RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-08-08 15:03:10

myopinions

juliaadolfi blogg på Nouw

Ge ett gåvopaket till någon som redan har allt i julklapp

2018-12-08 21:02
Från juliaadolfi

Gåva istället för klapp

Vi har gjort det till en självklarhet att ge bort saker till våra nära och kära för att sedan även få saker tillbaka av dem. Ger klappar utan att vi egentligen har någon riktig anledning till att vi gör det (förutom att vi gör det för att Jesus fick gåvor av de tre visa männen), men är det egentligen så viktigt? Att ge en gåva till någon man tycker om visar på att man tycker den är värld att lägga pengar på. Men att ge en gåva till någon som är en främling i nöd visar på solidaritet och givmildhet. Båda dessa saker är något som man borde värdera högt och det är fina egenskaper som de allra flesta människor har. Hur vill du bli ihågkommen, som någon som är trevlig mot de som den känner eller som någon som är trevlig mot alla den möter? Om jag skulle vara du så skulle jag välja det andra alternativet.

Ett gåvopaket från UNHCR kostar bara 92 kronor och ger tre barn vinterkläder så att de kan överleva vintern. I en julklapp för lika mycket pengar som ett gåvopaket kostar till en familjemedlem kan man få små saker – skräpsaker. Det påverkar dels miljön negativt, både genom tillverkning och sedan när man eventuellt ska slänga bort den för att den tar upp för mycket plats hemma. En julklapp gör någon glad för en liten stund och sedan glöms den bort. Jag är säker på att igen av er som läser det här kommer ihåg de klappar som ni fick förra året och jag är säker på att ni har lagt bort en del av dem för att ni inte behöver dem. Så det jag menar är att även fast att man vill köpa en julklapp till någon så borde man tänka efter både en och två gånger. Dels för att den som får julklappen inte kommer att använda saken som du ger den och del vis för att de pengar som du lägger på något som inte betyder något kan ge någon en ny start på livet. Ett gåvopaket räddar liv. Ett gåvopaket gör så att ett barn får chansen att leva.

Nu kanske ni tänker ”Men man måste väl ändå få ge julklappar till de man tycker om? Man vill ge för att man tycker att de förtjänar en julklapp och man vill visa att man uppskattar den personen man ger julklappen till.”

Det är klart att man måste få ge klappar till de man vill men man kanske inte behöver köpa så mycket och onödiga paket som man egentligen inte har användning av. Det jag säger är att istället för att köpa något litet till sin vän för att man inte har råd med något mer så kan man rädda livet på en människa. Man kan vara en hjälte. Du märker det förstås inte men jag är säker på att den som överlever är evigt tacksam för att du räddade dennes liv.

Flyktingar jorden över är i akut behov av all hjälp de kan få. I Jordanien så behöver de kläder, barnen där går utan skor i snön. Om inte barnen får skor så kommer deras fötter förfrysas och de kommer behöva amputera bort dem – hur ska de kunna göra det när de inte ens har råd att köpa skor till sig själva? I Yemen så är det en av världens största humanitära kris just nu. Oroligheterna i Yemen är bortglömt av resterande världen och de behöver mat nu! Det är en enorm svältkatastrof där och barnen är extremt undernärda. Om de inte får mat så kommer deras liv förstöras, det kommer påverka deras tillväxt och de kommer att bli jättesjuka. Barnen där dör som flugor framför sina föräldrar och det finns inget som de kan göra för att hjälpa sina barn.

Så om du känner att du har pengar över och vill göra en stor skillnad i den här världen, köp ett gåvopaket. Det behöver absolut inte vara det dyraste, det spelar inte någon som helst roll vilket du köper för alla gåvor behövs.Ett gåvopaket är den viktigaste julklappen som du kan köpa, ett gåvopaket gör skillnad på riktigt.

Vad är egentligen finare än att ge bort något som kan rädda livet på en person till någon i julklapp?

Alan Kurdis

2018-09-02 22:04
Från juliaadolfi

Alan Kurdis

Idag, den 2 september, är det exakt tre år sedan som Alan Kurdis kropp flöt i land på en strand i Turkiet. Det togs en bild av honom, och den blev snabbt känd över hela världen som en symbol för krigets och flyktens fasor. För er som inte vet så var Alan Kurdis en pojke som flydde kriget i Syrien med sin pappa Abdullah, mamma Rihan och bror Galib. Hans pappa var den enda som överlevde. De tog en gummibåt som klarade max 6 - 7 personer, men var bemannad med 13, för att smugglarna ville tjäna pengar. Alan blev ett av alla de offer som slukats av Medelhavets vågor. Varje dag är det unga som gamla som drunknar på medelhavet när de försöker ta sig över det till Europa i hopp om ett liv i trygghet. De dör bara för att det inte är säkert i deras eget hem. De dör bara för att de vill hitta en trygg plats att leva på. De för bara för att deras land består utav ruiner och minor.

Alan blev känd, men av helt fel anledning. Han blev känd bara för att han inte kunde vara trygg i sitt eget hem. Han blev känd bara för att ett krig stal hans land, hans barndom, hans liv. Han fick leva men han fick inte det liv som ett barn ska få ha. Ett barn ska ha en skola med lärare som lyssnar på eleverna och kan lära dem saker som är viktiga för livet. Ett barn ska ha en trygg plats att leka och utvecklas på, en skön säg att sova i, tillgång till mat när de är hungriga och rent vatten när de är törstiga. De ska ha föräldrar som älskar dem och de ska ha vänner som de kan leka med.

Inget barn ska behöva dö innan det ens har börjat leva. Inget barn ska behöva fly från sitt hem, speciellt inte utan sina föräldrar eller någon trygghet överhuvudtaget.

Om det inte vore för kriget så skulle Alan skulle varit sex år idag. Han skulle ha sprungit runt och lekt med sin bror på någon lekplats någonstans i världen. De kanske till och med skulle ha haft ett syskon som lekte med dem, men istället så ligger han begravd tillsammans med sin mamma och bror någon stans i Kobane.

Ingen ska behöva göra den livsfarliga resa som Alan gjorde. Den resan som många andra har gjort, och gör varje dag, den resa som leder många till sin död. Vi behöver hjälpa dem, och det är nu. Det är inte sen, senare är det försent. Det är nu som räknas.

Källor: https://www.expressen.se/geo/kassem-hamade/pappans-vadjan-ett-ar-efter-alan-kurdis-dod-hoppas-att-varldens-ledare-gor-ett/

Julia Adolfi Fransson 2018-09-02

Byter ut innehållet på bloggen

2018-07-31 15:14
Från juliaadolfi

Hej

Jag har bestämt mig för att göra om den här bloggen. Nu mera så ska den inte handla om mig, utan den ska handla om saker, händelser och människor som inspirerar både mig och andra människor. De texter jag kommer att skriva kommer självklart att vara faktabaserade, men jag kommer även att ha med mina och andras åsikter i dem för att de ska bli mer intressanta och för att man ska få en annan synvinkel än bara den faktan som man får om man läser tidningen eller ser på nyheterna på tv:n.

/ Julia Adolfi Fransson

Jag är bara lite djup, jag är inte ledsen

2018-04-24 17:14
Från juliaadolfi


Att säga “om jag dör”, är den felaktig mening, för alla vet att de kommer att dö men de vet inte när vart eller hur de ska dö. Att säga ordet om i en mening om döden är egentligen helt inkorrekt för att det inte finns ett om i att dö, det finns bara ett faktum att vi alla ska dö. Vi dör alla lite varje dag, men vi vet inte när ens eget liv ska ta slut vi vet bara att det kommer komma en dag då hjärtat slutar slå och lungorna slutar att andas, men det kanske inte är slutet på livet, det kanske är slutet på början.

-Vad ville hon säga med det här då? tänker du och kollar uttråkat på din skärm.

Det vet inte ens jag själv kan jag berätta för dig. Jag vet inte varför jag skrev det här och jag vet inte varför jag tror att jag kan skriva ett blogginlägg när jag måste plugga, men ibland får vissa saker gå före andra. Ibland så kan saker som verkar viktiga inte vara så himla viktiga, och ibland så kan vissa saker som verkar som en liten sak för en människa, vara en jättestor grej för en annan. Ibland så kan man tro att ens pappa bara ska åka till sjukhuset för en kontroll och sedan få veta att han har blivit inlagd igen. Ibland så kan livet vara taskigt, men det brukar ordna sig, om det inte gör det så lever man inte, då har man försvunnit under en yta och då kan man aldrig bli hittad igen.

Nej, okej nu ska jag sluta vara så djup och gå tillbaka till mitt liv

Hej då

Länge sedan sist! 🙂

2018-04-12 22:52
Från juliaadolfi

Hej på er alla som läser min blogg!

Jag har inte skrivit sedan i början av januari och det är jag lite ledsen över för jag älskar att skriva och jag gillar verkligen inte när jag inte har tid att göra något jag älskar. Men det har varit mycket som har hänt så jag har helt enkelt glömt bort att skriva. Vad som har hållit mig ifrån bloggen är dels skolan (vi har sjukt mycket att göra nu, men det kommer att bli värre på gymnasiet så det är väl bara att vänja sig) och dels min fritid. Jag gillar inte när man inte hinner annat än att gå i skolan, göra läxor och sedan gå och träna eller vara på konfaträffar som ung ledare. Missförstå mig inte, jag älskar verkligen att träna och att vara ung ledare, men jag vill hinna vila också. Det är skönt att det bara är några veckor kvar tills sommarlovet för jag kan verkligen behöva vila nu.
Är det bara jag eller tycker också ni att det är jätte onödigt att bara ha en veckas lov i mitten av terminen, alltså så som påsk- höst- eller sportlov? Jag kan iallafall tycka att det vore bättre att ha två till tre veckors lov i mitten av terminerna och ha ett kortare sommarlov. Man hinner ju ändå inte göra något på en vecka och på sommarlovet så hinner man ju göra så mycket att man har så mycket tid till att göra ingenting. Det resulterar ändå bara i att man slösar bort halva sommarlovet.

Aja, nu var det inte det jag skulle skriva om, men det spelar nog ingen roll för jag har så mycket tankar i huvudet så jag behöver bara skriva av mig lite. En annan sak jag har tänkt på är att jag fyller 16 år om sex dagar! Jag blir jättegammal, snart så börjar jag jobba och sedan så får jag barn och sen så har jag bara fem år kvar tills pensionen och då är jag nästan död ju! Okej, jag vet att jag är lite överdramatisk nu men nu slutar min barndom, jag börjar snart gymnasiet och sedan så är jag snart vuxen. Men nu när jag tänker på det så är det nog inte så dumt att bli vuxen, då får man ju bestämma över sig själv och det är ju inte dumt det heller...

Jag vet inte vad jag ville få ut av detta inlägg, men det var roligt att skriva lite på bloggen igen. Jag ska försöka bli mer aktiv på bloggen nu när det är vår och så.
Förlåt om det är många stavfel eller så i inlägget, men jag skriver på mobilen så det får gå som det går.

Ha en bra morgon, dag, eftermiddag, kväll och natt, beroende på när du läser detta!
/Julia

#alwaysfightforwhatyoubelievein

Tänk innan du pratar

2018-01-04 20:19
Från juliaadolfi

Att man säger saker som man inte tänker på är bara något som man bara gör, alla gör det och det är bara för att inge är bättre än någon annan. Men, att säga saker som man vet kommer att såra någon med flit är inte acceptabelt, och det värsta med det är att de som säger något till någon annan inte ens kommer ihåg att den har sagt det, medans den som har fått kommentaren kommer att komma ihåg det jätte länge...

Jag tänker fortfarande på saker som folk har sagt till mig, jag kan inte glömma de sakerna även om jag skulle försöka. Det har liksom satt fast sig i mitt huvud, de sakerna som människor har sagt kanske inte är jätte allvarligt men om man får sådana kommentarer så fastnar de i huvudet ändå. En sak som hände i somras som jag tänker på extra mycket när jag skriver detta är kanske inte en jätte big deal för vissa men för mig så är det det. Det var så här: jag och två av mina kompisar hade varit på våran karate träning i en lokal som vi bara är i på sommaren och så sprang vi hem där ifrån. När vi hade sprungit ca 150 meter så mötte vi en 03:a och två 02:or som går på Mörmoskolan och som inte alltid är så schyssta, varken mot mig eller mot någon annan. När vi var precis framför dem så skrek de typ "Tja Adolfi!" och någon av dem skrek "Tja A-F!" till mig och då så skrek jag "Hej på er också!" argt till dem. När vi hade sprungit vidare och kommit ca ytterligare 100 meter så skrek n utav dem "Fan vad ful du är!" efter mig. Det sårade mig jätte mycket och jag kan inte sluta tänka på det, jag har aldrig haft ett bra självförtroende men efter den händelsen så låg det verkligen på botten och det gör det än idag... Jag förstår inte hur någon kan säga så till en annan människa. Det är något som man verkligen inte gör.

Det är sådana händelser som gör att man gråter när man ska sova, det är sådant som gör att man slutar äta, det är sådant som gör att man inte vågar göra saker som man egentligen skulle vilja göra. Man är för rädd att göra saker eftersom att man är rädd att få kommentarer, men vet ni vad? Jag har kommit på att oavsett vad man gör så kommer alltid någon att störa sig på det man gör. Oavsett om man gör det man vill göra eller inte så kommer man ändå få kommentarer av folk som tror att de är bättre än en själv.

Något som jag tycker alla ska göra i slutet av dagen är att tänka igenom de här tre frågorna:

1: Har jag sagt något som någon annan kan ha tagit illa upp av idag?

2:Har jag gjort något som någon kan ha blivit ledsen av idag?

3: Gjorde personen ifråga något mot mig som provocerade mig att säga något tillbaka eller sa jag något helt oprovocerat?

Om svaret är nej på de två första frågorna och nej på den sista så ska du inte lägga mer energi på det just den dagen, men om du svarade ja, kanske eller vet inte på frågorna så borde du tänka igenom ytterligare två frågor:

1:Vad är det jag har sagt, och vad ska jag göra för att den personen inte ska vara ledsen över det jag sa?

2: Till vem sa jag något och varför sa jag något överhuvud taget?

#Fightforwhatyoubelievein


Sammanfattning av mitt liv 2017

2018-01-03 14:23
Från juliaadolfi

​Tänk att 2018 kom så snabbt. Tänk att det redan är ett år sedan 2017 var, wow vad snabbt det året gick. Om jag skulle sammanfatta 2017 med tre ord så skulle de orden bli: ensamhet, glädje och vänner.

För mig så började inte 2017 så bra, jag blev ovän med min dåvarande bästa vän och jag blev utfryst i skolan, men det blev bättre. Det blir alltid bättre även om det tar ett tag... Sommaren 2017 var nog en av de bästa somrarna i mitt liv hittills, jag var med mina vänner, jag tränade, graderade mig till brunt bälte i karaten och jag upptäckte att man faktiskt kan göra skillnad om man bara anstränger sig lite. På hösten så började jag i en ny skola och fick två nya vänner, riktigt bra lärare och jag mådde helt enkelt mycket bättre än vad jag gjorde på vintern och våren 2017.

Man kan helt enkelt säga att det här året hade en jobbig början och ett helt okej slut. Nu får man iallafall hoppas att 2018 blir lika bra som 2017 var, om inte bättre. :)

#Fighitforwhatyoubelievein


Funderingar

2017-12-18 15:44
Från juliaadolfi

Det finns mycket som gör mig arg. Krig, svält, rasism, nazism, mobbing är något som inte ens borde finnas. Vi borde inte ens veta vad det betyder. Men det som gör mig mest arg är att vi bara sitter och pratar om hur hemskt det är i världen, men vi gör inget åt saken. Jag vet att alla inte har tid, ork och möjlighet att göra så mycket. Men om alla i hela världen gjorde en god järnring varje dag, så skulle världen bli en mycket bättre plats. Jag förväntar mig inte att man ska göra en jätte grej varje dag, det enda man behöver göra är att hälsa på någon på sitt arbete eller sin skola som är ensam. Eller kanske ge en peng till en "tiggare" som sitter utanför din affär som du handlar på. Alla de där små sakerna som man inte tänker på, ger glädje till en annan människa och gör världen till en mycket bättre plats.

Jag vill hjälpa till, jag vill vara en god människa som sätter andra före mig själv. Men att vilja vara god och att vara god på riktigt är två vilt skilda saker. Att vilja vara god är egentligen inte att vara god, att vilja vara god är när du tvekar att hjälpa till för att du inte orkar men du vill för att du ska må bättre sen. Att vara god är när du inte ens tänker tanken att det är jobbigt utan bara gör det. ¨

Ingen är egentligen helt och hållet god, människan är en egoistisk och girig varelse. Vi vill alltid ha mer och mer men vi vill egentligen inte ge bort något om man inte får något tillbaka. Så man är alltså snäll mot en annan individ för att man ska må bättre själv och jag tror faktiskt inte att det går att vara osjälvisk, för då skulle vi inte ha krig på jorden.

Vad tror du?

Varför skulle jag bry mig om vad andra tycker?

2017-12-17 20:20
Från juliaadolfi

Hej på er alla som läser min blogg! :

Förlåt att jag låter dryg men jag får väl göra det i det här inlägget. Jag är så trött på att man måste bete sig på ett speciellt sätt för att passa in och för att få vänner. Varför skulle jag vara någon som jag inte är bara för att jag ska få vänner? Varför skulle jag vilja passa in egentligen? Att vara normal är trist man måste göra som alla andra och inte göra något som klassas som konstigt, för då hamnar man utanför och passar inte in bland alla pusselbitarna i pusslet. Det blir som när man var liten och försökte få in en pusselbit och den inte passade där man provade och man började banka dit den istället. Den gick sönder men den passade in iallafall. Så är det när man försöker passa in någon stans också, man går sönder inuti sig men man passar in bland alla andra andra människor iallafall.

Jag vill inte passa in, tänk så skulle jag göra det vad tråkigt alla skulle få då, ingen skulle ha någon att hånskratta åt och jag skulle inte kunna göra det jag ville. Jag skulle bara försöka att passa in så jag skulle inte kunna göra något av det jag tycker är roligt, som karate gitarr och ha roligt med de vänner som uppskattar mig för den jag är.

Så var inte rädd för vad andra ska tycka om dig, lev bara ditt liv och ha roligt när du gör det. Folk kommer bara tycka att du är cool som går din egen väg i livet istället för att gå i alla andras fotspår.

<3 Worrying wont stop the bad stuff from happening, it just stop you from having fun. <3

#Fightforwhatyoubelievin

.....

2017-10-24 22:34
Från juliaadolfi

När jag gick i sjuan så var det en kille (vi kan kalla honom för Paul) som "mobbade" mig, eller man kan nog inte kalla det för mobbing men man kan inte heller kalla det för att han retade mig för det han gjorde var mycket värre än det...
Det började med att han kallade mig för "A-F" vilket inte jag ville bli kallad för, det var väl egentligen inte en sådanbstor grej med det men jag tyckte det.(A-F är mina initialer för Adolfi Fransson). Jag hade blivit kallad Julia A-F så länge jag kan komma ihåg (vi var två tjejer som hette Julia i min klass från förskolan till sjuan) och jag var trött på det.
Det var så allt startade. Jag sa till mina mentorer, men de sa bara att jag skulle strunta i att han kallde mig för det för att han bara tyckte att det var roligt när jag blev arg på honom. Jag blev bara arg på dem för att de sa som de sa, jag hade fått höra att jag skulle bita ihop hela min skoltid och jag tyckte att de skulle göra något åt saken medan det var så pass liten sak som den var då.

Efter ca en månad så började killarna i klassen (inklusive "Paul") ta mina saker ifrån mig på rasterna, t.ex. mina nycklar till mitt skåp och mitt pennskrin (som jag hade alla mina pennor, sudd och ibland mina nycklar i). Jag blev såklart arg på dem och sprang efter dem för att jag ville ha tillbaka mina saker, de var ju såklart mycket snabbare än mig så jag kom aldrig ikapp dem. Ibland så slängde de mina saker i soporna eller så gömde de dem så att jag fick leta jättelänge efter dem. Detta pågick ända tills i åttan då jag bytte klass...

Det var inte bara det "Paul" gjorde emot mig, men om jag skulle sitta och skriva om allt han gjorde emot mig så skulle jag skriva en 1000 sidig bok som bara handlade om det...

Det dumma med detta var att ingen lärare tog det på allvar förän i slutet av sjuan då jag och min dåvarande bästa vän bytte klass och det bara blev ännu värre än i sjuan...