RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-07-14 07:42:55

upsanddowns blogg

upsanddowns blogg på Nouw

HYPNOTISERAD

2019-01-13 21:01
Från upsanddowns

Genom mitt jobb har vi en friskvårdspeng och innan 2018 var slut hade jag en hel del pengar kvar. Jag loggade in och letade under kategorin "vikt och kost". Där hittade jag något som kallades viktkontroll hypnos. Hade absolut ingen anning om vad jag gav mig in på och om jag ska vara ärlig så hade jag svårt att tro att man faktisk kan bli hypnotiserad. Men hoppet är det sista som överger en och jag hade ju som sagt en stor summa pengar kvar. Jag gick in och beställde.

I fredags var jag där. Och vilken kvinna jag träffade. Jag var där i en timme och trettio minuter. Känslan av att bli hypnotiserad var underbar. En slags fridfullhet infann sig, en härlig drömkänsla.

När hon såg att jag var i hypnos bad hon mig prata fritt om allt som kom upp i huvudet. Först kom inga tankar men sen kom det saker, som vi pratade om vart efter de kom upp. Hon ställde frågor.

Jag tror kanske inte att jag har några skellet i garderoben, eller många olika känslor och upplevelser som jag gömt bort i mitt inre. Men vem vet. Min stora fråga är om jag sörjt min pappas snabba bortgång färdigt.

Innan jag gick ifrån hypnotisören fick jag med mig orden om att jag duger som jag är. Hokus pokus? Ja vem vet. Men något har hänt.

Idag sa min man till mig ( som inte vet vad jag har gjort ) att jag verkar mycket gladare. Och på något sätt känner jag mig lättad och mer fridfull. Sen om det generar i viktnedgång, vet jag inte. Men någonstans måste jag hitta mig själv, och få en bättre självkänla och göra bättre val i min vardag. Jag är på gång. Första jobb och nya livet veckan avklarad och jag känner mig hoppfull.


Tog fram dessa två böcker i kväll som är en del av mina nya val i livet. Kändes så skönt att få allt på pränt. Nu är jag på gång


Carina

Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer

2019-01-11 23:41
Från upsanddowns

Någon sa det när mina äldsta barn var små, inser först nu hur rätt det var.

Att skillnaden mellan de stora barnen och minstingen är 9 och 11 blir allt mer påtaglig. Speciellt när jag var på apoteket igår. Lite roligt ändå.

Ikväll är min man borta, han kör hockeylagets A-lag på bortamatch. Äldsta dottern är ute med kompisar och festar. Mellanbarnet 16 år är ute med kompisar och minstingen sover.

Jag är trött, men inser ändå att jag kommer att ha vissa svårigheter att somna och slappna av i kväll. Dels för hur det går för mannen att köra bussen, det är många mil, sent och halt ute. Sen undrar man hur det går för dottern, hennes andra utekväll med kompisar. Man känner att man är på helspänn, kommer man få något samtal för att rycka ut eller inte? Är lite orlig när det är alkohol med i bilden. Men hon är 18 år. Men samtidigt slutar man ju inte vara förälder för det.

Hunden gör mig sällskap i sängen medans hans matte är ute på gallej. Jag tycker att det är så mysigt, min man håller inte riktigt med så vilken tur vi har att han inte är hemma då.

God natt.. Snart ny dag, nya möjligheter.

CARINA

När orken är slut!

2019-01-08 22:29
Från upsanddowns

Ny dag. dag nummer två på jobbet efter långledigheten. Sov dessvärre för få timmar natten mellan söndag och måndag och natten mellan måndag och tisdag. Så idag är jag helt slut.

När jag kom hem fickjag och minstingen lite tid tillsmanns. Vi ska göra ett stall av kartong till hennes Schleich hästar. Så innan middagen målade vi stallet både invändigt och utvändigt.

Efter middagen, som idag bestod bara av kyckling och grönsaker vilket var en succe för hela familjen, vilket glädjer mig. Så tog vi en kvällsfika som innefattade att vi rensade bort lite julchoklad. Tacksam att vi hjälptes åt. Samtidigt som jag blir så trött på mig själv att jag inte stod emot. Jag behöver inte de extra kalorierna överhuvudtaget.

Efter det hamnade jag i koma i soffan, mellan tvättmaskinerna. Har nämligen fått Candy Crush abstinens. IGEN. Konstigt att man kan spela ett spel och så fastnar man på en bana och spelar inte överhuvudtaget på flera månader. Sen helt plötsligt spelar man igen och allt lossnar. Så nu är det kört ett tag framöver. Tur man har 5 liv sen är det stopp.

När jag satt där i soffan helt matt och besviken på min oförmåga att inte tacka nej till chokladet ringde min vän. En av mina bästa vänner. Hon var så glad. Sprudlande glad, och det var så länge sedan jag hörde henne så.

2015, samma dag som jag fyllde 40 år fick vi veta att hon drabbats av bröstcancer. Och jag vet att prognosen är relativ ljus för bröstcancer, men min vännina hade den värsta sorten där oddsen var 20% att överleva. Idag hade hon fått veta att hon ska få ett nytt bröst redan i slutet av denna månaden. Och allt jobbigt jag kände bara försvann. Jag blev så glad. Hon är värd allt gott. Hennes liv har inte varit lätt de senaste åren på många plan, men nu hoppas jag verkligen att det vänder.

Det härliga samtalet fick mig att ta på mig träninskläderna och bege mig ut i snöblasket med hunden. Det blev ingen lång runda, men jag gick snabbt. Bara stolt över att jag kom ut överhuvudtaget. Nu sitter jag nyduschad i soffan och ska gå och lägga mig och sova snart. Måste få fler timmars sömn i natt.

Innan jag somnar ska jag även tänka på min framgång med en elev idag. Vi avslutade första långa skoldagen idag med flaggan i topp. Hen jobbade på så bra, och hen blev klar med alla uppgifterna på samma lektion. Plötsligt händer det.

Nytt år, nya mål

2019-01-07 22:49
Från upsanddowns

Hej bloggen, och hej ni som följer mig, om ni nu finns kvar där ute.

Det har varit en lång frånvaro men ska verkligen försöka återuppta skrivandet här. Känner att jag behöver få ur mig en hel del, så mina vänner slipper höra på det. Skämt och sido.

Året som varit har verkligen inte varit så bra, opererade min fot för hallux valgus och jag hade inga roliga månader efter det. Att det skulle göra ont visste jag, de första fyra dagarna var inte kul. Efter två veckor började det verkligen bli lättare. Då var det dags att ta stygnen. Två dagar efter blev jag inlagd på sjukhus för infektion. Och då var smärtan hemsk. Det var nära de öppnade upp såret för att skölja ur, men jag hade tur och slapp det. Efter det gick det lättare ett tag, tills jag veckan innan jag skulle börja jobba snubblade och fick en fraktur i tån. När de väl läkt visade det sig att de hade glömt en benbit i foten så i mars ( jag opererades i okt -17 ) öppnade de upp foten en sista gång. Efter denna resa han jag inte hämta mig och komma igen med min träning. Och det var hemskt jobbigt psykiskt.

Detta har gjort att jag även fått problem med min höft då jag belastat fel under en längre tid. Vilket innebär att jag inte tagit tag i min träning och min kropp. Vilket lett till att jag gått upp för många kilo. Men nu är det dags att ta tag idet. Behöver all pepp i världen jag kan få. Som pepppresent till mig själv köpte jag därför en fitbit versa i julklapp.

Har du några bra tips, vart jag ska börja med mitt projekt -12 kg? Snälla GIVE IT TOO ME. Det kan vara allt från bra instagramkonto, bloggar eller någon bra sida på nätet. Jag tar tacksamt emot. Kanske har du samma bekymmer som mig, så vi kan peppa varandra?

Jag började nytt jobb i augusti efter 10 år på samma ställe, det var spännande. Hade en tuff början men nu har jag landat och hittat min plats. Men saknar mina gamla kollegor som verkligen kände MIG och som vet vem jag är och vad jag kan. Jag hade väldigt många vänner att vända mig till på mitt gamla jobb, nu har jag några få. Känns lite ensamt och jag är inte van vid det. Men nyttigt.

På mitt nya jobb har jag mycket att bevisa vem jag är och vad jag kan och det peppar mig väldigt mycket.

Bästa peppen att ta sig ut nu på kvällarna är hunden, vår Atlas. Så mycket lättare att ta sig ut och så slipper man vara ensam.

Nu väntar John Blund på mig, första arbetsdagen sen 21 dec och det känns. Nu är jag slut som artist.

GOD NATT

Sjuk tonåring p g a stress

2017-07-08 06:43
Från upsanddowns

Mitt äldsta barn, Emilia 17 år har Aspergers syndrom. Hon fick sin diagnos i mitten av åttonde klass.

Hela hennes tid på högstadiet försökte jag berätta för skolan vad mitt barn behövde, vad hon hade för extra behov och vilka som var hennes styrkor. Utredningen pågick och hon mådde dåligt sen årskurs 6. Hjälpen i skolan var minimal. Men Emilia bet ihop och körde på. I skolan var hon pigg och glad. Hon borde få en grammis faktiskt. Hur man kan orka att hålla ihop i skolan och spela ett skådespel för att passa in och vara som alla andra. Vilket jobb.

Men till slut var måttet rågat. I februari i nian hade hon så stora minnessvårigheter att vi fick söka läkarvård. Hon kunde äta frukost två gånger, en gång kom vi på henne med att gå och känna på sin handduk. Då visste hon inte om hon hade duschat eller inte. Hon var som en dement, hon frågade saker om och om igen. Hon kunde fråga samma sak 10-20 ggr/ dag. Som ni förstår var situationen ohållbart och vi var mycket oroliga föräldrar.

Läkaren på vår vårdcentral, tog verkligen situationen på allvar. Emilia fick lämna en massa blodprover och göra en magnetröntgen på hjärnan. Allt var tack och lov bra. Vi fick sen träffa en neurolog som var fantastisk. En äldre herre som träffat många barn med diagnoser. Han pratade till Emilia! Han konstaterade stress. Summan av allting, hon en tjej i tonåren, höga krav på sig själv, betygshets i skolan med tanke på stundande gymnasium och dessutom ha en diagnos också som man INTE vill ha och inte vill att någon ska veta gör inte situationen lättare. Han sa att det var mer än tillräckligt för att få bägaren att rinna över.

Jag kämpade och krigade med hennes skola, som faktiskt knäckte henne. Emilia gick upp 10 kg i vikt också under denna perioden. Vilket inte gjorde att hon mådde bättre.

Hon fick naturligtvis dra ner på skolan, så kallad anpassad skolgång. ( Hon hade redan apassad skolgång, men vi fick minska hennes skoltid ytterligare. ) Det ledde till att hon fick F i idrott, svenska och engelska. Och som ni säkert vet är det ett måste att ha med sig både svenska och engelska om man ska komma in på något gymnasieprogram.

Hon kom därför in på IM. Ett individuellt program, där hon läste svenska och engelska. Det innebar att hon gick i skolan 4 dagar i veckan. 4 korta dagar, vilket var perfekt för henne. Ett år på halvfart, att hinna komma igen och må bra.

Vårt första möte med skolan i aug -16 så kände jag direkt att det här var anpassat för mitt barn. De såg henne och de FÖRSTOD hennes svårigheter. Där kände jag att jag som mamma kunde släppa taget om mitt barn. Att jag inte behövde ligga steget före hela tiden utan de hade koll på mitt barn. Skulle skolan på teater så visste skolan att hon behövde förberedas eller att vi fick hitta andra genvägar eller andra strategier. Allt beroende på hur hon mådde just då.

Fram till jul gick det bra och hon gjorde framsteg i svenskan. Men sen efter jul, gick det STRÅLANDE. Emilia fick då assistent, på nästan alla hennes lektioner. Då var det som hon blommade ut. Nu började de även prata om att hon faktisk hade en chans att få E i engelska som hon aldrig ens har varit i närheten av. Hon gjorde nationella prov i både svenska och engelska och klarade det. Hon lyckades knipa ett D i svenska och ett E i engelska och idrott när hon lämnade skolan och tog sommarlov.

Hon har nu dessutom kommit in på sitt förstahands val på gymnasiet. Djurvård. Jag är så stolt över henne. Detta året har gett henne så mycket. Hon har en tro på sig själv och på sin egen förmåga. Hon tar promenader självmant och vill röra på sig.

Nu gäller det bara att mottagande skola har samma förståelse och att vi kan övertyga dottern att kanske läsa utbildningen på 4 år istället för tre så att hon får det i lugnare tempo så att vi inte riskerar ohälsa igen. Det är det inte värt. Men jag kan förstå att är man 17 år så vill man inte gå 2 år längre i skolan än alla andra. Men det återstår att se.

Några veckor innan sommarlovet ringde hon till sin farmor och frågade om inte de kunde åka på solsemester ihop. Farmor tyckte att det var en lysande ide. De bokade en vecka på Rhodos tillsammans. Att farmor dessutom betalade 2/3 av resan var en bonus. Idag har de åkt. Jag tror de kommer få det underbart. Emilia får lugn och ro, inga småsyskon som stör. Och dessutom få sol och bad och god mat också gör ju inte veckan sämre.

Det enda som är jobbigt som förälder är att Emilia har svår jordnötsallergi. Tänk om något händer när de är iväg. Det hände ju faktiskt oss i Bulgarien 2008.

Bilderna i mitt inlägg kommer ifrån henne på hennes resa. Jag tror hon har det bra, vad tror ni?

Kram Carina

Sleepless

2017-07-08 06:41
Från upsanddowns

Godmorgon, god middag, godnatt. Ja för i ärlighetens namn så vet i katten vad det är just nu.

Vaknade vid halv fyra och hör att någon av tonåringarna är uppe. Går på toaletten och lyssnar vem av dem det är. Men hör inget mer.

Väl tillbaka i sängen så börjar mina tankar snurra. Jag ska nämligen opereras i höst och det har gått väldigt fort. Från första läkarbesöket tills att jag var på bedömingssamtal hos ortopeden och de i sin tur sa att det var dags att operera.

För över åtta år sedan sökte jag för mina fötter då jag hade ont i mina tår. Det värkte något fruktansvärt framförallt när jag åkte hem efter en arbetsdag. Jag var då hos en läkare som berättade för mig att jag hade två åkommor i mina fötter. Både Hallux valgus och hallux rigidus. Hallux valgus är snedställd tå och Hallux rigidus innebär stel stortå.

Hallux valgus vet de flesta vad det är. Halluux rigidus innebär att jag inte kan röra min stortå så mycket, vilket innebär att varje steg jag tar påfrestar mina stortår. Och kroppens eget försvar då blir att det bildar benpålagringar på den onda leden. Så de sista månaderna har jag börjat få en rejäl knöl uppe på foten. Vilket innebär att jag har haft ganska besvärligt med skor sista tiden. När jag till och med inte kan gå i mina gympaskor som jag älskar och som jag har betalt alldeles för mycket för. Då är gränsen nådd. Haha

Sagt och gjort efter min resa till Bulgarien med jobbet så var måttet rågat med min fot. Ringde och bokade en tid på vårdcentralen, men det var flera veckor bort för det var ju ingen brådska.

Var hos läkaren tisdagen den 27 juni. Det besöket resulterade till att jag fick remiss till röntgen. En drop in tid. Eftersom jag ändå hade tagit ledigt från jobbet så åkte jag till sjukhuset och röntgade direkt samma dag. Lika bra att få det gjort. På torsdagen ringde läkaren och sa att han hade fått röntgenbilderna och skickat remissen.

Jag hade i mitt huvud ingen aning om det ens var så illa att en operation skulle bli av, utan tänkte att det här kommer att ta tid. Först ska man få en tid till ortopeden och det tar säkert 3 mån, och OM det ens blir operation tar ju det minst 2-3 månader till. Vilket även kanske var den tiden mitt huvud behövde. Och i ärlighetens namn, det hade passat mycket bättre på mitt jobb. Jag tar nämligen emot en förskoleklass i augusti vilket innebär ett ganska krävande arbete att få ihop en hel klass, med de olika behov den kräver. Det är ju inte helt optimalt att vara borta ca 2 mån från jobbet.

På måndagen, alltså 6 dagar efter jag har varit hos läkaren på vårdcentralen ringer telefonen 9.30 på morgonen när jag precis hade lämnat Emil på körskolan. Jag svarar,

- Hej, jag heter Lotta och ringer från ortopediska kliniken. Vi har fått in din remiss och undrar om du vill komma till oss klockan 17.30 idag då vi har fått in ett återbud.

Där låg min haka på bilgolvet och ligger troligen kvar.

Jag blev helt ställd, men bestämde mig för att ta tiden. Bättre att få det gjort och jag hade ju faktisk semester. Kliniken som jag skulle till ligger dessutom 12 mil bort så det passade ju utmärkt när jag hade semester.

Emilia, äldsta dottern och en kompis hängde med. Besöket gick snabbt och det var inga tveksamheter om att läkaren tyckte att det var dags att operera. Och det blir operation inom 2-3 månader. Jag borde haft någon med mig inne hos läkaren. Någons om kunde tänka för mig och ställa de kloka frågorna. De som jag inte hade förmåga till just då. För jag var inte riktigt med i huvudet. Det hade gått lite snabbt. Så nu har jag tusen frågor och inga svar.

En av frågorna jag brottas med är lokalbedövning eller sövning? Operationen tar bara 20-40 min. Men vill jag verkligen höra när de sågar och spikar i min fot? Någon som har erfarenhet? Kanske får man så mycket lugnande att man domnar bort lite ändå? Lokalbedövning känns ändå lindrigare då operationen går fort. Blir man inte väldigt trött efter att ha varit sövd en längre tid efter? Illamående???

Ja frågorna är så klart många och kliniken är nu stängd tre veckor framöver. Så jag får så snällt vänta på att få alla svaren.

Jag hoppas i alla fall att jag kan springa igen efter operationen och återuppta min träning där jag är idag. Jag får hoppas att jag har så ont i foten att jag inte ens tar mig ut till köket så att jag inte tröstäter för mycket.

Fick denna bilden av en kompis, älskar den.

Kram alla

Carina

Ps hoppas du har fått sova gott i alla fall.

Vilken dag

2017-07-07 00:13
Från upsanddowns

Idag startade dagen lite senare än vanligt. Klockan åtta slog Ella och jag upp våra bruna ögon. Så härligt att börja dagen utvilad.

Jag han inte med så mycket mer än att vakna innan en vän skrev och frågade om hon fick komma med sina barn. Anton 1 år och Melker 3 år. De ville komma strax efter kl 9. Självklart fick de komma men jag sa att jag var tvungen att plocka lite hemma under tiden. De stannade någon timme. Sen tog jag tag i dagen rejält. Plockade och städade. Ellas rum fick sig en rejäl upplyftning.

När jag var klar inne gick vi ut i solen 45 minuter och njöt av sommarvärmen som tittade förbi.

Älskar alla blommor som blommar i trädgården just i detta nu.

Emilia klippte gräset sen och jag fixade med all tvätt. Den fixade vi ordning på altanen och fyllde vår nya friggebod med lite pinaler. Och mer ska det bli.

I  natt kommer jag sova gott. Kroppen är trött och huvudet mår så bra av att känna att jag fått så mycket gjort idag.

Imorgon alla Emilias väskor packas då hon åker till Rhodos på lördag morgon med sin farmor. Berättar mer om det när jag berättar om Emilias skoltid detta läsår som varit.

Jag är sjukt stolt över henne. Och det hon har presterat.

Med denna bild på mina tjejer och mig säger jag god natt.

SWEET DREAMS

Carina

THE INSTAGRAM TAG LIST

2017-07-05 18:20
Från upsanddowns

Häng gärna på denna roliga instagram tag list. Ta gärna och skriv ditt och tagga mig. Här är frågorna:

Vad heter du på instagram?

- carina1975

Hur många följer du och hur många följare har du?
Jag följer 554 och har 300 följare.

Hur länge har du haft instagram?
Jag har haft instagram sedan 2012.

Vad står det i din profil?

Hur ser din profilbild ut?

Hur många inlägg har du totalt och hur många lägger du ut ungefär per dag?

Jag har 816 inlägg totalt. Det är väldigt varierande hur ofta jag gör inlägg. Det kan vara flera på en dag men också kanske ett i veckan. Det beror ju helt på vad som händer och sker.

Är likes och kommentarer viktiga enligt dig?

Självklart är det viktigt med likes.

Vad skulle du göra om alla dina följare blockerade dig?

Undra hur det kunde ske? Måste ju vara omöjligt... :)

Hur ofta kollar du på instagram?

För ofta!

Brukar du ha filter på dina bilder?
Inte så ofta. Men någon gång ibland.

Brukar du hashtagga mycket?
Inte så ofta.

Har du många selfies?
Några men jobbar på att tycka bättre om mig själv.

Använder du några andra sociala medier?
Facebook, twitter (används dock inte alls ofta), snapchat (carina1975) allra mest och bloggen.

Listan är lånad utav @bellefix .

TREDJE DAGEN

2017-07-05 17:44
Från upsanddowns

Det är min tredje semesterdag idag. Eftersom vi skulle iväg vid lunchtid för att sonen skulle köra manöverprov för moped så bestämde vi oss för att vi skulle äta brunch vid elvatiden. Pannkakor blev beställt så sagt och gjort.

Innan dess han jag med en liten promenad då jag känner att jag måste tagga till lite med mer träning. Och har man stora barn så är det en fördel att de kan ta hand om sin lillasyster 30 min när jag är ute. Så det han jag med. Och det var inte vidare ansträngande för storebror heller då minstingen satt kvar på samma ställe när jag kom hem som när jag lämnade henne.

Har ofta sitter ditt barn med en iPad? Har ni begränsningar i ert barns skärmtid?

Som pricken över i et nu när vi ska renovera/bygga ut har diskmaskinen gett upp. Så igår fick vi beställa en ny. De känns så trist med de pengarna just nu. Nu vill vi ju ha alla pengar till utbyggnaden. Men sånt bestämmer man ju inte över. Och det är ju verkligen ett ilandsproblem.

När vi hade hämtat sonen så åkte vi till frisören. Då passade syrran på att ligga i bollhavet. Hon älskar det. Bilderna säger allt, eller hur?

Även om man har semester så måste jag ändå påtala hur trött jag är. Dagen har varit intensiv, och tyvärr lite körig. Det blir gärna så i en familj med barn med NPF problematik. Gap och skrik och stress innan vi kommer iväg är väldigt vanligt förekommande och det tar på mycket på min energi och ork. Semestern är ju inte bästa tiden för de här barnen heller då vardagen och rutiner är det som de mår bäst av. Ibland (läs ofta) önskar jag att fler människor, nära vänner och släkt förstod hur vår vardag kan se ut.

Det är så mycket som jag vill berätta men jag ska försöka bli lite proffsig i mitt berättande. Inte som nu då jag skriver allt och lite till. Jag behöver bli lite strukturerad. Saker som ligger på hög är att berätta om Emils utredning, midsommar, followtrain, Emilias resor och min väntande operation. Men som sagt. Struktur.

Nu hoppas jag maken kommer snart. Ni får hålla tillgodo med några fina bilder så länge. Jag har enorm längtan efter sol och värme och kanske lite solbränna.

Ha det bäst så länge. Kram Carina

SEMESTERMODE delux

2017-07-04 23:21
Från upsanddowns

Hej, hur har ni det där ute?

Det var ett tag sedan sist. Tänkte göra ett försök igen.

Idag är det tisdag och min andra semesterdag. Jag har varit borta mellan 9-14.00 idag så nu hamnade minstingen och jag i soffan. Hon ser på Bokstavlsandet på urskola.se. Och jag tänkte passa på att blogga lite.

Min träning hänger i, och jag älskar det. Tyvärr han jag inte nå mitt största delmål innan semestern. Men jag tar ändå semester med en känsla av att känna mig nöjd med vad jag har presterat och jag känner att jag duger. Givetvis kommer jag inte sluta träna för det men, jag har hittat en balans och vad gör det om det tar mig 3 år att gå ner allt? Ingenting, för det ska ju faktiskt vara hållbart resten av mitt liv.

Sonen var på körskolan på förmiddagen då passade yngsta dottern och jag på att göra ärenden på stan samt att åka till Folkparken med värsta matsäcken. eller fikakorgen är väl mer rätta ordet. Hon stormtrivdes. En arbetskamrat kom dit med sin son också. Det var jättetrevligt. Jag hade kunnat vara kvar en eller två timmar till om inte min son hade velat hem mer eller mindre direkt efter körskolan. Han var trött.

Senast jag bloggade pågick hans adhd utredning. I februari blev utredningen klar. Vår son 15 år har medelsvår adhd. Mycket har hänt sedan dess, men det berättar jag en annan gång. Nu har vi tre barn med diagnos. Äldsta dottern har Asperger, sonen har adhd och sladdisen har en lindrig CP skada.

Vi har tillsammans med barnen startat ett projekt hemma. Projektet innebär att vi ska bygga en friggebod för att få ut alla våra trädgårdsverktyg, när den är klar ska vi rensa vårt garage med tillhörande förråd för att sen göra ett rum åt äldsta dottern i den delen av huset. Sen får sonen överta hennes rum som är betydligt större än hans rum. Så att han kan få mer plats till kompisar på rummet. Men för att vi skulle kunna genomföra projektet så pratade vi med barnen att vi behöver hjälpas åt. Annars har vi inte en chans att klara och orka med det. Ikväll var det världens teamwork och jag älskar verkligen när vi gör saker tillsammans. Emilia tog lillasyster Ella och var med henne inne, medans vi andra tre la golv i friggeboden. Så kul att göra det tillsammans. Nästa vecka kan jag börja måla friggeboden. Ska bli så kul.

Jag har så svårt att hålla fokus när jag skriver. Det blir lite mer som en dagbok, men jag tänker att ni läser ju för att ni vill, inte för att ni måste.

Ha det bäst CARINA

PS skulle lagt till lite bilder men lyckas inte. Någon mer än jag som har problem med det? Hoppas jag löser problemet snart så att jag kan lägga till lite bilder till mitt inlägg. Jag tycker liksom bilderna gör bloggen. Nu väntar sängen, godnatt.