RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-03-20 13:05:36

Jill_Larsson blogg

Jill_Larsson blogg på Nouw

Julbord

2018-12-17 08:39
Från Jill_Larsson

Det är inte så ofta jag och min man hinner umgås på tumanhand, men precis som ifjol, fick vi gå på julbord.

Genom makens jobb, var vi på Torpshammars Herrgård och fick avnjuta god mat och trevligt sällskap.

Synd jag inte hade laddat telefonen tillräckligt för att dela med er av allt fint. Herrgården i sig var så otroligt vacker, med alla dessa gamla detaljer och härliga inredningen. Super mysigt var det.

Men som jag uppskattar dessa få tillfällen, vi faktiskt får komma ifrån lite. Släppa vardagen och bara vara. Det gör att man orkar kämpa vidare en stund till.

Skriver snart igen!
Kram på er ❤

Nära tårar

2018-12-15 03:01
Från Jill_Larsson

Usch, inatt skulle jag kunna skriva en roman... så mycket tankar, sorg och ilska som bubblar inom mig.

När fan ska det bli lungt! När ska vi få vara ifred, från alla dessa som slänger skit!?

Men jag väljer att INTE skriva om det här... inte nu, för infekterat ännu. Offerkoftan sluter sig hårdare om en och jag vill bara ge upp! Känner för att fly, för att slippa undan, till något man tror är bättre.

Jag saknar mina RIKTIGA vänner, de som läser av mig, som är okej med att jag sluter mig, men ändå förstår. Ni fattar inte hur ensam jag känner mig mellan varven. Ångesten som kommer över mig, sånna här kvällar.

Fy sjutton, önskar inte ens min värsta fiende denna känsla.

Nä, ibland flyr jag i sinnet istället, till en plats där jag känner mig hemma. Tankarna finns där, de finns hos dem som finns där och en önskan att de någonstans saknar mig lika mycket.

Tänk om ni visste ALLT, hur förbannat jobbigt det är just nu och hur svårt det är att faktiskt berätta som det är :(

Hoppas ni andra har en bättre natt än mig ❤ Kram Jill

Projektet avslutas

2018-12-10 12:19
Från Jill_Larsson

Jag har gått på ett projekt genom AF, som gett mig så mycket. Även om det varit struligt med så mycket kring familjen ett tag, så kändes det alltid skönt att komma till projektet.

Dels för att ledarna var så sjukt härliga människor, som såg en precis som man är. De öppnade upp mina (iallafall) ögon för att börja använda min egna handbroms. Säga ifrån och börja tänka mer på mig själv. Tänk att så många som sagt det, men aldrig har man lyssnat. Thommy och Jenny! Fy fan vad ni är bra ❤

Men nu är det tråkigt nog slut på det roliga, så lite nervös inför vad som komma skall kan jag erkänna att jag är. Men samtidigt känner jag mig lugn. Det blir som det blir och så tar vi det som det kommer :)

Sköt om er alla fina ❤

Äntligen kanske det blir bättre

2018-12-10 12:08
Från Jill_Larsson

Lilla O har fått nytt medicin. Och vi har märkt en stor skillnad. Från att gå från konstant hispig och evigt exploderande - till (gamla medicinen) zoombi liknande O, som pratade så tyst att man aldrig hörde honom, osäker, introvert och såg massa saker som ej fanns där - till att nu med nya medicinen fungera som vilken 7åring som helst. Absolut gnälls det, blir små utbrott och lite hispig. Men vilken unge är inte det när man är 7? Så skönt att se att han kan få vara sig själv nu, men lite lugnare.

Nu hoppas vi bara att det funkar ett tag och att vi slipper ställa om igen snart. Detta eviga pysslande för att hitta rätt medicin. Stackars mammas hjärta.

När vi hade varit hos doktorn och vägt/mätt osv. Sen fick han som belöning gå på BurgerKing. Han tryckte i sig 11nuggets!!! (nä, jag gillar inte att barnen äter sånt, men känner att ibland får man faktiskt få halva vägen var och nu ÄNTLIGEN åt han!)

Nöjd son och nöjd mamma. Onsdagen var en härlig dag! ❤

Godnatt finingar ❤

2018-12-04 23:48
Från Jill_Larsson

Närkontakt med sjukvården

2018-12-04 19:56
Från Jill_Larsson

I fredags blev ju superduper förkyld som jag skrev. Så sjukt sällan jag verkligen blir riktigt sjuk. Men det var vidrigt rent av.

Under helgen blev jag mycket bättre. Inget ont eller så som i fredags. Det övergick helt enkelt till lite vanligt förkylningskänsla.

På lördag kväll känner jag små stickningar i huvudet. Inget jag sen bryr mig om utan lägger mig som vanligt. Vaknar på söndagen och det riktigt hugger i huvudet, så pass att jag drar ihop hela kroppen och grimaserar hemskt. Sen släppte det på bara några sekunder. Tänkte inte mer på det, men det började komma fler sånna där hugg.... Kortvariga och på samma ställe. Folk som såg en undrade nog om jag fått problem med tics eller nått. Kändes som det, dock väldigt onda sånna.

Lät det vara, prova äta Alvedon som hjälpte lika mycket som en droppe i havet. Så sa till gubben "om det inte släppt imorgon grå jag nog kolla med hälsocentralen vad sjutton det är. Hänger nog ihop med förkylningen, men behöver ju hjälp till smärtan iaf."

Måndag morgon och ja, vad säger man huggen fanns kvar, jag ticsade mig igenom lämning av barnen och ringde sen. Halv 3 fick jag en tid samma dag. Tacksam och glad över det. Försökte sova bort smärtan men utan resultat. Ticsa trots mörker, lungt omkring och totalt avslappnad. Spelade ingen roll hur jag låg, sätt, stod, gick eller vad jag än gjorde. De bara kom, när man minst anar det!

Gubben körde mig till hälsocentralen och följde med som stöd. Dock fick vi vänta över en halvtimme innan vi fick komma in till läkaren. Där gjordes en grundlig nevroulogisk undersökning och genomgick alla andra undersökningar som är typiska. Gubben far och hämtar barnen, medan jag fortsatte undersökas. Läkaren fick råda med annan läkare som sen dök upp och pratade lite om hur de tänkt.

"Vi skickar dig till akuten i Sundsvall direkt nu med sjuktaxi. Då vi vill att de ska göra en MR på dig. Så vi kan utesluta "de värsta sakerna vi misstänker"
Jag bara: Men jag trodde ju att det bara berodde på att jag varit förkyld.

Iaf så fick jag skicka hem gubben med barnen igen, vänta på sjuktaxi, som i sin tur skulle plocka upp lite andra patienter. Så kl 19 kom jag in och anmälde mig. Kl 20-20.30 kom gubben, efter att barnvakten tagit över hemma. 21 ropas jag upp och blodprover, temp, blodtryck, syresättningen kallades. "Det är lite fullt just nu, så du får vänta i väntrummet ett tag"

Ut u väntrummet och lillebror kommer förbi med lite macka och dricka. Inte ätit sedan 13tiden. Ni ska bara veta hur gudans god mackorna var!!!

00 fick jag komma in på ett rum, för att fortsätta vänta fram till ca 01,då kom medicinläkaren in. Jäktad och väldigt stel å kall. Presenterade sig och frågar "varför är du här? Vad tror du att det är för fel?" sen piper hans jourklocka och försvinner snabbt. Jag och maken kollar förvånat och lite smått chockad på varandra.

Om jag nu visste själv vad det kunde vara, kanske jag inte skulle behöva träffa denna läkaren. Och varför jag var där? Jag blev ju dit skickad för att de i Ånge ville kolla upp vad som var tokigt genom en röntgen.

Nåja, han kommer iaf tillbaka vid 02 och säger. Vi kommer inte göra någon röntgen av dig. Du är bara förkyld. Din hjärna är också förkyld, då känns det det i hjärnans muskler. Du får åka hem och ta Alvedon. Sen reste han sig och gick.

kl 04 kom vi hem inatt, tok trött, irriterade och fortfarande svarslös när det kom till varför jag hade så ont. Eller nä inte riktigt... hjärnan var ju förkyld... så när huggen kommer nu, så skriker jag prosit rakt ut med mina tics.
Så nu har jag tics och touretts!

Vände mig till Hälsocentralen här i Ånge idag igen. Läkarna som skickat mig till Sundsvall, blev förvånad och irriterade. För nu kunde de fortfarande inte ge mig behandling eller fortsätta utredningen, då de behövde svar från röntgen...

Ja, sjukvården är rolig ibland!

PROSIT / Jill

Ja vad ska man säga...

2018-12-02 14:30
Från Jill_Larsson

Här står vi, eller sitter rättare sagt i bilen. Mitt ute i skogen och kommer inte längre just nu.

Som vanligt när vi varit i Östersund, så tar vi genvägen hem över skogen. Denna dag stod det jägare efter vägen och vi var tvungna att hålla ut en del. Strax efter börjar det durra nått förskräckligt i bilen... gubben säger "här vi fått punka tro" och stannar.

Jodå! Ett rejält hål och platt däck!
Kollar igenom bilen, inget reservdäck, inget fäljkors och ingen domkraft. Hahahaha vad ska man säga...

Efter några samtal, så sitter vi iaf nu och väntar på hjälp. Världens bästa Torbjörn kommer. Alltså herregud vilken tur att vi känner en sådan snäll man. Ah, vi får nog se till å bjuda på den där middagen nu. En stor härlig middag, med gott att dricka. ❤

Var tacksam för vilka ni har i ert liv. Se till att berätta det för dem också! ❤ Ge tillbaka till dem som ger till er ❤

Störtflod av tårar

2018-12-02 00:25
Från Jill_Larsson

Alltså jösses säger jag bara. VILKEN film! Den väckte så mycket inom mig, så jag nästan blev rädd.

Har ni inte sett den, försök göra det. Så värt det.. glad att jag beslutade att fortsätta kolla på 4an ikväll.

Kram på er ❤

En mamma som gillar

2018-11-30 21:04
Från Jill_Larsson

Fler mammor som gillar att följa med dessa ungdomar på tv?

Har ni redan en tippad vinnare?

Själv tycker jag det är über svårt att avgöra!

Kram på er ❤

När mamman rasar

2018-11-30 09:45
Från Jill_Larsson

Jag har gått och varit småförkyld till och från så gott som sedan augusti. Men man har kört på ändå och inte tänkt på det så mycket.

Men så vaknade jag 5 imorse och insåg att jag knappt kunde röra mig. Det gjorde så ont i kroppen och huvudvärken var olidlig. Kunde inte prata eller göra nått ljud, för var så svullen runt halsen och inuti den. Tom nacken är uppsvullen! Ögonen kläggar igen, öronen värker och febern låg på 39.

Så mamman har gått under för en stund och jag har då aldrig varit med om liknande. Antar att detta är vinterinfluensan alla pratat om. Tänk om man hade vaccinera sig ändå? Har du gjort det?

Får vara tacksam att vi endast har minstingen hemma i helgen och be till nån högre makt, att jag inte smittar honom eller maken.

Krasslig kram skickas till er alla ❤

Mitt i vardagen

2018-11-29 19:48
Från Jill_Larsson

Igår gjorde vi ett undantag för R, då hans kompis fyllde år och ville sova över. Brukar inte tillåta det under skoldagar annars.

Och imorse fick vi bevis, att vi nog måste fortsätta hålla på den regeln.

Pojken dök för det första inte upp här hemma, vilket vi hade bestämt, eftersom han skulle på möte. Vi pratade med mamman till kompisen och fick veta att han gått till skolan istället för hem.

Utan medicin och socker påverkad (läraren sa att han sprungit runt med godis) och glömt mötet. Han hann dessutom kliva på skolbussen, som de åker med för slöjd i byn bredvid.

Så lämna O och W på skola/dagis, prata med lärare och meddela assistent att han skulle se till att att R inte påbörjade nått (så svårt att avsluta sånt han gillar) för vi skulle hämta honom.

Mötte upp en grinig kille, som inte gillade att bli borttagen från favoritämnet. Lätt irriterad pga ingen medicin eller frukost i magen dessutom. Så det blev en snabbtur på macken och införskaffa loka och en macka. Medicinen intogs med specialfrukosten i ganska lugn och ro. Så pass att han lugnade ner sig. Men rastlös och tålamodet tröt i väntan på att han skulle in på mötet.

När han var inne, försökte jag och maken att hålla oss vakna i väntrummet. Osköna stolar på det oxå! Men det fanns Endel intressant läsning, när man har barn med speciella behov. Har förstått att socialtjänsten tyvärr har alldeles för lite kunskap om just detta. Är nog därför vi får kämpa extra mycket för våra barn.

Ja, det var bara början på dagen. Resten bjuder jag på senare, när barnen sover och det blir lungt här hemma.

Kram och Kärlek ❤/Jill

Inte mer än människa

2018-11-29 08:39
Från Jill_Larsson

Godmorgon alla fina!

Snacka om att glömma berätta VEM jag är igår. Vart ju mer om varför jag gör som jag gör.

Lite fakta eller onödigt vetande

Namnet är som sagt Jill, går även under namnet mamma som ni förstår. Annars har jag nog inget sådär smeknamn eller så. Under min ungdomstid, var det Liten&Go i vissa munnar.

Grönögd, skelögd (största komplexet som jag har), blond (men färgar håret lite då och då)

Född i Sundsvall. Växte upp i Norrland och Skåne. Jäkla kontrast till varandra, men älskar båda ställena. Halva hjärtat bor på vardera ställe. Kan vara super jobbigt när man saknar :(

Jag är utbildad inom hotell/turism, Hälshandledare och kock. Men jobbat mest inom kockyrket och service (marknader, tivoli, båt å sånt)
Nu har jag dock bestämt mig för att plugga om...

Gifte mig med min man 2013. Den 31/3. Var en av de bästa och värsta dagen i mitt liv. Sjukt nervös, men jordens lyckligaste. Mycket stoj och skoj blev det också, får nog göra ett eget inlägg om det framöver.

Men alltså, detta är ju skitsvårt! Kan inte ni hjälpa mig? Vad vill Ni veta? Ställ frågor istället ❤

Nu ska jag in på möte med min 12åring. Så ha en fin dag godingar ❤

Nakna sanningen

2018-11-28 23:14
Från Jill_Larsson

Så ju att jag skulle återkomma ikväll.

Ja, då kanske ni undrar vem denna mamma är då?

Vad skriver man, när man ska skriva om sig själv. Funderade lite på detta och det är ju inte direkt ett cv som ska skrivas. Nä, så jag klura och funderade på hur JAG ser på MIG SJÄLV.

Jag är oftast på bra humör och är positiv av mig överlag. Men även jag har ju svackor, då livet känns riktigt pissigt och orättvist.
Flera smällar av livets hårda skola har jag fått gå igenom, lärt mig av dem mellan varven, trillat i samma fällor flera gånger innan man vårt klokare.

Massor av detta lär komma eftersom här i bloggen skulle jag tro. Det är bra att liksom rensa ur skallen och den tunga ryggsäcken mellan varven.

Mer än glad och positiv då? Kan bli rejält uppretad och irriterad över orättvisor som jag upplever omkring mig. Kan vara i barnens skola, på byn där man går, rykten som sprids osv. Nyheter kan få mig att koka, likaså dokumentärer och tex uppdrag granskning och liknande.

För andra är jag väldigt snabb att agera och säga ifrån. Hjälpa och stötta i de flesta lägen. Men när det kommer till mig själv är jag supermegaduper konflikträdd! Alltså är man lite weard då?

Alltså jag har sååå svårt för att säga till någon när jag tycker de kliver över gränsen eller tar mig för given. Varför?  Ja, jag kan nog inte riktigt svara på den frågan just nu. Har klurat länge, men liksom inte kommit fram till nått bra svar. Vet att min man, säger åt mig många gånger att säga ifrån. Stå på mig osv. Men ändå så kanske jag gör det där ändå, som jag kanske inte alls egentligen ville. Eller går med på nått som, jag inte vill ska ske.

Som mamma är jag nog lite som alla andra kanske. Mer hönsmamma mellan varven och ibland lite för slapp.  Att hitta mellantinget där i mellan, känns som en evig kamp. Jag försöker lära mina barn vad som är rätt och fel. Att våga säga ifrån när någon annan blir behandlad illa. Våga de orättvisor och försöka gå före med gott exempel. Jag försöker ge dem tips och råd på vägen inför framtiden och försöker själv vara en god förebild för dem. Klart jag klantar mig jag med och det blir tokigt. Men jag säger förlåt och har även lärt mina barn det. Att visa känslor är viktigt tycker jag, så är barnen arg, får de vara arg (så länge det inte går ut på någon annan), är de ledsen så får tårarna komma, det är okej! Å är man glad, så får man faktiskt hoppa av glädje.

Mina 3 äldre barn har Npf diagnoser, vilket också betyder att vi måste ha scheman till det mesta här hemma. Struktur och regelbundenhet. (Brister även det ibland) Men vi försöker så gott vi kan allihop, att få vardagen att ändå vara så bra den bara kan bli.

Vänner, är en jobbig situation. När man har fyra barn, varav 3 har diagnos och en man som jobbar större delen av borta under veckorna. Så hinner jag inte riktigt med mina vänner. Har haft väldigt mycket ångest pga detta.
Men jag kan inte bara släppa och dra iväg. Här måste planeras i flera veckor, barnvakt är inte alltid det lättaste att få fram. Att prata i telefon länge, är som att jag själv har touretts! Tyvärr hinner jag inte alltid med på vad som sägs på andra sidan, då mitt fokus är på barnen. Att ingen slår den andra, drar fram hela kylskåpsinnehållet menas jag kollar nästa som fått för sig att dra fram allt pyssel.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men jag är ALDRIG ledig. Min fritid är när jag är på arbete, projekt genom Af, eller sover. Annars är det barnen, möten, läkarbesök, socialtjänsten, skolan, BUP, IFT, hälsocentalen, advokaten eller nått akut som hänt. ALLTID 100% med fullt ös jämt.

Så jag tänkte att här, kan jag skriva så vet de få vänner jag faktiskt har kvar, vad som händer och sker. Kanske kan få en inblick i hur det är i mina skor. Men också för andra mammor och övriga, känna igen sig i den "ensamhet" som faktiskt kan förekomma.

Men ändå, när jag träffar andra genom att jobb/praktik/projekt, så är jag ändå den glada och positiva i de allra flesta fall. Och jag vet inte hur många gånger jag får frågan "Hur orkar du vara så positiv hela tiden"
Svaret: Vad hjälper det mig, att hela tiden vara dyster, ledsen och arg?

Nä, detta vart ett väldigt långt inlägg. Ledsen för det, kanske försöker dela upp mer i framtiden.

Vår dig själv och kämpa vidare!
Kram och Kärlek ❤ Jill

Välkomna till min blogg

2018-11-28 19:32
Från Jill_Larsson

Jag vet inte hur många bloggar jag påbörjat, men liksom aldrig fortsatt.

Vad är då skillnaden nu?

Denna gången går jag "all in" eller vad man ska kalla det. Mitt riktiga namn kommer jag använda, istället för att försöka hitta på nått fräckt namn eller så. Nä, nu blir det helt enkelt rakt från hjärtat. Ärligt och precis som det är.

Vissa kommer bli irriterad, andra kommer råda mig att inte dela allt. Endel kommer kanske till och med bli arga eller rädd.

Men jag hoppas att kanske någon gillar det jag skriver, kanske någon känner igen sig och kanske kanske finns det någon som känner lättnad och igenkännande.

Jag hoppas innerligt att du vill hänga på, skriva en kommentar om du kikar in eller bara gillar.

Återkommer senare ikväll, med ett i lägg om vilken jag är.

Kram och Kärlek ❤ Jill