Hur ska jag kunna leva utan dig? Jag trodde verkligen du skulle somna in igår kväll. Jag bröt ihop totalt. Förstod inte när mamma ringde första gången hur illa det var. Trodde bara du trillat igen.
Andra gången mamma ringde förstod jag att du kanske inte skulle vakna igen. Det kändes så overkligt. Du har varit sjuk så länge jag kan minnas, och nu är vi till slut i ditt sista kapitel.
Sen vaknade du. Pratade lite, men somnade igen. Mamma och mina mostrar vakade hela natten, ifall att du skulle vakna och försöka kliva upp. För att hindra dig för att slå i huvudet igen.
På morgonen idag ville du hoppa upp och äta frukost på altanen. Fortfarande trött och svag, men med helt nya krafter. Läkaren tror att metastaserna i hjärnan har vuxit till sig fort och trycker på hjärnan, och att nu när du fått i dig kortison har svullnaden av den gått ner. Det är bara några dagar sedan du slutade med senaste omgången cytostatika, hur kan det ha gått så här fort?
Jag tror att du lagt all energi på att orka leva fram till bröllopet, och nu när det varit tar det ut sin rätt. Jag och J skojade om att förlova oss bara för att du skulle orka leva ett tag till.
Jag kan inte förstå att mina barn förmodligen aldrig kommer att träffa dig. Jag kan inte förstå hur jag ska orka fira livet och kärleken en dag när du inte finns med oss. Jag kan inte förstå hur jag ens ska kunna andas när du är borta.
Jag älskar dig, mormor.
Under senaste GoT-avsnittet kunde jag bara inte sluta gråta. Allt jag kunde se var hur det var en spegling av vad som händer just nu på så många platser i vår värld. Krig. Ödeläggelse. Död.
Sedan satt jag och pysslade inför det stundande bröllopet (inte mitt, förstås). Flera dekorationer innehåller gevärspatroner. Återigen blev jag så bedrövad över denna våldskultur vi alla lever i på ett eller annat sätt. Nej, att döda djur för att det är roligt är absolut inte samma sak som krig, jag menar inte att göra den jämförelsen. Men tänk bara för ett ögonblick på allt det våld som finns i din omvärld. Även om du inte är jägare, inte soldat och inte är flykting utan är som jag, en helt vanlig mellanmjölk-svensson, finns så mycket våld överallt.
Jag känner mig ofta så otroligt korkad. Detta beror nog på att jag i många fall umgås med människor som är smartare än mig, eller åtminstone klarat de kurser jag för tillfället läser. Men när jag umgås med de som inte är smartare blir jag ofta irriterad av deras "dumhet". Pest eller kolera alltså. Vad ska jag göra för att bli av med detta tro?
Jag står på apoteket. Nummer 3 i kö. Jag har bråttom. Jag behöver smärtstillande för själen.
Nummer 2 i kön. Jag går sönder. Allt gör så ont. Snälla hjälp mig nu.
Nummer 1 i kön. Snart. Snart kan jag andas igen. Snart slutar varenda rörelse göra så förbannat ont. Snart behöver inte vara yttrat ljud omkring mig få mig att rycka till.
Nu. Jag beställer med min darriga, svaga röst. Han svarar med samma. Undrar om han också har ont? Undrar om han också gråter sig till sömns när han glömt att ta sina mediciner? Han försöker sig på merförsäljning. Jag vill be honom att dra åt helvete men känner mig som alltid skyldig att vara trevlig. Drar till och med ett litet försök till ett skämt.
Det känns alltså bättre redan nu, nu när jag har medicinen i handen. Snart kan jag andas igen.
Har så ont i magen. Är så rädd att det är cancer. Har svårt att äta, svårt att bajsa. Mår illa. Trött. Har typ alla symptom som 1177 listar för tjocktarmscancer. Ska till läkaren imorrn för att kolla upp detta. Mormor har ju cancer i tarmen, metastaser i levern och lungor. Tänk om jag har metastaser överallt.
Känner du dig någonsin helt tom inombords? Det gör jag. Har precis kommit hem från en helt fantastisk semester, nu inser jag hur mycket jag avskyr min vardag. Vill ingenting. Vill samtidigt så mycket. Noll energi. Varför är livet såhär?
Kan inte minnas att jag mått så här dåligt på evigheter. Det gör så ont att det inte ens hjälper att skära. Orkar knappt lämna sängen. Vill knappt leva.
Känner mig så tjock och ful. Samtidigt har mitt nya preventivmedel gett mig ett sjuhelvetes libido. Men J tuffar på i samma gamla tempo. Förut ville jag väl två gånger per månad, nu två gånger per dag. Att han nekar mig gör att jag känner mig ful. Egentligen vet jag ju att det inte alls är vad det handlar om. Det spelar ingen roll. Känner mig så tjock och ful.
Varmt. Trött. Sjuk. Diarré. Blod. Mens? Nej. Blod.
Arg. Ledsen. Trött. Sjuk. Sova.
VARNING FÖR ÄCKLIGT INLÄGG
Idag ska jag på konsert. Har sett fram emot detta så länge. Men vad tror ni min kropp gör då?
1. Mens
2. Urinvägsinfektion
3. Diarré
4. All of the above
Ja, du gissade rätt. Självklart har jag alla tre. Antibiotikan mot urinvägsinfektionen tillsammans med mensen gör att min mage är kaoz. Mår illa och är yr på grund av antibiotikan också, så jag har svårt att äta. Vilket självklart gör att jag mår ännu mer illa och blir yrare, och att magen blir ännu mer kaoz. Vilken perfekt dag att må såhär!
