RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-02-26 07:42:46

LUVEN

luven blogg på Nouw

"BARA TA ETT PILLER"

2019-01-09 21:24
Från luven

Tjenixen!

Har inte skrivit här på länge, men ville nu bara kika in och dela med mig av en sak jag tycker vi borde prata mer om. Nämligen sättet vi pratar om aborter på. Eller hur vi målar upp det snarare.

Rätten till abort är en sjukt viktig rättighet, men bilden av hur det hela går till är så sjukt förenklad. I och med att jag, med många andra, i princip endast har hört och lärt mig om ”bara att ta ett piller”-varianten var både jag och min pojkvän helt i chock när jag nu i höstas gick igenom en medicinsk abort och möttes av ett helvete. Jag vill därför dela med mig av en mer realistisk bild - hur det faktiskt var för mig och är för många andra.

Så ja, det va ju mer än att bara ta ett piller kan jag ju säga. Tog sex piller rättare sagt. Några för att stoppa graviditeten och andra för att få kroppen att stöta ut det och sen sjukt mycket smärtlindring. Dag ett var bara vidrigt rent känslomässigt då alla mina graviditetshormoner försvann och resulterade i att jag blev helt likgiltig. Kände INGENTING och kunde knappt dela säng med min pojkvän då jag inte kunde hitta någon som helst känslomässig koppling till honom.

Och sen började det. Hade sånna smärtor, blödde, spydde, mådde illa och hade jätteintensiva värkar i fyra dagar då det som händer är att det skapas konstgjorda sammandragningar. Blödde även konstant i flera veckor efteråt och spenderade timmar på toaletten.

Men förutom den fysiska biten så va den psykiska delen MINST lika vidrig. Jag förstod inte vad som hände. Jag va ju övertygad om att abort va det rätta alternativet men trots det gick jag in i en jättemörk period av ångest, ständigt tryck i bröstet och hopplöshet. Hade fysiskt ont i kroppen för att jag upplevde sån stor sorg och kunde börja gråta av exakt allt.

Har förstått nu i efterhand att det va hormoner som skapade sån sjuk obalans och att min kropp biologiskt sätt gick igenom en jättestor förlust och sorg, trots att jag rent rationellt förstod att det va det rätta just då. Har pratat med vänner och bekanta som varit med om samma sak och för vissa har det tagit över ett år att komma tillbaka rent emotionellt efter en medicinsk abort. TROTS det så är det ingen av oss som fått höra det här innan. Utan som min pojkvän förvirrat sa: "Läkaren fick det ju att framstå som att det skulle vara en dans på rosor"

Nu blev det här mycket längre än jag tänkt mig. Men jag ville bara vara öppen med det för att dels krossa bilden av att det bara är att ta ett piller, för den bilden gynnar bara de som inte riskerar att bli gravida, men också för att bidra till att ta bort tabun och skammen som finns kring det.

Så ja, tack o hej!

Edit: Självklart är jag fullt medveten om att det finns många som har positiva erfarenheter kring abort, men den bilden visas redan utåt. Det jag vill är att lyfta den andra sidan av det OCKSÅ då det känns som den mörkas. Mina intentioner är inte heller att skrämma upp någon som ska genomgå en abort, utan snarare öppna upp en dialog kring detta ämne och förhoppningsvis kan det hjälpa någon som är i en liknande situation att förstå att de inte är ensamma, och att det är normalt. Om jag hade fått höra det här innan så hade jag haft en annan förståelse och känt ett annat lugn i processen.

När jag har pratat om det har jag också förstått att det är väldigt få män som är medvetna om vilka konsekvenser det faktiskt kan bli, vilket är viktigt då de är en del av det men inte är de som behöver ta konsekvenserna.

Skrev om det här på min Instagram också och det va flera som delade liknande historier. Här är några av dem.

Musikhjälpen 2017

2017-12-17 13:28
Från luven

Snart kliver jag och Felicia in i buren!!

Missbruk

2016-12-03 14:51
Från luven

Precis kommit hem från att ha pratat för en grupp bestående av ledare som arbetar med att hjälpa dem som är fast i olika typer av missbruk som tex porr, spel och alkohol. Fick dela mina erfarenheter från Burma och Eden och även prata lite generellt om prostitution och trafficking. Stannade även kvar en stund och lyssnade på de andra som också pratade och det var så intressant, men också skrämmande. Att porrmissbruk och sexköp ofta går hand i hand är ju kanske ingen nyhet, men att folk börjar kolla när de är 10 år gamla och att den största gruppen porrkonsumenter är mellan 12-17 år är ändå lite oroväckande.

ingen föds hård

2016-11-24 13:12
Från luven

Man möter människor i livet och förundras över hur alla kan ha blivit så olika. Man studerar dem och ser hur de hanterar sorg, ilska och kärlek. Hur vissa alltid förväntar sig det värsta för att de blivit svikna så många gånger tidigare att de inte orkar bli det en gång till, och hur vissa drömmer drömmar som sträcker sig högre än månen och alltid föreställer sig det bästa. Hur vissa längtar efter att binda sig, medan vissa springer snabbare än blixten så fort de märker att någon börjar bry sig om en. För personen kommer ju ändå lämna. Och man kommer ju ändå bli ensam.

Det finns både något vackert, men också något så sorgligt över det här. Över livet och vad dess motgångar kan göra med människor. Över hur det kan forma det mest oskyldiga lilla barn som har hopp och alla världens drömmar i sina ögonen, till att bli en trasig kropp fylld med aggressioner och hopplöshet. Hur livet kan forma världens mest sårbara lilla unge till att bli en person som är hårdare än sten och kallare än snö. Hur livet kan lära ett barn att stänga av alla sina känslor och hålla allt inne tills det exploderar, medan ett annat barn, i kanske huset bredvid, klämmer fingret, skriker allt hon har och har tolv personer som står runt henne för att trösta.

Och jag kommer aldrig glömma när en familjevän till oss berättade om när deras son, som de adopterade när han var några år gammal, kom till deras familj och hur de var förtvivlade över att han inte visade några som helst känslor. Han bara stirrade ut i luften med en tom blick, utan några som helst tecken på varken kärlek, sorg, saknad eller förvirring. Men allt det kom att ändras en dag då han helt plötsligt upptäckte att han kunde få kramar om han visade sorg, och då började han gråta åt allt. Han märkte ju att han fick kärlek och uppmärksamhet. Närhet och bekräftelse. Och barn behöver det. Vi alla behöver det.

Jag tänker på mig själv och hur jag har lärt mig att gråta är något fint. Hur jag kommer från en familj där vi gråter när vi tittar på film, visar kärlek, blir berörda eller går igenom något jobbigt. Där känslor är något vackert och värdefullt och något som ofta blir besvarat på ett eller annat sätt. Och jag kommer ihåg mitt första samtal som jag hade med mina föräldrar efter att jag kommit till Burma, och hur lilla naiva jag var så fundersam över att tjejerna inte grät mer. Över att de inte visade sina sår eller skrek ut sin smärta mer. Men det är ju klart de inte gjorde det. För att medan vi kopplar tårar till en kram från mamma och pappa kopplar de tårar till svaghet och smärta. De kopplar det till att någon tidigare har blivit arg på dem för att de visat svaghet och nu har den rösten blivit deras egen.

Men de föddes inte så. Ingen föds så, men livet har helt enkelt inte gett dem något annat val. Livet gjorde dem hårda. Hårda för att de skulle kunna överleva.

Pedofilnätverk avslöjat

2016-11-23 22:02
Från luven

När man tror att världen inte kan bli sjukare får man höra att polisen i Norge nu har knäckt ett stort pedofilnätverk där över 51 män tycks ha varit inblandade. Materialet visar grova övergrepp mot barn i alla åldrar, och i vissa fall har det även varit spädbarn som blivit utsatta. Spädbarn som har blivit våldtagna framför en kamera medan andra män har sett på. Det har även kommit fram att en utav männen har en gravid sambo och att han i en chatt tillsammans med andra män har planlagt och beskrivit sexuella övergrepp som de skulle begå mot barnet när det var fött. På riktigt. Tänk de här barnen. Det som dessa männen gör och har gjort med dem kommer ge dem sår för resten av livet, medan det för männen bara är ett nöje i några minuter. Nej, det är så vidrigt och så fullkomligt inhumant.

Man tänker nog ofta att de som är kapabla till att göra något sånt här måste vara riktigt sjuka och ensamvargar. Och visst är de sjuka, men sanningen är att många av dessa män är välutbildade och väldigt högt uppsatta. En av de misstänkta har även arbetat vid elva förskolor och två andra är tom politiker.

Men trots att jag blir så äcklad, arg och genuint ledsen när jag hör sånt här, så blir jag ändå glad av vetskapen om att det är så många som har visat att de är redo att ta kampen mot pedofiler och sexköpare. För i en värld full av skit måste vi verkligen stå tillsammans mot allt det här och vi får aldrig aldrig ge upp.

För herregud. Ingen förtjänar att bli våldtagen och så förnedrad. Och ingen förtjänar att få ett bestämt värde på sin kropp i form av pengar innan man ens kommit till jorden.

Att komma ur dimman

2016-11-23 17:34
Från luven

Jag har nu varit hemma i snart en vecka och jag går fortfarande runt som i en dimma, men börjar sakta men säkert komma upp på benen igen. Inatt sov jag tex första natten utan att vakna flera gånger med ångest som trycker över bröstet och jag har börjat känna mig allt mer närvarande i vardagen.

Det känns bara så konstigt att jag förväntas kastas tillbaka in i mitt gamla liv som om ingenting har hänt och det känns ännu konstigare att de hemma, som jag tidigare har upplevt och delat allt med, helt plötsligt inte har någon aning om vad jag har sett eller varit med om. Jag kan ju försöka förklara, men oavsett vilka ord jag väljer eller vad jag väljer att berätta så gör det ändå inte rättvisa. Det går bara inte att förklara. Men jag är så tacksam över att jag har vänner och familj som ändå försöker, som vill veta och som vill förstå. Som har tålamod med mig och som tillåter mig vara nere.

Men det som nästan har varit jobbigast för mig är att jag inte har haft någon inspiration. Det har varit så frustrerande då jag har så mycket vilja och så stora visioner, men så fort jag har suttit mig ner för att försöka skriva eller komma igång med allt har det bara känts så krystat och påtvingat. Jag vill ju att texterna och allt gör jag ska vara genuint, men det har bara inte gått när jag knappt vet vad jag själv känner. Men idag var första dagen som jag äntligen kände att kreativiteten började komma tillbaka och jag kunde sätta mig ner och skriva utan att känna stress, press eller frustration.

Och sen vill jag också tacka er för er förståelse och era uppmuntrande kommentarer. Blir så rörd när jag ser att ni tar er tid att skriva till mig, ge mig råd eller berätta om era egna upplevelser. Jag har ju inte träffat de flesta av er, men det känns ändå som att jag har en relation till er och det tycker jag är så fint.

Femina

2016-11-23 10:35
Från luven

Läs gärna min intervju med Femina.se om ni vill veta mer om arbetet jag gjorde nere i Burma, samt vad jag ska göra nu!

Jag vägrar

2016-11-22 14:48
Från luven

“Jag vet, det är orättvist. Men Lovisa, det är så världen ser ut och det är bara att acceptera.”

Den meningen har jag fått höra hela min uppväxt. Varje gång jag har varit upprörd över något jag sett eller hört, eller varje gång jag har ifrågasatt orättvisor och hemskheter. Det är tydligen bara att svälja, acceptera och fortsätta som om ingenting och om man inte gör det så är man tydligen en sån där jobbig människa som aldrig blir nöjd. Men isåfall vill jag inte vara nöjd.

För vet ni.

Jag vägrar acceptera att en flicka blir såld var 30e sekund, och jag vägrar acceptera att flickor våldtas i krig som en form av maktutövning mot fienden.

Jag vägrar acceptera att små flickor får sprutor med olika hormoner i sig för att snabbare få kurvor “för att män tänder på det", och jag vägrar acceptera att tjejer lär sig definiera sitt egna värde utifrån om de är “knullbara” eller inte.

Jag vägrar acceptera att en flicka kan bli våldtagen 30 gånger per dag, och jag vägrar acceptera att små flickor blir sålda som fruar till äldre men för att sen tvingas föda deras barn vid 12 års ålder.

Jag vägrar acceptera att en flicka kan bli dödad för att hon säger nej till att ha sex med en man som är 30 år äldre än hon själv, och jag vägrar acceptera att det är kvinnorna som blivit sålda som kan hamna i fängelse om de går till polisen.

Jag vägrar acceptera att flickor auktioneras ut bland kor och getter och att männen får buda på dem som vilken vara som helst, och jag vägrar acceptera att det är killar i min ålder som köper sex och är stolta över det.

Jag vägrar acceptera att miljontals flickors öden är att bli våldtagna hela deras liv för att sen dö av aids, och jag vägrar att acceptera att tusentals spädbarn blir våldtagna för att sen dö av skadorna våldet orsakade.

Men framför allt så vägrar jag acceptera att man ska uppfattas som gnällig och jobbig för att man ifrågasätter allt det här. För jag tänker inte acceptera och jag tänker inte sluta ifrågasätta. Jag tänker inte nöja mig med svar som "för att det är så" och jag tänker inte sluta hoppas på förändring för att folk säger åt mig att problemet redan är för stort för att lösa.

Jag vägrar.

julklappar som räddar liv

2016-11-21 10:59
Från luven

Vill du ge bort en julklapp som både är fin men som också har en alldeles extra mening? En julklapp som är fin men som också är med räddar liv på barn och kvinnor som tvingas till att vara sexslavar?

Isåfall, maila din beställning samt adress till [email protected] och glöm inte heller att skriva vilken färg du vill ha på ditt smycke! Smyckena är nu i Sverige och kommer därför gå mycket fortare att få nu än tidigare.

Tack för att ni är med och gör skillnad.

Threads of joy bracelet blå/rosa sten 125kr

Threads of joy earrings blå/rosa sten 110kr

Threads of joy necklace blå/rosa sten 180kr

Speak up armband guld / speak up halsband guld 215kr

Och sen min personliga favorit - the committed necklace 230kr.

Syftet med detta halsband är att det ska fungera som ett slags vänskapshalsband mellan dig och en tjej som just nu är fast i ett av bordellområdena i Asien. Du får en del av halsbandet medan en tjej får den andra - ett hjärta som har blivit utskuret ur ditt hjärta (se bilden till höger, en tjej från bordellen i Kina). När vi ger det till henne berättar vi att det är någon där ute som har den andra delen och som tänker på henne. Någon som inte har glömt henne och någon som bryr sig om henne.

Bara en hora

2016-11-16 19:23
Från luven

Prostituerade anses vara så lågt rankade i samhället att det händer att tom polisen våldtar dem när de ber om hjälp. Jag hörde om en polis en gång som sa till en flicka att "jag lovar att hjälpa dig om du har sex med mig först." Så det här är en fiktiv historia som illustrerar samhällets syn på prostituerade. 

"Jaha, och vad ska du göra sen då? Din familj kommer inte vilja kopplas till dig när de får veta vad du har gjort. Hur snuskig du är. Och kom igen, vilken man tror du kommer vilja ha dig när han får veta hur många andra du har varit med och hur många andra som har tagit i din smutsiga kropp? Ingen. För ingen vill ha en begagnad hora. Ingen.” 

Orden har ekat i mig ända sen de talades till mig. Dag in och dag ut har de skrikit i mitt öra så fort jag tänkt tanken på att komma hem, och inte ens i mina drömmar har de lämnat mig ifred. Men den dagen då jag kom på mig själv att be till Gud att nästa man skulle skjuta mig efter han var klar bestämde jag mig för att försöka fly, för att bara springa. Springa och lämna helvetet bakom mig. Och om jag av någon anledning inte skulle nå ända fram skulle jag iallafall ha fått en liten liten glimt av friheten innan jag dog. Fått andas in en liten del av det som jag glömt hur det smakar. Det var det jag tänkte, men nu står jag här. Nu står jag här och tittar ut över byn jag växte upp i, med människor som jag en gång kallat för familj och vänner. Och ni kanske tror att det är en lättnad. Men det är det inte. 

Jag ville ju bara hem. Jag ville springa tills jag fick krypa upp i mammas famn igen och bara gråta. Jag längtade efter att få kärleksfulla klappar på huvudet och smekningar på kinden istället för hårda slag och vassa föremål. Jag ville höra att jag är pappas flicka och att han aldrig mer skulle låta någon skada mig igen. Jag ville för en gång skull bara få känna mig trygg. Men det var inte det som hände. Och det är det som gör så ont, att han hade rätt. De alla hade rätt. 

Jag var bara dum och naiv som ens trodde att de kanske skulle förstå när de såg mig. Att de skulle förstå att jag aldrig ville det här, att jag blivit lurad. Att jag blivit torterad, drogad och tvingad. Men ingen ser. Ingen ser mina öppna sår som just nu brinner i min själ och ingen ser att sorgen jag bär på kan liknas vid tusen knivar som långsamt skär upp varenda del som finns kvar av mig samtidigt som den skrattar åt mig och njuter av att se blodet spruta. 

För ryktena hade redan nått byn innan jag kom hit. Ryktena om att deras enda dotter och föredetta vän bara blivit en hora som låtit tusentals män stjäla hennes värde. Och då spelar det ingen roll hur mycket skada kriget inom mig gör, för det är för sent. I deras ögon är jag redan förlorad. Jag är död. Jag är smuts. Jag är ingenting. 

Och den natten, min första natt i den by som en gång varit min trygghet, blir jag våldtagen igen. Och den här gången gör jag inte ens motstånd, jag bara accepterar. Jag sväljer mina tårar, blundar och tar emot.

För jag är ju bara en hora, och det kommer de aldrig låta mig glömma.