RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-09-12 17:33:49

FruD blogg

FruD blogg på Nouw

I hopp om att förstå mig själv

2019-01-06 09:39
Från FruD


Ett par dagar med äldsta sonen.

Jack önskade sig en ensamdag med mig i julklapp. En fantastiskt härlig present som även gav mig glädje. Han fick en hotellövernattning på valfritt hotell och göra något han ville. Valet blev Malmö, scandic triangeln och handla upp ALLA födelsedags- och julklappspengar. Och så blev det. ALLA pengar gick till legobyggen och eftermiddag, kväll och natt spenderades på ett hotellgolv med massor av lego. Jack var i himmelriket. Själv bäddade jag ner mig och började läsa ”Hjärnstark” av Anders Hansen i hopp om att börja förstå mig själv. Tidigt i boken diskuteras mycket om stress och vad det gör med hjärnan samt hur man faktiskt kan reparera den genom träning. Kanske är jag på rätt spår, kanske har jag rätt i att psykisk hälsa och fysisk aktivitet är den medicin jag behöver. Man ska veta att det kanske allra svåraste som deprimerad och ångestladdad är att ge sig ut på ett träningspass. Jag vill inte träffa någon, inte synas, inte höras, knappt finnas. Mitt första löparpass var ensam i skogen där ingen kunde se mig. Lurar i öronen för att markera att jag inte ville prata. När jag gav mig iväg så var tanken att jag skulle springa ifrån ångesten. Jag sprang så fort jag förmådde med tårar strilande av lycka för jag faktiskt lyckades. Jag försökte se ångesten som någon form av moln som jag för varje steg tog ett steg längre ifrån.

Jag fortsatte att springa när jag kände mig orolig och stressad, försökte lämna svåra saker bakom mig. Ju mer jag sprang desto friare kände jag mig. För även om varje träningspass får mig att må bättre så är det ett långtidsprojekt att förändra systemet och bygga upp hjärnans psykiskt försvagade delar som skapats av stress.

Jag har gjort min löpning till en livsstil och jag gör allt jag kan för att leva på ett sätt som minskar min ångest. Jag äter mycket sparsamt med tillsatt socker, drar på med färgglada frukter och grönsaker för det ser så härligt ut på tallriken, det gör mig faktiskt piggare.


Dags att förändra!

Löparkompis

2018-12-02 09:24
Från FruD

Vår fina treåring tillhör den överaktiva skaran, han behöver rastas flera gånger om dagen och då är det perfekt med en mamma som gillar att springa.
En runda på 4-5 km orkar han cykla och det kan låta som en enkel match att springa MEN låt dig inte luras. Löparturen blir ett kombinerat intervall-styrka-slalom-baklängespass och dessutom tvingas du svara på tusen frågor tex var tomten bor, varför farmor och farfar sover, om bilar firar jul, varför bussen är röd och inte blå, vem som har gjort mina skor, om vi kan köpa en katt och gömma den för pappa.
När det går uppför tvingas man putta på och då tränas styrkan, när det går nerför gäller det att hålla ett högt tempo för att hinna med barnet. Ibland går det trögt och då får man vänta in, det är då extremt viktigt med ögonkontakt enligt barnet så då är det bara att vända på kroppen och träna sin baklängeslöpning. Ett väldigt kombinerat pass som bör utföras på morgonen innan alla sinnen är överbelastade, risken är annars stor att hjärnan kapitulerar och stänger av!

TIPS
- Välj en runda med många nedförsbackar, barnet tycker det är kul och du får springa riktigt fort
- Vattenpölar tvingar dig att hålla hjärnan igång, du måste snabbt ta dig åt sidan när barnet hittar en vattenpöl som hen tvångsmässigt måste cykla jättefort i
- Välj jämna underlag annars kommer du behöva stanna för att hjälpa barnet över diverse hinder
- Variera vilken sida om barnet du springer så att du kan växla mellan vilken arm du puttar på med.

Jag är nu trött i både kropp och hjärna och barnet har fått både egentid och rörelseträning!

Härlig start på första advent!

Nystart

2018-11-30 23:47
Från FruD
På instagram skrev jag för några veckor sedan om varför jag började springa.

Detta året började i en tornado av känslor där lyckan över vår underbara lilla dotter blandades med sorg, ilska och ångest över en smutsig vårdnadstvist. En mörk baksida av bonusfamiljen.

Jag kämpade hårt och kan idag klappa mig själv på axeln för att jag överhuvudtaget red ur den stormen. Det blåser fortfarande kraftigt men jag har byggt upp mig själv inifrån och ut och nu står jag pall för mycket mycket mer än vad jag gjorde i januari. När jag ser tillbaka så vill jag så gärna ge mig själv en kram, ta min hand och följa mig genom mörkret. Även om jag aldrig var ensam så har jag aldrig känt mig så ensam som jag gjorde under våren. En av vårens soliga dagar när jag led av ångest och uppgivenhet över att jag inte var den jag ville vara så bestämde jag mig för att försöka springa ifrån det oroliga. Jag skulle hela tiden tänka att jag var snabbare än det som gjorde ont. Efter en liten bit kom tårarna, jag kände det som att jag blev min egen vän! Oron stannande som svarta moln bakom mig och de kom under tiden jag sprang inte ifatt mig. (Jag kände mig som en seriefigur, på jakt efter honung, jagad av ett gäng arga bin.) Jag har också ett behov av att ibland få vara för mig själv, lyssna på böcker, andas, städa ur hjärnan från sådant som inte är viktigt. Även detta behov tillfredsställdes genom löpningen. Jag fick vara mig själv för en liten stund och en löpare med lurar i öronen är det endast döende människor som stör.

Det är svårt att skriva om ångest, det är kämpigt att erkänna sina svagheter och tillkortakommanden när ens högsta önska är att vara stark, tuff och energisk. Jag känner ändå att jag måste, jag vill dela med mig av vad jag gjort, hur jag lärt mig att påverka mitt eget psykiska mående. Som mamma till tre i en bonusfamilj med fyra barn är det inte en dans på rosor alla dagar i veckan. Vi har en gemensam vision, jag och min man, och ingenting kan få oss att välja en annan väg än den vi valt. Däremot så varierar styrkan och det är då vi måste finnas där och lyfta varandra. Jag har också varit tvungen att hitta ett sätt att lyfta mig själv och jag tror att jag nu hittat rätt.

Jag springer 2-3 gånger i veckan med målet att vinna över mig själv på min egen sida, att få rå om de sidor som kräver återhämtning från det föräldralediga vardagspusslet och att ta mig runt Stockholm marathon den 1 juni 2019. Jag försöker också yoga så ofta jag kan, det öppnar mina sinnen och stärker min själ. Jag har några yogaövningar som jag också har en målbild för. Här har jag inte kommit lika långt men snart så!

I bloggen tänkte jag försöka dela med mig av min väg mot målet med både löpning och yoga men också sådant som är tufft, för sanningen är ju att livet inte alltid går den väg som själ och hjärta hade önskat.

Jag har fått hjälp att hitta tre ledord som jag VILL kunna förknippa med mig själv:

Styrka - får jag av att göra kloka val, genomtänkta och välplanerade. I alla svära beslut ska jag plocka fram styrkan.

Fokus - har jag när jag springer. Då ser jag målet framför mig. Detta ska jag lära mig att använda i fler sammanhang.

Inre frid/harmoni - får jag av min familj och naturen. Älskar havet och skogen. Viktig att suga i sig av detta, det är först när kroppen är i harmoni som den kan få användning för styrka och fokus.

Dessa ord ska vara mina stötestenar i allt jag tar mig för. Dessa ska finnas där likt tre goda feer som lyfter sina egenskaper och sprider sitt stoff över mig!

Bilder kommer!

Trevlig helg

Tomater är viktiga i en tomatsoppa

2017-03-29 21:52
Från FruD

Inga tomater hemma?

Okej, då sliter jag väl ut allting i klädkammaren då.

Mycket på jobbet, med studier och huvudet går på högvarv, då krävs det inte mycket för att stubinen ska brinna av.

Älskade snälla ungar som vid minsta gnäll driver mig till vansinne. Inte likt mig. Mycket kan jag bli galen av men aldrig mina barn.

Älskade ljuvliga maken som jag avgudar dricker juice ur paketen och jag tänder till värre än att det var ett årgångsvin han sörplade i sig.

Och så var det de där med tomaterna. Jag hade planerat tomatsoppa men konstaterade (efter mycket efterforskning) att det inte går att fuska till sig en tomatsoppa, man behöver verkligen tomater.

Jag gav upp, morrade några svärord och snäste till min man att lösa det. Medans han gjorde en kanonfin middag till hela familjen, fullständigt slet jag ut allting ur min klädkammare. Efter ett tag kom jag på att jag borde nog ha en annan plats för skräpet än golvet. Så jobbigt!

Det slutade med att Dylan och Loui tillfälligt är utan säng, totalt barrikaderade av kläder, foton, tv-spel, gamla pärmar, gosedjur, vinhink, tangentbord och all annan skit man kan hitta där längst in i en garderob.

Sen tog energin slut och nu ska jag dricka te, hoppas på bättre tomattur imorgon!

Nattinatt

Varför är det acceptabelt på min arbetsplats?

2017-03-22 23:12
Från FruD

Om man inte var bekant med det svenska språket och befunnit sig på min arbetsplats det senaste året hade man likväl kunnat tro att Fitta var mitt förnamn!


Varför är det acceptabelt på min arbetsplats?


OM en kvinna på bank eller vårdcentral kallats för Fitta lika ofta som vi som arbetar i skola hade både banken, vårdcentralen och hela kommunen gått i graven.

Detta gäller inte på skolor för där blir det slutligen accepterat.

En förälder sa en gång att det inte är något att hänga upp sig på. Pojkar slänger ur sig så många dumma saker i den åldern.

En annan förälder menade att hennes son hade svårt att kontrollera sitt ordval i tonårsfasen.

Ytterligare en förälder undrade om det inte fanns viktigare saker att göra hos oss än att fokusera på ungdomarnas vokabulär.

Detta uttryck för kvinnligt kön har blivit allmänt vedertaget. Något alla pojkar tydligen har rätt att slänga ur sig för att de är "hormonstinna tonåringar".

Vi skäms och har inte tid att anmäla. För skulle vi göra kränkande anmälningar var gång en unge kallade oss Fitta skulle vår undervisning halka efter och barnen skulle inte uppnå sina mål, och det vore ju förskräckligt om dessa fittordsanvändare inte blev godkända i svenska..... 

Vi gör det som sig bör och låtsas som om vi inget hör!

Barnen i svensk skola når inte upp till kunskapskraven och vi pedagoger fokuserar på ett pyttelitet ord på fem bokstäver.

Har vi inte annat att göra?

Jo, vi har massor att göra, men du där mamman på vårdcentralen, hur lustfylld, positiv och inspirerande är du efter det att dina patienter kallat dig Fitta för att du inte kan skriva ut önskad medicin eller har dragit för hårt i ett stukat finger?

Bankkvinnan, "ge mig mer pengar än jag har på kontot annars är du en fitta".

Kassörskan, "du är en fitta om jag inte får en påse godis, gratis".

Alla dessa tre yrkesutövare riskerar straff om de tillgodoser patienterna eller kundernas önskemål.

Jag riskerar också straff och jag bryter också mot min plikt om jag ska tillgodose majoriteten av de önskemål jag får.

Om jag inte vill riskera mitt jobb, ska jag bli diskriminerad då?


Varför är det okej att bli kallad fitta på MIN typ av arbetsplats?


Jag känner ingen som kallar kassörskan på Maxi, Fitta för att bananerna inte var gratis, men jag känner många som kallat en kvinnlig lärare Fitta för att de inte fick sluta 18 minuter innan lektionen var slut!

Jag är så trött på ungdomars kränkningar mot varandra och oss som arbetar med dem.


Jag är stolt mamma till två söner, 8 och 2 år, och jag ska göra allt som står i min makt för att de inte ska få någon att känna sig kränkt eller använda ett könsord för att namnge en person! Jag ska slita mitt hår för att de ska förstå innebörden av en kränkning! Jag ska jaga dem med blåslampa om de på ett negativt sätt åsyftar det kvinnliga könsorganet!

Men det är ju bara sån jag är, en mamma som inte accepterar hormoner som försvar på kränkningar!


Lägstanivå

2017-03-13 06:33
Från FruD

Fy vilken kass vecka jag haft, sjuk och eländig. Bara sovit och deppat. Min släng av den vidriga influensan.

Denna helgen har inneburit några nya saker.

Jacks kompis bor bara en liten bit från oss och de har börjat cykla till varandra. Jag stod i lördags och såg när min pyttelille kille trampade iväg. Mitt mammahjärta värkte efter min lille bebis samtidigt som jag jublade inombords över att höra glädjen i hans röst när han ropade "hejdå mamma, jag älskar dig, detta är den bästa dagen" (säger han iofs om det bara gäller köttbullar till middag) men jag förstod att han kände sådan frihet i kroppen. Han kände helt enkelt "livet i sig" -Madicken på Junibacken

Elektroniska manicker går sönder på löpande band här hemma och innan vi bestämt oss för vilken, i djungeln av alla produkter, som ska få bli nästa medlem i familjen Dinneke, så har jag upptäckt min egen lägstanivå.

Jag pushar och peppar! Inte mig själv, inte min man eller mina barn utan manickerna.

Igår eftermiddag gick jag omkring här hemma och hejade på min dammsugare. Den har i och för sig hamnat i nån trotsålder för den gör bara som den själv vill. Den vaknar inte när vi, som man gör, väcker den genom att stoppa i kontakten och trycka på knappen. Den vaknar lite när den själv känner för det. Hm precis som jag förra veckan, nej, där går min gräns för vad som går att smitta. Annars borde det vara över nu och då har vi inga problem. Nej, detta är nog ett mer konstant tillstånd. Den har också börjat bli sinnesförvirrad och missförstå sin uppgift för den dammsuger inte överallt. Hoppar över vissa platser i huset och där kommer min lägstanivå in, då börjar jag fjäska! "Snäääääälla, lite till här i hallen" " bara en smula till". Men det slutar inte där för sen kommer mina hejarop "KOM IGEN KOMPIS" "HEEEJA DAMMIS, HEJA DAMMIS". Till sist kör jag mitt sista och mest tragiska kort, mutan. "Ett hårstrå till så ska du få blomjord sen".

Det som oroar mig mest är att ingen i familjen reagerade.

Jag kanske brukar göra såhär utan att veta om det.

Kanske är lite slutkörd ändå!


Skillnaden på söndag och måndag

2017-03-07 07:15
Från FruD

Vissa dagar är helt underbara av egentligen ingen anledning alls. Solen går upp och livet leker. Motgångar skapar framgång och styrka, irritation blir små komiska scener, misstag ger ny kunskap. Allting bara faller på plats!

Andra dagar är bara skit och ingenting, verkligen ingenting går i lås. Jag har lärt mig med åren att de där dagarna faktiskt lite då och då tittar in i mitt liv och då är det bara att lägga sig platt och bli överkörd för bråkar jag tillbaka blir jag både överkörd och överbackad!
Idag gav jag upp, helt sonika tog jag min nyinköpta tidning och bokstavligen kastade mig i soffan i soffan. Jag berättade för min man vilken svärord, svärord, svärord-dag jag just nu tyckte att det var.
Trötthet har en tendens att skapa sådana dagar och den är inte helg obefogad.

Igår överraskade världens finaste man mig med en ljuvlig middag på Johan P, lite spontanshopping och Lisa Ekdahl. En fantastisk kväll som bjöd på flera överraskningar och ännu fler minnen tillsammans med min R. Vår nya dag är helt klart söndag.
Kvällen blev sen och jag som är en riktig sömnslukare fick ungefär en tredjedel av mitt sömnbehov tillgodosett. Inte bra.

Jag startade dagen med att lyssna på min lille son som använde Siri som nytt språkverktyg. Siri förklarade att hon inte förstod och Loui förklarar att han inte förstod henne heller! Han är grym!

Dagen traskade sakteliga framåt och med tanke på både sportlov och vab-vecka innebär det att både minne och skriftlig planering hamnat lite bakom. Det är inte alls så jag gillar att arbeta så det tog på krafterna. Struktur och organisering är mitt motto!

De stora killarna kom hem idag så från kärnfamiljsvecka till bonusfamiljsvecka. Älskar när alla är hemma och det är först då jag andas vardag, men Gudarna ska veta att det inte är lätt för någon med dessa ständiga förändringar.

Hur gör man för att skapa den ultimata, mest idealiska bonusfamiljen?
Jag tänker på den nya Ikeareklamen där den lille pojken åker från sin mamma till sin pappa och hans rum är identiskt. Den säger så mycket. Även om livet känns komplicerat så är hans rum, den fasta punkten, konstant.

Varje måndag så är vi här hemma som datorer som måste omprogrammeras.
Jack och Dylan ska sova i andra sängar. Anpassa sig till syskon. Andra fritidstider. Mat. Rutiner. Regler.
Loui blir som en duracellkanin när Jack och Dylan kommer. Han söker deras uppmärksamhet och vill hela tiden göra sig sedd hos alla. Den skillnaden har vi inte märkt av innan. Han börjar bli medveten och frågar mycket om vart bröderna är när de inte är hemma.
Vi vuxna, har en mental bild av hur det är när hela familjen är samlad, den är inte annat än fantastisk men just måndagar är som ingenmansland. Ingenting är som det varit eller som det ska bli.
På tisdagar brukar bitarna vara på plats igen och den mentala bilden blir sann.
Måndagar är en inte dag, antingen vibrerar huset av återskapanden eller är det en skräckfilmstystnad.

Måndagar är en svärord, svärord, svärord-dag!

Sockerfritt

2017-03-02 20:55
Från FruD

Hemma hos oss har vi bestämt oss för att minska, ja nästan helt sluta med socker för ett tag framöver!

Ju mer man läser om socker och dess effekter så kommer man på hur skadligt det tillsatta sockret är. Socker kan alltså ge oss cancer, CANCER som är min absolut största skräck.

Det leder också till dålig tarmflora, ångest och övervikt. Detta ger jag mina barn som belöning?! Det är så konstigt alltihop, och ännu konstigare är att det är så extremt svårt att veta hur vi ska lägga av. Tänk heroin!

Jag har också problem med psoriasis, huvudvärk och är ständigt sökande efter det ultimata välbefinnandet.

Psoriasisen har jag slagits mot sen barnsben och nu när vi beslutade oss för att lägga om kosten tänkte jag testa något som jag varit nyfiken på länge, glutenfritt. Jag har läst mycket om gluten och socker i samband med psoriasis, jag är fullt medveten om att forskningen kring detta är begränsad men vad fasen, man måste ju testa. Pest eller kolera, psoriasis eller gluten?

Kanske är det inte så, kanske kan uteslutande av gluten och socker också göra mig fri från den huvudvärk och kanske kan kostomslaget också leda till ett bättre välbefinnande?!

Vem vet, inte du, vem vet, inte jag...

Jag TROR i alla fall stenhårt på detta och har plöjt böcker och sökt vetenskapliga artiklar kring ämnet. Även om studierna inte är mastodontstora kring ämnet, så tror jag på detta! Man måste tro för att vinna och nu ska jag TRO PÅ MIN EGEN MAGKÄNSLA!

FoodPharmacy har gett mig många goda råd och tips på vägen, kan varmt rekommendera boken som också finns på storytel som ljudbok vilken är mycket underhållande!

Jack är med på noterna och tycker också att det känns bra med ett sockerbreak. Vad som gick upp för mig när jag och J pratade om socker var hur lite han egentligen förstår. Han är bara sju år och jag tar föregivet att han förstår varför han får ett nej till choklad på en måndag. Jag fick här upp ögonen för att han inte har en susning om att choklad innehåller socker! Naturligtvis vet han inte det, han är sju år, hur dum är jag?

Jag har verkligen fått studera frukt vs inte frukt, fördelar och nackdelar när man drar ner på sockerintaget.

Jag har kommit fram till att vi fortsätter med frukten. Frukt innehåller så många fördelar för oss att jag inte anser det vara värt att sluta. Kan tilläggas att vi inte har något problem med övervikt, jag vill bara ge mina barn ett friskt liv.

Jag har fått lära mig att ju mognare frukten är desto mer socker innehåller den. Wow, om jag blev glad, för gröna bananer har alltid varit en favvorit hos mig. Fibrer finns det däremot mer av i omogen frukt så kräng på träiga bananer och sura äpplen!

Något annat som slog mig i mina sockersrudier i kombination med mina uppsatsstudier inför min skrivandet om föräldrars delaktighet i sina barns skolgång var att negativiteten hos barn helt klart kan ha ett samband med det extrema sockerintaget. Vi blir sura av socker, socker är ett beroende och vi mår extremt dåligt om vi inte får det när vi satt hjulet i spinn!

Det är ju heller inte bara barn som överkonsumerar socker utan också föräldrarna som ska vara sina barn stöttepelare i de dystrare dagarna i skolan. Hur ska de kunna göra det när de själva är övertända på eller har ett sug efter socker?

Sockret har blivit en ond cirkel som behöver brytas!

Idag har vi ätit pestokyckling med god sallad och belugalinser!

Peston gjorde jag på ruccola, parmesan, vitlök, chili och olivolja!

Belugalinser är en STOR favvorit hos mig, testa, byt ut riset mot dessa svarta småttingar.

Jag blandade ruccola, babyspenat, röd lök, granatäpple, jordgubbar, pumpakärnor, ugnsbakade tomater och vattenmelon. En liten kronärtskocka och några oliver fick också följa med!

Tänk färg för att få i dig allt kroppen förtjänar.

Så gott!!




Olika syn på jämställdhet

2017-02-05 11:33
Från FruD

I denna bloggen fokuserar jag på barn och ungdomar. Delvis för att jag är lärare på en skola med elever från årskurs sex till och med nio, och delvis för att jag själv är förälder till 2,5 pojkar.

Nu på morgonen läste jag en artikel av Alex Schulman, (en av mina favoriter, även om våra värderingar ganska ofta skiljer sig åt.) Just idag gjorde de inte det, just idag var våra värderingar som två händer som knäpptes samman i ett stabilt handslag!

Han talar om Gustav Fridolins nya fokus, ej könsuppdelad undervisning. Jag anser att just detta problemet i en skola är så minimalt som det bara går. Även om just min skola inte är någon muslimsk skola så respekterar vi de önskemål som finns och till exempel kan simundervisningen vara könsuppdelad om önskemål finns från eleverna, pojk som flicka. I och för sig har det inte någon betydelse om man är muslimsk, för flickor i denna åldern har en tendens att se pojkar som ett utomjordsligt fenomen. Hormonstinna utomjordingar som beteer sig som om de aldrig sett vatten förut.

Ibland händer det att vi har en majoritet utav det ena könet i en grupp och den majoriteten tar väldigt mycket plats, framförallt, på en idrottslektion och OM (väldigt sällan) vi har chansen att dela upp gruppen och fokusera på sådant just den ena delen vill påvisa sina specifika kunskaper i så försöker vi göra det, med ingenting annat än gruppens bästa i fokus!

Att muslimska skolor delar upp sin undervisning är lika naturligt för dem som det är för Gustav Fridolin att inte göra det. Hur kunde detta bli till ett samhällsproblem? Du matar vargarna Fridolin! Genom att lägga fokus på de pyttesmå delarna i en religion, som faktiskt inte alls påverkar utomstående så kliar du sådana som Ekerots rygg!

Fridolins försvar är "jämställdhet, vi i Sverige, lilla landet lagom, ska främja jämställdhet". Vi ska göra kvinnor starka, de ska ha rätt att undervisas tillsammans med hormonstinna könskamrater OCH de ska ha rätt till att få kunskapen om hur man föder barn i en bil! Det sistnämnda gäller alla kvinnor, inte bara muslimska.

Lita på pedagogerna Fridolin, lite på barnmorskornas rop på hjälp. I båda fallen är majoriteten av yrkesgruppen kvinnor, visa oss den respekt vi förtjänar, visa att du och sittande regeringe tror på vår förmåga att ta konskventa beslut! Lägg inte ner BB i Sollefteå och låt flickor och pojkar få vara ifred ibland!

Läs Alex Schulmans krönika! http://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/tjejer-och-killar-ar-olika-fridolin--problemet-heter-biologi/

THATS the SHIT

2017-02-04 10:51
Från FruD

Vi lever i en värld där "helylle" är en förstulen tanke av det förgångna!

Har ni sett bonusfamiljen av Clara Herngren på SVT? En överdriven form av hur verkligheten ser ut. Jag vet för att vi lever i den. Känslorna, drömmarna och förhoppningar finns där. En stark strävan mot att bli den perfekta bonusfamiljen. Kärlek och empati på lika vilkor för alla. Ingen tillhör någon, alla tillhör alla! Min man är världens bästa bonuspappa och lever efter att alla barnen ska ha det likadant ändå pratar vi mycket om hur svårt det är för oss vuxna att hantera alla lika så att ingen känner sig borträknad eller åsidosatt.

I podden trettio plus trevar tar tjejerna upp detta. Sofi Farman säger att hon kommer leva i någon form av annan verklighet, i den perfekta bonusfamilj. Hon beskriver sin familj som kärnfamilj och just det är problemet! Hon har ingen förståelse. Hon har inte själv upplevt smärtan hos ett skillsmässobarn. Hon är inte insatt i den saknad som finns efter en förälder. Hon menar att i en bonusfamilj finns det mer att älska. Snarare är det så att det finns en begränsad mängd kärlek som ska portioneras ut så att alla blir nöjda, ens biologiska seperationsbarn, bonusbarnen och det gemensamma barnet. Det är svårt att vara förälder ännu svårare att vara bonusförälder och allra svårast att vara förälder till ett barn som inte varje dag får möjlighet att krypa upp i mammas eller pappas knä.

Verkligheten idag är följande:

Vi väljer ut en person att skapa våra underbara älskade ungar med. SEN när de små liven slutat vara personifierade med oss, och blir en liten egen individ, då skiljer vi oss. Ibland lever man i ett mycket destruktivt förhållande och situationen blir då ohållbar men vi har tänjt på gränserna för vad som är destruktivt och vad som är önskan om ett självbejakande liv!

SEN lever vi med våra barn varannan vecka för att resterande tid ägna åt den bejublade egentiden! Vi lever med vär nya kärlek som vi gjorde innan vi fick barn. Vi har hittat ett sätt att både ha kakan och äta den med den lilla förglömda detaljen att vi skadar någon som vi skapat för att älska.

I trettio plus trevar så rekommenderar de att skaffa barn med någon man kan skilja sig med! Vi älskar att ha någon som kan ta hand om vårt barn när vi inte själva vill/kan/har möjlighet! Någon som älskar barnet lika mycket som jag själv men inte i gemenskap med mig, utan på avstånd.

Alla är olika men i min värld finns inga co-parents! Vi är realparents eller no-parents. Det ska inte vara så, HUR kan det vara rimligt? Hur kan det vara okej att försätta våra barn i den situationen? Hur kan det bli ett okej skämt att säga "jag samlar på pappor"?

Vart i hela världen finns de vitt spridda barnens själar i detta? Folk värkar inte förstå att barns trygghet finns hos mamma och pappa! !

Julafton á Astrid Lindgren, hela familjen på julafton har ersatts av tomten är far till alla barnen.

Detta är eftersträvande, detta är fokus, detta är det "nya"!!

VI vuxna lever i en värld där "jaget" är oerhört centrerat! Vi måste förverkliga oss själva, först, sen de där små minimänniskorna som ändå inte begriper något. De är lyckliga så länge mamma/pappa-jaget är lyckligt!

Vi lever i en oerhört märklig värld! Jaget kommer först sen kommer barnen !

Inte konstigt läsförståelsen är bristande och att mattematikbetygen katastrofala när föräldrar har sådant fokus på egentid och dejtingsajter så de inte har tid att hjälpa till med läxor. Inga skriker så högt om läxfriskola som varannan vecka föräldrar. Tiden är nämligen VÄLDIGT knapp när "tinder"-appen blinkar!

Go back to your kids folks, skapa starka, trygga individer istället för kärlekskranka, bortskämda förminskade personer! Världen behöver inte fler skadade människor, vi har fullt upp med att ta hand om de som redan finns!