Jag har sedan jag var liten alltid varit större än andra och har alltid legat över kurvan hos skolsköterskan.
Efter några terminer ville jag inte ställa mig på vågen längre, så skolsköterskan fick inte ens veta min vikt tillslut.
Det var jobbigt när skolsköterskan berättade att jag var överviktig, för mig som liten blev jag givetvis JÄTTE ledsen och det var riktigt jobbigt redan då att veta att just min kropp var "onormal" gentemot andra i min ålder.
Jag började även ganska tidigt att klä mig i alldeles för stora kläder, vågade aldrig klä mig fint eftersom att "tjockisar inte kunde vara fina" tyckte jag.
Jag gömde mig bakom stora lodis mjukisbyxor varje dag (älskar förövrigt mina mjukisar) men använder inte det varje dag nu då jag törs klä mig i tighta jeans, linnen och T-shirtar.
Jag är inte blind, jag vet och har alltid vetat att jag är stor! Men jag vet också dels varför, och det faktumet struntar många i.
Enligt många är jag bara en lat tjockis som de uttrycker sig, jag må vara lat men tro mig jag har vänner som är smala som äter betydligt mer skit än mig.
Jag har alltid, alltså så länge jag kan minnas har jag hetsätit. Har tryckt och kastat i mig maten så jag har mått dåligt varje dag i flera års tid. Emellanåt kräktes jag till och med.
Jag har aldrig skött mina matvanor förr, har dock jätte svårt att göra det idag också.
Jag har jojobantat en del också. Gått upp och ned i vikt, (mest upp) sedan tonåren.
Innan jag gick upp i vikt igen nyss så gick jag ned 20kg på LCHF, alla berömde mig, jag var glad och mådde så bra utan sockret och att jag inte överkonsumerade maten, det fick mig att fortsätta i ca. 9 månader tills jag än en gång torskade för mitt sockerberoende tog över än en gång.. + hetsätandet blev värre än någonsin igen.
Har mått riktigt dåligt ett tag igen nu.
JA! Jag känner att jag har misslyckats givetvis, har säkert gått upp 10kg av allt jag gick ned den perioden eftersom jag inte kan äta normalt när jag äter socker, jag kan inte behärska mig.
Jag har sedan jag var liten alltid haft ångest, det blev värre och värre ju äldre jag blev eftersom att hormonerna spökade, mobbing för bla.a övervikt, massor med problem på hemmaplan och det är givetvis stora bidragande faktorer.
Jag har alltid bedövat min oförklarliga sorg i hjärtat med mat, jag har misshandlat mig själv genom att trycka i mig mat tills jag spytt och blivit så mätt med sådan sockerkoma att jag blivit så trött och bara däckat.
När jag varit glad har jag firat med god mat, när jag varit ledsen har jag tyckt att jag förtjänat att äta gott för att få må bra.
Jag har inte mått bra av detta, hur mycket jag än trott det eftersom de hjälpte en liten liten stund.
Man får aldrig glömma att det finns hjälp att få, men det är bara en själv som kan ändra på sig.
Mina föräldrar försökte få mig att tänka på hälsan när jag var yngre, men eftersom att jag är en riktig sockertorsk så blev jag bara defensiv och förbannad. Jag var blind och ville inte se, istället tänkte mitt beroende att jag till och med skulle ljuga om vad jag ätit.
Ett tag kom jag hem, mamma frågade om jag ätit och jag sa nej fast jag hade ätit? Vet ej varför än faktiskt, jag skämdes så jäkla mycket över detta och skäms fortfarande över beteendet och hetsätandet.
Jag FÖRSÖKER äta i normal takt nu, det är inte alltid det går tyvärr, försöker äta normalstora portioner, försöker tänka mig för.
MEN! tänk dig en vana som du haft i 22 år som man bara ska bryta och helt plötsligt börja ta hand om en trasig del som varit trasig så länge.
Givetvis påverkar ju allt detta ditt mående, självförtroende, skuldkänslor, otillräcklighet, precis allt!
Därför jobbar man inte bara med ett problem, man jobbar med så många fler problem som är i denna onda cirkeln av självförakt.
Tänk efter riktigt noga innan du kritiserar, för om jag går ned 5kg så är det extremt mycket kämparanda och kraft bakom dessa kilon.
Påminn mig inte bara när jag går ned i vikt att jag är fin, påminn mig när jag är som sämst istället så jag kan finna motivationen.
Glöm aldrig vad som kan ligga bakom, glöm aldrig vilken kamp en annan människa kanske kämpar mer eller mindre med.
Ge mycket kärlek istället! Kram / Manda
Jag vet att ingen vet att jag finns här på bloggen, jag vet att ingen anhörig eller vän läser min blogg.
Jag har den inte delad eller länkad någonstans..om man inte söker upp den vill säga.
Tror inte någon okänd läser den heller, så hur kan jag få svar på mina frågor? Vet inte riktigt. Men det är jäkligt skönt att bara skriva sina känslor.
Det är många gånger jag bara skrivit för att få utlopp för alla mina känslor.
Jag är en känslomänniska, så känslig att det skriker ut i fingertopparna.
Hur hanterar man detta? Hur hanterar jag mina tankar och känslor? Det vet jag faktiskt inte, jag har bara lärt mig att kontrollera dom i vissa situationer.
Det kommer situationer då jag inte alls vet hur jag kommer/ska reagera, så fungerar alla människor. Men det som jag känner är "extra allt", jag blir inte bara ledsen, arg eller förtvivlad, jag blir ett självutplånande vrak. Jag blir vrakets vrak i mina känslostormar.
Jag vet inte om det beror på att jag försöker klara av allt själv, jag vet inte om det beror på att jag har svårt att säga ifrån och säga nej, jag vet inte om det är en tyngd av mina diagnoser bla.a.
Men ordet självdestruktiv säger en hel del iallafall.
Jag har precis börjat gå till en KBT-terapeut som verkar bra, har bara varit på ett besök men sämre kan det inte bli iallafall. Har tagit beslutet om att inte alltid vara själv i motvind, då jag nästan aldrig är ensam i medvind.
Har haft en dålig dag just idag men det vet jag iallafall vad det beror på och det är okej att vara lite nere ibland om man de är knas med något.
Det jobbigaste dagarna är när jag inte vet varför jag är ledsen, arg eller frustrerad.
Jag har mycket i bagaget som fortfarande tynger mig mycket, men det har släppt mer stegvis nu efter alla år av självömkan.
Jag har intalat mig själv att jag inte kan skylla allt på mitt förflutna nu när jag är en självständig vuxen människa. Jag är den ända som kan försöka få mig att må bra, vill inte jag må bra så kommer ingen någonsin få mig lycklig.
Det är samma med olika former av missbruk, även samma med allt negativt eller positivt man vill.
Det är därför mitt eget ansvar att ta hjälpen nu när jag får den! (det var nog lite på tiden.)
Just nu har jag mycket positivt i mitt liv trots en kass dag.
Jag har egentligen ett fint liv, det är viktigt att jag inte hänger läpp över en skit sak men det är definitivt en sak jag arbetar mycket med.
Jag vill inte känna att jorden går under så fort en liten krissituation uppstår i livet, jag måste acceptera att det är livets gång för livet är inte lätt, det är fan en kamp. Man måste nog bara hitta sitt eget sätt o motivation att fortsätta kriga när det är som allra värst.
Jag är glad för dom dom tycker att livet är underbart mestadels av tiden, det värmer mitt hjärta att människor kan ha de så bra som vissa har det.
Jag ska uppnå mina drömmar en dag också, men det tar nog lite längre tid med en krokigare väg än för många andra som inte är riktiga tänkare som jag.
Mitt tänkande förstör mycket för mig, men är samtidigt väldigt lärorikt och det är så viktigt att sådana människor finns också.
Alla är viktiga på ett eller annat sätt, för vi lär av varandra varje dag.
När jag och min partner är på riktigt gött humör och pratar med varandra om framtidsplaner, drömmar och allmänt om livet så ger han mig nya idéer hela tiden. Jag som alltid varit fast besluten om vissa saker i mitt liv har börjat lyssna på honom och insett att det kan bli bra trots att allt inte går som planerat hela tiden.
Jag kommer få ett bra liv oavsett hur det slutar och som jag skrev i förra inlägget så är jag fruktansvärt tacksam över allt jag har trots att jag själv är kluven i mycket känslor, tankar och funderingar.
#hadebrahadegötthadehej
Jag har PTSD (post traumatisk stressyndrom) och har blivit "lite smått" utredd för borderline även kallat BPD som det står lite fint i journalerna att jag uppfyller ganska starkt dessa kriterier. (står dock inte som skriven diagnos, endast att jag med största sannolikhet lider av det.
Har även viktproblem och hetsätningsproblematik.
Jag tror att jag någon dag kommer bli fri från det som hänt i mitt förflutna och mina diagnoser kan man träna bort, är dock på väldigt god väg med det om man kollar på hur långt jag ändå kommit i livet.
Mycket går att träna bort och lära sig att leva med helt enkelt, men jag känner mig så jäkla oförstådd och ensam i eländet som pågår i svackor i månader och året om.
Jag har alltid mått skit dåligt, har fått känna på korta stunder vad livet har att erbjuda men nästan allt är en stor kamp hela tiden.
Det är drygt att kämpa i perioder då signalsubstanserna i hjärnan sviker dig gång på gång.
Blir självmordsbenägen i perioder, ser inget hopp alls med någonting. Är helt trött och slut även fast jag bara klivit upp ur sängen (om ens de).
Har haft problem på jobb förr med att jag inte klarat av att sköta ett jobb, då jag har ångest av alla dess slag.
Ibland för att jag har prestations ångest, ibland för generaliserad ångest, ibland för att jag inte sovit tillräckligt eller ingenting alls knappt. Har drömt mardrömmar som förstört en hel dag för mig, som förstört att jag ens ville somna under ett par dagar. Listan kan göras väldigt lång faktiskt.
Mitt största problem är relationer, hur man förhåller sig till någon form av relation.
Ofta blir mina förhållanden till både familj, vänner och partner ett större problem då jag är rädd.
Jag är rädd för att bli lurad, sviken, sårad och framförallt att vara oälskad.
Den osäkerheten beror på mitt förflutna, jag har alltid som oftast fått sortera mina egna känslor och lärt mig att försöka hantera helvetet.
Alla i min familj vet vilken känslig individ jag är, även mina vänner och min partner.
Det är väldigt tråkigt och jobbigt när jag skaffar en kärleksrelation då det oftast är jag själv som stöter bort fast jag inbillar mig att de e min partner som stöter bort mig.
Jag har iallafall försökt tro att det beror på att jag har blivit sårad, sviken och är livrädd att bli ensam. Jag hänger upp mig mycket på min partner och försöker verkligen ge allt jag har i min relation, många gånger slår det över och blir fel.
Jag vill kommunicera om mina problem eller ett problem som ligger hos båda kanske, men det slutar oftast i självdestruktivitet och att jag stöter bort det jag älskar mest.
Jag hatar att inte kunna vara tillgänglig till allt och alla.. Men! Det alla måste veta är att jag knappt orkar ta tag i mitt eget liv.
Det som är självklart för andra är inte självklart för mig.
Det kan ta hur lång tid som helst innan jag städar, tvättar, diskar och ens orkar umgås med anhöriga ibland.
Jag tänkte på det här om dagen när jag kom hem till mamma då jag var helt slut eftersom att jag hade städat hemma.
Mamma hade lagat mat åt mig, jag sa till mamma att hon är duktig och tackade för maten. Förklarade även att jag ångrar att jag aldrig uppskattade det mer när jag var en bortskämd snorunge, bodde hemma och som bara tog för givet att tvätten var tvättad, disken var diskad och maten stod på bordet.
Inte ens efter maten sköljde jag av min tallrik trots att mamma sa till oss alla att de va de minsta vi kunde göra för att underlätta diskandet för henne.
Tänkte även på när vi var små, mamma fixade allt från att gå upp, packa, ta på oss kläder, lämna oss hos dagmamman för att sedan åka och jobba hela dagen.
När vi sedan kom hem var det samma visa, hon var "hemmafru" med 100% jobb om dagarna och vi flängde som ungar brukar göra bara.
Med tårar i ögonen sa jag det till mamma rakt från hjärtat, att hon trots allt det vi gått igenom tillsammans orkade allt detta. Nästan helt ensam.
Nu är hon dock tillsammans med världens snällaste man med hjärtat på det absolut rätta stället, som hjälper mig i vått och torrt om jag behöver det.
Min pappa har alltid sagt att han har lite svårt att förstå mig ibland, han har dock alltid sagt att det beror på att jag är en ung tjej och han är en lite äldre man.
Sen har min pappa aldrig haft ett dåligt psyke heller, visst kan han också vara ledsen när det händer något riktigt jobbigt men annars har jag alltid upplevt han som stabil.
Han grejar mycket med sina intressen som innefattar motorsport, ser världen med sin fru och när vi ses så pratar vi mest över en kaffe o umgås.
Pappa är en riktig krigare också, han har ett eget företag som han skaffade när han var ung och satsar verkligen mycket alltid.
Han har också levt hårt med olika former av relationer, och ändå alltid funnits som en trygghet för mig och min bror.
Pappa har alltid också försökt hjälpa mig så gott han kan, tyvärr är det jag själv som har uteslutit honom många gånger då han alltid var den kloka som satt gränser på mig som ung. (Det var inte kul i den åldern givetvis)
Men idag pappa, är du en av dom jag har att tacka mest för allt. Han visste i min tonår vad som krävdes för det mesta. Jag har inte hunnit tacka honom på riktigt heller för allt han hjälpt mig med, som att försöka ge mig olika intressen och inte fokusera på bara skit då han visste vad det innebär att ta fel kliv i den känsliga åldern. Han var väldigt noga med att tillrättavisa mig när jag hade gjort fel.
Minns när jag var liten och var sjuk, han köpte alltid tatueringstidningar till mig. Det minnet gör mig varm i hela kroppen.
Eller när vi varit iväg på tävlingar och bara varit tillsammans, guld värt.
Nu har jag ett super bra jobb, så fina vänner, Världens finaste pojkvän och familj som stöttar mig utifrån dom förutsättningar som finns. De e inte lika ofta längre som jag brakar ihop, men det händer.
Idag är en jobbig dag och jag ville bara skriva av mig lite.
Men jag är så oerhört tacksam för det jag har, trots att det gör skit ont att leva emellanåt
#hadefinthadegötthadehej
