RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-08-07 22:43:12

hefvelin blogg

hefvelin blogg på Nouw

Min menskopp

2019-01-11 23:02
Från hefvelin


Hej vänner, nu är det dags att snacka mens IGEN!
Ni tänker säkert ”åh neej” men jo fortsätt läsa för här kommer en grym sak!

Senast jag fick min mens var september 2017 (Hallelujah).
Men idag är första gången på 16 månader som jag känner att jag har mensvärk.
Kan det verkligen vara så att den är tillbaka?!

En vecka innan mensen kommer så svullnar kroppen (check) , jag äter choklad till frukost lunch och middag (check), tårarna rinner och humöret börjar åska (fråga Simon).
Med alla dessa ”checkar” känns det som mest troligt att den snart är här.

Så just därför är det dags att fixa en menskopp igen.
Jag tänker faktiskt beställa en ny då min förra legat vid sidan så pass länge nu så det känns lite fräshare med en sprillans ny!

Jag verkligen ÄLSKAR allt med menskoppen och rekommenderar den till alla.
Ni kan läsa mina för och nackdelar med den i ett tidigare inlägg här.

Vi är så otroligt många i ”mensklubben” så jag vill fortsätta slå ett slag för andra tjejer.

Men nu är då frågan, vilken menskopp skall jag köpa?!
När jag beställde min första menskopp fanns det kanske två olika märken i två olika färger.
Men nu… nu finns det en hel djungel av olika färger, modeller, material och tillverkare.
Hur ska jag kunna välja?!

JO, nu ska ni få höra denna supersmarta grej jag lovade i början av inlägget!

Gå in på www.minmenskopp.se
Det är en fantastisk sida där du kan läsa recensioner om 100-tals olika menskoppar.
Dom har under en längre tid samlat på sig kvinnors egna ord om menskoppen och vill nu dela det med oss.

På sidan kan man hitta samtliga menskoppar i Sverige, norden och Europa som produceras och går att köpa online eller i butik, hur fantastiskt är inte det?!

Tanken är att databasen ska kunna användas som både informationskälla och beslutsstöd för oss som planerar att skaffa en menskopp, men inte riktigt vet vilken.
Informationen samlas in genom egna mätningar och observationer, samt från företagens egna hemsidor och produktmaterial.
Dagligen registreras och uppdateras nya uppgifter kring menskoppen.


Så det var precis det jag gjorde.
Gick in på www.minmenskopp.se/databasoch började söka rundor.
Det smarta är att du enkelt kan söka efter en specifik menskopp genom att skriva in ditt sökord i sökrutan längst upp på startsidan.

Eftersom jag inte har koll på olika märken av menskoppar så visste jag inte riktigt vad jag skulle söka på.
Det fiffiga är då att sökmotorn är så pass smart att man kan söka på det mesta.
Några olika sökord man kan använda sig av är tex märke, modell, storlek, färg, typ av skaft och tillverkningsland.

Hemsidan har dessutom en minimalistisk design och fungerar lika bra på mobilen som på en vanlig dator.

Så nu har jag hittat min nya menskopp tack vare denna fantastiska sida,
Det blir en Lila Lunette storlek 1.



Förutom deras smarta databas vill jag också tipsa om deras blogg.
www.minmenskopp.se/blogg
Den är fylld av all tänkbar information du behöver kring menskoppar.

Olika märken, varför du bör använda menskopp, FAQ osv.
Man kan kort och gott säga att det är platsen för dig som vill veta mer kring menskoppen.
 
 
Så tjejer, efter ett betydligt längre inlägg än vad jag tänkt mig, så in och hitta just din menskopp och klicka hem denna fantastiska produkt!
För er tjejer som har en menskopp idag, gå gärna in och skriv en recension om vad ni tycker om just er menskopp så hjälper ni andra tjejer att kunna hitta sin nya bästa vän.

Puss


Förlossningsberättelse del 3

2018-10-05 18:46
Från hefvelin


Då var det dags att minnas tillbaka igen vilket har varit så otroligt svårt.
Det är läskigt hur kroppen glömmer men jag har gjort mitt bästa för att försöka minnas tillbaka så bra som möjligt.
Lustgasen satte även sina spår så jag är tacksam för att jag fått min förlossningsjournal samt att Simon har hjälpt mig återberätta.

Så nu kör vi sista delen av min förlossningsberättelse.
Känsliga läsare varnats haha!


...Barnmorskan kom in och berättade att badet var klart.
Jag reste mig upp ut sängen och kände hur hela rummet började snurra.
WOW, den lustgasen var det inget fel på.

Jag stannade var 3 meter och tog en värk, kräktes nyponsoppa och apelsinsaft i badrummet efter lustgasen och hoppade i det varma vattnet. Ljusen och den avslappnade musiken var precis vad jag behövde. Dock var jag lite ledsen över att min goda vän ”Lustgasen” inte fick hänga med.

Jag låg i badet ca 45minuter, tills jag kände att värkarna var så pass intensiva att jag behövde min lustgas igen. Att bada passade verkligen mig och ska jag föda barn igen är badet ett måste!

Jag klädde på mig sjukhuskläderna, tog mig in på rummet och sedan undersökte de mig igen.
Nu hade ett nytt team barnmorska och undersköterska hoppat på sitt pass och det var en super trevlig lite yngre kvinna som jag direkt fick förtroende för. Hon var tuff men rättvis, precis vad jag behövde.

Klockan var nu 11.00 och vid denna undersökningen hade jag öppnats till 10cm en helt utplanad tapp, WOHOO tänkte jag, min kropp är ju magisk och gjord för att föda barn.... MEN...

.. man upptäckte då även att Ines låg helt totalt kaos fel. Med ansiktet uppåt, snett och med den stora delen av huvudet neråt.
Jaha... vad innebar nu detta?

Jo, jag var nu tvungen att få värkstimulerande dropp för att öka värkarna samt göra diverse gymnastiktävlingar för att få Ines till att ligga rätt.

De satte en skalpelektrod på bebisens huvud för att ha koll på hennes hjärtljud och jag testade allt från saccosäck, pilatesboll, Captain Morgan, gåbord till att stå lutad mot sängen på mina knän.
Det är här de fruktansvärda värkarna kommer då dom ökade droppet var 30 minut. Det är också här jag slutar minnas ganska mycket.
Jag minns bara att jag aldrig någonsin haft så ont i hela mitt liv, och att det inte på något sätt är ”som lite värre mensvärk” eller annan snäll beskrivning jag hört.
Snarare som en kniv i nedre delen av livmodern, som stannar där och sakta roterar under en minut, fem gånger på tio minuter.
Det var ett sådant enormt tryck neråt.

Det tråkiga här är att Ines vägrar flytta på sig och ligger precis samma som innan.
Jag bad då en tyst bön om att hon skulle rotera för jag ville inte vänta mer, eller snarare jag klarade inte mer!


Här började jag tappa lite hopp och skrek efter ett kejsarsnitt.
Men det kom inte på talan för Ines hade toppenbra hjärtljud så barnmorskan kom med tydligt förslag på vad vi skulle göra. Jag skulle få en EDA (epidural), för att min kropp skulle få vila lite.
Klockan var nu 18.00 så ni förstår hur länge jag hållit på med starka värkar 10cm öppen men inget hände jag var uppgiven och helt slut.

Narkosläkaren kommer in och jag har de värsta värkarna någonsin. Hon poängterar att jag måste sitta extremt stilla och så fort jag känner av en värk måste jag säga till. Smärtan är grym! Tårarna rinner och barnmorskan klättar upp på en pall mitt emot mig för att hålla fast mig när EDAn sätts.
Jag kramar hennes ben, gråter och skriker efter mamma.
Det är även nu Simon blev
skärrad efter förlossningen.

När dom är klara börjar smärtan försvinna ganska omgående och jag lyckas somna en timme med Simon vakande över mig.

Jag vaknade och det var dags för en ny undersökning. EDA var magisk och jag kände inte ett skit längre.
Men tror ni verkligen att jag skulle ha den turen att kunna slappna av?

Nej!

Jag ser hur min barnmorska kollar lite panikartat mot CTGn (den som visar mina värkar)
Hon säger till mig att ”Anna, nu ska vi träna lite på att krysta”
Efter tre övningsförsök kallas ett helt team in på rummet.
Två läkare, chefen för barnmorskorna, en barnmorska och en undersköterska.
Alla presenterar sig och en av läkarna säger ”Anna, nu är det dags att börja krysta, din dotter är påväg”

Jag skattar åt henne samtidigt som jag säger ” jag kan inte krysta, jag känner för fan inte ens mina värkar”

Hon spände ögonen i mig och jag förstod allvaret att det visst var dags nu, med värkar eller inte.
Men jag ville ju så gärna ha ut henne nu så jag började trycka på.
Jag får bra hjälp i hur jag ska andas och så för att kraften inte ska gå ur mig. Tydligen hade jag andats kanonbra genom hela förlossningen sa min barnmorska.

Jag låg i gynställning vilket fungerade hur bra som helst. Krystade tre gånger per värk och tog i för kung och fosterland trots att jag knappt kände av mina värkar.
Huvudet gick över spinaetaggarna och jag trycker på. Men där stannade Ines pga att hon låg snett.
Jag fick en pudendusblockad, alltså en bäckenbottenbedövning för att minska smärtan vid krystvärkarna.

Tillsammans med mina krystvärkar gled hon upp och ner men lyckades aldrig sjunka.
Det var nu båda läkarna kollade på varandra och sa ”vi får ta klockan”.

Jag var livrädd för klockan men just i den här stunden så fick dom göra precis vad dom ville. Jag kollade med förskräckta ögon på läkaren men som med sitt leende lugnade mig.
Jag kände faktiskt mer än någonsin att jag var i förlossningspersonalens trygga händer.

Jag förberedde mig mentalt och tänkte i mitt huvud ” Anna detta är den sista motgången, sen fan har du din dotter”
Klockan sattes på och vid nästa värk skulle jag krysta så mycket jag bara kunde.

Där kom värken, jag krystade på och läkaren drog samtidigt med sugklockan.
Helt plötsligt hör jag ett klickade ljud, klockan släpper, läkaren åker baklänges och det skvätts blod över hela henne.
Min första tanke är att de spräckt Ines huvud och jag i panik ligger helt paralyserad medan läkarna i sin panik ropar högt att de måste klippa mig innan Ines kvävs. Hon var då ute med huvud och ena axeln.

Allt sker så otroligt fort vid denna stunden.
De sätter på sugklockan igen, klipper mig och vips så känner jag hur jag tar en sista värk och Ines bara glider ut med hela kroppen på en gång.

Nu låg hon där, ren och gallskrikandes med armar och ben i luften mellan mina ben. Inte en sekund hade vi varit oroliga för henne, inte en sekund hade hon tagit uppmärksamheten på förlossningen. Det var bara jag.
Moderkakan åkte ut av sig självt nästan direkt då Ines navelsträng var så kort.
Så när läkaren tryckte lite på magen gled den ut, hel och hjärtformad enligt personalen.

Hon föddes den 17 juni klockan 20.08, kom upp på bröstet direkt och jag tittade på hennes ansikte. Det var total kärlek. Hon var min, alla 3764 grammen, 49 centimeterna och 35 i huvudomfång. De vackraste ögonen jag sett, helt vidöppna, knappt en uns fosterfett på kroppen. Nästan som på film, plockar fram en färdig litet barn som de förberett innan. Vi grät och hon grät.

Men denna fina stund blev helt plötsligt ännu ett mardrömsscenario i min förlossningsberättelse.

Läkaren som klippte mig hade råkat klippa rakt över ett blodkärl så jag tömdes på mycket blod på kort tid.
De fick sy mig utan bedövning för att kunna hitta vart jag blödde ifrån.
Denna smärta var enorm och extremt obehaglig. Jag kunde inte njuta av Ines på bröstet så jag i panik tvingade Simon att ta henne från mitt bröst.
Smärtan var så hemsk så jag började kräkas av den.
Här har jag glömt bort epiduralen, eller snarare, den var borta för länge sedan.
Men barnmorska gav mig då äntligen bedövning så läkarna kunde sy i lugn och ro.

Jag fick tillbaka Ines på bröstet när jag lugnat ner mig.
Så där låg jag med vår bebis på magen och lät de göra vad de ville för att det skulle bli bra.
Det var så skönt att inte ha ont mer.
15 timmar av fruktansvärt ont.
Det här gör jag aldrig om. Du får bli
ensambarn var det första jag sa till Ines.

Så gick det alltså till när Ines föddes. All personal jag mötte (vilket var en del) var underbara, och jag är så glad att jag fick föda på Lunds universitetssjukhus. Speciellt eftersom vi fick ligga kvar på medicinskt BB i tre dagar till pga att jag förlorade så mycket blod.
Det var helt sjukt att föda. Det var hårt arbete, gjorde ont på ett sätt som inte går att förklara med ord. Jag önskar inte min värsta fiende den smärtan under de timmarna. Men det går inte att förstå innan. Det går inte att förstå när man ligger där heller. Jag förstår det fortfarande inte. Men jag lever, hon lever, alla mår bra och jag är helt läkt.
Vi blev fantastiskt bra omhändertagna allihop och jag ångrar ingenting.
Det var bara att följa med.
Nu har jag gjort det och nu vet jag vad det är. Det var inte tekniker, andning eller avslappning. Det var att stå ut.
Bra jobbat alla mammor, vi är så sjukt grymma som gör detta sjuka som på film framstås som en barnlek men som i verkligheten är som att dö långsamt och sen födas igen.

Idag (snart 4 månader senare) ser jag förlossningen på ett helt annat sätt.
Jag längtar efter att få föda igen.
Det var en magisk upplevelse TROTS mina komplikationer. Dom var inte speciellt farliga när man arbetade tillsammans med ett sådant fantastiskt Team och framförallt fick ett sådant fantastiskt pris.

Tack Simon för allt stöd. Utan dig hade jag ALDRIG klarat detta själv.
Jag är så imponerad och stolt över dig.
Du är bäst och jag älskar dig!

Experiment på Kanelbullensdag

2018-10-04 22:31
Från hefvelin

Idag var det kanelbullensdag och självklart måste det firas
( jag som är sockermonster delux)!
Jag har aldrig varit ett stort fan av bullar, så därför ville jag göra min tvist på kanelbullensdag och göra en

Kanelbullskladdkaka

Jag gjorde ett eget recept genom att mixa mammas kladdkakerecept med Camilla Hamids recept på kanelbulls-fyllningen.

Nedan kan ni följa hur jag gjorde steg för steg.

Puss!


Racept

Smet:

4 ägg
4dl socker
150g margarin
0,5 msk kanel
2dl mjöl

Fyllning:
4msk kanel
4 msk socker
50g smält smör

Formen:
Smält smör
Ströbröd
Pärlsocker



To Do

1. Sött ugnen på 175 grader och smöra din form.
2. Vispa samman ägg, socker, mjöl och kanel.
3. Tillsätt 150g smält margarin och blanda i
4. Häll över smeten i formen och påbörja fyllningen.
5. Smält 50g smör och blanda ner resten av ingredienserna till fyllningen.
6. Spritsa eller häll ner fyllningen i smeten som en kringla (likt en kanelbulle).
7. In i ugnen ca 30 minuter. Efter ca 10 minuter tar du ut kakan och håller på pärlsockret.

Ta ut, låt svalna helt
(gör gärna kakan dagen innan)
ät och njut.

Puss och Kram




Hur går det med förlossningsberättelsen?

2018-09-27 20:54
Från hefvelin


Ni är många som undrar hur det går med del 3 av min förlossningsberättelse.

Jo det är såhär, jag har försökt att skriva klart den i tre dagar nu, men det värsta av allt är...
Desto mer jag försöker skriva desto mindre kommer jag ihåg. Jag var otroligt ”hög” på lustgas och som många vet så glömmer man med tiden.

Jag har därför fått sitta ner och gå igenom förlossningen med Simon. Jag har även beställt hem min förlossningsbournal.

Så jag lovar, den är på väg!

Håll ut alla fina läsare

Puss och kram!


Fotokurs

2018-09-15 14:21
Från hefvelin

Sjukling

2018-09-10 12:30
Från hefvelin


Ines har blivit riktigt förkyld.
Det tär på en mammas hjärta måste jag säga.
Hon sover dåligt, äter dåligt och är en riktig mammagris just nu.

Älskade lilla barn!

Förlossningsberättelse del 2

2018-09-05 15:16
Från hefvelin


​              Min förlossningsberättelse del 2


Under natten till söndagen vaknade jag 03.30 för att gå upp och kissa.

Jag kände mig väldigt utvilad efter sovdosen vilket var så otroligt skönt.

När jag reser mig från sängen känner jag hur det börjar forsa varmt vatten längst benet.

Jag blev nästan lite arg på mig själv och tänkte ”Fan Anna, kan du inte ens hålla tätt längre” och skyndade mig till toaletten.



Jag satte mig på toaletten, kissade och torkade mig. När jag ställde mig upp fortsatte det rinna längst benet och en stark värk kom som jag fick stanna upp och andas mig igenom. Jag kände direkt att den här värken inte var en vanlig förvärk.

Då förstod jag att det var vattnet som hade gått. (Förnekade det lite efter omständigheterna dagen innan)

Det pirrade till i hela kroppen och jag blev direkt förväntansfull och bad till högre makter att det skulle vara igång. PÅ RIKTIGT!


Jag väckte Simon skrikandes från toaletten och berättade att vattnet hade gått.

Den yrvakna minen han kom in med glömmer jag aldrig. Så vaken men ändå så borta haha.

Vi kramades och försökte ta in känslan av att det nu inte var länge kvar tills vi äntligen skulle få träffa vår dotter.

Vi hade väntat på det här så länge och nu när stunden var här kändes allt så overkligt!

Han sa till mig att vi skulle ringa förlossningen.

Nu hade jag sammanhängande värkar på 4 minuters mellanrum, men jag vägrade ringa för jag visste att dom ändå skulle säga till mig att stanna hemma.



Efter lite övertalande så, 04.00 ringer jag Lunds förlossning då värkarna är så pass intensiva.

SJÄLVKLART svarar samma hemska kvinna som dagen innan och jag blir helt ställd i telefonen min får tyst fram,



”Hej mitt namn är.....” där fick jag stanna och andas igenom ytterligare en värk.



”Hej, jag hör att du har en värk, andas så pratar vi efter den”



Jag uppger mitt personnummer, förklarar att vattnet har gått och att värkarna är täta och kraftiga. Att jag är orolig och vill gärna komma in.



Gissa vad jag får till svar?

Ni har nog alla gissat rätt.



”Anna, försök stanna hemma lite till. Jag bokar in dig på ett rum här så det finns plats när du kommer, MEN försök stå ut så länge du bara kan hemma. Ta en alvedon, bada lite och njut av att förlossningen snart är igång.



Oj oj oj, denna hormonfyllda gravida kvinna i smärta började koka.

”Tack” sa jag och slängde på luren samtidigt som jag rusade in i vardagsrummet och satte mig på pilatesbollen. Vill hon ha mig hemma ja då ska hon få se på hemma tänkte jag. Haha.



Vid varje värk jag fick frågade Simon mig lite försiktigt ”ska vi inte åka nu?” Och jag, envis som en åsna svarade bara ”snart”.



04.45 var värkarna 2 minuter mellan varandra och jag kände mig så otroligt stolt som stannat hemma en extra timme.

Vi ringer min moster som körde oss in till förlossningen.



Att gå upprätt var näst intill omöjligt. Dessa värkar var så otroligt intensiva men gud jag var såååå taggad på att föda barn nu !

Att gå från lägenheten till bilen tar i vanliga fall 2 minuter.

Nu tog det 15 då vi var tvungna att stanna mellan varje värk. Det är verkligen som på film.



Vi satte oss i bilen och konstigt nog kände jag mig hur pigg som helst och energin var på topp.



Lunds gator består av kullersten vilket gjorde bilfärden extra rolig(not).

Desto kortare värkvilan blev desto mer intensiva och onda blev värkarna.

Jag försökte andas och slappna av, men det var fruktansvärt svårt, så jag är glad att resan bara var 7 minuter med bil.

Smärtan var hög men absolut hanterbar.

Framme kramar jag om min moster som önskar oss lycka till och berättar för mig hur grymt bra detta kommer gå.



05.10 ringer vi på förlossningens dörrar.

Precis när barnmorskan kommer böjer jag mig ner för att ta en värk.

Dörrarna slängs rakt upp i ansiktet på mig och jag börjar garva medan sköterskan i panik springer fram till mig med ångest i hela kroppen.

Sköterskan fick så dåligt samvete och frågade mig minst 10 gånger om jag var okej.

Lite skämtsamt svarade jag ”det finns nog ingen smärta som är värre än mina värkar just nu, och vi båda skrattade.




Vi blev direkt inledda på vårt förlossningsrum nr 5 och fick veta att detta var det sista rummet.

Jag var så tacksam över att vi fick det!

Vet inte vad jag hade gjort om det varit fullt!?

Lunds rum var dubbelt så stort som i Malmö och mycket fräschare och mer modernt.



I rummet sattes CTG och sedan blev jag förberedd för undersökning.

Jag hade bestämt mig för att endast köra lustgas under förlossningen men att jag var öppen för annat om jag skulle vilja ha det längst vägens gång.

Lustgasen var AMAZING, min bästa vän.

Det kändes så skönt att få komma in och bli undersökt igen.


Klockan var 07.40 när undersökningen gjordes. Jag var fortfarande 5cm öppen men hade en helt utplanad och mogen tapp. Jag bad om att få lägga mig i ett varmt och skönt bad för att se om det skulle få mig att slappna av.

Medan barnmorskan satte på vattnet, gick jag het på lustgasen.



Nu var Simon och jag så sjukt taggade och längtade så otroligt mycket efter en fantastisk förlossning.

Energin var på topp, lyckan yrade runt i kroppen och spänningen var olidlig.

Vi visste att vi inte skulle behöva åka hem igen utan vår dotter i famnen.

Men vi visste inte vad vi hade att vänta oss de kommande timmarna.



Fortsättning följer…



Familjemys

2018-09-02 18:47
Från hefvelin


Finns inte så mycket mer att skriva än att
Jag älskar verkligen att spendera tid med familjen.

Igår var det dop för Ines och hon skötte sig exemplariskt.
Alla var helt slut efter gårdagens festligheter så idag tog vi en dag ute och passade på att njuta av det sista sommarvädret.

Puss och kram


Förlossningsberättelse del 1

2018-08-30 11:35
Från hefvelin



Lördagen den 16 april var dagen innan vi gick in i vecka 41 (40+6), och jag hade så otroligt svårt att sova.
Jag hade många och oregelbundna förvärkar kvällen innan, men jag vågade ändå inte tro på att något var på gång.

Klockan 03.10 gav jag upp sömnen, började klocka mina värkar och vaknade med en speciell känsla i kroppen.
Jag vet inte varför, men på något vis kändes det som om det var något på gång. Jag minns att jag efter flera dagars enorm trötthet kände mig ganska pigg, värkarna kom mer regelbundet än tidigare, trycket neråt var mer intensivt och många hade sagt till mig att min mage hade sjunkit rejält när jag lagt ut bilder på Instagram.

Vid 04 tog nervositeten över så jag gick upp och ringde förlossningen här i Lund (vilket tog emot att ringa då jag blivit så otroligt dåligt bemött ett flertal gånger när jag ringt tidigare under graviditeten)
”Hej, mitt namn är Anna och jag tror något är på gång nu”
Självklart hamnar jag hos en kvinna med en otroligt nedlåtande och förnedrande ton.
”Lilla gumman, du har långt kvar på din förlossning. Du är i latensfasen och kommer inte föda barn på länge. Hade du varit i en pågående förlossning hade du inte kunnat prata med mig nu så så ont har du inte. Ta två alvedon, bada, och försök sova lite så hörs vi om någon dag igen.”

Jag kände klumpen i halsen men ville inte börja fråga utan frågade då om en sömndos (tabletter som gör att man kan slappna av och sova sig igenom de oregelbundna värkarna) men fick ett tvär nej av kvinnan.

Vi la på och jag kände mig så otroligt dum och förnedrad av henne i telefonen.
Klump i halsen gick inte att hålla inne längre slängde jag på luren mitt i hennes mening och började gråta.

Jag ville inte längre föda i Lund längre så jag skrev i min mamma grupp på fb som tipsade mig om att ringa förlossningen i någon annan stad, vilket jag gjorde.
Det blev Kristianstad jag ringde.
Där blev jag bemött av världen varmaste kvinna som muntrade upp mig och förklarade pedagogiskt hur jag skulle gå tillväga för att hantera förvärkarna. Precis som man ska bli bemött, framförallt som förstföderska när man inte har någon koll alls.
Tyvärr kunde de inte ta emot mig då det var för långt borta och deras patienter hade förtur.

Jag tog varmt emot tipsen och valde att tappa upp ett bad för att se om det kunde dämpa smärta lite.

Medan badet tappades upp ringde jag pappa som var påväg till flygplatsen.
De skulle åka till Rhodos den morgonen.
Han fick mig på bra humör och jag kände åter igen peppen för att lillan snart skulle vara hos oss.

Klockan blev 07.50 och nu stod jag inte ut längre. Jag hade oregelbundna värkar som kom allt från 2-10 minuter mellan varandra och det ända jag ville var att få den jävla sömndosen.
Varken två bad senare eller alvedon hade hjälpt mig så jag väckte Simon och grät som ett litet barn.
Förklarade hur min morgon varit och och han sa bestämt till mig att ”nu ringer du Malmös förlossning och kräver att få komma in”.
Även en vän hade den morgonen sagt åt mig att ringa Malmö då dom ofta tog in förstföderskor. Tack Li för stödet och hjälpen.

I telefonen med Malmös förlossning började jag gråta så fort kvinnan svarade (alla dessa hormoner).
Jag förklarade min situation och hon sa till mig att komma in direkt så skulle dom hjälpa mig med en undersökning samt tabletterna.

Simon och jag packade det sista i BB-väskan och tog oss ner till bilen.
Resan till Malmö kändes som en evighet och i mitt huvud snurrade miljontals tankar. Kommer jag få någon sömndos? Är det idag vi ska föda barn? Kommer jag föda i Malmö, jag som ska föda i Lund?

Framme på förlossningen hade dom förberett ett rum till mig där jag skulle ta CTG och sedan få träffa Barnmorskan.
På CTGn såg dom att mina värkar var kraftiga men oregelbundna (precis som
Jag sagt hela tiden).
Det var då dags för undersökningen.
Upp i gyn-stolen, sära på benen och läkaren undersökte mig.
Hon började skratta och jag såg frågande på henne.
”Anna, du är 5 cm öppen så du ska inte ha någon sömndos, du ska stanna här och föda barn idag”.
Jag kände lyckan sprida sig i kroppen!
”Hah Lund, där ser ni, jag ska föda barn idag, så vi ses inte alls om några dagar!”
Ja jag ska faktiskt föda barn idag tänkte jag med en skräckblandad förtjusning och log med hela kroppen åt Simon som log tillbaka till mig med minst lika stort leende.

Vi blev beordrade att gå ut och gå i två timmar för att se om mina värkar kunde bli mer regelbundna. Klockan var då 10 så vi beslöt oss för att åka till Emporia och äta frukost för att sedan promenera och vara tillbaka 12.
Det var en tung promenad och jag vet att jag tänkte att den förmodligen skulle bli en av de sista eftersom trycket neråt var så kraftigt och att jag kände av flera förvärkar längst promenaden.
Men jag minns också att det ändå var en härlig känsla att veta att vi snart skulle ha våran lilla prinsessa i armarna.

Vi var tillbaka på sjukhuset och det var dags för nästa undersökning.
Jag var fortfarande 5cm öppen och värkarna hade inte förändrats alls.
Jag fick då hoppa i ett varmt och skönt bad för att se om de kunde starta förlossningen innan en ny undersökning skulle göras.
Badet var avklarat och en ny BM hade påbörjat sitt pass.
Jag fick en dålig magkänsla och det var dags för ännu en undersökning.
OFÖRÄNDRAT!!!!
Hon säger till oss att ”antingen får ni gå ut och gå i två timmar till eller så får ni åka hem med en sovdos och vila er där hemma”.

Åh nej.. då var vi på ruta ett igen....
Jag tittade på Simon med en förkrossad blick. Började gråta och ville inte åka hem.
Vi skulle ju föda barn nu!? Varför händer ingenting? Jag kände mig så misslyckad som mamma och partner just då!

Klockan var 16 och vi bestämde oss för att åka hem.
Hopplöshet var det ända som susade rundor i mitt huvud.
Simon omfamnade mig och sa ”hon är snart här, jag är helt säker på det”.
(Tack för att du alltid fångar mig när jag faller älskling!)

Tessan kom och hämtade oss, vi körde inom Max och vi köpte hamburgare till ett helt fotbollslag kändes det som.
Jag hade fortfarande många och oregelbundna förvärkar under kvällen, men jag vågade ändå inte tro på att något var på gång med tanke på dagens händelse.
Hemma gav jag upp tanken om att föda barn. Klockan 21.00 slängde jag mig i soffan framför en film och stoppade i mig sovdosen. Det tog inte lång tid innan jag somnade gott i Simons knä efter en lååång och händelserik dag med 1000 olika känslor och tankar.

Tack till Malmö förlossning för fint omhändertagande.
Telefonisterna på förlossningen i Lund, under all kritik.

Fortsättning följer......




Förlossning

2018-08-29 17:54
Från hefvelin


Hej på er!
Jag har äntligen fått tummen ur och börjat skriva på min förlossningsberättelse.
Ni är många som undrat om jag velat dela med mig, och självklart vill jag göra det.
Både för er skull men även för min egen. För att minnas och komma ihåg.

Jag läste extremt många förlossningsberättelser i slutet av mon graviditet för det lugnade mina nerver.

Att föda barn är något av det häftigaste, värsta och mest fantastiska jag varit med om. Jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig hur det skulle vara och hur snabbt man glömmer efteråt, men det är verkligen en helt otrolig resa på så många sätt!
Jag vill väldigt gärna dela mina erfarenheter med er, både positiva som negativa, så i min berättelse kommer ni få ni allt!

Den blev dock väldigt lång, men jag känner inte att jag vill utesluta något och har därför valt att dela in berättelsen i tre olika delar/inlägg för att det inte ska bli så mycket på en gång. Imorgon får ni första delen.

Hade ni tyckt det varit intressant att läsa förlossningen från Simons/pappans sida?

Puss