Kimchi blogg

Så synd att man kan må hur bra som helst en dag, för att nästa dag krascha totalt!

Halloj, inte bloggat på länge nu. Men ja, jävlar vad jag måste skriva av mig!
Vet knappt vart jag ska börja, menmen.
Vi går tillbaka till December 2017, då jag har haft extrema problem med mage, trots att jag alltid tänkt att det är på grund utav min laktosintolerans, men när jag började få fler symtom så förstod jag själv att inget stod rätt till, så jag åkte till akuten och fick diagnos förstoppad, proverna såg normala ut och det var inget mer med det, fick lavemang och sedan blev jag hemskickad. Litar ju på läkarna att dem inte bara skulle felbedöma!
Gick några veckor å allt mer symtom började komma, jag fick ont i magen hela tiden oavsett vad jag åt, jag mådde illa och ville kräkas. Men en kväll fick det bli akuten ytterligare en gång pga olidliga magsmärtor, men samma sak igen, förstoppning trots att jag kunde gå på toa. Detta höll alltså på tills i slutet på January 2019, så då fick jag ta mig till vårdcentralen, vid det laget var jag så utmattad och trött, dov i princip hela tiden, åt ingen mat, mådde illa å hade extrema kramper i magen, så jag hade skrivit 2,5 A4 papper med symtom för jag orkade inte prata, min läkare på vårdcentralen, tog pappret och en penna, och började bocka i å sa ”Depression, Depression, Depression, Depression” till i princip allt. Det enda jag kunde tänka var att om jag blöder ur min rumpa och ligger å gråter pga smärta, så är det för min depression? Och att jag hade sådana ryggsmärtor efter min ryggoperation 2009 var också pga depression? Det kan inte stämma, han tog så olika prover och skickade mig till gastroskopi och rektoskopi. Det visade ingenting men mina avföringsprover visade tarminflammation, han gav mig diagnosen IBS, för har man psykisk ohälsa så har man oftast IBS, jag tänkte guuh vad skönt, jag har en diagnos och jag kan få hjälp äntligen, han skickade mig till en dietist och det var allt! När jag väl kom till dietisten så frågade hon mig om jag vill äta soppa eller dricka smoothie, jag kände .. ”Vadå soppa?” Jag ska inte gå ner i vikt, jag behöver äta bra mat som tarmarna kan ta upp. Jag började iaf med en FOODMAP, som folk sa var för IBS, ingenting hjälpte, det blev i princip bara värre med magen och jag blev skickad fram å tillbaka från akuten å vårdcentralen och fick en massa äckliga fibrer och mediciner som skulle drickas. Men fortfarande så ändrades ingenting, smärtorna blev värre och jag slutade äta helt för så fort jag svalde något fick jag ont i magen och spydde, det blev fullt i magen, kändes som att jag skulle explodera och jag kunde inte gå på toa alls, så fick köpa en massa laxerande för att kunna gå på toaletten, vilket inte är bra för tarmarna öht. Till slut kände jag att jag ringer 1177 och frågar, dem gav mig förslaget att skicka egen remiss till Medicinmottagningen så det var det jag gjorde, för jag blev så trött och extremt kränkt att min läkare sa ”mm” till allt och svarade inget mer, och när han tog mitt blodtryck på mig och ansåg att det var väldigt högt så sa han ”ja, du är ju född sån” trots att jag ALLTID legat bra till i blodtryck, aldrig legat på varken över eller under vad som är normalt, och jag som undersköterska reagerade starkt på att han ansåg att mitt höga blodtryck var normalt. Det var lång väntetid på att få komma till specialisten, så jag fick fortsätta leva som vanligt helt enkelt, men tackar så mycket att jag som vanligt åkte och lämnade blod, där dem då konstaterade väldigt hög blodbrist, och att jag bör kontakta läkaren snabbt för bedömning, min läkare bokade aldrig in mig på en ny tid, så månaderna gick och jag mådde allt sämre, men att kontakta läkaren igen var ingen ide för han tog mig inte på allvar, så när jag skulle tillbaka på blodprover för att se om jag kunde lämna blod så konstaterade dem ännu en gång att trots ätandet av järntabletter inte haft någon effekt och jag skulle ännu en gång kontakta läkaren, jag fick ingen ny tid så det blev ett akutbesök som slutade med hemskickning, åkte till vårdcentralen med min svärmor på morgonen för akut sjuksköterskan sa att vårdcentralen kan begära inläggning. Min svärmor är en jävel på att argumentera, för hon har sett mig VARJE DAG i två års tid och som jag levde, som en zombie, skulle det inte vara, arg som satan blev hon. Så till slut fick jag en remiss till akuten den 8/8-19. Den dagen förändrades mitt liv totalt.

Läkaren där var fantastisk, hon undersökte ALLT, och läste på mina papper om alla symtom jag har, tog blodprover och kissprover.
Läkaren frågade mig om jag var gravid, och jag sa ”ALDRIG I LIVET!! Jag har kopparspiral”
Hon ansåg även att det var extremt märkligt att ingen hade röntgat min magen och mina tarmar, så hon skickade mig direkt till röntgen,
Men som tur var så kollade jag mina provsvar på 1177 och såg att JAG ÄR GRAVID
Så det blev ingen röntgen, dem skickade mig till gynakuten för det kunde röra sig om utomkvedshavandeskaps, gynläkaren kunde inte se att graviditet satt inte på äggstocken, men jag skulle på uppföljning, 3 gånger fick jag åka till gynakuten med rädslan att något var fel på min bebis, dem kunde se att graviditet fanns i livmodern, men kunde inte se ett embryo. Sista gången jag var hos gynakuten så kunde dem äntligen se en liten plutt i magen, och att just nu, såg allt så bra ut som det kunde vara, men mina magproblem hade inte försvunnit. Den sista augusti så fick jag äntligen komma till Medicinspecialisten, som tog mig på största allvar, tog alla möjliga prover och konstaterat att jag har en stor inflammation i tarmarna, plus att jag har Reumatism Artros, och även att dem misstänker Ulcerös kolit, Mikroskopisk kolit och Chrons sjukdom. Fick nu betyder att oavsett vad kommer jag få medicinering mot mina magproblem och mina kroppsliga problem. Så lycklig att jag äntligen fått komma till en läkare som tror på mig och även kollar proverna ordentlig för att kunna konstatera att jag är sjuk, och det är INGENTING som sitter i mitt huvud. Så tragiskt att få bli behandlad på detta vis pga en depression som jag fick efter min fars självmord. Att läkaren kallar en för hypokondriker, och att alla mins symtom sitter i huvudet. Att man ser ner på psykisk ohälsa, det är helt sinnesjukt. Så ja, med detta inlägg ville jag mest förmedla att det är så himla synd att man inte blir tagen på allvar, någonsin pga psykisk ohälsa, att man förlorar jobb pga saker man inte kan rå för. Att behöva leva i detta samhälle. Det är bedrövligt!!!

Ni vet känslan när man vaknar å allt bara känns tragiskt?

Måste bara rekommendera denna underbara skjorta. Skön, bekväm och finns i olika färger. Bästa köpet hittils :)

Saknar jag tiden när livet var lite annorlunda ? - Ja

På denna bild ser ni mig, 22 år gammal.

Väldigt lycklig, kände att ingenting kunde stå i min väg. Jag jobbade deltid, studerande heltid och mina fritids intressen var att träna, dansa, sjunga och skriva musik. Jag kände verkligen på att det kan inte bli sämre. Jag och min pojkvän hade varit tillsammans i 2 månader, jag var så lycklig över det för jag blev så chockad över att någon verkligen ville ha mig som deras tjej, att älska mig och umgås med mig. (Just på denna bild skulle jag träffa min pojkväns syster för första gången)

Jag var så utåtriktad, älskade att träffa nya människor, socialisera mig och umgås med mina vänner. Jag var även med i en kyrka för det kändes så rätt just då. För social helt enkelt.

Jag bodde tillsammans med en tjej som jag som jag såg upp till mycket, och det kändes så skönt att vara inneboende och inte ha allt för mycket ansvar.

Min depression var under balans för att allting gick så bra så att säga. Jag utbildade mig till undersköterska, jobbade som vårdbiträde och som hälsocoach online. Jag hade min pojkvän, ett socialt liv och mycket aktivt. Men vad hände .......?

I November 2017 så trodde jag att allting kring min fars död var uppklarat, jag hade gått vidare, jag mådde bra och jag hade accepterar att min pappa valde själv att avsluta sitt liv pga sig själv och ingen annan.

Men pappas förflutna började komma upp, trots att jag förlåtit honom för skadan han orsakat mig så fanns det fler hemligheter som spökade. Jag hade ett till syskon ... Någon som jag gått hela mitt liv å trott det var min kusin. Och det värsta var nog att min pappas sida av familjen erkände vad de egentligen tyckte om mig, jag var inte bara min fars förstfödda vilket var en skam, utan jag var även ful, tjock och patetisk som människa, ett misstag i denna värld helt enkelt. Från den tiden gick bara allt åt helvete. Jag tappade bort mig själv helt. Jag lyckades bli lurad på nästan 40 tusen kronor av de jag trodde var dem närmaste vänner jag hade. Jag satte mig verkligen i skiten.

Jag var så stolt över mig själv som orkat hålla mig så stark från alla hemskheter, jag hade accepterat att jag inte var världens smalaste, men jag älskade min personlighet så mycket, jag trivdes så i mig själv, allt var på topp. VARFÖR .....?

Nu hade jag verkligen nått botten, min depression var nästan bort om all räddning, att jag blev uppsagt ifrån jobbet och studierna pga min psykiska ohälsa ledde till att jag inte kunde betala hyra, så tjejen jag bodde hos gav mig ett ultimatum, ”betala hela hyran eller flytta ut” trots att jag betalat så mycket för henne å inte fått tillbaka så krävde hon återigen pengar. Som tur var så hade jag ju min pojkvän och hans familj som kunde ställa upp och hjälpa till, men den miljö jag är uppvuxen i så är man svag om man ber om hjälper eller får hjälp. Det tog emot så mycket. Men tack vare det så fick någonstans att bo, jag hittade ett nytt jobb som jag verkligen älskade, och jag hittade en 2:a att hyra i Uppsala av en kvinna. Allt började falla på plats och jag skaffade mig två katter till för att belöna mig själv.

Tråkigt nog bodde jag bara där 2 månader, då kvinnan jag hyrde av inte fått godkänt av föreningen att hyra i andra hand, återigen tillbaka till min pojkväns föräldrar, samt att de hjälpte mig med mina skulder som jag satt mig i för att jag inte fått tillbaka pengar jag lånat ut. Vilket skapade mer ångest och oro hos mig då dem inte längre kunna unna sig saker och leva som tidigare. Och i samma veva förlorade jag det jobb jag hade pga sjukdom. Jag blev alltså sparkad pga kronisk inflammation i tarmen. Så sjukt !!!

Och idag den 25:e november 2018 så står jag här, nästan lika glad. Men en lång väg kvar att kämpa. Jag måste bygga upp det som rasat, alla vänner jag sa upp kontakten med för de tryckte ner mig, ”familjen” jag fick hålla mig borta ifrån. Så sjukt jobbigt att varje dag känna att man inte är värd något, att man inte är tillräcklig för någon eller något. Att oavsett vad man gör blir det fel, att känna att man inte är älskad eller gillad av någon. Att man har en kontant känsla av tomthet och ensamhet. Det är det värsta. Att fightas med tankarna om man ska fortsätta leva eller bara ge upp. Är livet verkligen värt det eller ej? Hur tillåter man ens sig själv att hamna såhära långt ner på botten, hur kommer man tillbaka och börjar älska sig själv å sin kropp igen? För många frågor, inga bra svar. Jag har helt ärligt tappat vem jag är. Och jag vill tillbaka, men hur? Och det blir inte bättre att människor påpekar hur dålig jag är eller dömmer mig.

Hur skapar man nya vänskaps relationer när de vänner du haft i flera år svikit och sårat dig så pass hårt? Jag var så social å kunde skapa nya kontakter, nu blir jag oftast nervös å skäms när jag träffar nya, jämför mig med de fina tjejerna jag träffar, tänker hela tiden negativt om mig själv och vad andra tycker om mig. Att de lär tycka jag är konstig, tjock, dum osv, för jag ej ser ut som dem eller haft en bra uppväxt som dem! Jag brukade inte bry mig, varför bryr jag mig så mycket nu? Det är helt sjukt hur saker kan förändras så snabbt. Och hur skapar man nya relationer när folk anser att man är konstig?

Trots att det hänt så mycket skit i mitt liv måste jag ändå berätta hur tacksam jag är över att ha världens underbaraste pojkvän i mitt liv. Han har nu stått ut med mig och mina problem i 14 månader, och jag älskar honom mer och mer för varje dag. Tack vare honom har jag fått en familj, som jag inte riktigt haft. Men en familj som stöttar mig, finns för mig och hjälper mig, och att jag kan ge lika mycket som jag får tillbaka. Hoppet om mänskligheten kanske inte är över?

Har köpt så mycket böcker om psykisk ohälsa och laddat ner appar, kollar bloggar. För jag ska faan vinna över demonerna i huvudet.

Mitt budskap med detta är egentligen att jag vill få alla att förstå hur underbara å vackra ni är. Och vad du tror att andra tycker om dig, är bara tankar som du har. De flesta människor är inte de som dömer. Öppnar du upp dig så kan det förstå och kämpa med dig istället. Alla kommer inte att svika dig, oavsett om du väljer att tro på det eller inte. Vi alla människor är olika och vi alla har en daglig kamp med något, något som andra kanske inte känner till eller märker.

Jag har iaf valt att fortsätta kämpa, och det är de ni kommer att få läsa om här. Det är viktigt att man är snäll emot sina medmänniskor och inte dömer. Gör en god gärning, hjälp någon. Psykisk ohälsa är på riktigt .... Ta tag i situationen och sluta aldrig å kämpa. Målet är närmare än man tror.

God morning allihopa. Har tänkt lite på dehär med killar osv. Det finns så många svin ute i världen, men så få underbara killar, och vart är dem ? Efter alla fuckboys man har fått genomlida, dem som säger att de vill ha mera än bara sex, men gör det sanna motsatsen. Har jag tappat mig helt, Vad är det egentligen för fel? Har vi tjejer kanske för höga förväntningar när det kommer till hur man vill att killen ska vara? Eller hur man vill att relationen ser ut, och sen blir det bara knas sen, asso det är en sådan klurig fråga. För mig är killar sådana konstiga individer, jag drar inte alla över samma kant här, men att killen säger hela tiden "Jag är ingen fuckboy" men gör tvärtemot måste juh bara betyda att han är en fuckboy, men intalar sig att han inte är det så mycket så att han själv börjar tro på det eller? Asso jag har helt gett upp hoppet om att ens hitta en normal kille med samma värderingar som mig! Visst så vet jag att mitt utseende är flörtigt och att jag kanske ser ut som en tjej som bara vill ligga, men ska verkligen utseendet ha sådan stor påverkarn eller mening. Det handlar väl ändå om att man ska acceptera varandras personlighet och lära känna den, inte bara träffa en brud för att hon ser "Sexig" ut ? eller har jag fel? Tjejer ni som läser ni får gärna rätta mig om jag har fel. Och självklart så måste man keep in mind att killar är byggda på ett annat sätt än vad vi tjejer är, att vi tjejer är känslomässiga, överanalyserar allting, och kan verkligen tro saker om en kille kanske inte svarar eller inte har lika mycket kontakt varje daga och behöver mycket bekräftelse, Vi bryr oss så extremt jävla mycket, om folk som kanske inte förtjänar det heller! Vi visar så mycket kärlek och omtanke till våra medmänniskor, vi är sköra och går lätt sönder,vi kanske även svarar på sms på en gång för att vi faktiskt vill prata med personen, det betyder inte att vi är desperata!! Och när det kanske kommer till telefon och sms, att vi tjejer är snabba på att svara och skriver mycket för att vi gillar att prata med dem som vi tycker om, medans killar kanske ser på en gång att vi skrivit, men väntar typ 3 timmar på att svara, för att dem anser att de inte behöver svara på en gång. Men jag känner på samma gång att om man tycker om någon borde man egentligen vilja prata med personen mycket, och visar för varandra att man faktiskt tycker om och uppskattar personen i fråga. Vill man träffa någon så säger man det, vill man prata med någon så pratar man med personen. Vill man ha någon i sitt liv så ser man juh till att bibehålla kontakten och verkligen försöker från bådas håll, Och verkligen visar att det är detta man vill, eller har jag fel? Varför göra allting så himla komplicerat hela tiden? Vi tjejer är faktiskt inte menade för bara sex, vi är verkligen så mycket mer än så, och ska verkligen inte settle for less. För vi har så sådan stor betydelse. Varför ska det vara så jävla svårt att bara visa någon att man tycker om den? Jag blir galen på detta, så otroligt trött på att bara träffa killar som säger en sak, men gör en helt annan! Vet att det finns många bra killar därute också, men vart faan håller ni hus? Jag är så sjukt trött på att få mitt hjärta krossat! Får la bli nunna eller något, och hålla mig borta från killar//Kimberly

Hejsan allihopa, nu har jag inte bloggat på ett tag, men hoppas på att komma igång igen.

Det är så mycket som har hänt sedan sist, Menja kan börja med att berätta att i fredags så tog jag studenten efter 5 års kämpade haha. Som få av er redan vet så har jag pluggat vård och omsorg tidigare och sedan bytt till Estet. Men nu är jag påväg mot universitet, jobb eller komvux. Musiken kommer alltid lika mig nära hjärtat å jag vill verkligen fortsätta kämpa, mitt mål var att flytta till antingen London eller USA för att plugga musik, men nu tyvärr så får det vänta. Då musiken kräver mer tid än vad jag har just nu och även pengarna som inte finns tillgängliga just nu. Att gå till en sångpedagog och dansa kommer jag att göra på sidan av pluggandet till barnmorska och även jobbet. Så att jag ändå kan hålla musiken levande under tiden, Ni som håller koll på min fb, insta och youtube kanal kan ju se efter om det kommer något nytt om musiken, å ni andra, gå in å kika. Men nu till det som jag egentligen ville dela med mig av ifrån början.....

Är kärlek verkligen överskattat?

Som ni läsare jag haft sen tidigare kanske har märkt, har jag skrivit ganska mycket om mitt ex, som jag egentligen aldrig hade så starka känslor för. Problemet just nu är att jag har blivit kär för första gången på riktigt vilket jag aldrig trodde skulle hända. Att jag som är en rätt så känslokall människa skulle känna något så starkt för en annan människa som är den rena motsatsen till vad jag gillar i en kille, hahah. Att jag skulle bli blödig, vilja ha romantik och klara av att se romantiska filmer utan att få ont i hjärtat för dem gör bort sig så mycket. Det kunde jag aldrig tro!! Problemet med mig är att jag vill inte känna såhära för någon, jag vill inte vara kär, då det alltid slutar i tårar, Det roligaste av allt är att kille jag gillar, gillar mig men gillar även en annan tjej. Å jag kan inte förstå hur man kan känslor för två tjejer samtidigt. Det låter helt sjukt i mina öron. Menmen, killar kan vara lite knasiga ibland, speciellt då kille jag gillar är 17 å jag är 21. Det är en stor ålderskillnd som jag egentligen känner inte passar ihop. För vi vetju att många killar i den åldern är fortfarande väldigt omogna.Speciellt när personen i fråga är helt bipolär i sitt sätt att vara. Att ändra sig konstant för att han inte vet hur han vill ha det. Vilket kanske inte var det bästa att falla för heller. Jag vet dock inte hur jag ska göra då jag aldrig varit i denna sits förut! Sen att ens så kallade bästa vän ber en att göra saker å säga saker åt den kille som inte är jag. Vilket även har lett till att han har börjat ta avstånd. Förväntar man sig för mycket utav kärlek? Att det är som en sagovärld ungefär? Jag vet inte då jag är så dålig på att våga känna saker för andra killar.Ska man verkligen kämpa för någon som inte verkar vara värd din tid och energi? eller ska man bara släppa det?..... ÅÅhhh det är så himla komplicerat, å jag som har gått å blivit kristen mitt opp i allt också, hur ska detta gå egentligen? Ska man verkligen fortsätta kämpa för någon som är yngre än en själv, eller fortsätta kämpa för någon som är väldigt nonchalant i sitt beteende? Jag är så himla dåligt på detta! Å ett annat problem är att jag vet inte riktigt om jag vill ha ett förhållande fastän jag vill det, men att behöva ljug för sin bästa vän, då hon ändrar sig hela tiden, så det är svårt att kunna kommunicera med henne om detta. Är vi tjejer lika komplicerade som killar egentligen, eller gillar vi att göra saker komplicerade för att slippa ta hand om det senare? Mycket frågor i ett. Har ni några tips så får ni gärna kommentera! Jag kan vara otroligt bra på att ge råd om kärlek, men att förlja dem själv , de kan bli svårt haha. Att stötta bort känslor är jag bra på, men kanske inte är det smartaste när det kommer till kärlek, då det kommer käka upp dig innifrån, jag som själv aldrig har haft problem med att vara ärlig , säga vad jag tycker å göra som jag vill. kanske dags att börja skärpa sig....

Anyways så lovar jag att börja blogga mer, allt ifrån känslor, till musik, till elände osv. xoxo Kimchi