RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-08-02 20:45:06

morlillamor

Min sanning...

2016-03-07 02:51

Det här med att blogga... det är verkligen inte min grej.

Jag har inte tid, jag tar mig inte tid, jag glömmer bort, och jag har inget vettigt att skriva som någon annan vill läsa.

Med det sagt...

Nu har jag något vettigt att skriva.

Jag behöver skriva av mig.
Tala om för hela världen hur besviken jag är på de som svikit mig de senaste åren.


Ni som "känner" mig vet att jag genomgick en skilsmässa 2014 från A. Efter ett år som gifta.
Orsaken till den har det spekulerats vilt om.
Jag har aldrig sagt min mening om saken.
Det har gjort att all skuld lagts på mig, och jag har bara svalt det och låtit det vara.

Inte längre.


Det var en kväll/natt i april 2014.
A kom hem från jobbet, jag hade gått och lagt mig.
Jag sa ingenting när han kom hem för jag hörde att han pratade i telefonen.
Han pratade med en av hans vänner.
Trots att han satt på övervåningen, så hörde jag hela deras samtal.
A berättade hur han hade stött på en tjej på hans jobb, men att hon nu sagt att hon bara ville att de skulle vara vänner. Och han hade det ju trots allt rätt bra med mig. De pratade också om hur hon stötte på andra killar på jobbet.

Tyvärr hade jag redan vetat om det här. Jag hade misstänkt det ett tag.
A blev annorlunda med sin mobil. Han har aldrig brytt sig om den, men helt plötsligt hade han börjat sms´a massor. Och så fort han fick ett sms så röck han till sig telefonen snabbt och vände sig bort för att läsa.
Jag förstod att något var på gång.
Jag gjorde därför något som jag aldrig trodde om mig, att jag skulle göra.
När han lämnade telefonen obevakad, så läste jag hans sms.
Alla hans äckliga, flörtiga sms.
Han svek mig något så totalt! Gick bakom ryggen på mig. Vi var nygifta. Vi försökte få barn. Och han svek mig.


Dagen efter jag hade hört samtalet mellan A och hans kompis, sa jag till honom att jag visste om "J". Jag visste allt.
Han blev stel och sa typ ingenting.
Till slut fick han ur sig att han tyckte att vi skulle bo i varsitt av husen. Leva våra egna liv ett tag. "Pröva våra vingar" med andra. Jag tyckte han var dum i huvudet. Vi var nygifta. Försökte få barn. och skulle prova våra vingar med andra. Nej tack!

Efter någon dag frågade han mig om det var ok att han fortsatte sms´a med "J".
Idiot som jag är så sa jag "Ja".. Men om du gör något med henne är det slut.
Och han fortsatte.
Jag mådde dåligt. Skitdåligt. Magen knöt sig så fort jag hörde ett plingande ljud. Jag ville kräkas hela tiden.
Han skrev.. och han skrev.. När vi åt. När vi var med vänner. När vi tittade på film. När vi låg i sängen.
Till slut sa jag att jag inte ville att han slulle skriva med henne mer. Att det inte kändes bra.
Han tyckte att det gjorde väl inget. De var ju bara vänner ändå.
Men jag läste hans sms fortfarande.
Jag såg allt.

På sommaren skulle jag iväg på GU-F i två veckor. När jag sa att jag ev. tänkte ställa in det blev han grinig. Han hade ju planerat att hans kompis skulle komma och bo hos oss i en vecka under tiden jag var borta.
Jag åkte.
När jag kom hem läste jag hans sms igen.
Hans kompis hade såklart inte varit där.
Däremot hade han träffat henne. Såklart. Jag hade inte väntat mig något annat.

Det var vidrigt att läsa om hur de hade åkt iväg med hans MC, hur de hade stannat och ätit glass. Att han hade träffat hennes barn. (Ja hon hade också ett förhållande såklart)
Alla komplimanger han gav henne.
Fy faan..
Jävla svin

När vi pratade om det en gång, sa jag till honom att det värsta av allt, var att han inte ens hade bett om ursäkt.
Svaret jag fick var att han tyckte inte att han hade något att be om ursäkt för.
Nej.... okej...
Den meningen var droppen för mig.
Jag visste att nu är det slut.


I augusti blev jag bjuden till en födelsedagsfest. Jag var egentligen inte sugen att gå, men kände att jag behövde komma iväg.
Och jag är så enormt glad för att jag gick!

Den dagen kan man säga att jag gick. Lämnade mitt gamla liv bakom mig.
Ett liv med svek. Med elaka gliringar om vad jag hade på mig, vad jag tittade på för filmer och program, vilka jag umgicks med, om min familj. Ett liv där jag levde med en "son" istället för en make som han skulle vara.

På festen träffade jag den jag egentligen var menad att leva med.
Jag visste det såklart inte då, men jag kände att han var speciell.
Vi umgicks med varandra, och jag mådde bra i hans sällskap.
Dock började rykten florera ganska snart. Rykten om otrohet, om att jag betedde mig illa mot A.
Jag blev boven i dramat.
A spred rykten.
Folk som jag tidigare ansett var min familj, spred rykten.
Mina "vänner" spred rykten.

Allt blev mitt fel.


Och jag tog såklart åt mig.
Tyckte att det var nog kanske mitt fel.

Jag försökte in i det sista. Men det fanns inget att rädda.
Jag skulle aldrig klara att leva med A. Inte efter allt han har gjort.

Nu i efterhand kommer mycket tankar fram. Jag ser saker som jag inte sett dem förut.

Nu är jag klokare.
Jag har vänt ut och in på mig själv genom alla år för att A ska få som han vill och det han vill.
Jag har tagit emot och tagit emot av taskiga kommentarer om utseende, om vilka vänner jag har, om min familj.
Det spelar egentligen ingen roll vad han har sagt eller inte.
Han har i mina ögon betett sig som ett barn. Ett omoget barn.

Jag har valt att ta avstånd från det nu. Från honom.
Jag vill inte ha mer med honom att göra.
Att han kallade mig kall och svinig när jag inte ville lämna bort Ronja till honom, att han tyckte att han betett sig bra mot mig "med tanke på omständigheterna", och att han beter sig som en skit när han inte får som han vill. Det fick min bägare att rinna över.


Det kanske är fel av mig, men ingen annan verkar dra sig för att uttrycka sina åsikter om den här saken, så då tänker inte jag heller göra det.

Men nu sätter jag punkt.
Nu är det här ett avslutat kapitel i mitt liv.

Och fan vad skönt det är!

Två år har gått...

2015-03-03 00:03

Tiden går verkligen sjukt fort...
Och mycket hinner hända och förändras.

Sist jag skrev var jag och A i färd med att skaffa en till familjemedlem, en rottweiler. Vi hoppades då på att den utvalda kenneln skulle få många tikar i kullen och att vi skulle bli utvalda till att adoptera en av dem.
Och så blev också fallet.
Det var en av de lyckligaste dagrna i mitt liv när de berättade för oss att det fanns en tik i kullen till oss.

I början på juni åkte vi till Skåne och hämtade hem älskade Ronja.

Hon är det finaste som finns. Helt perfekt.

Snart fyller hon två år. Idag bor hon hos A, vi har separerat.
Ord kan inte beskriva hur mycket jag saknar henne. Det är oerhört tomt utan henne. Tyst. Lugnt. Tråkigt.
I helgen som var fick jag vara hundvakt till henne. Jag har inte haft henne sen slutet på november.

Första promenaden vi tog gick jag och grät. Tårarna bara rann. Jag var så lycklig över att få hålla henne i kopplet igen. Att ha henne gå vid min sida. Känna hennes nos mot handen. Pussa på henne, och bli överröst med pussar själv.
Det är så här jag vill ha det.


Det blev mycket träning för henne. Att föra sig i koppel trots bilar, människor och andra hundar.
Men hon var superduktig, och jag var så enormt stolt över henne!


Efter att hon åkt hem till A igen, blev det tomt.. så jäkla tomt...


Något fattas när hon är borta...

Jag har gått i tankarna länge om att skaffa en till hund. Jag har Tjorven kvar. Men jag behöver en hund att träna riktigt med. Mina mål har länge varit att träna och förhoppningsvis tävla i lydnad, rally och sök. Tjorven är mer en "lekochskoj"-träningshund. Vi har gått kurser med det har inte riktigt varit hennes grej det där. Jag kan träna lite basic hemma på en matta. Men jag behöver mer.

Sedan drömmer jag ju om hemvärnet. Bli hundförare... Det var tanken med Ronja, men av olika anledningar så blev det inte så...


Jag funderar på olika raser. Men kommer av någon anledning alltid tillbaka till rottweiler. Det verkar vara sant så som många säger... När man en gång haft en rottis så vill man inte ha något annat.
Det är en helt underbar ras!

Vi får se vad framtiden utvisar.



Ny vecka

2013-02-05 13:15

Så var det tisdag igen
Och en ny vecka
Förra veckan var jag "långledig", har ett sånt schema, ledig var tredje vecka. Underbart tycker jag! Jobbar dock ofta extra i den veckan.
Förra tisdagen började jag på en "kurs" om hundens beteende i en flock. Vi tittade på en hundflock, och diskuterade hundarnas olika beteenden. Man lär sig alltid något nytt. Ganska intressant det där. En sak instruktören tog upp var att hon inte trodde på att det fanns någon direkt rangordning i en flock, i alla fall ingen rangordning som var bestående. Hon menade på att olika hundar agerar "högst rangade" i olika situationer. Kan nog stämma lite det där.

Idag är det andra dagen på "kursen". Jag åker dit innan jobbet.


Har vart ute och tränat med Dexter med. Han är ju inte direkt den mest följsamma hunden. Det är inte så intressant att vara hos matte, och det vet jag beror på att jag inte gjort det intressant för honom att vara hos mig. Det är helt mitt eget fel!

Jag läser boken Kontaktkontraktet, mycket bra bok! Och den kan jag varmt rekommendera!
Där har jag snappat upp många tips!
Några använder jag i min följsamhetsträning med Dexter.

Ex. kastar jag ut ett par godbitar på marken som Dexter och TJorven sedan får nosa reda på. Innan de tröttnar går jag iväg och fortsätter promenaden en  bit. Sedan gör jag om det. När de fått in nosandet, börjar jag också leta, och "hittar" då världens godaste skatt! Mmmm vad matte är duktig på att leta tycker de då. Så då håller de sig i närheten av mig för att vara med när jag hittar en ny skatt. När jag sedan fortsatt promenaden har jag släppt ner godisbitar på marken så fort Dexter tittat på mig. Det har resulterat i att han då hela tiden är uppmärksam på mig och håller sig vid mig. Perfekt! Emellanåt försöker jag variera belöningen, med ex. lite klapp och kliande :)

Är för övrigt så jäkla nervös!
Vi planerar ju att utöka familjen med en rottisvalp. Jag (och A) vill ha en hund att verkligen jobba med. Och en rottis är ju perfekt till just det, att jobba med. Då har vi efter myyyycket sökande hittat två hundar, och en jättebra kennel, vi gärna vill ha en valp efter. Nu ska de paras, på torsdag! Aaahh, vad spännande!! Hoppas hoppas hoppas att det blir valpar, att allt går bra för tiken och valparna, att det blir flera tikar och att vi får äran att ta en av dem! Just nu är det min absolut högsta dröm! Så här hålls tummen hårt!


Vackra vinterdag

2013-01-25 15:55

Har just kommit in från en mysig vinterpromenad med doggsen
Försökte träna inkallning med Dexter, att springa efter viltspår är mycket roligare än att hålla sig hos matte   

Tjorven däremot håller sig alltid i närheten.
Tänkte i mitt stilla sinne att jag skulle trötta ut dem lite genom att pulsa runt i lite djupare snö. Knallade därför ut på åkern. Joo, Dexter skuttar så snällt i snön, kommer när jag ber honom (såvida han inte hittat nån har-bajs att äta) och Tjorven, ja hon kämpar och hoppar i mina fotspår. Man får väl inte vara dum!

De behöver verkligen mycket aktivitet, trots att de är så små.
Många tror att de kan skaffa en liten hund för att slippa allt vad fysisk aktivitet heter, det är ju bara att släppa ut på gården, eller visst räcker det med en kort pisserunda ett par gånger om dan...

Neej... riktigt så är det inte. Hunden mår inte bra av det, den behöver aktivitet.
Dexter är den det märks mest på att han behöver aktiveras. Han har så mycket energi, lyssnar inte gärna, utan springer hellre iväg.
Där har vi lite att jobba med.
Dels kontakten oss emellan och dels att stimulera honom aktivt.
Jag håller regelbundet utkik efter prova på kurser i spår och sök på hyundklubbarna i närheten. Tänkte börja med honom.
Tjorven och jag ska börja på rallylydnad i april, dit har jag redan anmält oss   Ska bli skitkul!!


Har hittat en tjej som håller till utanför Skänninge som ger olika kurser, tisdag nästa vecka ska jag på en av dem. Den handlar om hundarnas flockliv. Vi ska titta på olika hundflockar och se hur de beter sig, vilka roller de olika hundarna har o.s.v Tror jag är supernyttigt! Så det ska bli skitkul!

Har också anmält mig till en annan kurs, Plattformsträning. Där man ska träna olika positioner, att jobba med varandra på avstånd o.s.v Den får Tjorven också hänga med på tror jag.
Funderar på att anmäla mig och Dexter till en kurs hon har som blandar vardagslydnad och spår/sök. Vore som klippt och skuret!
Dock kostar ju allt pengar, men det kan det ju vara värt, man får ju lätt igen det!
Nu blir det att laga middag, sen åka och jobba en sväng inatt


Tjao!

Nya tag

2013-01-21 15:09

Imorgon är det fem månader sedan mamma somnade in

fem månader

det känns inte som hon är borta

ändå är det så tomt

jag förstår det fortfarande inte

mamma kan inte vara borta

det är ju mamma


Jag gråter ofta

Tänker på dig mamma, varje dag

alltid


Vissa dagar är värre än andra

Jag är glad att jag har mina djur


man säger att livet går vidare

visst gör det det

men fan vad tufft det är

man gör vad man kan för att inte visa något

jag tror jag lyckas


Det tuffaste är att jag inte kan ringa

att jag inte kan prata med henne

Jag ringde alltid

Jag tänker än idag, jag måste ringa mamma och berätta

så kommer jag på mig själv


jag har lovat mig själv att varje dag göra något som skulle gjort mamma stolt

jag vet att mamma är stolt över mig



Jag saknar dig mamma

du kommer aldrig att försvinna för mig

du finns alltid här


Det gör hon faktiskt

bevisligen

Antingen har jag blivit galen, eller så finns hon faktiskt med

men jag tror att hon är med, och det känns skönt

jag vet att jag alltid har henne hos mig


Livet fortsätter

det gör det

Det är tufft och fullt av motgångar, verkligen!

Men det gäller att kämpa på och inte ge upp

inte ge vika för det jävliga

jag tar mig igenom det

jag gör mamma stolt

det är så jag tänker



Jag tänker fortsätta skriva här

så mycket jag orkar och har tid med

men det kommer inte att handla om mammas sjukdom

det kommer handla om mig

vad jag gör för att göra mamma stolt

Men jag vill ha kvar bloggnamnet

morlillamor

för att min lilla mor ska bli hedrad

för att jag är stolt över min lilla mor

för att hon alltid är med mig


Varje dag börjar ett nytt liv

Varje dag öppnar för nya möjligheter

Varje dag ska tas tillvara

Det kanske inte kommer någon morgondag



Uppdatering

2013-01-21 14:38

Har inte skrivit något inlägg sedan  i somras.

Har inte haft varken ork eller lust...

Sista inlägget talade om att mamma skickades in med ambulans till Västervik.

Hon fick komma hem.

Jag minns inga detaljer längre...

Mycket förtränger man...

I alla fall...

I slutet på juli, den 18 tror jag det var, sov jag över hos mamma.
Jag vaknade på natten av att hon kved och skrek av smärta.

Hon grät...

Hon hade en enorm värk i magen, jag trodde det var navelbråcket igen,

och hon var öm över bröstkorgen

Jag ringde ambulans

Kvinnan på sos var jättetrevlig minns jag,

hon försökte lugna mig och sa att mamma skulle snart få hjälp.

Det tog inte lång stund innan de kom, har för mig de hette Anna och Daniel.

Jättegulliga båda två

De pratade med mamma, och tog prover.

Hennes hjärta slog knappt

De bad mig följa med ut i köket,

jag berättade om mammas situation.

jag minns bara att de sa "din mamma är väldigt sjuk"

jo... jag förstår det....

vi åkte in...

Jag minns att när vi kom fram talade ambulanssköterskan om att jag hade en enormt underbar mamma. De fastnade för hennes sätt. Hon var så snäll och rolig.

Trots mammas situation fortsatte hon skoja med dem

lilla mamma...

På akuten tog de mer prover och kopplade upp henne..

Hon var lite piggare nu

de hade väl gett henne lite allt möjligt...

Det var en läkare som kom in och presenterade sig.

Han såg inte så gammal ut, men var väldigt trevlig.

Han var mörkhårig, med glasögon.

Han satte sig ner på huk brevid mammas säng.

Förklarade att hennes hjärta inte riktigt var med.

Han sa att det var en lite jobbig fråga han var tvungen att ställa henne.

"Om ditt hjärta slutar slå, vill du att vi försöker återuppliva dig eller vill du somna in?"

Jag kände hur det brände i ögonen

Jag var livrädd för vad mamma skulle svara

Jag ville inte höra mer

Jag ville inte veta vad hon ville

Jag kände mig så dum som satt där, tänk om hon inte var ärlig...

Mamma tittade på mig och sedan på läkaren

"Jag vill att ni försöker få igång mig, jag vill inte somna in"

Mamma kördes till en intensivvårds avdelning. Jag minns att det var ett hörnrum

Där fick hon massa morfin och de kopplade upp henne till en dator där man såg alla möjliga värden.

Jag satt på en stol brevid henne och höll henne i handen

Tillsist somnade hon

Jag satt där

tittade på skärmen,

emellanåt började det pipa och det blev rött vid vissa värden

Jag blev livrädd,

tänkte att nu dör hon

De kom in emellanåt och tog blodtrycket

Det var kallt i rummet

Jag satt där på min pinnstol,

frös

och höll mamma i handen

lilla mamma

du får inte dö

Efter ett tag smög jag ut

jag gick och ringde till min syster P och till min svärmor

Tänkte ifall...

Sen gick jag tillbaka

På morgonen när mamma vaknat kom svärföräldrarna och hämtade mig.

Jag var tvungen att åka hem till mamma

Hade min hund där, och hon var tvungen att komma ut

och jag passade på att ta en dusch och byta om

Min syster åkte till mamma sålänge.

Jag åkte tillbaka till sjukhuset sedan

svärmor följde med

Syster P mötte oss utanför sjukhuset.

Hon hade träffat läkaren på morgonronden.

Så kom det

beskedet man inte vill höra

jag ville inte höra

jag hörde inte

hon klarar inte mer än ett par dagar, max två veckor

jag hörde inte

började gråta

vad sa du?

Fan fan fan

samtidigt kom mina andra tre syskon

Fan

mamma

lilla mamma

Jag var på sjukhuset så mycket jag kunde och orkade

satt brevid henne

delade hennes kudde

höll henne i handen

pratade minnen

Hon förändrades med tiden

Hon blev inte sig själv

Hon såg syner

Kände ibland inte igen oss

Sa massa lustiga saker

Hon var så drogad av medicinerna

I samma veva köpte jag och min sambo hus

Det var mycket på en gång

Den 22 augusti fick jag ett sms från min syster H,

mamma var dålig och hade långa andningsuppehåll.

Sköterskan trodde det var väldigt nära slutet

Det fick jag 12.58

Jag måste åka till mamma idag, när A kommer hem

13.18 ringde min bror

Nu har mamma somnat




Din mamma är väldigt sjuk

2012-06-28 23:37

Det slutade med att mammas sköterska skickade in henne till Västervik med ambulans.

Jag ringde mamma just när de lastade in henne.

När vi la på började jag panikgråta

Jag grät och grät

kunde inte sluta

hyperventilerade

och grät

Så ringde jag till min syster P och svärmor L.

När jag pratade med mamma senare på dagen sa hon att de misstänkte att det var hjärtat som bråkade.

Fan inte det också

Fan fan fan

Jag hade tänkt åka till mamma samma dag.

Men jag orkade inte

Jag var trött, ledsen och helt förstörd


Jag åkte till henne på onsdagen

sov kvar i hennes lägenhet och åkte tillbaka på torsdagen med.

Det var inte hjärtat.

Det kunde vara ångest

ångest över allt som hänt och kommer att hända.

Hon får lugnande för det nu

Till råga på allt så har tumören i lungan växt

trots cytostatikabehandlingen så har den växt.

Det blir ingen mer strålning

inga fler cellgifter

det går inte

det hjälper inte

hon kommer inte orka

hon är för svag

"Din mamma är väldigt sjuk" säger läkaren till mig

"Hon är väldigt svag"

Det syns inte så väl på utsidan

man kan inte tro att det är så illa

men på insidan...

på insidan är det illa...

på min lilla mamma

min lilla mamma som alltid tagit hand om mig

som alltid funnits där

som jag trotsat emot som tonåring

som jag ringt vnästan varje dag som vuxen

som jag älskar så oerhört mycket

som är min mamma

min mamma...

Hon kanske får komma hem imorgon, fredag

hon vill vara hemma så mycket och länge som möjligt

jag fick fråga henne rakt ut

det var skitjobbigt

det känns elakt att tänka på, men jag har beställt hem blanketter till vita arkivet...

jag vet inte hur mamma vill ha det när hon somnat

tänkte att man kan fylla i dem , tillsammans, både hon och jag

och nån mer om någon vill...

det är nog bra att ha

man vet att livet ska sluta, man vet inte när eller hur

idag

imorgon

nästa år

om femtio år

ingen kan svara

ingen

jag älskar dig mamma

jag älskar dig



sammanfattning...

2012-06-25 13:38

Har inte uppdaterat något här på ett tag nu...

Mamma fick åka hem på fredagen, den 15.. Jag åkte till Västervik och hämtade henne.

När vi kom hem hade hon jätteont, så hon bad mig ge henne två morfin, jag tyckte det var mycket, men hon sa att hon fått det av sköterskorna i Västervik.

Inget mer med det.

På lördagen hade hon väldig värk fortfarande.. hon ville ha två morfin igen. Det fick hon. En liten stund efter blev hon trött.

Så hon fick vila. Klockan var 11.30

Hon sov och sov.

Jag försökte få i henne lite mat, men hon somnade hela tiden.

Jag fick mata henne.

Hon fick lägga sig igen.

Hon sov.

Jag fick knappt kontakt med henne.


Jag satt uppe i fotöljen, brevid henne, hela natten.

Ville se så hon andades.

Hon sov jättetungt.

Jag ändrade ställning på henne emellanåt.

Hon vaknade inte.

"Jordgubbar", ropade hon.

Hon pratade i sömnen.


Morgonen efter kom hemtjänsten.

Mamma sov fortfarande, men vaknade till lite när de knackade på dörren.

Så somnade hon igen.

Jag försökte få upp henne. Hon var ju tvungen att äta och gå på toaletten.

Jag skulle hjälpa henne dit. Det styrde inte riktigt för henne. Det var som att hon gick i sömnen.


Jag försökte få kontakt med henne.

"Mamma, vet du var du är?

Mamma, vet du vem jag är?"

"mmmm.." var det enda svar jag fick. Hon öppnade inte ens ögonen.

Jag ringde till en sköterska.

Hon kom.

Troligtvis slog morfinet ut henne.

Hon var helt nerdrogad.

Jag matade henne med lite smörgås.


Vid 13.30 vaknade hon.

Hon var helt klar.

Allt var som förut.

Hon pratade klart och var vaken.

Men hon kom inte ihåg något sen vi kom hem.


Jag åkte hem på kvällen, hade inte med mig några kläder.

Nattpatrullen på hemtjänsten tittade till henne under natten.

allt var ok.



På midsommarafton, följde hon med mig och A till A.s föräldrar.

Det kändes bra att hon fick komma iväg lite.

Det behöver hon.

Ha något annat att tänka på.


Idag, måndag, ringde jag till mamma på fm. Hon svarade och lät inte alls så pigg som hon gjort tidigare i veckan.

Hon hade ont över bröstet.

Sköterskan hade ringt till henne och kollat läget strax innan mig.

Hon hade sagt åt henne att ta en morfin tablett och sedan lägga sig.

Det gjorde mamma.

Nu var hon supertrött och hade fortfarande värk.

Jag sa till henne att vila, och att jag skulle ringa tillbaka efter en stund.

Jag pratade med henne alldeles nyss.

Jag väckte henne.

Nu har hon svårt att få fram ord igen. Låter frånvarande, nästan som att hon somnar under samtalet...

Inte har hon ätit något vettigt heller.

Fan.

Fan.

Fan.


Hemtjänsten kom precis när vi pratade,

jag sa åt henne att be dem hjälpa henne ordna något att äta.

"Jag ringer om en stund igen, mamma"


Fan.

fan.

fan.

Nähepp...

2012-06-13 14:40

Ingen hemgång för mammsen idag heller.

Hon ringde på fm och talade om att hon inte fick åka hem idag, i morse hade hon feber...

Hoppas hon i alla fall får åka hem till helgen....

Lilla mamma....

Kanske hemgång idag!

2012-06-13 07:32

Igår ringde mamma och berättade att hon kanske skulle få åka hem idag.

Men var är mina kläder, frågade hon..

De tog ju jag med mig. Du åkte ju med sjukhusets kläder till Västervik.

Jag kommer med kläder när du får åka hem mamma.

Ja, så var det då så att jobbet ringde precis innan mamma och frågade om jag kunde jobba tre nätter... Visst svarar jag, behöver ju lite påfykllning i plånboken, om man säger så...

Men det var ju dumt...

Nu får vi se om hon får åka hem idag eller inte. Hon skulle ringa när de gått ronden.


Frågan är om jag verkligen kan träffa henne, jag vill absolut inte orsaka att hon blir sjuk igen. Får se hur det blir...

Men jag vill inget hellre än ge henne en stor kram!


Cellgifterna sa hon att de skulle skjuta upp två veckor. Att hon skulle få vara hemma ett tag och sen fortsätta behandlingen.

Men jag vet inte, ska ringa till avdelningen sen och höra, ibland är det lätt att mamma blandar ihop saker och missförstår.


Hon vill så gärna komma hem.

Igår sa hon att hon var lite orolig för att åka till Linköping igen och ta cellgifterna, jag vill inte bli mer sjuk nu....

Vad gör man...

Pest eller kolera...


Ska lägga mig och sova en stund till mamma ringer, så får vi se vad som händer....

En stoooor bamsekram skickar jag till min älskade, älskade mamma!!!


Du är så underbar, mamma!

2012-06-11 14:48

Sriver för dagen nu...


Mamma ligger kvar i Västervik.

Lunginflammationen går åt rätt håll.

Igår började hon äta.

Svärmor L var där och hälsade på, och då hade hon ätit hela portionen och halva efterrätten.

Nu är hon av med droppet och syrgasen med.

Gud vad skönt!!

Nu gråter jag av glädje istället.

Små små små framsteg.


Pratade med mamma vid lunch. Hon satt och åt. Åh vad skönt att höra!


Ringde till avdelningen där hon ligger. Frågade hur det var. Det går åt rätt håll.

Undrade hur det skulle bli med den andra cytostatikabehadlingen hon skulle fått på onsdag.

De visste inte än. Läkarna ville se till imorgon eftermiddag, hur det var med henne och om hon skulle klara behandlingen.

Okej.. bara att vänta och se..


Mitt i glädjens tårar slås jag av att jag ändå inte kan åka till mamma.

Klart att jag ska bli förkyld med.

Nästäppa och sisådär i halsen. Vet inte om det är pollen eller förkylning. Men eftersom mammas immunförsvar nu är kasst, så är det inte värt att ta risken.

Jag får vänta tills det går över.... Och det suger....


Idag ska A skriva teoriprov till MCkortet.

Jag brukar skoja med mamma att hon ska få åka med honom sen.

Nähedu brukar hon säga. Det skulle du bra gärna vilja se va?! Haha!!

Idag sa hon att, ja då kan han köra mig överallt snart, tror du han gör det?

Haha, klart han gör :D

Hon är så jäkla söt, min mamma!

Man kan inte annat än skratta åt henne och hennes bravader, alltid är det nåt.

Du är så underbar, mamma! Åh vad jag älskar dig!!


Det var ju själva faaaan!!

2012-06-11 14:32

Fredag 8/6


Jag jobbade inatt.

Kom hem vid halv åtta, gick med hunden. Tänkte att det var lite tidigt att gå upp till mamma. Jag sover till nio tänkte jag och satte klockan på rigning.

Eller hur...

Vaknar kl 11, mamma ringer.

Hon låter ledsen.

Jag har fått dubbelsidig lunginflammation.. De ska köra mig till Västervik idag.

Jaha, oj då... Vad fan svarar man... jävlaskitfanihelvetenärfanskaskitentaslut?!!!

Jag springer upp till mamma.

Sitter hos henne.

Hon äter inte och dricker bara lite grann.

Sköterskan har ringt till ambulansen från västervik som kommer vid halv två - två tiden.


Jag kan inte åka med..

Jobbar i natt, vilket jag kan sjukskriva mig från.

Är pank på pengar, men väntar på att skatten ska komma in. Den skulle göra det igår eller idag men jag har inte fått något, kollade senast innan jag sprang till sjukhuset.


Jag frågar om det är ok att jag kommer på måndag till henne..

Ja visst säger hon.

Tror hon känner sig åsidosatt, jag vill vara hos henne hela tiden. Vill inte att hon ska behöva vara ensam.

Ambulansen kommer och hämtar henne.

Det var två trevliga män i alla fall.

Skönt det.

De ska förflytta henne från sjukhussängen till båren. De använder sig av en glidbräda.

Aj! gnyr mamma till när de håller på med henne.

Gjorde det ont, frågar ambulanssköterskan.

Ja, jag har cancer, svarar mamma.

Jag får ont i hjärtat, tappar luften och vill bara gråta varje gång hon säger det.

Mamma har ju inte cancer. Inte min mamma....

Fan, mamma har cancer...


Jag går hem.

Får ta med hennes rollator. Den hade inte plats i ambulansen..


Ringer till min syster P när jag kommer hem.

Berättar läget.

När jag pratar med henne kollar jag samtidigt hur mycket pengar jag har kvar.

Då ser jag att skatten har kommit in.

Jag blir arg och svär.

Sen blir jag bara ledsen. Bryter ihop totalt och bara gråter.

P gråter också.


Jag orkar inte mer.

Varför kan hon inte bara bli bra igen.

Jag gråter nu med, bara jag tänker på det.

Vilken jävla soppa.


Jag hade ju kunnat åkte med mamma till västervik då ju... Fanfanfan..

Nu var det försent att ringa sig sjuk till natten med. Jag kan inte sätta dem i klistret heller...

Jag får åka till henne imorgon.


Det är ju själva faaan att det aldrig ska ta slut!!

Världen är rik på idioter...

2012-06-11 14:20

Torsdag 7/6


Mamma är fortfarande supertrött..

Kräks på morgonen när jag kommer.

Sköterskor och läkare kommer in om vartannat och ställer massa frågor.

Hon hänger inte med för fem öre..

Minns inte vad de sagt och förstår inte vad de säger.

Det går in genom ena örat och ut genom det andra.

Frågorna svarar hon lite oklart och lustigt på.

Verkar inte som de förstår att det är svårt för henne.


Såg på mammas mobil att sjukgymnasten hade ringt.

de verkar inte fatta de heller.

Vi har sagt åt dem att INTE ringa till mamma, utan att de ska ringa till oss istället. Men nej, de envisas med att ringa till henne. Mamma tycker det är skitjobbigt när det ringer folk och ställer frågor om när hon kommer hem, vad hon behöver för hjälp, vilka hjälpmedel, vilka mediciner hon ska ha o.s.v Hon vet inte.

Och hon har ingen aning om vem som ringer. Hon hänger ju inte med.

Herregud, hur svårt ska det vara att fatta, hon äter många jättestarka mediciner, smärtstillande så hela hon är avdomnad, hon har fått diagnos om en dödlig sjukdom, det har hon knappats smält än. Massor händer hela tiden, läkare, sköterskor sjukgymnaster, arbetsterapeupter, hemtjänst, biståndshandläggare är bara några utav dem som hon kommit i kontakt med under senaste tiden. Hon vet inte ens vad var och en av dem egentligen är till för. Det är för mycket på en gång.

Och då ska några av dessa envisas med att ringa henne när hon ligger på sjukhuset. Ja de kanske ska fråga hur det går med rullstolen hon har. Om den passar. Ja det är ju jävligt viktigt just nu. Idioter!

Är så trött på det.


Mamma varken äter eller dricker. De har satt dropp på henne nu så hon i alla fall får näring.

De har tagit massa prover för att ha koll på hennes värden och se om hon fått någon infektion i kroppen.

Hon blir nog kvar ett tag.

får se vad de säger imorgon.



Cytostatika-dagen

2012-06-08 15:17

Tisdag 5/6


Mamma är fortfarande jättetrött, men iallafall lite piggare än förut.

Idag är det dags för cytostatikan. Hon ska få den i dropp.

Jag gick till henne och fikade. Köpte med mig grodbakelser.

Mysigt!

Hon hade redan fått behandlingen när vi kom.


Jag gick hem vid 18 tiden, då började hon slumra till hela tiden.


Och imorgon är det äntligen hemgång!!




Onsdag 6/6


Sveriges nationaldag.

Sköterskan ringer på morgonen och talar om att mamma inte får åka hem idag.

Igår kväll hade hon fått hög feber och hon hade mått dåligt under natten. Hon hade sovit så djupt att de inte kunnat väcka henne. De satte till och med syrgas och en kateter på henne utan att hon märkte något.

Jag går dit så fort jag kunde.

Hon är så trött.

Sover mycket.

När hon vaknar till berättar hon att hon varit så elak mot en sköterska inatt. Svurit och varit otrevlig. Hon hade ju inte märkt att de satt syrgas och katetern, så vaknade hon och ville gå upp på toaletten och märkte att hon hade massa slangar överallt. Klart att hon blir förbannad. Sen bidrar hennes tabletter (och hela situationen med såklart) ocskå till att hon lätt tänder till.


På dagen gick jag hem för att rasta hunden och äta lite.

Jaag passade på att springa till affären innan de stängde och handlade så jag kunde göra nationaldagsbakelser. Jag tänkte att jag skulle överraska henne med det.

Jag slängde ihop dem snabbt och tog med varsin upp till henne.

Hon sov när jag kom dit så jag la bakelserna i ett kylskåp.


Hon mådde inte alls bra, så jag nämnde inte ens bakelserna för henne. Jag frågade om hon var sugen på nåt. Nej svarade hon bara.

Så här i efterhand förstår jag hur idiotiskt tänkt det var av mig. Klart som fan att hon inte vill ha en jävla bakelse när hon mår skit. Nu kom det där puckot fram igen.. Fanfanfan.


Jag gick hem på kvällen.

Bakelserna fick följa med.

Till Linköping....

2012-06-08 15:06

Gör en sammanfattning av vad som hänt sedan i måndags. Har varit så mycket så har knappt hunnit andas...


Måndag 4 juni.

Jag ringde mamma på morgonen för att se så hon var vaken. Taxin skulle komma vid 8.30

Hon svarade.

Lät andfådd, ledsen och trött.

Hon hade svårt att andas.

Kände tryck över bröstet.

Som vanligt känner man sig hemsk när man är långt ifrån, och inte där.

Finns det någon värre känsla än maktlöshet?


Vi möttes på sjukhuset.

Hon var så trött.

Jag har aldrig någonsin sett en så trött människa.

Hon somnade hela tiden.

I väntrummet höll jag om henne lite, hon somnade på min axel.

Hon ficke ett rum. En sköterska kom och pratade lite.

Mamma småslumrade under hela samtalet.

Sen var det dags för lungröntgen för att se om det fanns kvar någon vätska i lungan, och sen fick vi prata med läkaren.

Hon kom fram till att mamma skulle få halv dos av cytostatikan, Gemzar, under tisdagen, komma tillbaka och få en halv dos till, sedan tillbaka efter två veckor för att se hur det gått.


Jag tog också upp att mamma haft så svullna ben, att hon haft lite andningssvårigheter och att hon känt tryck över bröstet. Hon skulle få göra ett ultraljud på hjärtat.


Hon berättade också om att det troligtvis kommer göras en strålning över bröstet sedan, för att underlätta andningen.


Senare på kvällen kommer de in och talar om att hennes blodvärden var lite låga, så hon skulle få två påsar blod.


Jag gick hem sedan.

Satte mig i köket, och grät.



Lev dagen som det vore den sista

2012-06-03 23:45

Imorgon är det dags..

Mamma ska in på den första cytostatikabehandlingen.

Vi vet ingenting..

Ingen har berättat något om vad som kommer hända, eller hur det kommer hända.

Mamma tycker det är jättejobbigt.

Det är som att de går och hyschpyschar om allt, säger hon.

Hon har hundra frågor.

Så många att hon inte vet vad hon ska fråga när det väl finns chans.

Ja, så var det ju den där skriften på armen med, säger hon när vi pratar i telefon om det.

Vad menar du, undrar jag.

Mamma blir tyst en stund, sen säger hon, nä vad fan, nu har jag drömt igen.

Så där håller det på allt som oftast för henne. Hon drömmer saker hela tiden, även när man sitter och pratar med henne. Och hon slumrar till jättelätt. Och drömmer massor bara på korta stunder.

Hon tycker det är skitjobbigt.

Jag med.

Hon glömmer mycket av det man berättar för henne, och hon hänger inte alltid med.

Man måste prata lungt och tydligt och inte om så mycket runt ikring.

Troligtvis är det alla hennes mediciner som gör det.

Hon har höga doser smärtstillande.


Som sagt imorgon är det dags.

Hon är nog nervös

Jag är nervös

Är det nu helvetet ska börja?

Är det nu det värsta kommer?


Ibland märker jag att jag lever i förnekelse. Nej, mamma har inte cancer. Inte mamma inte. Nej, inte mamma. Hon har inte cancer. Hon är bara gammal (eller hur....) Hon har inte cancer.

Det känns inte som mamma har cancer.

Inte min mamma inte.


Fan, ta vara på familjen. Du vet inte vad du har förrän du förlorat det. Men låt det inte gå så långt innan du inser det. Snälla... jag ber dig. Ta vara på all tid du har i livet. Lev för dagen och ta vara på den. Lev inte med ånger. Uppfyll dina drömmar. Älska dina nära och kära. Tala om och visa att du älskar dem. Var inte materialistisk, det är oviktigt med materiella ting, ta vara på familjetiden istället.

Jag vet inte vad jag ska säga för att jag ska sluta ångra att inte jag tog vara på tiden tills nu. Jag vill inte att någon gör samma misstag. Gör inte det.

Lev dagen som det vore den sista.

Lova det...


Så kommer då nästa smäll...

2012-05-30 09:02

Ska börja skriva i "nutid" nu...

Dagarna går..

Jag har varit hos mamma så mycket jag kan..

I helgen firade vi morsdag och att min svärfar fyllde 40.

Som morsdagpresent körde jag henne i rullstolen till blomsteraffären och sa att hon fick välja ut vilka blommor hon ville att fylla sin balkong med.

30 st blev det. Många blomsterkassar där.

Vi såg nog ut som ett blomsterbud när vi rullade hemåt igen. Haha!

Så gick jag tillbaka sen och köpte jord med.

Åh, vad glad hon blev, av att sitta och plantera. Det var gamla mamma det.

Vi hade alltid lådor med blommor förr.

Jag har inte planterat på åratal sa hon :)

Livskvalité att se henne.


På söndag eftermiddagen åkte vi hem... Jag skulle gå på nattpassen igen..

Vi hörs varje dag över telefon, flera gånger om dagen.


Hon har fått en kallelse om att hon ska in på cytostatikabehandling på måndag, den 4.

Jag ringde imorse för att boka sjukresa.

Puckon som sitter i växeln.

Tycker att hon kan åka buss, jubelidioter!

Iallafall fick jag en taxi till henne efter mycket om och men...

Så ringde jag mamma för att tala om det.

Hon svarade inte.

Efter en liten stund ringde hon upp.

Hon lät trött och nedstämd.

-Jag är på lasarettet, säger hon.

JAg blev helt chockad... visste knappt vad jag skulle säga..

Imorse hade hon haft så ont i magen, att hon larmat på hemtjänsten. De hade skickat in henne.

Hon har fått ett navelbråck med.

Hon visste inte så mycket än. Hon satt fortfarande på akuten när vi pratade. De visste tydligen inte var de skulle lägga henne. Men de hade sagt att det gått att trycka tillbaka bråcket lite, det var ganska mjukt än. Så de skulle eventuellt operera efter cytostatikan nästa vecka.


Jag känner bara "fan i helvetes jävla skit" om man får uttrycka sig så.....

Att det aldrig ska vända.

Varför ska all jävla skit drabba henne för!

Va fan har hon gjort för ont i världen för att förtjäna detta??!!


Och jag min jubelidiot (jag med) ringde jobbet innan jag pratade med mamma, och bokade in mig på extrapass i helgen. Fanfanfan.


Ber om ursäkt för alla svordomar, men jag har inte en aning om hur jag ska uttrycka mig utan dem...


Borde lägga mig och sova en stund, det har varit en lång natt... och jag jobbar inatt igen...

Men just nu är det många tankar som far runt i huvudet...


Om jag bara vaknar nån gång och inser att allt bara är en dröm... en riktig mardröm...

jag ska måla hela världen lilla mamma

2012-05-28 15:15

Den 3 maj kom mammas läkare in på rummet.

Provsvaren hade kommit.

det var cancer, både i lungan och i fläcken de tagit bort.

Hon fick då diagnosen lungcancer med spridning till hud och skelett.

Han kunde inte säga något om hur framtiden skulle se ut. Han sa bara "ta vara på tiden".

Mamma blev chockad.

-Det var värre än jag trodde, sa hon.

Under hela tiden hade hon intalat sig själv att hon inte hade cancer. Det var inte det, det var något annat.

Nu fick hon beskedet.


Dagen efter fick hon åka hem.

Livet hemma började.

Det var med blandade känslor hon åkte hem.

Sjukhusets trygghet skulle försvinna. Hon skulle få klara sig själv på ett annat sätt.

Jag skulle stanna hos henne, men det var ändå inte samma trygghet.


Jag körde hem henne. Dagen innan hade jag köpt lite blommor till hennes fönster.

Jag tänkte på sången av Anita Hegerland


mamma är du ledsen, varför ler du ej

vill du jag ska måla någonting åt dig

många vackra färger har jag ännu kvar

gråt ej lilla mamma allt ska bli så bra


jag ska måla hela världen lilla mamma

full av solsken varje dag

att det regnar och är grått det gör detsamma

du ska solsken i ditt fönster ändå ha


alla blommorna du gärna ville köpa

lilla mamma jag ska måla dem till dig

jag ska måla hela världen lilla mamma

och allt ska bli så ljust och glatt för dig



Mamma hade inte haft så mycket blommor hemma på länge.

Det hade hon alltid när vi var barn. Och de piggar ju upp lite i alla fall.

Pelargon är hennes favorit. Och amaryllis.








mor lilla mor, vad jag ville vara hos dig då...

2012-05-28 14:40

Det var på en torsdag.

Vi skulle till kirurgen först.

Båden kirurgen och hennes assistent var lugna och trevliga.

De skar bort fläcken under naveln, och sydde ihop.

Mamma den tossan låg och tittade på hela tiden. Jätteintresserad :D

Jag tittade också, men kände mig halvt svimfärdig.


Sedan var det dags för den där förbaskade bronkoskopin.

Under dagen hade mamma fått två påsar blod och två påsar dropp.

Jag fick inte följa med på bronkoskopin. Men det skulle ta ca 40 minuter om allt gick väl.

De kom och hämtade mamma och körde iväg henne i sängen.

-Lycka till nu mamma, jag älskar dig!

De mötte en av mammas sköterskor,

_Lycka till nu,

-Tack snälla du, sa mamma, och kramade om henne, precis som det vore sista gången de sågs. Är du där hos mig? frågade hon.

Nej, det skulle hon inte vara.

-Men vi ses sen.

Jag gick bakom dem fram till hissen, sen vek jag av och tog trapporna.

Mamma såg mig genom glasdörren innan de gick in i hissen. Hon var osäker och livrädd, det syntes lång väg. ögonen var alldeles tårfyllda.

När hon såg mig sken hon upp som en sol, och sträckte på sig för att se extra bra, och vinkade intensivt åt mig. Hon skickade slängpussar.

Nu kändes det som sista gången vi skulle ses. Lite som när man är hos veterinären och ska låta sitt djur somna in. Hemsk känsla.

Mor lilla mor, vad jag ville vara hos dig då...

Trösta dig och hålla dig i handen.

Krama dig.

Tala om hur mycket du betyder,

hur mycket jag älskar dig.

Det kommer bli bra lilla mamma.


Jag gick tillbaka till avdelningen efter en timme för att se om hon var tillbaka på sitt rum.

När jag öppnade dörren till avdelningen hörde jag någon som hostade kraftigt. Det lät som en sån där besvärlig hosta, som att någon höll på att kvävas. En sköterska som varit med under bronkoskopin kom fram direkt och mötte mig.

Det var klart.

Det hade gått bra.

Det var mamma som hostade.

Måste ligga på sidan i två timmar

Inte äta eller dricka på tre.

Det kunde komma blod när hon hostade.

All information snurrade i huvudet.

Jag hörde det, men ändå inte.

Det enda jag hörde tydligt var mamma, hur hon hostade.


Jag gick dit.

Hon var illröd i ansiktet och hostan var så jobbig för henne.

Det var som att stå och se på medan mamma kvävdes.

Jag tog henne i handen.

-Jag är här nu mamma, såja.... schhhh...

Jag försökte trösta.


Det var sjöblött i sängen.

Ingen hade satt på henne något inkontinensskydd, och hon hade ju fått två påsar dropp, tror hon var inne på sitt tredje. Och hon kunde inte röra på sig. Hon var tvungen att ligga helt stilla på sidan.

Hon grät.

Hon skämdes och grät. Och hon kunde inte hålla sig. Hela hon skakade.

Jag talade om det för en sköterska, som skulle säga till en annan sköterska. Ingen kom.

Jag talade med nästa sköterska, som hjälpte mamma att lägga torra kläder intill kroppen, men allt det blöta fick ligga kvar. Hon fick ju inte röra på sig.


Vid 17 skulle hon ner på röntgen igen. Nu fick hon röra på sig.

En sköterska tänkte köra ner henne med allt det blöta i sängen. Det ville inte mamma, men sköterskan insisterade på att det var smidigast så.

Jag och en undersköterska hjälpte mamma få bort allt det blöta.

-Nu är jag människa igen, sa hon.


Jag kan inte med ord beskriva hur det kändes att sitta och se på när mamma led på det sättet.

Det var hemskt.

Det var det värsta jag varit med om.

Det önskar jag inte ens min värsta fiende.

provtagningar provtagninar provtagningar

2012-05-28 13:34

Dagarna gick.

De tog ofta blodprover, flera rör.

Mammas läkare kom in under ronden en dag och talade om att de skulle behöva göra en bronkoskopi på lungan. de skulle gå in genom näsan och ta en provbit på lungan för att undersöka cancern.

Så kom nästa smäll...

När hon kom in till sjukhuset, hade de även sett en ojämnhet på levern. Ev. hade cancern spridit sig dit också.

Ett ultraljud bokades in.

Jag följde med mamma ner på ultraljudet.

Hon fick klä av sig på överkroppen, och det är det värsta hon vet. Det kändes som hon var rädd.
Jag satt hela tiden brevid henne, höll henne i handen, och talade om vad läkaren sa. Det var en utländsk läkare och mamma hade svårt att förstå eftersom hon bröt lite.
De hittade inget fel, tack och lov.


En dag viskade mamma till mig att hon hade ett så konstigt märke nedanför naveln.
Hon hade inte berättat eller visat det för någon. Det kändes så förargligt sa hon.
Det var som en stor, torr leverfläck, och det var som en skorpa på den.

-Men mamma, du måste visa den för läkaren. Hur länge har du haft den?

-Ett par veckor svarade hon.
Senare kom det fram att hon hade haft den längre än så.

Vi visade den för läkaren och hon skulle få ta bort den hos kirurgen.


Mamma, lilla mamma, förlåt att du inte känt att du kunnat berätta om det tidigare...


Tiden hos kirurgen och bronkoskopin blev på samma dag.

Och i mina ögon blev det den värsta av alla dagar på sjukhuset...