RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-08-08 16:23:25

Johanna Pålsson

johannailonapalsson blogg på Nouw

"Jag känner hur hon försvinner i min famn"

2018-12-16 23:51
Från johannailonapalsson

Alla känner vi nog någon. Någon som kämpar, har vunnit eller förlorat sin kamp mot cancer.

Måndag den 17 september.
Jag sitter på en trästol placerad vid ett fönster i mormors rum på hennes korttidsboende, Barkvägen i Torvalla. Enligt mig världens bästa boende med världens finaste personal. Det är en relativt ljus dag, och på andra sidan fönstret pågår livet i vanlig ordning. Människor skrattar, pratar, hundar skäller och det är mopeder som kör. Men på mormors rum är det ovanligt lugnt. Hon har en dålig dag, och smärtan tränger sig stundvis på. Om man känner min mormor sedan tidigare, så vet man att det är sällan hon är tyst. Jag sitter mitt emot min mamma, mellan oss finns ett litet köksbord, där vi laddat upp med fika och andra nödvändigheter som kan komma att behövas för att kunna sitta på samma stol en hel dag. Jag sitter mest och bläddrar på telefonen, men jag kollar konstant upp för att se hur mormor mår. Min fina, älskade mormor. Hon sover mest, vaknar med jämna mellanrum men säger inte så mycket. Med lika jämna mellanrum som när mormor vaknar, så kommer boendets sjuksköterska in för att ge mer smärtlindring. Mer, mer och mer.

Lite senare på förmiddagen kommer mormors svärdotter dit för att göra oss sällskap, alltså mina kusiners mamma. Känslan på rummet är fortfarande väldigt lugn och harmonisk, men sorgen börjar tränga sig på. Vi ser att läget för mormor bara blir sämre och sämre. Min mamma ringer dit pappa, som kommer på bara några minuter. Tillsammans sitter vi där och pratar om livet och om döden, vi skrattar och gråter. Mormor sover fortfarande mest bara, men vaknar till för en snus som enligt henne själv var livsviktig. Vi skrattar åt det hela, men innan mormor ens fått upp locket på snusdosan så har hon somnat om igen. Efter ett tag vaknar hon till igen, denna gång lite mer än innan. Samtidigt kommer sjuksköterskan in för att ge 14-medicinen. Mamma, pappa och mina kusiners mamma går ut från rummet en sväng. för att dricka lite kaffe i boendets kök medans jag tillsammans med sjuksköterskan stannar kvar och hjälper mormor. Detta på mormors begäran. Jag hjälper henne upp till ett sittande läge, medans sköterskan plockar fram de mediciner som skall tas. Jag sitter på sängkanten och i min vänstra hand håller jag mormors hand och min högra arm håller hennes rygg som stöd. Vi skrattar, myser och pratar, men efter någon ynka minut inser jag, att det nu bara är min röst som hörs. Jag känner hur hon försvinner i min famn. Hennes kropp blir som förlamad, och andningen förändras. Hon är inte längre där. Jag lägger henne ned och de andra kommer snabbt tillbaka, tillsammans sitter vi där med henne, in i det sista.

En månad tidigare, hade mormor fått beskedet att den bröstcancer som hon till och från levt med i sedan år 2000, skulle ta hennes liv inom de sex närmsta månaderna. 3 gånger har min mormor kämpat mot cancern, denna gång blev hennes sista.

Måndag den 17 september år 2018, avled min mormor, hjälte, bästa vän och allra största förebild. Endast 68 år gammal.

90 dagar har nu passerat sedan jag höll hennes hand för allra sista gången, och för första gången ska jag nu fira jul utan henne, utan hennes julmat och utan hennes glädje över alla okreativa julklappar jag köpt.

De pengar jag egentligen hade lagt på julklappar till mormor, skänker jag i år istället till forskning. För alla de människor som kämpar, har kämpat eller kommer att kämpa mot denna sjukdom.

Gör det du också, tänk på min mormor i Jul och alla de andra kämparna där ute, och skänk en slant till cancerfonden.

https://www.cancerfonden.se/jul/ge-en-julgava

God Jul Mormor, du fattas oss

"Ungefär som när bästa polaren åker bort i en vecka men veckan känns som fler...

2018-10-22 21:56
Från johannailonapalsson

Begravningen har passerat, hustömningen är påbörjad och livet känns mest bara som ett mörkt, kallt moln.

Begravningen var superfin. Jag hittade mina näst intill perfekta byxor bara några ynka dagar innan begravningen ägde rum, jag sjöng och spelade "min och Eriks låt", precis som hon ville, och alla nära och kära var där. Det var väldigt fint, hur vi både grät och skrattade tillsammans. Det var verkligen svart på vitt, hur omtyckt och älskad hon var. Efter begravningen åt vi dessutom mammas smörgåstårta som mormor hade önskat i sitt vita arkiv.

Jag hoppas hon var där, det kändes iallafall som så.

Ska jag vara ärlig så kändes det ganska konstigt att påbörja hustömningen igår, det känns som att det var flera hundra år sedan hon lämnade oss. Ungefär som när bästa polaren åker bort i en vecka men veckan känns som flera månader, ungefär så. Men även gårdagen gick bra, mycket fina gamla minnen som dök upp och mycket (läs: för mycket) fina saker och minnen fick även följa med mig hem, det hade hon varit nöjd över. Haha tänk när jag skulle flytta till min lägenhet, och mormor ville skänka bort precis allt hon ägde så jag skulle slippa köpa nytt. Tänk om hon vetat att jag igår kväll kom hem med TRE!!?? fulla flyttkartonger med allt från porslin till ljuslyktor, prydnader och en köksassistent. Även fast jag "inte skulle ha något". Mormor får med andra ord nu leva vidare, i mitt köksskåp.

Jag hoppas hon var med oss

2018-10-07 22:42
Från johannailonapalsson

Söndag den 7 oktober, fem dagar kvar. Fem dagar tills hon ska begravas. Superkvinnan, hjälten, förebilden och bästa vännen. Älskade, älskade mormor. Ångesten kom i fredags, då jag insåg att det var en vecka kvar. En vecka tills jag ska säga hejdå, för sista gången, för alltid. Hur gör man ens det? Jag får en klump i magen om jag så ska säga hejdå för en vecka, så detta känns mer som ett berg i magen. Usch. Vill inte acceptera faktum att hon är borta från jorden.

Jag kom på mig själv idag när jag tänkte skicka henne ett sms. Berätta om dagen på jobbet, hur kul vi haft, vad vi gjort. Hon hade blivit så glad, och antagligen tjatat om detta i flera veckor i efterhand. Tänk så mycket hon tyckte om killen som jag jobbar med, så hon strålade när jag och han dök upp på besök. Så engagerad hon var i hans intressen, i hans liv. Hon såg nog honom som ett extra barnbarn, och det är jag tacksam över. Tänk den dagen vi hade varit på besök, och hon fick en hejdå-puss när vi skulle gå. WOW, så glad hon blev. Detta fick vi alla höra om tusen gånger om veckorna efter.
Jag hoppas hon såg oss idag när vi åkte bil, dansade, sjöng, skrattade, åt glass och hade en av livets finaste dagar.
Jag hoppas hon var med oss.

5 dagar kvar till dagen man aldrig vill vara med om, inte såhär tidigt i livet iallafall. Klumpen i magen växer desto närmare fredagen kommer. Så mycket frågor, så mycket funderingar. Men av någon anledning är top 1 dilemmat vad jag ska ha för byxor. Jag förstår inte hur något så litet och oviktigt kan ligga top 1 på denna lista, men så är läget. Jag har i princip letat igenom hela staden utan framgång efter de perfekta byxorna, för jag vill verkligen att allt ska vara perfekt. Tillochmed mina byxor. Men med fem dagar kvar är hoppet ännu inte ute.

Top 1 på listan över saker jag gruvar mig inför är natten efter begravningen. HUR ska jag kunna åka hem till en tom lägenhet, helt ensam och sova? Ensam, efter livets värsta dag? Det känns så himla brutalt. Jag känner mig redan nu som ett barn. Jag vill nästan kunna komma hem till ett fullt hus, lägga mig ensam i min egna säng men snabbt ångra mig för att sedan springa upp till mamma och pappa med kudden, och lägga mig i mitten. Som när man var liten och haft en mardröm. För det är exakt vad detta är. Jag kanske får anställa någon helt enkelt. Någon att grina på, snora på. Någon som kan agera småbarnsförälder åt mig.

Fem dagar kvar, fyra dagar kvar, tre dagar kvar, två dagar kvar, en dag kvar.. Sen är vi där. Hoppas jag hittat byxor tills dess iallafall.


"Jag brukar tänka att jag har tre sidor"

2018-09-30 23:07
Från johannailonapalsson

Så mycket anteckningar jag har sparat i telefonen. Så mycket tankar samlat i skrift, som aldrig kommit längre än till utkast. Så mycket känslor som man egentligen bara vill delge, men som blir liggandes och bortglömda. Att skicka iväg alla färdigskrivna sms som ligger väntandes i anteckningar vore dels en lättnad, men också en skräck. En skräck för responsen som komma skall.

Jag brukar tänka att jag har tre sidor. Dramaqueen-sidan, den sidan av mig som endast slänger ur sig det första som kommer i tanken. Oftast saker som jag inte ens menar. Den korrekta sidan, den sidan av mig som hinner tänka efter kring vad jag bör och inte bör säga, den sidan av mig som säger det en person vill höra, istället för att säga det jag faktiskt vill ha sagt. Och sist men absolut inte minst har vi den tysta sidan. Den sidan av mig som har så mycket tankar, funderingar och känslor. Den sidan som egentligen är störst, mest jag. Men som jag oftast tränger åt sidan, "för allas bästa". Men hur fint vore det inte, att få uttrycka hur man känner för en person?? Sen kommer den korrekta sidan till makt, och beslutet tas om att inte skicka iväg smset där man skrivit "jag älskar dig" alldeles för många gånger, uttryckt det djupaste man känner, smset som egentligen kan vara bland det finaste man skrivit.



Människor i min omgivning verkar tro att denna sidan av mig inte existerar, att jag är öppen och pratar om allt. Men wow, så lite de vet. Tänk om dessa människor sett mina utkast.

Förut bestod majoriteten av mina anteckningar på telefonen mest av inköpslistor eller små "kom ihåg" texter kring jobbärenden eller liknande. Dessa notes är nu utbytt av färdigskrivna loveletters, sms som aldrig kommit längre än till utkast. Sms som verkligen kan vara bland det finaste jag skrivit. Jag önskar att den tysta sidan av mig kunde få ta mer plats, att den tysta sidan inte längre är så tyst. Jag önskar verkligen att jag var en sådan person, som faktiskt kan uttrycka alla känslor, skicka iväg alla utkast-sms, istället för att stänga in dom.

Tänk hur mycket vi människor egentligen bär på, hur mycket vi stänger inne.. Så mycket ilska, glädje, sorg, avundsjuka, svartsjuka, hopp, kärlek och iver. Jag är tacksam över alla mina känslor, men ibland önskar jag att jag kunde stänga av dom. Eller åt minstonde skruva ner dom en aning, ungefär som en volymkontroll. Skruva ner känslorna då jag är så arg att jag vill gråta, så svartsjuk att jag skriker eller så ledsen att jag bara är helt tom.

Ibland känns det som att man står och stampar på samma ställe, oavsett vad man gör, och oavsett hur mycket man än försöker gå vidare eller komma där ifrån. Belive me, jag har stått och stampat på samma ställe i sju år. Står jag kvar mycket längre, så går det snart hål i marken.

Så kanske är det någon slags volymkontroll vi behöver i livet, för att lyckas tackla dessa starka känslor som kryper sig på varje dag. Eller är det kanske autoskick på alla utkast-sms som är lösningen för att den tysta sidan ska få chansen att ta plats, förändra och hjälpa oss vidare från detta eviga stampande. Hit me up med livets lösning, om det nu finns en sådan.

Repost från facebook, 6 Juli 2018

2018-09-30 18:14
Från johannailonapalsson

Sommaren. Den tiden på året som medför så mycket ångest, för så många människor. Den tiden på året då så många (framför allt unga) människor gruvar sig för varma dagar, varma dagar då det knappt är mänskligt att gå i långa byxor och en hoodie. Dom dagarna då man härdar sig igenom värmen och tar på sig sin vanliga vinter-outfit för att slippa snea blickar och dryga kommentarer från omgivningen. Den tiden på året då strandbilder tar över feeden på sociala medier, hälso-smoothies säljer som bäst och badstränderna är överösta av människor. Japp. Den tiden på året är här.

Tidigare har jag laddat upp EN bild på mig själv i badkläder. EN bild på hela tjugo år. Jag minns hur mycket ångest denna bild medförde. Hur rädd jag var över människors åsikter, hur rädd jag var över vad folk skulle säga och jag minns hur rädd jag var över att bli en snackis. ”såg du hennes bild? Usch”. För det var exakt så verkligheten fungerade då, och som den till viss del fortfarande gör. Vi har kommit enormt långt i samhället med att acceptera andra människor för dess olikheter. Och jag tror att nästa mål är att lära oss att acceptera oss själva för våra egna olikheter.

Under hela min tid jag föreläst, har jag alltid haft inställningen och målet att jag ska stå för varenda litet ord jag säger på varenda föreläsning. Och det har jag verkligen levt upp till. Detta är en av anledningarna till varför jag under en längre tid haft uppehåll och tackat nej till att hålla mina föreläsningar, för det senaste året har jag varit lika osäker i mig själv som jag var när jag la upp badbilden för 5 år sedan. Jag har precis som alla andra människor någon gång har, en dipp. En dipp i livet då man känner sig totalt värdelös, bortglömd och framför allt otillräcklig. En rejäl dipp som man bara vill ta sig ur och aldrig mer se skymten av. En dipp som jag egentligen inte vet hur jag ska ta mig ur, och vissa dagar vet jag ärligt inte ens hur jag ens ska orka med. Orka med all den ångest och press som denna dipp medför. Det senaste året har varit väldigt upp och ner, och lika så mitt mående. Men det är okej, okej att må dåligt. För det blir oftast bättre tillslut. Och när jag funnit tillbaka till mitt riktiga jag, kan jag åter igen hålla mina föreläsningar och stå för varenda ord jag säger.

Så för att komma ett steg framåt ur denna dipp, har jag bestämt mig för att försöka inte bry mig om mina egna hjärnspöken. Jag tänker ta på mig shorts varma dagar, och bära dom med stolthet. Jag tänker ta badbilder precis som alla andra, och ladda upp dem med stolthet. Jag tänker lära mig acceptera mig själv, precis som jag tidigare gjort och jag tänker ta mig ur denna dipp. Jag tänker hitta tillbaka till mig själv, den trygga delen av mig själv som jag är så bekväm med. Så denna bild blir det första steget mot att hitta tillbaka i mig själv. Hitta tillbaka till mitt trygga jag.

Här är alltså min andra bild på mig själv i badkläder, min andra bild på tjugo år.

Long time no see, här är jag. Igen.

2018-09-30 17:54
Från johannailonapalsson

Long time no see. Så mycket som hänt sedan jag sist kikade in här, så mycket som ändrats och förändrats. Denna blogg har under sin levnadstid ändrat syfte flera gånger om, jag har tänkt att delge min vardag, mina tankar, om mina föreläsningar osv osv. För två inlägg sedan skrev jag att bloggen skulle bli en samlningsplats, jag citerar -"En samlingplats för alla mina djupa vardagsfunderingar som dyker upp ibland, och en samlingsplats för de reportage jag deltar i lite då och då.". Det inlägget publicerades Tisdagen den 19 Januari 2016, så vi kan konstatera att det var ett tag sedan och att mycket hänt sedan dess. Repotagen kan vi för nuvarande glömma, då jag valt att ta ett uppehåll med mina föreläsningar. Detta på grund av att det har kommit så mycket annat i livet i vägen, att jag inte haft tid eller ork för att hålla i föreläsningarna. Jag har valt att sätta mig själv i första hand, och finna tillbaka till mitt rätta jag innan och om jag drar igång föreläsningarna igen. Jag har alltid sagt att föreläsningarna ska vara 100% ärliga och jag har sagt sedan första början att varenda ord jag säger ska komma från hjärtat, därav kändes det mest rätt att ta ett uppehåll, tills jag funnit tillbaka dit jag var.

Så bloggen får helt enkelt för nuvarande finnas för de djupa vardagsfunderingarna som dyker upp ibland.

Det finns alltid två sidor av samma mynt

2016-01-19 23:05
Från johannailonapalsson

"Johanna, det är så himla coolt att du var med på tv och att jag såg dig i tidningen. Måste vara kul att som 17 år redan lyckats med hela denhär antimobbninggrejen!! Värsta kändisen, ditt liv är perfekt"

Jag väljer att börja detta inlägg med ett citat. Eller kanske inte ett citat, mer ett påstående.
Ett påstående jag får höra väldigt ofta, från många olika personer i olika åldrar. Det kan vara från en klasskompis, släkting eller en helt okänd människa som stannar mig på stan en måndagseftermiddag. Det är ett påstående som satt sig väldigt hårt på mitt minne, och ett påstående som både är rätt och fel.

Jag vill med detta inlägg göra klart och förklara för er hur verkligheten ser ut för mig, och att det finns två sidor med allt.

Till att börja med vill jag absolut inte definiera mig som en så kallad kändis. Där säger jag nej, aldrig i livet! För jag är en helt vanlig människa, precis som du. Det enda jag har gjort är att stå upp för mig själv och även stått upp för andra, stått upp för de personer som behöver det. MEN, det gör mig inte till en kändis. Jag fortsätter sedan med att säga JA, det är jävligt coolt att det blivit så uppmärksammat den senaste tiden kring mina föreläsningar, min uppväxt osv. Och åter igen JA, det är ganska sjukt att jag lyckats komma såhär lång som 17 åring.

MEN, jag vill även förklara för er den mindre bra sidan. Den sidan som inte alla ser.

Alla dagar är det inte lätt att vakna med vetskapen av att "idag ska jag föreläsa för en tredjeklass", en tredjeklass där det antagligen kommer sitta minst 5-7 barn som efter min föreläsning berättar att även de saknar vänner i skolan, blir slagna eller att de också är mobbade. En tredjeklass full med elever, som för stunden spärrar upp ögonen och fyller kroppen med ett hopp om att jag ska kunna rädda dem.

Att svara på sms, facebookmeddelanden och snapchats där okända människor berättar för mig om hur gärna de vill ta livet av sig, det är inte heller så lätt alla dagar. Det gör ont i hela mig att läsa de långa texterna jag får från människor runt om i landet, texter där helt okända människor blottar hela livet inför mig och berättar om de allra mörkaste tankarna. Tankarna där självskadebeteenden och självmord ligger långt upp på listan, och tankarna som ingen annan verkar ta sig tiden till att lyssna på. Det gör så jävla ont i mig att en människa ska behöva må såhär dåligt, och det gör ännu ondare då jag kan relatera. För jag har själv varit där.

Det är inte heller alltid lätt att lära känna nya människor, när de sitter där och berättar om hur de tillsammans med polarna har kollat på mitt reportage från SVT och sedan skrattat tillsammans åt hur jag blev slagen med en chipspåse. Ja visst, det är rätt så ironiskt och det låter rätt så kul. Även jag kan skämta om det nu i efterhand när människor pratar om det, just för att det är lättare att skratta med dom istället för att se på när de skrattar åt mig. För vet ni? Det var MIG det hände och i mina ögon känns det som att det är MIG ni skrattar åt, även fast jag själv vet att det inte riktigt kanske är så. För detta minne, är så djupt ärrat i mig att det alltid kommer finnas där. Och då blir det inte bättre om att ni driver om det, även fast tanken ej är illa menad.
Lägg istället en hand på min axel, försök se saken ur mitt perspektiv och berätta istället för mig att det är okej. Att jag är okej. För jag vill så gärna inte börja en vänskap med att höra att du och polarna skrattat åt det som för en tid sedan var min vardag.


Listan på saker här i livet som inte är helt perfekt är lång, men jag väljer att ej fortsätta den då ni antagligen nu förstått budskapet. Detta inlägg är ingen "snälla tyck synd om mig story", utan jag skriver detta i ett hopp om att ni runt omkring mig istället ska förstå varför jag inte är på topp alla dagar. Jag gör mitt bästa, men ibland räcker inte det bästa till. Och dessa dagar kan även jag behöva höra, att det är okej att andas ut och gråta en skvätt. För det är något näst intill alla glömmer bort att berätta för mig. Ge mig en axel att gråta mot, för jag är ingen hjälte, jag är inte bättre än någon annan. Även jag gråter, även jag mår dåligt och även jag bryter ihop ibland, för även jag är en människa!! Jag älskar att kunna hjälpa andra och jag är otroligt tacksam över att fått den chans jag fått. För det är verkligen det jag vill göra här i livet, kunna hjälpa och inspirera andra för en bättre framtid och ett tryggare samhälle. Men kom ihåg att allt inte är perfekt, även fast mycket är extremt bra. Kom ihåg att dessa sidorna är nackdelen med att ha "kommit så långt som 17 åring" och att denna "antimobbningsgrej" faktiskt är rätt så krävande vissa dagar. Kom ihåg att det finns så mycket under ytan, och att även jag är en människa.

Bloggen blir till en samlingsplats, vad menas med detta?

2016-01-19 21:40
Från johannailonapalsson

Många dagar, veckor och månader har gått sedan jag publicerade något här, jag nådde nog helt en punkt där jag ansåg att jag ej vill skriva vad jag åt till frukost eller vad jag läst för ämnen i skolan. För helt ärligt, vem bryr sig?. Men efter all denna tid insåg jag att denna blogg helt enkelt får bli en samlingsplats. En samlingplats för alla mina djupa vardagsfunderingar som dyker upp ibland, och en samlingsplats för de reportage jag deltar i lite då och då.

Så för att fylla i med vad ni kanske missat under de senaste månaderna, så sammanfattar jag det här.

Den 6 oktober publicerades en 5 minuters lång video svt's hemsida, delar av denna video gick även på nyheterna. Här delade jag med mig kring min skolgång, och valde (även fast jag hatar att vara med på videos) att dela med mig kring detta via SVT. Stor eloge till de reportrar som var här, för att de faktiskt valde att gå lite djupare och faktiskt föra fram "den lite mörkare sidan". Klicka på bilden för att komma till videon.

Jag har även hunnit medverka i två reportage i tidningarna vi har här i Östersund, både LT och ÖP. Dock är dessa två inlägg ingenting emot SVT's insats, det var verkligen storslaget! Utanför detta har jag också hunnit med en del föreläsningar, och nu under 2016 siktar jag mot ännu fler! Nästa inbokade föreläsning går av stapeln den 14 mars, denna gång för vuxna involverade i fackförbundet Handels. 

Klicka här för att komma till Länstidningens artikel!

Klicka här för att komma till Östersundspostens artikel!


Detta är till dig, som behöver en kram och en hjälpande hand.

2015-08-09 14:35
Från johannailonapalsson

Detta är till dig som någon gång fått höra de orden som skär som en kniv i magen. De orden som får dig gråta, skrika, slå och banka. Detta är till dig, som behöver en kram och en hjälpande hand.

Jag vet ej vem du är, var du bor eller hur gammal du är, men jag vet att du är en otroligt stark person. Inte många har den styrkan som du har, men hur vet jag det egentligen? Hur vet JAG att DU är stark? Tjejen du inte ens känner, vafan har hon att säga till om liksom? Jo jag vet, för du lever fortfarande. Du har klarat dig igenom alla dessa ord, och all denna psykiska/fysiska smärta. Alla dessa sömnlösa nätter, alla dessa mörka tankar och allt detta självhat. Och precis därför vet jag, att du är så himla stark. Det gör ont, jag vet.. Men du finns fortfarande kvar här idag, och den styrkan du har önskar jag fler personer kunde ta del av. Och du, kära vän som känner dig träffad av det jag skriver, jag vill att du ska veta att du är ej ensam. Det finns så många som känner precis som du, även fast du kanske känner att ingen förstår. Du är absolut inte ensam, det är en sak jag lovar dig. Du min kära vän som vissa dagar bara ser mörker, jag står här och håller din hand på avstånd.

De oförstående kommer alltid säga "det löser sig, gråt inte". Men vet du? Det är okej att gråta, det är så himla okej. Om du ramlar och slår dig är det okej att gråta, så varför skulle det inte vara okej att gråta av smärtan som är en av alla tusen biverkningar av alla ord och all mobbning. Du ska inte skämmas, tårar är inte svaghet. Jag vill att du ska veta att du har en axel att gråta mot, du har min - för jag finns här på avstånd.

Du har säkert läst någon tidning eller liknande där de skriver om mobbning var & varannan dag. Kanske om lilla Kalle som blir mobbad, men istället för att skriva om den osköna sanningen får de saker o ting att låta som att Kalle egentligen inte har det så svårt. Han blev ju "bara" kallad ful & "mobbaren" sa ju förlåt enligt tidningen, eller hur? NEJ. Jag vet att både du och Kalle har det mycket värre än såhär, för sociala medier förskönar hela tiden den vardag alla som Kalle egentligen lever i. Den vardag du varje dag tvingas genomlida.

Du tänker säkert att samhället aldrig kommer förstå, när de inte får läsa den osköna sanningen om hur det egentligen är. För det tänker iallafall jag, och det är lugnt.. För jag försöker varje dag förmedla den osköna sanningen som sociala medier inte kan skriva om. Självskadebeteenden, ångest, tvångstankar, tårar, skrik, slag osv. Det är en vardag för vissa, för kanske dig.. Och även det ska jag förmedla åt dig, min kära vän.



De personer som kallar dig dumma saker, de personer som kanske slagit dig eller puttat in dig i en vägg.. De saknar den styrkan du har. Den styrkan som jag tycker att alla på denna jord borde ha.

Jag hoppas de i din omgivning är stolt över dig, och att framför allt du är stolt över dig själv. För jag är stolt över dig, min okända vän. Jag är stolt över att du inte låter mobbarna vinna denna kamp, detta krig. Jag är stolt över dig, för du är så himla bra.

Du min kära vän, du som nu vet att du inte är ensam. Du som nu vet att jag finns här för dig och att jag förstår dig & du min vän som är perfekt precis som du är, du ska veta att jag kämpar för dig. 

Jag kämpar för både dig och för alla andra i samma situation som dig. Jag kämpar varje dag och kommer göra det för resten av mitt liv. För jag VET, att detta inte är någonting du själv har valt att genomlida. Jag hoppas du verkligen förstår att du inte är ensam, för det var någonting JAG aldrig förstod när jag gick igenom allt detta. Och jag önskar verkligen att någon kunde berättat allt detta för mig, att någon kunde varit min hjälpande hand. För det behövs ibland.

Jag heter Johanna Pålsson, är 17 år och är efter alla dessa ord nu din hjälpande hand. Jag vill att DU ska veta att jag finns här, för DIG. 

Du min kära vän, jag kommer aldrig ge mig. För din skull.

STÅ UPP FÖR DE TYSTA

2015-08-09 12:57
Från johannailonapalsson

Denna video är till både er som förstår, och er som inte förstår.

Klicka här för att se Lennart Bång's video!

– Vi anklagar inte mobbare och vi tröstar inte de mobbade med ord, vi säger inte att "det kommer bli bättre." Filmen visar hur mobbning är och att man kan göra något, det är så små saker som göra skillnad.