Hej på er och hej år 2019. Nytt år. Hur summerar vi 2018? Egentligen känns det som att det är de enklaste året att summera hittills. Första halvåret bestod verkligen inte av några direkta guldmoments mer än de vanliga händelserna med vänner osv omkring sig.
Enligt mig själv skulle jag säga att hela året har bestått av svek, sorg, kamp, motgångar.
I juni sa jag upp mig från en fantastisk avdelning på förskolan. Jag var så trygg och älskade att gå till jobbet och mina små jordgubbar. Jag satsade på ett annat liv och blev anställd av Apollo. Det sket sig ganska rejält på plats men vilken ro jag fann i mig själv när jag var där borta och faktiskt bodde i en egen lägenhet på ön. Livet hemma fortsatte och jag fick uppleva Stockholm med EuroPride 2018 och den stämningen lever jag länge på.
Väl hemma insåg jag livets allvar och tog tag i min psykiska ohälsa. Mitt i allt detta fick jag även syn på en annons som ”hundar utan hem” hade publicerat. Och kollar jag till vänster i soffan just nu så ligger där en liten Junior snarkandes. Helt klart en stor ljusglimt i allt de mörka. För i början av September bestämde min barndomsvän och fotokompis sig för att ta sitt sista andetag. Och där, rasade allt. Det blev en sjukskrivning i kombination med ALLT vad livet innebar just då. Allt ramlade omkull på en och samma gång. En sjukskrivning som skulle innebära 2 veckor från början blev tillslut 1,5 månad. Den tiden gick fort men samtidigt så långsamt. Jag fick tid att andas.
Jag har fått möjlighet att utvecklas inom hockeyn som domare och har även dömt mina första matcher som huvuddomare. Flugit till Stockholm för en helg med svenska hockeyförbundets mitt-säsongs domarträff.
Jag har varit i London 2 turer. Fått se min bästa väns son växa upp och numera vara en sprallig 1 åring. På gott och ont 2018. Tack för alla utmaningar, kamper.
Och stort stort tack till alla runt omkring som trots ett tufft år, har funnits vid min sida.
Året slutade med några timmar på akutmottagningen och de nya året inleds med smärta.
Men vem är jag att ge upp nu?
Gott nytt år på er
Gokväll. Längesen sist men de är så mycket som händer återigen. I måndags startade jag min första riktiga jobbvecka på mina 82% igen. Sakta men säkert. Dessutom händer det så mycket annat.. tänkte nämna lite i ett annat inlägg en annan dag. Så här är vi, ikväll har jag slängt ihop lite julgodis. Knäcken var klara redan förra veckan men idag fick det bli två sorter och ena sorten delar jag så gärna med er för gud så gott det blev med SKUMTOMTE FUDGE (!!). Aldrig någonsin provat förut och var lite skeptisk men icke, de blev så gott så och såhär gjorde jag mina ;
Du behöver :
50 g smör
13 skumtomtar
1 dl vispgrädde
2dl socker
150 g vit choklad
Gör såhär ;
• klipp skumtomtarna i bitar
• Smält smör, socker, grädde och tomtarna i en kastrull.
• Rör om. När det har smält så låter du det koka på svag värme i ca 10 minuter.
• dela under tiden chokladen i sina rutor
• ta undan kastrullen från plattan och häll sedan i chokladen.
• rör om till en jämn smet (fort)
• häll ut i en form med bakplåtspapper. För min smak så spelar storleken på formen ingen roll men jag hade en 20x30 form och det täckte ungefär halva samt blir inte så tjocka då.
För tjockare variant - ta en mindre form helt enkelt.
• När de svalnat lite så kan du strö över mini klippta skumtomtar (jag gillade inte de så mycket så därav få få få på bild)
• låt svalna och stelna. Skär i bitar och förvara i kylen.
Super enkelt och fort går det. Perfekt för mig med sämst tålamod och inre stress press.
Hej på er i stugorna, japp jag har fått för mig att alla bor ute i stugor efter Anders bagges uttryck i fredagens idol. Nåväl, inte var det stugor som ämne.. utan hockey.
För innerst inne är jag ju en hockeytjej.
Idag är det 4 år sedan jag packade upp min utrustning för sista gången. 4 år sedan jag trodde att jag skulle plocka upp den för att glida vidare i livet och allt vad de innebar. 4 år sedan det var dags att hitta sig själv, vem är jag utan hockeyn varje dag? År efter år och jag står fortfarande där med samma fråga. Saknaden efter lagkänslan, sporten på fullaste allvar och till 100%, träningen som formade kroppen och slutade ge ångest för att man åt mat. Kärleken till träning, match och laget. Från att avsluta sin dröm och utforska sig själv på annan ort 60 mil ifrån hemmet där du suttit fast i 16 år till att åter vara tillbaka och sedan försöka inse att du blir kvar där ett tag. Det blev 3 år. Samtidigt som jag just nu inte skulle vilja byta min lägenhet, mina vänner här hemma och min hemkommun mot något särskilt så undrar jag varje dag där i huvudet ; vad hade jag gjort idag om hockeyn fanns kvar? Vart hade jag varit någonstans och utforskat ?.
Ständigt frågandes och kampandes emot drömmarna som en gång var.
En sak är säker, saknaden till sporten är enorm och kommer aldrig att försvinna under mina andetag.
Såklart ni måste få se och jag måste få flika in med lite bilder från dagens promenad i skogen med Junior.
Junior är en chihuahua som jag en vacker dag i början av augusti fick syn på när jag hittade sidan ”hundar utan hem” på Facebook och webben. Ni ser ju hur det slutade hihi. Han är 4 år, super duktig och full av energi. Idag provade jag dessutom att släppa han lös vilket gick suveränt enda tills vi fick möte där ute hehe. Dock alldeles för mycket annat att kolla på när man upptäcker en ny plats så kameran fick endast några okej bilder.
De var väl mest de jag tänkte visa er ikväll. Precis hemkommen från bio, imorgon blir det simhallen och ja jag försöker väl ta en dag i taget. Fortfarande sjukskriven.. hej o hå.
Okej såhär. Jag har en sak att prata om. Den är ganska viktig (läs, väldigt viktig) men de glöms väldigt ofta bort att talas om. Det handlar om psykisk ohälsa. En ohälsa som folk fortfarande skäms för men som ökar år efter år både i tillhörande diagnoser, självmord och sjukskrivningar. Jag har alltid levt med psykisk ohälsa, känns det som. Det är så mitt liv har varit. Depression, ångest, självmordstankar, viktproblem åt båda håll har jag levt med sedan jag började skolan i 7-8 års ålder. Vi kan börja redan där. DÄR har vi ”i grund och botten” som vi så gärna blickar tillbaka till för att se vart problemet ligger. Men egentligen finns det enligt mig inget problem där. Problemet är att vi aldrig pratar om det tillräckligt mycket, vi lyssnar inte. Vi stänger våra öron när någon i vår närhet eller en främling skriver eller pratar om sitt mående, så länge det är dåligt och inte bra, såklart. Iallafall tillbaka till mitt ego i denna text. I så många år har jag krigat mot tankar och känslor. Jag har pratat med skolkurator och umo kurator för att få ur mig mina tankar och funderingar kring livet och i livet. För dom lyssnar ju iallafall. Det tog mig så många år att i SOMRAS, vi pratar sommaren 2018. Insåg jag och några av mina närmsta vänner att det är dags att ta riktig hjälp. Det blev en tur vuxenpsykiatrin. Det hjälpte för min del. Jag påbörjade medicin, som jag först skämdes över men varför ? Jag har ingen anledning att prata bort eller kasta bort mitt mående. Det är såhär det är. Och det är såhär det ser ut för så många individer i detta land, vi måste hjälpas åt. Vi måste börja ta ansvar.
Min medicin började verka och allt kändes helt okej. Tills en dag i början av den här månaden. Min barndomsvän, min nära vän tog sitt sista andetag. Allt rasade, hur är det möjligt ? Ska jag behöva gå på en jämn ålder väns begravning ?. Eftersom detta kom som en chock och att jag absolut inte kunde inse det (kan fortfarande inte) så gick hjärnan på högvarv i takt med högt jobbtempo vilket resulterade i totalt black out. Jag kunde inte ens utföra mitt arbete så som jag vill utföra de. Jag fick ångest och panik över att gå till jobbet. Jobbet som jag egentligen älskar. Allt blev för mycket. Och det är där jag sitter idag, i min soffa uppkrupen med filtar runt omkring och en hund som ger mig närheten jag behöver. Jag är sjukskriven. Jag trodde aldrig att min allra första sjukskrivning i mitt liv skulle komma i 21 års ålder. Jag trodde ALDRIG att det skulle bero på psykisk ohälsa. Men det är precis den anledningen det står på intyget.
Människor omkring frågar mig, varför är du sjukskriven? Här har ni svaret. Som jag inte skäms över ett dugg. Och ja, det är helt okej.
För min del var det inte jag själv som insåg att jag behövde hjälpen. Det var mina närmaste vänner. Så snälla ni, kolla läget med din kompis eller familjemedlem. Och ja även om personen alltid bär på ett leende och verkar glad(!!). Det kanske är det som blir räddningen och även du kommer märka skillnad i vardagen. Var inte rädd att prata om psykisk ohälsa. Vi alla kommer mest troligtvis dit någon gång under livets gång. Vissa i högre grad än andra. Men vi är där. Och vi är där tillsammans. Oavsett när.
Ta hand om er.
Ps. Detta inlägg syftar inte på att ”tycka synd om” utan enbart på att vi måste lyfta och våga prata om psykisk ohälsa (!!)
Hej på er. Det var längesen! Just nu är det tyvärr enormt mycket omställningar i livet. Jag är just nu sjukskriven av olika skäl vilket också innebär att jag gör saker när jag känner att jag kan. Så IDAG tänker jag dela med mig av dagens bakverk som blev av för allra första gången. Jag fikade nämligen i byn med Anna, Elise och Melwin förra veckan och hittade den här förbannat goda kakan - havrekaka med nougat. Försökte såklart googla mig fram till ett recept men hittade endast i långpanna och jag gillar väl mest bakning med formar så gjorde min egna variant tillslut! ursäktar för att de inte blev så snygga kakor denna gång då de var första gången jag arbetade med nougat hehe.
Recept för ca 50st (värt då dom är såååå goda).
Du behöver ;
250g nougat
10 dl havregryn
2,5 dl socker
5 msk vetemjöl
4 tsk bakpulver
1/2 dl ljus sirap
275 g rumsvarmt smör/margarin.
Gör så här ( busenkelt !) ; sätt ugnen på 175 grader.
Arbeta ihop alla ingredienserna förutom nougaten.
Placera ut ”silverformar” och fördela degen i formarna. Se ovan för ungefär mängd. (Sväller upp i ugnen).
Grädda i ugnen ca 10-12 minuter. ( tills dom sväller upp och får färg).
Ta ut och hyvla genast nougaten på kakorna. Låt svalna. Frys gärna in så fort du kan om du inte vill ha ont i magen ;) NJUT
I veckan slängde jag ihop muffins med blåbär då jag hade de liggandes i frysen. Första gången faktiskt så därav utgick jag från receptet som finns i sju små sorters kakor boken. Kommer inte att göra om det med de receptet och kommer även nästa gång att prova mixa ner blåbären också. Vi får se next time helt enkelt. Receptet hittar ni som sagt i boken jag nämnde. Glöm inte känna efter med provsticka under gräddningen!
Hej på er. Det var ju ett bra tag sedan men tyvärr har livet kommit emellan allt för mycket. Däremot har det ju varit extremt varmt ute den här sommaren och något som är en standard varje sommar är ju att gå på marknad. Och på marknaden vi har i byn så fanns de tidigare under hela min uppväxt i stort sett, isbanan / frusen banan. Dom slutade dock och jag hittade de senast även på Kiviks marknad som pågår just nu. Dit hinner jag dessvärre inte så varför inte göra egna?
Busenkelt och gott!
Jag provade endast idag för första gången så därav inte så många men alldeles lagom till barnen med en halv.
Mina glasspinnar köpte jag i en affär som finns i Kristianstads galleria. Går utmärkt med grillpinnar också.
Till min mängd så köpte jag 175g blockchoklad och fick över hälften så det krävs inte så mycket mer av den varan. Köp sedan bananer, för bäst smak så ska du hitta övermogna bananer så dom är bruna i skalet när du börjar göra dina glassar.
Dela bananerna på mitten, skala och trä på din pinne.
Lägg bananerna i en plastlåda/liknande och ställ in i frysen ca 1-2 timmar.
Ta fram en bricka/ skärbräda med bakplåtspapper/smörpapper. Smält blockchokladen.
Doppa eller rulla bananerna i chokladen, jag tog även en smörkniv för att bre på extra.
Garnera med strössel/ krossad choklad/ hackade nötter / kokos eller vad du nu har hemma. I mitt fall hade jag endast en sorts strössel.
Det gäller att vara snabb då chokladen stelnar fort och det misstaget gjorde jag på mina två första haha!
Frys in igen till rätt tillfälle eller servera direkt.
Ps. Tipsar nog även om att ta lite tjockare bananer i affären så pinnen går att trä enkelt utan att de spricker eller går genom bananen.
Godkväll. Nu har jag spenderat 2 dygn av 10 i Sitia på östra Kreta. Vad jag gör här ? Just nu pågår en reseledare utbildning innan jag transporteras vidare till hotellet jag ska jobba som barnledare på. (Oavsett arbetsroll går man utbildningen). Så här lever jag med trevliga kollegor och samarbetspartners omkring. Igår hade jag bl.a. lokalkunskap där jag skulle hitta olika ställen/hotell osv i byn. Idag har jag varit med en sväng på flygplatsen och imorgon väntas bl.a. delaktighet vid ett informationsmöte som jag även kommer att då hålla framöver. Det var de, kram
Hej på er. Jisses vad tiden springer iväg och jag tänkte faktiskt släppa bomben med en nyhet nu. Jag skrev tidigare att det händer mycket i livet just nu. Stämmer mycket bra. Jo såhär, i början av maj månad satt jag ganska så uppgiven till allt och scrollade runt på lite olika jobbsidor, resebolag för en sista minuten osv. Det slutade med att jag hittade en annons med mitt drömjobb. Barnledare utomlands i en barnklubb. Det är iallafall ett av jobben jag alltid har drömt om och velat prova. Så enkelt var de, jag skickade in cv och två dagar senare får jag ett mail där företaget Apollo ville ha en intervju. Det skulle ske ganska omgående men de dröjde uppskattningsvis 2 veckor. Jag hade en intervju via Skype för första gången och jisses vad nervös jag var. Samtidigt satt jag på jobbet i ett rum fullt av leksaker. Skulle jag lämna denna plats?. Intervjun var över (torsdag), dagen därpå ringer telefonen. Jag har då fått jobberbjudande på Kreta som barnledare. Först var jag tvungen att säga upp mitt nuvarande så jag återkom på måndagen. Sa upp mig och gjorde i fredags min sista dag på Ekeryds förskola, Jordgubben. Oj vad många känslor det har varit med ALLT. Det har gått så fort och redan NÄSTA vecka flyger jag alltså till Kreta. Hur länge jag blir där återstår såklart att se. Nu ska jag bocka av en fullspäckad vecka med avslutning i London över midsommar. Dessutom fyller jag ju 21 nästa måndag.. ja ni hör, jag har fullt upp. Men en provtårta blev det allt. Så där har ni en liten uppdatering. Har inte riktigt bestämt mig ännu om det blir bloggande om kreta när jag är där eller om jag tar en paus. KRAM
