Alma Louise Larsson

Den 11 Juni 2015 träffade jag min första och riktiga kärlek. Jag var femton år vid tillfället, och hade aldrig ens kunnat drömma om vad jag hade framför mig då den där skolavslutningskvällen i mitten av Juni. Jag var 15 år och ganska ledsen på livet vid det tillfället och jag sa och tänkte ofta att jag var i behov av att ha någon att älska och någon som skulle älska mig lika mycket tillbaka - men jag kunde inte drömma om hur det skulle vara att älska en människa så oerhört och extremt mycket, jag visste inte hur det skulle kännas att älska en person, med hela sin kropp och själ.

Den 11 Juni vann en kille mitt hjärta på ett sätt som ingen annan någonsin hade gjort förr. Jag visste vad folk tyckte om honom, jag visste vad dom sa och pratade om. Jag visste allt.. Jag hade blivit varnad för denna killen minst femtio gånger av vänner och icke vänner, jag visste. Den där kvällen i Juni var det människor i parken, människor precis som han och jag fast i olika åldrar och i olika tillstånd. Men det ända jag kunde se var honom och hans varma famn som ville värma mig när jag frös. Jag spenderade hela natten i den där parken den 11 Juni med honom och några fler. Vi var sist kvar och vi ville inte släppa varandra, jag minns varje sekund, varje blick och varje kyss den natten och jag minns när han följde mig hela vägen hem till mitt hus - för att sedan cykla hem till sig själv igen. Han trodde förmodligen att jag bara gick in i huset, upp på mitt rum och la mig för att sova. Men för mig var det var så mycket mer än så, jag satt ner i duschen i över en timme den tidiga morgonen och sena natten. Jag satt ner för att jag kunde inte ställa mig upp igen, mina ben skakade av rädsla för den främmande känslan jag kände. Den för mig då, så främmande kärleken.

Det gick 11 månader innan jag vann denna killens hjärta. 11 månader, men han vann mitt första dagen. Det gick 11 månader innan han ville bli min och jag fick vara hans på riktigt - 11 månader innan vi blev tillsammans och jag blev den lyckligaste tjejen som vandrade på denna jord. Det var månader fulla av en förstörd tonåringstjej som inte visste varken vem hon var eller vad hon ville bli , hon hade inga drömmar och inga mål. Förutom ett, att bli en del av hans liv, på riktigt.

Många av mina vänner vände mig ryggen under denna period, för att jag vägrade inse det dem berättade för mig. Min vardag bestod av meningar som "han kommer aldrig vilja ha dig på riktigt", "han kommer aldrig kunna ha en flickvän", "han utnyttjar dig bara!!!", "sluta träffa honom bara, hur svårt kan det vara?" och värst av allt "sluta kämpa för någon som inte kämpar för dig". Nu kanske ni tänker att dessa meningar satt sår i mig, djupa sår, att dem gjorde ont att höra och att jag tillslut efter alla om och men faktiskt gav upp - som förmodligen de flesta normala människor skulle göra. Men jag vägrade. Jag vägrade ge upp hoppet om en förändring och det var där jag gjorde fel. Jag försökte hjälpa en människa att förändra sig för vad jag inte förstod då var att en människa kan bara förändra sig själv. Det är något jag har insett först nu. Varje gång jag fick sova jämte honom , varje gång jag fick gå hem med honom efter en fest , varje gång han hörde av sig så gav det mig nytt hopp och nya förväntningar. Men tillbaka till de meningar som mina bästa vänner sa till mig varje dag, de rann av mig likt vatten. För jag vägrade ge upp. Jag ska sluta tjata, ni förstår grejen va?

Folk pratade bakom min rygg, man skrev om mig anonymt i en skvaller app och på fester visste alla att jag "var upptagen, ifall att han skulle vilja att jag följde med honom hem". Men jag gav.aldrig.upp, varför? För att jag var olyckligt förälskad och vägrade inse det.

Den 17 April 2016 sent på natten klockan 04 skrev han att han älskade mig första gången och jag tror inte att det tog 5 sekunder för mig att svara "jag älskar dig också". Senare den dagen var det plötsligt inte bara han och jag, det var vi. Min dröm hade gått i uppfyllelse. I 11 månader var vi tillsammans. Utan avbrott, utan pauser. Och oj vad vi älskade varandra, det är jag säker på för det har jag aldrig tvivlat på en ända gång under vårt förhållande, och jag tänker inte heller göra det nu. Vi var oskiljbara där ett bra tag, och varje dag utan honom vid min sida var den tuffaste någonsin. Jag vet inte om ni kommer ihåg det förra inlägget jag skrev om honom, "Att älska någon på avstånd". Där skrev jag bland annat om den jobbiga distansen men jag la fram det på ett sätt som löd: "tänk er själva att gå i skolan en hel vecka, slita dag ut och dag in med alla inlämningar och prov, för att sedan bara kunna lämna på helgen och åka rakt in i armarna på sitt livs största kärlek. Det, är ren lycka". Jag skrev också att min teori var att älskar man varandra tillräckligt mycket, så klarar man vad som helst. Jag var helt säker på det då, men inte längre.

Jag har i 6 dagar gråtit varje morgon, varje dag och varje natt. Jag har känt mig så betydelselös, sviken och lurad. För det är så det är, och jag har ingen anledning till att ljuga om det. Det är precis så jag har känt, och tusen andra känslor som jag inte ens kan förklara. Ni kanske trodde i början av denna texten att det återigen skulle vara en kärleksförklaring likt många andra här på bloggen, men det är med tårar längst kinderna jag skrivit hela detta inlägg för att förklara att saker tar slut och förhoppningar och löften bryts. Och det var tufft att skriva om, det var jävligt tufft. För sanningen är att saknaden är tuff, och hård och för jävlig och framförallt så känns den , den känns i varje millimeter av kroppen samtidigt som hjärtat och hjärnan skriker i kör med varandra att; JAG ORKAR INTE MER!!! Men sanningen är att det gör du, du orkar så mycket mer än du tror. Du orkar allt i världen - om du bara vill.

Det känns för jävligt och det gör ont, så in i helvetes ont gör det. Det gör till och med så ont så att man inte vet vart man ska ta vägen eller vafan man ska ta sig till. Det gör så ont så att du i vissa fall måste kippa efter andan för att kunna andas. Det gör så ont att du varannan sekund ställer dig själv frågorna "vem ska nu trösta mig när jag är ledsen?" "vem ska nu hålla om mig tills jag somnar?", "vem ska kunna göra mig hel igen?", "vem ska nu bära upp mig i sin famn och kyssa bort mina tårar?" och "hur ska jag kunna bära något, om jag knappt kan bära mig själv?". Men sanningen är den att människor kommer att göra dig besviken i livet, och löften kommer att brytas så börja med dig själv, för det gjorde inte jag. Börja förvänta dig mindre av andra och lita mer på dig själv. Alltid.

Innan Totte flyttade härifrån var jag livrädd, jag var livrädd för saker jag inte visste någonting om. Jag hade ingen erfarenhet överhuvudtaget om hur det var att ha ett förhållande på distans, hur det var att behöva älska någon på avstånd. Idag är det ca 7 månader sedan vi plötsligt fick 17 mil emellan varandra. 17 mil som gör att vi får skriva, prata i telefon och ses de helger vi kan. Jag tycker att varje månad bara blivit bättre och bättre desto mer tiden gått, och distansen har stärkt både honom och mig i vår relation.

Jag sitter absolut inte och säger att det är enkelt på något sätt, för det är det verkligen inte. Det är det värsta som finns i världen och just nu det största hinder jag har i livet känns det som. För er som haft någon som man älskar villkorslöst så vet ni säkerligen även om att man vill vara med den man älskar, helst varje dag och varje timme på dygnet, ellerhur? Det går inte en timme utan att jag tänker på honom, inte ens tjugo minuter tror jag. Det innebär att jag vaknar upp på morgonen och tänker på honom för att sedan somna på kvällen och drömma om honom. Och allt däremellan. Men det är så underbart, det är underbart att veta att man älskar varandra så mycket så att man klarar av alla hinder som kommer i vägen, även om detta hindret är 17 mil långt. Min teori är att älskar man varandra tillräckligt mycket, så klarar man vad som helst. Och då ska kärleken självklart vara ömsesidig, men likväl så tror jag verkligen stenhårt på att om ett par älskar varandra lika mycket så kan man gå genom eld och lågor tillsammans, klyschigt va?

Jag och Totte har varit tillsammans i 9 månader om 8 dagar. Självklart har man både bra och dåliga dagar i ett förhållande, det är förmodligen inget som någon kan sticka under stolen med. Men de dåliga dagarna behövs för att kunna inse hur värdefulla de bra dagarna är. Det har förekommit dagar då jag gråtit i ett helt dygn i princip , för att jag inte kan åka hem till honom och krama honom när jag vill, för att jag inte kan närvara på alla hans matcher, för att jag inte vill behöva sitta i två timmar på ett tåg för att få en puss. Men det spelar ingen roll för man lär sig att blunda för sådana problem och se det positiva istället. Tänk er själva att gå i skolan en hel vecka, slita dag ut och dag in med alla inlämningar och prov, för att sedan bara kunna lämna på helgen och åka rakt in i armarna på sitt livs största kärlek. Det, är ren lycka.

Jag vill också nämna det är med att känna sig bortvald för att man har pojkvän. Att höra att man blivit tråkig, eller att man inte kan festa och om man gör det "isåfall inte kan ha kul". Har du sådana vänner så gör dig av med dom, det har jag lärt mig för längesen. Människan kommer alltid vara avundsjuk. Så är det med det!

Hej allihopa, det var längesen! Jag kikar bara in lite snabbt här för att lägga upp ett inlägg men kan inte lova någon förbättring på mitt uppdaterande då jag har så sjukt mycket att göra hela tiden med skola och annat vilket leder till att jag hinner inte lägga den tid jag vill och behöver på bloggen :/ men det blir förhoppningsvis bättringar snart.

I fredags åkte jag iallafall till Totte och kollade hans match på kvällen när dom mötte Frölunda, åkte efter det hem och lagade tacos så det var klart när han kom hem (vilket var väldigt sent, vid 10 tiden ungefär). Senare såg vi en film och myste bara för att på lördagen vakna upp relativt tidigt och äta frukost på Espresso House innan jag skulle bege mig hemåt igen, det var iallafall ett jätte mysigt dygn (13 timmar) vi fick tillsammans & så välbehövligt. Igårkväll firade vi farmor på gullans café i bolmen med julbord, och alltså det var så mycket mat?? överallt, varje gång man hade svalt sista tuggan så kom det fram mer. Det var så underbart med ostbrickor, julgodis, glögg, julmat och allt som hör julen till. Super mysig kväll! När vi var klara där ute vid 9 tiden fick jag skjuts hem till Conne där även Millan och Agnes var, vi drog senare vidare och träffade några andra. Idag har jag bara tagit det lugnt och det väntas tacos här hemma ikväll, andra gången för min del denna helgen, haha. Imorgon är jag bjuden på brunch hem till Sejla innan skolan börjar och även det ska bli super mysigt, och gott hehe. Hoppas ni alla haft en bra helg!

På tal om annat, iphoneskal, HUR roligt är det inte att matcha med outfits, smycken och liknande. Jag tycker ett iphoneskal gör så mycket haha, vad tycker ni?

Ideal of Sweden har väldigt fina skal till ett bra pris, kika in på deras hemsida om ni klicka hem ett likadant som jag har! Kram

Jag träffade en kille en gång. En kille som var precis allt jag någonsin drömt om. Han fick mig att känna mig hel, att slippa den ständiga känslan av att det hela tiden var någonting som saknades. Oftast iallafall. Till och från under elva månaders tid träffade jag honom, och trots alla komplikationer som tyvärr ägde rum under denna tid, var den här killen min största kärlek. Jag vägrade ge upp hoppet om att jag en dag skulle kunna gå hem till honom utan att behöva känna, "vad händer imorgon?". Förstår ni? Den konstanta oron över att förlora honom för alltid, den konstanta oron av att han aldrig skulle bli min på riktigt. Vi träffades i vissa perioder väldigt mycket, vi sov hos varandra och jag följde med honom hem efter fester. Men det var aldrig riktigt mer än så, det var aldrig ren kärlek, även fast det var det ända jag kände när jag var med honom. Varje gång jag rörde vid honom, varje gång jag såg honom in i ögonen och varje gång jag kände hans närhet var det inget annat som spelade någon roll. Jag var kär och jag insåg senare att jag älskade honom. Så länge jag kände så fanns det inget som kunde stoppa mig från att fortsätta träffa honom, även om mina förhoppningar angående en framtid tillsammans var nästintill obefintliga. Och när jag säger att inget kunde stoppa mig, så menar jag verkligen inget, vilket de flesta säkert redan vet om. Vissa dagar var rent åt helvete, om jag nu ska vara så pass ärlig. Men trots dem dagarna, gick jag i elva månaders tid och väntade på en förändring, jag vägrade ge upp, av den enkla anledningen att jag älskade honom.

Jag träffade en kille en gång. Idag har han varit min i etthundra sjuttiosju dagar, och jag kan säga er att det var värt all väntan. För de har varit dem finaste dagarna i mitt liv.