Det har vart väldigt mycket senaste tiden och min ork finns inte. Vintern har inte gjort det bättre heller. Hästarna har fått vila sen oktober, får vi se hur det blir till våren. Att blogga har inte vart nått intresse heller. Dottern blir 3 nu i februari och trotsåldern är i full rulle, inte så enkelt det heller. Är kanske inte så positiv just nu och de jag skriver är tråkigt men jag måste ju börja nånstans.
Personbilarna har bara vart problem i vinter också, mycket verkstadstid och dyrt. Snöskotrarna har också vart stillastående pga olika orsaker. Stuga i Tänndalen ska bokas men har tyvärr just nu ingen hästvakt än, så de blir väl för mig att stanna hemma och övriga familjemedlemmar får åka.
Så ni förstår kanske varför jag inte är så uppåt och glad just nu. Så vi får hoppas att våren kan komma med lite glada känslor, sol och värme.
Äntligen fick vi tid och ork att påbörja en renovering i ett utav av rummen, hade gärna velat göra dom andra rummen också men det tar längre tid än vad man tror. Min bror kom upp och hjälpte oss, utan honom hade vi inte klarat detta. Blev riktigt bra och är supernöjd!
TACK TILL--->
Haninge byggfiness
Jag har ingen energi över huvudtaget, allt är jobbigt, jag mår dåligt och vill ingenting. Hemma gör jag bara det allra nödvändigaste, lagar mat åt Nova och sysselsätter henne. Diska, tvätta, dammsuga eller annat blir inte av. Sover när Nova sover och tittar på barnfilmer med henne.
Händer ibland när Nova är hemma att vi åker till stallet och gör lite sysslor, vilket hon tycker om att hjälpa till med, nästan så hon vet vad som ska göras. Ibland tar jag in Gidde så hon får ge han en morot och ibland får hon hoppa upp en liten stund. När det blir varmare så ska hon få ta med sig sin egna ryktlåda och borsta lite. Nu är det bara kallt och jobbigt.
Ett tag i början av Januari så höll jag på ganska mycket med hästarna, ridning och tömkörning. Men så kom kylan, -20 då var man inte så sugen längre. Nästan en hel vecka och då blev man såklart deppig. Så nu måste man få tummen ur r***n och börja om. Onsdag blir det sällskap så förhoppningsvis blir alla tre mortionerade och jag blir glad och pigg igen.
Jag känner att inget riktigt vill fungera för mig just nu, ända sen jag blev uppsagd från jobbet så har jag blivit otursförföljd. Jag känner att det får ta och vända nu, men jag vet inte hur, det känns väldigt hopplöst allting.
För ett par kvällar sen när hästarna skulle in började det med att Zebbe smet ut från boxen och dom andra var stissiga och stressade, antagligen för att de var smått rastlösa, men innan jag lyckats få allt i sin ordning så koka aggressiviteten för fullt. Jag orkade bara inte med.
Dagen efter kände jag att nu ska Zebbe få springa av sig i snön och bli av med all överskottsenergi. Han har ju alltid stressat under turerna och knappt kunnat stå still 2 sek. Nu skulle han få bli lite trött, sagt och gjort, han fick bralla av sig i galopp uppför mindre backar. Därefter pullsa i snö. Sakta men säkert tar han det äntligen lugnt, han känner väl sig nöjd, vi kommer till ett par stora hängande grangrenar fulla med snö som jag försöker undvika. Lutar mig fram, då passar herr Z på att dra iväg, gren efter gren slår i mig då jag sätter mig upp för att bromsa in. Men han lyssnar inte alls. Utan fortsätter i full kareta, tålamodet mitt som redan är väldigt klent, tar slut och jag blir skogstokig. Drar de jag kan i tyglarna för att få stopp och när han inte kan dra på som han vill så vänder han om och försöker springa tillbaka. Men jag håller stadigt i vänster tygeln så han får springa i sidleds. Tillslut får han nog och ställde sig upp på bakbenen. Mer och mer känner jag hur vi står rätt upp, argare blir jag och tänker nu får de va nog. Han ska "slå i huvudet" så han inte vill fortsätta resa sig mer. Klappar till mellan öronen och han går ner igen, trampar runt och står tillslut still. Tankarna i mitt huvud flyger runt allt från att knyta fast han i ett träd, gå hem eller rida raka vägen till slakteriet. Det låter illa och känns elakt men just då var jag äckligt förbannad på han. Till slut skrittar vi hem på korta tyglar och övar på halt, flera gånger.
Varför skulle han göra så? Det gick ju så bra innan, inte fasiken blev han rädd för grenarna och snön iallafall. Ren dumhet.
Dagen efter tog jag Gidde på en tur, lugna fina Gidde. Shira fick följa med och vi hade det bara bra, tills sista biten genom slyskogen på väg hem, kom en gren med snö som jag ville ta bort framför mig, då kommer en annan gren och piskar mig rejält i vänster öga. Släpper allt och håller för med båda händerna, vilken smärta, kan inte titta med ögat det bara rinner, det är till och med jobbigt att titta med höger. Tack o lov att jag satt på Gidde.
"Gidde, gå hem!" Sagt och gjort, sakta och säkert tog han mig hem, även förbi huset med alla hundar och fåglar som han tycker är jobbigt. Tunneln som stora vägen går på tog han det fint, även fast det döna och lät från däck och snöslask. Fina underbara Gidde. Väl tillbaka i stallet pröva jag att titta, synen var kvar men vad ont det gjorde. Trodde ögat gått sönder och jag skulle bli blind på vänster. Men dagen efter så var allt normalt igen. Glad att det var Gidde jag satt på den dagen.
Jobbfronten går inge bra den heller, fick ett erbjudande från ett åkeri som var så taskigt att man inte hade något val än att tacka nej. Andra åkerier har inget att erbjuda huvudtaget. Tröttnar på denna branch så fruktansvärt så jag funderar på att "sadla" om. (Haha nu var jag lite rolig va?) <--Det kallas ironi.
Så nu medans jag ligger till sängs inför natten undrar jag, kommer det att vända? Och när, orkar jag vänta? Kommer turen till mig också snart?
Vad gällande Zebbe har jag hunnit funderat och undrat om han har magnesiumbrist, köpte magnesium för ett par dagar sen och han känns lite lugnare. Men det behövs inte mycket för att stressen ska dyka fram.
Men jag hoppas att det vänder snart för jag börjar ge upp.
Lämna ett meddelande till P att hon ska vänta tills jag kommer med att släppa ut hästarna dagen efter. Visade sig att grinden till sommarhagen var sprängd och enligt K som äger stallet så har hästarna vart ute i sommsrhagen sen förmiddagen, med liggande eltråd på backen. Tur att dem stanna kvar och inte drog iväg ut på storvägen! Bara Gidde som tog sig mod och utforska lite runt omkring.
Så idag fick jag ta mig själv i nackkragen och pölsa ut i skogen med Gidde, imorgon får de bli Zebbe tur.
Blev en bra första advent idag, morgonen börja med ridtur på hästarna och ev ny medryttare som sällskap. Alla tre fick röra sig vilket känns bra just nu.
Igår vart det flytt för våra vänner M och K till nytt hus, vilken kåk! Med stall, ridbana och hagar. Helt fantastiskt fin gård, lite avundsjuk. God mat och fika efter allt bärande och barnpassning. Goglögg som avslutning innan de var dags att åka hem.
Inga bilder då jag inte vill visa deras hem och privatliv.
Sambon fick komma ut idag på sina nya längdskidor medans jag och Nova sov efter lunchen. Älgfärsbiffar till middag med ugnstekta morötter och potatis. Nu njuter jag av Mobergs goda Julglögg till en bra westernfilm.
Tiden har rusat iväg och bloggen har vart död, nu så ska jag försöka få liv i den igen. Minns inte allt vad jag skrivit innan men ska berätta lite vad som hänt senast iallafall.
Zebbe har kommit, men de har jag säkert berättat om. Muskler håller på att komma och lite mer hull. Halvstressad pojk på ridturerna men börjar bli bättre. P ramla av Knodden och bröt fotleden, lätt hjärnskakning och sjukskriven. Medryttaren M har knappt synts till. Ev en ny som kommer. Gidde och jag gick omkull, inga skador men ett jäkla stort surhål som inte syntes, lerbad för oss båda.
Uppsagd på jobbet, på så otroligt osanna och kränkande grunder, kollegor fattar ingenting då dom trodde jag satt säkert. Besvikna och ledsna över att jag fick sluta. Mycket besviken och mår psykist dåligt, men nya tag och ev nytt jobb på G!
Mycket motgångar just nu, men tur man har vänner och familj som stöttar till 100%. Ska bättra mig med bloggandet. Ett sätt att återhämta sig kanske?
