RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-09-14 20:54:04

Emilia Winge

emiliawinge blogg på Nouw

Feminism är en fördel för alla

2019-03-08 09:03
Från emiliawinge

Det finns många fördomar om feminism, kanske har även du någon åsikt om vad feminism innebär, men där emot ingen källa. Det har även jag haft, eftersom att jag inte besatt någon kunskap. Många har uppfattningen om att feminism är en extremistisk ideologi som styrs av manshat. Men feminism är en samling rörelser och ideologier vars målsättning är att kvinnor ska ha samma rättigheter, skyldigheter, och möjligheter som män. Utgångspunkten för feminismen är att det finns strukturell ordning i samhället där kvinnor missgynnas. Feminismen framhåller alltså kvinnoperspektivet då feminister oftast anser att vi lever i ett patriarkat där mannen är överordnad kvinnan.

Ordet feminist var ursprungligen ett nedsättande ord. En feminist ansågs vara en person som inte anpassade sitt beteende till rådande könsnormer. Missuppfattningarna om feminism har gradvis försvunnit även om de till en viss del lever kvar. Ordet feminist är väldigt laddat och det är faktiskt väldigt många som är rädda för feminism. De flesta vill säga att de är för jämställdhet, men att de inte vill bli förknippade med just ordet feminist. Det grundar sig främst i okunskap. Naturligtvis omfamnar inte alla människor samma politiska ideologi, men grundidén i feminism är som sagt inte komplicerad att omfamna om man är för jämställdhet. Då ordet ursprungligen var nedsättande, har fördomarna och okunskapen tillsammans skapat en falsk propaganda om vad feminism innebär.

Motståndare till feminism hävdar ofta att det finns större problem än kvinnoförtrycket i Sverige. Men det finns ingen plats på jorden som uppnått jämställdhet mellan kvinnor och män. Sverige är mer jämställt än många länder eftersom att den feministiska rörelsen i Sverige har kämpat hårt och haft stöd och inflytande inom ett flertal partier.

Män blir utsatta för sexuella övergrepp, män blir misshandlade och män har skadliga könsroller som de förväntas att leva upp till. Det här är allvarliga samhällsproblem, och jag är mer än villig att diskutera om vad som ska göras för att förändra dessa saker. Men bara om det tas upp som ett eget ämne istället som ett försök till att åsidosätta diskussioner om kvinnor. Om man verkligen brydde dig om männens problem skulle man ta upp det vid andra tillfällen, och inte bara när kvinnornas samhällsproblem diskuteras. Det handlar alltså inte om männens problem, det handlar om att ett allt för stort antal inte vill prata om kvinnors problem, eftersom att de vill att allt ska handla om män.

Feminism är inte manshat. Feminism är en rörelse som betraktar sexistiskt tänkande och sexistiska handlingar som stora problem, oavsett om det är män eller kvinnor som utför det. Feminism förnekar aldrig att män utsätts för övergrepp eller att det inte finns våldsamma kvinnor. Men faktum är att nästan allt våld begås av män, vilket gör det ganska rimligt att vi ägnar mer tid och kraft åt att diskutera kopplingen mellan manlighet och våld.

Det finns en utbredd fobi mot feminism bland svenska män. Feminism gynnar män genom att bekämpa patriarkatet och machokulturen. Machokulturen skadar män eftersom att normer som skapar attityder, som i sin tur leder till att pojkar och män strävar efter att vara “manliga”. De påverkar inte alla, men alla måste förhålla sig till dem på något vis. Exempel på förväntningarna inom machokulturen är att killar inte kan lida av psykisk ohälsa, att vara heterosexuell och att alltid vara kåt. Samt att vara självsäkra, kaxiga och rakryggade. Konsekvenserna av machokulturen ökar risken för psykisk ohälsa, 70% av de som tar sitt liv i Sverige är män. Homofobi, sexism och våld är bara några exempel på de skadliga effekter som dessa strukturer skapar.

Låt inte män som hatar kvinnor reducera feminismen till kvinnor som hatar män. Låt inte okunskap översättas till faktum. Feminism gynnar dig och alla i din närhet. Tack.

Inga ord räcker till

2018-10-11 22:59
Från emiliawinge

Det känns som att mitt hjärta går sönder om och om igen. Mina tårfyllda ögon hotar att svämma över och ångesten sliter mig sakta i stycken. Smärtan dunkar i hela kroppen och varje andetag är en plåga. Det enda jag kan tänka på är att jag inte vill leva längre, för att det gör så ont att jag inte vet vad jag ska ta mig till. De är klart att jag inte vill dö, jag vill bara inte finnas. Jag rädd för mig själv varje dag, jag är livrädd för vad jag är kapabel till att göra mot mig själv.


Jag har varit deprimerad i tre år, men jag fick reda på att jag har en djup depression och svår ångest i Januari, i år. Det var faktiskt en sådan befrielse att äntligen få veta varför jag känner allt så fruktansvärt starkt och varför det känns som att ingen annan i hela världen förutom mig själv, förstår mig. För att orden räcker inte till att beskriva hur ledsen och hjälplös jag har känt mig. Jag har aldrig skämts över att jag har mått dåligt, men det tog inte lång tid tills att jag förstod att det inte var något man pratar eller skyltar om.


Lärare har skrattat mig rätt upp i ansiktet och frågat om jag hade tänkt att bli frisk någon gång. Jag har legat i sängen och gråtit oavbrutet hela dagen för att sedan samla ihop den lilla styrkan jag har kvar för att åtminstone gå på dagens sista lektion, för att sedan bli ifrågasatt varför jag ens kom dit. Jag har fått pratat med kuratorer som frågat om jag stannar hemma från skolan bara för att jag är lat. Psykologer har frågat om jag skulle kunna åka hem och ta livet av mig efter vårt samtal, varpå jag har svarat att jag inte vill något hellre men att jag aldrig skulle kunna göra så mot mina nära och kära, för att sedan bli hemskickad med tre papper om självmordstankar. Jag har fått frånvaro från skolan när jag har varit på BUP och samtalsmottagningen. Jag har i förtroende till samtalsterapeuter sagt att jag inte klarar av att se mina föräldrar ledsna en enda gång till, till att sedan få mig att titta på när de gråter tills att de tappar andan.


Det värsta av allt är ändå att alla i min närvaro är så medvetna om hela situationen, det känns som att de inte riktigt vågar visa hur de mår och det gör mig så frustrerad. Allt jag vill är ju bara att få de att må bra och att visa hur mycket jag älskar dem. För att jag har så himla mycket kärlek i min kropp, men ingen vill ta emot den av mig. Jag bara tar och tar och ingen låter mig ge något tillbaka. Det får mig att känna mig så egoistisk och jag vet verkligen inte hur jag ska få ihop det här pusslet. Jag är fylld med så mycket känslor att jag inte ens vet vad jag känner, och jag hör själv hur det låter. Ena sekunden känner jag en sak och den andra raka motsatsen, jag förstår varför ingen förstår mig. Jag håller med om det här stycket blev stökigt haha, men det här är bara en bråkdel av kriget i min hjärna där jag slängs mellan att tycka synd om och att hata mig själv.


Vissa dagar vill jag inget hellre än att bli frisk och andra dagar känns allt helt jävla hopplöst. Det är klart att jag inte vill vara sjuk, men varje gång jag känner minsta lilla glädje, går något alltid fel och jag faller ännu djupare än vart jag var innan. Jag har nästan blivit bekväm och trygg i att vara ledsen, det slutar ju liksom aldrig att göra ont. Jag tycker inte synd om mig själv och numera vet jag att jag är långt ifrån ensam i det här, men trots det blir jag lika chockad varje gång okunskapen om psykisk ohälsa visar sig vara så ofantligt stor. Trots att depression och ångest inte syns utanpå, är det fortfarande en sjukdom som begränsar vardagen lika mycket som andra sjukdomar. Var uppmärksam på de i din närhet och om du själv känner dig nedstämd, sök hjälp, det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tidigare. Man hittar inte alltid rätt i början, men till slut kommer det vara det viktigaste du någonsin gjort för dig själv.