RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-04-05 07:12:47

eemmacf blogg

eemmacf blogg på Nouw

♡ Mamma ♡ 1974-2019

2019-03-29 21:12
Från eemmacf

Lo♡ 26/10 Förlossningsberättelse

2018-11-14 22:34
Från eemmacf
Så var hon här, vår lilla mini som vi är helt kära i Allt känns underbart och vi kan inte vara lyckligare över att äntligen få träffa vår efterlängtade lilla Lo♡ Och Melina är just nu världens stoltaste storasyster!


Jag vet att några är nyfikna på att höra om förlossningen då den kanske ser lite annorlunda ut jämfört med många andras. För oss var det inga tvivel om att föda helt naturligt utan en massa undersökningar, prover eller medicineringar. Efter att ha läst och pratat med många andra som haft liknande förlossning så kände vi oss väldigt trygga i våra val och 100% säkra på att det var precis såhär vi ville ha det. I mina ögon är en förlossning det mest naturliga som finns, varför krångla till det?

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Lo föddes fredagen den 26/10, v.39 (38+6)

Ungefär 1 vecka innan förlossningen började jag känna mig ännu mer trött och tung än innan, kunde knappt sova alls och jag hade smärtor överallt. När Melina inte var på förskolan så hade vi barnvakt för jag orkade verkligen ingenting. Jag bara låg ner och tog det lugnt hela dagarna.

På onsdagskvällen blev trycket ner mot bäckenet tyngre, som att bebisen och min överkropp gått upp 20kg till och det var obehagligt att sitta upp. På torsdagen blev det ännu jobbigare.

På fredagen skjutsade jag iväg Melina till barnvakt vid 11-tiden och hela morgonen funderade jag på att ta med hennes övernattningsväska som vi packat i förväg. Jag hade liten känsla av att bebis var påväg, men jag vågade inte hoppas och struntade i den.

Jag for hem, satte mig i soffan för att ta det lugnt och kika lite på tv/youtube. Exakt 14.00 hade jag första känningen, magen ville tömmas (Anledningen till att jag kollade på klockan är för att förlossningen med Melina började på precis samma sätt. Kollade därför alltid på klockan de sista veckorna när jag behövde göra nr 2 ). Jag vågade såklart ändå inte tro på att det hade satt igång, men 25 minuter senare behövde jag gå igen och denna gång fanns en molande värk i magen. 20 minuter senare, samma sak. Vid det här laget förstod jag att förlossningen hade startat och som lovat så ringde jag Magnus så fort jag trodde att det var dags. Vid 15.30, när värkarna kom var 15e minut ringde jag förlossningen som sa till mig att jag var välkommen in. Eftersom första förlossningen gick fort för att vara förstförderska så fick jag komma redan då om jag ville.

Strax efter 16.00 var Magnus hemma. Vi packade ihop det sista och jag tog en dusch. Jag kände mig helt lugn och avslappnad, ville gärna bara stanna hemma och njuta. En hemmafödsel var för mig en önskan men tyvärr inget alternativ av olika anledningar. Istället ringde vi in igen vid 17.30 och for strax därefter. Då kom värkarna ungefär var 10 minut.. Eftersom jag förberett mig väldigt mycket på hur man på naturlig väg kan lindra smärta genom andning, avslappning, lugn och trygghet, så var jag fortfarande väldigt lugn och kände mig självsäker. Jag "dök in" i mig själv, andades och välkomnade varenda värk.

Väl framme vid 19.00 fick vi ett rum på en gång. Värkarna kom då med ca4-5 minuters mellanrum. Vi träffade personalen som skulle vara med oss fram till 21.00, supertrevliga båda två! Vi gav dom vårat förlossningsbrev och som väntat blev det några frågetecken då vi valt att gå ifrån många av deras rutiner. Barnmorskan tog dit en gynläkare (om jag minns rätt) som ville diskutera med oss vilket ändå kändes ok för mig. Det som dock inte var ok var hennes attityd, vilket gjorde att mitt lugn försvann och värkarna avtog för en stund. Även barnmorskan såg smått chockad ut över läkarens sätt att prata och började säga emot henne för att få mig att känna mig trygg och lugn igen. Så fort läkaren var ute ur rummet satte värkarna igång igen.

Efter det så väntade vi bara in tätare värkar. Vi satte på lite musik, drog fram allt gotte och tände de batteridrivna ljusen vi packat med oss för att få en mysigare känsla i rummet Jag hade jättesvårt att hitta en bekväm ställning då jag var så himla öm i bäckenet. Förlossningssängen är ju ett skämt och det gjorde ont både när jag satt och stog upp. Det funkade ett tag att sitta på en boll och luta mig mot sängkanten men fick tillslut lägga mig på sidan i sängen. Värkarna hade blivit betydligt starkare vid det här laget men det funkade fortfarande alldeles utmärkt med att bara andas, samtidigt som jag kramade om Magnus. Jag upplevde aldrig värkarna som onda utan mer bara riktigt spända och "ihopdragande".

Vid 21.00 var det dags för byte av personal och in kommer samma barnmorska som när Melina föddes! Både jag och Magnus kände oss väldigt trygga på en gång. Vi märkte snabbt att hon läst brevet noga då hon arbetade precis som vi önskat. Det kallar jag en bra barnmorska! ♡ Efter att hon och uskan kollat läget med oss och lyssnat med trätratten lämnade dom oss själva.

Ca 21.40 fick jag helt plötsligt en jättelång och stark värk och ett ännu större tryck neråt, poff så gick vattnet! Och direkt kom krystvärkarna. Jag låg fortfarande på sidan i sängen och hade Magnus sittandes i fåtöljen framför mig. Lugn, trygghet, avslappning och andning var fortfarande den smärtlindring jag hade och tack vare den så kunde jag känna varenda steg mot att få träffa bebisen ♡ Jag lyssnade hela tiden på kroppen och visste precis hur jag skulle göra. Personalen var som önskat helt tysta, förutom någon gång då barnmorskan frågade mig om jag ville ställa mig på knä då jag gärna hade velat föda upprätt för att få hjälp av tyngdkraften, minska risken för bristningar och skador på svanskota. Hade bett dom i brevet att stötta mig till att föda på de sätt jag önskat men det gick verkligen inte, så jag låg på sidan istället.

Vid varje krystvärk kramade vi om varandra. Magnus påminde mig om att andas och jag fokuserade på att hålla lugnet.

5-6 krystvärkar senare så var hon ute, klockan 21.52.


Vår älskade lilla Lo 2914g och 48cm♡ Som vi längtat efter henne! Ett av de finaste ögonblicken i mitt liv. Det kändes som att det bara var vi där, helt nykära. Personalen var helt tysta.



Efter att ha klämt ut moderkakan själv (i upprätt läge denna gång) utan en massa tryckande på magen eller dragande i navelsträngen så blev vi lämnade själva. Moderkakan lades i en skål, navelsträngen klampades och klipptes först efter drygt 2 timmar när vi sa till. Efter det så vägde och mätte vi henne, jag tog en dusch och sen gick vi in till bb och vi sov hud mot hud resten av natten ♡


Även om jag önskat att föda hemma så är jag ändå väldigt nöjd med förlossningen. Förutom läkarens besök så var allt precis som vi ville. Jag födde kanske inte i den ställningen jag ville och jag tog inte emot henne själv som jag hade önskat, men det var ändå perfekt ♡ Det viktigaste för mig var att hålla lugnet och känna tryggheten då jag tror att det är det viktigaste för att en förlossning ska gå så bra som möjligt utan komplikationer, därav önskan att föda hemma. Men med Magnus vid min sida blev det så bra som det kunde bli ändå♡ Jag är glad att de andra i personalen lyssnade och förstod. Då jag aldrig har fått en bra bild av vården så var jag beredd på att det skulle bli värre på olika sätt men det blev över förväntan. Vi ville ha känslan av att det bara var vi där och den fick vi. De pushade mig inte, de pratade med låg samtalston och var helt tysta när hon kom ut. Det var ingen stress med vikt och längd, inga jobbiga sladdar, ingen medicinering på något sätt och inga stick på mig eller bebis. Allt var helt naturligt♡

Magnus var världens bästa stöd under hela förlossningen! Han hade verkligen lyssnat och förstått hur jag ville ha det. Som jag ser det så födde vi ut Lo tillsammans ♡


Jag är väldigt glad att vi var väl förberedd. Att vi skrev ihop ett brev där det stod precis hur vi ville ha det, att jag tackade nej till de rutiner som görs och den medicinska smärtlindringen som erbjuds. Jag skulle råda ALLA till att läsa på om att föda naturligt, föda utan rädsla, dyktekniken, osv. Det är så värt det! ♡


Skulle det bli fler barn i framtiden, och allt ser bra ut, så kommer vi nog satsa på en hemmafödsel. ♡

v.37

2018-10-08 23:50
Från eemmacf

Här rullar vi vidare!

Idag är vi i v.37 (36+2) och jag tror att jag aldrig någonsin haft en sån fysisk smärta i min kropp som jag haft den senaste tiden. Allt har varit tungt, tagit lång tid och i princip varje liten rörelse har varit smärtsam. Ni som haft foglossning vet hur det kan vara, ni som inte har: tänk er att hela erat bäcken är helt krossat. När ni går känner ni hur hela bäckenet rör sig och kluckar. Ovanpå detta har ni hela er överkropp (inkl. bebis, moderkaka, vatten, osv) som ligger som en stor tyngd på allt. Man tror att bäckenet kommer rasa ner i backen när som helst, man vill typ bara gå och hålla upp allt

Dock, så har besvären minskat de senaste dagarna! Minns att den försvann den sista veckan med Melina så det är ju inte konstigt om den skulle försvinna även denna gång nu på slutet. "Normalt" så har man bara foglossning i 5-10 veckor har jag för mig, så 17 veckor kan ju räcka gott och väl känner jag. Istället så har jag fått förvärkar och dom är inte heller sköna direkt. Även sammandragningarna har blivit starkare och dyker upp oftare, så jag är ju inte direkt rörligare bara för att smärtorna i bäckenet minskat. Det enda jag vill göra nu är typ ut och springa, städa hela huset och bara göra allt jag inte kan göra Så uttråkad och rastlös... Men bebis mår bra♡ Sparkar så man tror att en fot ska komma ut genom magen. Jag tyckte Melina var väldigt rörlig i magen, men det var INGET i jämförelse med denna Så häftigt!

Känner mig som världens tråkigaste förälder också. Även om Melina är förstående och leker bra själv så vill man ju ändå umgås med henne utan att vara begränsad hela tiden... Det är nästan det värsta med graviditeten, att det påverkar henne också. Jag får skuldkänslor varje dag även om jag vet att jag inte kan göra något annorlunda. Det är som det är, jag får helt enkelt fortsätta göra så gott jag kan och bara finnas för henne på andra sätt. Hon är ju en riktig pratkvarn nu för tiden, pratar koooonstaaant Så vi läser mycket böcker, hon berättar många historier, talar om allt hon gör och att jag ska titta på allt. Så på det sättet är det ju bra, vi sitter ofta bara och pratar/diskuterar med varandra♡ Älskar att se hur hon utvecklas, tänker, funderar, förstår och hur hon kopplar ihop det ena med det andra. Har även märkt att hon ärvt mitt logiska tänkande. Tänk att hon snart är 4 år?! Och när som helst är dom 2, helt galet♡ Tror att det kommer gå väldigt bra för henne/oss att bebis kommer. Hon är redan så himla kärleksfull, pratar om allt dom ska göra tillsammans, allt VI ska göra tillsammans, allt hon ska lära bebis. Pussar och kramar magen varje dag

Hoppas på att kunna få slappna av och ladda upp nu sista tiden även om det är svårt. Med tanke på hur lite man orkar göra så går minsta lilla energi till att göra måsten. Melina har plats på förskolan som hon nu går på 15 timmar i veckan så lite avlastning har jag ju. Vet inte riktigt hur länge hon kommer gå, har en känsla av att hon får börja vara hemma snart då jag inte orkar köra så mycket bil längre. Just nu orkar jag typ lämna henne, ligga död några timmar och ladda upp för att hämta henne igen haha, så vi får se hur länge jag orkar. För min del är det väl plus minus 0 att hon går med tanke på att lämningarna slukar energi precis som att jag skulle ha henne hemma, men hon får iallafall lite annat att göra ett par timmar. Och snart är hon ju hemma på heltid♡ Platsen är uppsagd fr.o.m. November och sen börjar hon ev. på hösten-19 igen, eller våren-20 Vi får se! Ska bli himla mysigt att ha henne hemma iallafall

Förutom de 2 veckor som Magnus kommer vara hemma när bebisen kommer så kommer han även vara hemma varje onsdag! Så vi blir utan honom bara 2 dagar efter helgerna innan han är hemma en dag igen och det känns väldigt bra. När Melina kom (5dec2014) så var det en massa extra helgdagar där vid jul och nyår, så tillsammans med hans sparade semesterdagar och kompdagar så kunde han vara hemma i hela 6 veckor! Det var guld värt


Nu är det inte alls länge kvar, mindre än en månad till BF. Jag har hela tiden haft en känsla av att bebisen kommer komma tidigare, varför vet jag inte riktigt. Med Melina gick jag över 8 dagar och det orkar jag verkligen inte nu Så jag håller tummarna. Vi har gissat på ett varsitt datum så vi får se vem som har rätt, vore kul att höra vad andra i vår närhet gissar på

Sen så tror jag att förlossningen kommer gå fortare denna gång. Även om den första gick rätt fort (ca 11 timmar från första känning) för att vara förstföderska så kommer nog denna att gå ännu fortare. Jag kommer försöka vara väldigt noga med att ta det lugnt utan stress, och känner jag där och då att det blir stressigt att åka in så föder jag hellre hemma eller stannar bilen om vi är påväg Vi har ju ändå drygt 1 timme in till förlossningen. Är Magnus på jobbet när det startar så måste han dessutom åka hem den timmen först, sen vänta på Melinas barnvakt eller om vi skjutsar dit henne.. Men vi får se hur det blir. Ser faktiskt framemot förlossningen väldigt mycket! Vi hade ju en bra förlossning förra gången, det gick fort utan några problem. Men denna gång kommer det ändå se helt annorlunda ut (hoppas vi). Vår syn på en väldans massa saker har förändrats de senaste åren så det finns ändå vissa saker vi ångrar, men det kan jag prata mer om när bebisen kommit :)

Nä, nu blir det vila framöver. Så får vi se om jag hinner skriva mer innan bebis är här! ♡


v.33, tung och trött..

2018-09-12 11:23
Från eemmacf

Så har vi redan kommit till v.33 (32+4) i graviditeten! Helt galet faktiskt, nu är det ju inte alls länge kvar nu tills vi är 4 i familjen, eller 5? Även om det har gått rätt lång tid sen vår lille kisse försvann så fortsätter vi ändå att hålla tummarna. Har fixat lappar som vi ska sätta upp på anslagstavlor här i byn. Kanske är det så att hon helt enkelt hamnat hos någon som inte har Facebook (där vi lagt ut annonser) och inte vet vems katten är. Jag tänker i alla fall inte ge upp förrän jag gjort det jag kan för att hitta vår lilla familjemedlem, vi saknar henne så otroligt mycket allihopa!

Tillbaka till graviditeten. Å shit vad jobbigt det är nu! Jag jämför mycket med förra graviditeten och i princip INGET är som då De enda besvären som jag hade då var ju foglossning, lite molvärk och domningar i armarna i slutet av graviditeten. Annars mådde jag faktiskt väldigt bra både psykiskt och fysiskt!

Men nu däremot... Jag är ständigt trött. Spelar ingen roll hur mycket jag sover, blir ändå trött och helt slut i kroppen för minsta lilla. Dock så sover jag väldigt dåligt också, får sällan till en bra sovställning. Tar extra järntabletter (från helhetshälsa) så vi får hoppas att det hjälper! Har precis ökat dosen.

Sen så har jag ju foglossningsbesvär, både i rygg, höfter och underlivet. Förut kändes det ok men den senaste tiden har jag gått rätt mycket så nu har det börjat göra ondare där nere, och mest hela tiden. Får även sammandragningar när jag går för fort eller gör andra hastiga rörelser, och hela magen känns bara tung och i vägen.

Har fortfarande ingen matlust heller och ibland mår jag illa, beror nog på att jag glömmer bort att äta. Har precis gått upp till den vikt jag hade innan graviditeten, men bara bebisen väger ju ca 2kg nu. Förra graviditeten hade jag en massa cravings, satt bl.a. och sniffade på YES platinum, nästan så man fick orgasm alltså Såg häromdan att pappa hade den hemma så jag testade att lukta litegrann men nä, nada… DÄREMOT så har jag äntligen fått sug efter något! Mandariner Det bara ploppade upp i huvudet, så jag köpte några häromdagen och har redan behövt köpa nya 2 gånger Det godaste jag vet just nu. Även skinkost på majskex har jag velat äta några gånger. Har börjat med hallonbladste också som jag skulle kunna dricka hela tiden! Det dricker jag för att det lugnar och förbereder kroppen inför förlossningen, minska blödningar och hjälper att läka bra tiden efter fl.

Nu så kan jag andas igen också! Det var riktigt tufft där ett tag, men när jag var hos bm för 3 veckor sen så hade jag en känsla av att bebisen lagt sig med huvudet neråt eftersom jag faktiskt kunde andas bra igen. Dessutom putade det utåt på ett visst ställe nästan hela tiden (och gör fortfarande), vilket jag då trodde var rumpan, men hon var osäker på om det var huvud eller rumpa. Nu för en vecka sen kände hon efter lite igen och sa att hon nästan var 100% säker på att huvudet var neråt. Vi var även på det andra ultraljudet förra onsdagen, och då såg dom tydligt att bebisen låg precis som jag trodde :) Moderkakan hade tack och lov flyttat sig och bebisen växer som den ska, så allt såg bra ut!

Sen så har jag även haft problem med mina leder. Det smärtar i leder och domnar bort samt sticker i armar och ben, så mot detta tar jag magnesium (från great earth) och den hjälper väldigt bra! Tog magnesium även innan graviditeten pga mina ledproblem men kör nu dubbel dos.

Annars så är jag bara mest less och uttråkad med en massa hormoner. Det finns såå mycket jag vill göra men som jag helt enkelt inte klarar av. Blir ledsen nästan varje dag när Magnus kommer hem för då kan jag äntligen få slappna av och bara släppa allt Har huvudvärk nästan varje dag och vill bara ligga ner mest hela tiden, så nu är det väldigt drygt. Minns att jag fick lite mer energi i slutet av förra graviditeten så man får ju hoppas att det blir så även nu.

Nu är det inte ens 2 månader kvar, bara att kämpa på antar jag!

🌲🍂Höst 🍁🍃

2018-08-20 14:05
Från eemmacf

Äntligen börjar hösten smyga sig på! De senaste åren har jag insett att det är min absoluta favoritårstid. Som den mysmänniska man är så finns det ju inget bättre än attt få klä på sig varma mjuka kläder, tända massa ljus, elda i kaminen, strosa runt i skogen och plocka mängder med bär och svamp Har redan hunnit plocka flera liter blåbär, hallon och svartvinbär. Fick dessutom ca 2 liter rödvinbär av min momma förra veckan Ska nog iväg och plocka mer svartvinbär i helgen.

Jag får dessutom alltid jätte mycket energi på hösten, speciellt efter den här sjukt varma sommaren som jag suttit inne och svettats i flera dagar.. Så nu vill jag rensa, ÖVERALLT. Tyvärr så innebär det en massa lyft, spring och klättring överallt och det tar sjuukt lång tid nu som gravid. I vanliga fall när jag städar så är jag väldigt effektiv och städar ihop ett rum på bara några minuter så det är väldigt frustrerande måste jag erkänna

Det här med att ha för mycket saker kan göra mig småstressad har jag märkt. Öppnar man ex. en låda eller skåp och det enda man ser är en enda stor röra så stressar jag upp mig. Förstår inte varför man ska ha saker som bara ligger? Så mycket som man knappt använder 1 gång om år och sen tar det 1-2 år till innan de kommer till användning igen, nä då kan man nog leva utan... Så när jag rensar brukar jag helt enkelt tänka att det jag inte har använt på över 1 år ska bort!

Började med att rensa i köksskåpen för någon vecka sen och vilken skillnad det blev Så skönt och bara bli av me skiten. Ordning och reda ska det vara! Har även rensat badrumsskåpet, kollat igenom bebiskläder som ska vara kvar/skänka/sälja och även rensat bland Melinas kläder. Nu i helgen som var så började vi med "svarta rummet" som vi kallar det (både väggar och tak är svarta). Där har vi ett varsitt skrivbord, sopsortering och förvaring av olika saker. Hela rummet var så fullt så man kunde knappt gå in, man bara slängde in en massa skit Vi har tagit bort det värsta, nu ska vi bara gå igenom det vi har i skrivborden och hyllorna. Ner med småsaker i förvaringslådor, slänga saker som bara ligger, gå igenom papper och hitta en bra plats för allt. Blir nog bra i slutändan!

Så det är vad jag gör nu för tiden, städar och plockar bär Så gott det går iallafall. Har inte mått särskilt bra senaste tiden och jag har tänkt tillbaka mycket på hur det var när Melina låg i magen. Känns som att allt var så mycket lättare då! Har tänkt att skriva ner hur graviditeten och förlossningen med henne var men vet inte om jag ska skriva här eller bara för mig själv, vi får se. Men måste nog göra det innan bebisen kommer iallafall, rädd att glömma vissa delar om jag väntar till efter denna förlossning. Visst har man säkert glömt mycket på 3.5 år men några minnen håller sig kvar iallafall


Har ju inte jätte mycket tid på mig, vi har redan tagit oss till V.30 ♡

v16-28 🌼

2018-08-07 23:52
Från eemmacf

Tiden och lusten till att skriva har inte riktigt funnits. För några veckor sen sprang vår kisse bort och vi har ingen aning om var hon kan tänkas vara... Vi har lagt ut annonser, letat och ropat men nä.. Fick en massa tips på ett ställe där det fanns 3 st liknande katter men ingen av dem tillhörde oss. Så just nu kan vi bara vänta, vart ska man leta lixom? Hon kan ha gått åt vilket håll som helst, hon kan ligga i ett dike, hon kan ha blivit instängd nånstans.. Ingen aning, så vad ska man göra
Vår lilla stjärna, som är så liten ♡ Katter klarar sig ju oftast väldigt bra ändå så man får bara hålla tummarna... Vad gäller husdjur så har jag inte direkt haft tur, måste ju ha en förbannelse över mig eller något. Inkl. Lexi så har jag haft 9(!!!) katter i mitt liv och inte ens ett år har gått sen Assi gick bort, så vi är ju såklart oroliga

Har en 3.5 åring här hemma som såklart också saknar henne oerhört mycket och blivit ledsen flera gånger. Hon kommer hela tiden med tips om hur vi ska hitta henne, med hjälp av olika leksaker, ropa och ta med mat. Tyvärr orkar jag som gravid inte gå runt och leta särskilt mycket, speciellt inte i den värme som varit så vi får bara hoppas att hon dyker upp eller att någon hittar henne...


Vad gäller graviditeten så har vi nu kommit till v.28 (27+3) Som jag skrev sist så tänkte jag sammanfatta de senaste veckorna lite grann!

I ca v.16 började illamåendet att avta. Det höll ju i sig i 10-11 fruktansvärda veckor och det är en av de värsta tiderna i mitt liv Vågen visade -5kg.

V.18 var det dags för UL. Vi var såklart supernyfikna på att se lilla pyret och allt såg jätte bra ut med hen, visade upp handen hela tiden Blev flyttad bakåt 1 vecka och hamnade då alltså i v.18 istället för 19 som jag trodde. Moderkakan låg väldigt långt ner, dvs. mot "utgången", så vi ska tillbaka i september för att kolla om den flyttat på sig. Hade lika med Melina och fick även då göra ett extra ultraljud, men den hade flyttat sig till dess så det var inga problem

Kring v.20 började foglossningen smyga sig på tillsammans med en rad andra besvär. En sak som jag märkt tydligt är hur annorlunda det är under denna graviditet jämfört med förra. De enda besvären jag hade då var i princip bara illamående i början, lite trött nån vecka och sen foglossning under andra halvan av graviditeten.

Men nu:
-Lågt järnvärde.

-Äter extra magnesium för att kunna sova på nätterna (jobbiga krypningar samt smärta).

-Magen känns tung och ivägen, trycker neråt och kan knappt ta upp något från golvet.

-Sammandragningar så fort jag går för snabbt eller gör någon annan hastig rörelse.

-Ingen matlust, kan vara hungrig ibland men knappt sugen på något alls.

-Andfådd för minsta lilla, kan inte ens läsa godnattsaga för Melina .

-Hormoner så det räcker och blir över.

-Foglossning. Har lättare för att gå promenader denna gång, men mer besvär om jag t.ex. suttit konstigt eller sovit dåligt, dvs typ jämt.

-Dålig sömn. Måste ligga på sidan med en kudde under magen, en mellan benen och en bakom ryggen. Absolut ingen under huvudet.

-Ständigt kissnödig.

- Och de värsta, allt tar såå låååång tiiid...

Så sist var jag ändå väldigt pigg och smidig trots foglossningen. Nu känner jag mig som en hormonfylld tung sten✌ Värmen som varit har inte direkt hjälpt till heller.. Så nu får tiden gärna gå fortare, "bara" 12 kvar.

Mini-semester

2018-07-15 23:12
Från eemmacf

SOM jag har längtat till sommaren. Jag vet inte riktigt varför men vår för mig har aldrig varit någon hit. Efter en lång vinter så vill man inget annat än att det ska bli somrigt och varmt, så våren känns lixom bara ivägen för det på något sätt Iår fick vi inte direkt någon vår, men vintern var ju onödigt lång istället...

Även om jag de senaste typ 10 åren bara haft 1 riktigt bra sommar så är det ändå en av favoritårstiderna (älskar även hösten). Jag har haft så höga förväntningar som aldrig riktigt blivit som man tänkt, men denna sommar känns faktiskt riktigt bra än så länge trots graviditeten som gör mig till en strandad val. Melina är i roligaste åldern hittils och jag älskar att umgås med henne ♡ Så vi har det riktigt bra hon och jag även om energin ligger på 0 vissa dagar.

Förra veckan var vi iallafall på en liten semestertripp! Då jag inte har jobbat så mycket den senaste tiden och mår lite sisådär så får man göra det man kan, så vi bestämde oss för att ta en minisemester till Leksand ☉ Vi hyrde en stuga i 2 nätter på Leksand Strand och gjorde några stopp på både dit och hemvägen. Första stoppet blev i Sveg. Eftersom vi åkte tidigt på torsdag morgon så blev det en lite mer mättande frukost på Café Cineast. Jag har aldrig varit där förut men varit påväg 2 gånger så nu var det väl på tiden. Riktigt häftigt!

Sedan for vi vidare mot Leksand. Vi kom fram nån timme innan incheckning till stugan så vi gick runt och lekte lite på campingen ett tag. Efter att ha slängt in grejerna körde vi ner mot stan (?) för att njuta av middag innan kvällsbad på campingen Väldigt fint område måste jag säga! Stor strand, massa lekparker och poolområde Kvällen avslutades med gotte och kortspel ♠♥

Fredagen var bokad för en dag på Leksand Sommarland. Vi kilade ner till restaurangen för lite frukost innan vi tog tåget dit

Sedan var det dags för massa lek och bad! Var inte riktigt säker på om det skulle finnas så mycket för Melina som "bara" är 3.5år men det fanns hur mycket som helst! Pooler, olika lekställningar, båtåkning, karuseller, studsmattor i olika former och massa mer

På kvällen var vi helt slut alla 3 Trötta men väldigt nöjda med dagen

Lördag morgon checkade vi ut efter frukosten och for sedan uppöver igen. Hade inte direkt några planer men slutade med ett par timmar i Mora. Strosade runt i affärer, fikade och bara mådde gott Var hemma vid 22tiden på kvällen hos en kisse som saknat oss precis lika mycket som vi saknat henne Min pappa var här och släppte henne ut och in, morgon och kväll. Eftersom vår katt är så gosjuk så bad jag honom att vara hos oss i något timme för att gosa lite och så, men hon bara mjauade för att höra om vi var hemma och sen sprang hon upp å la sig Vissa funkar visst bättre än andra..

2018♡

2018-07-09 22:17
Från eemmacf

Från det ena till det andra som man säger. 2017 var ett riktigt skit år som sagt, så hela 2018 har jag försökt fokusera framåt så gott det går.

I slutet av förra året när kommunen tog över hemtjänten som jag då jobbade på så passade jag på att fundera över andra jobb. Fick tips om att det behövdes vikarier inom skolan och sökte därför både i Svenstavik och Kövra. Sen dess har jag hoppat in lite då och då både på Djurgården i Svenstavik, Kövra skola, Kövra förskola och även Hackås skola ett par dagar. För en redan stressig person så har det egentligen blivit alldeles för många intryck på kort tid. På alla ställen jobbar man ju olika, tusen olika namn att hålla koll på, ordning och oordning på olika vis, olika tider, olika rutiner och så vidare.. Men det har ändå funkat rätt bra.

I våras blev det ju dock lite andra planer och jobb-fokuset las på något helt annat! Efter ett par symtom som sen mens, foglossning, ömma och läckande bröst så förstod vi att det var ett litet pyre i min mage♡ Även om vi var 100% säkra så tog vi ett test bara för kul som visade "gravid 3+" på stickan. Något vi längtat efter både jag och Magnus♡ Tänk att Melina snart är 4 år och ska få ett liten syskon

I skrivandets stund är jag iallafall i V.24 (23+2) och har gått över halva tiden. Eftersom jag inte har skrivit något om detta här innan så vill jag ta det från början, alltid kul att kunna kolla tillbaka senare Ångrar att jag inte började tidigare med Melina, hon var ju ändå nåt år gammal när jag började skriva här?

Men iallafall! Jag börjar med V.0-15.
Hur vi märkte av graviditeten skrev jag ju om här uppe. Vi blev jätteglada båda två när vi förstod att det var en liten prick i magen Det är över 1 årsen vi slutade med skydd (tror det var typ maj förra året, när jag trodde att allt börja gå åt rätt håll innan de sket sig igen) så vi har ju väntat oss detta, antar att man kan kalla det planerat även om det inte blev just när vi hade tänkt? Stressen förra året påverkade såklart en hel del så kroppen kände väl av att den inte var redo för en graviditet. Visst är det skumt hur kroppen fungerar ibland?

Från ca v.5-15 var en av det värsta tiderna i mitt liv! Konstant illamående. INGET funkade...Jag kunde inte jobba, inte ta hand om Melina och knappt mig själv.. Vi fick ha barnvakt flera dagar i veckan så jag bara kunde ligga halvdöd i soffan. Familjen och släktingar trodde att jag hamnat i en depression igen eller att jag var sur på dom av någon anledning eftersom jag inte ens kunde svara på meddelanden Tjurig som man är ville jag inte berätta tidigt heller. Men till slut var mina vita lögner slut så i ca v 11-12 fick dom veta. Eller egentligen så höll vi de inte för oss själva bara för sakens skull, utan för att jag ville tala om på ett fint sätt. Men tillslut insåg jag att ja inte kommer orka så då blev det på ett meddelande till allihopa Förvånad att ingen trodde att min frånvaro berodde  på graviditet dock

Jag som gärna undviker mediciner och skit så långt det går köpte ändå åksjukepiller, och guess what? Det hjälpte inte alls... Jag som bokstavligt talat släpade mig in till stan en söndag när apoteket var stängt på byn för att få må lite bra men icke då Not surpriced tho....

Tog tummen ur röven efter nån dag och flyttade över mig till en annan hälsocentral som jag länge tänkt att byta till. Pratade med en läkare dagen efter och fick lerigan comp utskrivet. Beställde dom på nätet men dom har fortfarande inte kommit? Postnord i ett nötskal... Men det var bara att bita i. Hade ingen ork att ta reda på var tabletterna var och dessutom var jag ändå inte säker på om ja ville ta dom.

Vid inskrivningen hos BM i v.13 hade jag gått ner 5kg från innan jag blev gravid och jag har fortfarande bara gått upp 2-3kg av dom. Med Melina hade jag typ gått upp 5kg redan vid inskrivningen så det är ju lite skillnad. I v15 så gav illamåendet tack och lov upp, kan fortfarande inte äta fullstora portioner än men det går framåt. Lite men ofta är det som gäller!

Redan i V.14 började jag känna av lilla pyret. Bästa känslan som finns! Första tecknet på att det finns något levande i magen ♡ Melina kände jag också av tidigt, i V15.

Några cravings hade jag inte under dom veckorna. När jag mådde som mest illa fick jag bara i mig typ melon, riskakor och apelsinjuice. Det värsta jag visste var doften av pärer och morötter

Men detta var allt jag orkade med nu. Får se om jag kommer på fler saker att skriva nästa gång, tänkte försöka skriva om v16-25 nästa vecka

2017

2018-06-12 22:45
Från eemmacf

Hallå där, igen Bättre sent än aldrig som man säger. Inlägget här nedan skrev jag för någon månad sen, men valde att hålla för mig själv. Jag har velat skriva väldigt länge, men fortsätter ni att läsa nedan kanske ni förstår varför jag haft svårt för det den senaste tiden. Väljer nu att lägga upp det, varför vet jag inte riktigt.

But here you have it


Hejsan! Nu är det snart 1.5 årsen jag skrev här. Då hade jag nyligen blivit medveten om min utmattning och stress. Det blev lite mycket för mig att ta körkort, söka jobb, skola in Melina på förskolan och sen börja jobba på bara några månader. Jag som alltid haft det rätt lugnt fick helt plötsligt en massa helt nya saker som skulle göras. I februari-17 lät det som att det började gå framåt, men det vändes snabbt.

Kort därefter var jag med om en bilolycka där jag hamnade på taket. Allt gick bra, jag fick endast lite ont i bäckenet av bältet. Bilen skrotades, även om den bara fick taket intryckt (som lätt kunde tryckas ut), sprucken framruta och mosade backspeglar. Men den var inte värd att fixa tyvärr. I början mådde jag helt ok. Redan 3 dagar efter olyckan hade jag lovat att skjutsa min morfar in till stan på sjukhuset så det var bara att ge sig iväg i min mormors lilla plastlåda till bil, i snöstorm med isiga vägar. Och det gick ju bra. Även resten av vintern gick bra.

I maj förra året blev det sämre. Eftersom vi behövde 2 bilar så fick vi tack och lov låna en av en släkting under våren, men till sommarn började vi fundera mer på hur vi skulle göra då vi såklart behövde en egen bil. I och med att tankarna började rulla på framtiden så började jag må riktigt kasst. Det enda jag tänkte på var att det snart var vinter igen och att jag inte visste vilken bil jag skulle ha. Jag blev så sjukt stressad så jag visste ibland inte vad jag gjorde. Åt väldigt klent, glömde saker hela tiden och synen blev så dålig att jag blev rädd. Även om det inte var vinter så var jag ständigt spänd när jag körde bil, minsta sväng och jag trodde att jag skulle fara ner, speciellt på grusvägar. Jag kunde inte parkera nära bilar, köra nära kanter eller skyltar och knappt åka som passagerare. Fanns det skit på rutan trodde jag att min blick skulle fastna där och göra att jag svängde av vägen. Körde jag över en tågräls tänkte jag att det skulle komma tåg. Hela tiden var det "tänk om, tänk om". Samtidigt så ville jag på något sätt inte inse hur illa det var, så istället för att visa mig svag så körde jag hårdare. Jag körde om bilar hela tiden, blev irriterad på alla i trafiken och slog hela tiden mitt personliga rekord i fortkörning (självklart inte när Melina var med, då kör jag alltid lugnt).

När jag på hösten-17 satt i soffan efter en jobbdag med onda spända axlar och magen så spänd att jag inte ens kunde andas normalt så börja jag tänka på när, hur och varför det blivit sådär. Då tänkte jag tillbaka och förstod att jag drabbats av PTSD, posttraumatisk stressyndrom.

Förutom detta så gick min morfar bort under sommaren, och även vår katt på hösten. Hela 2017 var som en stor tung dimma. Det enda jag minns är olyckan och allt negativt, inget annat. Som ett stort hål som bara varit fyllt med stress och elände. Jag som verkligen hade kämpat för att komma framåt i livet, och så blir det bara pannkaka

Nä 2017 vill ja gärna bara glömma, Det enda positiva ja minns är vår nya kisse som vi skaffat, busigare än busigast. Vad gäller bilar så ordnade det sig såklart. Magnus sålde svarta bilen och köpte en ny bmw istället. Som extra bil så fixade han upp en gammal fyrhjulsdriven golf som han fått av en kund, den har funkat bra under denna vintern och jag har hållt mig på vägen

Jag hoppas att det kan hjälpa mig att bara få skriva ner allt. Jag kanske inte publicerar detta men jag har iallafall fått det ur mig. Kanske det kommer mer senare om detta, kanske inte.


Ljuset i slutet på tunneln.

2017-02-01 21:58
Från eemmacf

Tunneln är lång, men det får framåt.

Här hemma hade vi magsjuka förra veckan Något av det värsta jag vet är att spy, jag gör precis vad som helst för att slippa det. När jag var gravid och mådde illa så kunde jag knappt göra nånting alls för jag vill verkligen INTE spy. Usch det är så hemskt! Mådde illa typ 2 veckor har jag för mig och spydde väl kanske 3? Nä blä... Iallafall så vaknade vi en natt av att Melina spydde ner hela sängen. Bara slänga av allt, tvätta av ungen, bädda sängen och amma. Efter nån timme gjorde vi samma sak igen och så såg natten ut, jag var vaken mellan 2-7 och sen fick Magnus gå ner med henne. Det är alltid lika läskigt att se Melina så tussig och trött, hon somnade till och med med Magnus eller helt själv några gånger, och det är långt ifrån normalt. Lilla älsklingen ♡ Efter 3-4 dagar var hon pigg igen och kunde börja äta lite mer. Hon som alltid äter mycket har ju knappt fått i sig något alls men frysta blåbär, frysta ärtor, färskpressad apelsinjuice och klämmisar var mumsigt!   Magnus blev också dålig så under två dagar låg dom 2 och sov i soffan iprincip hela dagarna. Även pappa, Linus och Emil har legat sjuka, men jag har minsann klarat mig och det är jag inte direkt förvånad över. Har hört/läst att en tredjedel (har jag för mig?) av befolkningen är immun och det måste jag vara. Jag har inte haft magsjuka sen ja va typ 8 år (om det ens var magsjuka?) trots att familj och vänner har haft det, och så går det ju runt på skolorna dessutom. Nu när Melina spydde ner mig 6-7 gånger och jag sov mellan henne och Magnus varje natt så kan man ju inte bli annat än sjuk, men icke! Jäkligt skönt måste jag säga Vet inte dock inte exakt varför vissa är immun, hört både att det är genetiskt och något med blodet?

Nog om det. Nån dag innan de blev sjuka så kände jag av en gnutta energi, vilket gör att vilja, tankar, drömmar och mål växer till 110% på ett kick. Det är som att man måste få ut så mycket man kan när man väl har energi, då blir det för mycket för hjärnan och kroppen igen och sen blir man trött. Men trots magsjukan så har jag lyckats behålla energin på något vänster. Vet inte riktigt varför eller hur, tror kanske att jag lärt mig att inte ställa lika stora krav på mig själv för jag har inte direkt haft några planer för dagarna. Hjärnan har fått vila lite :) När de var sjuka fokuserade jag på det och nu har jag bara fokuserat på jobb, ta det lugnt på kvällarna, sova och sen börja om. Eller fokuserat å fokuserat, jag har bara gått på automaten. Bara gör utan att tänka på att göra annat.

Idag har jag iallafall jobbat 7-13. Skjutsade Melina till pappa imorse och sen tog jag med dom +Linus till stan för att handla mat. Vi hade tänkt att åka till stan förra veckan för pappa skulle handla lite grejer också men det gick ju inte och denna vecka jobbar jag när pappa är ledig, och tvärtom. Så idag efter jobbet var enda dagen vi kunde. Tröttsamt men mat måste man ju ha! Första gången jag betalar något för oss på mer än ett halvår skönt att vi äntligen kan spara och dela på kostnader nu när jag fått min första lön. Hade väntat mig 2-3000 mindre än jag fick så det blev en överraskning, hade glömt att räkna för kvällar/helger så det blev ju lite bonus.

Nä nu måste jag lägga mig snart, jobb 7-16 imorn sen har vi helg alla 3 ♡ Då ska jag troligtvis städa svartbilen medan Magnus fixar röda.

Älskar kameran på nya telefonen!

Bästa medicinen ♡

Dessa två alltså

Och så denna då... Alltså hon är verkligen speciell denna lilla. Så gosig, knäpp, busig och rolig. Nu har hon fått för sig att hon ska ligga PÅ mig varje natt, dessutom dregglar hon ♡