Så styr jag alltså skutan vidare till Querétaro. Mest pågrund av dess belägenhet till andliga småbyar och andra aktiviteter jag ville pröva på. Trots stadens 1800 höjdmeter är det som att komma till en värmebalja.
På bussen dit bokade jag ett par nätter på Blue Bicycle House och när jag anländer med min Uber är det helt tomt förutom tre killar som står i receptionen. Märkligt, likaså var det också i Guanajuato.
Killarna har träffats på deras förra hostel och har slagit följe till Querétaro. Den ena är tysk men utbytesstudent inom medicin i staden inte så långt därifrån, Guadalajara. Den andre är en fransktalande kanadensare som är ute och backpackar och den tredje är fransk men har förälskat sig i Bolivia och spenderar mycket av sin tid där.
De bjuder med mig ut för att köpa några svalkande öl och vem säger väl nej till det? Vi avnjuter varsin corona på takterassen medan solen går ned bakom kullarna och temperaturen blir behagligt sval.
Senare på kvällen går vi ut för att äta. Inte så långt från vårt hostel ligger restaurangen Querétaro Rico som har fått bra recensioner på tripadvisor för sin goda tacos. Omdömena lever definitivt upp till våra förväntningar. Himelskt gott. Och här snackar vi inte svennetacos. Den riktiga tacosen kommer i mini tortilla bröd där du för exempel väljer 4 stycken med olika fyllning. Och så får man tre olika såser att välja mellan. Mild, mellan och stark. Men för svenska smaklökar kan man nog översätta det som stark, extra stark och extra extra stark.
Dagens därpå följer jag och kanadensaren med tysken till den andliga byn Bernal. Där det finns en 433 m hög monolit, en av de högsta i världens faktiskt. Denna monoliten ska alltså ha mystiska krafter. Vissa säger att den utstrålar en magnetsik kraft. Andra säger att det bor ormar inne i monoliten och om en människa lyckas komma in och förbi ormarna kommer denne belönas med förståelse för vår existens. Hur som helst verkar Invånarna i byn leva längre än genomsnittet. Till en uppskattad ålder av 94,5 år.
Många beger sig uppför Peña de Bernal för att suga in så mycket som möjligt av dess krafter och så klart blev även vi tvungna att pröva detta.
Solen stekte medan vi klättrade uppåt. Vägen upp var inte den allra längsta men solen och den branta stigningen gjorde sitt. Själv hade jag redan haft solsting en gång och det fick räcka.
Väl där uppe fann vi ett par människor sittandes i full ro, blickandes ut över horisonten. Någon läste en bok eller gjorde yoga.
Själv ser jag inte på mig själv som någon andlig person men det var helt klart något rofyllt över platsen och mycket handlar nog om att man har ett öppet sinne eller ej.
Därifrån kunde man också se konturerna av bergskedjan Sierra Gorda som jag kände en stark längtan till och planerade att åka till inom de närmsta dagarna. Jag hade fått kontakt med en mexikanare som brukade ta turen ditt och vi hade bestämt att slå följe.
Men åter till Bernal. Efter en stund blev solen outhärdlig och vi begav oss ned igen. Hittade en lite restaurang där de serverade specialiteten Gorditas (väldigt vanligt i centrala Mexiko). Kan också översättas till små tjockisar. Det ser inte väldigt aptitligt ut men är faktiskt väldigt gott. Perfekt lunch till en billig peng.
Därefter vinkade vi in en buss som tog oss tillbaka till Querétaro.
Dagen därpå hade vi bokat en Canyoning tur med företaget EXXI Tours. Vi blev upphämtade på morgonen och åkte cirka två timmar norrut för att hoppa i vattenfall, repellera och klättra.
Vi blev tilldelade flytväst, hjälm och säkerhetssele. Så tog vi av. Första utmaningen var att klättra sidlängs en klippa, precis ovanför vattnet och den som först ramlade i blev tvungen att spendera de andra en öl. Vilket då blev jag.
Därefter följde en vattenfallskana som vi skulle slänga oss ut i. Eftersom jag var den som ramlat i under klättringen föll det mig naturligt att sticka upp handen i vädret när guiden frågade vem som skulle åka först.
Rutschkanan blev följt av klipphoppning mera vattenfallskanor med mera. Alla från hög höjd men ändå överkomligt. Men så kom vi till en av de sista hindren på turen. Där kunde du välja mellan att hoppa från 3m, 10m och 12m. Vi alla såg på varandra och blickarna visade att här skulle minsann ingen vara sämre än den andre. Det slutade så klart med att alla skulle hoppa från 12m.
Och god till sinns åkte återigen min hand upp i luften när guiden frågade vem som ville hoppa först. Jag gick målmedvetet fram till kanten, tittade ned och tänkte. Detta är högt. Men full av adrenalin och innan nerverna tog över kastade jag mig ut.
När jag slog mot vattenytan kände jag en smärta som skar genom hela kroppen. Min första tanke var att nu har jag brutit bägge benen.
Signalerade med en klapp på huvudet som vi hade blivit lärt att mans skulle göra om man inte var ok. Guiden simmade ut och drog mig iland. Kände en obeskrivlig smärta i knäna, ville spy och gråta men lyckades samla mig och inväntade de andra.
Efter hoppet skulle vi repellera ned ett vattenfall och gå till det sista stoppet som var en magiskt fin utsiktsplats. Guiderna frågade om vi skulle ta oss tillbaka till bilen men överbevisade dem att jag ville genomföra. Staplade mig dit mellan klippor och stenar. Varje steg skar som ett knivblad. Men ju mer jag gick desto bättre kändes det. Repellerade ned med hjälp av guiden och vi tog oss vidare.
Efter en svalkande öl satt vi oss återigen i bilen och körde tillbaka till Querétaro. De ville att jag skulle åka in till sjukhuset för säkerhetsskull. Så vi stannade på akutmottagningen och efter 2 timmar i samma position i bilen hade mina knän totalt låst fast sig. Satt ned ena benen för att gå ur bilen men det ville inte bära mig. Guiden gick in för att hämta en rullstol och så slog det mig att detta är nog värre en jag först trott.
Låg på sjukhuset i några timmar medan läkare och sjuksköterskor i stilettklackar kände och klämde på mig. Vid denna tidpunkten hade jag så ont att jag inte ens kunde sträcka ut benen. En av guiderna höll mig sällskap.
De bestämde sig för att göra en MR vilket var den värsta smärtan jag upplevt någonsin. Grät och ville spy. När de rullade mig ut igen möttes jag av guiden som med stora ögon frågade om jag hade gråtit. Han uppfattade mig nog inte som en lipsill.
Därefter fick jag en spruta med bedövning i benet och kunde äntligen sträcka ut benen. Hoppet om att vandra i Sierra Gorda kom åter tillbaka och jag lyckades övertyga mig själv så bra att jag faktiskt trodde på det. Men guiden som höll mig sällskap skakade leende på huvudet åt mig.
MR resultaten kom tillbaka med resultatet av sträckta ledband i bägge knän och jag fick äntligen åka tillbaka till hostelet med ett gäng tabletter. Läkaren menade att jag borde kunna börja gå igen om några dagar.
Så nästa dag skulle killarna åka vidare och jag blev lämnade till mig själv. De närmsta dagarna spenderade jag helt ensam inne i sängen på rummet. Insåg att jag verkligen behövde duscha men duschen låg såklart på övervåningen. Samlade nog med krafter och hasade mig upp. Efteråt var jag så slut att jag sov resten av dagen. Och gissa vad nästa dag bjöd på. Jo då kom mensen. Härlig timing. Överlevde dagen med att stoppa upp toapapper tills jag nästa dag kände mig någorlunda bättre och klev ut dörren för att köpa bindor och ett par kryckor. Men vad heter egentligen kryckor på spanska slog det mig när jag kommit halvvägs.
Hittade ett apotek och förklarade mig så gott jag kunde. Hon såg förundrat på mig och svarade att sådant hade dem inte och hon visste inte heller vart de kunde ha. Här någonstans tog också alla mina krafter slut och jag satt mig mitt på trottoaren och önskade att någon bara kunde plocka upp mig och ta mig hem.
Men det var det ingen som gjorde så till slut tog jag mig upp och gick tillbaka till hostelet. Utan bindor och utan kryckor. Då bestämde jag mig för att det var dags att åka hem! Hasta la vista Mexico, vill aldrig se dig igen.
Sierra Gorda och vulkanen utanför Mexico City som jag tänkt vandra kunde dra någonstans.
Eftersom jag egentligen hade lite över en vecka kvar tills mitt hemflyg skulle gå blev jag tvungen att boka ett sista minuten flyg som inte var helt gratis. Ringde till försäkringsbolaget och de skulle hjälpa mig om jag skickade över alla papper från sjukhuset. Så det gjorde jag.
Mannen ringer upp mig igen några timmar senare och säger att detta kan han tyvärr inte hjälpa mig med eftersom röntgen och MR inte visat några frakturer eller benbrott.
Men för i självaste...tack så hemskt mycket för hjälpen.
Bokar hur som helst flyget och får åka Uber hela vägen från Querétaro till Mexico City. En bilresa på nästan 3 timmar. Det var däremot billigt. 800 spänn för en taxiresa på 3 timmar. Bor en natt på Marriott hotel bredvid flygplatsen. Det är som att komma in i en annan värld. Vart tog Mexiko vägen?Har aldrig sett ett så polerat golv förr eller så polerade leenden för den delen heller.
Får hjälp av säkerhetsvakten att komma mig upp på rummet och väl där känner jag en stor lättnad. Snart hemma.
På flygningen tillbaka till Norge är alla väldigt hjälpsamma och jag får återigen hjälp av vakten som kör mig i rullstol från hotellet till säkerhetskontrollen. Vi pratar om livet och han beklagar min otur och säger att jag måste komma tillbaka så ska han visa alla de bästa ställena i Mexico City. Det blir en deal.
Vakten lämnar mig och jag får en ny snubbe. Inte lika pratsam dock. Vi byter rullstol och han kör iväg. Så parkerar han mig utanför en butik och säger att det kommer komma en annan och hämta mig där. Så där sitter jag i min rullstol i säkert 30 minuter. Skulle inte förvåna mig om de glömt mig tänker jag.
Men så kommer en ny mexikanare och vi kör iväg till gaten och in på flygplanet. Fördelen med att vara i rullstol är att man får gå först på planet. Innan han lämnar av mig har man mage att fråga om han kan få lite dricks för hans utmärkt utförda arbete. Sticker en dollar sedel i handen på honom och rullar själv den sista biten.
Därefter följer två mellanlandningar. En i Orlando och en i England. Orlandos flygplats är gigantisk och det är bara med en hårsmån som jag hinner med det anslutande flyget. Folk springer runt mig, jag skjutsas hit och dit. Men ingen verkar riktigt veta vart de ska. Till slut springer vi. Och jag börjar skratta som en idiot av den absurda situationen.
Samma sak sker också i England. Där får jag till och med två assistenter med mig.
Så till slut landar jag i Stavanger. Lättnaden är total och jag omfamnas av min fantastiska pojkvän. Därefter går det lång tid innan ledbanden blir bra. Men hur som helst fick jag en fantastisk resa trotts all otur med solsting och ledbandssträckning.
På återseende Mexiko!
Toluca var om man får säga det så, inte världens vackraste stad men den hade sitt vulkanlandskap uppe i höjderna som ändå gjorde att folk kom hit. Liksom jag själv.
Jag fixade en Uber som skulle köra mig til min couchsurfing värd Stefani lite utanför stadens centrum. Möttes av två energiska hundar och en argentinare som sippar på sin maté. Stefani är på jobb och argentinaren var som jag en gång en couchsurfare men han hade funnit kärleken i Toluca och nu hyrde han det andra rummet i Stefanis lägenhet.
Jag själv var fortfarande illamående och svettig av solstingen så jag ursäktar mig och landar pladask på min tilldelta madrass på golvet. Sover som en stock fram till nästa morgon då jag faktiskt känner mig mänsklig igen.
Vi möts inte förens nästa dag på morgonen, jag och Stefani. Men hon är världens trevligaste, bjuder på lite frukost och frågar hur jag har det. Vi småpratar lite tills hon återigen måste iväg. Hon studerar på universitetet i tillägg till kvällsjobbet.
Argentinaren är med sin nyfunna kärlek så jag blir lämnad till mig själv. Bestämmer mig för att ta bussen och åka in till centrum. Det blir en kort tur.
Bussen luktar stark av bensin och kör som en galning. Väl avstigen och lättad inser jag att solstingen har gjort mig svag mot kaoset. Försöker hålla mig borta från folkmassorna men det är svårt. Känner ögon som stirrar på mig. Det kommer upp en man vid min sida, jag fortsätter att gå. Han börjar prata, låtsas som om jag inte hör honom först men så tar min väluppfostrade sida över. Svarar kort. Men han har tusen frågor som kommer på löpande band.
Jag har styrt stegen mot en marknad där det är packat med folk. Känner hur alla människor bara virvlar förbi och mannens röst vid min sida blir allt mer avlägsen. Solstingen hits again.
Några sekunder senare hittar jag mig själv sittandes på en parkbänk. Inser att jag inte är i form att vara blond, ljushyad och kvinna i en stad som har absolut noll respekt för den rasen.
Hittar ett apotek där jag försöker förklara att jag behöver resorb och tänker att resorb känns som ett ganska internationellt ord så prövar med det. Börjar förklara att det är en tablett som man kan stoppa i vattenglaset så fräser den och man dricker när den har fräst klart. Hjälper när man är uttorkad. Men kvinnan bakom disken ser ut som ett stort frågetäcken
Min frustration växer igen, men så spricker hennes ansikte upp och hon har förstått vad jag vill ha. Tror jag i alla fall. När jag kommer hem ser jag att det är något helt annat. Ingen aning om vad men det var väl det samma.
Går ut för att leta efter ett nytt apotek. Hittar ett gigantiskt några gator ned från Stefanis hus. Men all medicin och alla varor är inlåsta i skåp. Fan. Försöker fundera ut hur detta fungerar utan att se ut som en total idiot. Medans alla andra står uppradade till olika glasdiskar. Fullt medvetna. Hur vet de detta?
Tillslut kommer det en dam fram till mig, det gick säkert inte att undgå min förvirring. Först måste man alltså gå till en dam i glasbur och säga vad man behöver, där får du ett kvitto som du sedan går med till en annan dam i glasbur. Hon plockar fram det du skal ha, levererar det till nästa dam i glasbur där du äntligen får betala och gå ut.
Yes, det var min dag. Spännande.
Hur som helst ska jag och Stefani nästa dag bege oss till Nevado de Toluca, alltså vulkanlandskapet. Eftersom jag ändå känner mig bra på kvällen.
Vi åker lite buss och lite taxi sedan börjar vi gå längs vägen upp till startpunkten men får som tur är lift av en familj som kör oss hela vägen upp.
Resan mot 4680 höjdmeter börjar och Stefani drar iväg i ett våldsamt tempo. Hon har gått här många gånger har jag förstått det som. Jag hamnar efter direkt och känner mig som en stor vattenfylld ko som flåsar efter. Går annars under namnet fjällgeten men så var alltså inte fallet denna gång.
Till slut når vi toppen och spejar ut över vulkankratern. Det är kallt här uppe trots att solen gassar så jag klär på mig resten av det jag har i säcken, äter upp mackan så börjar vi gå nedåt mot kratern. Och där kom illamåendet som en rungande sten. Vill bara lägga mig där jag är och stanna.
Det är omöjligt att komma bort från solen. Allt är helt öppet och den bränner envist mot mitt huvud. Vi börjar röra oss upp mot kanten igen och varje steg är som en hammare i huvudet. Till slut kommer vi upp och kan börjar röra oss ned igen. Känner huvudvärken och illamåendet släppa i takt med att höjdmetrarna minskar.
Så det blev ett kort men intensivt besök. Hade också planerat att åka vidare därifrån till byn Puebla och gå på riktig vulkanvandring med ishacka och hela paketet. Men för en gångs skull tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att nästa stopp blir sjukhuset om jag inte låter kroppen vila upp sig.
Så jag tar istället bussen 4,5 timme norrut till Guanajuato. Ska visst vara en mysig och färgrik liten stad dit många rikare mexikanare åker och många turister. Det passar mig faktiskt helt perfekt just nu. Fast jag normalt sett undviker sådana ställen i allra största grad.
Men Guanajuato är det perfekta stället att ladda batterierna på. Checkar in på La Casa de Dante och hittar den mest turisttäta restaurangen och beställer en schweizisk sandwich, vad nu det ska betyda. Äter med stor aptit medan jag loggar in mig på restaurangens wifi med hjälp av instruktionen som ligger utplacerad på varje bord.
Nästa dag tar jag mig en springtur kombinerat med sightseeing. Springer upp till utkiksplatsen Al Pipila där man kan se ut över staden som kantas med bergskullarna. Därefter blir det mumiemuseum. Alla städer har ju sinn grej och denna har alltså mumier.
Efter mumiemötet går jag tillbaka till hostelet och lägger mig på en madrass på takterassen. Får snart sällskap av motorcyklisten Will från Colorado. Han är ute på en motorcykelresa genom central och Sydamerika. Ganska imponerande. Vi bestämmer oss för att gå ut och äta middag. Denna gång håller vi oss någorlunda borta från restauranggatan med schweiziska sandwiches.
Så efter några shots från gårdagen känner jag mig redo att dra vidare till mitt nästa stopp som blir Queretaro. Faktiskt mitt allra sista stopp på resan men det visste jag ju inte då.
Bacalar var ett helt fantastiskt ställe precis vid en perfekt turkosfärgad lagun. Jag och Abraham bodde en natt på Casa Lahar. Bara massa chill i hängmattor och solstolar.
Vi gillade det faktiskt så mycket att vi bestämde oss för att stanna en natt till men hostelet var populärt och fullbokat så vi fick flytta till grannhostelet Blue Monkey där vi fick bo i en liten hippiebuss. Hängmattechillet fortsatte men en härlig utekväll och en dagstur till Mahahual där det blev strandhäng och tacos.
Efter några härliga dagar i Bacalar körde vi norr igen för att kolla in Las Coloradas som er en chockrosa sjö. Färgat av salt och mikro organismer. Man hade sett massa coola bilder av det på internet men egentligen var det en turistfälla då det var förbjudet att komma ut dit utan att betala en allt för hög summa till en "guide". Vi lyckades dock parkera i närheten och flyga lite med Abrahams drone tills det kom en upprörd vakt på motorcykel.
Vi körde vidare till färgan som skulle ta oss till Isla Holbox. Paradiset på jorden. Vi kom fram ganska sent på kvällen, tog en löptur och fick med oss en magisk solnedgång. Därefter blev det storm och alla trängde in sig i den lilla baren och drack tequila. Ganska mysigt ändå.
Dagen därpå blev det allt för många timmar i solen som slutade med solsting. Vilket var ganska opassande då vi morgonen efter skulle ta flyget till Mexiko City. Orkade knappt bära min egen ryggsäck, det positiva var dock att man fick sova som en sten hela flygresan.
Vi tog bussen till Toluca där Abraham skulle träffa en vän och jag skulle bo hos Stefani som jag hittat på couchsurfing.
För att komma undan regnvädret bestämde vi oss för att köra inlands till den lilla staden Valladolid. Ungefär 1,5 timme från Tulum och endast 40 minuter från Chichén Itzá samt flera vackra cenotes. Så äntligen med lite bättre väder körde vi mot pyramiden Chichén Itzá. Parkeringen var smockad med turistbussar och ivriga besökare med kameran i högsta hugg. Vi betalde entréavgiften (hälften av priset om du är mexikansk medborgare) så var vi inne och den stora pyramiden bredde ut sig. Pågrund av lågsäsong var det inte allt för mycket folk och vi kunde få några snygga bilder. Vi strosade runt på området och såg på de andra ruinerna samt det stora utbudet av små minipyramider som försäljare ihärdigt försökte sälja på oss. Det var nästan gratis som de uttryckte sig.
40 minuter senare var vi ute igen och styrde skutan mot cenote Ik Kil, endast 10 minuter därifrån. En väldigt imponerande cenote men ganska mycket folk. Inträde 80 mexikanska pesos, cirka 40 kronor.
Därefter drog vi tillbaka till Valladolid och vårt hostel La Candelaria superbra hostel med gudomlig frukost. Gillade även staden, inte i närheten av den turistatmosfär som runt kusten. Vi käkade lite mat på en food court och begav oss ut på lite sightseeing. Varje kväll klockan 21 har de en ljusshow på en kyrka som berättar lite om stadens historia och spanjorernas ankomst. Ganska intressant. De kör även en på engelska 21:30.
Morgonen därpå startade jag dagen med en kort liten löptur innan vi hoppade in i bilen igen och körde 3,5 timme till gränsen mot Belize och staden Bacalar.
Huxflux hade jag över en månads ledigt från jobbet och tog det gyllene tillfället i akt och bokade en resa till Mexiko! Och efter en mysig vecka hemma i byn satt jag mig på planet till Fort Lauderdale, USA. På grund av en lång mellanlandning hade jag bestämt mig för att ta in på Ramada by Wyndham hotell bara ett stenkast från Fort Lauderdale international airport Superbra service. Fick ett telefonnummer vid bokning som jag kunde ringa för hämtning. Lika smidigt tillbaka och gratis. Sov några timmar och vaknade upp Florida tid klockan 6:00, vilket var samma tid svensk tid som jag gått och lagt mig. Totalt yrvaken. Hur som helst stoppade jag i mig några pannkakor med sirap och hoppade in i transferen för att återigen åka till flygplatsen.
Min nästa flygning tog mig hela vägen till Cancún, Mexiko. Landets kanske turist-tätaste område. Men där skulle jag inte stanna.
Under min resa i Sydamerika träffade jag en lustig prick, Abraham från Tijuana, Mexiko som bestämt sig för att göra mig sällskap under resan. Så för att hinna se så mycket som möjligt under de 9 dagarna i den södra delen bestämde vi oss för att hyra en bil. Helt klart bästa beslutet! Dyrare än buss men värt det. Totalt med den näst bästa försäkringen och allt annat blev det cirka 2000 svenska kronor per person.
Så på eftermiddagen den 22 maj drog vi iväg i vår vita Nissan medan regnet öste ned..1 timme senare anländer vi till Playa del Carmen och regnet öser ned ännu mer. Tacksam för att vi har bil och kan parkera under tak checkar vi in på Hostel Che. Konkluderar med att det enda vi kan göra i detta väder är att dricka en öl eller två. Det enda problemet är att vi måste ta oss till en affär. På med bikinin och simma.
Som tur är avtar regnet mot kvällen och vi kan ge oss ut på en liten sightseeing tur. Gatorna kantas av Victoria´ s Secret butiker, flashiga restauranger och en drös turister som njuter av att vara i Mexiko men ändå inte i Mexiko. Samtidigt patrullerar polis och militär vid nästan varje gathörn. Denna del av Mexiko har alltid varit ett säkert kort för en härlig sol och badsemester. Men under 2017 och 2018 har en viss oro växt fram. Bland annat har det varit ett antal skjutningar på nattklubbar och en turistfärja exploderade bara för några månader sedan.
Den teori som jag har fått berättat för mig är att regeringen och de stora knarkkartellerna försöker förhandla, regeringen lovar saker de inte uppfyller och kartellen/kartellerna hämnas genom att försöka skrämma iväg en av landets och framförallt denna del av landets största inkomst. Turismen.
USA utfärdade i början av maj en level 2 varning för hela landet, vilket betyder res med ökad försiktighet. Varav vissa delar av landet som staterna Colima och Guerrero har så mycket som level 4 vilket betyder res ej! Pågrund av rivaliteten som råder mellan knark gängen. Men hur som helst Mexiko är fantastiskt och så länge man håller lite koll på vart man är och undviker just dessa platser så ska det gå galant. Vanligtvis är det inte privatpersoner eller turister de är ute efter.
Kryper till kojs tidigt efter de långa resdagarna för att morgonen därpå dra vidare och hoppas på bättre väder. Vi startar morgonen med en 5 kilometers löprunda och drar sedan vidare mot Tulum som ligger 1 timmer söderut. Det blir ett badstopp ungefär halvvägs i cenoten Dos Ojos. En cenote är i princip ett stort naturligt hål eller något grottliknande och de finns överallt i Mexiko. Dos Ojos är kanske den mest kända cenoten och den absolut dyraste av alla de vi var till. Helt klart vacker men om man jämför de vi var till efteråt skulle jag absolut kunnat hoppa över denna. Framförallt då inträdet var mer än det dubbla. Dock var det väldigt många dykare vilket jag tror hade kunnat varit mer värt eftersom man kan simma in mycket längre.
Efter ett par timmar i cenoten körde vi den sista sträckan till Tulum. Allt jag hört om Tulum har låtit som ett paradis, fantastiska stränder och hela paketet. Men det blev tyvärr en stor besvikelse. Stränderna var övertäckta av svart sjögräs som dragit in från havet. Alltså det var tonvis. Och om det regnat mycket i Playa del Carmen var det ingenting i jämförelse med nu. Vi spenderade kvällen på vårt superhippie hostel Chill Inn Hostel och det blev återigen en tidig kväll.
Jakten på solen fortsätter!
I samma stund som jag checkade in på hostlet Ostello Bello i Milano förstod jag att jag kommit till himmelriket. En stor buffé av alla kalorier från kostcirkeln var uppdukad OCH mellan 19-21 är allt gratis. Detta mina vänner är italienarnas aperitivo. Normalt sett måste du köpa en drink och så får du maten på köpet men inte ens det behövde du göra här. Måste vara det bästa konceptet någon någonsin uppfunnit.
Inte nog med det fick jag även massa små påsar med duschkräm och schampoo. Inte helt vanligt på budget boenden som hostel. Hur som helst högg jag direkt in på aperitivon och hittade en argentinare och en nya zeeländare och senare två danska tjejer. Hela hostlet bara osade av bra atmosfär att vi inte ens lämnade det på hela kvällen.
Drack några öl på takterassen och uppdagade en till guldgruva. Allt som fanns i kylskåpet var gratismat och det låg muffins, kakor, frukt bröd, yoghurt. You name it! Vad är detta ställe? Visst det var något dyrare än ett standard hostel. Men 30 Euro för detta.
Morgonen därpå blev ännu en matupplevelse. En stor frukostbuffé med frukt och massa härligheter. Också det inkluderat i de 30 euro. Så med mätta magar begav vi oss ut på sightseeing, Köpte ett dagskort till metron för 4,5 euro. Smart deal om man vill ta sig runt i stan.
Strosade längs kanalen i Navigli och besökte China Town, väldigt mysigt och självklart Piazza Doumo och den spektakulära katedralen, Doumo di Milano. Ratade kreativiteten på människors selfies. Många scorade tiopoängare måste jag säga. Så åt vi en enkel lunch Panzerotti Luini precis vid hörnet av torget. Självfallet följt av en gelato. Faktiskt en av de topp tre bästa gelatos jag smakat i Italien.
Med trötta fötter återvände vi till hostlet och inväntade kvällens aperitivo. Dock hade någon i gänget fått nyss om ett av stans bästa pizzaställe, Pizza OK, där vi tydligen även skulle äta. Trodde jag hade en oövervinnelig mage men där kapitulerade även jag. Men även om jag inte smakade pizzan var kakan i alla fall väldigt god.
Så blev det resans sista dag och mitt flyg från Bergamo till Sverige skulle gå på eftermiddagen. Spenderade dagen på free walking tour med en överenergisk guide. De som behöver hjälp med att få in lite mer passion i sitt arbete borde verkligen snacka med honom. Vi möttes vid duomen och letade oss vidare från olika byggnader, kyrkor med skelett och andra sevärdheter av staden. Vi orkade dock inte fullfölja hela tvåtimmarsturen så vi smet när vi trodde att ingen såg. Företaget hette Walkabout,
Åkte tillbaka till hostlet och gottade oss i lite mer gratis mat innan vi hoppade på bussen till flygplatsen i Bergamo. Av någon anledning var min ryggsäck några kilo tyngre än när jag anlände i Barcelona så jag fick helt enkelt klä på mig kängor, vandringskläder och dunjacka. Damen i säkerhetskontrollen gav mig en menade blick och undrade om jag var kall medan temperaturen visade 20 grader. Men vi nordeuropéer är ju lite kalla av oss. Svettig kom jag och mina kläder igenom så jag ställde mig vid ett bord för att återigen stuva ned allt i väskan. Då kommer säkerhetsdamen och vill se i min ryggsäck. Hon finner mitt tält. Och den jäveln stjäl mina tältpinnar. Men hon fick hellre dem än att jag skulle betala 200 euro extra för att få dem med. Är bara glad att detta inte skedde på vägen dit. Inte så kul att vara hemlös.
Utan tältpinnar landade jag i ett regnigt Skavsta 23:30. Men som tur var hittade jag ett hostel precis vid centralstationen i Stockholm för 180 kronor där jag fick mig en god natts sömn innan jag tog tåget hem till lilla Malung igen. Snipp snapp slut för denna gång :)
Fick verkligen världens bästa uppmötande när jag kom till Pisa. Hämtning vid stationen och ett helt eget rum med dubbelsäng. Och även fast jag kom ganska sent en kvällsguidning av staden. Samt det lutande tornet vilket ju var helt perfekt eftersom det inte var en själ där på kvällen. Så jag fick det helt för mig själv. Kan verkligen vara värt att värderas om man vill slippa den stora turistmassan. Efter tornet tog han med mig till den supermysiga baren Orzo Bruno där vi åt utsökt panini och hembrygd öl.
Men det blev en väldigt kort visit i Pisa då jag redan dagen efter skulle dra vidare. Vi käkade frukost och gick en tur på stan med varsin gelato i högsta hugg. Så skjutsade han mig till bussen. Min plan var att dra till Venedig med ett byte i Florence. När jag väl kom till Florence hade jag lite tid för en bit mat och hittade till slut en restaurang. Började snacka med de som jobbade där och en tjej från Nya Zeeland och det hela slutade med att jag missade min anslutande buss till Venedig och spenderade natten i Florence. Eftersom jag inte hade någonstans att bo spenderade vi natten med en walking tour runt Florence.
Min nya buss till Venedig gick klockan 9 på morgonen. Ganska trött och sliten hoppade jag på den och försökte sova några timmar men det var inte någon speciellt sovvänlig buss. Bussen anlände till Tronchetto där man antingen kan ta båt eller ett litet tåg över till själva ön. Tog ett tåg och gick hela vägen till mitt hostel, Dolce Vita. Som låg i en gammal byggning i gamla stan ett stenkast från Markusplatsen.
Tog en välbehövlig dusch och släpade ut mig själv på lite sightseeing bland alla sockersöta par som hand i hand såg med förälskad blick på varandra. Bestämde mig för att gå tillbaka till hostlet och äta chips och spara resten till morgondagen. Då jag faktiskt också träffade de två svenskar tjejerna som jag hängt lite med i Cinque Terre. Vi försökte hitta oss fram bland de trånga gatorna och mängden av broar. En av de större och mest besökta broarna Ponte di Rialto, var helt fullsmockad av turister. Folk försökte armbåga sig fram för att få möjlighet till en bra bild. Och likaså Pont dell´ Accademia. Men bägge är på toppen av" To do in Venezia". Så inga märkligheter.
Så blev vi hungriga och högg in på pastalunch på Dal Moro´ s fresh pasta to go. Mmmm. Man fick välja sin egna pasta och sås. Uppföljt av en än godare gelato. Så hängde vi en del på Markusplatsen, då vi bland annat tog en tur upp i Campanile. Tornet är 99 m högt och står precis i kanten av torget. Väl där uppe bjussar det på en fin utsikt över staden och lagoonen.
Så var det återigen dags för mig att ta mitt pick och pack för att dra vidare. Denna gång bestämde jag mig för att förena nytta med nöje och bocka av en annan "to do" genom att ta båten tillbaka till bussterminalen. På så sätt fick jag också se Venedig från vattnet.
Så tog jag en eftermiddagsbuss 4 timmar västerut och anlände till mitt sista stopp på resan.
Jag och min nyfunna amerikanska vän tog tåget till La Spezia. Endast cirka en timmes resa från Genova. La Spezia är en liten hamnstad och är ofta besökt på grund av det närliggande Cinque Terre som verkligen är ett av Italiens guldkorn. Och det var även därför vi tagit oss dit. Efter en utsökt pizza och en än utsöktare gelato letade vi upp vårt hostel Old Sailor. Som dessvärre låg helt utanför staden och när vi väl kom fram kunde vi inte hitta det för det fanns ingen skylt som indikerade att det skulle vara ett hostel. Tills det dök upp en man som låste upp en grind och visade oss in. Tror inte helt att alla tillstånd var på plats där. Nu kan man heller inte hitta boendet på nätet. Men när man väl hittade stället var det inga som helst fel. Duschkräm, schampoo och AC på rummet.
På kvällen letade vi upp en "all you can eat" sushirestaurang. Man fick alltså välja vad man ville och hur mycket man ville från menyn för endast 20 euro. För lunch 15 euro. Gissa om vi var saliga. Och det låg endast ett stenkast från vårt hostel. Mitt ute i ingenstans. Tao Sushi hette restaurangen.
Morgonen efter tog vi tåget till Monterosso, Cinque Terre. Som är en by i änden av Cinque Terre området. Vår plan var att gå/tåga oss igenom byarna tills vi var tillbaka i La Spezia igen. I Monterosso sprang vi på två svenska tjejer som vi slog följe med i vår vandring till nästa by Varnazza.
Egentligen går det en led längs hela kusten som binder samman alla fem byarna men den var nu stängd. Vilket den tydligen varit en längre tid. Till följd av allt för mycket turism och hög belastning. Men denna led var också väldigt fin om än uppåtlutande. Det tog oss cirka 1,5 -2 timmar.
I Vanazza hade min amerikanska vän fått nog och var mer sugen på att dricka vin så vi fortsatte vandringen till Corniglia utan henne. Denna delen av leden var öppen längs kusten och bestod av en mängd trappsteg. Inte så lång som den tidigare dock.
När vi kom fram åt vi focacha och såklart en gelato till efterrätt. Himmelskt gott som vanligt! Dock väldigt mycket turister på en väldigt lite plats.
Med allt för mycket mat i magen bestämde vi oss för att ta tåget till nästa by, Manarola som också var en supersöt liten by. Strosade runt en stund, ringde min amerikanska vän som visade sig fortfarande vara kvar där vi lämnat henne vid vårt första stopp. Aldrig mött en sådan livsnjutare förr. Problemet var dock att vi lämnat våra ryggsäckar på hostlet, hon hade vår nyckel, jag skulle resa vidare till Pisa och hon hade inga planer om att förflytta sig från sitt vinglas. Så jag fick ringa hostelsnubben och förklara situationen. Han lovade att han skulle låsa upp till mig.
Med andan i halsen kommer jag fram och klockan tickar på mot mitt tågs avgång. Människan dyker inte upp förens 20 minuter senare. Jag slänger ihop alla mina saker och rusar ut för att ta en stadsbuss in till stan. När jag kommer fram till perrongen är det otroligt nog några minuter kvar tills tåget ska gå så jag sätter mig till ro. Det ropas ut något i högtalarna men jag lyssnar bara med ett halvt öra, tills hela perrongen börjar rusa som dårar. Jag är helt ensam kvar på perrongen. Då ser jag det satans tåget mot Pisa på anda sidan järnvägsspåret. Det är nu 1 minut kvar tills avgång. Jag förbannar mig själv och min otursammhet medan jag springer för livet. Men med all min otur som ibland uppstår brukar ändå föra med sig lite tur, så jag hinner med tåget.
När tåget anländer i Pisa cirka en timme senare har jag precis fått igen flåset och lägger håret till rätta innan jag ska träffa min couchsurfing host. :)
I samma stund som jag klev av bussen i Genova, Italien kände jag mig som hemma. Jag är osäker på vad exakt det var. Kanske alla små ruffiga men ändå så vackra gator, att man kunde köpa en ihoprullad pizza i ett hål i väggen för 10 kronor. Eller det faktum att det var helt acceptabelt att dricka en karaff med vin till lunch. Och det blev inte sämre när jag anlände till mitt hostel Manena. Hinner nätt och jämt komma innanför dörren då en italienare sticker upp ett glas med vin framför näsan på mig. Vi ska tydligen fira att han klarat sin examen. Han får med hela hostlet och tar med oss på en liten pubrunda. Där vi tillslut hamnar på ett litet hak med grön rutiga dukar med ett gammalt gift par bakom baren, De bjuder på någon form av sprit från Genova, Corochinato. Inte det bästa jag smakat men det dög gott för att bli lite "brillo" som en italienare skulle sagt. Betyder alltså lullig.
Här försöker en försäljare sälja en handfläkt men trasslar in den i hennes hår.
Dagen därpå drog jag och min nyfunna amerikanska vän ut på sightseeing. Vi startade nere vid hamnen och rörde oss upp mot gamla stan. Klockan var nu cirka 12 och det började ploppa upp väldigt lättklädda, äldre damer i gränderna. Först tänkte vi att det bara var en tillfällighet, alla får ju klä sig som de vill. Men efter att ha sett ungefär tio stycken samt en närmande man som ger damen en sedel och de försvinner iväg. Vad är detta? Lunch knullet? Vi frågar killen som jobbar på vårt hostel om vi verkligen sett vad vi sett. Han berättar om stadens tidigare historia med maffian som haft stor makt på många platser i Italien och har fortfarande. Dock mer osynliga. Med dem kom även de prostituerade och deras hallickar. Detta område i gamla stan har alltid varit ett tillhåll för dem och även fast tiderna har förändras håller de fortfarande till där. Kväll som dag.
Vi lämnade de prostituerade bakom oss och letade upp lunch. Hostlet hade rekommenderat oss restaurangen Trattoria da Maria. Ett sådant ställe man aldrig skulle hittat annars. Vi gick fram och tillbaka förbi det innan vi faktiskt fattade att det var en restaurang men väl där inne var det full rulle. Smockat med hungriga lunchgäster och grönrutiga dukar. Vi fick en trerätterslunch och en kanna vin för inga pengar alls. Och det var en av de bästa luncherna jag ätit.
Återigen lite smått "brillo" strosade vi till hostlet och hittade en engelsman som vi tog med oss till Spianata Castelletto som är ett område av stan med väldiga backar och sluttningar. Men man kan ta en hiss upp för en väldigt fin utsikt av staden och kusten. Det är faktiskt först när man kommer ovanför staden som man förstår sig på den.
Därefter bestämde vi oss för att vi var färdiga med att promenera så vi försökte hitta någon mysig liten park att sitta och dricka lite vin i. Men helt plötsligt var alla mysiga små parker som vi sett tidigare bara borta. Så det hela slutade med att vi hittade en liten skitig gräsplätt precis vid tågstationen. Vi fick sällskap av fåglarna, ett gäng alkisar och ett annat gäng som inte såg ut att alltid följa lagens långa arm. Men vi hade det hur bra som helst ändå med 5-kronorsvin och kex med ost.
Tillbaka på hostlet fick vi med oss ett gäng och gick ut på en bar. Tills en av de italienska tjejerna vill gå vidare och vi hamnar helt seriöst på det märkligaste stället någonsin. Vi är alltså en ganska stor grupp och alla ganska brillo samt högljudda. Men så tystar tjejen ned oss och säger att vi inte kommer få komma in om vi för för mycket oväsen. Så där står vi alla knäpptysta utanför vad som ser ut som en helt vanlig lägenhetsdörr. Hon knackar på dörren och det verkar som han först inte vill släppa oss in men tydligtvis övertalar hon honom och vi får allesammans komma in. Därpå han låser dörren bakom oss och vi får besked om att ingen får gå utanför utan att fråga först. Alltsammans var väldigt spännande. Haha. Där inne var det möblerat som ett vanligt vardagsrum med ett par soffor, tavlor och sådant. Toaletten var i form av svängdörr med ett hål i golvet. Älskade stället! Plus att vi blev utsläppta när vi ville också. Var lite beredd på att stanna där för resten av livet faktiskt.
Bussen tog mig till Nices flygplats, Nice Côte d'Azur. Kom fram runt 23 och flygbussen som skulle gå in till stan gick endast en gång i timmen men om allt hade gått smidigt kom jag i perfekt tid. Men nu var det så att den kostade runt 5 euro och så mycket kontanter hade jag ej i min ficka. Gick in på flygplatsen för att hitta en automat. Hittade en men det fungerade så klart inte. Tiden tickade på medan jag sprang runt som en yr höna för att hitta en annan. Till slut fick jag i alla fall tag på en men då hade bussen redan gått. Jag bestämde mig för att börja gå till en annan hållplats där man skulle kunna ta en buss. På vägen dit lyckas jag bannemej tappa alla pengar som jag tagit ut. Får alltså gå tillbaka hela vägen för att leta efter den men utan resultat. Så det var bara att gå in på flygplatsen igen och ta ut nya pengar. Det positiva i det hela var att jag nu slagit ihjäl timmen tills den andra bussen skulle gå.
Kom fram till mitt hostel Antares ganska sent så gick rätt till sängs. Dagen efter gick jag ut på jakt efter frulle för att sedan ta mig ut på lite sightseeing. Men den drömmiga stämpeln på den franska rivieran försvann ganska snabbt. I alla fall det jag såg av Nice. Gatorna var fyllda med en mängd uteliggare och stranden med svenskar i sandaler. Medan gigantiska casinon längs Promenad des Angles. Hur som helst innehöll min sightseeing en tur upp till Colline du Château, en mängd trappsteg upp till en utsiktsplats där gatumusiker lotsades spela en romantisk version av despacito på gitarr. Fast en icke så diskret högtalare stod vid sidan med ett svart skynke över sig.
Senare på dagen besökte jag Flowers Market som sålde massa godsaker och annat ting och tang. Därifrån gick jag till Vieille Ville som är Nices "gamla stan". Väldigt mysigt med narra gränder och en mängd butiker.
Handlade med mig lite lunch och gick tillbaka till hostlet. Där hittade jag tre svenska tjejer som var i full färd med att försöka få fyr på spisen. Efter att bägge parterna uppdagat att vi alla var svennar bestämde vi oss för att gå till stranden och se på solnedgången. Det var väldigt fint!
På kvällen hittade jag en av de polska killarna som jag hängt med i Marseille så han och en tjej från hans hostel bestämde för att gå till den indiska restaurangen Royal Kashmir för att äta middag. Tror aldrig jag ätit riktig indisk mat förr men detta var verkligen helt sjukt gott!
Dagen därpå fick jag bocka av ytterligare ett land på listan, Monaco. Som endast är en halvtimmes bussresa från Nice. Huvudstaden Monte Carlo var precis så flådigt som man kunde tänka sig. Dyra designer butiker och casinon. Dagen till ära kände jag mig lite upprorisk så jag hade dragit på mig min tisha med texten "Go home Chanel you are drunk". Fick några ögonkast när jag smög förbi Chanels butik.
Stannade ungefär två timmar i Monaco innan jag återigen drog tillbaka till Nice. Spenderade eftermiddagen med lite shopping och glassätande medan jag funderade på vart jag skulle ta vägen här näst då detta var min sista natt jag bokat på hostlet.
På morgonen vid frukost hade jag fortfarande inte bestämt mig så jag tog mitt pick och pack för att gå till den närliggande tågstationen Gare de Nice Ville. Tog en titt på monitorn där det stod att en buss till Genova i Italien skulle avgå från Nice flygplats. Så jag bestämde mig för att Genova lät bra. Det var cirka två timmar tills bussen skulle gå så jag gick alltså de 6,5 kilometrarna längs Promenad des Angles med några stopp på stranden för att sola på mitt liggunderlag. Var ganska nöjd för att lämna Nice och Frankrike bakom mig faktiskt. Hade det helt okej bra men kände mig inte riktigt hemma med fransmännen. Italien here I come!
