RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-10-18 08:53:52

millamills

millamills blogg på Nouw

Blivit sårbar, tydligen.

2019-01-20 22:14
Från millamills


Jag har blivit en sårbar människa. En sån där ni vet, en sån där helt vanlig människa! Jag gråter så fort något rör lite lätt vid mitt hjärta. Inte nödvändigtvis för att jag är ledsen. Men. Så fort jag tänker på något som sårar eller sårat, bara berör eller gör mig otroligt glad, då brister det. Högkonjunktur i känslobanken. Skulle inte benämna det som instabilitet heller. Nej. Det som hänt med tiden är att det sårbara inte längre är en materiell fråga, det är fullkomligt abstrakt. Rent och skärt känslomässigt.

Jag grät floder när jag i 5an råkade tappa telefonen i toaletten på den härliga klassresan. Det var i ett sånt här barackbadrum med otäcka, räfflade tapeter. Jag iakttog telefonen som skvalpade i det fina, röda kaninskalet. Jag insåg hur jag skulle förlora mina poäng på wordfeud - vafan! Har aldrig fällt så många tårar, tills denna höst. Jag har väl insett att det inte bara handlar om wordfeudpoäng. Det handlar inte längre om det materiella. Nej. Sen kan jag väl tillägga att jag inte blev superexalterad över cykelhjälmen jag så vackert fick i julklapp- det ska ej sopas under mattan. Tack mamma! MEN, jag är med på tåget. Jag börjar nog förstå det faktiska värdet av relationer och minnen - det är vad som gör mig så sårbar.

2018/USA rensade min kropp. Hälsoresa! Inte matmässigt kanske, men absolut känslomässigt.

Jag levde som på en annan planet. Typ pluto. Livet på den planeten är orsaken till min sårbarhet. Levnadsstilen, relationerna och minnena från förra året har gett mig så mycket. Men, på samma gång tagit SÅ mycket. Tagit så mycket energi och saknad på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt. Är ett hus vars övervåning består av tomma rum. Jag är halv, typ. Men. Det som kan göra mig så förvirrad är jag mår topp i SWE. Det svenska livet. Här och nu. Ja! Jag vet min plats i vardagen. Skönt, men oskönt. Sen. Sen zoomar man ut. Jag är halv i drönarperspektiv. Är halv om jag bejakar huset. För nedervåningen, det är där jag lever idag. Härligt är det. Övervåningen består av minnen, förhoppningar och en enorm saknad av det andra livet. Jag är halv, och det är förmodligen det bästa som hänt mig. Så.

Jag saknar mina människor för det lugn och lycka de gett mig. De gav mig ett stort liv. Jag landade. Lugnt och sansat.

Idag nödlandar jag på något märkligt vis. Dumt att ljuga. Stockholm är för mig en känslomässig berg och dalbana - och den här hösten glömde jag att spänna fast mig. Så. Plugget, prioriteringar och min egna vilja ger mig andnöd. Ibland iallafall. Men det märker jag förstås inte förrän jag håller på att drunkna i mina egna tårar.
Ibland är det som att jag för mig själv försöker dölja dessa känslor och saknaden i andra anledningar. Som när jag innan jul fick för mig att Sverige har alldeles för få soltimmar (vilket är sant) och tömde min kropp på tårar av det ilandsproblemet. Tömde även apoteket på vitaminer och andra placebos. Extremt effektiva placebos om man ska vara på den ärliga sidan!! Den dippen var över efter 2 dagar. Totalt återställd. Toppenbra! Så är man på banan igen tills nästa påhitt knackar på dörren.


Missförstå mig rätt. Självklart fanns det en stor saknad för mitt svenska liv o dess relationer när jag väl var där borta. Men jag visste att jag skulle komma tillbaka till detta härliga liv. Min trygghet. Men nu. Nu vet jag inte. Blir bara så rastlös. SÅ RASTLÖS. Jag vet inte när jag kommer springa in i det andra livet igen. Det är vad som gör ont. Ont, på ett fint sätt.



Lööööv löööv löv hej hai!






1 år är ett år, men också bara ett år

2018-08-20 17:31
Från millamills

Frågan kommer regelbundet ”hur känns det att vara hemma”, brukar klämma till med ”det känns!”. För det känns. Bästa känslan i världen, men också så sentimentalt. Har ju lämnat livet självt! Jag är fortfarande jag - om inte ännu mer jag efter detta år. Men. Lämnade ett liv på andra sidan jorden. Klart det känns.

Idag känner jag mig så ledsen över detta. Ligger bara och gråter och det känns så märkligt. 1 år, på dagen, sedan allt började. Vad mycket vi alla har gjort under denna tid. Men också så lite. Ja. För det är verkligen så. 1 år är ett år, men också bara ett år. Är tillbaka på Stockholmsbanan. Bästa som finns - men också så genomskinligt och förutsägbart - ni vet vad jag menar. Sthlm. Man vet exakt hur saker och ting fungerar. På gott och ont.

Allt blir så påtagligt. Intressant. Har fått uppleva något helt nytt, ett annat liv. Fått ett påbyggt jag. Men sen. Ja sen. Här kommer den panikslagna delen. Det som förvirrar. Sen när man kommer hem känns det likadant som när jag lämnade.

Det är fortfarande så att jag ska hålla ordning i köket 3/7 dagar i veckan. Det glömmer man gärna - enligt rutin. Är också, sen gammalt, väldigt duktig på att jäkta runt som att jag skulle dö imorn. Men. Man vet aldrig när det är slut - så lika bra och köra 190knyck, på ett nyttigt sätt. Ja. Samma samma.

Såklart har det hänt förändringar bakom pannbenet. Av det som finns kvar, så att säga. Traskar runt med den här osynliga ryggsäcken. Ryggsäcken som bär på ett annat liv. Ett liv med andra relationer och minnen. Min värdefullaste väska, finns inte ens att köpa på BirgerJarlsgatan.

Men.

Ibland glömmer jag. Ja. Ibland glömmer jag bort att denna ryggsäck ens har hamnat hos mig. Allt gick så snabbt.

Idag är det ett år sedan jag landade i mitt nya hem. Ett hem som skulle sätta mig på plats, på något vis. Jag lärde mig en del. Täckmanteln på. Tyvärr. Startade från 0. Bytte familj. Mitt hjärta slår aldrig så fint som när jag tänker på min amerikanska familj. Min familj! Bästa som någonsin hänt mig. Utan tvekan. Jag lämnade USA - kände att jag hade gått från 0-, känna 0 människor, ha 0 rutiner till att ha fått 10000000. Sån obeskrivlig nivå på de känslorna.

Nu ska jag gråta lite mer. Sen är det bra.


lyyyyyyy


PoK


slutet på början

2018-06-18 09:24
Från millamills

Augusti 2017 - grät mig till sömns. Var så förvirrad - mitt liv var över. ''Kommer förlora alla mina fina vänner och vara fast i gråa Minnesota''

Haha. Jokes on me.

Lite jag visste.

Inte förstod jag vilken stor påverkan detta år skulle ha på mig som individ. Så mycket som låg framför mig. Många hinder, följda med så mycket fantastiskt. Vilken kickstart på livet. Alla har vi så mycket att se fram emot - fortfarande hela livet att glida igenom. Kanske kämpa för att glida, för en del av oss. Men alla ska vi framåt. Jag har nu fått smaka på sura, liksom söta upplevelser - intressant har det varit. Aldrig kommer jag göra just detta igen - det gör mig så sentimental.

Tiden har flugit, och jag har sprungit i samma takt. Tror jag. Så mycket jag fått göra. Började med fotboll. Skola. Gick på event. Började plantera vänskaper. Oooops byte av familj - även det överlevde jag. Fick ryck och bestämde mig för att börja spela hockey... Men så kul! Har aldrig skrattat så mycket åt mig själv. Hem till SWE en sväng. Touch and go. Inte helt lätt, skulle jag snart inse. Men det var viktigt for mig. Små äventyr med familj och vänner - minnen som värmer hjärtat. Det känns så märkligt att försöka beskriva detta år. Det här är ju jag. Detta året har ju varit jag. Jag. Finner det ganska skönt. Jo. Detta är ingen annans verk, ingen annan skapade detta åt mig. Det fick jag göra på egen hand - och det är nog därför det betyder så mycket. Det blir så äkta på något vis. Att kastas in i en okänd vardag är inte helt lätt - men det erbjuder många möjligheter. Det finns inget som riktigt begränsar dig - då denna underliggande röst, som vi alla bär på, den som berättar vem du är i förhållande till din miljö - inte finns än. Den får du skapa. Ja! Helt solo!

Jag kom hit och släppte allt. Nästan. Inte allt. Heh. Släppte mycket! Bestämde mig för att bli en del av detta. Jag ville inte komma hit och ha vänner jag kunde hänga med enbart på lunchen, ville inte ha en familj där jag behövde göra en mental lista på samtalsämnen för att undvika stelhet. Nej. Detta var inget jag såg som en önskelista som skulle uppfyllas bara sådär - utan mer något jag såg som ett mål. Jag ville leva mitt bästa liv, helt enkelt.

Väldigt snart lärde jag mig att skratta åt mig själv. Det har underlättat mycket - öppnat dörrar på många sätt. Huvudsakligen i mitt mentala. Att inte behöva bry sig så mycket om saker och ting som inte nödvändiga. Ganska skönt. Intressant, men skönt.

Nu. 10 månader senare. Jag har hittat hem, på andra sidan jorden. Hannah Montana. Ni som varit utomlands förstår nog vad jag menar. Dubbelliv. Kommer aldrig själv förstå hur jag kunde få det så fint. Jag har en familj och otroliga vänner här - och det för mig är oerhört. Jojo. Detta kan nog vara början på mitt bästa liv. Det är förmodligen presens. Jag lever mitt bästa liv.

Nu sitter jag här. Med väskan halvpackad och hjärtat halvkrossat. För mig återstår det en vecka. 7 dagar. SJUkt. Är på något vis glad över att jag är ledsen - då vet jag att detta betyder mycket. Men aj vad märkligt det är. So long till detta - och tillbaka till STHLM. Som man saknat det - men kanske inte längtat. Vet inte. Ajaaaaaa


Ses snart!


PoK

Rest In Peace, Avicii.

2018-04-25 06:13
Från millamills

Aftonbladet 12:23 : Svenske superstjärnan Tim Bergling, känd som Avicii, är död.

Jag läser ovanstående. Min kropp fryser. Jag ropar på min bästavän och säger ''nej, nej, nej jag förstår inte.''

För vi förstår inte.

Jag förstår inte.

Känslorna som uppstod vid denna notis överraskade mig. Mina ögon tårade upp och magen gjorde ont. Som att jag såg en bit av mig försvinna. Det var så märkligt - allt för en främling. Jag har aldrig varit galen i Avicii - inte ett sådant Justin Bieber-fenomen då man skulle bevisa vem som hade flest posters på väggen eller kunde mest om hans liv. Nej. Inte så. Avicii's musik är stabil. Han är hemmaplan. Avicii bara är.. Lite som en musikalisk Gud vi alla ser upp till. Alltid något att komma tillbaka till. Så känner jag. Man kan vara ute och segla på djupare vatten och träffa på en och annan bra låt. Men, Avicii's musik är extra. Han är extra. Alltid bra. Han är hemma.

Jag vet att många av våra tonårsår speglas i Avicii's mästerverk. Det är så det är. Men jag tror aldrig jag förstod hur stor han faktiskt är. Hur många som delar samma uppfattning som vi - och hur många som är förvirrade och undrar vart våran Avicii är. Notera hur jag säger våran - för alla uppskattar honom.

- ''Att han inte förstår värdet av pengar och förstår inte hur hans beslut påverkar andra jättenegativt. Och enda anledning till att folk fortsätter bryr sig är för att han är framgångsrik för tillfället''

Detta sägs i dokumentären True Stories, som släpptes på SVT Play förra året.

Pengar. Allt som betyder något. Pengar som gör oss blinda och själviska. Pengar som ingen kommer bry sig om när du gått bort - endast vad du gjort kommer minnas. Men. Pengar är pengar - och det, sorgligt nog, kopplar mänskligheten till makt.

Hur vi får se sanningen om Tim's välmående, och hur starkt han uttrycker sina viljor och känslor. Vad han har kämpat mot de onda demoner som funnits inom honom. Men trots det - att hans tillstånd på något sätt försöker dämpas och tystas ned - allt för fetare siffror på kontot för kollegor. När Avicii förklarar att han tappat känslan av ´´hemma ´´. Att han inte hörde hemma någon stans längre - det gjorde mig sorgsen. Oavsett framgång är hemma något som ska finnas med i bilden. Så är det bara. Mitt hjärta blev varmt när vi fick se hur han skaffade sin hund - jag tänkte *vad fint, något som ger lycka. Inte materiell lycka. Utan lycka. Kanske kan denna story sluta bra ändå* .Men tyvärr. Verkligheten är för orättvis ibland.

Spelar ingen roll vad dödsorsaken var - det har inte vi riktigt att göra med heller.

Detta var något som gav mig ett uppvaknande. Som Ellen sa till mig ''Inget av detta spelar något roll om man inte har någon att dela det med''. Jag finner det så sant. Pengar är absolut en nödvändighet - men det finns också ett stopp. Ja. Så mycket vi jagar utan en vidare tanke. Livet är for kort.


Tack för allt, Avicii.


Vila i Frid.



PoK





Början på något fint. 

Idag gör mitt hjärta lite extra ont - Påsk

2018-04-03 07:30
Från millamills

Addarsknouz. Sol. Varje påsk. Tradition. Mormor och Morfar. Livet.

Numera ett minne blott. Ledsamt. Men så är det.

Idag gör mitt hjärta lite extra ont. Faktiskt. Jag saknar min mormor och morfar så himla mycket. Dom har verkligen format mitt liv. Ja, eller utan dom hade jag ju inte ens funnits idag. Så tack för det. Men. Alla riktiga traditioner jag kan minnas - det har dom varit med och skapat.

Påsken har vi alltid spenderat på Landet. Paradiset. Vill bara uppleva det igen. Som det alltid har varit! Vill påskhandla i Täby centrum med tusentals andra påskfirare. Skulle göra allt för att få ringa mormor och fråga hur många inlagda sill hon gjort i år - och bli lugnad med att få höra antalet rullade köttbullar som är nerpackade i den blågula kulboxen. En påsk med Mamma Scan's köttbullar är som att ha en gran utan julgranskulor. Orimligt.

Att köra upp på landet och parkera i skuggan bakom lillstugan. Inte för många bilar framför huset - förstör synen av mormors blommor. Såklart! Herregud. Noga med de två vinbärsbuskarna också - där under har man suttit och försökt hjälpa till att plocka de där jäkla bären. Var nog mestadels till besvär då jag alltför många gånger sparkade omkull litermåtten som man skulle lägga bären i. För sjutton gubbar, kunde man höra mormor pusta lite lätt. Älskade att glida till huset och mötas av skylten som de alltid satte ned i rosrabatten innan vi hann komma - skylten som säger Välkommen med två katter i bakgrunden. Vill ju gå in i hallen och känna lukten av landet. Doft. Doft är det. En svårbeskriven sådan. Doft av ren luft, äldre trägolv och mat i lagning. Alltid är det någon måltid i tillagning. Tro inte att du ska komma dit utan att bli göd. Nej. Och sju sorters kakor ska du smälla i dig. Gärna till 11-kaffet, men framförallt till 3-kaffet. Sen en glassbåt på det - från glassbilen som brukade anlända ca 20.30 varannan lördagkväll. Inget man glömmer. Svär på att morfar sitter på ett moln och käkar glassbåtar stupikvarten - medan han spelar ett parti kort. Ja. Förvånar mig om jag har fel när det gäller det.

Vill vakna upp på påskafton, i min säng på landet, och tänka på den händelserika dag som är framför oss. Oss alla. Oss 8. Mormor & morfar, moster, Carro, Mamma, Pappa, Elin och jag. Och kaninen Tarzan då. Mycket viktigt. Var alltid lika rädd att morfar skulle plocka upp honom i öronen - även om jag visste att han älskade denna lilla kanin. ''Vadå, så gjorde vi på min tid'', och så flinade han. Även på senare år då Alzheimern tog allt mer plats - då morfar fortfarande älskade Tarzan och kelade alltid med honom. Det gör mig så glad på något sätt. Varm i hjärtat.

Äta frukost, med varm choklad. Den skulle intas i soffan. Jag, Elin och Carro. Där satt vi. Mest jag och Carro som satt där framför Tv:n - så man slapp gå på denna otroligt utmattande promenad som alltid genomförs. Mormor gjorde oss alltid sällskap hon med. Nu var det fritt fram. Inget kunde nu stoppa en från att hoppa upp på köksbänken för att kunna nå den bruna Höganässkålen full med godis, den som var placerad högre än vad jag skulle nå. Men A. Vill man så kan man.

Vill måla ägg med vattenfärg. Vattenfärgen som finns i denna stringhylla, som för övrigt tillhör antikrundan, placerad under denna feta målarbok med intressanta pinuppor och överviktiga män(!?!?!). Alltid undrat vem som valde att införskaffa den....

Klippa prinskorv till kronändar, stoppa munnen full med köttbullar, äta mandelfraset på toscakakan, påskmust, en o annan snaps för den som hade åldern inne. Typ. Äggjakt. Vara 8 år och bli arg för man fått ett par fina örhängen istället för snickers och twix i sitt ägg.

Vill uppleva detta nu. NU.

Påsk ja. Tack för alla minnen. Ja. Ska allt låta mina barn få lika fina minnen som jag har. Ja. Hai!

Glad påsk. Må bäst!!!!!


PoK

”Ut och göra något med min existens”

2018-03-30 12:04
Från millamills

Hela 18 år och har varken vunnit talang som 13-åring eller blivit upptäckt på youtube. Har inte investerat nån häftig summa i aktier och gått med vinst. Har inte heller någon maffig plan på vad jag vill läsa vidare på. Älskar kläder, men har verkligen inte blivit kontaktad av chiquelle så jag kan posta ”15% rabatt med min kod. Yaay. Wihoo. Wihaaa”. Misär. Man börjar ju helt klart undra vad det ska bli av en. Jag vill ju bara leva, träffa alla slags människor och göra något som jag motiveras av.


Jag har så många tankar och små planer i mitt huvud. Så mycket jag vill åstadkomma. Gärna här och nu. Kan bli så frustrerad på det hela -som att mitt huvud sprängs. Ibland känner jag mig så strandad. Som att alla mina tankar är små, och väldigt stora öar mitt ute i ingenstans. Men det finns liksom ingen kommunikation till dessa öar. Vet inte hur jag ska komma dit alltid. Bara att jag ska komma dit. Steg för steg-så tidskrävande. Är inte så tålmodig, tyvärr. Hatar att se tid rinna mellan fingrarna.

Har problem med är att fokusera på saker jag inte tycker är roligt. Jag vill inte växa upp. Vill inte bli äldre. Vill inte heller sitta och göra tråkiga skoluppgifter jag inte finner intresse i. Jag vill bara ut. Ut och göra något med min existens. Se och träffa alla möjliga sorts människor och faktiskt lära mig något av världen vi lever i varje dag. Men allt kommer då tillbaka till - vad vill jag göra? Svar: allt. Jag vill bara göra allt, och det är där verkligheten kanske inte går hand i hand med mina önskningar.


Så kan man dra ned sig själv på jorden igen och påminnas om att man bara är 18. Ung vuxen - och förmodligen ingen som helst aning om vad livet faktiskt handlar om.

Riktigt fin stress börjar komma nu när jag inser att ett år här snart passerat. Är ledsen, och det uppstår någon slags ångest. Det är en höjdpunkt i mitt liv som snart nått sin ände. Så mycket jag upplevt, lärt mig och insett. Wakeup call ur vissa perspektiv. Det kommer vara tufft att lämna. Helt klart. Sorgligt. Redan nu känns det svårt. Vem är jag utan dessa människor i min vardag? Inte vet jag. Det återstår att se - och det skrämmer mig på något vis. Nu är jag här - sista månaderna innan jag verkligen kommer slitas mellan dessa två världarna jag får ta del av. Det kommer jag aldrig ifrån - det är två HELT olika miljöer. Måste upplevas för att förstå tror jag. Sättet folk är på. Ska inte ljuga - blir mörkrädd när jag inser hur jag liksom varit blind för en del saker. Hur jag nu ser vad som är tolerant och inte. Nu vet jag. Finns mer här i världen än att anamma dåliga vanor. Väldigt intressant.
Denna tid har fått mig att uppskatta allt mer. Att ta vara på det som är. Både tiden här - samt stunderna jag får dela mer er hemma över samtal med mera. Inser väl att man inte kan ta allt för givet hela tiden - en dag är saker och ting över. Ett faktum som gör ont i hjärtat.


Aja.

Spring Break. Vi befinner oss i Florida - fort Myers Beach. Lever. Imorse var vi ute och paddlade kajak bland delfiner och sköldpaddor. Mycket härligt. Moffat stora mängder dipp och mår väldigt dåligt. Så - hörs.

Love u vännerna

PoK

St. Patrick’s Day. Helt klart en av de roligaste sakerna jag upplevt här.

Syrra & mamma

18 på andra sidan jorden

2018-02-21 05:36
Från millamills

18 år och på äventyr. 18 år. Som man väntat. Längtat. Längtat sedan man förstod att det är vid denna ålder man blir vuxen. Vuxen och fri- med mycket ansvar och skyldigheter... Men, vilka möjligheter man nu har.

Fri som en fågel, på något vis... På samma gång känner jag mig som 5 och undrar fortfarande när veckopengen ska rulla in. Mentalt sitter jag och trycker framfor tv:n klockan 18.00 för att njuta av Bolibompa.

En av de saker som höll mig tillbaka från att genomföra detta äventyr var ju faktumet att ’’ jag kommer fylla 18 i USA’’. Självklart är det lite speciellt att inte fira sin stora dag med vänner och familj, i Sverige. Att inte få gå ut, med allt vad det innebär, när man fyller 18. Absolut, känns det lite tråkigt. Men livet är ju långt och det kommer tid för det om ett par månader. Inte långt kvar av detta äventyr nu..

IALLAFALL - hade en så fin födelsedag här. I mitt hem. Vaknade upp som 18 förra fredagen. Stort. Jaja. Gick till skolan och hängde lite. Fick en sån god bakelse av min fina vän - så det blev mellis. Vi åkte och köpte en glasstårta i min smak. Gött. Hela familjen kom hem och vi hade middag. Även mina bästa vänner kom över - väldigt mysigt. Känner mig så lyckligt lottad när jag kliver upp på läktaren och ser vad fint jag har det. Jag bryr mig verkligen om dessa människor, och de bryr sig om mig. Värdesätter dessa band. Fick även så fina presenter. Tror jag uppskattar det mer - då jag absolut inte förväntar mig något i den formen från dom.

På kvällen åkte vi på bio. Ni märker ju - 18 är som att fylla 15 hemma i Sverige. Inget speciellt händer. Eller jo. Får gå på casino. Så det gjorde vi i lördags. Japp. Intressant. Det var ett större, mindre exklusivt casino och det var absolut inget jag behöver åka tillbaka till. Men det var kul - en upplevelse.


Hoppas ni lever.

PoK


Sverige

2018-01-24 16:44
Från millamills

Min mage knyter sig. Verkligen. Jag sitter på planet. Påväg hem. Till mitt andra hem, eller aaa, första-hem vanligtvis. Men i stunden. I stunden är Sverige mitt andra hem. Jag är så nervös. Har halvt glömt hur det är att vara hemma. Hur det är att hänga med er. Samtidigt är jag exalterad. Fruktansvärt exalteras. Hehe. Ses snart fellas!!!

Imorse åt jag, Abbie, Kelsey och Lindsay frukost. Redan då var jag nervös. Jag ska ju till livet jag var så rädd att lämna - tänk om jag börjar känna så igen? Jag och min andra syrra åkte sedan till flygplatsen - och då var det dags. Kunde inte koncentrera mig. Gick fram till en anställd och sa bara ”I have no idea what I’m doing” och viftade lite med händerna. Han trodde säkerligen att jag hade någon form av diagnos. Inget mer med det. Fick hjälp - och nu sitter jag här. På planet. Fick knäppa upp mitt skärp för att jag är så nervös. Jesus moder Maria vad nervös jag är.

Landar om en timme. Planet har varit så tomt så jag har kunnat ligga ned och sovit. Vaknade upp och var helt orolig för hur det kommer vara när jag FAKTISKT åker hem. Jag är kär i mitt amerikanska liv. Ugh. Saknar min amerikanska familj, redan. Det är väl positivt antar jag - då har jag hamnat rätt.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Wow. Nu har jag gjort Stockholm. Hade glömt bort vad jag har hemma. Jag lämnade ju ett helt liv efter mig. Har ju faktiskt familj - och en jäkla massa vänner där hemma. Tappat känslan hur det var. Nu vet jag. Och vill aldrig förlora det jag har. Så.

Jag har varit överallt och ingenstans under dessa 5 dagar. Hängt med er, skaffat glasögon eftersom jag blivit blind, fixat tänderna, fixat håret, gått på min älskade mormors begravning, middagar - fått så mycket kärlek från vänner och familj. Har laddat det där batteriet jag inte trodde existerade längre. Tror jag glömde bort hur det var. Hur det är att driva runt med folk - på svenska. Hänga och umgås - med dom jag känt sen längre tid tillbaka. Att omge sig av de som vet vem mitt svenska jag är. Nu är det väl så att mitt svenska och amerikanska jag går hand i hand - men ni förstår känslan.

Mormor. Dig fick jag säga hejdå till. Tungt - men så viktigt. Så viktigt. En stor del av mig och min uppväxt är nu borta. Tiden går för fort. Jag uppskattar det inte. Vill bara att alla jag älskar ska vara här. Med mig. Hela tiden. Det här var ju min största rädsla. Att jag skulle vara här borta medans något sådant här hände hemma i Sverige. Men vi klarar ju alltid mer än vad vi tror - det blev bara en annan upplevelse. Och det är fint det med.

Trodde att denna hemkomst kanske skulle förstöra in upplevelse. Men tvärtom. Nu vet jag vad jag har hemma - och behöver inte oroa mig för det. Nu kan jag vara här - andas ut ännu mer här på plats. Livet är fint.

Hare fint så ses vi igen, i sommar.


Älskar er.


PoK

Mitt hjärta blöder sorg, tror jag

2017-12-27 05:50
Från millamills

Aaa grabbar!

Nu är vi här igen.

Jag vill ta kål på mitt dåtida beteende. Hur jag, olyckligt nog, inte fullhjärtat ägnade sista tiden till att hänga och umgås. Att jag stressade åt alla håll och kanter istället för att fokusera och försöka förstå vad som senare skulle betyda något för mig och mitt samvete. Var nog lite för tung för mitt egna bästa - tyvärr inte första gången man spelar dessa kort.

Jag var så rädd för att någonting skulle hända mina nära och kära medan jag var här i Amerikatt. Att inte kunna påverka min närvaro. Är det inte så typiskt? Nu är livet som det är. Och det är alldeles okej.

För ett par dagar sedan gick vår mormor bort. Min älskade mormor valde att gå vidare från detta liv - leva på andra sidan. Naturligt. Men det tynger mitt hjärta och jag gillar inte det tomrum som uppstår på något vis. För mig är mormor fortfarande där hemma i lägenheten - med frysen full med hallongrottor och nötkakor. Kanske en och annan bulle också. Jaja. Mormor står med all säkerhet och vinkar från gästrummet när vi sätter oss i bilen för hemfärd. Jaja. Det är mormor det. För det var ju precis så senast jag såg henne. Ja. Så var det. All min kärlek. All min kärlek, och allt jag äger och har - nu inser jag mer vilken stjärna jag haft i mitt liv. Vad fint att jag fick spendera mina år med just vår mormor. Låt mig bli lika fylld med skämt och comebacks - till mitt sista andetag. Låt mig bli lite lagom envis. Och snälla låt mig skaffa en smartphone när jag är 80+ så jag kan slå en pling till syrran varje måndag kl. 10.00 - och diskutera vad som postats på Instagram senaste veckan.

Så fint - men så sorgligt. Vill nog se det som fint. Fint att mormor varit mormor. Men självklart - ingen här, i min vardag, vet vem min mormor är. Och jag tror att det är något som bidrar till att jag ljuger för mig själv. Jag intalar mig alltför ofta att jag är känslomässigt obrydd av saker och ting. Men visst hörrni - vi alla har nog svårt att inse saker och ting om vi inte får se det med egna ögon. När jag lämna SWE var ju allt som vanligt. Mitt hjärta blöder nog lite. Livet är vackert vänner - så länge det varar.


Mina vänner - love you. Always.


PoK

CHRISTMAS

2017-12-20 22:58
Från millamills