Jennie Linnarsson

Exakt två månader sedan jag skrev ett inlägg här.
Kände äna att de var dags igen!

Det har varit så mycket, så otroligt mycket för mig de senaste.
Om inget annat har mitt psykiska tillstånd varit med om en rejäl berg- och dalbana.

Mycket har handlat om att jag verkligen inte trivs med mig själv, mina brister, mina misstag, egentligen allt dåligt jag gjort/tänkt har dykt upp i huvudet och ställt till det.

Mitt minne har försämrats pga all stress men försöker träna upp det så gott det går.

När ska man egentligen bli nöjd med sig själv?
Ibland kan jag faktiskt vara nöjd över mitt utseende men det är långt ifrån alltid.

Det är så mycket mer än vad jag skriver här som gör att jag mår sämre dessutom.
Men sådant som jag skäms alldeles för mycket för att skriva ut.
Kanske nångång i framtiden kan man våga berätta vad min depression har orsakat mig.

Men jag gör som jag alltid gjort.
Håller mig instängd inom mina väggar hemma då vänner har man alldeles för få av.
Pga en rad olika anledningar.

Man mår som man mår och de får man fan för oavsett vad.

Det positiva som gjort att jag även inte tänkt på bloggen är mitt nya jobb som jag stor trivs med!
Goa kollegor & helt annat sätt att jobba på, så skit roligt att lära sig nya saker!

Nu är jag ledig fre,lör samt söndag & idag skall jag ha en riktigt ”tjockis-kväll”.
Det blir lätt såna kvällar när man känner sig nedstämd.

Hoppas ni andra har det bra!
Vad ska ni göra i helgen?

Precis så är det just nu...
Jag kan inte längre vara tyst, för då tynar jag bort fortare.
I detta nu sitter jag och gråter floder...
Jag är så jävla ledsen & orolig..

Inte nog med att man fick ett jävla piss besked för ett tag sen...
nej, nu är det till och med värre.
Min älskade älskade älskade älskade vovve Leo, är dålig och har tyvärr inte långt kvar... en hjälte som fick mig, som 10 åring, att sluta vara rädd för hundar och verkligen hitta en otrolig vänskap.
Jag har alltid sett Leo som MIN då han jämt & ständigt dragits just till mig, han har funnits där när jag varit ledsen, vi har lekt & haft roligt, och blir alltid super glad när jag kommer!
Nu gör det sådär SJUKT ONT i mig..
vet verkligen inte vart jag ska ta vägen.
Huvudet är totalt kollaps och min egna ”sjukdom” förvärras.
Psyket är totalt i botten och jag vet absolut ingenting.
Min älskade Leo (13 år nu 28 dec), finns inte ord som kan beskriva hur jävla mycket jag älskar dig.
Finns inte ord för hur tacksam jag är över att du visat mig hur mycket kärlek en hund kan ge.
Jag kommer vara stark och finnas där när du måste somna in...
Trots den enorma hemska jävla smärtan de kommer ge mig.
För du & jag, vi är ALLRA bästa vänner.
Du & jag föralltid älskade du.
Kommer aldrig aldrig NÅGONSIN älska en hund så jävla mycket som dig,
Du är MIN Leo, min ❤️

Tårarna faller, likt ett vattenfall.
När ska denna mardröm sluta!?

Försöka gråta sig till sömns, ja det blir nog så.

(Den allra snällaste & mest finaste hund som finns!) ❤️

”Gokväll”

Ett sånt där sorgset inlägg är nu påväg igen...

Bomberna släpps... en efter en.
Magen vänder sig ut & in för man hänger inte med.
När började allt gå så fort?

När man gång på gång får höra att man dessutom inte nämns är så otroligt ledsamt.
Man söker efter uppmärksamhet men ingenting hjälper.

Just därför ligger jag här, medan tårarna faller ner för min kind.
För rädd för att öppna käften.
För oförmögen i mitt eget psyke att orka med allt.

Än är allt inte helt och lagat ännu & hålet av den ”brutala förändringen” lär inte läkas på länge.

Hur kan man känna sig så äckligt bortglömd?
Att man knappt vill umgås med en?
Alla andra nämns men en själv får hamna i skuggan för man är den med störst ansvar & ”ska klara av” såna här situationer.

Men inom mig finns en liten flicka som desperat ropar efter uppmärksamhet, men blir aldrig hörd?!
Vafan ska jag göra? Jag går sönder...

Känner just nu att jag kommer få somna med tårar fallandes tills jag somnar, det blev lite för mycket just nu.

Min hjärna klarar inte allt på samma gång.
Så nu gömmer jag mig under täcket & ropar efter John blund...
Godnatt.

- Jag vet att det blir bättre men det känns inte hittills
Jag fastnar i tankar och försöker ta mig loss
När jag tänker på dagen, någonting hände mellan oss.
Men jag blev lämnad här, som tack för hjälpen
Vi gick skilda vägar, greppade tag i andras händer.
Löften om att bry sig som inte längre finns mer
Va ärlig mot dig själv, va det såhär det skulle bli? -
- Sofijah, när livet sviker.
✌

GNÄLL INLÄGG!

Hur ska man orka?
Varför är jag så trött hela tiden?
Varför är jag på dåligt humör hela tiden?
Jag ska försöka klargöra för alla nu hur jag fungerar.

Mitt huvud funkar på detta vis:
Ja! Jag kör mitt race i hopp om att göra saker som håller igång mig från att bryta ihop.
Jag har fruktansvärt lätt för att glömma, både viktiga & oviktiga saker.
Min diagnos är : Recidiverande Depression.
Detta är en liten sammanfattning av hur de är.

Det är alltså inte direkt kul för mig.
Jag överreagerar saker & ting.
Jag tar åt mig enormt mycket, helst negativa saker.
Hamnar jag i tjafs eller bråk så anser jag att ALLT ligger på mig.
Jag känner mig oftast inlåst både fysiskt & psykiskt.
Jag kämpar varje dag med mig själv & mitt mående.
Att JÄKTA mig funkar inte.
Då går jag in i stridsberedskap & du kan räkna med att få aggressiva svar tillbaka.
Det är svårt att försöka få folk att förstå hur JOBBIGT de faktiskt är att må som man gör.
Att folk inte ens TROR att man har ”minnestörningar” tex.
Utan enligt många så är man bara ledsen en liten stund, men allt annat funkar.
Nej.
Ska jag ge er min dagliga bild då är de som om jag supit ner mig i säkert ca 3 veckors tid & har mina livs största minnesluckor.
Vissa dagar kan jag inte ens komma ihåg vad jag gjorde för en timme sedan.
Nu ska jag försöka ta mig ur denna ”lilla” svackan jag har idag, även om jag mår riktigt riktigt röv dåligt.
Och nej detta var inte för att få medlidande, vill ge folk mer insyn på psykisk ohälsa.
Ciaooo

Hello på er!


Nu är det en sån där natt igen där tankarna flyger omkring.

Får dra lite snabb sammanfattning bara.

Jag fick alltså flytta till en trea för ca snart 2 veckor sen.

Har sen dess grejat som baaaaara den med att försöka få iordning kaoset som blivit av flytten.


Men iallafall såhär ligger det till just precis nu.

Har inte ätit min antidepressiva på ett par månader så är tillbaka till det måendet jag hade innan, ska börja ta dem nu igen, men dem första dagarna kommer inte bli enkla.

Suttit precis och försökt trösta min dotter som vaknade upp ledsen, ingenting hjälpte och jag kände hur tårarna ville komma fram pga den maktlöshet man känner.
Riktigt hopplös är känslan.

Man vill inget hellre än att ens barn ska vara glad, kunna sova bra och att allt bara ska vara bra.
Nu sitter jag här medan hennes bonuspappa försöker trösta henne då jag blev tvungen att sätta mig ner.

Vill så gärna orka så mycket mer, men kroppen säger ifrån och jag måste kliva tillbaka ett steg.

Ligger ner nu, med en klump i magen.

Jag vill inte må såhär längre!
Jag vill vara pigg! Jag vill vara frisk!
Jag vill inte ha min psykiska ohälsa!
Jag vill inte ha min depression!

Men vad ska man göra?
Bara försöka börja med medicineringen igen och hoppas på det bästa.

Känner mig så tom.
Folk kallar mig tråkig & svag.
Ja, jag kanske anses som tråkig då jag inte kan hantera min ork så mycket.
Jag kan INTE bara rycka upp mig och bege mig ut på en promenad på ens 10 min utan enormt mycket positiva känslor.
Vissa dagar orkar jag städa & greja hela lägenheten eller dra ut och hitta på något, men det tar också enormt mycket kraft, för flera dagar framöver.

Svag? Ja, jag känner mig svag varenda sekund av dygnet.
Jag känner inte den styrka som andra säger att jag har.

Jag BAD INTE om att få denna sjukdom?
Jag bad inte om att få må som jag gör.
För jag hatar det.

Folk kan tycka att jag kanske pratar mycket om mitt barn m.m, men det är faktiskt tack vare henne som jag orkar komma upp ur sängen ens.

Det är mitt barn, som med hjälp av hennes enormt stora underbara hjärta av guld som ger mig den lilla kraft som jag behöver för att klara av en hel dag.
Hon kan komma springandes mot mig och ge mig en stor underbar kram.
Helt magiskt hur den kramen, just den kramen, kan ge mig så sjukt mycket!

Men all kärlek till min familj, de vänner som står mig nära som finns där för mig och ger mig den boost jag behöver!


Nu blir det att försöka lugna ner huvudet & se om man får någon sömn...

Gonatt!

Varför?


Vad jag känner är väldigt otydligt.
Vet inte ännu riktigt HUR jag ska känna heller för den delen.

Det klagas från båda håll, precis som om jag ska lösa det.
Vill, men vågar inte säga ifrån.
Och jag vet inte varför.

Varför ska det vara så svårt?
Det är nog med att jag fortfarande bearbetar det hela + har min depression.
Det är illa nog för mig.
Dessutom har jag flytten framför mig 1 feb (japp, fått tag i en 3a som vi ska flytta till! ).
Vilket det också överhettar min hjärna.


Men de svåraste & det jag mår mest dåligt över är hur bortglömd man kan känna sig.
Det skrivs när andra gör ditten & datten, men när man själv gör något så finns det inte på kartan.

Sist fick jag uppleva något som fick mig att grina en stund på kvällen när dottern hade somnat.
Vi hade ätit mat (var på besök).
Kände att personen vi var hos knappt la märke till mig... känns inte som om det finns intresse för mig.
Jag blir istället ett störande moment som till varje pris söker uppmärksamhet...

Så jobbigt bara av tanken så här sitter jag med tårar.

Vad ska jag göra? Vad KAN jag göra?!
Vad VILL NI att jag ska göra?

Vet inte om jag känner såhär bara för att de är såpass nytt.. men ah.
Skönt att få skriva av sig även fast jag vet att båda parter lär läsa detta...

Jag är inne i en fas, där jag knappt sover och vill knappt äta.
Hur jag orkar stå upp och kämpa mig igenom en hel vardag är tack vare min dotter.

Utan henne vet jag inte vad jag hade gjort.
Mina små stunder med villig energi gör jag så mycket jag bara kan på, trots att de blir för mycket ibland.

Ingenting känns lätt just nu.
Hur glad jag än försöker vara runt mina nära & kära utanpå, så gör det så ont inuti.
Att leva med psykisk ohälsa är ett helvete och det är inget jag ens önskar min värsta fiende.

Denna sega, trötta känslan man har i kroppen hela tiden.
Man orkar verkligen ingenting.
Man gör de man tycker är kul men allt annat som BÖR göras kanske får vänta en dag eller två.


Nu får de vara slut på klagandet och jag får försöka få dottern till att somna om.

” Med ett fake smile kommer man långt utan frågor. ”

Godnatt ⭐️

Ja, jag vet att jag typ gnäller för de mesta nu,
Men så är det!

Natten är kommen och tankarna börjar yra omkring.
Av någon konstigt anledning får jag en känsla av att man blir lurad.
Det gör liksom ont i magen.
Jag ser vanliga gamla tecken.
Jag känner rädsla.
Men jag vet inte för vad.

Jag vill inte tro på det jag känner.
Men hittills har magkänslorna stämt in rätt bra.
Känns som om man är i en labyrint och aldrig kommer hitta ut.

En liten positiv ljusglimt hade gjort så mycket i denna dystra tid jag går igenom.
Jag HATAR höst/vinter tiden..
det enda som är roligt är ju min födelsedag & julen.

Varenda litet hemskt besked jag fått i mitt liv har hänt under höst/vinter halvåret.
Därför runt slutet på augusti ställs min kropp om och jag blir mer deprimerad än vanligt.

Känner mer sorg, mer hopplöshet, mer negativitet.

Det som jag brinner för och som får mig att ändå fungera i vardagen är min älskade dotter.
Utan henne vet jag inte vad jag hade gjort.


Jag känner ilska nästan mot allt, minsta lilla.
Minsta lilla som egentligen inte skulle stört mig i vanliga fall stör jag mig på så otroligt mycket nu.

Allt tjat ger mig dubbelt så mycket press, all frånvaro ger mig dubbelt så mer känsla av ensamhet.
Ja, som ni förstår så ökar den negativa delen en aning under detta halvåret.

Aja, fått ur mig en del iallafall,
Har jag klarat av alla andra år så kan jag fasen klara detta med!

Styrkan & viljan är med mig iallafall...

Ungefär så undrar jag..?
Varför ska allting vara så svårt?

Varför kan man inte bara bestämma sig?
Varför måste det vara så mycket annat runt omkring?

Huvudet snurrar dygnet runt, så det är då inte lätt att somna.
Pressen från vartenda hörn och tränger in mig i en vrå.
På allt detta har jag dessutom blivit förkyld och ligger med 39,5 graders feber just nu.
Förvånansvärt pigg ändå för att vara såpass hög feber.
Men de får man väl fan för efteråt.
Ryggen värker och allt bara... ja, allt bara skriker blä just nu.
Har inte ork eller lust med någonting just nu.

Får försöka sova så jag orkar gå iväg med dottern till dagis imorgon... ❤️

Säkert hennes förtjänst att man ändå är så pigg som man är, hon är ju trots allt mitt ljus i de allra mörkaste stunder!
Ingenting slår henne ❤️


”Perfect two”
Näe, godnatt på er!

Godmorgon...

Helt otroligt att vara vaken vid denna tiden för min del.
Men efter flera gångers vaknande med panikattacker så gav jag nu upp.

Vet inte varför men de är väl pågrund av allt runt omkring mig som hänt.

Känner rädsla i hela kroppen, rädsla över att glömmas bort.
Men hoppas det inte blir så.
Känns nästan som jag blivit utbytt?

Känner mig så ensam fast ändå inte.
Jag är evigt tacksam för de personer som ändå hört av sig och frågar hur man mår.
Jag ger dem ett fake smile och säger ”det är lugnt, det får gå, jag mår bra”.

Plötsligt känner jag så enormt ansvar.
Att se till så man ses, att min bror kan vara delaktig m.m.

Det svider lite i mig varje dag ännu, men det går väl över?
Huvudet snurrar i alla dessa tankar och känslor.

Men i allt detta mörker kommer ett ljus.
Idag ska jag få göra det jag tycker allra bäst om.
Idag ska jag få åka till Ullared för min årliga julklappshandling.
Har ju ca 4 familjer som det ska handlas till..
så hoppas dagen blir bra!


Hejsvejs på er! ❤️