Och så var jag där igen
för femtioelfte gången
lyssnar på din favoritmusik
och kan inte hjälpa att snudda vid tanken
vad fick dig att vända?
vad fick dig att ångra?
så kommer jag på mig själv;
jag brukar ju alltid tänka
att allt händer av en anledning
- varför vill en del av mig ändå inte tro på det?
Jag tror inte jag kommer ha riktigt samma tema som förut. Det var ju ganska mycket om min vardag, sådana där saker som ”idag har jag varit i Stockholm”, ”idag gjorde jag det här”, vilket såklart kan vara roligt i sig! Jag tycker det kan vara mysigt ibland att läsa om vad andra har för sig om dagarna. Bara det inte är tillgjort för att just ”passa in” för ett blogginlägg eller ett instagraminlägg. Att man skapar sin vardag utifrån vad man tror folk vill se. Förstår ni hur jag menar? Jag hoppas det.
Min grej var väl att jag ändå var lite personlig vissa gånger. Skrev ned tankar. Bjöd på lite dikter här o var, samtidigt som jag visade lite av min vardag. Ändå rätt bra kombo? Det personliga skulle jag vilja behålla. Eller snarare - det ska jag behålla. För det är ju faktiskt det som gör min blogg till just min. Jag tänker inte skriva ut hela min livshistoria för er, det är inte det jag menar när jag säger personligt. Men att dela med sig av tillräckligt kan hjälpa och inspirera andra. Det är just det jag vill åt. Visa verkligheten.
Som sagt, mycket har hänt. Mycket händer. Inte direkt i min vardag, utan i mitt huvud. Jobbiga saker. Sådant som jag kanske delar med mig lite av längre fram, om jag så känner för det. När jag är redo. Tills dess får ni hänga med på annat! Kul va? Men förvänta er inte ”ett inlägg per dag-uppdatering” haha. Men det kommer i alla fall inte stå tomt här, så kan jag åtminstone säga. Bättre det än att lova något som kanske inte håller, eller hur? Hoppas ni vill vara med mig denna gång också.
Tredje gången gillt.
(bjuder även på min senaste text som jag känner lite extra för.)
Igår var jag i Stockholm med mor min och kikade i lite butiker. Ville främst försöka att hitta en ny vinterkappa, vilket jag gjorde (efter några timmars letande) på H&M. En jättefin kamelfärgad kappa blev det. Sitter väldigt fint på också, så jag är nööjd. Hittade också en tröja på &otherstories, en träningströja och en ny halsduk som matchar nya kappan.
Till lunch åt vi pokebowl för första gången, så himla gott!! Kändes väldigt fräscht och enkelt. Ska definitivt äta det igen.
Vill också passa på att säga tack för så himla fin respons på senaste inlägget! Blir jätteglad.
För tre år sedan fick jag verkligen upp ögonen för styrketräning. Att kunna bygga sin kropp så som man vill ha den genom att lyfta och dra till- och ifrån sig vikter tyckte jag verkade så häftigt. Att dessutom, sakta men säkert, känna hur en orkar lite mer och kunna se de första resultaten, verkade häftigt.
Under tiden jag började med styrketräningen var jag inte på ett jättebra ställe psykiskt. Därför var gymmet något som verkligen hjälpte mig på vägen till den rätta banan igen.
Som många andra som får upp ögonen för styrketräning, eller kost och träning generellt, började jag läsa på om ämnet och följa en och annan träningsprofil på Instagram för att få så mycket inspiration som möjligt. Det som dock hände, som jag inte riktigt var medveten om, var att jag började jämföra mig med dessa. Det här pågick länge och några av dessa "profiler" hade tränat lika länge som mig, vilket gjorde att jag direkt började ifrågasätta saker. "Varför ser jag då inte ut som dem gör? Varför är jag inte lika "vältränad" som dem om vi har tränat lika länge, lika mycket?", kunde jag fråga mig själv.
Jag kunde (kan fortfarande ibland) känna mig obekväm på gymmet. Speciellt när jag kommer tillbaka efter att ha varit sjuk. Jag kunde känna mig i "o-form" och vissa dagar ville jag inte ens gå till gymmet för att jag kände mig just det - otränad. Vilket är hemskt. Folk på gymmet är ju där för att svettas, träna, må bra, what ever. Alla är inne i sin egen bubbla, vilket jag vet. Men ändå tänkte jag, och gör som sagt fortfarande ibland, på det sättet. Är det nyttigt? Svar: NEJ. Det är definitivt inte nyttigt. Vilket jag nu verkligen har insett och vill ändra på.
Alla går igenom något svårt ibland, även om man väljer att inte skriva ut det på sociala medier. Det är dock inte alltid så självklart, vilket är just varför jag vill skriva ut det här. För jag tror inte det bara är jag som känner så här, eller har gått igenom liknande.
Mina motgångar inom träningen har ofta varit att jag gång på gång blivit sjuk. Oftast när jag känner att jag äntligen fått en rutin på träningen igen, från tidigare infektion/virus. Just det här året har jag varit sjuk mer än jag varit någon gång tidigare. Antibiotika har varit inkluderat ett par gånger och ett antal sjukhusbesök. Det tar på en. Fysiskt såklart, men också psykiskt. Att jag inte kunde göra det som gör att jag orkar med vardagen, att träna, tog mycket. I alla fall för mig som just har ett såpass stort intresse för det. Det har definitivt varit, och är, en utmaning. Speciellt för psyket.
Under dessa perioder har jag blivit väldigt stressad. Stressad över att jag inte tränar. Att jag kommer förlora muskelmassan jag byggt upp och att jag blir sådär obekväm igen, på gymmet. Att behöva börja om igen. Det var då det slog mig.
Jag ska inte behöva bli stressad över en sådan sak som att jag inte tränar när jag är sjuk. Säger min kropp ifrån så måste jag lyssna. Det är en självklarhet. Har jag alltså blivit så beroende av träningen att det påverkar mig så mycket mot det negativa? Gör jag verkligen det för att jag vill det? Eller för att jag "måste"?
Träna ska man göra för att må bra. För att visa kroppen och psyket hur stark man faktiskt är och hur mycket mer man orkar än vad man tror. För att utmana sig själv.
Inte för att bevisa något för någon annan eller för att någon säger till dig att du måste. Inte heller för att få den mest vältränade rumpan och/eller magen. Okej om det faktiskt är ett mål du har, att fokusera på just de muskelgrupperna. Men då ska det vara för att du vill det och inte för att någon annan ska tycka om dig mer för det.
Jag har snart inte tränat på en månad på grund av att jag har varit sjuk, vilket kanske inte är mycket för vissa, men för mig är det ett tag. Innan jag blev sjuk nu hade jag bara hunnit träna 1-2 veckor vilket bestod av lätta pass, för att jag då nyligen också hade varit sjuk. Så nej, denna höst har inte börjat bra för mig, men det är under den här perioden som jag verkligen har insett att jag under dessa år inte hela tiden har haft ett så himla nyttigt tänk kring träningen. Jag har byggt upp en slags hets kring det, vilket är väldigt synd. För jag har haft perioder där jag har älskat att träna och gjort det för att jag verkligen, verkligen mått bra utav det. Det har jag. Just den känslan vill jag ha tillbaka och ha hela tiden.
Det som är grejen med hela det här, är att det handlar om hur man ser på sig själv och framförallt, på sin kropp. När man har ett stort intresse för styrketräning och är inne i hela den här styrketräningsbubblan, så är det lätt att man blir blind. Vilket var det som hände med mig. Att älska sig själv och hur man ser ut är så viktigt. Self-love är viktigt. Var och en av oss har fått just vår egen kropp som vi ska leva med hela livet. Därför är det så viktigt att ta hand om den. Sluta följ alla konton på Instagram som bidrar till negativitet runt dig. Följ endast de som inspirerar och som du får något utav att följa. Som påminner om just sådana här saker.
Alla, och då menar jag verkligen alla, är välkomna på gymmet. Alla har rätt att ta plats på ett gym. Rutinerad som orutinerad och även som kvinna och som icke-binär. För gym har en tendens att kopplas till tyngdlyftande män, vilket inte riktigt är rätt.
Mycket text blev det den här gången, men det behövdes. För detta är något som jag har tänkt på länge nu och som jag verkligen vill förmedla. Jag hoppas jag fick med allt som jag ville få med. Jag hoppas också att ni som kanske känner igen er i detta, tänker på det lite extra.
Träna för att MÅ BRA, för att ni VILL, för att det är ROLIGT och för att få fram den bästa versionen av just DIG.
Kram.
som en blixt från en klar himmel
stod du där
i en helt annorlunda atmosfär
allt blev plötsligt väldigt intressant
säg mig
varför känns detta så bekant?
en spänning som nästan gick att ta på
två förväntansfulla
som tillsammans bildade deras egna bubbla
där det bara var dem
som existerade
och bubblan växte
precis som deras intresse
Hej finingar.
Är verkligen på ett skrivhumör just nu, vilket jag har varit de senaste dagarna, men har inte haft tiden att skriva något fint eller meningsfullt. Därför tänkte jag istället dela med mig av en nyfunnen artist som jag bokstavligen ä.l.s.k.a.r! Lauren Daigle heter hon. Har lyssnat massor på hennes senaste album "Look up Child", och alltså wow. Finner ej ord. Så många låtar som verkligen tar tag i mig. Så ett stort tips. Ni kommer inte ångra er om ni lyssnar.
Vilken helg jag haft, nu när jag har tiden att tänka efter. Är så glad. Innerst inne, liksom. Pure happiness. Måste bara låta den glädjen stanna kvar. Inte tänka så mycket, utan bara vara i det.
Jag har ä n t l i g e n klippt mig! Som jag har längtat. Trivs absolut i mitt långa hår också, men har saknat att ha lugg faktiskt. Nu känns det definitivt mer som en frisyr än tidigare dessutom. Känns bra. Måste bara vänja mig lite först hehe. Min frisör tog nog ändå en decimeter tror jag, så rätt mycket hår försvann. Sen slingade jag det också ljusare! Väldigt nice.
Nog om håret! Har också hunnit med lite shopping. Behövde införskaffa mig lite fler höstplagg, vilket är precis det jag gjort. Nu är det bara höstkängorna som saknas, men de får vänta några veckor till! Har siktat in mig på en speciell modell, nästan lite Dr. Martens inspirerade! Lackade är dem också. Riktigt snyggt nu till hösten!
Hoppas allt är bra med er.
låt mig falla för dig.
för en del av mig har redan fallit för bilden av dig.
även om min hjärna säger något helt annat,
kan jag inte låta bli.
låt mig falla för dig.
Hallå där :)
Har spenderat de senaste dagarna i soffan och sängen med ben & jerry glass och Gilmore Girls på. Tyvärr har jag blivit sjuk, vilket många är just nu. Standard när man kommer tillbaka till skolan och möter alla möjliga människor, att bli förkyld. Det är verkligen en typisk förkylning med tryck i bihålorna, nästäppa, ont i halsen osvosv. Och såklart inträffade detta precis när jag kommit igång igen med gymmet (förvånade? inte riktigt va :-)). Men det är inget att hänga läpp för. Kommer igång med det igen när jag blir frisk.
Förra helgen var jag i Stockholm och hälsade på mina systrar som bor där. Vi hade en systerweekend, vilket var väldigt mysigt och väldigt välbehövligt. Kom hem med två par jeans från Weekday och en svart basker från H&M. Nöjd chey! Åt en väääldigt god halloumiburgare på Nytorget 6 på lördagen, och som middag fixade vi en vegetarisk pasta hemma hos Anna. Åt en väldigt god lunch dagen efter i Vinterviken. Varmrökt lax med potatis och massa gott. Mummmaaa var det.
Hoppas allt är bra med er läsare.
just den dagen kände hon sig sedd,
sedd av honom.
leendet hon kände spreds som en våg genom hela kroppen,
en varm våg av flera tusentals känslor som når varje liten cell.
den dagen var det som att det fanns något där,
mellan dem.
som att hon nästan kunde ta i det,
känna att det var verkligt och att det inte bara var något hon själv hittat på.
den där dagen kände hon att det saknades delar.
något som hade funnits där innan,
var nu borta.
det hon tog tag i hade nu minskat till storleken.
andra måste ha tagit del av just det hon kände den dagen.
det hon känt.
just de där dagarna var det längre inte något där.
hon kunde längre inte ta i det,
känna att det är på riktigt.
alla delar var borta.
de delar han hade givit henne,
var nu i någon annans händer.
i deras händer.
varför känner hon sig då ändå sedd?
den dagen blev hon bekräftad,
av honom.
det finns något där.
något de inte riktigt kan sätta ord på vad det är, men de håller båda i det.
de kan båda känna vad den andre har känt under en längre tid.
en gnista har tänts.
den där dagen kändes allt så annorlunda.
varför vet hon inte.
det enda hon kan tänka på är att hon inte borde tvivla,
det finns ju där.
hon vet.
han vet.
de andra vet.
varför känns det då inte som det längre?
just den där dagen kände hon sig stark nog att vara ärlig.
hon släppte det som tyngde ned henne.
hon kände hur gnistan var kvar,
och hur den långsamt tändes en aning mer.
han visade att gnistan ännu lever kvar.
den dagen kunde hon känna leendet värma henne inombords på flera timmars avstånd.
hon tänkte hur den där gnistan faktiskt kan hålla sig tänd denna gång.
hur hon längre inte tvivlade.
den där dagen fick hon det bekräftat för sig.
hon ifrågasätter sig själv varför det alltid ska sluta såhär,
varför hon inte litar på det där obehaget som legat och grott under de där månaderna?
hon inser att hon inte ska behöva gå runt och tvivla ifall gnistan ska försvinna.
för den finns där,
och kommer nog göra det ett långt tag.
det hon nu förstår är att den inte kommer utvecklas till något mer.
till något större.
hur mycket hon än önskade att den skulle det,
just med honom.
det gömmer sig hos någon annan,
och då kommer hon känna det med en gång.
utan tvivel.
