RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-03-29 13:52:47

Alicias

juliaalicia blogg på Nouw

utkast ur ett sånt där ögonblick av pluggångest

2018-11-30 00:00
Från juliaalicia

Kaffet pyser och puttrar i köket, jag sitter i soffan med händerna begravda i håret. "Tentaångest" kallas det. Eller i detta fall skulle jag vilja kalla det "tentahopplöshet". Min hjärna har för länge sedan stängt av, precis som den gör när det blir alldeles för mycket. Den stänger av alla kanaler till det som är viktigt och prioriterar att påminna mig om allt annat i mitt liv. Som att jag har en blogg som jag ibland skriver saker på, att jag fortfarande inte bokat tandläkartid och att jag borde se till att min mamma får sin alldeles för många veckor försenade födelsedagspresent. Förutom just det jag redan har knappt med tid för att hinna med det som faktiskt är viktigt, vill min hjärna dessutom att jag ska fokusera på allt annat en potentiellt skulle kunna ta tag i. Exempelvis så blir det helt plötsligt väldigt viktigt att bli medlem på en sida för folk som stickar, trots att jag varken äger stickor eller garn. När jag inte längre hör de signifikanta ljuden av kaffebryggaren masar jag mig upp ur soffan, häller upp en orimligt full kopp åt en som bara för några månader sedan enbart drack en liten skvätt kaffe när det var gratis och i sällskap av andra.

Varför måste min hjärna gå in i protestmode? Varför kan den inte bara följa strömmen? Allt jag begär är lite koncentration på en delkurs som varit skit från dag ett. Som fått mig att vilja strunta i allt och gråta ut min frustration. Allt jag begär är lite jävlaranamma, lite vinnarskalle. Varför kan inte det vara jag när det känns som allra tuffast? Varför vill min hjärna bara lägga sig ner på marken och ge upp? Är jag inte gjord för att klara av sånt här? Borde jag lyssna på min hjärna och faktiskt strunta i allt?

Jag har dessutom ont i magen nu, för jag drack alldeles för mycket kaffe, åt två ljusa limpor till middag och känner att jag har fått huvudvärk på det. Jag tycker synd om mig själv trots att det enbart är mig själv jag har att skylla.

Får jag kalla mig för krönikör nu?

2018-05-23 12:32
Från juliaalicia

Hallå vet ni det sjukaste?! Min första text (bortsett från en insändare) finns nu i pappersformat nära dig (dvs om du bor i Hudiksvalls-/Ljusdals kommun)!! För att vara realistiska och inte hajpa detta till månen, så ska vi klargöra att det inte är någon stor tidning vi pratar om utan en väldigt lokal gratistidning(?). MEN vi ska inte sticka under stolen med att en redaktör faktiskt hörde av sig till mig och frågade om jag ville skriva denna gästkrönika åt dem efter det att redaktören hade läst min insändare och tyckt att jag skriver bra. Det är fan något att hajpa. Alltså att någon förutom min mamma eller bästa vän tycker att det jag skriver är bra. Inte för att deras åsikt på något vis borde nedvärderas, absolut inte, men vi måste ju faktiskt hålla upp pekfingret och säga att de är ju faktiskt lite partiska. Nog rabblat av mig nu, nedan ser ni en bild på min krönika, det skulle göra mig väldigt glad om ni tog er tiden att läsa den! Ni kan ju även passa på att bilda er en egen uppfattning huruvida redaktören, min mamma och bästa vän har rätt åsikt om mitt skrivande, men allra främst vill jag att ni tänker till om ämnet jag skriver om i krönikan. För det jag skriver om är ack så viktigt.

Här är länken till onlineversionen.

Utdrag från en skrivövning

2018-05-14 14:14
Från juliaalicia

Med ett glas rosé på en balkong i kvällssolen spenderade jag och Evelina lördagskvällen med att göra diverse skrivövningar. Detta är helt klart en underskattad form av umgänge. Skriva och ge kritik i en kombination av vin och trevligt sällskap, det kan ju nästan inte bli mycket bättre. Jag tänkte nu dela med mig av en text jag skrev under vår fina skrivsession, dels för att jag faktiskt blev nöjd och dels för att jag försöker bli bättre på att våga låta andra läsa det fiktiva jag skriver. Så here we go:


TEMA: FÖRSTA KYSSEN

Basen dunkar ännu i takt med deras hjärtan. Hon ser honom mellan de blinkande lamporna och havet av människor. De byter leenden med varandra. Hon får hans, han får hennes. Sedan står de där, öga mot öga, ansikte mot ansikte. Han ler hennes leende, hon ler hans. Det sitter som ett rep emellan dem, ett rep som är så spänt att det brister om de rör sig längre ifrån varandra och skulle de närma sig varandra skulle de implodera likt Big bang. De skulle gå från två till en. Och likt alla andra stora massor, dras de till varandra. Likt asteroider i rymden kolliderar de. Höft mot höft, läpp mot läpp. Oundvikligt. I kollisionen smälter de samman av värmen som uppstår. Deras hjärtan ändrar rytm och slår inte längre i samma stadiga takt som innan. Och repet som tidigare var spänt till bristningsgränsen är i stunden försvunnet, men så fort deras läppar släpper varandra kommer repet tillbaka och det enda de kan göra är att låta sina kroppar kollidera med varandra om och om igen.

Månadens guldkorn: April

2018-05-13 22:16
Från juliaalicia

Jag sa en gång för länge sedan att jag skulle börja med det här igen och nu känns det som om det är dags att jag gör som jag säger också. Så here we go, här är tre guldkorn från Aprilmånad!

1. PÅSK- Det var i och för sig slutet av mars/början av april som jag packade väskan och åkte hem över långhelgen. Det blev inte en klassisk påskhelg i backen, men det blev några härliga dagar på snö, i sol. Klassisk anglig och fest på långfredagen, skotertur på lördagen, längdskidsåkning några gånger under helgen och mycket tid gassandes i solen. Jag hann träffa kompisar jag inte hade sett på länge och lika så släkt. Det var en mysig och välbehövlig helg kort och gott.

2. VALBORGSDAGARNA- Väldigt roliga dagar där jag fick bära tyrolerhatt, dansa, umgås med härliga människor och vaska bubbel.

3. VIKKEN DÅ- Silvana Imam droppade denna pärla på musikfronten i April och det är i princip enbart den som hörs i mina lurar just nu. Vad jag än gör, vart jag än går så lyssnar jag på Vikken då och känner mig peppad, smått arg och redo att ta mig an vad sjutton som helst. Texten är så klockren och jag skulle gärna citera hela för er och diskutera innebörden av varje mening, men jag tänker att ni får kolla upp den själva och bilda er en egen uppfattning. Så jag lämnar er här med ett litet citat, för jag kan faktiskt inte hålla mig helt.

"Det här är mycket mer än rapmusik, det här är kvinnlig hämnd. Hämta dina vingar vi ska flyga, flyga, flyga hem".

"Jag vet, jag är ganska jävla grym"

2018-05-08 16:58
Från juliaalicia

Musiken strömmar upp längst spiralräcket som leder från källarvåningen till garderoben där vi hänger in våra ytterplagg. Det är fortfarande vitt ute, så vi trycker in våra mössor och halsdukar i ärmarna på våra jackor innan vi lämnar in dem i garderoben. De fnittras åt ingenting runt omkring mig och vi alla är ivriga att erövra dansgolvet. Vi vill känna basen slå i takt med våra hjärtan och vi vill skrika oss hesa i refrängerna vi inte riktigt kan texterna till. Så vi går ner för trappen, en efter en. Jag får ögonkontakt med en kille, han ler och jag ler snällt tillbaka. När jag närmar mig ser jag hur han sträcker fram handen, precis som i filmer när tjejen rör sig nedför marmortrappan i sin långa glamorösa klänning och den välklädda killen står där redo att ta hennes hand och hjälpa henne ner för de sista trappstegen. Så som den disneyprinsessa jag en gång drömde om att vara, tar jag killens hand. Och han utbrister "Vilken underbar kvinna!". Fortfarande med riktningen inställd på dansgolvet och utan att flacka med blicken hör jag mig själv säga "jag vet, jag är ganska jävla grym" och så fortsätter vi bort mot målet. Dansgolvet, musiken, euforin.

Såhär i efterhand är jag så glad och stolt över min spontana reaktion. Jag är glad att inte föll för jantelagen. Jag är glad att jag inte ursäktade mig, att jag faktiskt tog min plats och att min första tanke aldrig var att underkasta mig hans komplimang. Jag vill inte komma med ursäkter för mig själv och speciellt inte när det kommer till komplimanger. Jag tycker att en ska suga åt sig dem som en svamp och jag tror att när en svarat med ett "tack" istället för att skratta bort det och gömma sig bakom luggen tillräckligt många gånger, så tror jag att det tillslut börjar gå till ens huvud. Och det är inget fel med att tycka att en själv är ganska bra, för så länge du i alla fall behåller en fot kvar på marken så tror jag aldrig att det kan skada att låta din självkänsla och självförtroende blomstra.

Ska jag få skriva en krönika? skojjaru?!

2018-05-01 21:19
Från juliaalicia

Den 23 April publicerade Hela Hälsingland min insändare om "uteserveringstjafset" som pågår back home, dock med lite justeringar (som jag personligen tyckte gav min ton och min poäng en rejäl törn). Men hur som haver hörde en redaktör för Tidningen Hälsingland av sig och tyckte att jag hade skrivit en bra text och undrade om jag hade lust att skriva en gästkrönika till nästa nummer. Bekräftelse, bekräftelse, bekräftelse. Mitt språk duger, mina texter duger, någon annan än mina närmaste gillar det jag skriver. Jag kan, jag kan, jag kan! Det var i princip så mina tankar snurrade. Så min bitterhet över att de hade ändrat om min text dämpades lite, men jag måste säga att bitterheten finns fortfarande kvar någonstans där i bakhuvudet. Jag tycker inte att någon borde få ta sig rätten att ändra någons text utan att konsultera denne först. Punkt. Men det kanske bara är jag som flyger på rosa moln högt upp i luften, ovan all svenskhet, och faktiskt tycker att det jag skrev var mycket bättre än det de ändrade till. Jag vet inte hur det är för andra, men det jag skriver ligger mig alltid nära och det blir liksom som om någon skulle färga mitt hår medan jag sov när någon ändrar i min text utan att jag får veta om det. Liksom en dag vaknar en upp och ens hår är inte längre brunt utan blont. Kanske lite hårt, men mina ord är mina och jag har väldigt svårt att släppa ifrån mig dem. Men nu är det dags att släppa den där irritationen och lyckas skriva en vettig krönika som de vill publicera, som andra vill läsa och som inte bara gapar tom. Så hejsan prestationsångest nu far vi!

Här är btw online versionen av texten, som är ännu mer förändrad: INSÄNDARE

Till er killar:

2018-03-22 14:16
Från juliaalicia

Alla behöver vi någon förebild och det kan vara allt från en nära släkting till en storskalad kändis. Jag vet inte riktigt om ens förebild är ett aktivt val en gör, men vore det de skulle jag uppmuntra alla att se till bland annat Felix Sandman och Hampus Nessvold. De har påbörjat något stort, de har startat en konversation. Hampus med sin bok "Ta det som en man" och sina föreläsningar, Felix med ärligheten i sin låt i melodifestivalen och i intervjuerna kring den. De har öppnat upp för att killar ska våga omfamna sina känslor istället för att förtycka dem. De har visat att det är okej att känna och att det är viktigt att våga prata om det. Jag blir glad av att tänka på att det finns killar som dessa som faktiskt gör något som troligtvis genererar i förändring i det långa loppet och jag hoppas att fler vågar hoppa på deras tåg. Dessutom kom i dagarna satsningen "allt vi inte pratar om" i rullning och då släpptes bland annat en podcast samt en bok med samma namn. Detta av Ida Östensson och Thor Rutgersson. Det är precis det här vi behöver, vi behöver att killar börjar prata med varandra på ett genuint och ärligt sätt om saker som känns jobbigt och svårt. Det är här vi skapar förändring som hjälper alla i längden, det är fan på tiden att män inte längre ska vara överrepresenterade i självmordsstatistiken och det är fan på tiden att mäns känslor slutar ta ut sig i form av våld. Så till er killar: läs dessa böcker, lyssna på dessa poddavsnitt, ha killmiddagar och framförallt prata med era kompisar om saker som känns jobbigt!

Vad är det bästa med Uppsala?

2018-03-12 13:00
Från juliaalicia

Häromdagen var jag på förfest och fick frågan "vad tycker du är det bästa med Uppsala?". Jag har för mig att det var en lista på topp 3 som efterfrågades. Jag kunde inte riktigt komma på något mer än nummer 1 på listan då, men nu har jag funderat lite och kommit fram till följande:

1. Att det alltid finns något att göra- studentlivet här är grymt! Det finns fester i överflöd, aktiviteter som spelkvällar, pubquiz osv., flertalet nationer, kårer, föreningar och annat att engagera sig i, kurser att ta på kvällarna (jag går exempelvis en kurs i folkdans varje onsdag). Att det alltid finns något att göra är så kul, men också så svårt eftersom en inte kan hinna med allting som en hade önskat. Det finns ju liksom även en hög med studentlitteratur som behöver läsas samt en och annan tenta som bör skrivas.

2. Alla otippade nya människor en träffar- först träffar du en bunt främlingar som blir dina kursare och förhoppningsvis har du lika tur som jag och får riktigt fina vänner därigenom. Får du inte det så är det lugnt, för det är bara att gå till någon nation! Gå på en gasque, jobba, gå med i en förening eller bara häng på valfritt ställe; du kommer tillslut hitta någon likasinnad. Du kommer, med stor sannolikhet, hitta vänner för livet här i Uppsala!

3. Energin- Du blir omgiven av folk fyllda med motivation, så de gånger du tvivlar eller inte riktigt orkar så finns det alltid någon i din omgivning som pushar och motiverar dig att kämpa på.

Jag rekommenderar verkligen alla att studera i en "riktig studentstad"! Fördelen med Uppsala jämförelsevis med exempelvis Norrköping(av den uppfattning jag har skapat mig från min kompis umgänge där) är att här träffas verkligen folk utöver programgränserna, nationerna blir liksom ett nav av människor från olika program/kurser med olika mål i livet. Nackdelen med Uppsala är tyvärr att vi inte har ovvar, men det slutade typ där. Folk påstår även att pysslet med att hitta bostad är ett helvete här(typ som i alla andra städer i hela landet), och ja har du inte stått i bostadskön så kan det vara lite kärvt. Men är du bara lite flexibel och redo att kompromissa på dina idealistiska boendeformer så löser sig allt.

Så vad sammanfattar vi detta som? Jo, kort och koncist så räcker det att säga plugga för det är intressant och roligt. Bo i en studentstad för det gör de tuffa dagarna med mycket studier lättare att ta sig igenom och våga ta steget!

hemlängtan

2018-03-11 20:21
Från juliaalicia

Jag undrar om kyrkan skulle anse att hemlängtan är djävulens påfund eller guds gåva? Jag är nog inte tillräckligt insatt i kyrkans tissel och tassel för att avgöra detta, men det är ju ett jävla helvete att längta hem, samtidigt öppnar det ens ögon för vad en faktiskt har... Det liksom kliar i bröstet och fötterna vill bara springa norrut, hemåt, snabbt. De minnen som dyker upp är enbart de allra bästa och därför svämmar ögonen över gång på gång. Jag har aldrig varit den som längtade hem tills nu, nu när hem inte längre bara är en vecka bort och varar tillvidare. Nu är hem en "semesterort" dit en åker för att slappna av, inte för att leva sin vardag. Det känns ganska sjukt måste jag medge. Jag missar i detta nu den bästa vintern på länge, men får väl förhoppningsvis den mest uppskattade sommaren hittills sen när jag kommer hem i juni...

Vi ses i sommar Hälsingland!

En kvinna i vasaloppet?!

2018-03-04 10:04
Från juliaalicia

Vi kvinnor har banne mig kämpat oss till allt. Att få starta i vasaloppet har inte ens varit en självklarhet innan 1981. Att tacka har vi två kvinnor som klädde ut sig till män och trotsade reglerna och en intervju med en av dem hittar du här.

Det var alltså efter att idrottsläraren Margit Nordin ställt sig på startlinjen år 1923, som det efteråt infördes ett förbud mot kvinnligt deltagande. Nordin togs sig igenom hela loppet tillskillnad från tre män som bröt. Hon kom dock sist av alla som tog sig till mållinjen och det tyckte männen var ett tillräckligt bra belägg för att argumentera att Vasaloppet var ett onödigt uthållighetsprov för kvinnor. Det är så banalt att det är skrattretande. År 1978 klädde två kvinnor ut sig till män och ställde sig på startlinjen. Året efter fick kvinnor åka öppet spår, men det var inte förens 1981 som det var grön skylt för kvinnor att åka det riktiga loppet. Om den maskerade kvinnan i Vasaloppet går det att läsa mer om i intervjun på KIT, vilket jag rekommenderar alla att göra. Tänk att det alltid finns kvinnor att vara tacksam gentemot, till och med när det kommer till så "små" saker som att få åka Vasaloppet.

Med det sagt önskar jag alla lycka till i spåret idag och att vi alla skickar ett gemensamt tack till de två utklädda kvinnor som gjorde det möjligt att vi idag har möjligheten att få kämpa oss igenom detta lopp sida vid sida med männen. Så tack Birgitta och Britt, ni har skapat förändring och det är vi alla tacksamma för.