RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-03-22 20:17:47

Johanna Pålsson

johannailonapalsson blogg på Nouw

"Jag känner hur hon försvinner i min famn"

2018-12-16 23:51
Från johannailonapalsson

Alla känner vi nog någon. Någon som kämpar, har vunnit eller förlorat sin kamp mot cancer.

Måndag den 17 september.
Jag sitter på en trästol placerad vid ett fönster i mormors rum på hennes korttidsboende, Barkvägen i Torvalla. Enligt mig världens bästa boende med världens finaste personal. Det är en relativt ljus dag, och på andra sidan fönstret pågår livet i vanlig ordning. Människor skrattar, pratar, hundar skäller och det är mopeder som kör. Men på mormors rum är det ovanligt lugnt. Hon har en dålig dag, och smärtan tränger sig stundvis på. Om man känner min mormor sedan tidigare, så vet man att det är sällan hon är tyst. Jag sitter mitt emot min mamma, mellan oss finns ett litet köksbord, där vi laddat upp med fika och andra nödvändigheter som kan komma att behövas för att kunna sitta på samma stol en hel dag. Jag sitter mest och bläddrar på telefonen, men jag kollar konstant upp för att se hur mormor mår. Min fina, älskade mormor. Hon sover mest, vaknar med jämna mellanrum men säger inte så mycket. Med lika jämna mellanrum som när mormor vaknar, så kommer boendets sjuksköterska in för att ge mer smärtlindring. Mer, mer och mer.

Lite senare på förmiddagen kommer mormors svärdotter dit för att göra oss sällskap, alltså mina kusiners mamma. Känslan på rummet är fortfarande väldigt lugn och harmonisk, men sorgen börjar tränga sig på. Vi ser att läget för mormor bara blir sämre och sämre. Min mamma ringer dit pappa, som kommer på bara några minuter. Tillsammans sitter vi där och pratar om livet och om döden, vi skrattar och gråter. Mormor sover fortfarande mest bara, men vaknar till för en snus som enligt henne själv var livsviktig. Vi skrattar åt det hela, men innan mormor ens fått upp locket på snusdosan så har hon somnat om igen. Efter ett tag vaknar hon till igen, denna gång lite mer än innan. Samtidigt kommer sjuksköterskan in för att ge 14-medicinen. Mamma, pappa och mina kusiners mamma går ut från rummet en sväng. för att dricka lite kaffe i boendets kök medans jag tillsammans med sjuksköterskan stannar kvar och hjälper mormor. Detta på mormors begäran. Jag hjälper henne upp till ett sittande läge, medans sköterskan plockar fram de mediciner som skall tas. Jag sitter på sängkanten och i min vänstra hand håller jag mormors hand och min högra arm håller hennes rygg som stöd. Vi skrattar, myser och pratar, men efter någon ynka minut inser jag, att det nu bara är min röst som hörs. Jag känner hur hon försvinner i min famn. Hennes kropp blir som förlamad, och andningen förändras. Hon är inte längre där. Jag lägger henne ned och de andra kommer snabbt tillbaka, tillsammans sitter vi där med henne, in i det sista.

En månad tidigare, hade mormor fått beskedet att den bröstcancer som hon till och från levt med i sedan år 2000, skulle ta hennes liv inom de sex närmsta månaderna. 3 gånger har min mormor kämpat mot cancern, denna gång blev hennes sista.

Måndag den 17 september år 2018, avled min mormor, hjälte, bästa vän och allra största förebild. Endast 68 år gammal.

90 dagar har nu passerat sedan jag höll hennes hand för allra sista gången, och för första gången ska jag nu fira jul utan henne, utan hennes julmat och utan hennes glädje över alla okreativa julklappar jag köpt.

De pengar jag egentligen hade lagt på julklappar till mormor, skänker jag i år istället till forskning. För alla de människor som kämpar, har kämpat eller kommer att kämpa mot denna sjukdom.

Gör det du också, tänk på min mormor i Jul och alla de andra kämparna där ute, och skänk en slant till cancerfonden.

https://www.cancerfonden.se/jul/ge-en-julgava

God Jul Mormor, du fattas oss

"Om det så är med någon annan. Men ändå inte"

2018-10-22 22:44
Från johannailonapalsson

-"Förälskelse kallas den intensiva inledningsperioden av ett kärleksförhållande. Att bära kärlek eller förälskelse som inte är besvarad av motparten kallas olycklig kärlek."

Det är så sjukt hur denna olyckliga kärlek kan ha en sådan stor påverkan i ens liv. Efter sju år, känns det fortfarande lika tungt, lika brutalt. Jag vet ingenting mer smärtsamt än att se den människan man älskar, älska någon annan. Leva med någon annan, sova med någon annan, skratta med någon annan och dela sitt liv med någon annan.

Om det är någonting jag aldrig önskar ens min värsta fiende, så är det detta. Det gör så ont, så brutalt ont.
Människor i min omgivning säger oftast saker i still med "Du kommer över det, du hittar någon ny".
Men jag är ytterst tveksam, inte när man verkligen funnit den människa som man vill leva sitt liv med, den människan man ser en framtid med. Då är det ingenting man bara "kommer över". Man går inte bara ut genom dörren och "hittar någon ny", speciellt inte när man inte vill hitta någon ny. När man inte vill hitta en annan människa att bilda en framtid med, skaffa barn med, leva sitt liv med. För den människan är redan funnen, bara att han fann en annan.


Att fortfarande älska en människa lika mycket som man gjorde för sju år sedan, fortfarande var sådär äckligt kär, känna fjärilar i magen osv, även fast denna kärlek under dessa sju år till mestadels varit obesvarad. Det är ingenting man bara släpper, går vidare ifrån. Den känslan är äkta, på riktigt.

Men det är en kluven fråga, ett dilemma. För hur ont det än gör, hur mycket tårar man än fäller och hur ont i magen man än har, så vill man ändå se den människan man älskar vara lycklig. Om det så är med någon annan. Men ändå inte.

Olycklig kärlek är något jag i mina yngre dagar hoppades endast fanns på film, i fantasin, att det var ett påhitt.
Jag önskar verkligen att det vore så.

"Ungefär som när bästa polaren åker bort i en vecka men veckan känns som fler...

2018-10-22 21:56
Från johannailonapalsson

Begravningen har passerat, hustömningen är påbörjad och livet känns mest bara som ett mörkt, kallt moln.

Begravningen var superfin. Jag hittade mina näst intill perfekta byxor bara några ynka dagar innan begravningen ägde rum, jag sjöng och spelade "min och Eriks låt", precis som hon ville, och alla nära och kära var där. Det var väldigt fint, hur vi både grät och skrattade tillsammans. Det var verkligen svart på vitt, hur omtyckt och älskad hon var. Efter begravningen åt vi dessutom mammas smörgåstårta som mormor hade önskat i sitt vita arkiv.

Jag hoppas hon var där, det kändes iallafall som så.

Ska jag vara ärlig så kändes det ganska konstigt att påbörja hustömningen igår, det känns som att det var flera hundra år sedan hon lämnade oss. Ungefär som när bästa polaren åker bort i en vecka men veckan känns som flera månader, ungefär så. Men även gårdagen gick bra, mycket fina gamla minnen som dök upp och mycket (läs: för mycket) fina saker och minnen fick även följa med mig hem, det hade hon varit nöjd över. Haha tänk när jag skulle flytta till min lägenhet, och mormor ville skänka bort precis allt hon ägde så jag skulle slippa köpa nytt. Tänk om hon vetat att jag igår kväll kom hem med TRE!!?? fulla flyttkartonger med allt från porslin till ljuslyktor, prydnader och en köksassistent. Även fast jag "inte skulle ha något". Mormor får med andra ord nu leva vidare, i mitt köksskåp.

Jag hoppas hon var med oss

2018-10-07 22:42
Från johannailonapalsson

Söndag den 7 oktober, fem dagar kvar. Fem dagar tills hon ska begravas. Superkvinnan, hjälten, förebilden och bästa vännen. Älskade, älskade mormor. Ångesten kom i fredags, då jag insåg att det var en vecka kvar. En vecka tills jag ska säga hejdå, för sista gången, för alltid. Hur gör man ens det? Jag får en klump i magen om jag så ska säga hejdå för en vecka, så detta känns mer som ett berg i magen. Usch. Vill inte acceptera faktum att hon är borta från jorden.

Jag kom på mig själv idag när jag tänkte skicka henne ett sms. Berätta om dagen på jobbet, hur kul vi haft, vad vi gjort. Hon hade blivit så glad, och antagligen tjatat om detta i flera veckor i efterhand. Tänk så mycket hon tyckte om killen som jag jobbar med, så hon strålade när jag och han dök upp på besök. Så engagerad hon var i hans intressen, i hans liv. Hon såg nog honom som ett extra barnbarn, och det är jag tacksam över. Tänk den dagen vi hade varit på besök, och hon fick en hejdå-puss när vi skulle gå. WOW, så glad hon blev. Detta fick vi alla höra om tusen gånger om veckorna efter.
Jag hoppas hon såg oss idag när vi åkte bil, dansade, sjöng, skrattade, åt glass och hade en av livets finaste dagar.
Jag hoppas hon var med oss.

5 dagar kvar till dagen man aldrig vill vara med om, inte såhär tidigt i livet iallafall. Klumpen i magen växer desto närmare fredagen kommer. Så mycket frågor, så mycket funderingar. Men av någon anledning är top 1 dilemmat vad jag ska ha för byxor. Jag förstår inte hur något så litet och oviktigt kan ligga top 1 på denna lista, men så är läget. Jag har i princip letat igenom hela staden utan framgång efter de perfekta byxorna, för jag vill verkligen att allt ska vara perfekt. Tillochmed mina byxor. Men med fem dagar kvar är hoppet ännu inte ute.

Top 1 på listan över saker jag gruvar mig inför är natten efter begravningen. HUR ska jag kunna åka hem till en tom lägenhet, helt ensam och sova? Ensam, efter livets värsta dag? Det känns så himla brutalt. Jag känner mig redan nu som ett barn. Jag vill nästan kunna komma hem till ett fullt hus, lägga mig ensam i min egna säng men snabbt ångra mig för att sedan springa upp till mamma och pappa med kudden, och lägga mig i mitten. Som när man var liten och haft en mardröm. För det är exakt vad detta är. Jag kanske får anställa någon helt enkelt. Någon att grina på, snora på. Någon som kan agera småbarnsförälder åt mig.

Fem dagar kvar, fyra dagar kvar, tre dagar kvar, två dagar kvar, en dag kvar.. Sen är vi där. Hoppas jag hittat byxor tills dess iallafall.


"Jag brukar tänka att jag har tre sidor"

2018-09-30 23:07
Från johannailonapalsson

Så mycket anteckningar jag har sparat i telefonen. Så mycket tankar samlat i skrift, som aldrig kommit längre än till utkast. Så mycket känslor som man egentligen bara vill delge, men som blir liggandes och bortglömda. Att skicka iväg alla färdigskrivna sms som ligger väntandes i anteckningar vore dels en lättnad, men också en skräck. En skräck för responsen som komma skall.

Jag brukar tänka att jag har tre sidor. Dramaqueen-sidan, den sidan av mig som endast slänger ur sig det första som kommer i tanken. Oftast saker som jag inte ens menar. Den korrekta sidan, den sidan av mig som hinner tänka efter kring vad jag bör och inte bör säga, den sidan av mig som säger det en person vill höra, istället för att säga det jag faktiskt vill ha sagt. Och sist men absolut inte minst har vi den tysta sidan. Den sidan av mig som har så mycket tankar, funderingar och känslor. Den sidan som egentligen är störst, mest jag. Men som jag oftast tränger åt sidan, "för allas bästa". Men hur fint vore det inte, att få uttrycka hur man känner för en person?? Sen kommer den korrekta sidan till makt, och beslutet tas om att inte skicka iväg smset där man skrivit "jag älskar dig" alldeles för många gånger, uttryckt det djupaste man känner, smset som egentligen kan vara bland det finaste man skrivit.



Människor i min omgivning verkar tro att denna sidan av mig inte existerar, att jag är öppen och pratar om allt. Men wow, så lite de vet. Tänk om dessa människor sett mina utkast.

Förut bestod majoriteten av mina anteckningar på telefonen mest av inköpslistor eller små "kom ihåg" texter kring jobbärenden eller liknande. Dessa notes är nu utbytt av färdigskrivna loveletters, sms som aldrig kommit längre än till utkast. Sms som verkligen kan vara bland det finaste jag skrivit. Jag önskar att den tysta sidan av mig kunde få ta mer plats, att den tysta sidan inte längre är så tyst. Jag önskar verkligen att jag var en sådan person, som faktiskt kan uttrycka alla känslor, skicka iväg alla utkast-sms, istället för att stänga in dom.

Tänk hur mycket vi människor egentligen bär på, hur mycket vi stänger inne.. Så mycket ilska, glädje, sorg, avundsjuka, svartsjuka, hopp, kärlek och iver. Jag är tacksam över alla mina känslor, men ibland önskar jag att jag kunde stänga av dom. Eller åt minstonde skruva ner dom en aning, ungefär som en volymkontroll. Skruva ner känslorna då jag är så arg att jag vill gråta, så svartsjuk att jag skriker eller så ledsen att jag bara är helt tom.

Ibland känns det som att man står och stampar på samma ställe, oavsett vad man gör, och oavsett hur mycket man än försöker gå vidare eller komma där ifrån. Belive me, jag har stått och stampat på samma ställe i sju år. Står jag kvar mycket längre, så går det snart hål i marken.

Så kanske är det någon slags volymkontroll vi behöver i livet, för att lyckas tackla dessa starka känslor som kryper sig på varje dag. Eller är det kanske autoskick på alla utkast-sms som är lösningen för att den tysta sidan ska få chansen att ta plats, förändra och hjälpa oss vidare från detta eviga stampande. Hit me up med livets lösning, om det nu finns en sådan.

Repost från facebook, 6 Juli 2018

2018-09-30 18:14
Från johannailonapalsson

Sommaren. Den tiden på året som medför så mycket ångest, för så många människor. Den tiden på året då så många (framför allt unga) människor gruvar sig för varma dagar, varma dagar då det knappt är mänskligt att gå i långa byxor och en hoodie. Dom dagarna då man härdar sig igenom värmen och tar på sig sin vanliga vinter-outfit för att slippa snea blickar och dryga kommentarer från omgivningen. Den tiden på året då strandbilder tar över feeden på sociala medier, hälso-smoothies säljer som bäst och badstränderna är överösta av människor. Japp. Den tiden på året är här.

Tidigare har jag laddat upp EN bild på mig själv i badkläder. EN bild på hela tjugo år. Jag minns hur mycket ångest denna bild medförde. Hur rädd jag var över människors åsikter, hur rädd jag var över vad folk skulle säga och jag minns hur rädd jag var över att bli en snackis. ”såg du hennes bild? Usch”. För det var exakt så verkligheten fungerade då, och som den till viss del fortfarande gör. Vi har kommit enormt långt i samhället med att acceptera andra människor för dess olikheter. Och jag tror att nästa mål är att lära oss att acceptera oss själva för våra egna olikheter.

Under hela min tid jag föreläst, har jag alltid haft inställningen och målet att jag ska stå för varenda litet ord jag säger på varenda föreläsning. Och det har jag verkligen levt upp till. Detta är en av anledningarna till varför jag under en längre tid haft uppehåll och tackat nej till att hålla mina föreläsningar, för det senaste året har jag varit lika osäker i mig själv som jag var när jag la upp badbilden för 5 år sedan. Jag har precis som alla andra människor någon gång har, en dipp. En dipp i livet då man känner sig totalt värdelös, bortglömd och framför allt otillräcklig. En rejäl dipp som man bara vill ta sig ur och aldrig mer se skymten av. En dipp som jag egentligen inte vet hur jag ska ta mig ur, och vissa dagar vet jag ärligt inte ens hur jag ens ska orka med. Orka med all den ångest och press som denna dipp medför. Det senaste året har varit väldigt upp och ner, och lika så mitt mående. Men det är okej, okej att må dåligt. För det blir oftast bättre tillslut. Och när jag funnit tillbaka till mitt riktiga jag, kan jag åter igen hålla mina föreläsningar och stå för varenda ord jag säger.

Så för att komma ett steg framåt ur denna dipp, har jag bestämt mig för att försöka inte bry mig om mina egna hjärnspöken. Jag tänker ta på mig shorts varma dagar, och bära dom med stolthet. Jag tänker ta badbilder precis som alla andra, och ladda upp dem med stolthet. Jag tänker lära mig acceptera mig själv, precis som jag tidigare gjort och jag tänker ta mig ur denna dipp. Jag tänker hitta tillbaka till mig själv, den trygga delen av mig själv som jag är så bekväm med. Så denna bild blir det första steget mot att hitta tillbaka i mig själv. Hitta tillbaka till mitt trygga jag.

Här är alltså min andra bild på mig själv i badkläder, min andra bild på tjugo år.

Long time no see, här är jag. Igen.

2018-09-30 17:54
Från johannailonapalsson

Long time no see. Så mycket som hänt sedan jag sist kikade in här, så mycket som ändrats och förändrats. Denna blogg har under sin levnadstid ändrat syfte flera gånger om, jag har tänkt att delge min vardag, mina tankar, om mina föreläsningar osv osv. För två inlägg sedan skrev jag att bloggen skulle bli en samlningsplats, jag citerar -"En samlingplats för alla mina djupa vardagsfunderingar som dyker upp ibland, och en samlingsplats för de reportage jag deltar i lite då och då.". Det inlägget publicerades Tisdagen den 19 Januari 2016, så vi kan konstatera att det var ett tag sedan och att mycket hänt sedan dess. Repotagen kan vi för nuvarande glömma, då jag valt att ta ett uppehåll med mina föreläsningar. Detta på grund av att det har kommit så mycket annat i livet i vägen, att jag inte haft tid eller ork för att hålla i föreläsningarna. Jag har valt att sätta mig själv i första hand, och finna tillbaka till mitt rätta jag innan och om jag drar igång föreläsningarna igen. Jag har alltid sagt att föreläsningarna ska vara 100% ärliga och jag har sagt sedan första början att varenda ord jag säger ska komma från hjärtat, därav kändes det mest rätt att ta ett uppehåll, tills jag funnit tillbaka dit jag var.

Så bloggen får helt enkelt för nuvarande finnas för de djupa vardagsfunderingarna som dyker upp ibland.

Det finns alltid två sidor av samma mynt

2016-01-19 23:05
Från johannailonapalsson

"Johanna, det är så himla coolt att du var med på tv och att jag såg dig i tidningen. Måste vara kul att som 17 år redan lyckats med hela denhär antimobbninggrejen!! Värsta kändisen, ditt liv är perfekt"

Jag väljer att börja detta inlägg med ett citat. Eller kanske inte ett citat, mer ett påstående.
Ett påstående jag får höra väldigt ofta, från många olika personer i olika åldrar. Det kan vara från en klasskompis, släkting eller en helt okänd människa som stannar mig på stan en måndagseftermiddag. Det är ett påstående som satt sig väldigt hårt på mitt minne, och ett påstående som både är rätt och fel.

Jag vill med detta inlägg göra klart och förklara för er hur verkligheten ser ut för mig, och att det finns två sidor med allt.

Till att börja med vill jag absolut inte definiera mig som en så kallad kändis. Där säger jag nej, aldrig i livet! För jag är en helt vanlig människa, precis som du. Det enda jag har gjort är att stå upp för mig själv och även stått upp för andra, stått upp för de personer som behöver det. MEN, det gör mig inte till en kändis. Jag fortsätter sedan med att säga JA, det är jävligt coolt att det blivit så uppmärksammat den senaste tiden kring mina föreläsningar, min uppväxt osv. Och åter igen JA, det är ganska sjukt att jag lyckats komma såhär lång som 17 åring.

MEN, jag vill även förklara för er den mindre bra sidan. Den sidan som inte alla ser.

Alla dagar är det inte lätt att vakna med vetskapen av att "idag ska jag föreläsa för en tredjeklass", en tredjeklass där det antagligen kommer sitta minst 5-7 barn som efter min föreläsning berättar att även de saknar vänner i skolan, blir slagna eller att de också är mobbade. En tredjeklass full med elever, som för stunden spärrar upp ögonen och fyller kroppen med ett hopp om att jag ska kunna rädda dem.

Att svara på sms, facebookmeddelanden och snapchats där okända människor berättar för mig om hur gärna de vill ta livet av sig, det är inte heller så lätt alla dagar. Det gör ont i hela mig att läsa de långa texterna jag får från människor runt om i landet, texter där helt okända människor blottar hela livet inför mig och berättar om de allra mörkaste tankarna. Tankarna där självskadebeteenden och självmord ligger långt upp på listan, och tankarna som ingen annan verkar ta sig tiden till att lyssna på. Det gör så jävla ont i mig att en människa ska behöva må såhär dåligt, och det gör ännu ondare då jag kan relatera. För jag har själv varit där.

Det är inte heller alltid lätt att lära känna nya människor, när de sitter där och berättar om hur de tillsammans med polarna har kollat på mitt reportage från SVT och sedan skrattat tillsammans åt hur jag blev slagen med en chipspåse. Ja visst, det är rätt så ironiskt och det låter rätt så kul. Även jag kan skämta om det nu i efterhand när människor pratar om det, just för att det är lättare att skratta med dom istället för att se på när de skrattar åt mig. För vet ni? Det var MIG det hände och i mina ögon känns det som att det är MIG ni skrattar åt, även fast jag själv vet att det inte riktigt kanske är så. För detta minne, är så djupt ärrat i mig att det alltid kommer finnas där. Och då blir det inte bättre om att ni driver om det, även fast tanken ej är illa menad.
Lägg istället en hand på min axel, försök se saken ur mitt perspektiv och berätta istället för mig att det är okej. Att jag är okej. För jag vill så gärna inte börja en vänskap med att höra att du och polarna skrattat åt det som för en tid sedan var min vardag.


Listan på saker här i livet som inte är helt perfekt är lång, men jag väljer att ej fortsätta den då ni antagligen nu förstått budskapet. Detta inlägg är ingen "snälla tyck synd om mig story", utan jag skriver detta i ett hopp om att ni runt omkring mig istället ska förstå varför jag inte är på topp alla dagar. Jag gör mitt bästa, men ibland räcker inte det bästa till. Och dessa dagar kan även jag behöva höra, att det är okej att andas ut och gråta en skvätt. För det är något näst intill alla glömmer bort att berätta för mig. Ge mig en axel att gråta mot, för jag är ingen hjälte, jag är inte bättre än någon annan. Även jag gråter, även jag mår dåligt och även jag bryter ihop ibland, för även jag är en människa!! Jag älskar att kunna hjälpa andra och jag är otroligt tacksam över att fått den chans jag fått. För det är verkligen det jag vill göra här i livet, kunna hjälpa och inspirera andra för en bättre framtid och ett tryggare samhälle. Men kom ihåg att allt inte är perfekt, även fast mycket är extremt bra. Kom ihåg att dessa sidorna är nackdelen med att ha "kommit så långt som 17 åring" och att denna "antimobbningsgrej" faktiskt är rätt så krävande vissa dagar. Kom ihåg att det finns så mycket under ytan, och att även jag är en människa.

Bloggen blir till en samlingsplats, vad menas med detta?

2016-01-19 21:40
Från johannailonapalsson

Många dagar, veckor och månader har gått sedan jag publicerade något här, jag nådde nog helt en punkt där jag ansåg att jag ej vill skriva vad jag åt till frukost eller vad jag läst för ämnen i skolan. För helt ärligt, vem bryr sig?. Men efter all denna tid insåg jag att denna blogg helt enkelt får bli en samlingsplats. En samlingplats för alla mina djupa vardagsfunderingar som dyker upp ibland, och en samlingsplats för de reportage jag deltar i lite då och då.

Så för att fylla i med vad ni kanske missat under de senaste månaderna, så sammanfattar jag det här.

Den 6 oktober publicerades en 5 minuters lång video svt's hemsida, delar av denna video gick även på nyheterna. Här delade jag med mig kring min skolgång, och valde (även fast jag hatar att vara med på videos) att dela med mig kring detta via SVT. Stor eloge till de reportrar som var här, för att de faktiskt valde att gå lite djupare och faktiskt föra fram "den lite mörkare sidan". Klicka på bilden för att komma till videon.

Jag har även hunnit medverka i två reportage i tidningarna vi har här i Östersund, både LT och ÖP. Dock är dessa två inlägg ingenting emot SVT's insats, det var verkligen storslaget! Utanför detta har jag också hunnit med en del föreläsningar, och nu under 2016 siktar jag mot ännu fler! Nästa inbokade föreläsning går av stapeln den 14 mars, denna gång för vuxna involverade i fackförbundet Handels. 

Klicka här för att komma till Länstidningens artikel!

Klicka här för att komma till Östersundspostens artikel!


Detta är till dig, som behöver en kram och en hjälpande hand.

2015-08-09 14:35
Från johannailonapalsson

Detta är till dig som någon gång fått höra de orden som skär som en kniv i magen. De orden som får dig gråta, skrika, slå och banka. Detta är till dig, som behöver en kram och en hjälpande hand.

Jag vet ej vem du är, var du bor eller hur gammal du är, men jag vet att du är en otroligt stark person. Inte många har den styrkan som du har, men hur vet jag det egentligen? Hur vet JAG att DU är stark? Tjejen du inte ens känner, vafan har hon att säga till om liksom? Jo jag vet, för du lever fortfarande. Du har klarat dig igenom alla dessa ord, och all denna psykiska/fysiska smärta. Alla dessa sömnlösa nätter, alla dessa mörka tankar och allt detta självhat. Och precis därför vet jag, att du är så himla stark. Det gör ont, jag vet.. Men du finns fortfarande kvar här idag, och den styrkan du har önskar jag fler personer kunde ta del av. Och du, kära vän som känner dig träffad av det jag skriver, jag vill att du ska veta att du är ej ensam. Det finns så många som känner precis som du, även fast du kanske känner att ingen förstår. Du är absolut inte ensam, det är en sak jag lovar dig. Du min kära vän som vissa dagar bara ser mörker, jag står här och håller din hand på avstånd.

De oförstående kommer alltid säga "det löser sig, gråt inte". Men vet du? Det är okej att gråta, det är så himla okej. Om du ramlar och slår dig är det okej att gråta, så varför skulle det inte vara okej att gråta av smärtan som är en av alla tusen biverkningar av alla ord och all mobbning. Du ska inte skämmas, tårar är inte svaghet. Jag vill att du ska veta att du har en axel att gråta mot, du har min - för jag finns här på avstånd.

Du har säkert läst någon tidning eller liknande där de skriver om mobbning var & varannan dag. Kanske om lilla Kalle som blir mobbad, men istället för att skriva om den osköna sanningen får de saker o ting att låta som att Kalle egentligen inte har det så svårt. Han blev ju "bara" kallad ful & "mobbaren" sa ju förlåt enligt tidningen, eller hur? NEJ. Jag vet att både du och Kalle har det mycket värre än såhär, för sociala medier förskönar hela tiden den vardag alla som Kalle egentligen lever i. Den vardag du varje dag tvingas genomlida.

Du tänker säkert att samhället aldrig kommer förstå, när de inte får läsa den osköna sanningen om hur det egentligen är. För det tänker iallafall jag, och det är lugnt.. För jag försöker varje dag förmedla den osköna sanningen som sociala medier inte kan skriva om. Självskadebeteenden, ångest, tvångstankar, tårar, skrik, slag osv. Det är en vardag för vissa, för kanske dig.. Och även det ska jag förmedla åt dig, min kära vän.



De personer som kallar dig dumma saker, de personer som kanske slagit dig eller puttat in dig i en vägg.. De saknar den styrkan du har. Den styrkan som jag tycker att alla på denna jord borde ha.

Jag hoppas de i din omgivning är stolt över dig, och att framför allt du är stolt över dig själv. För jag är stolt över dig, min okända vän. Jag är stolt över att du inte låter mobbarna vinna denna kamp, detta krig. Jag är stolt över dig, för du är så himla bra.

Du min kära vän, du som nu vet att du inte är ensam. Du som nu vet att jag finns här för dig och att jag förstår dig & du min vän som är perfekt precis som du är, du ska veta att jag kämpar för dig. 

Jag kämpar för både dig och för alla andra i samma situation som dig. Jag kämpar varje dag och kommer göra det för resten av mitt liv. För jag VET, att detta inte är någonting du själv har valt att genomlida. Jag hoppas du verkligen förstår att du inte är ensam, för det var någonting JAG aldrig förstod när jag gick igenom allt detta. Och jag önskar verkligen att någon kunde berättat allt detta för mig, att någon kunde varit min hjälpande hand. För det behövs ibland.

Jag heter Johanna Pålsson, är 17 år och är efter alla dessa ord nu din hjälpande hand. Jag vill att DU ska veta att jag finns här, för DIG. 

Du min kära vän, jag kommer aldrig ge mig. För din skull.

STÅ UPP FÖR DE TYSTA

2015-08-09 12:57
Från johannailonapalsson

Denna video är till både er som förstår, och er som inte förstår.

Klicka här för att se Lennart Bång's video!

– Vi anklagar inte mobbare och vi tröstar inte de mobbade med ord, vi säger inte att "det kommer bli bättre." Filmen visar hur mobbning är och att man kan göra något, det är så små saker som göra skillnad.

De mardrömmar vi hade som barn, är nu verkliget. Den osköna sanningen..

2015-07-22 16:21
Från johannailonapalsson

" Jag vill bli stor, jag vill inte va liten längre" tänker barn samtidigt som de cyklar till en kompis för att plinga på dörren och fråga om de vill leka. Åren går och sandlådan man nyss byggde torn i blir till dagsutflykter på stan som yttligare några år senare utvecklas till hemmafester och massor av alkohol. De stora problemen man hade som barn om att man inte fick den leksaken man ville ha, utvecklas till att pengarna man lagt på kläder, alkohol och käk är slut och allt är mamma och pappas fel, för de inte ger en ännu mer pengar.

De mardrömmar man hade som barn utvecklas snabbt till verklighet, och helt plötsligt känner man sig bara som en i mängden. En i mängden av världens osäkra och förlorade ungdomar.

Kärlek är inte längre lika enkelt, och ett förhållande är inte längre bara att hålla hand med personen man tycker är söt. Skolan handlar inte längre om att räkna ut 2+2 eller hur många godisbitar Kalle köper med sina 4 kronor, nu handlar det om arean på solen och vi ska vara så bra som möjligt på allt. Jobb handlar inte längre om vad man ville bli när man var liten, utan är numera bara till för att tjäna pengar. Pengar man behöver när mamma och pappa inte kan betala allt längre. Bilddagboken där man la upp bilder på sina djur, är ett minne blott och istället loggar vi in på instagram och bläddrar igenom bilder där människor numera försöker tävla om vem som har snyggast röv, mest vänner och har mest pengar till utlandssemestrar. Musik är inte längre "en rosa helikopter" tänker vi samtidigt som vi lyssnar på Håkan Hellström & Ed Sheeran där de sjunger om hur svårt livet är och vår nästa tanke är "wow, han förstår mig verkligen".
Vi vaknar upp kvällen efter med en klump i magen och känner "fan, jag vill inte kliva upp. Inte en dag till".

Vi börjar nu istället hitta sätt för att smita ifrån verkligheten för en stund. Alkohol & droger som var en mardröm som barn, är nu vardag. Armarna vi målade blommor på som barn är nu fulla av ärr efter rakblad och tårarna vi hade på kinden när vi vurpade med cykeln, är nu tårar av smärta och ångest för att "den stora kärleken" är borta. Vi torkar bort tårarna och lägger upp en selfie på sociala medier med ett brett leende så alla ser att vi är okej, för ingen får veta hur det egentligen är. "För ingen förstår. Ingen annan har det såhär". Lärarna frågar varför man är så trött.. "nae vet inte, sovit lite dåligt" svarar man snabbt, fast man egentligen legat uppe och gråtit hela natten. Gråtit över den verklighet vi som barn inte trodde fanns.

"Men jag är inte en sån här ungdom" tänker jag samtidigt som jag åker iväg till gymmet för att komma ifrån verkligheten ett tag. Ojdå, jag kanske är en "sån där" ungdom ändå.

"Jag vill inte vara stor längre, jag vill vara barn igen" tänker vi nu istället 10 år senare och helt plötsligt vill vi tillbaka till sandlådan vi då ville bort från.

Finns det en instruktionsbok för hur vi överlever dessa år? Eller finns det ett sätt att få återuppleva de "problemfria" barndomsåren? Om ni har svar på någon av dessa 2 frågor, snälla hör av er, till mig & världens alla andra ungdomar.

- Johanna 17.

Vad vet jag om någon jag inte känner?

2015-07-11 01:29
Från johannailonapalsson

Mycket har hänt den senaste tiden, sommarlov står på schemat och även så sommarjobb. De 3 veckorna är dock över, och jag har även hunnit varit i Stockholm en sväng på utbildning. Nu är jag helt ledig på dagarna vilket resulterar i träning och massor av tid till att göra ingenting. Fick även för mig att klippa av mig håret, liksom vafan har jag att oroa mig för? Sagt som gjort var det håret av. Förstasidan i LT (en tidning här i Östersund) har jag också hunnit medverkat på.. Livet går då alltså bra för Johanna, eller hur? För det är ju så det verkar utåt.

All denna hype har gått för långt, om att man inte får ha dåliga dagar, vara ledsen osv. Åt minstonde verkar alla försöka gömma den där "dåliga" sidan. Vilket jag tycker är fel, för den är inte dålig och vi alla har den. Även jag.

I förrgår frågade min mamma mig hur jag mådde, och jag kunde inte längre hålla det typiska "johannaleéndet" om att allt var bra. Jag grät alltså, i mängder, shit vad jag grät. För det behövdes. Idag fick jag en halvtimmes utfrågning av min 10 åriga bror, om varför jag grät. "Johanna du gråter ju inte?". Nej det kanske jag inte gör, eller gör jag? Vem vet? Vem säger att jag inte gråter? För det är någonting jag ALDRIG har sagt själv.

Såhär lätt mina vänner är det att bygga en fördom om någon, om sin familjemedlem eller om en helt okänd person. Kanske på grund av något vi sett, hört eller läst.


Då jag utåt verkar som en glad person som väljer att stå upp för andra, får jag helt plötsligt inte gråta. Sedan jag på riktigt sa emot mobbningen i sociala medier osv, får jag inte längre ha en dålig dag, och jag får absolut inte må dåligt och släppa ut allt. "För jag gråter ju inte",

Lika som många människor bygger fördomar om andra vid första ögonkastet. "Shit vad smal, dendär äter ju inte". Men vad vet vi? Den människan du nyss byggde upp en helt meningslös teori om kanske bara har en helt annan ämnesomsättning än vi själva har, och egentligen äter som en häst. Hon kanske har anorexia, eller så inte. Vad spelar det för roll?

Eller tänk dig själv tex. att du sitter på donken, och det kommer in en kille som är större än normen. De flestas tankar skulle vara "Det där är en donkenstammis", "Han behöver inte mer donkenmat, ta en sallad" osv osv. Vi kan inte förneka det, för vi alla har nog haft den tanken någon gång. Men även här bygger vi upp en helt meningslös teori om en helt oskyldig person, för egentligen vet vi ingenting om honom. Han kanske har gått ner 20 kg? Detta kanske är hans första hamburgare på flera veckor? Eller.. SÅ VILL HAN BARA HA EN JÄVLA HAMBURGARE. Varför ska vi ens bry oss?

Le och säg hej istället åt tjejen du tror lider av anorexia, eller åt killen på donken. VAR EN TREVLIG MEDMÄNNISKA OCH SKIT I ATT BYGGA MASSA ONÖDIGA FÖRDOMAR OM NÅGON. Säg aldrig heller åt någon att "de är för starka för att gråta", för det är bullshit. Alla gråter vi, alla kan vi må dåligt och det är okej. Krama istället om personen och säg att det är okej; för vi är människor allihopa, och även hjältar kan gråta.

Man vet inte alltid vad som finns på andra sidan. Kom ihåg det amigos!

weheartit

2015-05-20 22:41
Från johannailonapalsson

Det som började smått, slutade enormt!

2015-05-12 23:57
Från johannailonapalsson

Söndagen den 10 april hamnade jag på Nyheter 24's hemsida med min debattartikel om mobbning, där jag beskrev lite av min syn på mobbning och all "vikthets". Helt sjukt vilket hype det blev och jag har fått sån sjukt fin respons från människor runt om i landet. Det finns så enormt mycket människor där ute med så många bra åsikter och så mycket att säga till om, ni är guld värda allihopa!. Idag två dagar senare får jag ett samtal. På andra sidan luren fanns en otroligt trevlig kille från organisationen iHART. Han förklarade vem han var och att organisationen han är delaktig i arbetar just kring det jag ämne jag skrev om i min debattartikel och det ämnet som jag verkligen brinner för, mobbning & självkänsla. Shit vad häftigt tänkte jag, men varför ringer dom mig?. Han fortsatt berätta att han hade läst min debattartikel, och ville veta mer kring mina tankar, åsikter & erfarenheter kring detta ämne. Pulsen gick nu på max och i full extas började jag svara på hans frågor och berätta om min syn på allt. Men vad ville han egentligen komma fram till och vart skulle detta sluta?.

Efter många telefonsamtal till höger och vänster, glädjetårar sprutandes åt alla håll och efter att en fantastisk organisation läst Johanna Pålssons lilla artikel som började som en liten status på facebook, kan jag nu tala om att jag kommer bli delaktig i organisationen iHART. I slutet av Juni åker jag ner till Stockholm för att en helg gå en utbildning, lära känna dessa människor och få en bredare blick av vad de gör. Sen så småningom kommer jag, 17 åriga Johanna från lilla Brunflo börja föreläsa kring detta. Hur sjukt är inte det!?!. Efter alla dessa år får jag äntligen göra det jag alltid drömt om , JAG FÅR GÖRA SKILLNAD. Jag får nu chansen att väcka tankar, diskussioner och ge folk en bredare syn på just det ämnet jag brinner för & det ämnet som största delen av mitt liv kretsar runt. Det är vad jag kallar en dröm, och detta en stor del tack vare er! Alla ni som tagit del av min artikel, haft åsikter, tankar och även delat den vidare. Så tusen tack och massor av kärlek till er!! Men även ett enormt tack till iHART som ger mig denna chans till att få vara en del av denna fina organisation och alla dessa varmhjärtade personer den består av, och framför allt.. Tack för att jag får chansen att göra skillnad och äntligen får visa vad jag går för! Min glädje är oändlig, TUSEN TACK

iHART 's facebooksida finner ni HÄR!

Detta är min historia

2015-02-12 01:01
Från johannailonapalsson

Har länge funderat på att dra en sammanfattning av min livshistoria på snart 17 ynka år. Hur har jag växt upp och vem är jag? Jo, detta är jag :

Den 19 februari 1998 såg jag, Johanna Pålsson världen för första gången på Östersunds sjukhus. Jag var väl en ganska klassisk bäbis, jag skrek, åt, sket och sov. Växte upp som ensambarn med mamma & pappa i Brunflo och bott på landet hela mitt liv. Att leva utomhus följde väl då alltså med på köpet, och det var nog detta som gjorde mig till en tjej som missade de mesta delarna av sin feminina sida som barn och istället älskade att bygga kojor, plaska i vattenpölar och var inte rädd för att smutsa ner mig. Detta håller nog i än idag, älskar utmaningar och är inte heller nu så himla "tjejig" av mig. Några månader efter jag var 6 år fyllda ploppade min första bror ut, och tio månader (och 11 dagar) senare kom även nästa bror. Här började ansvaret komma.

Jag tog nog ganska snabbt på mig rollen som "minimamma" då vi nu helt plötsligt var tre barn i familjen och jag växte nog upp fortare än många andra. Det formade mig till en väldigt omtänksam person som alltid prioriterar andra och som verkligen bryr sig. Har sen dess också varit en väldigt glad person som oftast (läs: oftast, förutom på morgonen då jag är nyvaken) sprider glädje runt omkring mig. Sen rullade åren på, det var faktiskt rätt så soft av det jag minns. Va fortfarande helt galen, skulle alltid prova på nya saker och hade alltid krigsskador efter att ha ramlat från ett träd eller så hade jag dragit någon oskön vurpa med cykeln på en grusig asfalt. Men sån var jag, och det satt sina ärr på både benen, ansiktet och framför allt armbågarna. Såhär soft fortsatt livet upp tills jag började fyran/femman.

Då började jag lida av extrem huvudvärk, dålig syn osv. Tänkte inte så mycket på det tills jag en dag fick nog och gick till skolsystern. Hon skickade mig till hälsocentralen, som skickade mig till optikern, som skickade mig till Östersunds sjukhus. Ni vet stället där jag för många år sen föddes? Japp, det visade sig att jag nu skulle bli stammis där och det skulle under vissa perioder även bli mitt hem. Mitt H E M, hör ni hur sjukt det låter? Bye bye livet tänkte jag.. Jag hade tydligen ett övertryck i huvudet. I början trodde läkarna att jag hade drabbats av cancer, men efter att ha skrämt upp morsan en aning med den teorin insåg dom att det var fel. Jag hade helt enkelt någon supersjukdom som endast en till i världen lider av, någon tjej i Ungern tror jag det va. Detta övertryck ledde till ett tryck på synnärven som i sin tur kunde leda till förlorad syn. YES KUL, nu skulle jag bli blind också. Fick höra av alla läkare att jag kunde tappa synen när som helst, dom visste bara inte när.Jag tappades regelbundet på vätska genom ryggmärgsprov och åt överdrivna mängder av mediciner och flögs även till Umeå sjukhus för en operation som aldrig blev av. Detta blev en del av min vardag och mina dagar spenderades verkligen på sjukhuset, där kände jag alla och alla kände mig. Känns ganska skumt nu i efterhand. Läkarna i Östersund (inte umeå) skyllde denna sjukdom på övervikt. De ansåg mig som tjock och jag fick träffa allt från dietister till att dricka bantningssoppor. De gav mig alltså grunden till en extremt dålig självbild.

(Den 29 augusti 2013 blev jag friskförklarad, med det beskedet fick jag även större uppskattning till saker & ting då jag mot alla odds lyckades behålla synen. Sjukdomen visade sig även INTE bero på övervikt)

Men mellan alla sjukhusbesök var det dags att börja 6an, ny klass och ny skola. Jag var väldigt osäker i mig själv och från dag 1 ville jag byta klass, men jag intalade mig själv till att det skulle gå bra och stannade i klassen. Till en början gick det bra, men sen spårade allt ur. Jag kom inte överens med varken klassen, lärarna eller de andra eleverna på skolan. Jag fick smeknamn som fatyo och blev trakasserad både psykiskt och fysiskt. Jag var tjock (tror detta var den största grundstenen till all mobbning), äcklig, ful och störd. Minns hur rädd jag var för att gå i samma korridor som de äldre, för jag visste att de skulle komma med någon elak kommentar eller rent av bara ge mig en smäll. Va helt ärlig rädd för att gå till skolan över huvud taget.

Minns en gång då en ganska kraftig kille som ALLTID var på mig gick förbi mig i korridoren, tittade på mig och berättade för mig hur tjock jag var. Det komiska med hela grejen är att han som sagt själv var ganska stor, och dessutom står och håller i en chipspåse när han trakasserar mig. Lilla uppkäftiga Johanna ger han ett svar att han borde titta på sig själv om JAG nu var så tjock. Vet ni vad han gör? Han börjar slå mig med chipspåsen Alltså en chipspåse!!? . Han slog så hårt som han kunde och ont som fan gjorde det, gav någon smäll tillbaka men la mig tillslut ner i hopp om att det skulle vara över. (Tror även han var väldigt osäker i sig själv och jag hoppas idag att även denna kille har lyckats ordna upp sitt liv, och inte behandlar andra på samma sätt fortfarande.)

Detta var alltså standard, några blåtiror hit & dit och blåmärken man diskret försökte dölja. Tror inte heller att det var många såg vad som egentligen pågick. Jag mådde inte alls bra, självkänslan va på botten och jag funderade flera gånger på att ta mitt liv (förlåt mami❤). Jag fick för mig att jag inte dög, och att jag helt enkelt bara var trash. Så illa såg mitt liv ut.

När jag tänker tillbaka på detta blir jag äcklad, jag vet att massor i dagens samhälle mår lika dåligt som jag gjorde då. Och att en människa mår så dåligt att den inte kan se en enda lösning med livet bortsett från att ta sitt liv, det är för mig sinnessjukt. Det ska inte behöva va så. Även av denna anledning jag väljer att öppna mig, för att folk ska kunna öppna ögonen någon gång.

Visst, jag var väl inte heller alltid en ängel mot alla på denna skola (ber om ursäkt för det), men jag anser inte att någon ska behöva uppleva det jag gick igenom. Tiderna gick upp och ner , men de två åren på kastal va rent utav sjuka. Nu i efterhand är jag dock rätt så tacksam att dessa år va ett helvete, för utan det skulle jag inte blivit den jag är nu eller haft de personerna som jag har i mitt liv idag.

I åttan bytte jag till Torvallaskolan och fick de två bästa åren i hela mitt liv. Fick bra betyg, trivdes enormt med klassen och fick vänner jag idag inte skulle klarat mig utan. Detta skolbyte och denna klass räddade mitt liv, stort tack.

Nu går jag första året på gymnasiet med inriktning barn & fritid. Jag satsar på en bra utbildning för att i framtiden kunna jobba med att förbättra barn och ungas livssituationer. Ja, detta var då alltså en "kort" berättelse om vem jag är. Går som sagt i nuläget på en bra skola, har bra betyg, en fin familj och världens finaste vänner. Starkare än någonsin

Vårat samhälle är snevridet, ingen tvekan

2015-01-15 17:06
Från johannailonapalsson

Nog med alla dessa inlägg om hur bra våra liv är, för att hela tiden tävla om att vara den bästa. Att vara den personen med ett så perfekt liv som möjligt. Folk måste istället öppna ögonen och inse att allt inte är inte guld som glimmar. Det är inte alltid enkelt att vara varken tonåring eller vuxen i dagens samhälle, i ett samhälle där det är normalt med ångest, tårar och pain. Det har egentligen blivit standard för väldigt många. Kanske förväntar vi oss för mycket, av oss själva och av andra. Både i skolan, när det gäller vänner, familj, jobb, relationer och hur vi ska vara & se ut. Och när dessa förväntningar inte går att leva upp till, så förstör vi oss själva. Och vad gör vi åt saken? INGENTING. Vi stänger in oss i en bubbla, hoppas att det går över och upprepar sen samma misstag flera gånger om. Detta är hur det oftast går till bland människor idag, tyvärr.

Jag ser ofta hur folk ropar på hjälp och hoppas på att någon ska rädda dom. Både mina vänner, helt okända människor och även jag själv. Men vad är det egentligen vi vill bli räddad ifrån? Oss själva? Alla andra?, jag har faktiskt ingen aning.

Jag ser även hur snabbt vi människor dömer varandra beroende på vad vi har läst eller hört om dom, kanske ser dom "konstig" ut eller så har vi hört att de gjorde ett misstag för ett år sen som nu hela världen vet om, och därför bestämmer vi oss för att de är sämre än oss. Vi dömer alltså folk vi inte känner, ibland även folk vi inte ens vet namnet på. Och när jag säger "vi", vilka menar jag då? Jo VI MÄNNISKOR. Stora som små, vita som gula, långa som korta och ja, ALLA. Men varför?! Är det för att får oss själva att må bättre, eller är det kul att sprida rykten och vara elaka? Vad får vi egentligen ut på det? Det har jag inte heller någon aning om.

Det har blivit så vanligt att man inte längre ens reflekterar över när man själv eller någon annan säger något "elakt", och att prata om andras privatliv har blivit lika vanligt som att sitta hemma vid köksbordet och diskutera om hur det har gått i skolan, jobbet eller vad man har gjort idag. Folk kan till exempel numera rabbla upp hur många och med vilka den o den personen har legat med, istället för att kunna namnet vårt eget lands huvudstad. Okej, kanske ett lite extremt exempel, men så extremt börjar vårt samhälle bli.
Vi fokuserar allt för mycket på alla andra än vad vi fokuserar på oss själva, och det förstör oss i längden.

Sen mina dagistider har jag alltid fått höra "behandla andra som du vill bli behandlad själv", borde vi inte börja leva efter denna simpla regel igen?. För att bli kvitt alla dessa deprimerade människor, alla dessa rykten och allt skitsnack. För att få ett stabilt samhälle där folk faktiskt mår bra. Att en person bestämmer sig för att hålla sig till denna regel kanske inte förändrar hela samhället, men det är iallfall en början.

​Jag får även ofta höra från många att folk inte bryr sig om deras problem längre, för folk anser att det har "blivit uttjatat". Och jag har själv varit i den situationen; att folk inte längre brydde sig om att jag, Johanna 16 år från Brunflo mådde så dåligt att ångesten blev en del i min vardag, för liksom "hon är så, det är inget att bry sig om". 

Människor har alltså slutat bry sig om att deras familjemedlemmar, kompisar, pojk/flickvänner osv mår dåligt, för det är uttjatat. ​Hur kan något som får en individ att gråta, ha ångest, få självmordstankar och över huvud taget må dåligt, vara uttjatat!?. Det finns mycket på denna jord jag inte förstår mig på, men detta tar verkligen förstapriset. Åter igen reflekterar jag till den simpla regeln, "behandla andra som du vill bli behandlad själv".


Tänk på detta i framtiden, och kom ihåg att allt inte alltid är som det verkar. Det finns alltid en baksida av allt, och för att vi människor ska kunna ta ett steg framåt i vår utveckling behöver dessa beteenden ändras. 

Tack för mig.

Mitt 2014

2014-12-14 22:47
Från johannailonapalsson

December månad bara flyger iväg, och idag är det redan tredje advent. 18 dagar består då alltså av detta år, och kan redan nu konstatera att detta antagligen har varit det bästa året någonsin. Detta år har varit så himla lärorikt på många olika sätt, och även fast vissa motgångar har förekommit har jag över lag mått riktigt bra.



Jag har under detta år fått spenderat extremt mycket tid tillsammans med dessa godingar. Och efter många lektioner, bråk, diskussioner och trevliga stunder tillsammans var det tillslut dags att säga hejdå, gå ut 9an och lämna Torvallaskolan. (Tack världens bästa 9a för dessa två år tillsammans ❤)

Som den spontana 16-åring jag är, har jag även skaffat mig ännu en tatuering OCH sökt till idol detta år, jösses vilken upplevelse!!​

Den 14 Juni fick då alltså även jag sommarlov, precis som resten av Sveriges ungdomar. Detta sommarlov har då bestått av supermycket bad, sol och goa vänner. Har spenderat mycket tid med alla gamla kära kompisar, men även lärt känna en hel del nytt folk. Yran blev även mycket lyckad, och den bestod i sin tur även av bra folk, bra artister, mycket skräpmat och extremt mycket selfies. Precis som yran ska vara!

Den 14 augusti satt sig jag, Olivia och min familj på ett flygplan till Turkiet. Detta blev helt klart en av dom roligaste veckorna på detta år! Veckan levererade värme, bad, massor av skratt & bilder och extrema mängder mat. Ouf, kändes ändå rätt så bra att komma hem till en klassisk svennemacka med kaviar efter en vecka med ett rum lika stort som mitt hus, fyllt med mat och massa gotta! Men denna vecka var helt magisk ✨

4 dagar efter hemkomsten från Turkiet drog skolan igång igen. Denna gång var det dock dags för gymnasiet, vilket resulterade i en ny skola, ny klass och plugg inom något man faktiskt är intresserad av. Johanna Pålsson 16 år från Brunflo, bestämde sig då för att välja barn & fritid, vilket antagligen har varit ett av mina bästa val genom livet!. Wow, vilken rolig linje alltså!! Nu har jag faktiskt lyckats med något, för shit vad jag trivs med dessa klasskompisar, lärare, skola och denna inriktining

Efter att ha gått i samma klass i två år (reagerade dock inte på att han existerade första året, hehe) så har jag även lärt känna denna grabb bättre än nästan någon annan. Och det tackar jag gudarna för, då han visade sig vara en av världens finaste människor och snabbt fick titeln som bästavän.

Och då vi 98or i år tog det stora steget att börja gymnasiet, resulterade detta i att han flyttade 30 mil härifrån då denna lilla håla vid namn Östersund inte har alla gymnasieinriktingar. Detta har lett till en massaaaa tåg-åkande som även förtjänar att nämnas i detta inlägg, då det har tagit upp så himla mycket tid. Men grattis till mig själv som har tagit ett kliv närmare vuxenlivet, och nu även kan åka tåg själv utan att dö i panik

Även dessa två brudar har jag spenderat 90% av detta år med, o​ch kan inte beskriva med ord hur tacksam jag är över det. Dom har ställt upp i vått och torrt, natt som dag och har gjort hela året fantastiskt. Världens bästa personer & bröder till döden 

Sist men absolut inte minst vill jag tacka alla fina vänner, både nya & gamla och även de jag inte fått med på bild, för ett extremt bra år! All kärlek till er 

Är detta okej?

2014-11-12 16:38
Från johannailonapalsson

Mitt i min film idag avbröts jag av hårda bankningar på dörren, jag gick dit och öppnade och möttes av tårar och skrik. Där stod min nio åriga lillebror som precis hade gått hem själv från en kompis, han var illröd i ansiktet och hans tårar bara sprutade åt alla håll. På vägen hade han då mött 3-4 äldre barn som hade gått emot honom och anklagat han för saker han inte gjort, skrattat och kastat snö på honom. 

Det gör ont i hela mig, att se min lillebror så himla ledsen och även vara medveten om att han går igenom samma sak som även jag gjort som liten. För vissa andra kanske detta anses som en väldigt liten sak, då det tyvärr är otroligt vanligt i dagens samhälle. Men för mig som en familjemedlem, syster och mänsklig individ är detta en stor grej som också är helt oacceptabelt. Jag anser detta som mobbning och jag vill att mina bröder och även andra barn ska kunna gå hem från deras kompisar eller andra ställen utan att vara rädda, och utan att behöva bli utsatt för sånt här. 

Men vems ansvar är det då? Är det mitt ansvar som syskon att alltid finnas vid hans sida var han än går? Eller är det kanske mina föräldrar som ska skjutsa honom överallt så han slipper bli utsatt för detta? Och om vår familj tar till dessa åtgärder, kommer allt ordna sig då? 
NEJ, ett stort nej. Det handlar om hela dagens samhälle då detta inte bara rör våran familj, jag är fullt medveten om att även andra familjer har varit med om samma sak och det ska inte ens behöva förekomma. ALLA ska kunna känna sig trygga och INGEN ska behöva bli utsatt för sånt här. Vi äldre, både ungdomar och vuxna måste föregå med gott exempel och förklara att mobbning i alla dessa former inte är okej. 
Vi lever i år 2014 och har fortfarande inte funnit en lösning för ett tryggare och mobbningsfritt samhälle, skäms Sverige. 

Snälla bli min, cover

2014-09-25 22:20
Från johannailonapalsson

Detta blev resultatet efter tisdagskvällen på fritidsgården. Har nu upptäckt att Maggio inte är rätt så dum ändå, varken hennes röst eller låtarna