othiliafagerhov

Kaylin gillar närhet väldigt mycket, så som de flesta bebisarna gör, och vill helst inte vara någon annanstans än i mammas famn. De gör mig inte så mycket då det är sååå mysigt men de gör de såklart lite svårare att hinna med sånt som behöver göras i hemmet och vissa dagar är de svårt att ens gå på toa eller duscha haha. Men ju större hon blir desto lättare blir det. Det är redan nu stor skillnad mot för några veckor sedan! Kaylin är nu 3.5 månad och är en väldigt pratglad prick. Hon ligger/sitter gärna inte still utan rör på sig konstant under hennes vakna tid. Hon alltså väldigt mycket energi och har lite fööör bråttom med vissa saker och försöker redan nu krala sig fram när hon ligger på mage. Hon drar liksom upp benen till magen och försöker skjuta sig fram. Men hon tar sig ingenstans haha. Däremot så rular hon både från framsida till baksida och viseversa och på sätt tar hon sig dit hon vill. Tror helt enkelt hon kommer bli tidig med de mesta. Precis som sin mamma var. Jag satt vid 4 månader och gick redan vid 7 månader. Så galet!! Däremot inte något att rekommendera då jag pga det haft lite knäproblem genom åren då jag var på tok för tidig! Så hoppas verkligen att Kaylin vill vänta liiiite längre med det än 7 månader!

Kaylin sover fortfarande väldigt mycket. Hon sover varannan till var tredje timme under dagen och på natten så vaknar hon 2-3 gånger för mat. Hon vaknar sedan runt 8-9 och då ligger vi oftast kvar i sängen och myser. Hon brukar somna om igen vid 10 tiden och då sover vi båda till 12 ungefär då vi sedan kliver upp.

Finns såklart mycket att skriva om denna fantastiska lilla flicka men lovade en KORT uppdatering så vi slutar här

Bilderna nedan är tagna av faster Sophie. Kaylin är vid det laget 3 veckor tillsammans med sin kusin Lovely på två av bilderna. 

Kram på er!

MIN FÖRLOSSNING

(Varning för mycket äcklig information)

Att föda barn. Troligen det häftigaste jag någonsin varit med om. Smärtsamt? JA, men på något konstigt vis ändå pirrigt och coolt, då man visste att varje värk man tog var en värk närmare att få träffa sitt efterlängtade barn. Men jag tänker att jag går rakt på sak här och sätter igång skrivandet. Here we go..

Torsdagen den 23 Augusti, dvs 3 dagar innan BF hade jag ett möte inbokat med min barnmorska. Jag hade vid det här laget "gått" över tiden i mitt huvud, med flera veckor. Jag var så matt och orkade inte en dag till som gravid och gick på detta möte med ett enda mission. Övertala min BM med att göra en hinnsvepning. (Hinnsvepning görs för att stimulera mognad av livmodertappen och den kan även hjälpa värkarna att starta)

Min plan var att använda mig av skådespeleri för att få min vilja igenom. Dvs att jag måste framkalla tårar. SOM OM att jag behövde göra det. Jag hann så mycket som in genom dörren till min BM innan tårarna sprutade okontrollerat av utmattning och frustration och hon erbjöd sig självmant att göra en hinnsvepning på mig. Jag kände där och då en sån oerhörd lättnad. KANSKE kunde det sätta igång nu. Dagen gick och jag kände inte av någonting. Tänkte att det kanske var en misslyckad svepning och men hade bokat in ytterligare en svepning några dagar senare utfall denna inte gav något resultat så tänkte att jag får hålla ut tills dess.

Så kom fredag kväll och jag hade fortfarande inte känt något utöver det vanliga. Men Oscar och jag bestämde oss för att göra ett sista försök på egen hand, så som vi i två veckors tid, utan något vidare resultat redan gjort. Vi skulle ut och gå en rask prommis i branta backar. Vid 20-21 tiden gick vi ut och en bit in i promenaden började jag känna som stötar från underlivet som strömmade ned i låren, så som jag hade gjort i några dagar. Men istället för att vila, så bestämde jag mig denna gång för att gå mig igenom smärtan. Vi var ute och gick i ca 1.5h innan vi gav oss. När vi sedan kom hem la vi oss i soffan och det tog på riktigt inte mer än 5 minuter innan jag började känna en molande känsla i tjejmagen. Kändes lite som en väldigt extrem mensvärk. Klockan var nu 22.00. Jag ringer mamma och berättar exalterat att hinnsvepningen troligen gett resultat. Mamma tipsar mig att komma hem till dem för att bubbla, då det sägs både lindra smärtan(värmen) och evt sätta igång effektivare värkar tack vare bubblorna. Och sååå skönt det var. Värmen tog faktiskt bort det mesta av smärtan. Runt tolv slaget så kliver jag upp ur jacuzzin och vi beger oss hem. Jag lägger mig ned och helt plötsligt ändrar smärtan karaktär. Nu började jag få "riktiga" värkar. Kl är nu runt 00.30. Jag säger till Oscar att försöka sova då det finns en chans att vi behöver åka in till förlossningen inom några timmar. Själv så försöker jag sova men slumrar bara till några enstaka gånger då värkarna bara blev mer och mer intensiva och gjorde det i princip omöjligt att sova.

Kl 03.00 så känner jag att jag behöver gå på toa och märker att min slempropp har gått och helt plötsligt börjar kroppen total tömma tarmen så som den brukar kunna göra innan en förlossning. Ringer in till förlossningen efter någon timme och berättar allt och under samtalets gång så får jag sånna kraftiga och täta värkar att jag inte ens kan prata, så hon ber oss att komma in på en gång så att dom kan kolla läget.

Vi kommer in till förlossningen kl 05.30, och det är nu den 25 Augusti, alltså en dag före BF och de sätter då en CTG - Kurva för att ha koll på bebisen hjärtslag samt mäta mina värkar. Min smärta är då på riktigt outhärdligt och jag tror inte det ens är möjligt att bli värre. Barnmorskan kommer efter ett tag in och berättar att jag är inne i vad man kallar en aktiv latensfas. Jag frågar henne hur det är möjligt, då smärtan är nästintill outhärdligt. Hon förklarar att mina värkar är smärtvis på samma nivå som förlossningsvärkar, men att de är för korta för att räknas in som riktiga förlossningsvärkar och att hon därför inte kan skriva in mig. En förlossningsvärk behöver vara längre än 60 sekunder för att räknas och mina var ca 30 sekunder. Jag bröt ihop och hon frågade om vi hade någonstans i stan att ta vägen under dagen, då vi bor 30 minuter från Hudiksvall där förlossningen ligger. Men att jag då i all denna smärta, kl 06.30 en lördags morgon ska komma på någon vi kan vila hos under dagen och inte minst få tag i någon denna tid en lördag, var totalt omöjligt. Jag kunde inte tänka klart för fem öre. Barnmorskan ber oss vänta ett tag och kommer sedan tillbaka och berättar att de har ett samarbete med ett hotell i stan och att hon fixat ett hotellrum åt oss där. Innan vi gick så kollade hon en sista gång hur öppen jag var. 2 cm. Besvikelsen jag kände då går inte att beskriva. I iallafall så började jag få rejäla blödningar efter detta och fick med mig bindor stora som blöjor, samt en tens apparat och citadon tabletter som smärtlindring. Hjälpte inte jättebra, men de hjälpte ändå till med att ta bort smärttopparna. Barnmorskan gav mig direktioner om att vila upp mig samt röra på mig under dagen för att få igång värkarna ytterligare och sa att vi skulle komma tillbaka kl 9.00 dagen därpå för att se om något ändrats. Hon sa att de såg lovande ut då tappen var mjuk. Äntligen fick jag lite hopp tillbaka. Bebis kommer säkert inom de närmsta dygnen iallafall tänkte jag.

Vi begav oss till hotellet där vi åt frukost och sedan försökte vi sova så att vi skulle orka med en eventuell förlossning inom de närmsta dygnen. Oscar sov större delen av dagen och jag sov 10 min här och där. Kl 19 åkte Oscar till Max och köpte med sig mat hem och jag satte mig under denna tid i duschen då smärtlindringen inte längre hjälpte för fem öre. Vid 23 tiden så bestämde jag mig för att följa barnmorskans råd då jag börjat få nog av smärtan och bara ville få det hela överstökat och sprang fram och tillbaka i korridorerna samt upp och ned i trapporna. Efter ett tag bestämde vi oss för att fortsätta utomhus och vi promenerade runt i stan och jag fick stanna och ta värkar längst vägen. Jag hade vid det här laget ca 10 min mellan värkarna. Efter lite mindre en 1h så gav vi upp och gick tillbaka till hotellett. Även denna gång hann jag bara lägga mig ned i sängen och så ändrades värkarnas karaktär IGEN. HUR var de ens möjligt att de kunde bli smärtsammare än vad de tidigare varit? Nu började rädslan smyga sig på. Jag hade tidigare bara varit taggad på förlossningen och kände att de skulle bli en skön revansch på min tuffa graviditet. Men nu började jag känna en sån brutal ångest och ånger och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag började nu känna hugg i underlivet och ett slags tryck som jag inte riktigt kan förklara men jag försökte dölja min smärta för Oscar då jag inte kände mig redo för detta. Men han läste av mitt kroppsspråk på en sekund och ringde förlossningen samtidigt som jag bölade som ett barn och bad honom att lägga på därför de var säkert inte på G på riktigt och jag orkade inte bli tillbaka skickad till hotellet igen.

Klockan är nu 00.30 den 26 Augusti när vi kommer in till förlossningen igen och blir återigen kopplad till en CTG. Denna gång är värkarna tillräckligt långa och jag är nu öppen 3cm. Jag blir inskriven och får ett rum. Runt 02 tiden så får jag bada lavendelbad precis som jag hade önskat. Jag låg i badet i ca 1h innan de inte längre gick. Det blev nu dags för att prova lustgasen. De hjälpte ganska bra till en början och jag blev nog framförallt lite roligare sällskap för Oscar då jag blev lite på lyset av gasen. Kl 03.31 gick vattnet och jag var då öppen 5 cm och barnmorskan rekommenderade mig då att ta epidural, något som jag INTE alls ville göra från en början. Hon sa då att det var MINST 4 timmar kvar och att jag verkligen borde överväga det för att orka med resten av förlossningen. Jag stod ut ca en halv timme till, men sedan mitt i en värktopp skrek jag rakt ut "JAG TAR DEN" och fort som vinden sprang barnmorskan iväg för att hämta narkosläkaren innan jag ändrade mig. Jag kan berätta att jag vid det här laget, och ända fram tills dess att bebis föddes, hade som MINST 7 värkar på 10 minuter. Det är GALET tighta värkar. Så jag var totalt slut vid det här laget. Narkosläkarn kom ganska direkt då han precis då hade en lucka och han lyckades tack och lov att sätta epiduralen på första försöket. Jag var sååå rädd innan för sprutan, men helt ärligt kände jag inte ens när han satte den då jag var så medtagen av smärtan värkarna orsakade.

Edan var för mig en stor besvikelse. Absolut, den hjälpte till viss del. Men jag hade hört så mycket om hur Edan tog bort smärtan och att man helt plötsligt kunde vila. Men icke sa Nicke. Det som hände var egentligen bara att smärtan som satt i ländryggen försvann och att jag därmed hade lättare att försöka slappna av när värkarna kom, men i och med det så började jag helt plötsligt känna ett sånt sjukt tryck nedåt och jag var helt övertygad om att jag behövde bajsa. Så var ju inte fallet, utan de var ju lilla bebben som låg där och tryckte på.

Tiden från och med nu fram tills dess att hon föddes är väldigt oklar. Jag hade som sagt väldigt intensiva värkar med väldigt kort vila så jag var totalt medtagen. Jag vet bara att runt 08 tiden så var jag 10 cm öppen men hon ville inte riktigt in i födsel "kanalen" så jag minns att jag blev tvungen att stå upp och luta mig mot Oscar samtidigt som jag försökte gunga så att hon hamna rätt. Jag var så trött vid det här laget efter att inte ha sovit sedan torsdag natt. Runt nio fick jag börja "test-krysta" och 09.55 började de riktiga krystvärkarna. Jag minns att jag aldrig kunde känna skillnad på krystvärkarna och mina tidigare värkar och detta berodde troligtvis på att de inte stängde av edan i tid vilket resulterade i att de blev tvungna att ge mig värkstimulerande dropp. Jag minns att jag var så förvirrad och inte alls var med på noterna om vad som hände och när de var dags på riktigt. Jag hade som sagt hela tiden haft en sån tryckkänsla. Efter sammanlagt 1h och 40min så var de de dags på riktigt. Jag minns hur jag var totalt slut och sa till Oscar att jag ångrade allt och att jag ger upp, och rätt som de var kände jag hur de spände i underlivet och barnmorskan frågar "Othilia, vill du känna på huvudet?" därpå jag svarar "Nej, inte nu tack". SÅ förvånad över hur sansad och trevlig jag ändå var i all denna smärta. En värk till och sedan var vår älskade flicka på 3590 gram och 50 cm ute. Klockslaget var 10.40. Vårt älskade lilla Mirakel. Lilla Olava Kaylin Emelia Fagerhov. Och JA. Min förlossning var verkligen en revansch mot en crappy graviditet. Min förlossning var Såå bra. Det var självklart smärtsamt, men de var samtidigt pirrigt och en sån otroligt häftigt upplevelse och jag ser så mycket fram emot att eventuellt få uppleva detta igen. Min största rädsla var hela tiden att spricka och de första jag frågade efter att jag visste hon mådde bra var "sprack jag?" och det gjorde jag, men ytterst lite tack och lov. Fick sy tre stygn som tog några minuter att sy sedan var de klart.

Oscar var ett helt fantastiskt stöd och jag är så impad över hur han hanterade allt så bra och framförallt över hur fantastiskt häftigt det är det här med hur kvinnokroppen fungerar och att JAG klarade av det. Jag kan än idag inte förstå att jag har FÖTT ETT BARN. MITT barn. Det är helt ofattbart. Vi är Såå lyckliga. Hon är så perfekt vår älskade lila flicka.

Finns såklart Såå mycket mer att skriva och jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta detta då jag skulle kunna skriva om detta så mycket utförligare och längre, men någonstans måste man stoppa haha. Och till alla er mammor som har rädslor inför er förlossning. DON'T. Ni kan ändå inte styra över det och allas förlossningar är olika, men kroppen klarar av det. DU kommer klara av det. Det är de häftigaste man kan vara med om! Kvinnokroppen är så cool. NU sätter jag punkt. KRAM!

Hej på er! Här kommer en liten uppdatering på hur sommaren som gravid varit. Som jag skrivit i tidigare inlägg så var min graviditet väldigt tuff. Jag kräktes och mådde illa ända in i slutet och hade mycket problem med foglossning, restlesslegs, kramper i benen osv. The list goes on. Som ni ser så var inte min graviditet den bästa. Det var tufft så tufft. Men ack så så värt det i slutändan. I fall så höll jag mig inne för större delen av både våren och sommaren. De absolut sista veckorna så började illamåendet äntligen lätta något och från och med vecka 32 så spydde jag faktiskt inte något mer. Men illamående fanns kvar men som sagt, betydligt lindrigare än de tidigare varit. Vilket resulterade i att jag kunde njuta lite av den fantastiska sommar vi faktiskt fick detta år. Men höjdpunkten av sommaren var nog när jag, Oscar, Joacim och Elin bilade ner till Spanien. När jag var i vecka 35 haha. Fick höra att jag var totalt galen som gav mig in i det men de gick jättebra faktiskt och jag är såå glad att vi gjorde en sista resa innan Kaylin kom till oss. Vi reste genom 9 länder innan vi kom fram till vår lägenhet i Spanien. Genom Danmark, Tyskland, Luxemburg, Österrike, Schweiz, Italien, Monaco, Frankrike, och slutligen Spanien. Vi stannade i varje land och såg oss omkring. Favvis stället var nog Monaco tror jag!!

Vi har dessutom gått på två bröllop och de är alltid såå kul. Jag älskar bröllop! Och därmed två möhippor SAMMA helg. Såå hektiskt haha. På en av möhipporna så klättrade vi på/i, (vad säger man?) en äventyrsbana och det i vecka 26. Jag klättrade alltså 15 meter upp i luften, med en mage och konstanta sammandragningar haha. Det var en utmaning kan jag lova men är så glad att jag gjorde det.

Vi har dessutom denna sommar firat en hel del födelsedagar, samt vår 1 åriga bröllopsdag. Och badade en massor såklart! Framförallt kvällsdoppen med vännerna, vilket blivit av en tradition här i Gnarp på somrarna. Världens bästa vänner anordnade också en baby shower till mig och i slutet av sommaren kom min värdfamilj från USA och hälsade på.

Kram på er!!

Jag tänkte att jag kunde lägga upp lite inlägg då och då som start för att ge er lite inblickar i vad som hänt sedan mars då jag senast uppdaterade här och börjar med att visa er lite bilder från min gravidfotografering i somras, juni, då många vänner efterfrågat att se fler än de som ligger uppe på instagram. Det är Oscars syster Sophie som fotat och hon är såå duktig trots att hon är helt självlärd och mer eller mindre bara fotar sina barn!

Och så tänkte jag skriva min förlossnings berättelse någon dag om någon är intresserad av att läsa den Kram på er!

Hej vänner! Nu var de läänge sedan jag skrev något här. Mycket har hänt sedan sist. Det är bla snart 2 år(!!!) sedan jag kom hem från Usa och har sedan dess hunnit gifta mig, jobbat på två olika jobb, rest en massa, till bla Mexico som länge varit en drömdestination of mine och hunnit bli gravid! Vilket såklart är en sååååån extrem glädje. Detta är ju det jag drömt om sedan jag var 15 år.

Men det har inte blivit som jag alltid föreställt och hade tänkt mig att de skulle vara. Så jag måste bara skriva av mig lite. Jag känner så här.. Det är dags att jag är ärlig med mig själv och bara accepterar nuet istället för att varje dag få ångest av hur jag mentalt ska tackla den dagliga frågan "hur mår du?". Jag måste våga vara ärlig med mig själv och mina vänner med att jag inte alls mår bra fysiskt och att jag faktiskt vantrivs med att vara gravid något enormt. Och istället för att låta ångesten ta över min kropp av obehag och rädsla att detta aldrig kommer ta slut, bara vara ok med att, ja så här blev det och de är utom min kontroll och de är okej och framförallt sluta känna mig dum då jag svarar folk med sanningen att nej, jag mår inte bra. 

Ingenting hade kunnat förbereda mig för vad jag gått och fortfarande går igenom. Dvs den absolut största omställningen en människa kan gå igenom. En graviditet. Tänk om jag bara hade vetat hur det kan vara. Jag känner sån sorg över att jag inte kan vara en del i samtal om graviditeter i glädje och att jag heller inte kan glädjas åt vänner som haft positiva upplevelser av deras graviditeter. Jag har istället nästan blivit bitter, känt att det är orättvist. Varför ska en person få en helt symtomfri graviditet, där den kan få längta efter sitt barn fridfullt utan smärta, medan jag kämpar mig igenom varje dag med spya efter spya, tills varende kärl i ansikte och på hals brustit och kroppen inte längre bär och att ständigt behöva funderar på vad nästa steg för överlevnad är. Därför de är på riktigt så jag känner. Att jag inte vet hur jag ska klara av den tiden jag har kvar innan bebisen kommer i Augusti. Illamåendet som sitter i konstant, som jag inte kan kompromissa med för fem öre. Foglossning och huvudvärken som kommer från en annan dimension och den sorgligaste delen av allt, att jag inte kan njuta av min man, familj eller vänner då jag totalt gått in i mig själv för att överleva. Att jag inte klarar av fysiskt beröringen eller pussar och kramar då hela min kropp bara skriker nej av alla hormoner och gör att jag kräks bara av att känna doften av människor. HUR KNÄPPT?? Detta är på riktigt de jobbigaste av allt, att inte kunna ge kärlek till Oscar och min familj och detta har resulterat i att jag isolerat mig från verkligheten och gått in i en självcentrerad bubbla. Vilket är så t u f f t då mina nära och kära blir drabbade. Jag vill bara att dessa kvar resterande månader ska gå fort som attans så att jag kan bli Othilia igen. Inte denna deppiga zombie som jag blivit. Det är som att den jag brukade vara inte längre finns och de skrämmer mig. Men jag vet att dagen vårt kära och extremt efterlängtade barn kommer till världen så kommer allt att ha varit värt det.

Men nog om det negativa. Jag har iallafall tänkt försöka ta upp det här med bloggen igen, främst för min egen del som dokumentation av livet. Jag gillar att kunna gå tillbaka några år och läsa hur livet brukade se ut och jämföra. Sedan tycker jag att det är kul såklart. Jag har dock ett problem.. Jag kan inte byta bloggnamn!!! Så tills dess att jag löst det problemet så får bloggen fortsätta heta othiliahansson istället för othiliafagerhov som jag numera faktiskt heter. Jag tänkte också att jag någon dag ska posta ett inlägg med lite bilder från vad som hänt sen jag bloggade sist dvs för TVÅ ÅR SEDAN!!! Helt sjukt vad tiden går fort. Jag hoppas att ni alla som läser detta mår bra och släng gärna iväg en bön eller två för mig.

Kram på er // Othilia

Jag fattar inte. Jag har nu avslutat mitt år i USA och sitter i skrivande stund i Tyskland i väntan på anslutande flyg hem till Sverige. Det är helt ofattbart. Jag har mest troligt haft livets tuffaste dag då jag sagt hejdå till min älskade värdfamilj och vad som känns som mina egna barn. Smärtan jag känner i mitt bröst nu är nästan en omänsklig smärta. När jag stod där på JFK för några timmar sedan och sa hejdå till mina små flickor och Cato efter att ha varit vid deras sida varje dag i ett år och Cc börjar hulka i gråt så kändes det faktiskt riktigt riktigt jobbigt. Det blev som dominobricks effekten dvs allesammans började gråta en efter en och det var nog ett av de tuffaste avskeden jag någonsin varit med om. Men jag vet att det inte är sista gången vi ses, men det känns fortfarande så så tufft. Min kärlek till dessa barn är helt obegriplig. Jag förstår inte hur man kan älska barn som inte ens är ens kött och blod på denna nivå men jag har sån enormt kärlek till dem, precis som de vore mina egna barn. Och lilla Toby.. Usch för att säga hejdå till honom som jag varit med sedan dag ett i hans liv och de sista jag fick från honom var självklart ett stort leende som alltid. Smärtar så att veta att han kommer växa så snabbt och jag kommer missa allt så som hans första steg, ord osv. Det känns inte kul alls. Men jag är såklart samtidigt så tacksam över att få ha varit en sån stor del i dessa barns liv. Jag känner mig helt enkelt väldigt kluven då det är så bladande känslor.Väldigt överväldigande känslor. Så mycket kärlek, sorg och tacksamhet på samma gång. Och alla mina härliga vänner som jag lämnar kvar i CT. Kommer sakna allt helt enkelt. Min värdfamilj, mitt bostadsområde, mina grannar, NYC, Isabel, åh vad jag kommer sakna min Isabel. Men det ska ändå på något sätt bli skönt att få komma hem till Sverige och spendera tid tillsammans med familj och vänner. Men nu nog med depp. Här kommer lite bilder på hur min sista vecka i USA sett ut.

Kram på er och btw, OM NÅGRA TIMMAR ÄR JAG ÄR I SVERIGE!!

I Lördags tog jag bilen till Linnéa och vi tog sedan tåget till NYC där vi sedan hängde med hennes vän Kiara på hennes rooftop. Så häftigt och framförallt vackert.

Sedan hade vi en liten photo session där vi försökte få med Empire statebulding i bakgrunden.

I söndags hade vi en liten avskedsmiddag för mig efter kyrkan och det var så mysigt men samtidigt så sorgligt. Typiskt amerikaner är ju iallafall att dom alltid vill ta en "hejdå bild" tillsammans.

I måndags hade jag och flickorna lite egentid på stranden och Cc var så söt och gjorde en sallad till mig som hon packade med till lunchen.

I tisdags hade jag lite ensamtid med pojkarna och vi åkte och lekte på gallerian vilket dom båda två tycker är så roligt. Mina små hjärtan <3

Och tisdags kväll så blev det sista bion för mig i Trumbull tillsammans med Paula, Isabel, Frida, Alex och hans bror. Här har vi ytterligare en sån där typisk amerikan "hejdå bild"

Och slutligen onsdag, dvs hemfärds dag, så hade jag och pojkarna lite avskedsmys och sedan efter lunch tog jag med mig flickorna till poolen för att umgås med Isabel in i det sista och det hela avslutades med ett emotionellt adjö.

Ebba var så go i Fredags och lagade lunch till mig.

Lekparks-häng med mina älskade pojkar och Cc. Ebba och Kelly var i NYC.

Här låg jag och Tobban och chillade tillsammans i poolen under våran näst sista dag i NC.

Från en kvällspromenad längst boardwalken i Duck.

Sprang mitt första 5k tillsammans i 36 grader med Carling-skaran och blev röd som en tomat i fejjan.

Sista kvällen tog hela gänget en promenad tillsammans längst boadwalken i Duck och såg på den vackra solnedgången.

Fick äntligen träffa min kära tvillingsjäl igen efter två veckor apart. Givet att vi käkade sushi på våran reunion.

Vi körde en Starbucks drive thru och på kvällen var det kyrkan samt avskedsmiddag för Anja.

I måndags käkade Jag, Jay och Maja middag tillsammans på vårt favvis ställe Bartaco.

Älskade vackra unge.

I tisdags hade vi Playdate med Ash och Tom.

ITom och Cato. Bromance deluxe.

I onsdags körde vi återigen på en playdate men denna gång hemma hos oss.

Torsdag, ännu en playdate men denna gång på stranden. Dreamteam <3

Och på torsdags kvälls (igår) så hade jag Maja och Jay en liten avskedsmiddag på cheesecake factory för Maja, då hon idag åkte hem till Sverige för att förnya sitt visum. Och självklart kommer hon tillbaka hit till Trumbull, två dagar efter att jag åkt hem till Sverige. Så himla tråkigt, då detta betyder att detta blev vårt hejdå för en väldigt lång tid. Som jag älskar dig Maja. Ni ska bara veta hur bra hon är. Hon är så fin och go på alla sätt och vis.

Jag menar, kolla bara på detta, jag kommer hem nu ikväll efter att ha umgåtts med lite vänner och hittar detta under mitt täcke. Min älskade Maja. Tack för att du är en så vacker själ och vän. Är så lyckligt lottad att ha en vän som dig, som lägger ned din dyrbara tid på mig och detta fina avskedsbrev - för en kort tid dvs, men ändå. Tack tack tack, tack för att jag får vara din vän och tack för att du är min. <3