RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-04-25 20:27:49

Bakomsjukdomen

Bakomsjukdomen blogg på Nouw

Överraskningsdejt och naglar

2019-03-03 20:43
Från Bakomsjukdomen

Jag är som bekant ganska dålig på det här med att blogga men jag tänkte att det är bättre att jag gör några kortare inlägg oftare än några få jättelånga (i alla fall tills jag får en rutin)

I fredags var jag på fest och träffade trevliga människor. Det var både kul och skönt att komma ut lite. Kalle var i Älvros med några kompisar, men på fredagen kom han in till Sveg och hämtade upp mig för en överraskningsdejt. (Jag har verkligen världens finaste pojkvän!)
Först tog han med mig på Cinéast, det var så jäkla mycket turister så vi tog med oss lunch och fika och åkte till ”vårat dejtställe”. Efter det åkte vi på bio och såg Draktränaren 3, en film jag längtat så länge efter att se! Den var SÅ. JÄVLA. BRA jag grät som en tok, till och med efter att vi kommit hem!
Sen åkte Kalle och några av hans kompisar tillbaka till Älvros igen och han hämtade mig senare på kvällen och vi hade en mysig ”grabbkväll” och sov där.

Idag har jag gjort ett nytt ser naglar på mig själv, det blev rosa den här gången. Jag har ingen jättebra bild på dem än, men jag tänkte i alla fall dela några bilder på två andra set jag gjort och så en lite sämre bild på de nya. Haha puss och kram på er!

Mellomys!

2019-03-03 19:44
Från Bakomsjukdomen

I lördags var jag hos Sara och kollade på sista deltävlingen i Melodifestivalen. Jag tyckte att det var bra många fler bra bidrag denna gång än de andra deltävlingarna! Vi åt macarons direkt från Paris, som jag fått av Dehlia. De var jättegoda, fast överlag är det inte direkt mina favoritkakor... Men superkul att testa dem med Sara! Vi drack Mojito och hon hade skurit upp grönsaker och gjort dipp också, så jäkla mysigt!

Mina topp tre i Melodifestivalen var John Lundvik, Pagan fury och Arvingarna! Sen tyckte jag väldigt mycket om Ann-Louise Hanssons låt ”Kärleken finns kvar” och så var ju Bishara en väldigt duktig sångare.
Nu hoppas jag att John tar hem hela skiten!

Kollar ni på mello? Vilka har varit era favoriter?


#mello #mellomys #macarons #lördagsmys

Vinterdag med Felicia och Pucko!

2019-02-21 11:30
Från Bakomsjukdomen

Strax innan nyår var jag och Felicia ute och fotade hennes otroligt söta hundvalp Pucko! Han var lätt att fota för att vara valp, och han poserade stolt på de första bilderna... En naturbegåvning helt enkelt, haha!

På nyårsafton var jag och Kalle hos Felicia och hennes sambo Andreas i Herrö och firade in det nya året med god mat och deras fantastiska sällskap med spel, skål och skratt! Jag passade också såklart på att ta några bilder på Pucko på nyårskvällen, och jag ville bara dela med mig av några av alla fina bilder på honom (och någon bild på husse & matte såklart)

#fotografering #olympuspen #hundvalp #vinterfoto #nyårsafton

Nagelterapeut!

2019-02-20 18:06
Från Bakomsjukdomen

Jag har precis börjat utbilda mig till nagelterapeut, vilket jag hittils tycker är SVÅRT, men superkul!
Jag har hittils bara gjort på två kunder och testat en hand på mig själv två gånger, så har testat fyra gånger totalt... Är långt ifrån nöjd, men ser fram emot resten av kursen. Tänkte bara dela med mig av naglarna jag gjorde på mig själv idag.
(Den rosa färgen har jag blandat själv )
#nails #gelnails #gelenaglar #nagelterapeut

Glitter is mandatory!

Jag är VÄRDELÖS på att inreda!

2019-02-20 17:48
Från Bakomsjukdomen

Okej, såhär är det... Jag tycker att inredning är jätteroligt! Jag kan sitta i flera timmar och kolla på snyggt inredda rum på Instagram och Pinteres, jag införskaffar eller gör (enligt mig själv) snygga inredningsdetaljer och saker jag tycker passar min stil, men jag kan för mitt liv inte placera ut sakerna så att det ser snyggt ut!! Varför är jag född med en kaotisk hjärna utan ett uns av sammanhang eller öga för struktur??

HJÄLP!
Vad är era bästa inredningsknep och era bästa sidor för att få inspiration och även bästa platserna att fynda inredning på?
HMU!

#inredning #inredningsdetaljer #aesthetic #svartinredning

Bipolär morgonfundering

2019-02-15 08:44
Från Bakomsjukdomen

Hela poängen med den här bloggen var att jag skulle skriva om att jag är mer än mina diagnoser/sjukdomar... Men enda gången jag känner att jag har inspiration eller lust att skriva är när jag mår dåligt eller precis mått väldigt dåligt och är påväg
upp ur en deppig period. Jag vill verkligen veta varför jag känner så... Jag är rädd att förlora min skaparlust om jag tar mediciner för att stabilisera mitt mående, samtidigt som jag känner att det verkligen inte längre är hållbart att må såhär.

Någon som har erfarenhet, tankar, funderingar eller input i hur jag menar?

Tillbaka; sjukare än någonsin?

2019-02-07 15:24
Från Bakomsjukdomen

Så, det har hänt otroligt mycket sedan jag gjorde ett inlägg här senast, och det har mycket med orken att göra, men också pga att jag ofta brukade känna att jag inte kunde ventilera om något annat än just psykisk ohälsa på den här bloggen. Jag hör alltid att det första tipset när en ska skaffa en blogg är att ”hålla sig till ett ämne”... Men efter den här resan jag gjort med mig själv så inser jag att jag är inte ”bara ett ämne”, jag är inte bara psykisk ohälsa! Jag är så mycket mer!
Tanken här var att berätta hur det är för mig att leva med psykisk ohälsa och hur det påverkar min vardag. Men för att få en helhet i det och för att andra ska förstå att jag inte bara är en vandrande depression med humörsvängningar.

Så mitt nästa försök med bloggen blir att fortfarande vara helt ärlig med mina känslor och mina erfarenheter med psykiatrin, stigma och allt annat som berör min vardag med mental hälsa och ohälsa!

Utöver depression, panikångest och pmdd har jag sedan sista inlägget fått diagnoserna ADHD (ouppmärksam form), Bipolär sjukdom (ospecificerad form) och Generaliserat ångestsyndrom.
Jag väntar även på utredning för två fysiska sjukdomar, (Psoriasis artrit och endometrios) vilket jag också kommer skriva mer om

Därav rubriken; Jag har aldrig haft dessa diagnoser bekräftade förut, men nu när jag har det känns det som att det kommer bli lättare att hitta rätt behandling och förståelse för mig själv och hur jag funkar.

Om ni har några frågor, funderingar eller förslag på vad ni vill att jag skriver om, var inte rädda för att skriva till mig eller lämna en kommentar!

Hoppas vi hörs snart igen!

XOXO/ Rainbow

Uppdatering! Kalas, 90-tals fest & björnspaning!

2018-06-22 16:38
Från Bakomsjukdomen

Dags för en snabb update!
Jag vill verkligen blogga och skriva mer än vad jag gör, men min hjärna är på högvarv 24/7 och jag lyckas inte ta mig tiden till att göra det.
Livet, stress och ångest kommer emellan och tar helt enkelt för mycket av min tid.
Förhoppningsvis blir det bättre snart.
Jag har dock hunnit med en del jag vill dela med mig av, så jag tänkte i nästa inlägg skriva om mitt födelsedagsfirande!
Först firade jag med släkt och familj hos mina föräldrar. Sedan hade jag en fest för mina närmaste vänner med tema 90-tal och i tisdags tog jag, pojkvännen och några barndomsvänner en födelsedagsfika i ett vindskjul i Ytterberg. (Som också utvecklades till en liten björnspaning)
Hur många björnar vi såg väntar jag med att avslöja!
Glad midsommar sålänge!

Jag har inte tid att existera

2018-05-23 00:55
Från Bakomsjukdomen

Efter att ha pluggat 100% och samtidigt gått in på nytt jobb i två veckor och på det försöka ta några extra kunder i veckan efter att ha haft problem med att fixa både plugg och jobb separat på 100% innan så känner jag mig totalt överkörd.
Jag förstår inte hur alla andra tar sig igenom ett normalt liv utan att kollapsa. Jag kan ärligt talat säga att det alltid faller bort delar av mitt liv så fort jag försöker lägga till rutiner som alla andra verkar ha...
Enkla saker som att sköta lägenheten, hygien och hälsa glömmer jag bort helt om jag har studier/jobb och socialt liv att ta hand om. Antingen hinner jag inte eller så glömmer jag helt enkelt att diska, tvätta, städa, äta och ibland till och med att duscha. (Tur att jag har en pojkvän som kan ifrågasätta om den där kaksmulan i jag haft i håret i två dagar tänkt bo där länge till)
Det sociala livet i form av kontakt med vänner, familj och sociala medier tappar jag väldigt lätt så fort jag blir överväldigad av annat runt omkring mig.
Så om jag pluggar/jobbar och lyckas duscha, äta, städa och diska en period så blir den sociala delen direkt bortglömd; Vilket resulterar i en våg av skuldkänslor och ångest över att jag är en dålig vän/dotter/flickvän/barnbarn som inte har tid att engagera mig i människorna runt omkring mig, som jag verkligen är så tacksam för att de finns varje dag i mitt liv!
Och då förstår ni kanske att om jag ska hålla mig själv och min lägenhet hel och ren samtidigt som jag försöker ha en bra kontakt med vänner, familj och sociala medier så faller studier/jobb pladask istället... Vilket såklart inte funkar, för det går inte att överleva så länge utan en inkomst. Och börjar jag falla efter i studier/jobb så blir jag väldigt stressad och ångestfylld över rädslan att vara för mycket ”ADD-Mimmie”... (Dålig att passa tider, klumpig, slarvig, ouppmärksam, stressad osv...)
Sen jag fick diagnosen ADHD/ADD så har jag blivit erbjuden hjälp i form av boendestöd.
Detta hjälpte mig komma på fötter någorlunda och gav mig lite hopp om att jag också skulle komma in i rutiner som alla andra. Men när jag väl började studera och jobba fanns inte tiden för denna hjälp längre och nu är jag tillbaka på ruta ett igen.
Jag är så rädd att stressa upp mig och gå in i väggen igen. Jag känner och vet att jag är otroligt nära en bristningsgräns, men vet inte av vilken sort. Jag har alltid otroligt nära till tårar, vare sig det är av lycka, sorg eller ilska. Har jag problem med mina smärtor jag nämnde i ett tidigare inlägg vill jag knappt tänka på min egen existens, för jag orkar inte. Har haft ont i tre dagar nu, men imorse tog jag mig i alla fall upp ur sängen och tog mig iväg på jobbet (vilket jag trivs på och tycker är roligt trots att jag bara varit där ca 2 veckor) Var tvungen att låsa in mig på toaletten och gråta ut lite smärta och kräkas pga att jag hade ont... Jag ser ju att det inte låter så bra när jag läser det såhär, men det är nog första gången på flera år jag faktiskt lider mig igenom så många timmar trots att jag har ont. Men smärtan vann till slut, och jag åkte hem tidigt. Jag är förbannad och besviken på mig själv och kommer antagligen ha en fortsatt ångest resten av natten.
Jag har legat i sängen ända sen klockan 16 och har endast rest mig upp 2 gånger; för att mata katten och för att duscha (Yay!) Ätit har jag glömt och disken är lika skitig idag som den var igår.
Och ärligt talat är risken väldigt stor att den ligger där lika odiskad och skitig imorgon.
Men just nu får det hellre vara skitig diskbänk än ett ännu skitigare mående... faktiskt.
Ni som orkat läsa ända hit, tack!
Ni är väldigt ambitiösa (eller uttråkade?) och jag hoppas verkligen att ni tar hand om er själva och varandra, både psykiskt och fysiskt!

Nu säger huvudet ifrån, jag har försökt sova ganska länge men kände att jag behövde avreagera mig och få ut lite personliga tankar som gnager innan jag ens kunde fundera på en så sällsynt lyx som sömn.
Kramar i massor!
XOXO
/Rainbow

Då var det dags igen...

2018-04-23 19:20
Från Bakomsjukdomen

Gravid? Nope..

Då var det dags igen då!
Den där tiden på månaden som jag blir märkbart sämre. Migrän, huvudvärk, kräkningar, humörsvängningar och en total dipp i vardagslivet.
Så, vad är det jag klagar på egentligen? Låt mig nämna några av sakerna.
Huvudvärken smyger sig på först för att sedan efter en dag eller så utveckla sig till pulserande huvudvärk och illamående. Efter två dagar får jag full migrän som endast försvinner med dyr j*vla migränmedicin... Sen är det dags att gå upp flera storlekar på alla byxor i några dagar, om jag ens förmår att ha byxor på mig, då jag har så ont. Ser ärligt talat ut att vara gravid i åttonde månaden ungefär men nejdå, det är ”så det ska vara.”
Jag har åkt in akut väldigt många gånger pga mina smärtor och när jag kommer in är det bråttom att ta prover eftersom att alla läkare alltid tror vid första anblick att blindtarmen har spruckit. Så, smärtstillande spruta för att slippa tuppa av pga smärtorna och sen ta prover för att leta infektioner i blindtarmen, levern, njurarna osv... men alltid samma svar. ”Vi hittar ingen infektion och kan utesluta det. Antingen så är du gravid eller så är det menssmärtor.”
Jag är inte gravid, och JA det är menssmärtor!! Jag vet redan det!
Men det är inte normala menssmärtor utan de har blivit värre och värre för varje månad och år som passerar. Varför är det ingen som förstår hur detta påverkar vardagen? Jag måste anpassa mitt liv och mitt schema efter min menscykeln för att slippa behöva ställa in alla planer jag har tiden innan. De gånger det har varit så pass illa att jag fått smärtstillande till exempel så har jag kunnat funktionerna ganska hyfsat, men jag ska inte behöva en spruta i skinkan och äta massa tabletter en vecka för att kunna ha en normal vardag... Varje gång jag åker in på akuten, varje månad år ut och år in blir jag bara lämnad med orden ”hör av dig om det blir värre”. Jag har hört av mig!? Det är därför jag är där!
Samtidigt som överläkaren i Östersund av ren ”tur” tagit del av mina blodprover pga att jag varit hängig pga medicinering (för något annat) skickat en remiss pga hur låga mina järnvärden är. Detta är något som både jag och alla läkare jag haft vetat om i ungefär 6 år nu... ändå är det ingen som ifrågasätter detta. När jag själv säger att jag vill veta varför jag har så låga värden är det ingen som svarar. Jag får järntabletter utskrivet trots att jag redan äter dem, och har gjort i flera år.
Ursäkta för det långdragna inlägget, men detta är något jag aldrig pratat om öppet innan. Det är för jobbigt, för tjatigt... ”ännu en kvinna med mens som gnäller”
Men ja, nu orkar jag inte mer.
Jag är väldigt tacksam för vad vårdcentralen och sjukvården gjort för mig under alla år. Men just när det kommer till detta är det jävligt svårt att skicka en remiss till en läkare som kanske har mer koll på ämnet. Varför?!

Ett steg framåt...

2016-04-07 09:02
Från Bakomsjukdomen

Då kan jag väl säga att det officiellt varit den första dagen mot förändring, vilket känns väldigt märkligt.

I måndags fick jag träffa en läkare i Östersund, han tog sig tid att försöka lära känna mig och lyssna på mig, vilket kändes jättebra. Vi pratade väldigt länge, det var såklart jobbigt att berätta allt för någon man inte känner, men jag har lovat mig själv att sluta ljuga för läkare och psykologer angående min psykiska ohälsa, så jag sa som det var och han var så fantastiskt bra och förstående!

Han föreslog medicin mot depression och ångest, när jag sa att jag helst ville slippa så förklarade han något för mig som jag redan visste, men ingen läkare jag träffat innan har förklarat det för mig.
Jag tänker använda mig av ett textstycke som finns på 1177.se då jag inte riktigt kan förklara själv.
"När man får en depression kommer signalsubstanserna och deras samspel med andra celler i hjärnan i obalans.
Några av de signalsubstanser som är inblandade vid depression är serotonin, noradrenalin och dopamin. Det är ämnen som bland annat påverkar hur man upplever sorg, ångest och oro."


Många jobbiga ord, jag vet. Men det läkaren då förklarade för mig var att jag (antagligen) gått med ångest en så pass lång tid att hjärnan vant sig, och då har det alltså övergått i en depression. Det skulle också kunna vara tvärt om, de här två sjukdomarna brukar gå hand i hand.

Så, vad gäller mig fick jag diagnosen svår depression/melankoli och ångestsyndrom. Jag ska även fortsätta samtal med psykolog för utredning av pmds.
Eftersom jag ville ta så lite mediciner som möjligt fick jag ett snri-preparat som hjälper att behandla både ångest och depression. Jag fick även sömntabletter, då min sömn inte riktigt är som den ska...
Jag tog min medicin för första gången igår och kände att jag började må jättekonstigt mot kvällen, vilket alltid händer mig första dagen jag tar en ny medicin av nån anledning. Så jag la mig väldigt tidigt för att vara jag, så vid midnatt hade jag lagt mig (!!) och jag somnade relativt fort, vilket är helt ofattbart för mig. Jag vill gärna tro att detta har med mitt bolltäcke att göra.
"Ett bolltäcke?"
Ja, ett bolltäcke! Det är alltså ett täcke som är fyllt med bollar i olika storlekar. Typ som ett kontrollerat bollhav... Dessa täcken finns i olika vikter och ska alltså hjälpa en att sova bättre. Bollarnas tyngd påminner kroppen om mänsklig beröring och på så sätt frigör hormoner, som i sin tur hjälper en att somna lättare.
Jag har bara använt detta täcke i sammanlagt en vecka, men varje gång jag använt det så kan jag sova! Älskar detta täcke så mycket, och första gången jag använde det så sov jag en HEL NATT utan att vakna.
Jag drömmer fortfarande mardrömmar, så dem kan jag vakna av ibland men förutom det kan jag sova.

Jag vaknade av mig själv sju på morgonen (utan mardröm) och har inte somnat om, så jag tänker gå ut och gå.

Jag kommer att skriva mer om allt detta, men ville bara skriva av mig lite och uppdatera om vad som händer just nu.

Till er som inte fått sova inatt skickar jag en extra tanke och vill att ni ska veta att ni inte är ensamma!
Kram från mig till er!

Varför fortsätta?

2016-03-30 13:12
Från Bakomsjukdomen

I något av de två första inläggen jag skrev hade jag över 350 läsare. Det är inte mycket för att vara en blogg, men fler än förväntat med tanke på vad bloggen handlade om och att det var det första jag skrev så blev jag riktigt positivt överraskad.
När jag kollade statistiken nu hade statistiken sjunkit drastiskt ner till 200 ner till 100, ner till 50 och i mitt senaste inlägg var jag nere på ca 30 läsare.
Jag funderade på om antalet läsare påverkat min lust att skriva.. Inte medvetet kanske, för jag skriver mer än gärna för min egen del. Men på någon nivå kanske jag kände att det drastiska antalet som sjönk påverkade mig någonstans i bakhuvudet... Om ingen läser varför ska jag då publicera?
Bara de senaste dagarna insåg jag att svaret är rätt enkelt.

Det spelar ingen roll om det är 1000 personer eller 10 person som läser det jag skriver, för så länge jag kan hjälpa endast en enda person i deras psykiska ohälsa och om jag kan få en enda person att känna att den inte är ensam om att må såhär så ska jag fortsätta skriva! Om jag stöttat en enda person på något sätt med det jag skriver, så spelar det ingen roll hur många läsare jag har, det som spelar roll är de personer som tar åt sig och förstår att de inte är ensamma, för det är ni som får mig att våga fortsätta skriva om det jag gör!

❤️

Det är klart jag vill bli frisk, men...

2016-03-27 15:49
Från Bakomsjukdomen

Ja, det är klart jag vill bli frisk! Men...

Vem är jag utan depression och ångest? Vem är jag utanför sorgen? Jag vet inte, och jag är ärligt talat lite rädd för att ta reda på det.
Nu har jag mått på ett visst sätt i flera år och det blir gradvis starkare och jag mår sämre för varje år som går tycker jag. Men nu när det känns lite som att jag är på stigen mot hjälp så blir jag rädd, för jag vet inte vem jag kommer vara om jag kommer ur min depression för jag vet inte vem jag är utan min depression.

Det här kommer inte låta klokt för vissa och jag förstår det, för när jag tänkte efter själv så tyckte inte jag heller att det lät helt friskt, (men å andra sidan är jag ju inte riktigt frisk)

Skämt åsido är det här något som går upp för mig i samband med mediciner, läkartider och psykologer. Jag har varit med om allt detta många gånger förr men jag har alltid gett upp på allt det när jag varit på väg att lyckas... Jag vet inte varför men en del av mig vill nästan tro att det är för att jag inte känner igen mig själv utan mina ångestattacker och min depression.
Vad gör man på nätterna om man inte ligger vaken med en ångest som river en i bröstet? Vad gör man de kvällar man inte låser in sig i lägenheten och stirrar in i väggen?
Jag är inte helt säker, jag vet att jag haft nätter då jag sovit ostört, men nu är jag förvånad om det händer en gång i månaden.

Jag tänker dela med mig av en anteckning som kanske kan ge lite mer klarhet... Kanske...

"Det svåra är att jag sagt att jag vill bli frisk, men jag vet inte om jag menat det förut.
Jag vill inte vara fast i depression och bli kallad "galen" men det är ju såhär depressionen har gjort mig.
Jag är less på att vara sjuk och jag vet att jag inte kan må såhär för alltid.
Jag är så nära hjälp nu att jag ibland kan vakna med hopp.
Men jag är ändå rädd, för detta har varit min personlighet i flera år, depression har varit mitt hem, ångest har varit i mitt hjärta och nu är jag rädd att förlora mig själv.
För det är inte mycket kvar av mig när man tar bort det sjuka."
10/3 -14


Så om någon skulle känna igen sig. (Behöver nödvändigtvis inte gälla depression) så vill jag att du ska veta att du inte är ensam.

Så, det är klart att jag vill bli frisk! Men det är ändå en del av den jag är som försvinner.

Stora kramar från mig, till alla som orkar läsa min blogg! ❤️


Varför frågar du egentligen hur någon mår?

2016-03-17 01:09
Från Bakomsjukdomen

Innan du läser vidare i detta blogginlägg vill jag ge dig en fråga. Har du ställt frågan "Hur mår du?" Till någon de senaste dagarna? I så fall vem frågade du, när frågade du och varför?

Så, jag är tillbaka och har inte glömt att jag har denna blogg, jag lovar!
Jag tänker inte egentligen be om ursäkt för att jag inte skrivit på länge, anledningarna är många och uttråkande men den största anledningen är som ni kanske kan lista ut; depression!

Som jag skrev i föregående inlägg är det svårt att ta sig igenom även det man mår bra av och älskar mest, men så fort mina 'anhängare' depression och ångest åker på semester passar jag på att göra så mycket jag kan och orkar med energin jag har kvar.

Jag har haft en riktigt seg och jobbig period och jag kan själv tycka att det inte blir bättre vad jag än gör trots att jag försöker med allt från frisk luft till mediciner och meditation... Men jag jobbar på det varje dag trots att jag inte vill eller orkar.

Jag har en poäng med att skriva detta och det har med dessa perioder art göra. För jag går sällan utanför dörren när det är som värst (och gör jag det är jag inte utomhus, utan i någon annans hem) så när jag väl känner att jag vågar mig utanför dörren och träffar människor jag känner ytligt får jag ofta frågan "Hur mår du" (ofta följt av en lite bekymrad blick och huvudet lätt på sned.)
Jag hatar att få den här frågan! Största anledningen brukade vara för att jag visste att jag snart behövde ljuga någon i ansiktet för att slippa prata om hur det ligger till. Men nu när jag lovat mig själv att inte tysta ner psykisk ohälsa blir det andra saker som tar emot när jag får frågan. För jag vet att folk ofta ställer frågan av ren reflex, det är något "man gör" trots att man kanske inte alltid vill veta svaret. Jag känner mig jobbig när jag måste svara på frågan, för att skulle jag svara 100% ärligt skulle vi behöva prata bra mycket längre än några minuter. För någon med psykisk ohälsa finns inget snabbt, positivt svar på den frågan och då känner man sig istället som en lögnare.

Jag vet dock att det finns människor i min närhet som faktiskt vill veta hur jag mår, och det är väl egentligen inget negativt att veta att folk bryr sig, tvärtom! Och jag talar gärna om att jag har det tufft ibland och kämpar mot mig själv om någon har frågor eller känner igen sig. Men det skulle ta en dryg timme för mig att förklara ordentligt, så fråga inte när vi bara ses på affären. Hälsa, var trevlig och skriv sedan ett mail eller meddelande och prata med mig, eller varför inte fråga om vi kan ses och prata?

Detta gäller inte bara mig, det finns så många människor omkring oss som inte kan svara att de mår bra av så många anledningar, så om du inte vill veta svaret, fråga inte. Säg istället att det var kul att ses, eller önska personen en fortsatt bra vecka så krävs inget svar av denne.

Har du hunnit tänka på om du ställt frågan "Hur mår du?"
Frågade du någon du bara känner ytligt eller någon du står nära? Ställde du frågan på mataffären eller över en fika? Ville du verkligen veta svaret eller ville du bara verka trevlig?


Stora kramar från mig till dig hur du än mår!
Du är inte ensam
❤️

Bilderna är tagna från Google

Anteckningar

2016-02-21 23:52
Från Bakomsjukdomen

Att det ska vara så frustrerande att nå det man sträcker sig efter.
Att inte lyckas när man försöker.

Det är så svårt att acceptera att man inte alltid kan vara den man vill vara.
Att inte orka fast man vill.

Det gör så förbannat ont när någon man lutat sig mot tar ett steg längre bort.
Att stå ensam i en folksamling

Det är så jobbigt att inte veta vem jag kommer vara imorgon.
Att inte känna igen mig själv.

När orken och lusten bara försvinner

2016-02-17 14:13
Från Bakomsjukdomen

Detta är nog det jag hatar mest, när allt man älskar och tycker är roligt blir en grå skugga som sätter sig i ett hörn, som när man var liten och bråkade med sin bästa vän.
Mitt största fritidsintresse är smink, när jag är glad, ledsen, arg eller bara är uttråkad sminkar jag mig.
Om jag sminkat mig redan och ändå känner mig lite nere älskar jag att baka, när jag inte kan sova så bakar jag ofta för att ha något att göra.
Nästa intresse jag brinner för är konfirmandarbetet i församlingen. Det har börjat dö ut lite men en gång i veckan vet jag i alla fall att jag har något att gå utanför dörren för.
Och mitt sista intresse är att skriva, hittills är det sistnämnda det enda jag lyckats se ljust på hela tiden och hitta ork till när allt annat är dränkt i mörker.
Jag blir så frustrerad på mig själv! Jag har smink upp över öronen, jag har ingredienser som väntar på mig i skafferiet, jag har konfirmandträffar att se fram emot och jag har mina anteckningsblock till höger och vänster. Ändå är det så j-vla svårt att hitta glädje i något alls ibland.
Jag sitter vid sminkbordet och bara stirrar mig blind på allt framför mig och sen sitter jag bara där och undrar vad det är för mening, jag ska ändå tvätta av det.
Jag köper ingredienser till en paj eller liknande och sen undrar jag vad det är för mening, jag kommer äta paj mitt i natten eller på morgonen och få skuldkänslor över det sedan.
Jag ser fram emot nästa gång jag får träffa konfirmanderna och resten av unga ledarna men sen undrar jag vad det är för mening, jag behövs väl inte där ändå? De klarar sig ju utan mig.
Jag har tusen idéer till vad jag ska skriva, tar fram blocket och pennan eller anteckningar på mobilen och tänker sedan på vad det är för mening. Det är ingen som kommer läsa detta ändå.

Det känns så totalt värdelöst när ens största och starkaste ljuspunkter i livet blir till en dämpad belysning som jag inte ens lägger märke till längre.
Och som allt annat just nu är jag lite osäker på varför jag skriver detta, varför jag ens överväger att publicera det här inlägget. Men jag gör det som bekant för min skull, vill ingen annan läsa behövs det inte.

Men nu ligger jag i alla fall här, jag skriver vad jag tänker och det är väl ändå en bra sak? Att jag gör någonting jag tycker om?
Tankarna går även i riktningen att jag vill gå ut och gå när smärtstillande gör sitt jobb, helst svänga förbi farmor då det brukar muntra upp mig, i alla fall för stunden.

Så om någon skulle känna igen sig i detta, om du vet hur det känns när allt känns på botten, vill jag bara säga att du är inte ensam. Lusten att göra det du älskar kommer att komma tillbaka tids nog. Ta hand om dig själv, kanske pröva något nytt om orken faller sig på?

Kram från mig!

"Pmds? Är det inte bara pms då?"

2016-02-08 08:27
Från Bakomsjukdomen

Jag vet inte ens hur jag ska börja inleda detta... Jag beter mig som Hulken med pms en gång i månaden... Nah... Nog för att det är sant, men det låter inte jättebra, så låt mig testa med följande blogginlägg.

Om du är en man eller kille och läser detta och funderar på att sluta läsa när du ser orden "mens" eller "ägglossning" så vill jag säga att DU TÄNKER FEL! Det kan handla om din flickvän, sambo, syster, mamma eller din bästa vän, så läs!

Om du är tjej eller kvinna och läser detta vet du kanske hur det känns när man har ägglossning, eller innan man ska få mens eller när man har den?

Dagarna innan när man bubblar av humörsvängningar åt alla håll, ena stunden slår man i köksluckor och dörrar för att sedan gråta över att man varit förbannad. Kroppen känns som att den övergiver en, som att autopiloten stängs av och man förväntas kunna styra över inälvor, hjärna, hjärta och huden själv. Det kanske inte är så för alla, vad vet jag. Men för vissa kan det nog se ut så. För mig är det lite annorlunda, så varför inte dela med mig av hur det oftast ser ut för min del... Jag som så stort lovat att vara ärlig, så här kör vi igen med den nakna sanningen av något jag ännu inte fått en diagnos på.

Ägglossning, Moder jord gör sig påmind för att berätta att min livmoder är redo att ta emot en avkomma nu!
Det är här jag börjar känna att den där livslusten folk pratar om börjar avta, inte bara på en dag, men gradvis märker jag hur disken börjar bli en porslinshög i diskhon, hur alla kläder helt plötsligt inte ligger i antingen garderoben eller i tvättkorgen, de ligger i fotändan av sängen och jag har inte valt deras öde än, för vad är meningen med att lägga dem i garderoben? Jag kommer snart ta fram dem igen. Och vad är meningen med att lägga dem i tvätten? De är lika lortiga där som här.
Det är nu håret börjar tappa volym och jag inser att jag inte vet om det var igår eller tre dagar sedan jag tvättade håret eller ännu värre, tog en riktig dush. (Här kommer dock den personliga fördelen med mina såna här perioder in, att jag sätter mig i duschen och låter tiden få gå var den vill, sålänge jag slipper ta del av den.)
Det är ungefär här jag känner att allt runt omkring mig stör mig, gör mig arg, ledsen eller illa till mods, så jag stannar hemma idag igen.
Om några dagar slutar jag höra av mig till mina vänner, i alla fall om inte de hör av sig till mig först.

Sen har det plötsligt gått en vecka, och då återkommer vi till ungefär det jag nämnde i början, fast med en liten tvist... Istället för att jag slår i dörrar slår jag nävarna i vad jag kan hitta som inte går sönder, eller varför inte använda närmaste glasflaska eller Porslinsdekoration så slipper jag göra illa nävarna?
Istället för att kroppen stänger av autopiloten så stänger den av helt. Stänger av funktionen att sova och äta. Har jag tur sover jag varannan eller var tredje natt under den här fantastiska period men med några timmars powernap emellanåt. Dygnsrytm? Vad är det? Jag är vaken tills jag blir trött, när jag blir trött vet jag inte om det själv för hjärnan går på högvarv av självförakt eller så står den helt still. De som känner mig vet att jag är glömsk, det är lite "min grej" jag har alltid varit så, men med åren har det bara blivit värre... Ibland tror folk att jag skämtar för att jag glömmer saker efter 30 sekunder, men egentligen är det inte alls konstigt fick jag nyligen lära mig på ett läkarbesök, några års sömnbrist och depression/ångest gör tydligen så med hjärnan, härligt att veta!

Okej, tillbaka till min underbara "pms". Det är inte alls ovanligt att jag under den här perioden inte alls ser någon mening med livet, mer ärlig än så tänker jag inte vara just nu. Det är ett känsligt ämne, lixom det mesta jag skriver här.

Men ämnet jag ville summera här var alltså det jag utreds för nu, pmds. (Premenstruellt dysforiskt syndrom) Det skulle säkert kunna misstas för pms men det man måste komma ihåg är att det inte är "bara" jobbig pms. (Pms är skitjobbigt som det är, jag vet) utan det är alltså något som stör ens vardag till den grad att det inte funkar alls.
Jag kan inte träffa människor som jag i normala fall kan vara med utan problem. Det orsakar onödiga konflikter mellan mig och de som inte till 100% förstår varför jag beter mig som jag gör, hittills är det inte många som förstår, trots samma förklaring varje månad. Det gör att enkla vardagssysslor känns som berg att bestiga. När jag väl har en bra dag och tar mig igenom den där disken, tvätthögen eller det stökiga sminkbordet kan jag totalt kollapsa i gråt för att jag är lättad över att det är gjort.

Detta är bara några saker som kommer och går i ungefär två veckors tid varje månad, men det finns saker jag inte tagit upp också, men det ska nog hinnas med tids nog.
Men några saker onämnda är;

Grov ångest
Extrema humörsvängningar
Ilska och irritation
Muskelspänningar och muskelsmärtor
Förlorat intresse i favoritintressen
Koncentrationssvårigheter


Jag kommer att skriva betydligt mer om detta, men jag är rätt säker på att väldigt många inte vet vad detta är eller ens har hört talas om det förut så jag börjar här och jobbar in mig lite mer på detta ämne. Och har du något du undrar över så är det bara att fråga!

Om du haft en jobbig dag, vecka eller månad så skickar jag så många stödkramar jag kan och jag vill att du ska veta att jag tror på dig och vad du kan uppnå! ❤️

Insomni

2016-01-29 06:01
Från Bakomsjukdomen

Är jag vaken för att jag har ångest eller har jag ångest för att jag är vaken?

Detta är min tortyr, när andra sover, drömmer och vilar ligger jag vaken och min hjärna vägrar sluta att tänka på allt jag gjort fel, allt jag inte gjort, alla människor i min vardag och i mitt liv, allt och inget... Tomma, mörka tankar som aldrig verkar ta slut. Och vid det här laget inser jag att herr 3.00 på morgonen vet alla mina hemligheter och fröken 04.30 har sett mina värsta stunder.


Lite så går tankarna nätterna i ända, helt plötsligt ringer klockan och det är dags att kliva upp och göra sig i ordning, sminka sig och ta på sig det där sociala leendet.
Jag sover aldrig riktigt men jag är aldrig riktigt vaken heller. Jag vet nästan inte vad jag drömt och vad som faktiskt hänt. Jo, lite har jag såklart koll på... Men det där med att hålla koll på dagar, tider, datum och namn är bara att glömma. Jag blir tokig när någon frågar vad jag ska göra "på onsdag" för risken är stor att jag inte ens vet om det är måndag eller torsdag när frågan ställs. Detta tar kål på mig en dag i taget, för att jag känner mig så fruktansvärt vilse i mitt eget huvud...

Jag avundas de människor som kan sova när de är trötta, jag gör verkligen det. Den som får sova en hel natt utan att vakna varannan timme, kallsvettig av mardrömmar vet inte hur glad hen ska vara.
Nej, jag ber inte om sympati, jag är bara ärlig.
Det är här det tar emot att trycka på "publicera" knappen... För det var inte så svårt att säga att jag hade diagnoserna depression och ångest. Det som är svårt är det jag skriver just nu, när jag egentligen vill vara 100% ärlig så sitter jag och funderar på att det här inte låter riktigt klokt... "Klart som fan man sover om man är trött" sitter nån riktigt smart person och tänker nu, det känner jag på mig. Om du känner dig träffad av det vill jag bara ge dig en virtuell kaka, klappa dig på huvudet och be dig dra ifrån min blogg direkt... För nej, det är inte riktigt så det är. Jag vill sova! Jag älskar att sova, jag har varit expert på att sova en gång i tiden... Men nu är det annorlunda och jag vill kunna sova en normal natt och inte halvsova några timmar på morgonen/förmiddagen eller ta en powernap mellan fyra och fem på eftermiddagen! Jag sover var tredje, kanske varannan natt om jag har tur, men då är det oftast av utmattning eller för att jag inte sover ensam.

Och till sist några rader för de som läser detta och tänker "Lägg undan mobilen så kanske det går bättre att sova"
FAN va smart! Varför har jag inte tänkt på det!?
Jo. Klart som fan att jag har!

Jag lägger oftast telefonen på flygplansläge de nätter jag har som svårast att sova, jag har prövat att sätta igång tvn och kolla på något jag kan innantill, jag har testat stänga av tvn, jag har testat att sova med lampa, utan lampa, med strumpor, utan strumpor, med kläder, utan kläder, på höger sida, på vänster sida, på mage, på rygg, jag har testat varm mjölk, örtte, honungsvatten, lugn musik.... (Jag tror ni förstår vad jag menar..)

Så... Är jag vaken för att jag har ångest eller har jag ångest för att jag är vaken?

"Vad tråkig du är som brutit benet"

2016-01-19 15:47
Från Bakomsjukdomen

Det kan vara svårt för folk i ens närhet att förstå vad psykisk ohälsa faktiskt gör med en. Det är få personer som förstår, och ännu färre som tänker på att man beter sig som man gör på grund av en sjukdom. Det är lättare när sjukdomen är fysisk, då har folk medlidande och förståelse för den skadade.

Vi tar till exempel ett brutet ben. Jag har aldrig träffat någon som klandrat en människa med brutet ben om hen säger att benet gör ont. För varför skulle man göra det? Benet är trasigt, klart som fan det gör ont! Samma sak gäller mig med en psykisk sjukdom, men den syns inte. Ibland kan mina sjukdomar visa sig i form av till exempel panikångest, sömnbrist, tårar, skrik eller kanske har jag sår och ärr på kroppen som hamnat där på grund av min psykiska sjukdom.
Men, det är ändå inget som uppenbart visar att jag är sjuk. Ett brutet ben kan andra se, för det är inlindat i gips, men andra kan inte se när det saknas ett eller flera hormoner i min hjärna. Detta skadar inte bara mig, det skadar såklart alla i min närhet. I synnerhet mina vänner... De förstår inte när jag säger att jag inte kan komma ut och träffa dem för att jag inte mår bra, för de kan inte se det. Istället får jag ta en roll som egentligen inte är min, en roll som osocial, tråkig och kanske lite sur.
Jag får ofta höra "Fan va tråkig du är, du brukar ju alltid vara så rolig" "Sluta vara så sur, om du kommer ut lite oftare kanske du blir gladare"
Detta gör ont att höra och gör mig definitivt inte gladare! Men det värsta som går att höra är "Ryck upp dig" Jag är så less på att höra detta! För hur jävla enkelt det än låter är det inte så. En rycker inte bara upp sig från depression, även fast jag skulle vilja att det var så.

Något annat som är fruktansvärt jobbigt (i alla fall i min åldersgrupp) är när kompisar och bekanta försöker få med en ut på fester... Visst, det är roligt att festa med mina kompisar ibland, men inte varje jävla helg! Jag är hellre hemma med några nära vänner och kollar film och spelar spel... Och vet inte riktigt vad ni hört innan, men jag ska berätta en hemlis; alkohol är INTE det ultimata för någon med ångest och/eller någon som tar antidepressiva mediciner!
Så om ni känner någon som lider av en psykisk sjukdom som säger att de inte vill följa med gänget ut en fredag, tvinga dem inte och kalla dem inte tråkiga! Gå dit dagen efter och drick te, prata lite strunt, kolla på en film, föreslå en bok eller vad som helst.

Psykisk ohälsa = hemligt

2016-01-16 16:51
Från Bakomsjukdomen

Något som alltid varit en del av att lida av psykisk ohälsa är att det ska vara så hemligt. Inte bara för allmänheten men för ALLA! När jag först började prata med kuratorer och psykologer gick jag i högstadiet och var då ca 15 år, när jag blev 17 och hade pratat med dessa personer ett bra tag tyckte min kurator att det vore en bra idé att jag skulle åka till Östersund och prata med BUP (Barn och ungdomspsykiatrin) men eftersom jag inte var 18 behövde mina föräldrar få veta detta, vilket för mig då var det absolut läskigaste jag kunde tänka mig. Min kurator försökte övertala mig några gånger innan hon till slut gav upp, hennes anledning till att hon tyckte att jag skulle åka till BUP var för att mitt mående var för "tungt" för henne för att kunna hjälpa mig. Hon ordnade så att jag fick träffa en psykolog som istället kom till Sveg ibland men jag sa aldrig sanningen till henne. Jag vet inte varför men jag har ofta (som så många andra svenskar) haft en vana att jag alltid utåt sett är glad och energisk och hon började alltid med att fråga "Hur är det med dig då?" och av ren vana brukade jag såklart svara "Bra" vilket var en uppenbar lögn... Men varför frågade hon det när jag uppenbarligen var där för att jag mådde dåligt? Jag tyckte det var så fruktansvärt dumt så vi pratade endast om min ångest och jag sa att det berodde på att jag skulle operera ryggen. Det var ju faktiskt sant, jag skulle operera ryggen, och jag var orolig... Men att det var grunden till min ångest som varit med mig i flera år var en stor lögn.
Jag slutade träffa henne efter operationen, lika bra tyckte jag. Då kanske någon annan fick bättre hjälp än vad jag fick.

När jag sedan var 18-19 år gick jag till en annan psykolog som jag var väldigt ärlig med, och som jag trivdes fruktansvärt bra med. Men trots att jag var myndig så var jag aldrig öppen med att jag försökte få hjälp med min "osynliga sjukdom". Jag berättade vad jag minns aldrig för mina föräldrar och jag sa heller inte mycket om det till någon annan. Varför vet jag inte idag, men jag gissar att det hade med stolthet att göra.
Jag har alltid varit den som vill ta hand om andra, och det har varit en roll jag trivts med. Jag tycker inte om att bli daltad med, jag tycker inte om att bli behandlad som att jag inte kan ta hand om mig själv (även fast jag ibland medvetet valt att inte ta hand om mig själv)
Trots att jag tycker om att ta hand om andra ger jag ändå ett uttryck eller en "energi" som ofta gör att andra vill eller försöker ta hand om mig.
Detta hade jag aldrig lagt märke till om inte min kompis hade påpekat det. Jag minns inte hur vi kom in på ämnet, men när hon sa det så tänkte jag på det och hon hade ju helt rätt... Folk vill ofta ta hand om mig, men det är oftast bara de som står mig väldigt nära och vet lite mer om mig och det faktum att jag lider av ångest och depression.

Så varför vill jag, lixom så många andra som lider av psykisk ohälsa hålla det hemligt för familj, vänner och allmänheten? Är det för att vi inte vill bli dömda eller för att vi vill tro att vi klarar oss själva? Eller något helt annat? Bra fråga... Något jag tänker fortsätta lura på...

Ha det bra allihopa, kom ihåg att ingen ska behöva må dåligt i tystnad! Ta hand om er, ni är inte ensamma❤️

Det är lite underligt hur depression kan vara

2016-01-16 02:48
Från Bakomsjukdomen

Det är så sjukt att man en dag kan ligga ensam i sängen och gråta tills luften tar slut och bara önska att man fick ett avslut på detta helvete utan att en enda människa i hela världen vet, av den enkla anledningen att man inte berättar för någon.
För att dagen efter vakna efter bara 5 timmars sömn av att få besök av en vän, och därefter bara få vara runt människor som står en så himla nära hjärtat och som man bryr sig så mycket om! Det är så märkligt att mänsklig kontakt kan vara så avgörande för hur man mår. Är tacksam för varje dag jag får vara runt dessa människor, vare sig jag träffar dem varje dag, en gång i veckan, en gång i månaden eller en gång om året.

Nu ska jag försöka återgå till det där med sömn då det är klent med det nuförtiden, vilket såklart också påverkar måendet en hel del.

Väntar även på utredning (igen!!) hoppas det går bättre än alla andra gånger då jag gett upp mitt i för att "jag klarar mig själv" men då jag lovat mig själv att vara öppen med min psykiska ohälsa och ta hand om det så ska jag denna gång ta mig igenom hela vägen även om det tar en jävla tid!

Sov sött och ta hand om er, ni är inte ensamma❤️

Dedär nyårstjafset

2015-12-31 15:06
Från Bakomsjukdomen

Ja, då närmar det sig slutet på 2015 och jag är lika glad nu över det som jag var för ett år sen. 2014 var väl inte mitt år, och det har inte 2015 varit heller. Men det är som det är, klart alla år har sina ljuspunkter, men det är så svårt att se de ljuspunkterna när allt är så fruktansvärt mörkt. 2015 var ett av mina värsta år om man ska se det ur sjukdomsperspektiv... Har aldrig mått så dåligt på grund av depression och ångest som jag gjort i år, blev också sjukskriven pga depression. Har haft frekventa besök av panikångest, detta i kombination med depression och ångest har resulterat i bland annat dålig sömn och dåliga matvanor.
Ja, nä det är som det är.

Så, tillbaka till det faktum att det är nyårsafton... Tänker jag lova dyrt och heligt att bli frisk? Att bli en bättre människa som inte är deprimerad och mår dåligt? Nej! För det är den jag är, det är så min hjärna funkar. Jag kan försöka lova mig själv att ta den medecin jag behöver för att orka kliva upp ur sängen, jag kan försöka lova mig själv att gå ut varje dag, eller prata med någon som jag litar på varje dag eller att göra något för min egen skull. Men jag kan inte lova eller bestämma att jag ska bli frisk, för det är bara dumt... Nyårslöften är inget jag någonsin varit ett fan av, och kommer antagligen inte bli heller.
Det enda löfte jag tänker ge mig själv är att inte undvika att prata om psykisk ohälsa! Jag tänker inte gömma det, jag vill inte att det ska bli tyst och spänt i ett rum nät depression kommer på tal. Jag vill kunna prata om det, som när min vän bröt armen, då fick hon stöd, hjälp och folk frågade vad de kunde göra för att underlätta hennes vardag... Det är vad jag vill att alla med psykisk ohälsa ska få! Få hjälp att ta bort det där orosmolnet som hänger över en för att man vill undvika att prata om sin sjukdom.

Så gott nytt år, och för dig som läser det här och till dig som känner dig berörd, jag är så stolt över att du tog dig hit! Jag är så stolt över att du tog dig igenom 2016

Första steget utåt

2015-12-27 07:07
Från Bakomsjukdomen

Nu ska jag göra något jag inte vågat göra innan... Skriva om min ångest, min depression och det jag misstänker är pmds.

Jag har inte fått diagnosen pmds, endast diagnosen faktisk depression och ångestsyndrom. För att få veta om jag lider av pmds så behövs utredningar, utredningar tar tid och tid till de som lider av psykisk ohälsa är något som inte är prioriterat i mitt län, tyvärr. ..

Jag heter Mimmie förresten. Jag är 22 år gammal och har blivit påverkad av min psykiska ohälsa i hela min tonår och som ung vuxen. Jag är rätt säker på att det började i högstadiet. Jag var ofta ledsen, jag blev lätt arg och hade svårt att sova bland många, många andra saker som jag kommer att dela med mig av så småningom.

Några år efter att jag haft dessa fantastiska humörsvängningar och att gråta utan anledning var en del av min vardag började jag skada mig själv, jag skruvade loss rakbladen från skolans pennvässare och behöll dem i en ask. Till en början samlade jag bara på dem för uppmärksamhetens skull, eller för att provocera... Hur som helst så minns jag fortfarande dagen jag skar mig själv första gången. Jag hade blivit förbannad på en lärare och jag bestämde mig för att inte avsluta lektionen i klassrummet, så jag tog med mitt pennfodral och satte mig i en soffa i korridoren utanför klassrummet. Jag var helt ensam och inte en själ varken syntes eller hördes. Jag tog fram min lilla blåa ask och lyfte på locket och hällde ut de små, silvriga stålbladen på bordet framför mig. Jag tog upp ett av dem och tvivlade en halv sekund innan jag satte upp foten på bänken där jag satt och vek upp byxbenet så att min fotled blev synlig. Jag satte stålet mot skinnet och jag kände hur kallt det var innan värmen från min hud nådde det lilla rakbladet. Jag tryckte det mot skinnet och drog snabbt över insidan av min fotled.
Det sved! Det sved så inåt helvete! Jag släppte bladet på bordet och fick lite panik när jag insåg att det började rinna blod ner på mina strumpor. Jag haltade snabbt igenom korridoren till toaletten och tog en remsa med papper och lindade runt fotleden och satte fast i kanten på strumpan. Det var inget märkvärdigt, det var inget jag berättade för någon eller tänkte så mycket på själv.
Det dröjde länge innan jag gjorde såhär mot mig själv igen, för jag sa att jag inte skulle göra så igen, nu mådde jag ju bra. Nu hade jag fått ur mig min ilska jag hade burit på...
Åh, om jag haft en sån där omtalad tidsmaskin hade jag åkt till mig själv den dagen och slagit 15 åriga Mimmie på käften och sagt "Om du bara visste vad ilska egentligen är!" För så känner jag nu, såklart... Och vem vet, om 7 år kanske jag sitter här igen och skriver om min obetydliga smärta när jag var 22. Eller så sitter jag och skriver om hur det blev bättre. Det vet jag inte nu, men jag hoppas innerligt på det sistnämnda.

Varför berättar jag det här undrar du kanske nu? Jo, för det är fan dags!
Psykisk ohälsa bland unga tonåringar och unga vuxna blir sopad under mattan! "Det är bara hormoner" "Du är bara förvirrad just nu, det går över"
Allt man fått höra genom åren är bara en jävla massa bullshit! Man blir skickad från en orolig lärare till kurator, till psykolog, till bup, tillbaka till skolan och efter ett tag är man bortglömd. För man orkar inte mer, man orkar inte kämpa för sin egen hälsa. "Det kanske bara var något tillfälligt" säger de vuxna då och tänker inte mer på det
Jodå, mitt tillfälliga humör har bara pågått i ca 8 år nu, det går nog över när som helst...!

Detta är bara en av hundratals exempel på min psykiska ohälsa och mitt perspektiv på saken. Jag kommer att fortsätta skriva när andan faller på, och eftersom att sömn inte riktigt är en del av min vardag just nu lär det inte dröja alltför länge innan jag delar med mig av nästa inlägg.

Tills nästa gång, ta hand om dig! ❤️