RSS - xml

Kontrollerades senast: 2022-11-08 12:12:08

MariaBlix.blogg.se

Första gången

2019-05-02 10:39
Jag fortsätter där jag slutade på berättelsen om Nils, på uppvaket när jag fick beskedet att vår bebis inte hade klarat sig. Det finns en sak som jag inte skrev om sist som hände där, när jag hade fått beskedet och Micke höll min hand, så kollade han på mig och sa att "han ser ut som en Nils". Där och då fick vår bebis sitt namn <3. Vi hade pratat om namn länge men inte kunnat bestämt oss och sagt att vi får se när han kommer, Nils var mitt favoritnamn bland de alternativ vi hade, och nu mitt i all sorg var det så självklart att han var vår Nils. 

Sedan är det helt svart för mig, måste ha somnat. Vaknar sedan av att barnmorskan vi haft den natten, lägger något på mitt bröst, vad är det som händer tänker jag, det är ju ett barn... men det är ju mitt barn!! Mitt barn!! Det var så overkligt att vi hade fått en bebis. Jag känner hur huden är mjuk, jag håller en hand under rumpan och en på hans rygg. Jag försöker öppna ögonen, försöker känna hur han känns, men jag är så trött av narkosen och smärtstillandet så jag klarar inte av att hålla ögonen öppna, jag vill så gärna, men det går inte. Minns bara korta fragment, minns att Micke var uppe, minns att barnmorskan var på höger sida, minns att jag märkte att vi hade fått komma till ett rum, och så mins jag Nils på mitt bröst, mjuk och len och helt underbar, annars är det blankt från den stunden.

Det här är en väldigt stor sorg för mig, att jag inte lyckades vara vaken och ta tillvara på mitt första möte med Nils. När han fortfarande var mjuk och inte blivit nedkyld än. Jag sörjer det otroligt och fått väldigt dåligt samvete även om jag vet att jag inte kunde göra det annorlunda. Men jag är så otroligt otroligt tacksam att de la vår lilla kille på mitt bröst där och då även fast jag sov och även fast jag inte kunde varken säga eller visa hur hur mycket det betydde för mig så hade jag inte velat att de gjorde något annorlunda. 

(null)
Första gången jag håller i Nils. Har fortfarande linnet på mig men uppdraget efter ctg när vi kom in. 

Jag vaknar upp igen och märket att Nils inte längre låg på mitt bröst, men där och då kunde jag inte fokusera så mycket, för kroppen krampar, hela jag skakar, som om jag fryser något enormt, men frös gjorde jag inte, jag hade ont men inte så ont så att jag borde krampa, men jag ber om smärtstillande och får det i infarten, känner ganska snabbt hur kramperna släpper och jag somnar om igen. 

Vaknar igen, kroppen krampar, försöker tänka på allt jag lärt mig om smärta men ingenting funkar, kroppen skakar utan att jag kan göra något åt det, får mer smärtstillande och jag känner hur jag får tungt att andas, tänker att det nog snart går över och ganska snart somnar jag om igen.

Vaknar igen, kroppen krampar och jag ber om smärtstillande igen vilket jag får. Känner igen hur jag får svårt att andas, känns dom att lungorna trycks ihop. Säger detta till barnmorskan som säger att vi nog får ge lite mindre dos smärtstillande nästa gång. Ganska snart somnar jag om.

Vaknar igen, kroppen krampar, barnmorskan och någon mer är på rummet, de säger åt mig att slappna av, då säger jag lite snällt att det GÅR inte! Men innuti mig skriker jag åt dem! De säger igen att jag måste slappna av, men det är inte så lätt!! Har försökt med alla knep jag vet för att slappna av. Men kramperna fortsätter, jag säger att jag måste ha något men helst inte det jag fått för jag var faktiskt rädd för att inte kunna andas alls nästa gång. Jag fick då en spruta rakt i låret och då släppte kramperna Och jag kunde andas. 

Somnade om men vaknade efter ettag och det var ljust ute. Nils föddes ju 23.11, bilden när han ligger på mitt bröst är tagen ca 02.30 och nu är klockan ca 08.00. Man vet knappt om man befinner sig i verkligheten eller i en annan värld. Man vet ingenting. 







Du och jag

2019-05-02 10:32
Jag tänker på Nils varje dag, känner hur mycket jag saknar honom. Men så ibland, när man pausar, andas och känner efter så golvas man av alla känslor, att han inte är här, att mitt förstfödda barn inte lever, att jag aldrig kommer få träffa honom igen. 

Och det gör så ont att jag så sällan vågar snudda vid dessa känslor längre, för jag är så rädd att inte orka ta mig upp igen. 


Tillväxtultraljud 6

2018-10-05 11:43
Ja idag i v 37+5 var det dags igen, allt såg bra ut och hon beräknas väga 3380g +8%. Denna gången var det vår läkare som gjorde det och hon såg ju att förra gången låg hon på +15% och beräknades redan då till över 3000g. Men då var det också en bm som gjorde mätningen och innan det har det nästan varje gång varit vår läkare så det kan förklara varför hon helt plötsligt blev så stor sist. Men det känns lite skönt att hon inte hade gått upp 700g till nu, för man har ju oroat sig lite att det skulle vara något annat, typ diabetes, som gjort att hon växt så mycket. 

Sedan fick vi veta att det antagligen blir vår läkare som kommer höra snittet. Egentligen är det hon som var med den kvällen med Nils och gjorde snittet med honom som är den på schemat som gör snitt den dagen vi har tid. Och vi har vetat om det och jag har försökt tänka att det ska gå bra ändå, hon gjorde ju inget fel med snittet och så, men nu när vi pratade om det idag såg vår läkare att det var lite jobbigt för oss även fast vi sa att det nog skulle kännas okej. Så då tog hon eget initiativ att vi skulle få byta läkare och då blev det hon själv. Så det känns faktiskt bra nu. Hon sa att det här ska bli en annan upplevelse, så allt som kan kännas minsta jobbigt ska vi undvika. 

Lillasyster på tul:
4 juli v24+3 -8% 685gram
24 juli v27+3 -10% 1065 gram
14 augusti v30+2 +0.8% 1665gram
4 september v33+2 +5% 2340 gram
18 september v35+2 +15% 3060 gram
5 oktober v37+5 +8% 3380 gram 

Vi gjorde ctg också som såg bra ut, men jag hade mycket ganska starka sammandragningar som var regelbundna, så både bm och läkare undra om jag inte kände nått som att det var på gång, men det gör jag ju inte. Har ju just sammandragningar väldigt ofta och det är ju inga konstigheter, sista veckorna har det ju även blivit endel förvärkar på nätterna med sammandragningar som gör ont men det lugnar sig alltid på morgonen. Men jag hoppas, och tror att hon kommer stanna där inne i lugn och ro tills det är dags för snittet. 

Hon var i alla fall fixerad hos bm i tisdags, vilket ju egentligen inte spelar någon som helst roll, men det känns ju i alla fall, detta ilande :-D 

Hej Maria!

2018-10-04 19:19
Så mycket som man går igenom som andra inte vet, det är ju inte bara vi, nästan alla som förlorat sitt barn måste gå igenom sånt här, som hugger i hjärtat varje gång, försäkringsbolag som ringer och vill att man ska teckna barnförsäkring, blöjreklam i brevlådan, saker som fortsätter komma även fast man sagt ifrån. Ibland vill man bara lägga sig ner och ge upp. 

(null)

I min värld

2018-10-03 14:06
Så många som föder barn nu, i grupper på fb och folk runt omkring en. Jag förstår inte hur det kan gå så bra för alla, i min värld dör barn. Jag tror att allas barn ska dö innan de föds eller under förlossningen, men alla lever... 

Nils jag saknar dig så

Mardröm

2018-10-02 15:40
Fruktansvärt fruktansvärt jobbig dag. Drömde inatt att vi bäddade ner lillasyster i en kista precis som vi gjort med Nils, och jag var så ledsen över att hon inte hade fått nån snutte som jag kunde lägga ner. Nils fick med sig en blå och vit snutte som liknade en kanin, och det finns en rosa och vit lika dan som jag funderat på att köpa men inte bestämt om det kommer bli jobbigt att se den varje dag, men i drömmen var jag nu bedrövad över att jag inte hade köpt den så att de kunde få lika dana. 

Det är ju såhär, man vet inget annat än att bebis dör, att man måste lämna sitt barn på sjukhuset och åka hem själv, och sen få åka till bårhuset och säga ett sista farväl när man bäddar ner dem i den där lilla lilla kistan. 

Så efter att jag vaknat efter den hör drömmen kunde jag inte somna om och även fast jag kännt henne som vanligt och varit hos bm idag så släpper inte känslan av att vi kommer behöva begrava henne också. Det är så nära nu, det var så nära med Nils... 

Arg fast avundsjuk

2018-09-24 14:02
Jag är arg på alla som är naiva, alla som räknar med att "om en vecka är bebis här", och jo visst är deras bebis här då men var inte så säker på att den lever. Jag är arg på alla som klagar på att de inte orkar vara gravida längre, att de har ont eller att det är tugnt. Men egentligen är jag inte arg, jag är bara avundsjuk att jag inte kan känna alla de där värdelösa känslorna. 

Vill inte sova längre, har ingen koll när jag sover, kanske blir hon svagare när jag sover och jag inte märker något. Det kan gå så fort mellan liv och död. 

Och i morgon ska vi in och få svaret på vad IVO kommit fram till med Nils. Det är tufft, det är som att leva i två världar och hantera dem samtidigt. 

Tillväxtultraljud 5

2018-09-18 11:38
Idag på tul så hade hon växt rejält, så nu ligger hon på +15%. Och självklart börjar man fundera på varför hon växer så mycket nu, men jag ska försöka hålla tankarna sansade. Vi gjorde även ctg som såg fint ut. Det enda som visade något var att jag hade +1 på urinstickan, har inte visat något alls på den tidigare och sen var blodtrycket något högre än vad jag brukar ha, men ligger väldigt lågt i normala fall. Men nu blir det en lång vecka tills min bm är tillbaka från semestern och vi ska ta ny sticka och blodtryck. Tycker inte om när hon är borta. Nils dog när hon hade semester förra året, även om det inte hade gjort någon skillnad så kan såna grejer som att hon är borta nu igen trigga igång tankar. 

Lillasyster på tul:
4 juli v24+3 -8% 685gram
24 juli v27+3 -10% 1065 gram
14 augusti v30+2 +0.8% 1665gram
4 september v33+2 +5% 2340 gram
18 september v35+2 +15% 3060 gram


Galet att hon växt 700 gram på två veckor, Nils växte 200 gram på två veckor. Så om hon fortsätter såhär kan hon väga närmare 4000 gram när det är dags för snitt och då är hon inte äns fullgången, ja jisus. Men vår läkare var noga med att poängtera att det här inte är exakta siffror, det kan diffa +-10%. Men detta sa de om Nils med att det är inte säkert han är så liten, men han kom ut på pricken som dom mätt. Dock var felmarginalen i gram större ju större bebis är och det säger sig ju själv. 10% av 3000 gram är ju mindre än 10% av 4000 gram. 

Snittplanering

2018-09-17 19:11
Idag var vi och träffade narkosläkare inför snittet, och jag berättade att jag väldigt gärna vill ha vaket snitt. Så de kommer testa att lägga spinal en eller max två gånger annars blir det sövt snitt. Tydligen så är det större risk för infektion i ryggen när de lägger spinal på mig efter som att jag redan har främmande föremål i ryggen. Så nu håller vi verkligen verkligen tummarna att det funkar på första försöker och att det inte blir några komplikationer. 

Men jag tänker att jag ställer in mig på sövt snitt och om det blir vaket så är det en stor stor bonus. Vill så gärna vara med och veta vad som händer, och jag vill verkligen inte ligga på uppvaket utan att någon svarar på hur det gått som förra gången. 

Vill bara att detta ska vara över nu och att hon får vara här med oss utanför magen och må bra. 

I morgon är det dags för nästa TUL förresten, håll tummarna att hon växer och mår som hon ska. 

Nils ettårsdag

2018-09-08 21:14
8 september, ett år sen Nils föddes och togs ifrån oss. Det finns så mycket känslor som inte går att sätta ord på. Vi saknar honom så ofattbart mycket, inget har egentligen ändrats under det här året, man har bara lärt sig leva med all sorg och saknad. 

(null)

Första gången jag fick hålla i honom, jag hade precis kommit upp från uppvaket och vaknar till av att barnmorskan lägger honom på mitt bröst. Jag känner fortfarande i händerna hur det kändes, han var fortfarande mjuk och lite varm, så len. Tyvärr har jag inte så mycket mer minnen av det, men jag ör så tacksam att det finns en bild av det, det håller minnet kvar lite starkare. 

(null)

Vi hade tänkt fika vid graven men det regnade så vi åkte först dit med blommor och en traktor som Micke köpt. Det är typ en lika dan traktor Micke kör på jobbet och som Nils antagligen skulle åkt med i många gånger <3 

(null)

När barn döps får de ju ett dopljus, men vi fick istället Nils ljus på hans begravning, vi tänder det inte så ofta för jag vill inte att det ska ta slut, men idag fick det brinna. 

(null)

När det började skymma åkte vi upp till graven igen och tände ljuset i lyktan som vi satte dit tidigare under dagen, det var så fint med lite skymning och ljusen som lös. 

Grattis älskade lilla Nils, vi önskar så att vi hade fått firat din ettårsdag med dig, så stor du hade varit, ett helt år. Du fattas oss. 

Tul och planering för snitt

2018-09-04 11:10
(null)

Där inne ligger lillasyster, och väger idag i v33+2 2340gram, lika mycket som Nils vägde i v35+5. Skillnaden är alltså att lillasyster ligger på +5% nu och Nils låg då på -18%. 

Flödet är bra hos lillasyster och moderkakan ligger bra i förhållande till vart de snittar. Vi har fått ett datum för snitt men vill hålla det för oss själva, känns väldigt viktigt för oss. 

Nu kommer vi dessutom få tillväxtultraljud varannan vecka, vi får ju bestämma lite själva hur vi vill ha det, och nu börjar tre veckor mellan gångerna bli lite väl långt. Ska träffa aurora barnmorska snart också och prata om allt med snittet, även fast jag är snittad sen innan så finns det endel funderingar och mycket oro och sen saker jag vill ha inskrivna journalen. Vi har även blivit lovade enkelrum och att Micke får stanna hela tiden, de brukar visserligen prioritera så att alla snittade får egna rum och att pappan får vara kvar, men vi skulle få högsta prioritet för det. 

Kommer även göra en ny narkosbedömning inför snittet, är ju inte säkert att de kan lägga spinal på mig kom de fram till sist, men jag hoppas verkligen att det kommer gå, kommer bli otroligt jobbigt att behöva bli sövd igen även om det förhoppningsvis sker under lugnare omständigheter. 

Nu hoppas vi bara att lillasyster kämpar på där inne de sista veckorna, man vågar aldrig riktigt tro på att detta kommer sluta väl. Vi behöver en varm skrikande bebis i famnen för att våga tro att det gått/går vägen tror jag. 

Lillasyster på tul:
4 juli v24+3 -8% 685gram
24 juli v27+3 -10% 1065
14 augusti v30+2 +0.8% 1665gram
4 september v33+2 +5% 2340 gram



Tankar

2018-08-25 04:19
Att vara gravid igen är verkligen en prövning psykiskt, värre än man nånsin kunnat föreställa sig. Man har erfarenheter man helst hade varit utan, man vet att bara för hon rörde sig för tio minuter sen är det inte säkert hon lever nu, jag vet hur fort det går från liv till död. Många säger till mig att "vad skönt att ni får många ultraljud och att de har koll", och visst det är väl bra, men det spelar liksom ingen roll om ett ul ser bra ut en dag, nästa dag kan det vara för sent. De har inte koll, de kan kolla så att det ser bra ut för stunden, det gjorde de med Nils också. 

Jag märker att jag verkligen har blivit mer introvert och blir mer och mer för varje dag som går. Jag har svårt att utrycka mig och hur allt känns och det har jag aldrig haft förut, så det är klart att alla tror att man mår okej, att det ändå går bra det här. 

Jag blir arg på människor som säger att "du får försöka att inte tänka så mycket, försöka tänka att allt kommer gå bra", dom vet och förstår verkligen ingenting. Men man är så dränerad så man orkar inte förklara, man nickar bara och säger "ja". Jag vet att de säger det i all välmening, men man känner också att man blir förminskad, att min oro är alldeles för stor, men är det nån oro som är befogad borde det väl vara när man förlorat sitt barn och väntar ett syskon. 

Jag saknar att vara naiv, att bara räkna med att allt går bra. Att oroa sig för andra saker, som vanliga gravida gör, som jag gjorde med Nils. Men för mig finns inget sånt nu, det finns bara liv och död. 

Barnmorskebesök

2018-08-16 13:44
Barnmorske besök idag, och allt såg bra ut, mitt sf mått växer extremt mycket känns det som om man jämför med graviditeten med Nils. Nu i v30+4 ligger det på 32cm. Med Nils slutade det växa i v33+ på 33cm så nu är jag snart förbi det största som jag var med honom. Kanske förklarar att det känns som i slutet av Nils graviditet redan nu. Väger dessutom lika mycket nu som jag gjorde som max med Nils. Jag slutade ju att gå upp i vikt då när sf måttet slutade växa så jag stannade på 70kg. Nu hade jag ju ca tre-fyra kg kvar sen Nils graviditet när jag blev gravid igen och nu ligger jag på plus 10kg och går stadigt upp ca 0.5 kg i veckan verkar det som.  Och det känns bra, skulle jag sluta gå upp i vikt nu skulle massor av tankar börja snurra, som om dom inte redan gör det. Så viktuppgång är väldigt positivt i mina ögon just nu. 

Tillväxtultraljud nr 3

2018-08-15 13:41
Igår var det dags för tillväxtultraljud igen. Allt såg jättebra ut och hon hade växt på på sig bra och ligger nu +0.8%. Viktigt det där med plustecknet 😄 

Lillasyster på tul:
4 juli v24+3 -8%
24 juli v27+3 -10%
14 augusti v30+2 +0.8%

Så nu väger hon 1665g, för sex veckor sen vägde hon 685g, helt sjukt hur snabbt de växer nu, och det märks ju för det börjar bli tugnt och magen är stor! När den här graviditeten är över kommer jag ha varit gravid i 18 av de senaste 22 månaderna ungefär, och så ett snitt där på mitten också, fan vad kroppen klarar mycket! 

Tio år (!) sen livet gick åt fel håll!

2018-08-11 14:42
Fina Donatello <3

Idag är det alltså TIO ÅR sen jag ramlade av Carex och skadade min rygg. Efter ett år kunde jag skaffa häst igen, och inte vilken häst som helst utan världens bästa Donatello ❤️. Levde i flera år som att inget hänt, min läkare sa ju att jag skulle bli bra, men vi hade olika syn på bra. Hans "bra" var att jag inte skulle bli förlamad vilket han berättade några år senare när jag satt och grät hos honom och sa att han måste hjälpa mig med smärtan när den började bli oövervinnlig och inte gick att ignorera längre. Han hjälpte mig så gott han kunde och jag har fått träffat massor av fina läkare genom honom, men dom är ju inga magiker. Jag har alltid trott att det här skulle vara min stora sorg i livet och hur det blev. Att jag var tvungen att sluta med hästar som alltid varit mitt liv, att jag alltid alltid kommer ha ont i min kropp och inte kunna fungera som innan olyckan, att jag aldrig kommer kunna jobba fullt ut och att jag vet att det är bestående vad jag än gör. Mina nerver från mina stelopererade kotor är skadade och skruvarna ligger och retar nerverna natt som dag som gör att hjärnan hela tiden får smärtsignaler. Detta har gjort att jag fått någon sorts kortslutning/överkänslighet i mitt smärtsystem som gör att allt gör väldigt mycket ondare. Det går inte att ta bort det stelopererade heller, för kotan som skadades och gick i 100 små delar är inte funktionsduglig, de tog även bort de bitarna som hade gått in i spinalkanalen, och tre diskar är helt paj. Så jag skulle få en 90graders vinkel på ryggen utan mitt järnskrot. Jag har sörjt mycket att livet blev såhär redan när jag var 21 år, jag har sen jag var tvungen att sluta med hästar inte velat träffa någon häst alls, och helst inte velat pratat om det. Men så i december 2016 blev jag gravid och livet kändes som att det fick en mening igen, jag var jätterädd för hur jag skulle klara av graviditeten och Hur skulle jag klara av att ta hand om ett barn. Men längtan var större, vi ville ju ha barn så då var det ju bara att köra på. Att min största sorg i livet inte redan hade kommit kunde jag ju aldrig tro. Efter Nils känns min ryggskada så fjuttig, men det är ändå något som följer mig, något som finns och påminner mig dygnet runt och som gör val åt mig i livet som jag inte kan påverka hur mycket jag än försöker, men efter år av samtalshjälp inser jag att vissa saker måste man bara acceptera, jag har accepterat min skada efter tio år, och nu får jag försöka göra det bästa av det. Den insikten låter så jäkla positiv, jag pratar sällan om min smärta, men det är ofta jag inte är så jäkla positiv över hur livet blev och hur kroppen känns, men man har ju bara ett liv, och det här är tydligen mitt.

Stressad

2018-08-03 22:01
Jag börjar bli så sjukt stressad, har inte fixat nått till bebis än, inget är tvättat eller boat. Väskan till förlossningen är fortfarande packad för att Nils ska komma. Sängen är fortfarande bäddad för att Nils ska komma, allt är bara inställt i hans rum och jag klarar inte av att göra något med det. Vill inte "städa undan" honom, det är allt för smärtsamt.

Stressad men vill inte göra något åt det. Vill ha min lilla kille här, det är snart ett år sen han togs ifrån oss men det känns som en månad. Det är så mycket mer känslor som ska bearbetas än vad man någonsin skulle kunna tro. 

När psyket inte palla mer

2018-07-31 16:07
Idag tog oron över alldeles för mycket, efter en natt och morgon med sammandragningar var 4-8 minut var jag tvungen att ringa in till förlossningen. Först blev det som jag trodde att de bara sa att sammandragningar inte är farligt, och då får man dra vad vi varit med om och då fick vi komma in. 

Fick göra ctg som såg fint ut, sammandragningarna var inte så regelbundna längre men hade en jätte stark (typ så som alla kändes inatt) där även hennes puls sjönk lite, men efter lite diskussion med läkare kändes det okej. Tappen var dessutom lång och sluten vilket minskade min oro också.

Men det här var verkligen en prövning, man är så jäkla skör och väldigt mycke sätter igång oron. Var ett vrak i morse innan vi åkte in. 

(null)

Som tur är rör hon sig mycket där inne, och nu hade hon även lagt sig med huvudet neråt, även om hon lika gärna kan vända tillbaka i morgon :-) 

Tvåbarnsmamma

2018-07-25 10:19
Två barn men inget i famnen. Tänk om Nils hade varit här och lillasyster hade varit påväg, vilken lycka. Tänk om, tänk om, tänk om. 

(null)

Tillväxtultraljud nr 2

2018-07-24 17:18
Idag var vi inne på vårt andra tillväxtultraljud med lillasyster, allt såg bra ut och hon låg nu på -10%. För tre veckor sen låg hon ju på -8%. Men det kan ju beror på vem som gör ultraljudet och mätningen. Så vi känner oss trygga med att hon växer. Hade en hel del fostervatten också, har varit lite orolig att det skulle ha läckt, men man ska ha mellan 2-8cm i den största fickan och jag hade 6.5-7. Hoppas bara att det inte ökar mer. 

Pratade även lite om förlossning, och där har vi mycket att tänka på. De kommer stötta oss i vilket val vi än gör. Men de kommer inte sätta igång mig på grund av snittet, det blir bara en onödig risk, även om de gör det med "normala" gravida så tycker hon inte det är lämpligt efter vad vi varit med om, vi vill ju undvika risker för urakut snitt igen så mycket det bara går. Så antingen ska det komma igång av sig själv innan v41+0 och gå i en bra takt framåt annars blir det ändå snitt. Eller så väljer vi ett planerat snitt. 

Det är ju inte heller säkert att spinal bedövning tar på mig efter som jag är stelopererad där man lägger den och de kommer bli tvugna att lägga den en nivå nedanför. Så risken för sövt snitt finns ju, vilket jag inte alls är så positiv till, det tar ju fram väldigt mycke minnen. Dock blir det ju inte urakut denna gång, förhoppningsvis. Så, ja mycke tankar är det just nu.

Lillasyster på tul:
4 juli v24+3 -8%
24 juli v27+3 -10%

Nästa tul blir om tre veckor igen, hoppas hon växer som hon ska tills dess och mår bra <3

Namn på lillasyster

2018-07-24 06:09
I den här graviditeten är allt väldigt annorlunda som jag bara antar att de flesta förstår. Man vågar inte hoppas på nått, och man vågar knappt planera/köpa nått. Nu har ju vi det mesta efter Nils men jag har fortfarande inte rört hans grejer, gått igenom hans kläder. Ska spara några plagg som bara är Nils, men annars kommer ju lillasyster få ärva det mesta precis så som det skulle vara om Nils hade fått leva. 

Men det finns några grejer man gör oavsett om lillasyster får leva utanför magen eller ej, tex bestämma namn. Med Nils hade vi inte bestämt nått innan han föddes, vi hade några få förslag men absolut inget bestämt. Jag hade väl pratat mest om Nils men mer än så var det inte, men så när jag låg på uppvaket och jag precis fått reda på att han inte klarade sig så säger Micke att han ser ut som en Nils och efter det var det bara bestämt. 

Så med dom minnena tänker jag att namn kan vi alltid prata om oavsett hur detta går. Så efter rul började vi fundera lite. Jag tror inte nått kommer bli bestämt innan hon kommer, precis som med Nils, men det är mysigt att fantisera. Kanske kanske får en liten tjej följa med oss hem i höst, och när man funderar på namn så känns det lite mer verkligt.