RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-07-05 00:21:48

Allaminasidor blogg

Allaminasidor blogg på Nouw

Svartsjuka, Jag är skyldig. (Bla.)

2018-12-17 16:40
Från Allaminasidor

För några veckor sedan så började jag utan anledning bli paranoid i mitt förhållande när det kom till tillit. Mycket tillit till min pojkvän försvann, utan någon egentlig anledning. Han är trogen, och har varit det hela vårar förhållande. Men av någon anledning så fick jag hjärnspöken. Han är en väldigt snäll person, och är någon som är omtyckt av alla. Detta ger den positiva konsekvensen av att han kommer överens med alla. På senare tiden har han kommit överens med en person som råkar vara tjej, hon är också i ett förhållande med någon annan, och egentligen har jag inget att oroa mig över alls. Men ändå så gör jag det. Mycket bottnar i min egen osäkerhet. Jag blir inte bara svartsjuk, utan avundsjuk på henne. Hon är cool, jättetrevlig och alltid jätteglad, och verkar allmänt väldigt ”easy going”. Hon är även som min kille intresserad av tv-spel, vilket inte jag är. Hon är även väldigt självständig, tillskillnad från mig som ibland kan vara rätt så needy ibland. Sen är hon vacker också. Plus duktigare musiker än mig och skitduktig på att rita.


Det jag försöker att göra är att förbättra mig själv på grund av detta, så att mitt självförtroende ökar. För jag vet att jag är en bra och ”tillräcklig” person jag med. Så jag skriver i min blogg och spelar/sjunger för att förbättra mig själv. Men, that’s it. Det finns inte så mycket annat som jag är bra på eller tycker är kul, förutom poledancing, vilket inte finns där jag bor. Några vänner finns inte riktigt här heller. Rita är jag rätt dålig på, och tycker inte är så kul. Sen tv-spel…asså nä. Inget jag är sugen på att hålla på med, även om jag försöker ibland, då jag vill kunna ha det gemensamt med min kille. Men mina få hobbys hjälper mig. Det är bättre att ha dom än att gå rund och lyssna på Dolly Partons "Jolene" och tycka synd om sig själv, haha. 


Ärligt talat så brukar jag ofta blåsa upp saker enormt, mitt känsloliv är helt wack. Jag känner mina känslor så extremt starkt, det kan vara därför jag låter dramatisk nu. Är rätt tacksam för att jag skapade denna blogg så att jag inte ”känslodumpar” för mycket negativt på nära och kära, utan istället gör det här, där det är frivilligt att höra mina ord. 


Suck, det känns som att mycket på denna blogg ofta är negativt. Men ärligt talat så är det ofta negativa känslor som driver mig till att göra saker, sorg, ensamhet och ilska oftast. Det får mig att vilja skriva/sjunga/röra på mig tills alla mina känslor har skakats bort.


Men, jag kan berätta om en lördagen! Det var så kul, hela veckan innan hade vi haft sagan om ringen maraton. Och i Lördags såg vi The Hobbit innan vi skulle ut och festa. Efter förfesten så gick vi till Haparanda statshotell, och det var så kul! Dom spelade irländsk folkmusik blandat med annan folkmusik, och vi drack öl, så man kände sig som en riktigthobbit! Hehe, jag var i alla fall väldigt tacksam för det.

Nej, jag är inte feminist.

2018-12-13 21:28
Från Allaminasidor

Och jag kan inte tro att så många andra faktist är det. Enligt mig så har feminismen gjort mer skada än gott. Feminism är för mig ett av det mest tvistade dubbelmoraliska påhitten som finns. Från början gillade jag inte feminism på grund av att det var så aggressivt. Men under åren har jag även börjat samla på mig några tankar och förklaringar till varför det faktist inte kan vara bra.


En sak som jag inte gillar är hur det har blivit ett vanligt uttryck för kvinnor i min ålder att yttra sig på detta sätt: ”Jag HATAR män.” Detta tycker jag först och främst är en hemsk sak och säga, och för det andra extremt onödigt. Om en man skulle säga att han ”HATADE” kvinnor så skulle man vara rädd för den mannen. Men om en tjej säger det så är det feminism. Det gör mig otroligt ledsen att veta att män även får höra detta. Att folk, eller mest kvinnor HATAR dom, med stora bokstäver. Hur formar det mannens syn på sig själv, och inte på tala om kvinnorna som säger det? Det är knappas orden man säger till någon om man vill att saker ska bli bättre. Att prata på detta sätt hjälper ingen. Om inte annat så gör det bara att man kommer längre ifrån varandra.


En annan sak har och göra med Zara Larsson. Självklart är hon bara en person som, och talar inte för alla feminister. Men hon är ändå en väldigt känd artist och populär feminism som många lyssnar på. Det jag stör mig på här är en sak som många kallar för ”Rape Culture.” Det kan beskrivas som att ”det finns i vår kultur” att man ska våldta kvinnor, feminismen påstår att det finns i låtar, ex Robin Thicke blev påhoppad om detta pga sin låt ”Blurred Lines”. Där han sjunger till tjejen i låten ”I know you want it” bla. Många anser att detta uppmuntrar till våldtäkt bla…


De är här Zara Larsson kommer in. Jag hörde hennes låt ”it aint my fault” för ett tag sedan och blev tagen av texten som denna feminist hade skrivit. Man kan sammanfatta låten såhär: Hon sjunger om hur hon så gärna vill ha sex med en kille på grund av att han är så snygg och att det ”inte är hennes fel att han gör henne kåt.” Här är ett utdrag från texten: "It ain't my fault I'm not leavin’ alone, It ain't my fault you keep turning me on”.


Som sagt, om en kille skulle skriva denna låt (ex Robin Thick) så uppmuntra han till våldtäckskultur. Men om Zara Larsson gör det så är det fett coolt och empowering. Är det bara jag som ser hur sjukt omvänt och bak och fram feminismen är?


Vidare så har jag tänkt på om hur mycket feminismen blundar för biologi. Jag satt för att tag sedan med en vännina på resturang och diskuterade denna sak. Jag försökte få fram hur män och kvinnor först och främs är olika fysiskt sätt. Att män har lättare att skaffa mer muskler, och är naturligt starkare. Efter puberteten har jag (en styrketränande tjej) nämligen aldrig träffat en kille i samma ålder som är svagare än mig, även om den killen inte tränade alls. Och det är inget fel på detta. Män och kvinnor är olika, och det är faktist mer än okej, det är bra.

Triangeldrama

2018-12-06 14:11
Från Allaminasidor

Man kan sammanfatta att jag är avundsjuk på hennes coolhet och sätt att vara sig själv på...

Den mening skrev jag ner för ett tag sedan, och den handlar om min pojkväns ex. För även om vi hamnade i ett triangeldrama så förtjänar inte hon dom tankar jag har haft om henne, eller dom ord jag yttrat bakom hennes rygg. Allting jag har sagt var bara en konsekvens av den frustration och avundsjuka som jag kände. Om någon av alla oss hanterade situationen rätt, så var det hon. Även fast hon var mest sårad, och kände sig mest bortvald, så var hon den starkaste.

Det hela var väldigt stökigt. Vi bodde i ett kollektiv där både hon och jag blev kär i samma kille. Både hon och jag var goda vänner med honom. Han och jag spenderade nästan varje dag med varandra, och nästan varje natt. Ibland kramandes i hans säng. Men hon tog första steget till att kyssa honom, och kort därefter blev dom tillsammans. Detta fick mig att sluta umgås med honom. (Fanns inget annat jag kunde göra som skulle kännas rätt med tanke på mina känslor.) Men, efter några veckor in i deras förhållande, så hade vi fest i kollektivet. Och hennes pojkvän och jag hamnade bara vi två på trappen där vi rökte. I tystnaden som uppstod minns jag att jag frågade honom ”Huuur blev du tillsammans med ”E” egentligen?”. Till vilket han svarade ”Jag vet inte, jag känner att det var lika stor chans att vi två skulle bli det”.

Det var där dramat började. Några månader av hennes och mitt krossade hjärtan, gång på gång. Hans förvirring i hurfan han skulle göra för att inte såra någon. Många löften som inte hölls. Och jag, så förvirrad i min första kärlek, att jag var för svag för att göra det rätta.

Allt jag kunde göra under den perioden var att skylla allt på henne. Så länge HON inte fanns så skulle ju denna situation inte uppstå, tänkte jag.

Det är så sjukt att tänka sig att jag och den här killen nu har varit sambo i 1,5 år. Att krångliga situationer faktist kan lösa ut sig till något riktigt bra. Självklart finns det små emotionella sår kvar, men att se att tiden på riktigt kan läka dom (blandat med ärlig kommunikation) gör mig riktigt glad och stolt.

Om det är nått detta triangeldrama har lärt mig så är det att vara ärlig med sina känslor. Jag var kär i den här killen i flera månader, men vågade aldrig ta ett steg till att visa det. Om jag hade visat det så hade jag undvikit så mycket hjärtekross. Men samtidigt så känns det som att allt utspelade sig precis som det skulle. Han SKULLE bli tillsammans med henne under en period. För det lärde oss alla olika viktiga livsläxor. För det är jag tacksam. 

Olika nyanser av rött (och kanske lite grönt)

2018-12-04 16:16
Från Allaminasidor

Om det är nått som jag tycker är kul så är det att få nya hårfärger och frisyrer. Eftersom att det kan vara svårt för rödhåriga att googla fram bilder på olika nyanser av rött, så tänker jag dela med mig av vad jag har gjort som rödhårig genom tiderna. Hoppas det kan inspirera någon!

Bild #1 Är min naturliga hårfärg, en bild som är ungefär 3 år gammal.

Bild #2 Valde jag att blondera och färga håret rosa hemma.

Bild #3 Hade jag precis kommit från frisören, lite mindre än ett år sedan.

Bild #4 Hade den färgen börjat blekna

Bild #5 Tröttnade jag på längden, som alltid var tovig och ivägen när man åt, saxen åkte fram en eftermiddag.

Bild #6 Nyfärgat. Detta är en favorit!

Bild #7 Nyårsafton förra året. Blekt.

Bild #8 Grönt och blåa nyanser, fast de blåa blev mer svart.

Följ ditt hjärta.

2018-11-27 15:59
Från Allaminasidor

För snart två och ett halv år sedan så började jag på en folkhögskola i Haparanda. Det var inte speciellt planerat, då jag sökte in till skolan tre dagar innan skolstart. Jag hade ett år innan gått ut gymnasiet och efter det spenderat ett år i Spanien som volontär. Egentligen som skulle jag börja studera till Socionom, men någon i mig sa att det inte var rätt. I Spanien så hade jag med brist på vänner och ett socialt liv börjat att spela gitarr på min fritid, och intresserat mig för musik. Jag kände att jag ville utforska den världen. Så jag sökte in. Min auditionvideo gjordes och skickades in någon gång tre på natten. Jag satt i min säng och visksjöng ”We are gona be friends” av The White Stripes och ”Cruel Summer” av Karen Elson samtidigt som jag plockade på min gitarr. Om jag inte minns fel så var det dagen efter som jag kom in. Jag packade mina väskor, sa upp mig från jobbet, och bokade en biljett på natttåget till Luleå, där jag sedan skulle ta en buss till Haparanda.


Jag kan säga att det är det bästa som jag någonsin har gjort. Jag och min kille som träffades här brukar ofta beskriva första året här som att man fick ”Tio års erfarenhet på ett år”. Jag har utvecklats till en så mycket bättre person på grund av min tid här. Jag är tacksam för alla läxor jag lärt mig, om olycklig och lycklig kärlek, om vänskap och om mig själv. Redan första veckan så fick jag till exempel gå upp på scenen för att sjunga inför en publik. Någon som totalt skrämde skiten ur mig och ärligt talat fick mig att fundera på att packa min väska och åka igen innan jag hade gjort det. Men jag är så glad för att jag inte gjorde det. Det känns så sjukt coolt att idag kunna säga att jag kan sjunga, för att jag vågade lära mig det.


Idag bor jag fortfarande i Haparanda då min kille och nu också sambo studerar här. Jag jobbar på en godisbutik som extraarbetare, men ska börja plugga igen efter jul och nyår. Vilket ska bli så sjukt kul. Jag har en hel lista på min dator med låtar som jag vill sjunga live. Jag ser fram emot att börja så mycket, och att få umgås med dom fantastiska eleverna som går på skolan i år.


Jag befinner mig för förtas gången på flera år på ett ställe som jag stortrivs på. Jag är så lycklig och tacksam till det jag har och dom i min närhet. Jag älskar den jag är här och jag uppmanar alla att följa sitt hjärta, för det kommer att leda dig dit du ska.


Förresten vill jag lägga till att jag var på världens bästa fest i helgen. Tydligen så skulle ett liveband spela helt akustiskt på Stadshotellet där vi bestämde oss för att ta en drink. Det är nått med fioler och folkmusik som fyller min själ med så mycket kärlek, jag blev tårögd av hur vackert det var. Eftersom att det var så mycket folk i den lilla loungen så fick vi stå upp. Jag stod lutande mot min pojkvän som hade armarna runt mig, vilket kändes väldigt bra. Under kvällens lopp som uppträdde även några elever på skolan spontant med musikerna. Senare under kvällen drack vi vodka, gick till Finland, en kompis snodde en skottkärra som han tog med sig till Max etc. Ni vet, vanliga festsaker. Haha, ha det bra!

Om min ätstörning...

2018-11-20 22:33
Från Allaminasidor

För ungefär sju år sedan, så började jag att få en ätstörning. Idag är jag bättre, men inte helt bra, då denna ätstörning kan blomma upp ibland. Just nu är jag inne i en bra period, och har varit det senaste månaderna. Men helt frisk vågar jag inte kalla mig för. Ätstörningen är inget som jag har pratat med min familj om, vissa vänner vet, men förstår nog inte på djupet hur jag egentligen hade det.


Sju år är en rätt så lång tid att sammanfatta, men jag vill ändå dela med mig av min upplevelse, och få folk att förstå. Helst vill jag att någon som har problem själv kan finna någon tröst i vad jag berättar, främst känna att dom inte är ensamma.


Det hela började på ettan i gymnasiet. Jag minns att jag i bilen påväg hem uttryckte till min mamma att jag ville börja träna och äta nyttigare, (mitt sätt att säga gå ner i vikt på) även fast vi redan hade en väldigt bra kost hemma. Min lillebror hade tiden innan detta börjat träna på gym och fått bra resultat där, så jag vände mig till honom för råd. Han gav mig ett bra träningsschema med styrketräning, men gav mig också rådet att äta 1200 kcal per dag. Blint så följde jag hans kostråd, och började att räkna kalorier religiöst. Till en början så gick det relativt ”bra”, jag gick ner i vikt precis som lovat och fick komplimanger från kompisar. Men, jag blev också ohälsosamt kroppsfokuserad. Varje morgon så gick jag upp till spegeln och böjde mig fram för att se hur mycket fettet på min mage hängde, och hur mycket som hade gått bort under natten. Jag kunde även väga mig flera gånger per dag. Jag lade också upp mål för mig själv att gå ner ett visst antal kilon varje månad, och skrev in de i min kalender. Det togs också bilder på min kropp i väldigt osmickrande vinklar, ofta på kvällen, osminkad med ett ansikte fullt av nyklämda finnar, i ett par slitna underkläder. Detta var min ”motivation” till att gå ner i vikt. En gång hade jag glömt min mobil i sällskapsrummet i skolan och ett gäng killar hade hittat den och kollat på bilderna jag tog, och skrattat åt dom. Suck, Härliga tonår...


Trots att jag redan åt så lite som 1200 kcal per dag så började jag trappa ner på kalorier så mycket jag kunde. Ett exempel på detta var när jag vid middagsbordet räknade ut att jag bara hade fått i mig 800 kcal den dagen, vilket gjorde mig så glad. Jag var även duktig om jag bara åt ett kokat ägg utan salt på till frukost, det var början på en bra dag. Pga att jag räknade kalorier så lärde jag mig också hur mycket kalorier som fanns i olika mat utantill. Vilket senare skulle förfölja mig i flera år, tills att jag tillslut inte kunde titta på en tallrik utan att se hur mycket kalorier som fanns på den.


Eftersom att jag tränade så var det ju inte heller bara kalorierna som räknades, utan också om maten var nyttig eller inte. Nyttig mat enligt mig var allt som var ”helt” och inte hade gått igenom någon process, för sån mat blev mat tjock av. En sak jag gjorde för att försöka hålla mig från "dålig" mat var att högt säga att jag tyckte den var äcklig, på detta sättet kunde jag lura mig själv till att tro på det. Min diet bestod ofta av havregrynsgröt till frukost, skolans salladsbuffe till lunch, ofta med deras grovrivna morötter och kalla torra kycklingbitar till. Middag hemma var svårt att styra och ställa över, så det blev en väldigt liten portion av det som erbjöds.


Efter några veckor av detta beteende så började jag bli hungrig på riktigt. Det visade sig att 1200 kcal inte är passande för en växande, tränandes och studerandes ungdom. Det fanns en ”mata mig nu annars dör jag” hunger. Vilket ledde till att jag började hetsäta mat så fort som jag var ensam. Jag kunde springa fram och tillbaka till köket säkert femton gånger för att praktiskt taget hälla i mig ”onyttig” mat tills jag var så mätt så att det gjorde fruktansvärt ont i magen. Jag har nästan ätit upp hela brödlimpor själv, med massor av honung och smör på. Dessa hettsätninger lämnade mig alltid med en känsla av tomhet, samtidigt som jag var full av hat för mig själv och mitt beteende. Jag kände mig så äcklig. Som ni kan förstå så påverkade detta mitt humör rejält. Jag spenderade mycket tid med mig själv, även fast jag egentligen är en väldigt social människa. Jag blev även på dåligt humör, vilket påverkade hur jag var mot mina föräldrar. Denna kombination gjorde att jag en stor del av min ungdom var själv på mitt rum. Jag minns en lördag hur jag gick upp och ner för trappen för att hämta nytt godis och saker att äta när min mamma med en ledsen och orolig ton sa ”ibland tror man ju att du har en ätstörning!”. Bingo mamma, bingo…om jag bara vågade säga det till dig då, och be om din och pappas hjälp, så att jag skulle slippa samma onda cirkel av ätstörningar dom år som skulle komma.


Tänkte egentligen sluta där, men vill sluta på en godare not.


Idag, just nu, så mår jag som sagt bra. Det är under långa perioder när jag är själv som min ätstörning som sagt kan blomma upp. Det som har fått mig att må bättre, och faktist glömma bort att jag en gång kunde ha mått så dåligt är kärlek. Min kille, som ger mig så otroligt mycket kärlek och lycka varje dag har faktist fått mig att må bättre. När jag träffade honom, och blev kär, så gick ätstörningen bort nästan direkt. Jag vet nu att jag är ett flockdjur, och att jag måste umgås med människor dagligen för att må bra. Jag måste ha kroppskontakt, ge kärlek till mig själv och till andra. Människorna i mitt liv är det viktigaste jag har.

Min pojkväns ex...

2018-11-20 09:53
Från Allaminasidor

...det är faktist hon som inspirerade mig till att skapa denna blogg. Kontakt har vi inte med varandra, nej. Jag vet inte ens om hon tänker på mig ibland. Men jag tänker på henne, ofta. Vilket jag kommer jag att tala mer om i framtida inlägg.


Innan dess så vill jag presentera mig själv och min första blogg.


Det var igår kväll som jag kom på att jag ville ha ett ställe där jag kunde uttrycka mig själv, utan att vara rädd för vad mina vänner eller familj skulle tycka om det. För det är något som jag ofta oroar mig över, vad dom i min närhet ska tycka. Vanligtvis när jag får ”nattsnilleblixtar" om vad jag ska göra nästa dag så brukar jag inte genomföra dom. Ni vet sådana idéer som att man ska börja meditera och yoga varje morgon, eller sluta äta godis och annat ”onödigt”. Eller den där klassiska söndagsideen om att man på måndag morgon helt ska förnya sitt liv och bli en omöjligt perfekt version av sig själv, som ser ut som en Victorias Seceret modell och har ett hjärta godare än Moder Theresas…


Därför är jag denna morgon extra stolt över mig själv som faktist genomför gårnattens snilleblixt.


Jag hoppas att jag med denna blogg vågar visa ”alla mina sidor”, och att det leder till att jag även vågar vara mig själv till 100% i mitt verkliga liv också.