Hej!
Sitter i Malmö-soffan med min NYA dator i knäet. Har försökt samla pengar till den här saken så jävla länge. Fyfan vad mycket pengar för en data.. Men fin är det, lilla MacBook Air:en, hihi.
Senast jag blogga var...längesen... En del har hänt, både bra och sämre, hälsosamma och kassa saker. Mitt hår växer så det knakar och de e najs. Jobbar fortfarande extra på Espresso House och i måndags började skolan igen. Tyvärr känns det ganska tungt just nu. Med rutiner, måsten och krav igen. Jag vet att jag inte är bra på sånt längre som jag en gång var, men jag har blivit ännu sämre och vettefan hur jag ska lösa det. Tror jag bara ska ta allt som det kommer, leka med min nya Air, mysa med Carl och vänta ut denna vinter som börjar bli riktigt svinigt kall..
Och bloggen. Här. Vad jag ska göra med detta? Eftersom jag e så kass på rutiner atm.. Well, nu har jag iaf en dator tillgänglig 24/7 och nu när jag väl sitter här och skriver känner jag ett efterlängtat lugn. Jag tror jag har saknat det här med att skriva och ladda upp bilder. På sistone har jag haft sån jävla idétorka. Eller mer som utmattning. Jag har inte haft nån motivation, lust eller glädje att göra något kreativt, vilket känns kasst. Men samtidigt vill jag inte döma mig själv för innerst inne vet jag att jag inte kan hjälpa det. Att vara utmattat alltså. Jag fick btw höra ett roligt förslag kring ett passande nyårslöfte för mig; ''du kanske ska börja må lite bättre, asså så du inte är så trött hela tiden.'' I mina öron hördes bara den synonyma meningen; ''du kanske ska börja rycka upp dig lite''. Haha ja vafan.. det kanske en skulle. Om det var fysiskt och psykiskt möjligt att göra något som absolut inte går. Det är som att säga till en döv person att bara ''koncentrera sig'' och verkligen lyssna, för DÅ.. då går det nog. Tror inte personen ville något illa egentligen. Men det är så mycket okunskap bakom sånna ''förslag''..
Aja. Fan detta börjar bli ett långt inlägg haha. Men har varit så längesen som jag satt och skrev vid ett tangentbord, och det är en sån jävla najs känsla att slippa knappa på mini-bokstäver på mobilen. Nu när jag vill börja skriva här igen försöker jag komma på om vad?? Jag vet att det mesta som jag skriver om är känslor och tankar. Mest kring ångest. Jag är en ångestperson I guess. Eller det vet jag. Men Jag vill börja skriva om annat också, Typ som dikter. Och små berättelser. Eller så blir det bara fortsatta tankar från mitt oklara huvud. Vi får se. Ska gå och lägga mig och min trötta hjärna i sängen nu. Vi hörs!
Godnatt<3
Gick runt på stan idag och fönstershoppade inredningsgrejer. Hittade jättemycket fint som jag kanske kommer införskaffa om ett tag. Lite koppar, nån förvaringsgrej en kan sätta upp på väggen + lite klipps.
Men idag införskaffade jag mig något jag velat köpa ett tag; en ny ögonbrynspenna.
Har länge varit inne på det mer spretiga men naturligt färgade brynet. Dock gillar jag att pilla och pyssla, speciellt med mig själv och speciellt med smink och ögonbryn är en sak jag kan sitta och pilla med lääääänge..
Jag ville också hitta en najs highlightpenna till ögonbrynsbenet men hittade ingen billig. Hittade dock Nyx Wonder Stick som jag tänkte jag kunde använda. Jag köpte den i färgen universal, som i affären verkade helt rätt men här hemma tycker jag countorsticket är för varmt.. Men men.. Highlightsidan är grym så det väger upp!
(Gammal bild på mig)
Hej!
Hur är det med er? Det är helt ok med mig. Ganska trött då jag precis jobbet färdigt på Espresso House för idag och sitter på bussen nu påväg hem till Malmö. Trots tidigt morgonlarm på 5.15 så har allt gått bra. Jag kom upp ur sängen, tog mig till bussen i ett blåsigt och regnigt Malmö. Väl på jobbet förberedde jag serveringen och mackorna tills öppning 8.00. Sen har tiden bara gått och det har varit mycket att göra. Men det är kul. Hellre mycket att göra än inget alls faktiskt.
Kan ni också känna så att ni stressar upp er fett mycket i onödan. Jag gör det varje dag. Varje litet fel eller misstag kan stressa upp mig som fan. Usch. Tänkte börja yoga eller meditera eller nått för att lugna nerverna lite. Och dricka myyyycket te.
Senare idag ska jag fota ett par bilder till nya uppgifter i skolan. Men skriver mer om det senare.
Kram!
Att må dåligt är en del av mitt liv. Jag har insett det nu efter ca. 19 års erfarenhet.
Att ”må dåligt” är för mig ångest i alla dess former; prestationsångest, social ångest, ångest över mat, ångest över mitt yttre, ångest kring mitt självförtroende, känsloångest, ångest över att leva.
Att leva med ständig oro över allt det där är utmattande. Det är stressigt, tröttsamt och så jävla tröstlöst. För det försvinner inte. Aldrig. Inte än i alla fall. Inte efter år av försök att bli av med allt m.h.a typ träning, kost, vänner, massage, resor, shopping, andningsövningar osv.
Livet hinner ikapp. Eller inte livet. Men det där mörka inuti mig som likt lava ligger o småbubblar i väntan på tillfället att bara explodera. Jag exploderar. Ibland. Vissa stunder kan jag bryta ihop i flera timmar. Andra gånger en kvart, bli lugn, få bra tankar igen, skratta och för att några timmar senare bryta ihop igen. Och så fortsätter det. Jag vill bara bli av med skiten. Inte känna att ta en dusch är värsta projektet. Att behålla fokus på livets goda sidor. Att orka fortsätta. Det värsta är att jag VET att jag klarar av att fortsätta. Mitt kloka, logiska jag vet detta. Men mitt impulsiva mörka jag kan inte tänka logiskt. Eller klokt. Eller smart, lugnt och reflektera över tankarna. För då är allt bara svart och det enda som sker då är gråt, skrik och frustration. Tyvärr.
Som sagt. Jag har förstått att ” att må dåligt” är en del av mitt liv. Men det är mycket som är en del av folks liv. Folk lider av massa olika anledningar och orsaker. Vissa lider av mineral/vitaminbrist, andra av saknad, vissa av trauman, eller dödsångest. Andra av psykisk ohälsa. Men dem klarar att ta sig igenom det på olika sätt och med olika hjälpmedel. Med stöd av omgivning och en hel del individuell styrka, både fysiskt och mentalt, så klarar dem det, och det ska jag också göra.
Jag ska ta mig igenom. Utan att använda självdestruktiva metoder. Utan att stänga in mig från omvärlden. Istället ska jag möta den. Ta en dag i taget och försöka njuta av att jag klarade det.
Jag tar en dag i taget och det funkar bra för mig. För det är också en del av mitt liv; att ta sig igenom. Dag för dag. Steg för steg. Framåt.
On my way to work!
Har fått ett litet deltidsjobb som Barista på Espresso House. Typ jobba varannan helg + några vardagskvällar så det e najs. Behöver en inkomst som inte bara kommer från studiemedlet. Så dit är jag påväg nu.
Och ikväll ska jag käka lite pizza o dricka vin med Miranda och Matilda som kommer till mig i Malmö. Ska bli kul o träffa lite kompisar för har dessvärre inte gjort det på ett tag. (Alltså kompisar utanför skolan). Ska prata av mig rejält och lyssna vad dem har gjort i den senaste tiden. Älskar att höra vad andra gjort, mycket mer än att jag ska sitta o babbla på egentligen. Men som den lille sociala ångestklumpen jag är bekämpar jag bara den genom att möta den. Så det så.
Puss hajj
Idag hade vi på Konst & Design vår första vernissage!!!
Det va sjukt kul och alla hade gjort så coola och intressanta verk. Allt från text till foto till grafik till tryck. En fick verkligen sjukt mycket inspiration av allt och att bara vara i vårt vernissage-rum. Amazing!
Jag blev dessvärre inte så nöjd med min bild. Iallafall inte i början. Jag tyckte inte om mitt koncept eller bildens uttryck. Den gav inte mig nått speciellt direkt utan jag hade hellre velat visa dem tre bilderna ovan. Däremot hade vi en uppgift vi skulle följa, inte jättestrikt, men bilden jag valde passade bättre då och i slutändan blev allt jättebra ändå!
Så jag är SUPERnöjd. Trots prestationsnojja. Och stress. Och lite negativitet. Allt blev bra och jag är nöjd. DET känns så jävla skönt.
Kram!
Skult suddig och dålig kvalle på bilden men här är den som jag ställde ut.
Det är Berlinmuren med ett nybyggt hotell bakom. Vi skulle försöka fota och gestalta platser och om platser själar kan förändras. Jag ville skildra miljon och platsens själ på ett sätt som visar nu och då. Typ som kontraster mot varandra. Trots att vi förädlar våra platser och vår jord tror inte jag att vi kan göra mer än att omvandla. Inte ta bort. Därför tycker inte jag att platsers själar försvinner bara för att det stylas om lite lyx hit och nybyggnation dit. Muren fanns. Människor stängdes in och ifrån varandra. Och mänskligs rättigheter var bortom all intresse. Det var mörkt.
Att sakna är fint. Det ska vara fint. För folk säger jämt det. Att sakna någon visar bara att en verkligen gillar den personen. Att en bryr sig. Att en är en äkta och genuin person som känner rimliga känslor.
Men så är det inte för mig.
Att sakna någon är som att slitas itu från alla håll och kanter. Sliten i tusen bitar. Tusen jävla söndriga bitjävlar som inte ens Einstein skulle veta hur fan dem ska sättas ihop. Jag slits itu. Så jävla ofta. Jag är en sån person. Tyvärr.
När jag är glad skriker jag av skratt och energin sprudlar som en vattenspridare ut från hela mig.
När jag är arg kokar jag sönder och skriker av frustration.
När jag är ledsen sprutar tårarna litervis ner för mina kinder och skriker av förtvivlan.
Och när jag saknar nån. Ja. Då är jag oftast tom, men inombords skiftar sinnesstämningen mellan de tre ovan. Ett helvete med andra ord.
Det värsta är att jag inte vet hur jag ska hantera det. Alla känslor.
I söndags blev det så. Jag visste inte hur jag skulle hantera min saknad. Visserligen hade jag inte tagit min medicin den dagen men har tidigare inte reagerat så stark som jag gjorde den kvällen. Kroppen skakade. Tårarna sprutade ut. Frustrationen var på 1000%. Saknaden var enorm. Jag tror jag redan där kände mig ensam och saknade dig och andra redan innan jag hade åkt iväg. Sen skulle jag begé mig. Och då kraschade jag. Rejält. Det är hemskt och det enda jag vill är att kunna hantera mig själv innan något sånt händer. Så du ska slippa. Men jag kunde inte. Jag kan inte.
Det ska vara fint att sakna. Folk säger ju som sagt det jämt. Men jag är inte en person som känner rimliga känslor på en rimlig nivå. Det är antingen inget eller allt. Antingen storm eller vindstilla. Det är antingen liv eller död.
Sån är jag. En sån som slits itu. I tusen bitar och som ingen vet hur det ska lagas.
Tyvärr.
Ja. Jag snaggade mig. Allt blev väldigt spontant även fast jag hade tänkt på det länge.
Carl tog sax, hårsnoddar och rakapparat. Först satte vi upp det och klippte av det, sen klippte vi av stora tussar för att därefter raka. Allt.
Jag var inte alls så nervös som jag trodde jag skulle vara, vilket va skönt. Efteråt var jag däremot lite lätt skräckslagen haha. Både över vad jag hade gjort och för hur jag nu ser ut. Men jag gillar det. Verkligen. Skitmycket.
Så glad att jag gjorde det!!
Kram
Ni som sett den norska serien Skam känner nog igen den här tjejen; Ruby Dagnall. Hon spelade Emma i skam som sagt och .. ja.. fastnade kanske aldrig för den karaktären, men asså HON, Ruby Dagnall. Inte för att jag vet om hon försöker vara en inspirerande stil-guru men tycker hon är riktig cool. Och inom ytligheter har jag fastnad extra för hennes frisyr. Både hennes kort-korta och hennes lite längre men fortfarande korta hår.
Och jag är så himla trött på mitt hår.
Har nästan alltid det uppsatt i en slarvig boll för att jag inte pallar ha det nere helt enkelt. Antingen hela eller halva håret. Det tycker jag i och för sig är snyggt, men har märkt att mitt hår blivit rejält slitet och förstår att det har med mitt eviga slit att sätta upp det i en stram knut med bobby pins samt hårspray. Icke bra. Dessutom brukar jag klippa mitt hår själv då jag inte pallar betala en förmögenhet för att en person ska klippa ett par cm när jag lika gärna kan göra det själv. Och nu måste jag klippa mig. Igen. Men denna gången orkar jag inte göra det själv... Och för att återgå till Ruby Dagnall. Hade varit FETT att klippa det kort. Kort-kort!!! Typ som hennes. För det är så jäkla najs. Hur och var är inte bestämt men nästa vecka blir det. Och kort. Det ska det bli. Hihi. Stay tuned!
Även fast jag är i feta Berlin så saknar jag dig. Ju. Såklart. Saknar alltid dig när vi inte ses. Speciellt när jag vet att vi ska vara borta från varandra ett tag och framförallt när jag tycker det börjar bli lite jobbigt. Livet alltså.
Då saknar jag din röst. Dina komplimanger. Dina skämt. Ditt skratt. Allt. Jag vet att du jobbar just nu. Det är den tuffa helgen du tar dig igenom. 11h jobb lördag + söndag. Trots att dem dryga timmarna klarar du det. Varje gång. Dr är bäst. Och nästa vecka är du ledig och jag kommer hem. o då kan vi pussas.
