RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-05-23 02:22:32

FruD blogg

FruD blogg på Nouw

I hopp om att förstå mig själv

2019-01-06 09:39
Från FruD


Ett par dagar med äldsta sonen.

Jack önskade sig en ensamdag med mig i julklapp. En fantastiskt härlig present som även gav mig glädje. Han fick en hotellövernattning på valfritt hotell och göra något han ville. Valet blev Malmö, scandic triangeln och handla upp ALLA födelsedags- och julklappspengar. Och så blev det. ALLA pengar gick till legobyggen och eftermiddag, kväll och natt spenderades på ett hotellgolv med massor av lego. Jack var i himmelriket. Själv bäddade jag ner mig och började läsa ”Hjärnstark” av Anders Hansen i hopp om att börja förstå mig själv. Tidigt i boken diskuteras mycket om stress och vad det gör med hjärnan samt hur man faktiskt kan reparera den genom träning. Kanske är jag på rätt spår, kanske har jag rätt i att psykisk hälsa och fysisk aktivitet är den medicin jag behöver. Man ska veta att det kanske allra svåraste som deprimerad och ångestladdad är att ge sig ut på ett träningspass. Jag vill inte träffa någon, inte synas, inte höras, knappt finnas. Mitt första löparpass var ensam i skogen där ingen kunde se mig. Lurar i öronen för att markera att jag inte ville prata. När jag gav mig iväg så var tanken att jag skulle springa ifrån ångesten. Jag sprang så fort jag förmådde med tårar strilande av lycka för jag faktiskt lyckades. Jag försökte se ångesten som någon form av moln som jag för varje steg tog ett steg längre ifrån.

Jag fortsatte att springa när jag kände mig orolig och stressad, försökte lämna svåra saker bakom mig. Ju mer jag sprang desto friare kände jag mig. För även om varje träningspass får mig att må bättre så är det ett långtidsprojekt att förändra systemet och bygga upp hjärnans psykiskt försvagade delar som skapats av stress.

Jag har gjort min löpning till en livsstil och jag gör allt jag kan för att leva på ett sätt som minskar min ångest. Jag äter mycket sparsamt med tillsatt socker, drar på med färgglada frukter och grönsaker för det ser så härligt ut på tallriken, det gör mig faktiskt piggare.


Dags att förändra!

Löparkompis

2018-12-02 09:24
Från FruD

Vår fina treåring tillhör den överaktiva skaran, han behöver rastas flera gånger om dagen och då är det perfekt med en mamma som gillar att springa.
En runda på 4-5 km orkar han cykla och det kan låta som en enkel match att springa MEN låt dig inte luras. Löparturen blir ett kombinerat intervall-styrka-slalom-baklängespass och dessutom tvingas du svara på tusen frågor tex var tomten bor, varför farmor och farfar sover, om bilar firar jul, varför bussen är röd och inte blå, vem som har gjort mina skor, om vi kan köpa en katt och gömma den för pappa.
När det går uppför tvingas man putta på och då tränas styrkan, när det går nerför gäller det att hålla ett högt tempo för att hinna med barnet. Ibland går det trögt och då får man vänta in, det är då extremt viktigt med ögonkontakt enligt barnet så då är det bara att vända på kroppen och träna sin baklängeslöpning. Ett väldigt kombinerat pass som bör utföras på morgonen innan alla sinnen är överbelastade, risken är annars stor att hjärnan kapitulerar och stänger av!

TIPS
- Välj en runda med många nedförsbackar, barnet tycker det är kul och du får springa riktigt fort
- Vattenpölar tvingar dig att hålla hjärnan igång, du måste snabbt ta dig åt sidan när barnet hittar en vattenpöl som hen tvångsmässigt måste cykla jättefort i
- Välj jämna underlag annars kommer du behöva stanna för att hjälpa barnet över diverse hinder
- Variera vilken sida om barnet du springer så att du kan växla mellan vilken arm du puttar på med.

Jag är nu trött i både kropp och hjärna och barnet har fått både egentid och rörelseträning!

Härlig start på första advent!

Nystart

2018-11-30 23:47
Från FruD
På instagram skrev jag för några veckor sedan om varför jag började springa.

Detta året började i en tornado av känslor där lyckan över vår underbara lilla dotter blandades med sorg, ilska och ångest över en smutsig vårdnadstvist. En mörk baksida av bonusfamiljen.

Jag kämpade hårt och kan idag klappa mig själv på axeln för att jag överhuvudtaget red ur den stormen. Det blåser fortfarande kraftigt men jag har byggt upp mig själv inifrån och ut och nu står jag pall för mycket mycket mer än vad jag gjorde i januari. När jag ser tillbaka så vill jag så gärna ge mig själv en kram, ta min hand och följa mig genom mörkret. Även om jag aldrig var ensam så har jag aldrig känt mig så ensam som jag gjorde under våren. En av vårens soliga dagar när jag led av ångest och uppgivenhet över att jag inte var den jag ville vara så bestämde jag mig för att försöka springa ifrån det oroliga. Jag skulle hela tiden tänka att jag var snabbare än det som gjorde ont. Efter en liten bit kom tårarna, jag kände det som att jag blev min egen vän! Oron stannande som svarta moln bakom mig och de kom under tiden jag sprang inte ifatt mig. (Jag kände mig som en seriefigur, på jakt efter honung, jagad av ett gäng arga bin.) Jag har också ett behov av att ibland få vara för mig själv, lyssna på böcker, andas, städa ur hjärnan från sådant som inte är viktigt. Även detta behov tillfredsställdes genom löpningen. Jag fick vara mig själv för en liten stund och en löpare med lurar i öronen är det endast döende människor som stör.

Det är svårt att skriva om ångest, det är kämpigt att erkänna sina svagheter och tillkortakommanden när ens högsta önska är att vara stark, tuff och energisk. Jag känner ändå att jag måste, jag vill dela med mig av vad jag gjort, hur jag lärt mig att påverka mitt eget psykiska mående. Som mamma till tre i en bonusfamilj med fyra barn är det inte en dans på rosor alla dagar i veckan. Vi har en gemensam vision, jag och min man, och ingenting kan få oss att välja en annan väg än den vi valt. Däremot så varierar styrkan och det är då vi måste finnas där och lyfta varandra. Jag har också varit tvungen att hitta ett sätt att lyfta mig själv och jag tror att jag nu hittat rätt.

Jag springer 2-3 gånger i veckan med målet att vinna över mig själv på min egen sida, att få rå om de sidor som kräver återhämtning från det föräldralediga vardagspusslet och att ta mig runt Stockholm marathon den 1 juni 2019. Jag försöker också yoga så ofta jag kan, det öppnar mina sinnen och stärker min själ. Jag har några yogaövningar som jag också har en målbild för. Här har jag inte kommit lika långt men snart så!

I bloggen tänkte jag försöka dela med mig av min väg mot målet med både löpning och yoga men också sådant som är tufft, för sanningen är ju att livet inte alltid går den väg som själ och hjärta hade önskat.

Jag har fått hjälp att hitta tre ledord som jag VILL kunna förknippa med mig själv:

Styrka - får jag av att göra kloka val, genomtänkta och välplanerade. I alla svära beslut ska jag plocka fram styrkan.

Fokus - har jag när jag springer. Då ser jag målet framför mig. Detta ska jag lära mig att använda i fler sammanhang.

Inre frid/harmoni - får jag av min familj och naturen. Älskar havet och skogen. Viktig att suga i sig av detta, det är först när kroppen är i harmoni som den kan få användning för styrka och fokus.

Dessa ord ska vara mina stötestenar i allt jag tar mig för. Dessa ska finnas där likt tre goda feer som lyfter sina egenskaper och sprider sitt stoff över mig!

Bilder kommer!

Trevlig helg

Tomater är viktiga i en tomatsoppa

2017-03-29 21:52
Från FruD

Inga tomater hemma?

Okej, då sliter jag väl ut allting i klädkammaren då.

Mycket på jobbet, med studier och huvudet går på högvarv, då krävs det inte mycket för att stubinen ska brinna av.

Älskade snälla ungar som vid minsta gnäll driver mig till vansinne. Inte likt mig. Mycket kan jag bli galen av men aldrig mina barn.

Älskade ljuvliga maken som jag avgudar dricker juice ur paketen och jag tänder till värre än att det var ett årgångsvin han sörplade i sig.

Och så var det de där med tomaterna. Jag hade planerat tomatsoppa men konstaterade (efter mycket efterforskning) att det inte går att fuska till sig en tomatsoppa, man behöver verkligen tomater.

Jag gav upp, morrade några svärord och snäste till min man att lösa det. Medans han gjorde en kanonfin middag till hela familjen, fullständigt slet jag ut allting ur min klädkammare. Efter ett tag kom jag på att jag borde nog ha en annan plats för skräpet än golvet. Så jobbigt!

Det slutade med att Dylan och Loui tillfälligt är utan säng, totalt barrikaderade av kläder, foton, tv-spel, gamla pärmar, gosedjur, vinhink, tangentbord och all annan skit man kan hitta där längst in i en garderob.

Sen tog energin slut och nu ska jag dricka te, hoppas på bättre tomattur imorgon!

Nattinatt

Varför är det acceptabelt på min arbetsplats?

2017-03-22 23:12
Från FruD

Om man inte var bekant med det svenska språket och befunnit sig på min arbetsplats det senaste året hade man likväl kunnat tro att Fitta var mitt förnamn!


Varför är det acceptabelt på min arbetsplats?


OM en kvinna på bank eller vårdcentral kallats för Fitta lika ofta som vi som arbetar i skola hade både banken, vårdcentralen och hela kommunen gått i graven.

Detta gäller inte på skolor för där blir det slutligen accepterat.

En förälder sa en gång att det inte är något att hänga upp sig på. Pojkar slänger ur sig så många dumma saker i den åldern.

En annan förälder menade att hennes son hade svårt att kontrollera sitt ordval i tonårsfasen.

Ytterligare en förälder undrade om det inte fanns viktigare saker att göra hos oss än att fokusera på ungdomarnas vokabulär.

Detta uttryck för kvinnligt kön har blivit allmänt vedertaget. Något alla pojkar tydligen har rätt att slänga ur sig för att de är "hormonstinna tonåringar".

Vi skäms och har inte tid att anmäla. För skulle vi göra kränkande anmälningar var gång en unge kallade oss Fitta skulle vår undervisning halka efter och barnen skulle inte uppnå sina mål, och det vore ju förskräckligt om dessa fittordsanvändare inte blev godkända i svenska..... 

Vi gör det som sig bör och låtsas som om vi inget hör!

Barnen i svensk skola når inte upp till kunskapskraven och vi pedagoger fokuserar på ett pyttelitet ord på fem bokstäver.

Har vi inte annat att göra?

Jo, vi har massor att göra, men du där mamman på vårdcentralen, hur lustfylld, positiv och inspirerande är du efter det att dina patienter kallat dig Fitta för att du inte kan skriva ut önskad medicin eller har dragit för hårt i ett stukat finger?

Bankkvinnan, "ge mig mer pengar än jag har på kontot annars är du en fitta".

Kassörskan, "du är en fitta om jag inte får en påse godis, gratis".

Alla dessa tre yrkesutövare riskerar straff om de tillgodoser patienterna eller kundernas önskemål.

Jag riskerar också straff och jag bryter också mot min plikt om jag ska tillgodose majoriteten av de önskemål jag får.

Om jag inte vill riskera mitt jobb, ska jag bli diskriminerad då?


Varför är det okej att bli kallad fitta på MIN typ av arbetsplats?


Jag känner ingen som kallar kassörskan på Maxi, Fitta för att bananerna inte var gratis, men jag känner många som kallat en kvinnlig lärare Fitta för att de inte fick sluta 18 minuter innan lektionen var slut!

Jag är så trött på ungdomars kränkningar mot varandra och oss som arbetar med dem.


Jag är stolt mamma till två söner, 8 och 2 år, och jag ska göra allt som står i min makt för att de inte ska få någon att känna sig kränkt eller använda ett könsord för att namnge en person! Jag ska slita mitt hår för att de ska förstå innebörden av en kränkning! Jag ska jaga dem med blåslampa om de på ett negativt sätt åsyftar det kvinnliga könsorganet!

Men det är ju bara sån jag är, en mamma som inte accepterar hormoner som försvar på kränkningar!


Lägstanivå

2017-03-13 06:33
Från FruD

Fy vilken kass vecka jag haft, sjuk och eländig. Bara sovit och deppat. Min släng av den vidriga influensan.

Denna helgen har inneburit några nya saker.

Jacks kompis bor bara en liten bit från oss och de har börjat cykla till varandra. Jag stod i lördags och såg när min pyttelille kille trampade iväg. Mitt mammahjärta värkte efter min lille bebis samtidigt som jag jublade inombords över att höra glädjen i hans röst när han ropade "hejdå mamma, jag älskar dig, detta är den bästa dagen" (säger han iofs om det bara gäller köttbullar till middag) men jag förstod att han kände sådan frihet i kroppen. Han kände helt enkelt "livet i sig" -Madicken på Junibacken

Elektroniska manicker går sönder på löpande band här hemma och innan vi bestämt oss för vilken, i djungeln av alla produkter, som ska få bli nästa medlem i familjen Dinneke, så har jag upptäckt min egen lägstanivå.

Jag pushar och peppar! Inte mig själv, inte min man eller mina barn utan manickerna.

Igår eftermiddag gick jag omkring här hemma och hejade på min dammsugare. Den har i och för sig hamnat i nån trotsålder för den gör bara som den själv vill. Den vaknar inte när vi, som man gör, väcker den genom att stoppa i kontakten och trycka på knappen. Den vaknar lite när den själv känner för det. Hm precis som jag förra veckan, nej, där går min gräns för vad som går att smitta. Annars borde det vara över nu och då har vi inga problem. Nej, detta är nog ett mer konstant tillstånd. Den har också börjat bli sinnesförvirrad och missförstå sin uppgift för den dammsuger inte överallt. Hoppar över vissa platser i huset och där kommer min lägstanivå in, då börjar jag fjäska! "Snäääääälla, lite till här i hallen" " bara en smula till". Men det slutar inte där för sen kommer mina hejarop "KOM IGEN KOMPIS" "HEEEJA DAMMIS, HEJA DAMMIS". Till sist kör jag mitt sista och mest tragiska kort, mutan. "Ett hårstrå till så ska du få blomjord sen".

Det som oroar mig mest är att ingen i familjen reagerade.

Jag kanske brukar göra såhär utan att veta om det.

Kanske är lite slutkörd ändå!


Skillnaden på söndag och måndag

2017-03-07 07:15
Från FruD

Vissa dagar är helt underbara av egentligen ingen anledning alls. Solen går upp och livet leker. Motgångar skapar framgång och styrka, irritation blir små komiska scener, misstag ger ny kunskap. Allting bara faller på plats!

Andra dagar är bara skit och ingenting, verkligen ingenting går i lås. Jag har lärt mig med åren att de där dagarna faktiskt lite då och då tittar in i mitt liv och då är det bara att lägga sig platt och bli överkörd för bråkar jag tillbaka blir jag både överkörd och överbackad!
Idag gav jag upp, helt sonika tog jag min nyinköpta tidning och bokstavligen kastade mig i soffan i soffan. Jag berättade för min man vilken svärord, svärord, svärord-dag jag just nu tyckte att det var.
Trötthet har en tendens att skapa sådana dagar och den är inte helg obefogad.

Igår överraskade världens finaste man mig med en ljuvlig middag på Johan P, lite spontanshopping och Lisa Ekdahl. En fantastisk kväll som bjöd på flera överraskningar och ännu fler minnen tillsammans med min R. Vår nya dag är helt klart söndag.
Kvällen blev sen och jag som är en riktig sömnslukare fick ungefär en tredjedel av mitt sömnbehov tillgodosett. Inte bra.

Jag startade dagen med att lyssna på min lille son som använde Siri som nytt språkverktyg. Siri förklarade att hon inte förstod och Loui förklarar att han inte förstod henne heller! Han är grym!

Dagen traskade sakteliga framåt och med tanke på både sportlov och vab-vecka innebär det att både minne och skriftlig planering hamnat lite bakom. Det är inte alls så jag gillar att arbeta så det tog på krafterna. Struktur och organisering är mitt motto!

De stora killarna kom hem idag så från kärnfamiljsvecka till bonusfamiljsvecka. Älskar när alla är hemma och det är först då jag andas vardag, men Gudarna ska veta att det inte är lätt för någon med dessa ständiga förändringar.

Hur gör man för att skapa den ultimata, mest idealiska bonusfamiljen?
Jag tänker på den nya Ikeareklamen där den lille pojken åker från sin mamma till sin pappa och hans rum är identiskt. Den säger så mycket. Även om livet känns komplicerat så är hans rum, den fasta punkten, konstant.

Varje måndag så är vi här hemma som datorer som måste omprogrammeras.
Jack och Dylan ska sova i andra sängar. Anpassa sig till syskon. Andra fritidstider. Mat. Rutiner. Regler.
Loui blir som en duracellkanin när Jack och Dylan kommer. Han söker deras uppmärksamhet och vill hela tiden göra sig sedd hos alla. Den skillnaden har vi inte märkt av innan. Han börjar bli medveten och frågar mycket om vart bröderna är när de inte är hemma.
Vi vuxna, har en mental bild av hur det är när hela familjen är samlad, den är inte annat än fantastisk men just måndagar är som ingenmansland. Ingenting är som det varit eller som det ska bli.
På tisdagar brukar bitarna vara på plats igen och den mentala bilden blir sann.
Måndagar är en inte dag, antingen vibrerar huset av återskapanden eller är det en skräckfilmstystnad.

Måndagar är en svärord, svärord, svärord-dag!

Sockerfritt

2017-03-02 20:55
Från FruD

Hemma hos oss har vi bestämt oss för att minska, ja nästan helt sluta med socker för ett tag framöver!

Ju mer man läser om socker och dess effekter så kommer man på hur skadligt det tillsatta sockret är. Socker kan alltså ge oss cancer, CANCER som är min absolut största skräck.

Det leder också till dålig tarmflora, ångest och övervikt. Detta ger jag mina barn som belöning?! Det är så konstigt alltihop, och ännu konstigare är att det är så extremt svårt att veta hur vi ska lägga av. Tänk heroin!

Jag har också problem med psoriasis, huvudvärk och är ständigt sökande efter det ultimata välbefinnandet.

Psoriasisen har jag slagits mot sen barnsben och nu när vi beslutade oss för att lägga om kosten tänkte jag testa något som jag varit nyfiken på länge, glutenfritt. Jag har läst mycket om gluten och socker i samband med psoriasis, jag är fullt medveten om att forskningen kring detta är begränsad men vad fasen, man måste ju testa. Pest eller kolera, psoriasis eller gluten?

Kanske är det inte så, kanske kan uteslutande av gluten och socker också göra mig fri från den huvudvärk och kanske kan kostomslaget också leda till ett bättre välbefinnande?!

Vem vet, inte du, vem vet, inte jag...

Jag TROR i alla fall stenhårt på detta och har plöjt böcker och sökt vetenskapliga artiklar kring ämnet. Även om studierna inte är mastodontstora kring ämnet, så tror jag på detta! Man måste tro för att vinna och nu ska jag TRO PÅ MIN EGEN MAGKÄNSLA!

FoodPharmacy har gett mig många goda råd och tips på vägen, kan varmt rekommendera boken som också finns på storytel som ljudbok vilken är mycket underhållande!

Jack är med på noterna och tycker också att det känns bra med ett sockerbreak. Vad som gick upp för mig när jag och J pratade om socker var hur lite han egentligen förstår. Han är bara sju år och jag tar föregivet att han förstår varför han får ett nej till choklad på en måndag. Jag fick här upp ögonen för att han inte har en susning om att choklad innehåller socker! Naturligtvis vet han inte det, han är sju år, hur dum är jag?

Jag har verkligen fått studera frukt vs inte frukt, fördelar och nackdelar när man drar ner på sockerintaget.

Jag har kommit fram till att vi fortsätter med frukten. Frukt innehåller så många fördelar för oss att jag inte anser det vara värt att sluta. Kan tilläggas att vi inte har något problem med övervikt, jag vill bara ge mina barn ett friskt liv.

Jag har fått lära mig att ju mognare frukten är desto mer socker innehåller den. Wow, om jag blev glad, för gröna bananer har alltid varit en favvorit hos mig. Fibrer finns det däremot mer av i omogen frukt så kräng på träiga bananer och sura äpplen!

Något annat som slog mig i mina sockersrudier i kombination med mina uppsatsstudier inför min skrivandet om föräldrars delaktighet i sina barns skolgång var att negativiteten hos barn helt klart kan ha ett samband med det extrema sockerintaget. Vi blir sura av socker, socker är ett beroende och vi mår extremt dåligt om vi inte får det när vi satt hjulet i spinn!

Det är ju heller inte bara barn som överkonsumerar socker utan också föräldrarna som ska vara sina barn stöttepelare i de dystrare dagarna i skolan. Hur ska de kunna göra det när de själva är övertända på eller har ett sug efter socker?

Sockret har blivit en ond cirkel som behöver brytas!

Idag har vi ätit pestokyckling med god sallad och belugalinser!

Peston gjorde jag på ruccola, parmesan, vitlök, chili och olivolja!

Belugalinser är en STOR favvorit hos mig, testa, byt ut riset mot dessa svarta småttingar.

Jag blandade ruccola, babyspenat, röd lök, granatäpple, jordgubbar, pumpakärnor, ugnsbakade tomater och vattenmelon. En liten kronärtskocka och några oliver fick också följa med!

Tänk färg för att få i dig allt kroppen förtjänar.

Så gott!!




Olika syn på jämställdhet

2017-02-05 11:33
Från FruD

I denna bloggen fokuserar jag på barn och ungdomar. Delvis för att jag är lärare på en skola med elever från årskurs sex till och med nio, och delvis för att jag själv är förälder till 2,5 pojkar.

Nu på morgonen läste jag en artikel av Alex Schulman, (en av mina favoriter, även om våra värderingar ganska ofta skiljer sig åt.) Just idag gjorde de inte det, just idag var våra värderingar som två händer som knäpptes samman i ett stabilt handslag!

Han talar om Gustav Fridolins nya fokus, ej könsuppdelad undervisning. Jag anser att just detta problemet i en skola är så minimalt som det bara går. Även om just min skola inte är någon muslimsk skola så respekterar vi de önskemål som finns och till exempel kan simundervisningen vara könsuppdelad om önskemål finns från eleverna, pojk som flicka. I och för sig har det inte någon betydelse om man är muslimsk, för flickor i denna åldern har en tendens att se pojkar som ett utomjordsligt fenomen. Hormonstinna utomjordingar som beteer sig som om de aldrig sett vatten förut.

Ibland händer det att vi har en majoritet utav det ena könet i en grupp och den majoriteten tar väldigt mycket plats, framförallt, på en idrottslektion och OM (väldigt sällan) vi har chansen att dela upp gruppen och fokusera på sådant just den ena delen vill påvisa sina specifika kunskaper i så försöker vi göra det, med ingenting annat än gruppens bästa i fokus!

Att muslimska skolor delar upp sin undervisning är lika naturligt för dem som det är för Gustav Fridolin att inte göra det. Hur kunde detta bli till ett samhällsproblem? Du matar vargarna Fridolin! Genom att lägga fokus på de pyttesmå delarna i en religion, som faktiskt inte alls påverkar utomstående så kliar du sådana som Ekerots rygg!

Fridolins försvar är "jämställdhet, vi i Sverige, lilla landet lagom, ska främja jämställdhet". Vi ska göra kvinnor starka, de ska ha rätt att undervisas tillsammans med hormonstinna könskamrater OCH de ska ha rätt till att få kunskapen om hur man föder barn i en bil! Det sistnämnda gäller alla kvinnor, inte bara muslimska.

Lita på pedagogerna Fridolin, lite på barnmorskornas rop på hjälp. I båda fallen är majoriteten av yrkesgruppen kvinnor, visa oss den respekt vi förtjänar, visa att du och sittande regeringe tror på vår förmåga att ta konskventa beslut! Lägg inte ner BB i Sollefteå och låt flickor och pojkar få vara ifred ibland!

Läs Alex Schulmans krönika! http://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/tjejer-och-killar-ar-olika-fridolin--problemet-heter-biologi/

THATS the SHIT

2017-02-04 10:51
Från FruD

Vi lever i en värld där "helylle" är en förstulen tanke av det förgångna!

Har ni sett bonusfamiljen av Clara Herngren på SVT? En överdriven form av hur verkligheten ser ut. Jag vet för att vi lever i den. Känslorna, drömmarna och förhoppningar finns där. En stark strävan mot att bli den perfekta bonusfamiljen. Kärlek och empati på lika vilkor för alla. Ingen tillhör någon, alla tillhör alla! Min man är världens bästa bonuspappa och lever efter att alla barnen ska ha det likadant ändå pratar vi mycket om hur svårt det är för oss vuxna att hantera alla lika så att ingen känner sig borträknad eller åsidosatt.

I podden trettio plus trevar tar tjejerna upp detta. Sofi Farman säger att hon kommer leva i någon form av annan verklighet, i den perfekta bonusfamilj. Hon beskriver sin familj som kärnfamilj och just det är problemet! Hon har ingen förståelse. Hon har inte själv upplevt smärtan hos ett skillsmässobarn. Hon är inte insatt i den saknad som finns efter en förälder. Hon menar att i en bonusfamilj finns det mer att älska. Snarare är det så att det finns en begränsad mängd kärlek som ska portioneras ut så att alla blir nöjda, ens biologiska seperationsbarn, bonusbarnen och det gemensamma barnet. Det är svårt att vara förälder ännu svårare att vara bonusförälder och allra svårast att vara förälder till ett barn som inte varje dag får möjlighet att krypa upp i mammas eller pappas knä.

Verkligheten idag är följande:

Vi väljer ut en person att skapa våra underbara älskade ungar med. SEN när de små liven slutat vara personifierade med oss, och blir en liten egen individ, då skiljer vi oss. Ibland lever man i ett mycket destruktivt förhållande och situationen blir då ohållbar men vi har tänjt på gränserna för vad som är destruktivt och vad som är önskan om ett självbejakande liv!

SEN lever vi med våra barn varannan vecka för att resterande tid ägna åt den bejublade egentiden! Vi lever med vär nya kärlek som vi gjorde innan vi fick barn. Vi har hittat ett sätt att både ha kakan och äta den med den lilla förglömda detaljen att vi skadar någon som vi skapat för att älska.

I trettio plus trevar så rekommenderar de att skaffa barn med någon man kan skilja sig med! Vi älskar att ha någon som kan ta hand om vårt barn när vi inte själva vill/kan/har möjlighet! Någon som älskar barnet lika mycket som jag själv men inte i gemenskap med mig, utan på avstånd.

Alla är olika men i min värld finns inga co-parents! Vi är realparents eller no-parents. Det ska inte vara så, HUR kan det vara rimligt? Hur kan det vara okej att försätta våra barn i den situationen? Hur kan det bli ett okej skämt att säga "jag samlar på pappor"?

Vart i hela världen finns de vitt spridda barnens själar i detta? Folk värkar inte förstå att barns trygghet finns hos mamma och pappa! !

Julafton á Astrid Lindgren, hela familjen på julafton har ersatts av tomten är far till alla barnen.

Detta är eftersträvande, detta är fokus, detta är det "nya"!!

VI vuxna lever i en värld där "jaget" är oerhört centrerat! Vi måste förverkliga oss själva, först, sen de där små minimänniskorna som ändå inte begriper något. De är lyckliga så länge mamma/pappa-jaget är lyckligt!

Vi lever i en oerhört märklig värld! Jaget kommer först sen kommer barnen !

Inte konstigt läsförståelsen är bristande och att mattematikbetygen katastrofala när föräldrar har sådant fokus på egentid och dejtingsajter så de inte har tid att hjälpa till med läxor. Inga skriker så högt om läxfriskola som varannan vecka föräldrar. Tiden är nämligen VÄLDIGT knapp när "tinder"-appen blinkar!

Go back to your kids folks, skapa starka, trygga individer istället för kärlekskranka, bortskämda förminskade personer! Världen behöver inte fler skadade människor, vi har fullt upp med att ta hand om de som redan finns!

Uppfostran i fokus

2017-01-29 11:43
Från FruD

Läser manualer om uppsatsskrivande.
Tillbaka på högskolan för att skriva en uppsats om "föräldrar i skolan". Det ska bli fantastiskt roligt att få skriva om någonting som jag ägnar mycket tid, energi och tankar åt.
Just nu tog jag en paus från läsandet av olika manualer gällande vetenskaplig text för att skriva något helt ovetenskapligt.
En kopp kaffe, för att hålla energin uppe. Loui är väldigt orolig på nätterna och sömn har på något vis blivit hårdvaluta här hemma.
Maken gick och vilade med L och de stora killarna slappar så jag fick lite tid med min kaffekopp och litteraturen till min uppsats.
Kanske ska jag efter denna uppsatsen kunna ge konstruktiva råd om hur föräldrar bör vara för att deras barn ska få ut mesta möjliga av sin skoltid.
Jag hoppas också att jag själv blir klokare när det gäller min egen föräldraroll och mina uppfostringsmetoder. Jag vill ju att mina barn ska bli de allra bästa (unga)vuxna man kan tänka sig.
Jag vill trassla upp dagens uppfostringsmetoder och sudda bort tron om att ungar föds med sunt förnuft! Att de är benägna att ta kloka beslut i alla lägen. Till exempel att de förstår att mat är bättre för dem än godis. Att frisk luft är viktigt. Att vägen till vuxenvärlden är spikrak.
Jag faller ofta själv in i metoden om att "barn ska vara ständigt delaktiga och involverade" fast jag verkligen inte tror på det. Jag tror inte på tusen valmöjligheter, jag tror på två, max tre. "Barn är inte hjälpta av materiellt överflöd", jag är övertygad om detta och skulle vilja sätta upp den meningen på en piedestal men det är så extremt svårt att bryta samhällsmönster och se att mina älskade ungar blir "drabbade".
Efter jul hade jag en filosofi om att barnen inte skulle få några leksaker, materiella onödigheter under detta året, förutom på födelsedagar. Likväl satt jag igår och letade ny mobil till Jack för att hans gamla iPhone 5 krånglar lite.
Jag sitter på makten här men faller som en fura för att mina barn aldrig någonsin ska känna sig utanför.
Jag måste, måste, måste lita på min egen tro och förmåga, för samhället har kommit på glid vad gäller barns uppväxt.
Jag vill ge mina barn tid inte pengar! Tid till kärlek, tid till trygghet, tid till känsloutveckling!
Jag är här för att göra mina barn till goda människor, för att samhället ska bli en bättre plats att vara en del av, och det blir de inte genom en iPhone 7!


Läxor + föräldraansvar = sant

2017-01-03 20:25
Från FruD

Läste en "debatt" i Aftonbladet om läxor och kan bara säga vilket skit!

Såhär skriver debattören som är en managementkonsult, expert på resursanvändningen i skolan.

"Konsekvensen av att skolan lägger över ansvaret för elevens utbildning på föräldrarna är att 25 procent av eleverna i dag går ut årskurs nio med ofullständiga betyg. Vi skulle kunna pressa ner den andelen till 0 procent om skolorna själva gjorde det arbete de är satta och får betalt att göra – att utbilda våra barn."

"Själva gjorde arbetet" - nu har denna managementkonsult tagit ett stort kliv över den gräns som anses rimlig! Detta är att trampa oss rakt ner så långt under skorna det bara går! VI gör vårt jobb! Frågan är om föräldrarna gör sitt?!

Om det är lite jobbigt att förhöra sitt barn på tjugo glosor för att man jobbar 150% kanske man ska överväga att skita i att jobba ihjäl sig för att kunna köpa det där ps4 som barnet så gärna vill ha, och gå ner i tjänst och lägga de extra minuterna på att hjälpa sin unge med läxorna så att de i framtiden får möjligheten att köpa sitt eget ps4 eller vad som nu är inne då. Dessutom får man någonting som kallas kvalitetstid med sitt barn!

Hemma hos oss är vi två heltidsarbetande föräldrar med tre barn och jag vet att det är körigt ibland men inte fasen skulle jag drömma om att skylla det på barnens lärare. Det är mitt ansvar att se till att mina barn klarar sig bra här i livet. Mitt ansvar att se till att de beteer sig, blir ansvarstagande, empatiska unga vuxna.

Nästa stötande kommentar/frågeställning från konsulten:

"Varför tillhandahåller inte skolan läxläsningsstöd dygnet runt med den egna personalen? Det är skolorna som har utbildad och behörig personal. Det är inte på grund av resursbrist då det är känt från flera undersökningar att lärarna endast lägger 30–40 procent av sin arbetstid på elevens lärande."

"Dygnet runt" - vad tror han att vi är? Skulle det vara bättre för barnen att befinna sig i skolan dygnet runt för att undervisas? Tror att du kan öppna den diskussionen med dina egna barn, så ska vi se åt vart hän det barkar, herr managementkonsult. Vad tror managementkonsulten att vi lärare gör de övriga 60-70 % av tiden? Rullar tummar och dricker kaffe medans vi fyller våra plånböcker med de feta lönerna vi cashar in. VI är utbildade på pedagogisk undervisning! Det är föräldrarna som är experter på sina barn. Till exempel så har jag en son som är hyfsat ovillig att göra sina läxor. Men eftersom att jag är expert på honom så vet jag att han är svag för mys och egentid med sin mamma. Vi tar oss då en stund tillsammans varje dag, bara han och jag, fokus läggs på "vår stund" medans läxorna också blir gjorda.

Jag vet att jag inte är ensam om att vilja ha den inblicken i skolans värd. Barnen spenderar en stor del av sin vakna tid i skolan och vill man kan man se läxorna som ett sätt att vara delaktig i sitt barns vardag. Flera av föräldrarna till mina elever älskar att få vara med sina barn och genom läxorna får de en skymt av vad eleverna gör om dagarna.

Ska det vara så svårt att finnas där för sina barn?

Tredje skandalösa kommentaren/frågeställningen:

"Varför gör inte alla skolor sitt arbete i stället för att försöka lägga över ansvaret på föräldrarna?"

Motfråga; varför gör inte alla föräldrar sitt jobb istället för att försöka lägga över ansvaret på skolan?

Kanske är tid för att börja undervisa föräldrar i vett och etikett gällande barnuppfostran och det ansvar man åtar sig då man får ett barn?!

Det är inte klokt att det får gå till såhär.

Mitt potentiella alter ego

2017-01-02 20:50
Från FruD

I Alex och Sigges podcast från föregående fredag pratade de bland annat om sina latenta egenskaper.

Min man och jag fastnade både för just den här delen av podden och kom på att vi har många latenta sidor. Jag tänker att man rent teoretiskt borde vara mycket bättre på sina latenta egenskaper än sina reella. Jag lägger mycket mer tid på att fundera på mina potentiella åtaganden än de verkligt synliga.

Jag menar då att om jag bara la mina drömmar åt sidan så skulle jag bli expert på mina vardagligheter. Naturligtvis är det så professorer, experter och andra toppinsats har gått till väga.

Det ofattbara i det hela menar Alex och Sigge är att man inte fokuserar på hur man borde bära sig åt för att bli ett med sitt potentiella tillstånd utan bara på hur det skulle vara när man väl är där.

Eller så har "nissarna" helt enkelt bara följt sina drömmar och skapat en väg till målet.....

Det fick mig att vakna. Är det verkligen så att jag aldrig ska göra de där sakerna som jag förknippar mig med. Ska inte mina drömmar bli verklighet? Livrädd, är bästa uttryckta känslan!

Mina vardagssysslor är ju bara tidsfördriv. Inget annat är tidsfördriv tills då jag en dag sitter där med drömmen framför mig som i en liten ask. Asken ska vara lätt att öppna och innehållet är bara mitt och ingen ska ta det ifrån mig!

Lagom till årsskiftet, som många använder för att ge löften om ett bättre liv, fick jag lite panik. Även om jag/vi bestämde oss för att hälsan fick bli ett signum för januari, att jag måste kolla upp min syn, lämna in bygglovet på utbyggnaden, inte stöka till det i garaget (min mans mål till mig), bli bättre på att passa tider (mitt mål till min man), så har jag en liten oöppnad ask.

Jag är 30 år, två barn och ett bonusbarn, gift med en perfekt man, utbildning, fin familj, hus på precis den plats jag vill bo. Jag har uppnått många av mina drömmar men jag har en kvar och nu är det dags att börja planera för hur jag tar mig vidare. Jag vill inte att min dröm ska vara en latent del av mig. Ligga där i den lilla asken och brinna upp tillsammans med mig i en kista en dag. Jag vill öppna asken, låta drömmen bli ett med mig, min verklighet!

Tiden är nog inne för en grovplanering...

to be continued.........



Älskar färgglad, fräsch mat, hälsosamt januari , inget problem!!

Jul Jul Strålande Jul

2016-12-21 13:47
Från FruD

Denna julen är inte hel

att fira utan mitt ena barn känns så fel

Jag biter ihop och önskar honom lycka

men i samma känsla så kan jag tycka

att han är ju min och borde vara här,

men det var ju inte hans val att vi flytta isär.

Jag ler för att inte hos honom skapa smärta

fast inuti mitt bröst brinner mitt hjärta.

Orden täcker inte till

för att säga det jag faktiskt vill.

Jag har bestämt mig för att han ska få välja

och detta år får jag min stolthet svälja.

Nästa julafton är jag åter hel

men för min son kommer det alltid fattas EN del!




Nu närmar sig julen med stormsteg. För mig är det med blandade känslor. Jag tycker mycket om julen och glädjs åt att Loui ska få uppleva det där med tomte och paket på riktigt. Jag har bestämt mig för att lägga extremt mycket fokus på honom under julafton. Kanske är det fel att tänka så men jag har inte fått en manual för hur jag ska hantera en jul utan min äldsta son.

Jag och Jack har firat varje jul tillsammans men i år gav jag honom rätten att välja. Hans svar blev "jag har ju varit med dig alltid innan och om du inte blir jätteledsen så vill jag nog vara med pappa i år." Svaret var väntat och jag vill inget annat än att han ska vara nöjd men det kändes som marken rämnade. Kroppen ville bara gå under. MEN det funkar inte så! Det handlar inte om mig, jag är vuxen och ska hantera det här!

Jag visste att det var såhär Jack ville ha det, vartannat år. Han har skapat sin egen plan och det är jag glad för. Jag måste se bort från mig själv, bort bort bort med "tycka synd om" och självömkan. Jag måste fokusera på annat. Det är nog ganska vanligt att man då väljer att lägga den där fokusen på en annan människa.

I mitt fall, min man och min nye lille son. Loui är 1,5 år och ska uppleva sin första riktiga jul. Det är spännande. Jag ska få se honom skratta (eller gråta) åt tomten. Dessa känslor ska jag dessutom få dela med min man, Louis pappa. Det är jag glad och tacksam för. När de stora är hos sina "andra" föräldrar brukar vi kalla oss lilla familjen. I år är vi lilla familjen. Det är bara att acceptera. Nästa jul är vi fulltaliga och vi är nöjda och tycker att allt är frid och fröjd.

Vad vi glömmer då är att våra killar aldrig får vara nöjda. Nästa år består deras saknad. De blir inte hela bara för att vi blir det. Någon de älskar, fattas dem. Det har vi glömt. Vi tänker bara på oss själva!

Efter mamma och pappas skilsmässa fick jag aldrig göra något val. Jag kan inte komma ihåg att jag önskade att jag fick det heller. Kanske var det bara skönt att någon bestämde hur jag skulle göra. En given manual.. Även om det efter några år skapades tradition med pappa på lillejulafton så har jag alla julaftnar saknat min pappa.

Jag var aldrig hel!

Jag sa nog aldrig det högt för jag ville inte sakna, jag ville vara nöjd med det fina mamma gav. Jag var glad och tacksam för allt hon gjorde och hon gjorde allt för att kompensera den saknad både hon och jag visste fanns men som aldrig uttrycktes.

Var finns manualen?

Hur gör man?

Ska man ignorera saknad?

Ska man lyfta saknad?

Hur blir jag bäst i världen på att fira jul med och utan skilsmässobarn?

Jag försöker också döva min smärta genom att köpa enorma mängder julklappar, till alla, för då kommer jag förhoppningsvis få se konstant glädje hela julafton och att se andra glädjas gör mig glad! På så vis håller jag ångesten för halvheten borta.

Jag ska göra mitt ytterstas för att fira julafton med glädje, för min man och mina barns skull. Jag vill inte att Jack ska sakna mig, jag vill inte att hans jul ska innebära saknad. Mitt jobb är att göra honom och hans bror lyckliga, det får bli mitt motto för denna julen.



Förskoledebatten

2016-12-17 13:22
Från FruD

Förskoledebatten är något som intresserar mig mycket!

När jag löste SVTs artikel gällande obegränsade förskoletimmar och där finansborgarrådet Karin Wanngård, får uttrycka sig höll jag på att smälla av.

Omedelbart gjorde jag en hastig granskning av socialdemokraternas hjärtefrågor till valet 2014 och ja, hon uttrycker sig helt i linje med deras tanke. Så vi kan absolut inte anklaga henne för att ta ett snedsteg, däremot så kan vi anklaga henne för att vara socialdemokrat!

Hon tillhör ett parti som enbart tänker på arbete! Jobb först! Vi ska utveckla förskolor och skolor så att framtidens arbetskraft blir likadana robotar som är uppväxta med exakt samma förutsättningar, enligt samma modell. Den pedagogiska modellen med en pedagog som närmst anhörig för föräldrarna behövs på diverse olika arbetsplatser minst 40 timmar i veckan. Pedagogerna ska utbildas och fortbildas på exakt samma vis så att ingen skola eller förskola skiljer sig åt! Nattis och helgfritids åt alla, förskolan ska finnas för allas lika rättigheter!! Va? Är det en vinst för barnen att vara på förskola?

Är det ett skämt? Även om man är hemma eller arbetar deltid så ska man ha rätt att lämna sina barn obegränsat på förskola, för att alla ska ha samma rättighet. Sjukt!

Det de säger är alltså att alla barn bör vara på förskolan för annars sticker de ut för mycket och risken att de inte blir kopior är skrämmande stor? Individuell skolplan Karin Wanngård, något du hört?

MEN herregud, varje hem har väl idag en tavla där det står på ett eller annat sätt att man ska vara sig själv? I skolorna skriker vi pedagoger om att det är bra att vara annorlunda. Kändisar trycker plakat med stora bokstäver om att man ska vara sig själv för alla andra är redan upptagna. Men Karin och socialdemokraterna tycker ändå att det är bra att alla uppfostras enligt samma modell. Förskolemodellen!

Skärp er och läxa istället upp de föräldrar som behöver lämna på dagis för att åka till Ullared eller "vila upp sig för att bli en bra förälder".

Vår minsta son har absolut den bästa förskolepersonal man kan tänka sig, fyra ljuvliga kvinnor som älskar ungarna de tar hand om på dagarna. Men dessa kvinnor har alla egna barn, egna liv och egna familjer. Tro det eller ej men dessa kvinnor älskar inte våra barn mest i hela världen, de älskar sina egna barn mest! Detta förstår alla kloka små barn, men uppenbarligen inte deras föräldrar som frivilligt väljer att, på sin lediga tid, lämna bort sina barn istället för att överösa dem med kärlek.

Jag blir helt frågande, var finns föräldratanken? Varför inte satsa på föräldrautbildningar istället? Förklara för elever redan i högstadiet att föräldraskap innebär ansvar. Ett ansvar som ska frambringa trygga, kärleksfulla, empatiska, individer med egna personligheter ämnande för olika saker.

Fråga elever i skolan hur de äter tillsammans? Jag vågar påstå att majoriteten av ungarna inte äter mer än tre måltider gemensamt med sina föräldrar under en vecka. Titta på forskning kring det istället och driv på föräldrar att umgås genom något så trivialt som en middag eller frukost.

Föräldra-barnrollerna är sinnessjuka! Vi skaffar dem för att klä upp dem i märkeskläder, ställa upp dem på en brygga vid havet, ta en bild, lägga ut den på instagram, tagga alla märke på deras kläder och inspirationssidor sen gå därifrån illa kvickt.

Jag och min man har flera gånger haft uppe diskussionen om det faktiskt är helt normalt att lämna sina barn storgråtandes på förskolan för att gå till arbetet. Jag tror att detta är ett framtidsbekymmer. Om 25 år kommer mina barn fråga mig "mamma hur tänkte du när du lämnade oss gråtande på dagis?" och jag kommer svara samma sak som min mamma gör i frågan om rökning i bilen "det var en sådan tid då, man visste inte bättre." Idag väljer vi att tänka på arbete för att kunna konsumera och kompensera det dåliga samvetet vi får för att vi jobbar för mycket!

Det är så sjukt!! Vi lämnar bort för att tjäna pengar som vi sedan lägger på att kompensera det dåliga samvetet för att vi lämnar bort för att arbeta!

Jag är inget undantag MEN jag är medveten!


​http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/barn-till-foraldralediga-far-ratt-till-heltid-i-forskolan?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20161213%3Abarn-till-foraldralediga-far-ratt-till-heltid-i-forskolan%3Anyh

Min gråa dag vs krig

2016-12-16 11:27
Från FruD

Det är visserligen en grå dag ute och min svanskotsmärta vill inte ge med sig.

Ändå är jag tacksam!

Jag sitter i minstingens myspöl och bygger duplo, har en mycket begränsad dialog om nyponsoppa och värmeljus medans de stora befinner sig i skolans värld. En är på utflykt vid havet för att studera flyttfåglar den andra säkerligen djupt involverad i någon aktiv lek på skolgården. Min man är på arbetet och jag vet med säkerhet att vi alla ikväll ligger i en enda hög i soffan.

Det är min typ av trygghet och den jag håller allra högt!

Utanför mitt hus står vår bil och jag har möjlighet att ta mig vart jag vill. Inne i vårt hus är det ljust och varmt, kylskåp, frys och skafferi är fyllt med mat för en barnfamilj.

Inne på barnens rum lyser julstjärnor och i garderoberna finns hela kläder som syftar till att hålla killarna varma.

Jag klickar igång instagram och får upp en bild (Filip Hammar) där en förtvivlad pappa med sorg i blicken, håller ett barn i sina armar. De är inte hela och inte rena. Inte helt osannolikt att de inte har ett kylskåp med mat, inget dupplo, ingen skola, kanske inget hem alls! Bakgrunden är grå, inte på grund av dimma utan på grund av stoft från ett sönderbombat hus. Ett hus som kanske en gång var deras trygghet.

När jag återigen tittar ut genom mitt egna fönster blir det gråa plötsligt lite vitare...

Jag och min familj skänkte en peng. Finns en tjej @lindabhe på instagram som har en länk på sin instagramprofil där man enkelt skänker en (i relation till övriga julkostnader) liten summa.


Nytt försök

2016-12-15 21:35
Från FruD

Likabra att dra igång direkt!

I veckan pratade vi på skolan om Luciadagen. Vi diskuterade att eleverna skulle bjudas på fika, Lussekatter, pepparkakor och dricka. Jag är medveten om att man inte kan älska allt men det hänger inte ihop med tacksamhet. Att se uppoffringen andra människor gör av godhet! Det är en handling som bara ska göra gott, avsikten har aldrig varit att såra eller skadamen uppenbarligen gjorde den det. Elevernas synpunkter var så till den milda grad negativa och jag blev mållös!

Tänk vad man kräver i dagens samhälle. Nog för att det är en individuell skolgång men ska det verkligen även behöva inkludera lussefika?

Jag var upprörd över detta när jag körde hem från jobbet och skulle hämta mina egna barn på en annan skola. Jag möttes av en glad samarbetsvillig kille som är 8,5 år och bara ville hem. Sen möttes jag av en icke sammarbetsvillig kille som är 7 år och inte ville någonting annat än att leka med en kompis. Jag förklarade att idag skulle det inte fungera eftersom att vi hade andra planer. Jag har hört att man får säga så, man kan inte alltid vara tillgänglig för allmänheten även om sociala medier beskriver det så. 

Sonen skrek och var allmänt tokig en bra stund medans den äldre kånkade på både sina egna väskor och surmuppens. Jag som redan tidigare var på kasst humör försökte dämpa min ilska med kärlek över det lilla monstret. Jag berättade att vi skulle hem och fixa fika innan träningar och annat skulle dra igång. Jag förklarade också att han skulle leka med en annan kompis dagen därpå som redan var planerat. I mitt huvud surrade hela tiden dagens tidigare diskussioner. 

Jag försökte med hunduppfostringsmetoden "shaping" som min egen pappa förespråkar, även på sin vuxna dotter. Detta innebär att man ignorerar dåligt beteende och uppmuntrar, berömmer positivt. 7-åringens gallskrik överröstades av samtal mellan mig och 8,5 åringen. Jag berättade om hur deras Luciadag skulle komma att se ut. Även de skulle bjudas på fika, och jag, i min enfald, inbillade mig att mina barn inte var alls som andras MEN ACK, så fel jag hade. 

7-åringen drog igång prescis som dagens tonåringar och 8,5-åringen förklarade att det ju inte var det bästa han visste.

Jag hör mig själv vråla, där i bilen från mitt allra innersta svarta djup; "var tacksamma". Min pedagogiska sida är som bortblåst och fler inte helt rekommenderade ord, spottas ut från min lypsylblanka mun. Omg, redan när orden lämnade min kropp ångrade jag mig men samtidigt som detta skedde kom jag till insikt om att mina killar är precis lika otacksamma som alla andra. 

Och jag som lagt ut inlägg på Facebook om hur idiotiskt jag tycker att det är med vardagliga decemberpresenter. Mina ungar är ju exakt lika bortskämda fastän de inte får paket var dag.

När vi kom hem samlade jag mig och pratade med barnen. 7-åringen hade lugnat ner sig och förstod vad som blivit tokigt.  Man får inte beter sig hur som helst när man är missnöjd och han borde visat tacksamhet över kommande dags lek. Precis som att man borde vara tacksam över att bli bjuden på fika.

Jag har inte släppt mitt analyserande kring detta, bara en dryg vecka kvar tills obefogat många julklappar.........