Jag publicerade nyss ett inlägg som jag skrev på vägen hem från Australien
4 månader för sent
Jag har fortfarande inte skickat in försäkringspapprena som jag skulle ha skickat in i januari
Jag har fortfarande inte tagit mig tiden att sitta ner och skriva vad jag gjort här, för att sedan kunnas glädjas åt att kunna läsa det och minnas minsta lilla detalj
Jag är så OTROLIGT dålig på att ta tag i saker och jag vet inte varför jag inte bara gör det, samma när jag gick i skolan, hade över 30 oinlämnade skrivuppfter sista månaden i gymnasiet... Att packa i tid när jag ska resa, ställa in i diskmaskinen eller bara lägga in rena kläder i garderoben, känns ibland så jäkla svårt. Vi ska inte ens prata om hur många jag glömmer bort att svara och höra av mig till, förlåt, verkligen förlåt! vissa förstår mig, tack till er.
Jaja, skitsamma
Kommer i alla fall inte ens knappt ihåg första månaden hemma, eller knappt dessa fyra månader som har gått. Jag har jobbat mycket (som vanligt när jag är hemma). Har umgåtts massor med Gällö-gänget och satan vad jag älskar dom människorna. Jag har köpt en ny kamera!! vilket alla som följer mig på Instagram förmodligen redan konstaterat, förlåt för så mycket spam. OCH har som vanligt varit förvirrad med vafan jag ska göra med livet så nu sitter jag här på ett stengolv, tillsammans med två amerikanare på Alvesta tågstation.
Torsdags natten var mitt sista arbetspass och fredag morgon utan sömn begav jag mig mot Stockholm för att få träffa en fin vän vid namn Kalle. Vi åkte direkt till en skärgård (tror det kallas så) för att paddla havskajak, det regnade, blåste och var kallt och både jag och Kalle var tveksam på om det var värt det, men vi gjorde det och satan var mysigt vi hade det! På lördagskvällen fick jag testa på att gå på Stockholms fest, mycket besviken när jag har förväntade mig en "störst av allt" fest.
Söndag morgon, för en vecka sen, satte jag mig på tåget vidare mot Värnamo, där mina fantastiska vänner Ella och Leonie plockade upp mig. Senare på kvällen kom även Elsa. Leonie, Ella, Elsa och jag lärde alla känna varandra i Australien och sån tur att Ella har ett fantastiskt magiskt jävla sommarhus i Sverige så vi alla kunde mötas upp igen. Ali från USA som jag pratat om tidigare kom även tillsammans med sin bästavän Sam för att hänga med oss hela veckan. Vi var alltså två svenskar, två amerikanare och två tyskar mitt ute i ingenstans i Småland, för att träffas efter att vi mötts på andra sidan jorden. Jag tycker det är galet.
Detta sommarhus Ellas familj äger är helt magiskt, kände mig så lugn och fridfull där, ville inte lämna.
Vi badade, åt, drack, skrattade, dansade, satt framför brasor, sov under en stjärnklar himmel och sov alla nätter tillsammans i en lada. Jag älskar dessa människor och är så tacksam att jag har dom i mitt liv, så sorgligt att lämna alla idag (förutom Ali och Sam som jag ska resa med nu), ingen aning när man kommer få se dom igen, alla åker åt olika håll.
Tillbaka till stengolvet i Alvesta, vi har suttit här i snart tre timmar och behöver vänta ännu en till innan vi får sätta oss på ett tåg mot Stockholm, där byter vi till ett tåg hem till mig där vi ska spendera en natt för att hinna tvätta lite kläder, få sova riktigt och bara ta det lugnt. På tisdag om allt går enligt plan så börjar vi våran lilla resa till Lofoten i min van som jag har byggt lite nu i sommar. Juste, det är en sak jag hållit på med sen i alla fall slutet på juli.
Jag har ingen aning hur detta kommer bli, om vi ens kommer kunna få plats alla tre i den där bilen eller ens vart vi ska. Men jag är så jäkla taggad på att bara ta allt som det kommer. Tyvärr kommer vi inte kunna vara i Norge allt för länge på grund av att vi redan bokat flyg till Budapest, där vi ska se runt lite i staden och även tatuera oss, jag är otroligt nervös men så jäkla taggad på samma gång.
Efter Budapest åker vi till tyskland och sen även kanske till Österrike, Sam och Ali drar åt olika håll runt den 24e och efter det har jag verkligen ingen aning vad jag ska göra. Tips uppskattas!!
Jag ska i alla fall till polen för att fira lite bortglömda födelsedagar och sen har jag även en kär vän i Amsterdam som jag lärde känna när jag var i Asien som jag kanske ska hälsa på. Schweiz har även kommit upp på tal mellan mig och Elsa. Så vi får se vart allt detta tar mig. Kanske ingenstans, förmodligen tillbaka till Gällö.
Nu orkar jag inte skriva något mer, knappt sovit sen i förrgår. Ska verkligen ta tag i att skriva när jag får tid, speciellt nu, denna resa känns som något jag vill minnas i minsta detalj, hur dålig den är.
GODNATT
(detta skulle ha lagts ut dagen jag kom hem från Australien, i april, vet inte vad det säger om mig)
Hahah, ja. Sist jag skrev hade det gått 2 månader sen jag kom till Australien.. nu är jag påväg hem till Sverige och jag hann med 7 månader.
Det är så mycket som hänt mig, både spirituellt och fysiskt. Min kropp har vant in sig på en, yoghurt, kaffe, riskakor, tonfisk och bönor diet, det beskyller jag på Liv Månsson som upplyste mig om att dessa billiga men ändå rätt så mättande maträtter funkar till alla måltider, varje dag. Spirituellt så känner mig otroligt mycket mer lugn som person, inte utåt sätt såklart, en lugn Josefine är nog något vi inte kommer se, någonsin… men lugn på ett sånt sätt att jag inte stressar allt lika mycket inombords, jag försöker verkligen blockera ut allt dåligt jag tänker, både om mig själv och om andra och hittills har det verkligen gjort en sån himla stor skillnad. Jag mår bara så jäkla mycket bättre och jag hoppas verkligen att jag kan ta med mig det hem.
Så, vad har hänt under dom här 5 månaderna jag inte skrivit om…
Jag kommer ärligt inte ihåg mycket av det, det har hänt så otroligt mycket men om jag utgår från alla 9678 bilder och videoklipp som jag tagit sen sist så kan jag berätta att jag:
Jag vet inte hur mycket jag berättade i mitt förra inlägg så jag börjar med att berätta om min födelsedag som var den 23 december. Jag ville fira på riktigt så jag bjöd in alla jag kände till en park i närheten av där vi bodde för en dagsfylla och lite lekar, det slutade med att vi blev ett förvånansvärt stort gäng och jag hade verkligen en så himlahimla bra dag, bara massa glädje och kärlek och jag slutade inte dricka förrän väldigt sent så det blev en otroligt lång dag.
Min julafton bestod av bakfylla och sen jobb på en bar som heter Establisment. Jag hade verkligen inga julkänslor i huvudtaget, men det gör inte mig så mycket, jag hade en okej julafton ändå, fick jobba med några fantastiska tjejer, bland annat mina roommates, Liv och Ella.
Eftersom firandet den 24e inte blev så himla juligt så firade vi rejält den 25e på Bondi Beach tillsammans med flera tusen andra istället. Jääklar vad mycket folk det var och varenda jäkel sprang runt i badkläder, tomtemössa och med en kopp äckligt billigt boxvin i handen och njöt av strålande sol, 35 graders värme och havet. Jag och Leonie (roommate) lyckades även bli utskälld av de berömda Bay Watchesarna efter att vi bestämt oss, efter ett par för många koppar äcklig boxvin, att vi skulle se hur långt ut i havet vi kunde simma, inte så uppskattat tydligen.
I mellandagarna åkte jag på lite äventyr, bland annat till 8 figure pools tillsammans med några danskar, en norsk och en amerikanare. Väldigt behövligt efter att ha vart i en storstad i nästan 3 månader.
Nyår, ja denna nyår var den sämsta jag någonsin haft, jag blev satt på ett pissjobb på en klubb där jag normalt inte jobbar men eftersom företaget jag jobbade för var riktigt piss mot sina arbetare så hade jag inget val, jag vart tvungen att jobba. Chefen jag hade för kvällen var ett sexistiskt svin som verkligen såg till att jag hade sämsta kvällen i mitt liv. Jag jobbade som host den kvällen, vilket betyder att jag står i dörren och är överdrivet supertaggad och trevlig säger hej till alla som kommer, dansar med dom och ser till att dom blir taggade, jag skulle även säga hejdå till alla som gick och se till att dom går därifrån glad, samtidigt som jag var tvungen att hålla koll så att ingen gick ut med någon dryck, samtidigt som jag skulle räkna alla som kom in och räkna alla som gick ut, jag skulle även se till att endast folk med gröna band kom in, inte både gröna och blåa (vilket jag fick veta efter halva kvällen gått när chefen skrek det två centimer från min ansikte). Det är inte så svårt på en vanlig kväll men detta var nyårsafton och att jag som ensam tjej, i en smal dörröppning ska stoppa tre vuxna personer för dom har alkohol i handen i en grupp av 50 riktigt fulla människor som trycker på varandra för att kunna ta sig ut, samtidigt som 40 riktigt fulla vuxna människor försöker trycka sig in och hälften av dom har fel band så jag måste även stoppa dom och förklara att dom inte får komma in, (det är omöjligt att diskutera med fulla människor), samtidigt som jag måste räkna alla och vara skitglad och trevlig. Det var OMÖJLIGT. Jag fick dessutom ingen hjälp, inga raster, ingen som förklarade något och om något gick fel så var svinet till chef i mitt ansikte och berättade hur värdelös jag var och när jag försökte förklara mig så slutade han lyssna och försvann för att sedan lite senare komma tillbaka för att skrika på mig igen. Han fick mig att känna mig så liten och dålig, aldrig ogillat en människa så mycket någonsin. Det är svårt att förklara hur han betedde sig, men han var ett as och allt jag vill nu är att tappar allt hår, blir skitful, får feber och öroninflammation inför varje flyg han någonsin kommer ta och att han har dåligt sex i resten av hans liv.
Det var sämsta tänkbara starten på 2019
Men efter det har det bara gått uppåt.
I januari åkte vi alla från huset och andra fantastiska människor på lite olika äventyr tillsammans, vi åkte bland annat till Bellmore Falls, ett magiskt vattenfall där jag dock under en photoshoot lyckades halka och ta emot mig med käken, slutade med ett besök till sjukhuset och en röntgen som jag aldrig hört något från, så jag gick vidare i livet och antog att allt var ok, men Ibland gör käken ont och jag har svårt att äta så jag tror nog jag kanske ska kolla upp det där när jag kommer hem, kanske.
Vi åkte till Blue Mountains två vändor och wow det var helt fantastisk, mest magiska solnedgångarna jag sett! Det är något med att komma iväg till en sån vacker natur och lugn plats, aldrig någonsin har jag känt mig så fri från oro, stress och ångest, även fast det kanske är då jag borde känt dom sakerna med tanke på pengarna som var none existant på mitt konto. Jag kände mig så genuint lycklig och jag kommer sträva tills dagen jag dör för att känna så, så ofta som möjligt, det borde alla.
Andra äventyr vi gjorde var runt i Sydney, vi åkte till en nudiststrand vilket var intressant, konstigt, riktigt konstigt men intressant! Jag är inte fullt bekväm att ligga och prata om djupa livsfrågor samtidigt som massa flygande snoppar far omkring en men jaja, det var en upplevelse i alla fall. Vi åkte till lite olika stränder och allt jag har att säga är att Bondi beach är så överskattat, väldigt fin strand men alla andra är så himla mycket finare!
I slutet av januari var det även Australia Day, vilket nog var en av dom bästa dagarna jag hade i Sydney. Vi var en gäng tjejer som körde otroligt roliga lekar på Manly Beach och drack sånt där äckligt billigt boxvin hela dagen, denna gång inte bara från muggar, vi drack från skor, näsor och lite annat äckligt. Ali, min vän från USA kom även och bodde hos oss i några dagar så hon var även med och firade Australien nationaldag. Det var en så himla bra dag och så jäkla kul att bara vara med alla tjejer, något jag definitivt vill göra oftare.
Sista dagen jag hade i Sydney var också så bra, vi hade picknick tillsammans med några tjejer från ett av mina jobb och det var och så himla mycket girl power. Vi satt i parken i timmar innan vi gick vidare ut där vi träffade massa andra fantastiska människor.
Jag begav mig Melbourne den 4e februari, där Allison och hennes föräldrar, Mindi och Jon väntade på mig och wow vilken fantastisk vecka jag hade tillsammans med dom, jag har bara träffat Allison två gånger förut, en gång i Thailand när jag hade druckit lite för många buckets så jag kommer inte riktigt ihåg det, men ändå höll vi kontakt, vilket resulterade i att hon kom och hälsade på mig i Sverige innan jag åkte till Australien. Jag lyckades senare övertala henne att hon också borde komma hit och helt plötsligt hade hon fått visum och var påväg. Jag har nog aldrig träffat en tjej som jag blivit som en syster med så fort. Under veckan tillsammans med hennes föräldrar var vi som en familj och det kändes verkligen som att alla dom funnits i mitt liv sen alltid. Dom har en så himla stor plats i mitt hjärta och jag kommer hålla dom nära mig tills dagen jag dör.
Vi bodde i alla fall i en jättefin lägenhet i Rye, en timme utanför Melbourne, precis bredvid havet. Varje kväll satt jag och Ali vid havet och kollade på solnedgången, vi åt fantastiskt mat och vi hann även med lite surfning, vilket vi båda var ganska värdelös på.
Vi gillade Rye så mycket att vi bestämde oss för att stanna på campingplatsen precis vid havet i en vecka tillsammans med Liv som precis hade kommit till Melbourne. Det var en upplevelse i sig men jag gillade det verkligen, tveksam och Ali och Liv hade samma upplevelse haha.
Vi var osäker på vad vi skulle göra med våra liv efter en vecka på campingen, men det löste sig enkelt när Raphael, en kille jag och Liv lärde känna under bartenderutbildnigen hörde av sig och sa ”Jag bor i ett mansion hos en vän, det finns pool, privat tennisbana, flera sovrum och ett privat gym, ni borde komma ni får bo här gratis”. Vi var där väldigt fort. Ali åkte till Bali efter en vecka för att lyxa till livet lite, men jag och liv stannade kvar och hjälte till med städning och hussysslor som tack det slutade med att vi blev kvar där i tre veckor.
Under dessa tre veckor tog ägaren av huset och hans vän Tom med mig och Liv på massa äventyr, vi körde great ocean road, vi såg saker omkring där vi bodde, vi chillade vid poolen, vi lärde oss om cricket och om hur jäkla tråkigt det är, vi blev väldigt bra vänner med cricketlaget och aj mitt hjärta vad jag saknar dom, helt fantastiska killar. Det gjorde ont när jag lämnade Melbourne och alla dom för att åka till Cairns på grund av farmwork.
Jag åkte till Cairns den 8 mars, där jag äntligen fick träffa Leonie och Ella igen. Vi umgicks under helgen innan dom åkte tillbaka till Sydney för att träffa alla i huset igen och jag till Innisfail för att påbörja mitt farmwork.
Jag kom till farmwork den 10 mars och jag var i chock, det var nästan 100 backpackers på ett och samma ställe, alla där av samma anledning. 13 veckors bananarbete…
Jag kom tillsammans med sex andra tjejer, men jag var den enda med tur, jag var den enda som fick jobb första veckan så redan den 11 mars började jag jobba och wow vad tråkigt det var. Det jag gjorde var att sortera bananer, jag står alltså på en och samma plats hela dagen, jag har händerna i vatten och jag bryter upp stora bananklasar till mindre klasar och jag kastade bananer som vad förstörda eller såg konstiga ut, det var det jag gjorde 9.5 timme varje dag, 6 dagar i veckan. När arbetsveckan var slut på lördagarna kom jag hem till ett hostel som redan börjat partajat, så man kom hem och började partyt på en gång. Festerna på hostelet är ofta organiserad av något på grund av att folk har sina avskedsfester eller födelsedagsfester, så dom har teman och massa lekar, så allt man behöver tänka på är att klä ut sig. Jag har aldrig träffat så många människor som kör all in på utklädnader, det var verkligen skitkul, vissa utklädnader vad galna och så himla ambitiösa. Festerna var roliga, söndagarna lite mindre. Man var bakis hela söndagen och sen på måndag var man tillbaka på jobbet igen, sen så var man tillbaka på en lika lång arbetsvecka. Det var annorlunda för dom som bara jobbade 3-5 dagar, dom kunde tjäna bra men ändå lämna lilla staden Innisfail och se saker, typ åka till stranden, bergen eller vattenfallen, när man själv stod inne och sorterade bananer och jag tror det var det som gjorde att jag just nu inte längre är kvar där och att jag nyss spenderat en och en halv vecka i Sydney och att jag nu befinner mig på flyget hem.
Just nu känns valet att skita i farmwork som det helt rätta valet, jag kanske kommer ångra mig men nu spelar det inte så mycket roll. Jag är taggad på att komma hem men samtidigt så himla ledsen över att lämna Australien, speciellt efter den fantastiska vecka jag haft nu när jag kom tillbaka till Sydney.
Jag kom förra lördagen och har hunnit med att shoppa upp alla mina pengar, jag skojar inte när jag säger alla…
Jag har även hunnit med att åka på en väldigt oplanerad campingtur, nio unga vuxna tänkte varken på att kolla vädret, ta med tillräckligt med vatten eller att det kanske krävs mer än ett tremannatält på nio personer. Detta resulterade i att kl 11 på kvällen, när det plötsligt började spöregna att vi alla nio, dom flesta längre än mig, kröp in i det där tremannatältet och blev där tills solen gick upp igen, när solen gick upp insåg vi även att det var ganska korkat att vi inte sparade något av vårat vatten till den kokheta vandring vi skulle behöva göra tillbaka till bilarna. Jaja, det var trångt, illaluktande, man var uttorkad, trött och hade ryggont, men jag skulle göra om det alla dagar i veckan om jag kunde.
Eftersom igår var min sista kväll så bestämde vi oss för att efter vi alla åkt hem och duschat, druckit orimligt mycket vatten för att återfå vätskebalansen och vilat upp sig så skulle vi mötas på en bar och sedan åka hem till en av oss för att bara umgås, vilket vi gjorde även fast alla var helt döda. Det blev ändå väldigt mysigt och jag är så glad att jag fick spendera min sista tid med några av dom bästa människorna jag vet.
Jag lyfte precis från arlanda, detta läggs dock ut när jag landat och förmodligen ligger i sängen, jaja. Sista flygningen, äntligen! Hatar att flyga, så otroligt jävla tråkigt, dessutom nu när jag inte har någon telefon… glömt att berätta det men min telefon har vart trasig hela tiden sen typ februari, men i förrgår, dagen innan flygningen så la den av helt… Sist jag flög från andra sidan jorden så hade jag inte heller någon telefon pga några svin som snodde min väska, aja de är irrelevant.
Förresten, sjukaste grejen hände efter jag mellanlandat i kina på världens tråkigaste flygplats.
Backstory, en vän till mig vid namn Kim från Stockholm som jag känt sen jag var runt 13 år, lärde kände honom via en kompis som har sommarstuga nedanför mig hemma i Viken. I alla fall, jag träffade honom innan jag åkte till australien, visade sig då att han också skulle dit så vi diskuterade massvis om att vi skulle mötas upp någonstans. Men eftersom båda två hittade olika vänner och gjorde olika saker så blev det inte så. Sist jag pratade med honom var i januari och då hade ingen av oss tid att mötas upp eftersom han skulle till Nya Zeeland.
I alla fall, jag hade mellanlandat, jag hade typ 5 timmar kvar att döda, och jag gick där med min handväska och dator i handen i försök att hitta wifi till min dator eftersom min dator var min enda underhållning. Jag satt vad vid en gate på ena sidan av flygplatsen men eftersom det var kö till wifi-koden och mitt tålamod är värdelöst så gick jag till en annan gate där det fanns en liknande wifi-kod sak. Jag gick där och kikar runt helt i mina egna tankar och helt plötsligt ser jag en person som ser otroligt svensk ut som kollar på mig också, två sekunder senare står vi och stirrar på varandra och sen brister vi ut i gapskratt, där var han, Kim. Vad är oddsen att vi båda bokat exakt samma flyg hem, på samma dag och mellanlandar på samma ställe, dessutom tänk om jag aldrig gått till den andra wifi-kod saken, då hade jag nog inte sett honom förrän vi vart på flyget, om ens då. Jag tycker det är sjukt vilka coincidence som händer ibland, nu hade jag en vän resten av resan och det var otroligt tur för wifiet funkade inte på flygplatsen, så hade inte kunnat göra något i huvudtaget. Inte en jättekul story, men tillräckligt viktigt för att nämnas.
Aja, första flygningen var från Sydney, i början av flygningen satt jag bara och grät när jag såg finafina Sydney försvinna bakom molnen. Blir så känslosam när jag tänker på att det är över, saknar redan min lilla fina sydneyfamilj.
Dessutom blir det inte lättare när alla dom lägger ut minnen överallt och skriver fina saker, min tyska vän Phillip gjorde världens finaste video som gjorde att jag började gråta ännu en gång...
Går verkligen inte att beskriva vad jag har vart med om, vilka vänner jag fått, hur jävla bra jag mått, hur fantastiskt livet är och hur ont det gör att jag lämnar allting bakom mig. Jag har insett så mycket under dessa sju månaderna, hur lyckligt lottad jag är, hur magiskt livet kan vara, hur stressigt det är med att jobba på en fullpackad nattklubb, hur jäkla gott det är med sodavatten. Hur mycket osköna kunder det finns, att bananer är något jag aldrig vill jobba med igen, hur mycket jag älskar Sverige, hur glad jag är över att jag hade den där sämsta piss dagen med massvis av jobb som fick mig att spontanboka den där jävla dyra bartenderutbildningen. Önskar jag skrivit ner allt som jag sa att jag skulle göra, men jaja, för sent nu.
Just nu är jag ledsen, glad, taggad, trött, kissnödig och så jävla glad över att leva och snart är jag hemma, hos alla fina människor som finns där. Min fina familj, ikväll ska vi äta mammas mat och guuuud vad jag längtat! Så mycket jag saknat här i Sverige, kan inte förstå att jag är hemma igen.
Nu ska jag ta en snabb nap så jag inte däckar ikväll innan middagen. Ha de bäst!
Det finns så mycket jag vill berätta så allt blir ett rörigt kaos just nu.
Jag har fått lära känna så otroligt många fantastiska människor
Skrattat
Badat i havet
Jobbat mitt första bartender jobb
Vart på roadtrip
Vart på skumparty (skitkul)
Flyttat in i ett hus med 6 andra som jag utbildade mig med
Bott i en stad för första gången
Vart på surfcamp
Festat
Vart sjuk
Jag har piercat mig
Betalar orimligt mycket i hyra
Ätit orimligt mycket tacos
Köpt en ny dator
Köpt en fläkt (helt klart bästa investeringen)
Slösat äckligt mycket pengar
Upptäckt en kärlek för uber eats
Slösat riktigt mycket pengar på uber eats
Jag bor tillsammans med fyra killar och två tjejer. En britt, fyra svenskar och två tyskar, en bra mix av människor. Jag tränar inte och äter ohälsosam. Jag har ångest innan jobbet för att rädslan av att göra fel tar över. Jag älskar att vara på jobbet så fort jag kommer dit, så mycket att jag inte vill testa något annat. Jag har vart sjuk i tre veckor, jag har upptäckt en kärlek för broar. Jag HATAR kackerlackor, jag har dödat två dödliga spindlars som satt under våran stol på bakgården. Jag är inte lika rädd för hajar, jag är osäker på om Sydney är min grej, jag är lika förvirrad som vanligt när det kommer till vad jag vill göra men jag mår så jäkla bra ändå.
Man lever sitt liv här som vanlig, jag jobbar, jag klagar, jag skrattar, jag sover, jag äter och jag gör allt som jag gör hemma, men det känns ändå så långt ifrån verkligheten. Jag är på andra sidan jorden, tio timmar tidsskillnad från det som är mitt vanliga liv, 35 grader på första advent, glada själar som är här av helt olika anledningar, en fantastisk mix av alla kulturer och människor.
Jag vill skriva mer men jag vet inte vad jag ska skriva, detta blev rörigt men det får duga.
Vad livet kan vara bra ibland ändå.
Tiden har gått så jäääääkla fort. Känns som jag nyss låg i sängen på skol-hostellet och tänkte att shit jäklar det har redan gått en vecka. Haft planer på att skriva varje söndag men jag har råkat hoppa över alla hittills, haha ops (tror ingen är förvånad).
Jag börjar med skolan, saaatan va svårt och stressigt det vart och fan va korkad jag är som varje gång sparade allt till sista minuten. Men denna gång var det inte bara mitt fel, jag trodde verkligen inte att de skulle vara så mycket att lära sig på så lite tid. Jag har nog aldrig känt mig så dålig på något som jag gjorde under dessa fyra veckor. Skolan var uppbyggd på så sätt att varje dag hade man prov på sex nya drinkar då man skulle kunna, exakta centilitermått av ALLA ingredienser, vilken/vilka garneringar, vilket typ av glas, vilken metod (finns onödigt många metoder), sugrör/inte sugrör och vilken typ av is. Vi hade även varje fredag ett stort prov på all teori vi gått igenom under veckan, historia, tillverkning och massa som jag redan glömt. Det låter inte så svårt men låt mig tillägga att jag även gjorde detta på engelska och jag har nu insett hur litet mitt engelska vokabulär är. Dessutom så hade vi alla praktiska prov/övningar som jag inte heller var särskilt bra på. Flairing (kasta flaskor och utrustning i luften och göra coola grejer), free pouring (hälla exakta centiliter och sen bara träna på att göra allt på rätt sätt (isa upp Martiniglaset innan man ställer fram det, shotten gör man först, stir går före build, champagne kommer sist, prep kommer först, build kommer först och MASSA mer).
Jag kände mig sämst på allting så redan efter andra veckan var jag säker på att jag skulle faila, även fast jag visste detta så lämna jag ändå allt till sista minuten, (sista minuten är alltså kl 7 på morgonen innan skolan började), jag hade ångest över att stå bakom baren och var negativt till allt (förutom lunchrasterna). Mina lärare tyckte jag var en av dom mest negativa människan dom träffat och dom var nästan redo att satsa pengar på att jag ljög när jag berättade att jag en gång vunnit ett pris för att jag var en snäll, positiv, glad kompis.
Sista veckan kom och jag skulle inte få veta förrän sista dagen om jag failat eller inte, jag började förbereda mina kompisar med att ”jag bryr mig inte om jag failar” (i lied), ”jag kommer faila”, ”jag är sämst men det är okej”. Ganska säker på att jag lyckades övertala alla hur dålig jag faktiskt var. Jag intalade mig själv att jag failat på allt men jag hade ett litet hopp uppe som gjorde tanken av slutresultatet jobbigt.
Sista dagen hade vi sista provet, det var barexam, vilket betyder att man ska på tid göra sina drinkar korrekt, perfekt och allt i rätt ordning för att inte förlora poäng. Och jag var inte sämst, jag var faktiskt ganska bra (?!) snabbast tjej och nästan inga misstag, lyckan var sååå stor tills jag insåg att jag förmodligen failat alla andra prov och då ändå inte skulle klara det... för att lösa situationen på bästa sätt så gick vi självklart och köpte lite alkohol. Jag tog kloka beslutet att dricka upp en vinflaska (inte sååå stark, du kan va lugn mamma) innan kl 12 och innan vi skulle få veta om vi failat eller inte. Vi satt igenom en kort genomgång (ganska kul att lyssna på lärarna när man är väldigt tipsy) och sen gick vi ner och städade för sista gången. Medans vi städade ropade dom upp ens namn och man fick dra iväg och snacka med olika lärare, ni förstår inte min ångest. Fick se när alla kom tillbaka lyckliga hur glada som helst över sina fina diplom och bra betyg. Tillslut var de min tur och jag var så jäkla nervös och redo att höra att jag måste göra om vissa av proven. Affie (lärare) börjar skämta om hur negativ jag är sen säger han att jag förmodligen gjort mycket bättre ifrån mig om jag bara försökt vara lite positiv. Med dom orden var jag säker på att jag skulle faila och allt jag ville göra var att gå hem och lägga mig i sängen, dra täcker över huvudet och stanna där resten av året. Men, han sa ”good job Josefine, you did great” och gav mig mitt diplom. Jag har aldrig blivit så chokad i mitt liv och med tanke på den där vinflaskan jag sög i mig så började jag gråta av lycka (töntigt jag vet). Min klass stod lite längre bort och var lika chokad som mig när dom insåg att det var glädjetårar, ännu mer chokad när dom såg att jag fått 87%=B i betyg. Jag hade samma betyg som vissa med mycket bar-experience, dom var mycket missnöjd när dom insåg det och jag vart lite lyckligare.
Så nu är jag alltså certifierad bartender, något jag aldrig velat bli men som jag nu tycker är otroligt kul. Jag har börjat på mitt första barjobb, skitmycket att lära sig och jag har alltid en klump i magen innan jag går dit men de blir bättre och bättre. Jag berättar mer om allt sånt i nästa inlägg som kommer upp någon gång (kanske aldrig) men jag ska försöka. Ni får nöja er med detta just nu.
Ha de bra kram
Räknade nyss på fingrarna... bara 7 timmar kvar. Jag har hunnit med två flyg redan, mellanlandar på Arlanda och i Doha. Jag tyckte första flyget dög för ojoj vad jag hatar att flyga, först och främst är det så tråkigt, man kan inte röra sig mer än i sin trånga stol, ibland lyxar man till det med att gå på toaletten men med min tur så hamnar jag alltid bredvid personer som sover hela flygresan och är större än Kim Kardashians livvakter så jag brukar undvika toaletten när jag flyger. Dessutom så hamnade jag bredvid en åksjuk kvinna som spyr hela tiden, börjat vant mig med doften nu men i början trodde jag att hon och jag skulle bli spykompisar. Inte nog med det, jag har förmodligen halsfluss så både öron och hals gör satans ont när jag sväljer och dessutom känner jag med febrig. Flygvärdinnan har gett mig några alvedon, tolv koppar te, massvis med vatten och en extra filt men fyfan, detta kommer vara en plågsam och lång flygning. Tanken på mat gör att jag hellre hoppar ur planet, jag försökte få i mig några äppelbitar och pasta men det tog stopp ganska fort så jag håller tummarna på att aptiten kommer tillbaka innan nästa måltid. Det enda positiva med den här flygningen är att jag hade några brev från världens finaste vänner som jag öppnat (inte alla, vissa har bestämda datum) och jag har suttit och bölat och skrattat, jag har världens finaste vänner och det gör ont i kroppen av tanken att jag inte kommer träffa dom på länge.
Juste, jag åkte fram i tiden och min tidsrytm är helt förstörd, när jag landar kommer kl vara 06.30 och då är klockan 22.30 hemma (tror jag) och då ska jag liksom vara pigg att starta dagen när jag egentligen borde sova, jag har en dag på mig att ordna mitt sömnrutin för på måndag börjar utbildningen.
Utbildningen, oj va inte taggad jag är på det just nu, jag vill sova och bli omhändertagen av mamma och pappa. Jag vill inte va social och lära känna nya människor just nu, jag orkar knappt säga tack till flygvärdinnan. Jag håller tummarna på att jag mår helt perfekt när vi landat... (optimistisk och ofta besviken). Jag hade tänkt börja plugga till utbildningen nu på planet också men jag orkar verkligen inte, det sista jag vill tänka på är hur man blandar en Moscow Mule eller vilket glas man ska använda till en Mojito.
Jag landar som sagt 06.30 på morgonen, då ska jag se om jag överlever alla kontroller, vem vet jag kanske blir hemskickad på en gång (då hade jag gråtit, pallar inga mer flyg). Om allt går smidigt och att jag inte blir portad från landet så kommer jag åka till skolan på en gång. Jag får inte checka in förrän kl 14 så jag tänker passa på att köpa ett sim-kort, en skarvsladd och en adapter. Jag hade med mig en skarvsladd men den tog mamma ur så fort hon såg att jag tagit en som är olaglig... hur skulle jag kunna veta? Jag lyckades packa för mycket och nu i efterhand inser jag att jag nog kunnat lämnat hälften av kläderna jag tog med hemma, aja försent nu.
Delen av skolan där vi ska bo är i alla fall som ett vandrarhem, så jag kommer dela rum med några från min klass. Ingen aning vilka och vet inte hur många heller. Det känns lite pirrigt att jag ska gå i ”skolan” igen och få en ny klass, påminner lite som känslan man hade första dagen på gymnasiet. Jag går i skolan 10-15 måndag till fredag så det är inte alls mycket, vilket betyder att det finns mycket tid för annat, ingen riktigt koll på vad för annat man kan göra där men det återstår att se.
Veckorna innan jag åkte har jag inte skrivit om. Jag har hunnit med en del, jobbat, hoppat tandemflyg, hälsat på släkten i Hälsingland, ja det var det haha, var inte så mycket med tanke på hur mina veckor brukar se ut. Jag har tackat nej till ganska mycket jobb också, har verkligen inte orkat, istället har jag vart hälsosam och tagit hand om mig själv (käkat chips och sträckkollat Netflix). Tandemflyget var fantastiskt, jag var skitnervös på vägen upp men ju högre vi kom upp för Åreskutan så blev jag lugnare, det var så himlahimla vackert. Jag och min instruktör Andreas sprang ut från bergstoppen sist så jag hade tid att få se hur det gick till när Vendela+ sin instruktör och en annan kille som jag tror hette Emil+instruktör gjorde det. Det var inte alls svårt och väl uppe i luften kände jag ett sånt lugn, de var magisk och inte alls läskigt, jag rekommenderar det till alla som vill uppleva något inte allt för adrenalinfyllt och vackert.
Jag ska försöka sova nu
Juste inlägget kommer läggas upp ganska långt efter eftersom jag inte har internet.
Kram
Hej!
Friskare och piggare sen sist jag skrev, förmodligen pigg på grund av att jag nyss sugit i mig en redbull och käkat godis.
Befinner mig just nu på sågen, sitter i fikarummet på rast och kände mig konstigt nog inspirerad till att skriva.
Mina två senaste veckor har bestått av jobb, alldeles för lite äventyr men jag har i alla fall hunnit med att umgås med två besökare från Washington.
Jag börjar med det tråkigaste, jobb alltså. Jag har dubbeljobbat en del, vilket betyder att jag kommit hem efter 02 och åkt till jobbet innan kl 08, inte så mycket sömn helt enkelt. Men jag överlever, just nu känner jag att jag klarar av det, hade självklart valt att inte jobba lika mycket om jag inte behövt cashen till Australien.
Något kul är att jag i alla fall hade amerikanarna här förrförra helgen, det var superkul och jag saknar dom redan jättemycket. Jag lärde känna en av dom, Ali, i Asien och redan då efter vi dansat i en halvtimme på en krog så bestämde vi (tydligen, suddiga minnen) att hon skulle komma och hälsa på mig i lilla Gällö.
Dom kom tidigt torsdag morgon och redan kl 10 hade vi hunnit med det mesta som behövdes se i Gällö. Vi hann även med mycket snack om skillnader mellan USA och Sverige, bland annat om sjukvård, hemlöshet, skola och politik. Jag har nu insett hur glad och lyckligt lottad jag är som vuxit upp just här.
På fredagen sov vi ut, åkte till Östersund, samlade ihop några vänner och passade på att åka på Boda Borg och efter det så körde vi ett spel på laserhallen. Jag kan skryta om att vi var 11 pers, killarna blev indelade i två lag medans jag Ali och Stickan bildade ett girlteam som självklart vann stort på Boda Borg. Jag kan skryta om att jag vann mot alla på laserhallen och att vi tjejer hade vunnit om vi också vart 4 stycken, men pga att vi var en mindre fick vi mycket mindre poäng sammanlagt. Vi avslutade Östersund med en sen middag på Max och en biltur upp på Frösöberget.
Under lördagen så åkte vi tillbaka till Östersund för att ladda upp för en utekväll, det slutade med att vi började dricka alldeles för tidigt och att vi var skittrött innan vi ens kommit till krogen men vi kämpade oss ut och jag hade en superhärlig kväll. Söndagen spenderades mest i sängen tillsammans med varsna pizzor innan jag var tvungen att ta farväl till dom för att dom skulle fortsätta sin resa runt i Europa.
På tal om resa så har jag äntligen fått mitt visum till Australien. Sååå jääkla skönt!! Var nervös över att jag inte skulle hinna få det innan jag åkte men nu kan jag andas ut och fokusera på annat. Just nu har jag massvis med saker jag måste ta tag i men jag gör som alltid och lämnar allt till sista minuten.
Jag har även hunnit med några utgångar en bland annat när vid firade bästa Karros 20 års dag, otroligt kul var det, önskar man kunde ha ännu fler sånna dagar.
Nu måste jag fortsätta jobba. Ha de braaa!
Jag började min hemkomst i måndags kväll med att tacka ja till jobb kl 07 redan dagen därpå. Så fort jag tackade ja började jag långsamt känna mig sjukare och sjukare. Jag vaknade upp på tisdagsmorgonen och insåg att jag knappt kunde svälja och förmodligen hade feber. Men att sjukanmäla sig (förutom när jag gick gymnasiet) är inte riktigt min grej. Så jag tog några alvedon, åkte till jobbet, tog några fler alvedon, sov på lunchrasten och kämpade dom sista timmarna innan jag fick åka hem och ta ännu en nap. Tyvärr så var det en dålig dag att vara sjuk på eftersom Vendela fyllde 20 så istället för att vara klok, stanna hemma och vila upp mig så tog jag en lååång varmdusch, kastade på mig lite smink, tog fler alvedon, fräschade upp mig och åkte till stan.
Jag och Vendela spenderade kvällen med att käka/dricka på Pinchos, O’Learys och Allstar. Mellan timmarna så hann vi med överdrivet mycket skratt, livsfunderingar och klurande på lite framtidsplaner. Kvällen får 9/10, hade vart en 10 om jag vart frisk.
Dagen efter spenderades på stan med Vendela, hon hann med en spontan-tatuering och en spontan-hårfärgning medans jag bara hann en välplanerad spiral insättning, hittills får spiralen 5/5 av mig, märker inte av den alls och kändes knappt att sätta in, men med tanke på alla skräckhistorier jag hört om detta så är jag beredd på det värsta.
Jag kom hem runt sex igår och har sedan dess befunnit mig mestadels i mitt rum. Det är riktigt skönt att spendera flera timmar i sängen ändå, men inte tillräckligt skönt med tanke på att jag hunnit med att både tvätta och städa idag (dom som känner mig vet att det inte händer ofta, sorry mamma
Jag känner mig fortfarande inte frisk snarare tvärtom, men jag hoppas jag är frisk tills imorgon och att jag blir inringd för att jobba, mestadels för plånbokens skull men även för att jag redan är uttråkad på att vara hemma.
Nu ska jag trotsa pappa och ta en lång dusch (förlåt
Hörs
Jag är lika duktig som vanligt så jag har inte alls uppdaterat något sen, ja länge...
Vi börjar om på nytt, låtsas som att jag uppdaterat regelbunndet här, så jag hoppar direkt till den senaste veckan.
Jag sitter på tåget påväg hem från en väl utnyttjad mini-semester. Jag har hunnit med en konsert där bland annat Post Malone spelade, overkligt bra, så bra att jag till och med förlåter honom för hans val av att inte spela dom låtar jag har vart determined att lära mig utantill för att kunna glänsa i publikhavet. Jag åkte vidare mot Lund där jag fått umgåtts med fantastiska tjejer som jag lärde känna i en Taxi till landsgränsen i Laos. Vi hann med Malmöfestivalen där jag ännu en gång inte kunde glänsa då alla skåningar tydligen har en oskriven regel om att kunna alla Timbuktus låtar, om vi ska tänka positivt så kunde jag i alla fall hänga med på några ord under refrängen på "resten av dit liv".
Jag gick på en torsdagsdejt med Alma, vi kikade på Slender Man på bio och på fredagen lyckades jag timea in Ellys födelsedagsfirande som var skojsigt. Fick lära känna ännu mer underbara skåningar och testa på Lunds uteliv.
På lördag satt jag på tåget tillbaka till Stockholm, där jag skulle få ha en lägenhet alldeles för mig själv. Oj va skönt tänker ni, oj va tråkigt tänkte jag efter tio minuter och ringde över Kim för en reunion.
Igår (söndag) var jag på en efterlängtad fotokurs hos två fotografer som jag dyrkat på instagram väldigt länge. Jag blev så inspirerade att jag övervägde att åka hem till Viken och hämta kameran, men jag fick lugna mig och inse fakta: plånboken är tom. Istället åkte jag på Naomi och Alvas 20 års fest, dom är också några fantastiska människor jag lärde känna i asien. Det blev ett kortvarigt firande för jag skulle tillbaka till lägenheten och mötas upp för ännu en Reuinon med Kim men även med Otto och Martin. Jag vill förresten bara skryta om att jag tog mig runt HELT SJÄLV under hela söndagen och hela dagen idag, det är svårt så jag tycker jag förtjänar lite cred.
Imorse klev jag upp skittidigt för att städa upp min mess i lägenheten och för att komma i tid till en klinik för en läkarundersökning. En läkarundersökning som kostade skjortan och som är ett tvång för att jag ska ta mig in i Australien. Men nu är det klart så nu är det bara att vänta och hoppas på att jag får godkännande från Ambassaden innan jag ska åka, streeeeesss.
Jag har en timme kvar att döda så jag tänkte passa på att skriva om lite grejjer som hänt sen sist jag skrev. Egentligen har det inte hänt så mycket... har mest jobbat överdrivet mycket. Men förutom sånna tråkiga grejjer som jobb så har jag i alla fall hunnit med:
Överraskat alla när jag kom hem från Asien
Brännbollsyran
Discofest med Gällögänget
Kubbturneringen
Stråket
Många 20 års firande
Badat
Ja det är typ det...
Jag håller tummarna på att jag hinner hitta på lite mer spännande saker innan jag åker.
Saker framöver som är inplanerat är i alla fall att jag måste hinna hoppa tandemflyg i Åre innan jag åker, mitt presentkort går ut medans jag är bortrest... Emmelie ska ha hejdå kväll på söndag för hon drar till Göteborg, Ali från Usa som jag lärde känna i Thailand ska komma hit i slutet av augusti med sin pojkvän och vi ska förmdoligen fjällvandra i några dagar. Sen ska jag jobba så mycket som möjligt. Det känns skittråkigt att jag inte har så mycket mer inplanerat, det är nu jag verkligen vill ta vara på tiden, men samtidigt kanske skönt så jag slipper stressa.
Så... jag la mig precis på en nattbuss påväg till Luang Prabang. Både jag och Johanna blev positivt överraskade över att vi faktiskt skulle få sängar och inte bara ett varsitt säte denna gång. Sängen är helt okej, hade nog tänkt annorlunda om jag hamnat bredvid en främling.
Känns skönt att få träffa Johanna igen och få prata svenska, vet inte om jag berättat det men Johanna har vart sjuk ett längre tag nu och valde därför att strunta i gibbon experience, det var mycket vandring och speciellt mycket uppför och eftersom Johanna hade problem med att ta sig upp för trappen så var det nog klokast att hon stannade hemma också, skitjävla tråkigt men hon hade nog inte kunnat njuta av det om hon mådde som hon mådde.
Jag har råkat hoppa över en del med det här med bloggandet.. sist jag skrev var när jag var kär i hostellet i Pattaya. Pattaya var ganska tråkigt och vi valde därför att bara spendera 3 nätter där innan vi begav oss norrut. Vi tog en nattbuss till Sukothai där vi spenderade två nätter. Vi hann besöka en gammal tempelstad där vi faktiskt spenderade nästan hela dagen, vi cyklade runt hela staden och la oss sedan ner bland träden och hade en liten picknick.
Efter Sukothai åkte vi till Chiang Mai, där bodde vi på ett hostel som hade pool och det var helt fantastiskt för oss som inte hade stött på en pool än. Vi träffade härligt folk som vi drog ut med och testade på Chiang Mais partyliv och jag skulle ge det 8.5/10. Det slutade med att vi stannade där fyra nätter, vi stötte även på två underbara svenskar som vi ska försöka möta upp så snart som möjligt igen. Jag och en av svenskarna ”Magda” bestämde oss för att vandra upp för ett av bergen i Chiang Mai i 37 graders värme, inte klokaste beslutet i mitt liv men jag hade det riktigt härligt ändå, medans gjorde det låg Johanna och den andra svensken Isabel sjuka på sina rum.
Efter Chiang Mai åkte vi vidare till Pai och fasiken vad jag tyckte om Pai! Underbar nattmarknad med god mat, fantastiska människor och en magisk stämning! En av dagarna så var det en stor fest för hela staden som alla på hostellet deltog i, värdelös musik men människorna som var där gjorde kvällen grym ändå. Sista dagen i Pai var en utforskar-dag för mig, en svensk som hette Linnéa och Naomi från England. Vi hyrde mopeder, åkte till bland annat ett vattenfall som hade alldeles för lite vatten, en bamboo brygga, en utkikspunkt där Naomi råkade krascha och sedan avslutade vi dagen med en magisk solnedgång i Pai Canyon och då hade Johanna lite mer energi så hon orkade vara med.
Efter Pai har vi bara mellanlandat i Chiang Khong och sedan tagit oss över gränsen till Laos. Planen framöver är två nätter i Luang Prabang och sedan några nätter i Viang Vieng.
Nu ska jag försöka sova så jag orkar hitta på något imorgon. Bilder lägger jag ut sen, kram!!
(Sparade offline, så läggs ut en dag senare....)
I skrivande stund ligger jag i en nedsläckt träkoja 44 meter upp i luften, allt jag hör runt omkring mig är syrsor, fåglar och alla andra djur som befinner sig så här långt in i djungeln under natten. Detta är min andra och tyvärr sista natt här ute för imorgon tar detta fantastiska äventyr slut. Det jag är på just nu är något som kallas ”Gibbon Experience” och det ligger i norra Laos. Gibbon experience går ut på att man (iaf om man kör på Waterfall turen) hikear i djungeln, ziplinear mellan/över alla träden och sover i träkojor flera meter upp i luften. Man är helt bortkopplad från verkligheten, man käkar lokala maträtter (mostly rice) och man observerar naturen. Pengarna man betalar går till att bevara djungeln och lokalbefolkningen, så samtidigt som ens pengar går till något bra så får man en livsupplevelse köpet.
Jag kommer inte ihåg första gången jag ziplineade, jag har ett svagt minne av frösöpark och en guide som glömde ta emot mig men om detta är korrekt så har jag gjort ett bra jobb med att förtränga det. Vi hikeade i två-tre timmar innan vi kom till försöka linan och mitt hjärta har nog aldrig dunkat så hårt, jag ville kasta mig ut, jag tänkte på amerikanen som dog här förra året, jag ville vända, jag ville igen och sen ville jag inte alls. Men så fort guiden frågade vem som ville hoppa först så klev jag upp på startplattan, ångrade mig på en gång men ångrade mig inte alls och sen fanns det ingen återvändo. Guiden frågade ”okay?” jag svarade ”okay” och kastade mig ut. Känslan när jag gled på den där linan med endast ett säkerhetsbälte och dinglande fötter 140 meter upp i luften var obeskrivlig. Jag har aldrig känt mig så fri och levande, dessutom var utsikten MAGISK. Vi fortsatte vandra lite och sen ziplineade vi, vandrade lite till och sen var det en till zipline och varenda gång man kastade sig ut så känner man likadant, jag trodde min excitement skulle försvinna efter jag ziplineat några gånger men det är fortfarande helt magiskt.
Innan vi kom till första ziplinen så vandrade vi ner till ett vattenfall, vattnet var iskallt men eftersom man svettats sönder under vandringen så ville man mer än gärna kasta sig i vattnet. Det fanns en liten linbana som man kunde åka på och sedan kasta sig själv i vattnet, riktigt kul men jag var riktigt dålig på det.
Vi spenderade första natten i träkoja nummer sex och satan vad fint det var åt vartenda håll man kollade åt, lite tråkigt att det redan blir mörkt kl 18.30, man vill bara fortsätta kolla ut över djungeln... Man får sova på en madrass längs staketkanten med ett myggnät över sig och vi fick täcken och kuddar som jag ärligt tror har vart dom bästa kuddarna och täckena på hela den här resan. Jag har inte sovit så bra som jag gjorde inatt på väldigt länge och dessutom när jag öppnade ögonen i morse så hade jag den fantastiska utsikten över djungeln igen och jag mådde bara så jäkla bra och jag mår aldrig bra på morgonen. Dom här två dagarna har vart helt fantastiska, människorna i min grupp är några av dom roligaste jag träffat, Lauren 19 år från England, Matt 38 år från Tyskland, Lauren 32 år från Frankrike, Bernt 32 år från Österrike och Anna 30 år från Tyskland. Tillsammans är vi en konstig blandning men fasiken vad vi har skrattat och skämtat. Jag har blivit väldigt tight med Lauren så redan igår bestämde vi oss för att va madrasskompisar. Jag har använt ordet fantastiskt många gånger men det är faktiskt okej för det här är helt jäkla fantastiskt.
Så i alla fall, vi vaknade runt 08 imorse och fick då en annorlunda frukost som inte så chockerande bestod utav ris och grönsaker. Vi packade sedan ihop våra grejor och fortsatte vidare mot träkoja nummer fem där jag i skrivande stund befinner mig. Vi vandrade i ungefär tre timmar innan vi stötte på vår första zipline, vi ziplineade några fler gånger för att sedan ta oss in i träkojan. Vi fick lunch när vi kom hit och sen hade vi två timmar där vi fick göra lite vad vi ville, så vi passade på att ziplinea så mycket vi kunde. Vi hade senare ett litet dagsäventyr med våra två guider Bee och Nengpo då vi åkte och kollade in träkoja nummer tre och fyra. Vi kom tillbaka till middagstid och har sedan dess tillsammans bara suttit och njutit av utsikten, diskuterat språkskillnader och lagt oss. Imorgon är frukosten 07.30 och sedan bär det av tillbaka mot byn där vi ska bli upplockade men vägen dit består av några kilometer zipline så jag är faktiskt otroligt taggad.
Det enda negativa med detta äventyr är att muskler och kroppsdelar jag inte är van att använda värker mer än någonsin, man jag känner att jag lever åtminstone.
Nu måste jag sova, imorgon ska vi upp klockan 07.00.
Hörs hej!
