Tillbaka åter igen och ännu en uppdatering ifrån mig ✨
Var ett tag sedan sist, ett helt år sedan om man nu ska vara exakt vid tiden.
Mycket som hänt på ett helt år kan jag ju säga.....
Förra året var en vändpunkt i mitt liv.
TOTALT KAOS!!!
Min lägenhet sa jag upp tack vare psykiskt mående, sa upp kontakten med nästan alla, då jag valde att stå själv. (Helt fel inriktning i livet).
Det blev då inte bättre genom min viktuppgång så som viktnedgång.
Jag fortsatte ta min medicin ifrån vuxenpsyk enbart vissa tillfällen för att kunna återhämta krafter för att kunna festa med mina ”vänner”....
Sedan för att skippa min medicin för alkoholen var min enda riktiga vän (trodde jag)......
Flyttade till min närmaste vän.
Trodde vi var bästa vänner men det var bara en fasad då han ville knyta mig runt hans lillfinger för att få vara med mig själv.
Jag träffade en kille, flyttade ihopa och trodde jag var världens lyckligaste på denna jord.
Förlovade och sambo så var jag i himmelen.
Tre veckor totalt på en hel sommar så var alkoholen där och hjälpte oss att ha kul och jag lärde känna världens finaste människa. Hon blev min närmaste vän, syster så som bästa vän!
Min klippa som lät mig och min kille få bo hos henne för att vi skulle kunna vara tillsammans.
Klart hon var min bästa vän, alkoholen var där dagligen som vanligt, dricka hur mycket som helst var ju en ren dröm och att inte jobba på detta gjorde ju så man kunde gotta sig med glasen från morgon till kväll.
Livet var härligt, vi hade kul och det bästa av allt jag kände mig fri fast jag hade honom vid min sida.
Cirka tre månader senare hittade vi ett hus vi hyrde mitt ute i ingenstans.
Nyår kom och hela min värld rasade.
Mitt livs kärlek som jag trodde då var min rätta och även min själsfrände, var helt enkelt en person jag inte kände fast vi var ihopa och delade bostad tillsammans.
Han trånade efter en tjej han precis mött.
Valde att ringa henne istället för att prata med mig.
Han visade en helt annan sida för mig och jag stod ännu en gång utan bostad (hypotetiskt sätt)
Kände inte mig hemma någonstans och det enda var att jag ville ta till min bästa vän så som drogen jag ville ha i min famn, alkoholen.
Vi löste det trodde vi. Det var enbart att vara glad och försöka bita ihopa och måla upp en fasad för alla att vi var världens lyckligaste par.
Det går tre månader och min vän har en fest.
Min kille ville ju självklart inte följa med då han valde sin båt framför mig, så han lämnar mig där helt ensam utan min trygghet till kille med mig.
Jag väljer själv att passa på att supa ner mig själv och försöka döda känslan av ensamhet, osäkerhet och sårbarhet.
Jag var ju fortfarande sårad efter nyår....
Jag drack den kvällen så pass mycket att jag kunde dö redan då för det var verkligen botten för mig...
Jag väljer att sova över hos min vän.
Min kille har inget problem med detta.
Nästa morgon.....
Jag vaknar upp med världens ångest och fattar absolut ingenting.
Känslan var så hemsk att jag ens hade tillåtit mig själv att falla ditt igen....
Jag var besviken. Ledsen. Sårad.
men mest var jag besviken på min kille som inte ens hade kört och hämtat mig oavsett vad jag än sagt kvällen innan....
Fixade skjuts hem och det var då jag insåg vilka oäkta vänner jag hade.
Min kille hade fått ett foto på mig och en annan när vi delade soffa hos min vän.
Men jag vaknade upp själv....
Jag fattade absolut ingenting...
Det är väl klart det är mitt fel men vad ska man egentligen tro?
Hur ska man ens reagera?
Ska jag försvara mig själv eller ska jag låta han skälla på mig när jag inte hinner förklara?
Där bröts förlovningen, boendet och vårat förhållande.
Tilliten var lika med 0.
Och där stod jag ännu en gång utan hem, ett jobb som var underbetalt, vänner som vänt ryggen emot mig.
Han åkte till jobbet på måndag morgon och jag valde att lämna, lämna honom för jag kunde aldrig förlåta mig själv för vad som hade hänt.
Allt var mitt fel.
Ett svin som gjort fel.
Jag skulle lämnat honom redan på nyår men jag valde att kämpa, men detta var helt annat.
Våran kärlek var över.
Började om ännu en gång på ruta ett.
Flyttade hem till min ”bästa vän”.
Hann bo där i tre månader och sedan vände allt till det positiva.
En kille som kom in i mitt liv igen efter nio års uppehåll ifrån kontakt.
En kille jag hade haft känslor för då, för nio år sedan.
Men vi gav aldrig varandra en ärlig chans då.
Just då var inte vår tid inne, vi var så pass unga då och allt för okända med vad kärlek var för någonting och dess innebörd.
Men nu nio år senare så var det våran tid att vara med varandra.
Att älska varandra nu och för evigt.
Det började med lite små prat och en vanlig fylla i min mening.
Det var en enkel fest som slutade med att vi spenderade en hel helg tillsammans.
När han lämnade av mig där jag bodde var det precis som en del av mig försvann.
Det var en känsla jag aldrig någonsin upptäckt innan.
En känsla jag inte trodde kunde existera hos en människa.
Saknade blev allt för stor så jag valde att flytta in med honom.
Ett beslut vi båda stod bakom.
Min ”bästa vän” blev självklart svartsjuk, besegrad av min nya kärlek.
Hans negativa energi och svartsjuka blev så pass stor så jag valde att lämna det kapitlet bakom mig och fokusera på min stora kärlek.
Ett tag senare så hittade vi en hund vi döpte till Bozze.
En bra lägenhet som var helt felfri.
Och varandra i hand så valde vi att starta vårat nya liv tillsammans.
Ett helt år sammanfattat på en sida.
Nu hoppas jag på flera lyckliga dagar och ett glädjerikt liv tillsammans med min stora kärlek.
Min bästa vän. Min själsfrände.
~Love Sweetheart~
Får man leva såhär?
Det finns både bra och dåliga minnen som man har skapat genom alla sina år.
Men vi tänker nog aldrig på om det ska vara såhär, för vi är så vana att det ÄR SÅ!
Jag ska förklara vad jag menar.
Vi lever i en värld som är en väldig glad värld, men när man kommer hem kan den förvandlas till ett rent ut och sagt helvete.
(Menar inget speciellt men tar ifrån mina egna känslor, tankar och upplevelse)
Ska man få leva i en miljö där man känner sig orolig över vad som kommer att hända?
Svar: NEJ!
Det ska inte finnas något som heter ''orolighet'' verken i hem, skola, arbete eller i sin ''fri stad''.
Tyvärr finns det detta som heter orolighet som sagt i hem, skola, arbete och i sin ''fri stad''.
Men hur? var? och när? ska man reagera själv och våga ändra sig eller våga säga till sig själv att nu har jag fått nog?
Alla människors känslor, tankar och kärlek ska kunna få komma till nytta oavsett kön, ålder, färg eller läggning.
Det är så himla fel att bara för att man är sig själv så straffas man på något vis.
Det är precis som alla människor säger, att alla har lika mycket rättigheter till dittan och dattan och alla människor är lika mycket värda MEN, nu kommer det lilla menet.
Folk säger oftast det andra vill höra för att man ska kunna veta att man duger och att man inte ska lyssna på vad andra tycker och tänker men det är fel, för innerst inne så vet folk om att det dom säger bara är rent ut och sagt bullshit!
Man kommer nog aldrig ifrån det hära med utseende fixerade människor, människor som bedömer dig vart du än går och människor som kommentera ALLA fel du gör.
Jag vet också om att oavsett vart du än tar vägen här i livet så kommer du aldrig ifrån det här med ''orolighet''.
Alla har sina perioder då dom mår psykiskt dåligt MEN, för oss som mår psykiskt dåligt VARJE SEKUND, VARJE MINUT, VARJE TIMME OCH VARJE ÅR så vet vi om att vi kan le och alltid ha ett leende på läpparna men innerst inne så vet vi om att i slutändan så river våran mur vi byggt upp över oss, ner på oss.
Den lutar tungt över våra axlar, VARJE SEKUND, VARJE MINUT, VARJE TIMME OCH VARJE ÅR blir den allt större och högre.
Det finns en gräns för oss alla människor vad vi tål och inte klara av men om man till exempel släpper in en ny person i sitt liv så kan det här ''oroligheten'' faktiskt släppa.
Det finns så små saker här i världen som kan göra SÅ stor skillnad på oss människor som mår psykiskt dåligt. Jag har själv under en lång tid/period mått psykiskt dåligt men jag tog mig upp ifrån botten till toppen.
Lite mer om orolighet.
Våld i hemmet var en vanlig sak för mig och att släppa in en förebild efter alla år med fysiska/psykiska skador var inte lätt.
Under 1 års period så hade det blivit en vana att en person tog ut sin ilska, smärta och slag på mig. jag var ju ändå van att det VAR SÅHÄR.
Efter 2 år så började såren att synas. Skolan blev lidande och mina vänner, ja dom få jag hade fanns inte vid min sida längre.
Efter 3 års tid så hade det blivit något konstigt i magen, jag var kär!
Ni vet sådär ny förälskad.
Det var han och jag mot världen, jag hade hittat mitt ''livs kärlek''!
Men sen blev det bara värre!
Bara för att man var kär och dom inte kunde acceptera mitt val av ''pojkvän'' så blev slagen, skärandet i hand/handled bara värre!
Men det slutar inte riktigt där!
Det var inte bara slagen som var värst, det värsta som kunde hända hände.
Trappan man blev nerknuffad i, ärren på ryggen, psyket med en sådan där fin krama dig själv tröja och hemmet för oss som behövde lite extra hjälp och övervakning 24 timmar om dygnet.
Jag visste inte då att jag var ''normal'' i huvudet, jag visste ju inte, jag hade ju alltid fått sitta i dom små rummen i skolan, jag hade alltid fått höra att jag var speciell och behövde hjälp för jag var ''sjuk'' (fast inte sjuk som en förkylning, utan sjuk i huvudet).
Jag visste inte att jag var en sprallig liten tös, Nej hur kunde jag veta när jag alltid fått hjälp med ALLT och aldrig fått göra någonting själv.
Under 4 års period av psykiskt och fysisk smärta så hade jag fått nog!
Jag skulle ta tag i saken i egna händer och BANG BOOM jag hittade min egna fri stad och varit i den nu i snart 4 år!
Och mitt ''livs kärlek'' var inte mitt livs kärlek men nu har jag pojkvän och mår bättre än någonsin :)
Det blir aldrig värre det kan bara bli bättre! :D
Utanför mitt fönster,
Faller regnet sakta ner,
Jag sitter här och längtar
Och mina tårar blir fler och fler.
Allting som jag känner
Vill jag visa här för dig
Jag hoppas du hittar till helvetet
Och allting ordnar sig.
Trodde jag var så kär, ja jag var helt enkelt blind.
Trodde att jag ville skapa något fint med dig och att min framtid låg i dina händer.
Men allt vände, som när solen gjorde om allt till sommar.
Allt du sade och gjorde blev till djupa sår istället för en längtan av lycka.
Saknaden till dig blev till ett helvete.
Inte nog med att saknaden blev till ett helvete, så var det bara problem varje gång jag ens nämnde ditt namn. Jag nämnde ditt namn hela tiden, jag la all min energi på dig, all min styrka och all min tid på att ens tänka/sakna dig tog så himla hårt.
Hur kan ens kärleken vara så dum att man själv blir drabbad?
Hur kan ens Gud som skapade oss människor tillåta att vi ska lära oss något av denna smärtan.....?
Det var som en hemsk dröm ifrån allra första början och första gången du ljög för mig lärde mig inte ens att du var falsk. Jag lärde mig inte mer än vad jag redan visste om kärlek, men sedan att man ska behöva lida över sina misstag tar på en som bara den.
Att behöva må så dåligt varje natt så man nästan spyr är riktigt hemskt och att ens behöva tänka på att om man ska äta eller inte är riktigt hemskt.
Mat är ju livet!
Hur kan man bli så drabbad av sin kärlek till en annan person att det ska ta på psyket och att det praktiska blir drabbat mest, det är riktigt skrämmande!
Skolan, vänner, familj, aktiviteter blir drabbat!
Man är inte mottaglig för att prata, skriva, man stänger av allt och ute alla!
Men att inte må riktigt 100 är jag van vid, så det kan jag köpa, men det enda är väl att denna person lever med att sårar folk och manipulera människor dagarna ut.
Hur kan man tittar sig själv i spegeln genom att sårar någon så djupt att det sätter sig på psyket?
Hur kan man gå igenom alla sina 365 dagar och medvetet vara så grymt elak att folk känner sig mindre och obekväma att vara bland folk...?
Jag kan inte få in att just jag skulle behöva få smaka på karma, jag är ingen negativ person eller aggressiv person utav mig, men sedan allt som hände så är psyket bara överfullt!
Det är precis som detta var meningen och att jag skulle bli sårad medvetet, fast jag inte kände av det förens 8 månader senare.....
Man får tänka positivt för jag lever, jag blev aldrig skadad på utsidan, jag är lycklig med mina vänner bakom mig och jag har hälsan i behåll! ☺️
Love Sweetheart❣
#uppdatering
Gått ifrån bloggandet ett tag nu, men nu är jag nästan återställd efter allt som hänt sen sist.
Snart gått en månad sedan allt eskalerade i mitt liv TOTALT men nu kan jag prata om det med ett leende på läpparna på utsidan fast insidan skriker fortfarande efter någon sorts av bekräftelse.
Allt var underbart den 12 februari, träffade "världens underbaraste" kille, trodde jag....
Allt var frid och fröjd tills jag blev utslängd klockan 04.30 på morgonen då han kastade ut mig och vips så var jag hemlös, jag hade 30 minuter på mig att ta mina saker för att lämna honom ifred.
Ska berätta så ni hänger med på allting.
Den första veckan var allt frid och fröjd men sen efter det så eskalerade det. Inte känt mig vacker eller något på nästan 3 månader, oavsett hur mycket jag än sminkade mig så räckte det inte för att täcka över mina feta kinder och hur mycket kläder jag än tog på mig så räckte det inte till för att täcka min stora mage (hans ord, inte mina)
Det hemskaste är väl att jag får sådana flachbackers då och då och det är riktigt hemskt.
Minns den gången då han brottade ner mig i soffan och höll fast mina armar och sa jävla horunge du ska lyssna på mig för jag är din boss och om du inte lyssna på mig så vet du vart dörren är.
Jag trodde seriöst jag skulle dö när han nästan tog stryp grepp på mig där i soffan och skrek på mig och oavsett hur mycket jag än grät så sa han bara håll käften.
Den gången en kille hade raggat på mig så blev han så arg för att denna killen satt och skrev att jag var sexig och snygg och bara för det så skulle han köpa en heltäckande svart dräkt till mig för att täcka allt på mig förutom mina ögon.
(Jag har absolut inget emot olika religoner eller kulturer men som kristen så har vi alla en fri vilja och klä oss hur vi vill förutom i kyrkan, för där finns det vissa saker man inte få ha på sig. Han ville med andra ord att jag skulle byta religion och klä mig i en svart heltäckande dräkt där jag täckte ALLT på min kropp förutom ögonen)
Och med andra ord så var jag tillsammans med en kille som var manipulativ och betedde sig som ett svin mot mig samtidigt som han "älskade" mig över allt annat. Ena stunden var vi världens lyckligaste par och andra sekunden så skrek vi på varandra för att JAG ville att han skulle umgås med mig eller bara hjälpa till där hemma och städa.
Men oavsett vad så blev det ALDRIG bättre trots att han LOVADE att bättra sig.
Trodde ALDRIG att den dagen skulle komma då jag stod där med mitt pick och pack mitt ute på gatan och grät efter hjälp.
Som tur väl var så räddade en kompis mig som körde mitt i natten för att inte låta mig frysa till döds för min kärra pojkvän inte brydde sig ett skit och bara kastade ut mig.
Att få höra dessa ord varannan dag till varje minut sårar mer än fysiska slag.
• Bullfitta, Dum i huvudet, Idiot, Slyna, Hora, horunge, Rövmög, Äckliga ludder, Möggfia, Tjock, Bitch, Utvecklingsstörd, Hitler, Stalin, Kukfia, Fia med knuff, Fia med kuk•
Trodde aldrig i min vildaste fantasi att en människa som "älskar" en över allt annat skulle ha mage och göra såhär mot en annan människa men hade så jävla mycket fel så ingenting stämde...
Finns så mycket mer att skriva om just dessa korta månader men allt orkar jag inte ta upp, sorry!
Har lärt mig iallafall att jag var tillsammans med världens värsta svin och det kommer ta några år för mig innan jag läkt inombords helt igen, men jag har bara mig själv att skylla för att jag stannade kvar trots alla varningar jag fick och alla signaler han sände ut till mig.
Är så jävla ledsen på mig själv att jag stannade kvar nästan 3 månader av ren psykisk misshandel men ändå glad att allt är över nu och att jag fått mer kunskap om hur det kan bli i livet ibland.
Det jag ville säga med detta var att nästa gång innan ni gör något förhastat så lär känna kille innan ni rusar in i något för det kan bli såhär om man har riktigt otur men jag hoppas inte i min vildaste fantasi att någon annan heller åker ut för detta någonsin i sitt liv.
Va rädda om varandra och ger mer kärlek till varandra än hat!
Love Sweetheartfia
Detta är jag!
Detta är jag med midjebyxor upp till Navlen för att dölja mitt största fel!
Deal With IT!okej!
Jag har varit tyst alderles för länge nu!
Jävligt trött på detta nu!
Detta är jag och min kropp!
Folk säger att det är absolut inget fel med mig eller min kropp men jag litar bara på mig själv och mitt inre jag.
Ända sen jag var liten har jag hört "fan vad tjock du är", "kolla hennes mage" och massa negativa saker men nu är dagen kommen då jag tänker står på mig själv och våga visa mig och min kropp.
Denna kropp vill jag inte ha, jag bad aldrig om att få denna kropp, jag bad aldrig om att bli som jag är och jag bad definitivt inte om att bli född men nu finns jag och jag är här NU!
Jag är här för att stanna och kämpa emot mina syndrom.
Jag skriver inte detta för uppmärksamhet eller något sådant, jag skriver detta för jag ska bevisa för er "haters" att jag våga nu visa vem jag är och vara stolt över den jag är jämfört med innan när ni tryckte ner mig varje jävla dag under 7 års tid!
Jag stannar kvar trots era hat och era påhopp och vet ni varför?
För jag är fucking stark och jag stannar kvar!
Säg vad ni vill men denna gång är jag starkare än någonsin!
Jag tänker ALDRIG låta någon trycka ner mig igen, jag tänker aldrig lyssna när någon säga åt mig att banta och jag tänker definitivt inte ta åt mig när någon säger att jag inte är värd någonting!
Jag älskar mitt liv NU och i framtiden!
Jag har fått världens bästa stöd i mitt liv nu och jag tänker låta dom få stanna kvar!
Ta åt er ni som hatat mig och ni som älskar mig behöver inte lyssna på denna text.
Love sweetheart
En kamp att överleva !!!
Att överleva, hur gör man det på bästa sätt?
Bästa sättet att överleva på när man mår psykiskt dåligt och känner bara för att ge upp, hur gör man egentligen? Hur går man tillväga?
Onsdag 2018-27-06!
Jag färgade håret och livet var på topp, men som allt annat här i livet så vände det totalt denna dagen!
Fick samtalet som man väntat på men ändå inte, men just denna dagen skulle det vara över!
Min farmor kämpade emot kol och cancer under en lång period, cancern hade spridit sig genom hela kroppen och denna onsdagen den 27 juni så skulle hon få somna in i sin egna säng.
Ta sina sista andetag hemma.
Pussa farfar en sista gång kvällen innan.
Sova bredvid sin gifta man en sista gång.
Allt kom så plötsligt men där i sin säng så somnande hon in.
Hon fick vara hemma en sista gång innan Gud bestämde sig för att nu var tiden inne.
Inne på att ta henne ifrån denna jord och upp till min moster.
Nu är dom fina änglar tillsammans och sitter och lyssnar på Lasse Stefans tillsammans.
Snart har det gått en hel vecka utan dig farmor och jag saknar dig något fruktansvärt!
Saknade för dig och moster kommer nog aldrig riktigt att försvinna helt det är bara mer att man kommer att acceptera det val Gud gett oss.
På tal om överlevnad!
Mitt psykiska mående började redan som liten då jag fick väldigt mycket fel hjälp.
Jag fick rätt hjälp efter mycket skrik, tårar och självskadande beteende.
Allt har varit toppen för mig och jag har lyckats att må bra, både psykiskt och fysiskt under en lång tid, men det var något som hände med mig för några månader sedan.
Jag vände totalt!
Började att tappa vikt, som slut resultat ledigt till att jag gått ner 14 kg på nästan 1,5 månad.
Blivit paranoid att något hemskt kommer att hända mig, precis som att någon är ute efter mig och vill skada mig.
Hör massa rösten i mitt huvud,som inte finns, dom rösterna tvinga mig att göra saker jag egentligen inte orkar med.
Som att träffa människor, när jag bara vill vara ensam.
Rösterna i mitt huvud trycker ner mig så pass mycket att varje gång jag äter så vill jag bara spy, spy ut rösterna och allt som man tryckt i sig fast man inte ville.
Vill bara gråta varje sekund som går, så när man väl sminkar sig och känner sig ”fin” så vill någon bara förstöra mig.
Känner mig otillräcklig på alla sätt som finns och oavsett hur mycket komplimanger eller något man får, så känner man sig ändå som den fula ankungen som alltid blir lämnad utanför.
Har haft så pass många vänner genom åren, så som bekanta, så som bästa vänner man kan lita på och hitta på precis allt med, men någonstans under denna resans gång så förlorade jag precis alla.
Alla som man ställt upp på, alla som man hjälp och alla som man verkligen tröstat när dom mått skit.
Alla vände sin rygg mot den fula ankungen när man behövde dom som mest.
Alla vände, förutom en person i denna värld!
Den personen är jag evigt tacksam.
Personen ställde upp på mig och hjälpte mig in till vuxenpsyk så jag kunde få rätt hjälp, hjälp som förhoppningsvis kommer att hjälpa mig både psykiskt och fysiskt.
Fick utskrivet medicin som kommer hjälpa mig att få bättre tankar, sova bättre och förhoppningsvis börja kunna känna mig tillräcklig igen.
Jag valde aldrig att bli född, jag valde aldrig att må såhär och jag valde verkligen inte att bli den jag är idag, men jag står här idag och kämpar mig upp för att bli en bättre människa!
Det är inte många som vet detta eftersom alla gav upp om ”den fula ankungen”, ingen visste hans historia heller, förens dom läste hans historia och tog sig tid till att förstå den, förstå varför hans smeknamn kom upp och varför han mådde som han mådde.
Jag säger det återigen och jag säger det igen, ge varandra kärlek och sluta hata människor som ni inte känner!
Ta reda på deras historia innan ni bedömer om människan är en dålig person eller bara allmänt deprimerad!
Love Sweetheart
Lite sen uppdatering till er alla, men bättre sent än aldrig!
~Hänt rätt så mycket den senaste tiden så här kommer uppdatering till er alla delux!~
Ett speciellt inlägg men rätt så bra ändå
Ska också lägga till att det blir rätt så mycket men allt för att ni ska hänga med i mitt liv.
Allt började så himla bra redan i September.
✔️Fick egen lägenhet.
✔️Fick fast jobb.
✔️Skaffade förhållande.
✔️Började äntligen känna av att jag mådde bra.
✔️Stod på egna ben för en gångs skull.
✔️Fick äntligen tillbaka min far i mitt liv.
Nästan hela 9 månader så bodde jag själv och nästan 7 månader så var jag tillsammans med min dåvarande pojkvän. Japp, ni läste rätt!
Flyttade ifrån min lägenhet, dumpade mitt ex, tog tag i mitt mående och började att tänka på mig själv och mitt psykiska mående.
Gick ner 11 kg på mindre än 1 månad, skadade mig själv både psykiskt och fysiskt.
Kunde bara inte stanna kvar så blev inneboende istället.
Sedan dess har livet gått snett och det har blivit en kamp att ens leva varje dag.
Tror allt detta beror på att jag aldrig riktigt stannat upp och riktigt känt av hur jag verkligen mår både psykiskt och fysiskt.
Inombords så har jag alltid skrikit efter hjälp (Särskilt ifrån min far) men aldrig riktigt tagit åt mig någon sorts av hjälp då jag fick väldigt mycket hjälp som var fel när jag var liten och blev runt flyttad, så lärde mig att fly ifrån mina problem än att ta tag i dom själv och det är det som hemsöker mig än idag, jag fly istället för att kämpa.
Det är något inom mig som bara dra mig ifrån svåra situationer och jag fly ifrån ”problemet”.
Det är många som tror jag är stark, må 100% och vet exakt vad jag vill och stå för.
Men det många inte vet är att min insida brinner av både smärta, sorg och besvikelse.
Är så arg på mig själv så det finns inte och att jag tillät detta gå så långt denna gången, att jag straffa mig själv genom att inte äta, umgås med folk för att slippa tänka hemska tankar om mig själv och säger saker som låter bra fast inners inne vill jag bara försvinna ifrån allt och alla.
Vill inte ha med någon att göra, vill enbart tänka på mig själv och vill bosätta mig på en öde ö och bara tänka över mina fel jag gjort.
Vet det låter hemskt men det är dagens sanning.
Efter att mitt liv blev som det blev så hade jag en resa till Nice (Frankrike) bokad, så reste utomlands i 4 dagar med en främling jag känt 1 vecka (Slutade inte så bra), värsta resan i hela mitt liv, denna människan är den tråkigaste som existerar på denna jord.
Man lär ju sig av sina misstag och det är exakt vad jag gjorde.
Kom iallafall hem och piercade tungan (gjorde örat veckan innan) och hann även fixa mina naglar. ☺️
Väntar nu mera på tid ifrån att läkaren skickade mig på förtur till psyke, så att jag kan få rätt hjälp denna gången så man kanske kan känna sig lite vettig i huvudet någon gång.
Aja nu har ni fått uppdatering om mitt liv so far so good, lär komma mera lite senare men just nu får det räcka (huvudet satt stopp för allt i denna stund)....
Kan bara öppna mig en del i taget då allt är som det är just nu.
~Love Sweetheart
Helt sjukt vad jag blev förvånad över detta!
Klickade hem ”Cocosmile” och resultatet efter bara första användningen var helt sjuk!
Tog dock ingen förr eller efter bild, men detta va helt sjukt!
Har ungefär gått en vecka sedan denna videon men mina tänder har aldrig varit såhär vita som nu
Ps. Ingen sponsrade mig genom att köpa denna, ingen tvingade mig och jag beställde denna utav egna pengar då jag var nyfiken på detta!
Men om du också är nyfiken på denna svarta produkt så gå in på cocosmile och lägg in rabattkoden ”coco10”, så får du 10% rabatt på ditt köp.
Fick rabattkoden när jag beställde hem den
Love Sweetheart
Ursäkta för min look och hårinpackning men jag är ju bara mig själv
Lite uppdatering på min nya leverans som jag fick hem
Detta ska bli sjukt kul och testa och ser du videon så ser du vad det heter.
Tydligen så ska man bli brun som en pepparkaka genom att äta ett piller varje dag
HELT SJUKT OM DETTA FUNKAR!
Uppdatering om resultatet kommer, just nu är jag ju lika blek som solen så jag kommer ju att märka om något förändrats.
Är det någon som testat detta så snälla ge gärna feedback och vad du tyckte om detta?
I min mening så är detta bara onödigt med pengar men alltid kul att testa och se om det verkligen fungera!
Love Sweetheart
This is what you all waiting for! ✨
Uppdatering mina älskade läsare!
Kanske lite sent inlägg, men vad gör det ♀️
Underhåret blev mörk lila, svart överhår och ljus lila toppar
Super nöjd över resultatet, så om ungefär 4 månader från nu, så fundera jag på att köra på ljus lila eller blir jag blond.....
Man vet aldrig med mig då jag oftast tröttnar på min hårfärg
Men nu har ni resultatet och hoppas era förväntningar var lika bra som mina!
Kan verkligen rekommendera Elin på hår studio i Älmhult ✨
Love Sweetheart
