig, att nej, det var medvetet mig hon försökte nå för att fråga om jag ville få lite böcker i utbyte mot att jag läste dem. Ja, och bloggade om dem.

Det var stort då, i alla fall för mig, så jag sålde mig. Inte bara till henne, utan till en massa andra. Stressen alltså, i alla fall den första tiden. Sedan skrev jag min första negativa recension och bokförlaget (inte Piratförlaget) surade ihop. Då däremot, då kickade amningshjärnan in. Kom inte här och kom, tänkte jag. Efter det skrev jag till samtliga kontaktpersoner, att om uppriktiga omdömen inte var välkomna göre sig ingen av dem heller besvär.

Läsningen har ändrats för mig. Tidigare läste jag ut böcker, även om de inte var bra. Det skulle jag aldrig göra idag. Tiden är för värdefull och hjärncellerna likaså. Jag läser bara bra böcker och jag läser bara av lust. Jag har inga guilty-pleasures längre, utan bara pleasures. Skit samma om jag läser en tredje bok om något bageri runt hörnet eller en bokaffär på Seine. Även om det är sockervadd så mår du bra av socker ibland (och låt ingen påstå något annat). Förutom det söta behöver du också det bittra, störande, rörande, spännande och roliga.

Nu finns jag på Instagram, under användarnamnet Bokgalleriet. Om det av någon anledning skulle finnas fler sådana användare så är mitt förnamn samma som Jesu moder. Efternamnets första led är ett träd besläktat med plommon men som också hör till rosväxterna. Latinsk benämning är prunus padus. Efterledet i efternamnet är detsamma som om du skjuter och missar, eller Nils Poppes efternamn på Fabian. 

Det här är Bokgalleriet. Over and out.

Grunden Bois - Här är alla vinnare

2018-11-27 20:48

Snacka om att det här är en motpol till det mesta vi läser om i världen idag. Vi måste lyfta de här viktiga, självklara värdena att alla räknas - dessutom i en tid när det är svårt att ens få människor att engagera sig ideellt - vilket i sin tur ofta krävs just för att föreningslivet ska fungera överhuvudtaget. Alla skjutsningar, hämtningar, fikalotterier, ullmaxförsäljningar och matcher i regn.

Filosofin som presenteras i den här boken är något som många andra har försökt ha som slagord tidigare: Alla ska med. Det alla andra kan göra för att verkligen förstå hur de orden kan bli verklighet är att följa grundvalarna i Grunden Bois. Om man låter alla vara med så kommer alla med. Så enkelt är det - så varför är det samtidigt också så svårt? 

I den här boken beskrivs människor som folk är mest: utifrån envishet, de som har visioner, de tävlingsinriktade, de som behöver peppning, de som peppar, de som vill provsnusa, de som dömer bort alla mål, ledamöter, tränare, spelare, målgörare, kassörer, de som fastnar med tummar i bowlingklot och de som sjunger i kör. Alla gör vad de kan, bara med olika förutsättningar - men alla är med. 

Det är härligt, humoristiskt och så beundransvärt med allt engagemang och alla eldsjälar som gör den här världen så mycket vackrare! #hoiförlag #grundenbois #härärallavinnare

Bild och bok från Hoi! 

Nej och åter nej - Nina Lykke

2018-08-30 21:47
Månadens bokklubbsbok är Nej och åter nej, av Nina Lykke. Är den hysteriskt rolig? Ja. Är den svart och cynisk? O, ja. Är den ett lyckopiller? Inte på något sätt. Är den värd att läsa? Jamen, skojar du. Det finns mycket att ösa ur här.

Berättarperspektiven är flera:
Ingrid: investerar i sin familj och får noll och intet tillbaka i avkastning. Sönerna är vuxna, men har skitränder i kalsongerna och lever all-inclusiveliv medan föräldrarna ställer sig frågan vad de hade kunnat göra annorlunda. Hon är lärare som går upp i brygga för att springa både före och efter sina elever, som otacksamt bara kräver mer.

Jan: Ingrids man som inte behöver hantera skitränderna i sönernas kallingar, men som efter att ha blivit befordrad kommer in i ett nytt skede i livet med allt vad det innebär. Den unga Hanne visar intresse för honom och snart har de inlett en relation.

Hanne: Hanne hittar fel på alla män hon är tillsammans med. Det kan röra allt från hur de sover, för sig, pratar, röstläge... När hon ser Jan vill hon ha allt som Ingrid har med honom - till dess hon har det.

Det blir bra med en bokklubb för att avhandla den här. Det är tragiskt, roligt, ohoppfullt och underhållande. Bild lånad från förlagets hemsida.

Makten - Naomi Alderman

2018-08-15 10:50
Vad skulle hända om maktbalansen i världen förändrades? Män är generellt fysiskt starkare än kvinnor, vilket även sätter villkoren för hur den styrkan kan nyttjas eller utnyttjas. I den här boken, Makten - som lika gärna hade kunnat kallas Väckelsen, förändras allt, en kvinna i taget.

Det börjar hos tonårsflickor när en impuls väcks till liv under nyckelbenet i vad som kallas en härva. Härvan ger dem kraft att ge ifrån sig elektricitet och kan användas för så väl njutning som smärta. Det som till synes är en liten förändring gör att hela världen förändras. Alla politiska system ifrågasätts, religionernas filosofi nytolkas, kartor ritas om och upploppen kommer som ett brev på posten.

Läsaren får följa några olika perspektiv, från kvinnor som besitter den nya kraften till män som måste förhålla sig till den nya verkligheten. Alli är barnhemsbarnet som genom inre samtal med en röst blir Moder Eva, en nutidsprofet som vägleder många vilsna själar. Roxy är gangsterdottern som får möjlighet att forma sin egen framtid, inte mindre hotad än tidigare men med andra förutsättningar. Margot är politikern som är med och omformar det nya samhället, till en början med fredliga avsikter, men som också har en dotter med en opålitlig kraft. Sedan finns Tunde, som i egenskap av manlig journalist lever farligt när han besöker olika oroshärdar i världen, eftersom varje kvinna han stöter på är ett potentiellt hot.

Många scenarier känns igen från vår egen värld, men i den här boken är perspektivet det omvända. Män är rädda för att gå ensamma på en mörk gata och män i vissa delar av världen får inte köra bil eller röra sig utomhus utan en kvinnas sällskap. En kvinnlig programledare talar något nedsättande till sin manliga kollega och den mest självklara successionsordningen tillfaller kvinnor. Det är intressant, av flera anledningar, inte minst för att världen i den här spekulationen inte blir en fredligare plats. Dessutom finns ett skönt historieperspektiv i ett retrospektiv där två författare långt senare diskuterar vad som egentligen hände när allt förändrades. 

Det här är en lysande bokklubbsbok, för det finns så mycket att diskutera. Skynda er att läsa, för den kommer garanterat att bli film eller ännu hellre tv-serie!

Silvervägen - Stina Jackson

2018-08-15 10:09
När jag läser böcker som utspelar sig i bekanta miljöer blir det extra viktigt för mig att språket speglar bilderna jag har i huvudet. Stockholm, Barcelona, Venedig... Landmärken och människorna som trängs. Dofter och temperatur. Ljud och känslan av kullerstenar.

Det är framför allt detta Stina Jackson lyckas så bra med i den här romanen. Silvervägen är namnet på det som idag kallas Riksväg 95 och användes tidigt för frakt av bland annat silvermalm. Sträckan går bland annat från Skellefteå upp mot Arvidsjaur och vidare mot norska gränsen. Här finns ingen trängsel, förutom när det gäller myggen, och inte radar landmärkena upp sig heller. Ändå beskriver Stina Jackson detta så träffande. Jag som är uppvuxen i trakterna, som har färdats längs vägarna, är rotad i myllan och har planterat skog till dess armarna värker ser allt framför mig samtidigt som berättelsen läggs fram.

Lennart, eller Lelle som han kallas, är ute och kör på nätterna, ständigt letande efter dottern som försvunnit tre år tidigare. Polisen gör inte mycket för att finna henne och andra, bland annat före detta hustrun, sitter hellre och skriver sörjande inlägg på sociala medier. Lelle måste göra någonting konkret. Han måste leta, för han kan inte förlika sig med tanken att dottern inte längre är i livet.

Meja är svårt märkt av sin uppväxt med sin alkoholiserade och bipolära konstnärsmamma, som efter att ha träffat ett glesbygdsoriginal på nätet föranleder en flytt upp till (o)bygden. Hon lär känna delar av befolkningen och känner sig för första gången i sitt liv inte helt rotlös längre. Idyllen krackelerar dock, även om det sker i ett långsamt berättande.

Det finns en sävlighet i berättandet som jag gillar. Bit läggs till bit innan pusslet avslöjar hela bilden, men det blir inte långtråkigt eftersom personporträtten engagerar. Jag lyssnade på den här boken med den fantastiska Marie Richardsson som uppläsare.

Bild lånad från förlagets hemsida.

De behövande - Helena von Zweigbergk

2018-08-10 23:10
Är det en lång novell? Är det en kort roman? Nej, det är någonting helt eget, om ni ursäktar parafrasen från Superman.

Jag älskar allt Helena von Zweigbergk skriver. Jag älskar hur hon sätter fingret på det allmänmänskliga. Jag älskar att det fina och det fula är lika självklara inslag i berättandet som det är i verkliga livet. Jag älaksr den här skildringen av en mor och en dotter som båda vill mötas, men som inte kan.

I var sin jag-berättelse läggs flera oliak historier fram: vad den ena tänker och vad som faktiskt sägs; hur den andra ser vad den andra tänker och hur vad som faktiskt sägs uppfattas. Sedan svarar den andra, men tänker något annat och sedan tolkas det sagda... Mor och dotter, två kvinnor som båda är mödrar och som båda känner en längtan efter den andra.

Jag älskar det här. Sa jag det, eller?

Bild lånad från förlagets hemsida. 

Förlåten - Agnes Lidbeck

2018-08-10 23:03
När Marias och Ellens pappa dör tvingas systrarna ta tag i arbetet med att tömma hans hus ute på ön. I varje pinal ryms ett minne och olika dofter, eller lika ofta, frånvaron av dem. Detta väcker bilder till liv från en annan tid, lika många goda som smärtsamma.

Barndomen känns i retrospektiv enkel, men när läsaren får följa kvinnornas berättelser inser man långsamt hur olika systrarna är och hur olika upplevelser de bär på Eftersom de är oförmögna att möta eller ens förstå varandra blir berättelsen en plågsam färd av kringgående innan det slutar med att... Ja, hur slutar det? Jag behöver någon att prata med om det här (som alltid, eftersom bra böcker förtjänar att diskuteras).

Så läckert! Varifrån kom Agnes Lidbeck? Hur det än ligger till med den saken så är hon välkommen.

Bild lånad från förlaget.

Finna sig - Agnes Lidbeck

2018-07-26 23:26
Jag vet inte om jag är road eller tycker att den här boken är lite obehaglig. Det finns knappt någonting sympatiskt med huvudpersonen Anna - men ändå är det någonting avskalat sant i Agnes Lidbecks sätt att beskriva hennes liv.

Anna är gift med Jens, som läsaren snart förstår är snäll men tråkig i Annas ögon. De får barn. Anna vaggar barnet, torkar kräks, gör alla grimaser, sjunger alla sånger, badar barnet och smörjer in honom med olja utan dofta (till och med mellan tårna). Ingen ser alla åthävor hon ägnar sig åt, så hon går på alla öppna hus där andra mammor också håller till, och gör allt igen, så att de verkligen ska se vilken bra mamma hon är. Problemet är att alla andra mammor som också är där också vaggar sina barn, hissar upp dem och gör de rätta grimaserna.

Barnen växer upp. Anna önskar att Jens ska slå henne, för då skulle hon kunna gå. Eller att han dog, för då skulle hon bli fri. Men Jens dör inte och han slår henne inte heller. Hon blir inte fri, för hon går inte. Barnen är märkligt fjärran henne och äktenskapet är som ett skådespel. När de en kväll befinner sig på en middag tillsammans med ytligt bekanta träffar Anna Ivan, en författare som i ett annat sammanhang inte skulle vara någon, men som i det här sammanhanget är någon och det finns en kontakt mellan dem. De inleder ett förhållande och samtidigt som Anna får ut någonting nytt undrar hon över om Jens har någon annan. Med Ivan, som är betydligt äldre, blir livet nytt och samtidigt någonting välbekant, när han blir sjuk. Hon gör allt rätt, hjälper honom och smörjer in honom med olja (till och  med mellan tårna) och hon står ut. Hon finner sig. Oavsett i vilket skede hon än befinner sig, så finner hon sig.

Det är någonting i prosan som gör att jag gillar det här. Kanske älskar jag det? Eller så avskyr jag det. Det är någonting i den sista meningen som får mig att le, samtidigt som jag biter ihop hårt, för jag vill inte tycka om det. Den här boken är inte lätt, men den är inte svår heller. Vi borde bara läsa den och prata om den sedan. Vem är på?

Bild lånad från förlagets hemsida.

Rosie Potters lyckliga liv efter detta - Kate Winter

2018-07-26 01:43
Jag kör hårt med Storytel och hamnade i denna berättelse: Rosie Potter vaknar upp, vilket i sig är ganska anmärkningsvärt - eftersom hon är död. Hon ställer sig upp och får syn på sig själv, med hål i pannan och allt, som om hon har blivit avrättad. Vem skulle kunna vilja henne något ont, eftersom hon inte har några givna fiender?

Snart visar det sig att hennes rumskompis har oanade hemligheter, hon som aldrig har tyckt om Rosies pojkvän och pojkvännen i fråga har ihop det med Rosies arbetsgivares fru. Otroheten och hemligheterna är dock ingenting mot för att den enda som verkar vara medveten om att Rosie inte ännu har gått mot ljuset för att se vad som finns efter döden är hennes brors bästa vän - som hon snart kommer att få starka känslor för. Nu återstår bara att få rätsida på allt, och det är inget som görs i en handvändning.

Det blir dråpligt, underhållande roligt och ganska sorgligt, allt i en skön mix som är ganska typiskt brittiskt. Det är kanske ingen topp-10, men duger fint en varm sommar som denna.

Små stora saker - Jodi Piccoult

2018-07-26 01:32
Mitt uppe i en valrörelse i Sverige, där vi-och-dem-debatten har vässats till, läser jag den här boken och blir mer ödmjuk för varje sida som vänds. "Jag är inte rasist", säger jag tvärsäkert om någon skulle fråga, men efter att ha läst den här boken blir det tydligt för mig att jag ser världen i färg.

Ruth är barnmorska med över 20 års erfarenhet och genomför en rutinundersökning av ett nyförlöst barn när fadern, en Vit Makt-anhängare med svastikatatuering på huvudet och med en konfederationstatuering på armen ber henne lämna rummet. Ruth är mörkhyad. På barnets journal sätts en post-it-lapp, enligt sjukhusstyrelsens beslut, att ingen afro-amerikan får vårda barnet. Ruth sväljer, men hjärtat slår hårt. När hon ändå lämnas ensam med barnet uppstår komplikationer och hon slits mellan sin ed att hjälpa och förbudet att inte få vårda barnet.

Romanen berättar om händelserna ur tre perspektiv; Ruths, faderns och försvarsadvokatens, och visar upp en bild av vår samtid som inte går att värja sig mot. Den privilegierade ifrågasätter inte det självklara, medan den ständigt ifrågasatta försöker spela spelet och le, eftersom det gör allt enklare. När samhället ändå slår tillbaka rämnar allt, men istället för att lyfta frågor från skuggvärlden upp till ljuset sker istället en form av bekräftelse av det som många redan antagit vara en sanning.

Efterordet och författarens tack är lika rörande som innehållet i boken, men du måste läsa boken för att förstå det andra och det här kan mycket väl vara den viktigaste boken jag har läst det här året, kanske det här decenniet (eller mer än så). Finns det något sätt att förklara hur viktig den här boken är?

Dessutom verkar romanen bli filmad med Julia Roberts och den fantastiska, oefterlikenliga och enastående Viola Davis.

Bild lånad från förlagets hemsida.

De polyglotta älskarna - Lina Wolff

2018-07-18 19:22
I den här berättelsen finns tre perspektiv som alla vävs ihop av ett och samma ting, manuskriptet till "De polyglotta älskarna". I första akten möter läsaren Ellinor som sedan ungdomen känner en märklig fascination för våld. Det har präglat hela hennes vuxenliv, bland annat genom att hennes första pojkvän har fått lära henne slåss. Alltså, på riktigt slåss. "De flesta blir inte förbannade för att de blir anfallna, utan för att de inte kan försvara sig", säger pojkvännen, vilket Ellinor inser vidden av när hon själv råkar ut för ett övergrepp. Som hämnd bränner hon upp manuskriptet, det enda existerande exemplaret i världen, medan mannen som förgripit sig på henne sover.

I akt två är det författaren själv som berättar, vilket för läsaren till en helt annan värld och där hans drömkvinna är just en älskarinna som behärskar många språk. Här förekommer bland annat en blind sierska som till en början fascinerar honom genom sin skönhet, men som inte kan hjälpa honom ens med en spådom eftersom hon inte ser någonting när han besöker henne. Det är någonting i honom som är dämpat och vilande som han måste ta tag i.

I sista berättelsen är det Lucrezia, den föga vackra, föga begåvade adelsdottern som har varit en besvikelse för sin familj redan från barnsben. Hennes mormor dog av brustet hjärta efter ett besök av ingen mindre än författaren till "De polyglotta älskarna" och nu behöver hon hans hjälp. Alla delar förbinds alltså med varandra genom den ännu outgivna boken och det är först när författaren förstår att det inte existerar längre som allt ställs på sin spets.

Det här är på samma gång både en enkel och komplicerad bok. Alla personerna som står i fokus är framför allt ensamma. Inga familjer ringer för att efterlysa, inga vänner hör av sig för att kolla läget och själva har personerna inte heller något behov av att själva söka deras sällskap. Speglar är en återkommande metafor och Lina Wolff räds inte att beskriva det fula i människan. Det här är en typ av bok som du med fördel kan läsa tillsammans med andra så att du får dryfta alla frågor och alla reaktioner som uppstår. Mycket läsvärd och välskriven bok!

Bakom stängda dörrar - B. A. Paris

2018-07-12 23:54
Jack och Grace, det perfekta paret i det perfekta huset med de perfekta middagsbjudningarna. Eller? Det är så länge sedan jag läste den här och jag trodde att jag hade skrivit om den, men fann att jag inte hade det, så här kommer det.

Först är det svårt att förstå vad det här förhållandet går ut på, men allt eftersom relationen mellan de två personerna presenteras tillåts läsaren förstå varför Grace befinner sig i den situation hon är fast i. Det finns yttre omständigheter som gör att hon inte kan slå sig fri från det liv som utifrån ser ut att vara allt igenom perfekt. När sanningen uppenbaras uppstår många situationer av frustration, för många gånger tänker jag att det är väl bara att gå, men det är aldrig så "bara".

Den här boken är rätt spännande och bjuder på en oväntad vändning i slutet. Jag vet inte om jag tycker att det är alltigenom bra, men det fungerar hur bra som helst att underhålla sig med som ljudbok till och från jobbet!

The Hate U Give - Angie Thomas

2018-07-12 23:39
Det är svårt att sammanfatta vad den här boken handlar om, för den handlar om så mycket. Läs en dagstidning och koppla en samtidshändelse till handlingen, så får du se!

I grunden handlar det om Starr, som kommer från Garden Heights, en stadsdel där allt är en utmaning. Det är också anledningen till att hennes föräldrar har beslutat sig för att skicka henne och hennes syskon till andra sidan floden för att få en utbildning värd namnet. På andra sidan är Starr den coola, för hon är en av få mörkhyade personer som går på skolan. Hon har en vokabulär som passar in och har kompisar med privilegier. Inget konstigt med det.

När Starr kommer hem pratar hon på ett annat sätt, för då får hon inte förhäva sig. Hon skulle aldrig använda ett sådant uttryck, att förhäva sig, för då skulle de andra titta konstigt på henne. Hon är en kameleont som anpassar sig efter sin omgivning, alltid redo att smälta in. En kväll går hon på fest och träffar sin barndomsvän Khalil. Han rör sig i kretsar som de båda vet inte är bra för dem, men hon ser pojken hon växt upp med och som hon vet har så mycket gott i sig. Festen slutar med att ett vapen avlossas och Starr och Khalil åker därifrån. Det i sig är ingenting de är ovana vid, för skjutningar sker runt knuten i området där de bor. När de är på väg hem i bilen stoppas de av en polis som påstår att ena baklyktan på bilen är ur funktion. Polisen uppträder vaksamt och när Khalil kliver ur för att han, provocerad av att han stoppats av ingen annan anledning än för att han är mörkhyad, slutar det med att han blir skjuten och Starr hotas med pistol till dess förstärkning anländer.

Efterspelet handlar om de olika krafterna i det amerikanska samhället och hur alla har olika intressen av hur följderna ska bli. Starr riskerar sitt anseende på skolan, men också ryktet om hur hon står upp för sitt ursprung. Det handlar om polisväsendet och hur väl - eller fel - polisen i fråga har agerat. Det handlar om andra som bara väntar på en anledning att få göra uppror - för det handlar inte bara om en enstaka skjutning, utan om hur människor i hela landet behandlas på grund av sin hudfärg. Titeln,  The Hate U Give - THUG är i sig tänkvärd och absolut aktuell att diskutera.

Det här är en oerhört viktig roman och ämnet är, tyvärr, allstädes närvarande. Bild lånad från förlagets hemsida.

Delicious - Ruth Reichel

2018-07-12 23:18
Jag förstår inte för min värld hur man i en svensk översättning kan få Delicious till "Hjärtats skafferi". Försöker man medvetet att jaga bort alla potentiella läsare och istället fånga de redan givna som går igång på sådant som utlovar ett lyckligt slut? Det här är en riktigt trevlig roman som passar mycket bättre att kallas utsökt än den där andra titeln som jag inte tänker skriva igen.

Det är klart! Vi känner till formen: det finns en människa som inte riktigt har kommit till rätta med vad livet ska innebära, men sedan uppstår komplikationer - till exempel om kvinnan i huvudrollen har fått ett jobb som inte är självklart och hennes situation sedan är hotad. Då har hon hunnit träffa en massa människor som på något sätt har blivit aktuella i livet och som kan hjälpa henne att komma tillrätta med allt i slutet.

Det kanske låter banalt, men det är riktigt duktigt berättat och innehåller både en överraskande vändning och två. Jag har läst en massa romaner som handlar om bakning och matlagning på sistone, men den här håller måttet med råge. Författarinnan i fråga är själv kunnig inom ämnet och det märks! Det är recept och tekniker blandat med, hör och häpna, amerikansk historia, för när kvinnorna hade gjort sitt i flygplansfabrikerna under andra världskriget så förändrades allt - och inte bara till det bättre - efter krigsslutet. Jamen ändå. Läs den!

Floden om natten - Erica Ferenick

2018-07-12 00:41
Meryl Streep spelade huvudrollen i filmen River Wild och iklädde sig då rollen som den frustrerade mamman som kommer på den briljanta idén att dra med hela familjen på forsränning. Några bovar och ett livsfarligt vattenfall senare är Kevin Bacon död och den splittrade familjen kan blanda tårarna med stänket från den vilda floden. Jodåsåatt.

Här har vi den något skruvade varianten på samma tema. Winnifred är rädd för det mesta och har noll tilltro till sig själv. Dessutom är hon fyrtio, barnlös, lämnad av sin man och digital dinosaurie enligt sina yngre kollegor. Det blir inte mycket mer under-dog än så. Jo, förresten. Hennes döve lillebror har tagit livet av sig, vilket är ett trauma för henne, men det låter läsaren förstå att det kan vara bra att veta att hon kan teckenspråk.

Tillsammans med en galen kompis (som får med sina ovilliga vänner, varav Winnifred är en) åker de upp till oländig terräng som inte ens finns på kartan, träffar en snygg guide och ger sig ut på farliga vatten. Det är ungefär det enda som skiljer den här boken från River Wild - ja, och så det där med att kunna teckenspråk. Skurkarna finns med och det livsfarliga vattnet. Ridå.

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med - Johanna ...

2018-06-21 20:15
Böcker som får dig att tänka är de bästa. Johanna Nilssons roman Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med är en sådan bok. Om någon frågar dig spontant om du har någon i din närhet som du inte ser eller lägger märke till kommer du antagligen att svara nej av ren instinkt, eftersom vi alla vill tänka så om oss själva. Om du däremot svarar ja kan du lätt framstå som en osympatisk skit. Så, vilket alternativ stämmer bäst in på dig? Är du en ouppmärksam person eller en osympatisk skit? Jag är antagligen en blandning av båda, precis som resten av mänskligheten. Den här boken får en att bli mer uppmärksam på sätt du inte ens hade kunnat föreställa dig.

Många gånger (inte minst på jobbet) försöker jag se alla personer jag möter, men det räcker inte med att jag tycker att jag har sett någon. Personen som inte upplever att den blir sedd måste också känna det. Sanningen ligger hos den som känner behovet och inte i de goda intentionerna hos andra. Det är vad Johanna Nilsson för fram så bra i den här boken.

Här får läsaren möta Emil, en sportnörd som är så bra på allt han håller på med att tränarna i de olika sporterna försöker få honom att välja bort andra för att satsa på just den de tycker är viktigast. Själv börjar han bli mättad, men vet inte hur han ska komma ur sin situation. Han är svårt märkt av en incident med en av sin pappas patienter som inte blev hjälpt och som valde att avsluta sitt liv. Bredvid sig har han bästa vännen Filippa som han bara vill kyssa, vilket inte heller gör vardagen enklare. När han får ett mejl med en länk till en blogg som bara syns för vissa utvalda förstår han först ingenting.

Filippa sitter bredvid Emil och vill inget annat än att kyssa honom, men det kan hon inte säga, för de är ju bästa vänner. Hemma ligger mamma i fosterställning och får inte mycket gjort. De flesta dagarna kliver hon inte ens upp ur sängen och Filippa är rädd för att hon kanske inte har förstått hur dåligt hennes mamma mår. När Emil får länken till den slutna bloggen får de tillfälle att samarbeta för att ta reda på vad saken kan handla om.

Karim är också en av de utvalda att få en länk till bloggen, som precis som boken heter "Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med" och när Emil hör av sig till de andra som finns på mejllistan svarar han. En grupp bildas av de personer som har sett bloggen och alla är eniga om att försöka komma på vem personen som ligger bakom den kan vara. Någon gemensam nämnare måste finnas och de börjar dela med sig av sig själva för att komma på vad det kan vara. När de andra talar om att personen måste hittas för att hindra hens självmord berättar inte Karim det han innerst inne tänker. Han behöver inte se hur bloggaren har tänkt dö, för han har redan bestämt sig. Han vill följa med.

På många sätt är det här en bok som handlar om upplevd ensamhet, trots att det finns människor runt omkring som både pratar med dig och bjuder in till fest. Ensamheten handlar om någonting annat, någonting som är svårt att sätta fingret på och som handlar om att den enes mål är någon annans fasa. Det är en katt-och-råttalek som väcker förhoppningar, men som samtidigt inte ger en positiv bild av hur vårt samhälle tar hand om dem som inte mår bra psykiskt. Så läsvärd och så tänkvärd!

Bild lånad från förlagets hemsida.

Till alla killar jag har gillat - Jenny Han

2018-06-21 19:58
Tänk dig att du har skrivit brev till alla personer du har varit kär i. Det är inte trånande kärleksbrev, utan snarare formuleringar du behöver göra när du har insett att du har kommit över någon och vill göra det där sista avstampet för att verkligen känna att du har gått vidare. Tänk dig sedan att du förvarar de här breven på ett säkert ställe och aldrig någonsin ha intentionen att skicka iväg dem. Tänk dig sedan att du upptäcker att breven är borta - och att killarna du har skrivit om kommer fram till dig och vill prata om innehållet och vad du egentligen menar.

Detta är vad som händer Lara Jean och snart står hon framför två vitt skilda personer som båda har fått sina brev - hennes brev. Den ena är hennes systers före detta pojkvän Josh, som på alla sätt är fantastisk och underbar. Den andre är den egocentriske och självgode Peter, som stal Lara Jeans första kyss när hon gick i sjuan. För att rädda ansiktet inför den ene går hon med på att spela ett spel med den andre och sedan blir ingenting som hon har tänkt.

På många sätt är den här boken en typisk high-schoolhistoria, men ändå fångar den mig. Jag tycker att Lara Jean är rolig och allt hon är med om är lite smådråpligt med en god dos bakning (jag vet - jag läser en massa om bakning och matlagning just nu, av någon anledning). Det är framför allt känslan av hur jag själv skulle reagera om någon fick reda på mina innersta tankar som gör att det börjar klia obehagligt i nacken, men också det fina i familjerelationerna och att Lara Jean är ung samtidigt som hon håller på att blir vuxen som gör mig varm i hjärtat.

Det finns en fortsättning också, två delar till, för den som inte kan få nog (fast del tre har inte kommit ut än). Bild lånad från förlagets hemsida.

Den ökända historien om Frankie Landau- Banks - E. Lockhart

2018-06-21 19:45
Alltså, om det är så här ungdomsböcker skrivs nu för tiden kan det gå väl för mänskligheten.

Romanen börjar som böcker i allmänhet börjar mest och när läsaren möter Frankie första gången är det sommarlovets sista skälvande dagar. Hon har lämnat sin mamma och syskon på stranden för att ta en promenad, trots moderns förmaningar. Hon vill vara sin egen, medan förväntningarna från familjen är tydliga. På stranden möter hon en kille som inte presenterar sig, men han är framfusig på ett sätt som fascinerar henne när han vill ha resten av hennes glass. De presenterar sig aldrig och ingen av dem tror att de ska mötas igen.

Frankie återvänder till den internatskola som hennes pappa också har gått vid och hon har förändrats mycket under sommarlovet. Hon har fått bröst och plötsligt tycker alla att hon är skitsnygg. Den populäre Matt visar intresse för henne och när de blir tillsammans får hon plötsligt högre status, eftersom hon är den tjej som han har valt att vara tillsammans med. Det sliter och drar i Frankie att definieras på det sättet, men lyckoruset gör sitt till att hon spelar med. När Alpha, lika mytomspunnen som beundrad, återvänder efter en högst oförklarlig frånvaro och presenteras för Frankie inser hon att det är killen från stranden. Det uppstår en märklig dragkamp om Matt mellan Frankie och Alpha och allt trappas upp när hon märker att de döljer någonting för henne.

På skolan finns en hemlig klubb där bara killar kan bli invigda. Frankies pappa har pratat om den många gånger och hon förstår snabbt att även Matt ingår i den. Alpha visar sig vara gruppens ledare och kan därigenom utöva sitt inflytande på Frankies pojkvän. Hon har dock inte tänkt ge sig i första taget och bestämmer sig för att utmana honom. Tankarna och idéerna hon får omsätts snart i handling och det är nu hon blir så intressant. Hon blir en superfeminist på så sätt att hon vägrar reduceras, hon vägrar uteslutas och vägrar nöja sig. Hon behöver ingen riddare i skinande rustning, för hon är så bra på att stå upp för sig själv. Precis när hon tvekar och jag hinner tänka att det kommer att bli patetiskt så visar hon sådana sköna karaktärsdrag att jag kommer på mig själv med att knyta näven i fickan och le.

Läs den, okej? Bara läs den. Bild lånad från förlagets hemsida.

Vägen till Sugar Maple Inn - Louise Miller

2018-06-21 19:25
Den här tiden på året läser jag bara sockersöta böcker och jag ser bara romantiska komedier, eftersom det är ett idiotsäkert sätt att återställa tron på det goda i livet. Av någon anledning läser jag en massa böcker som handlar om mat eller efterrätter och precis när jag tänker att en bok är en god trea på en femgradig skala presenteras någonting som gör att jag tycker att de är riktigt bra. Så är det också med den här boken, Vägen till Suger Maple Inn.

Historien känner vi till, även om det finns en eldsvåda som oväntat sätter igång hela förloppet. Olivia är konditor och tillsammans med en betydligt äldre man som också är betydligt mer gift än vad hon är - med en helt annan kvinna. När hon sätter eld på efterrätten vid en tillställning där både älskaren och hans fru närvarar ser hon ingen annan råd än att lämna stan. Hon åker till bästa vännen Hannah som befinner sig långt borta, närmare bestämt i Guthrie, Vermont. Där finns allehanda byoriginal och alla verkar på ett eller annat sätt hamna i köket på stället där Olivia får anställning.

En som snart framstår som någon mycket speciell är Martin McKracken (måste ändå gilla det namnet) och de närmar sig motvilligt varandra, eftersom det långt ifrån är tal om kärlek vid första ögonkastet. Mitt mellan alla recept och fredagsspelningar på puben uppstår dock känslor som både karaktärerna och läsaren mår bra av, men de hinner bara grundas innan gruset hamnar i maskineriet. Förvecklingar uppstår och, faktiskt, en oväntad klump i magen. Det är väl den där klumpen som gör att läsningen ändå blir minnesvärd och inte bara sockervadd som är söt för stunden innan man glömmer bort den.

Bild lånad från förlaget och en hjärtlig uppmaning att läsa boken om du vill må bra en skön dag i solen.

Ragga som du shoppar - Lin Jansson

2018-05-22 20:19
Rent generellt kanske du inte borde följa råd som någon ger dig på fyllan, men när det gäller det här, att ragga som du shoppar, är jag beredd att hålla med. Principen är enkel: du sätter dig inte i ett hörn och väntar på att de perfekta skorna ska komma fram till dig. Om du själv går fram till ett par skor väljer du inte ett par halvsnygga som du kanske kommer att tycka om - så varför skulle det vara annorlunda med killar?

Det här är den lättsamma delen av boken. Lovisa som det handlar om är rapp i käften och umgås med vänner som har lika mycket verbal inkontinens som hon själv. Jobbet på Vildmark och Fritid är en plågsam påminnelse om att alla andra verkade veta vad de ville göra efter gymnasiet, medan hon är fast i ett yrke hon inte passar att utföra. Värst är det att hamna på jackavdelningen och jag skrattar högt flera gånger när Lovisa just förpassas dit, ofta av närmaste chefen Lukas som hon avskyr. Typ. Ibland är han rolig. Mest är han jobbig.

Sedan finns svärtan där också. Systern som inte hör av sig och vars liv hela tiden kastar en skugga över Lovisas. Hon älskar sin syster, men det är ingen enkel kärlek och när hon behöver stöd från sina föräldrar så finns de inte där. De sviker och världen gungar till.

Att läsa en sådan här bok efter att ha läst "Den underjordiska järnvägen" är att gå från att äta tungtuggat fullkornsbröd till att sätta i sig en burk plommonpuré. Jag älskar att gå från ytterlighet till ytterlighet och det som får mig att skratta i maj är väl värt att läsa!

Bild lånad från förlagets hemsida.

Frankenstein, eller den moderne Prometeus - Mary Shelley

2018-05-19 22:15

Det är säkert tjugo år sedan jag läste Frankenstein första gången. Det är i år 200 år sedan den utkom första gången. Jag har precis läst romanen igen, den här gången tillsammans med 26 elever som samtliga har läst den för första gången. De flesta avskyr, verkligen avskyr, alla långa och många miljöbeskrivningar. Någon läste ut den direkt medan andra har suckat, stånkat och stönat sig igenom den. Tacksamt nog är själva romanen tredelad, så vi läste den därför under tre veckor. Dryga 200 sidor har avhandlats och uppdragen har gått ut på detta. 

Innan vi började läsa fick eleverna läsa på om självaste författaren och hennes livshistoria. De skulle också ta reda på vilka Agrippa, Albertus Magnus och Paracelsus var. Vi läste också på om Miltons "Det förlorade paradiset" och andra verk som nämns i romanen, allt för att kunna göra ytterligare kopplingar till texten. Allt som nämns i förbigående betyder så mycket mer och får den där delen av isberget som inte syns att ändå bli mer synligt. 

Vid första diskussionstillfället pratade vi om vilka bilder vi hade fått av personerna i boken: Victor Frankenstein, kapten Walton, Elizabeth... Vi valde tre nyckelord var och motiverade varför vi hade valt just dessa. Vi valde citat som vi tyckte berättade någonting om karaktärerna och diskuterade på vilket sätt romanen kunde anses vara typisk för sin tid. 

Andra veckan diskuterades dialoger (som mest är långa monologer) och hur författaren ger röst åt personerna samt hur olika relationer framställs. Den mellan Frankenstein och Elizabeth är i sig intressant, men vi fastnade mest för den som uttrycks mellan kapten Walton och Victor. Alla gillar av någon anledning Henry Clerval medan bröderna William och Ernest knappt berör någon. Eleverna fick också ta med en bild att visa upp för varandra. Den skulle ha någon koppling till innehållet och det är så roligt att se vad de väljer att visa upp. 

I det avslutande samtalet lajvade vi loss och försökte sätta oss in i hur det skulle vara om vi fick välja att vara en av personerna i romanen: vem och varför? Om vi skulle äta en lång trerättersmiddag med romankaraktärerna, vilka samtalsämnen skulle då samtalet kretsa kring? Syns några spår av samhällskritik i det lästa avsnittet? Vilka är de viktigaste konflikterna i romanen? Vad tyckte vi om slutet? Hade det kunna sluta på något annat sätt eller hur skulle du vilja att det slutade? Var det någonting som förvånade oss? 

Jag tycker att det är så intressant att följa läsprocessen på så nära håll, för motståndet är hela tiden närvarande trots att det också alltid finns några elever som älskar det från början till slut. Någonting händer när vi läser i grupp och pratar om innehållet. Även den mest skeptiska läsaren kan hitta någonting att roas av, även om det kan vara så enkelt som att titta på vilka bilder de andra i gruppen har valt. Det är skönt att få prata skit om en annan varelse, även om hen är en karaktär i en två hundra år gammal bok. 

Nu ser vi filmen, versionen med Kenneth Branagh, Robert DeNiro och Helena Bonham Carter. Fantastisk och fruktansvärd, precis som livet självt. De skrattar åt de dåliga specialeffekterna, men studsar till och reagerar varje gång någon ny karaktär presenteras. Att Victor och Elizabeth talar om varandra som syskon är äckligt och de heta kyssarna blir småpinsamma. Strax avslutas läsåret med att de skriver en utredande uppsats där artiklar och roman ska lyftas. Den håller. Som den håller. 

Bild lånad från förlagets hemsida. 


Den underjordiska järnvägen - Colson Whitehead

2018-05-19 21:47
Den underjordiska järnvägen har existerat i verkligheten och var en nätverksorganisation som hjälpte slavar att bli fria. I den här boken har den underjordiska järnvägen fått fysisk form med lok, vagnar och räls. Flickan läsaren får följa är Cora, född på jordgolv av en kvinna som senare övergav henne när hon själv flydde. Hatet mot modern är en av Coras många drivkrafter och hon vandrar ofta iväg i tankarna där hon föreställer sig hur det skulle vara om de sågs igen.

Sanningen var att många av slavarna aldrig återsåg varandra. Vissa såldes vidare, andra slogs ihjäl, många dog i sjukdomar och andra försökte rymma. Cora är en av dem och hon slår följe med Ceasar som har vissa kontakter med den underjordiska järnvägen.

Våldet är det enda konstanta i vardagen för Cora. Trots att ingenting egentligen är nytt och trots att jag har sett, läst och hört om det så många gånger förut finns inget sätt att värja sig från det som beskrivs. Stympningarna, misshandeln, övergreppen, hängningarna, sadismen - det är så vedervärdigt och hemskt att jag undrar hur någon överlevde över huvud taget. Ändå finns där också tillgivenhet, lojalitet och till viss del också kärlek, men märkena inombords är så mycket djupare än de som syns utanpå.

Det som är minst lika skrämmande är det USA vi läser om idag. Landet har inte tagit ansvar för det fruktansvärda som utspelade sig under slaveriet. På artonhundratalet förbjöds först fortsatt import av slavar, men konsekvensen blev en typ av avel för att få fram ny arbetskraft, ofta genom att "para" en duglig arbetare med en tålig kvinna. När Nordstaterna förbjöd slaveriet och frihet blev en realitet var det ett första steg som togs, bland annat med grund i formuleringen att "All men are created equal". Sydstaterna fortsatte med hänvisning till de ekonomiska aspekterna. Ändå är inte slaveriet över, för om vi ser på världen som den ser ut idag har det bara antagit nya former, och inte bara i USA. Människohandel, slavarbete, minimilöner, trafficking... Listan kan göras lång.

Sett till att afroamerikaner idag får längre fängelsestraff, får sämre vård och inte har samma möjligheter att utbilda sig (för att nämna några) är det lätt att se de fortsatta följdverkningarna av den här mörka tiden i landets historia. Därför är också den här boken plågsamt aktuell.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Madeleine F. - Lena Einhorn

2018-05-16 23:15
Hanna Frank är bra på mycket, men när hon väl har påbörjat något tappar hon snabbt intresset. Akvarellerna hon målar har tidigare fyllt henne med glädje och tillfredsställelse, men någonstans på vägen kom hon av sig - precis som hon kom av sig med utbildningen på Konstfack. Hon påbörjade sin utbildning och hoppade av. Ingen i hennes närhet behöver säga någonting högt för att få henne att förstå att de undrar. Istället hoppar hon på en skrivarskola med den legendariske kursledaren Pål Berger. Han valsar in och gör sin grej, en grej som Hanna är övertygad om är inövad och säkert får samma effekt år efter år. Ändå kan hon inte låta bli att fängslas av honom hon också, trots att det är motvilligt. Bara det att hon bjuder på motstånd får Berger att lägga märke till henne och han utmanar hennes tankesätt.

Med sig till skrivarnas första uppdrag har Berger åtta annonser som en gång i (forn)tiden, närmare bestämt under den eran när Gula Tidningen var ett effektivt sätt att byta tjänster mot betalning. Samtliga annonser är undertecknade med samma namn och hänvisar till samma telefonnummer. Det som fångar intresset, både hos läsaren av romanen och hos deltagarna i skrivarkursen, är att den undertecknade - i det här fallet Madeleine F. - erbjuder så många olika tjänster: som musiker (cello, piano, gitarr, klarinett), balettlektioner, naturvetenskap och matematik samt städning. Hon kan också tänka sig att byta en lägenhet centralt belägen mot ett sommarhus under några veckor, för att hon och dottern ska få byta miljö.

Medan de andra deltagarna i skrivarkursen går igång och skriver allt från noveller till fiktiva levnadsteckningar blir Hanna som besatt av tanken på att ta reda på vem verklighetens Madeleine F är och på så sätt får läsaren följa hennes efterspaningar medan hon slussas från universitet till konsthallar och vidare till Skattemyndigheten. Sedan byter romanen perspektiv och vi möter Magdolna, dotter till invandrare från Ungern men med ett oväntat grepp som inte placerar henne i en främlingsfientlig miljö. Istället möter Magdi, som hon kallas, oväntat vänliga och öppensinniga svenskar som bjuder på kaffe och bullar efter skoltid. Hon är en enveten unge som å ena sidan inget hellre vill än att bli bekräftad av sin mor men som å andra sidan gör uppror mot sadistiska lärare. När perspektivet glider över till Magdi blir hon huvudperson medan Hanna mer är den som måste söka sig fram till svaret på gåtan: vem var den här människan och vad hände egentligen med henne?

Jag skulle behöva läsa den här boken igen, för det är först i efterhand som jag förstår att jag kunde ha förstått levnadsödet mycket tidigare. Vad var det som gav mig känslan redan efter en tredjedel, men som samtidigt gjorde att jag inte fick pusselbitarna att falla på plats förrän mot slutet? Det här är subtilt och mycket känsligt berättat och jag är full av beundran över hur Lena Einhorn verkar kunna röra sig inom olika konstnärliga områden med sådan säkerhet.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Ormen i Essex - Sarah Perry

2018-05-12 20:41
Lätt ett av de snyggaste bokomslagen det här året! Det lockar till läsning och tur är väl kanske det, för den har bjudit på en del motstånd. Jag vet egentligen inte varför, för jag gillar't! Kanske har problemet varit att mitt hem mer har liknat en ungdomsgård de senaste dagarna, eller så beror det på alla nationella prov som ska rättas och bedömas, mitt under brinnande studenttid.

Cora är nybliven änka efter en man som hon har komplexa och blandade känslor för. Å ena sidan var han en sadistisk make som inte ens behandlade henne bättre än en hund, medan han å andra sidan kunde invagga henne i en skön känsla av att hon betydde någonting. Tillsammans fick de sonen Francis, som är mer intresserad av att räkna fjädrar i en dunkudde eller att rabbla upp Fibonaccis talföljd än att samspela med sin omvärld. Hennes nära vän Martha, en socialistisk aktivist, är hennes käraste vän och de följs åt överallt, till och med när Cora får för sig att flytta till den lilla staden Colchester i Essex. Det som driver henne är berättelsen om den bevingade ormen som sägs leva i floden Blackwater och som på ondsinta sätt tar död på intet ont anande offer.

Väl där, med en trånande och experimentell läkare kvarlämnad i London, möter hon istället pastor William Ransome och hans sprudlande familj med den vackra hustrun Stella i spetsen. Stella blir vackrare och vackrare för varje gång Cora träffar henne, men snart står det klart att allt inte står rätt till med henne. Cora och Will börjar gräla om någonting varje gång de ses, men dras samtidigt ohjälpligt till varandra. I romanen beskrivs ett viktorianskt England uppblandat med gotiska inslag och beskrivningar av en tid när vetenskapen och tron måste stötas mot varandra. Detta händer bland annat när ormen i Essex ska förklaras, antingen som ett Guds straff eller som en naturvetenskaplig företeelse som bara inte har blivit begriplig ännu. Genom Cora och Will finns en viss uppfattning om att det ena kanske inte behöver utesluta det andra.

Så många höjer den här boken till skyarna och jag kan inte hjälpa att jag sitter efter avslutad läsning med känslan av att ha missat någonting. Jag tror att det här är en bok, som så många andra, mår bäst av att läsas och sedan diskuteras med andra. Jag skulle i alla fall behöva det.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Historieläraren - Matt Haig

2018-05-12 20:24
Matt Haig skrev Människorna och beskrev det mänskliga släktet ur en utomjordings perspektiv som jag tyckte var så ömsint träffande. I den här, Historieläraren, beskriver han mänsklighetens förhållande till tiden och perspektivet är Tom Hazards. Tom berättar att vi är dömda att återupprepa historien, trots att vi hela tiden manar oss själva att lära av den. Han vet, eftersom han har varit med tillräckligt länge för att slå fast detta utifrån beprövad erfarenhet. När vi andra har åldrats fjorton år åldras han bara ett. Därför kan han, över tre hundra år gammal - nästan fyra hundra, berätta om hur han har sett häxprocesserna på nära håll, hur gatorna i London såg ut när det fortfarande var en liten stad, hur Shakespeare avbildats på ett sätt som inte gör honom rättvisa, om hur Josephine Baker dansade,  hur F Scott Fitzgeralds författarskap ifrågasattes, hur människor förr drog fram sina klockor medan nutidens halar fram sina mobiltelefoner.

Mitt i allt detta finns en kärlekshistoria, eller egentligen flera, för vad gör det med en människa att han åldras långsammare än alla andra. Det innebär att den person som står vid hans sida inte kommer att finnas kvar lika länge och åldern är ett hot, inte minst när det gäller att förklara för omvärlden hur det kommer sig att personer med olika fåror i ansiktet väljer att vara tillsammans. Konflikten blir tydlig, bl.a. i det samfund som verkar för att "förmågan" ska förbli en hemlighet, när personer med antiåldrandet måste flytta vart åttonde år för att sedan börja om på nytt. Tom försöker bli sin egen, men möter hela tiden försvårande omständigheter.

På sätt och vis är det lite "Hundraåringen" över den här romanen, men med en fin eftertanke om vad tiden gör med oss och om att tiden är ett evigt nu. Bild lånad från förlagets hemsida.