Jag intalade mig att det inte skulle bli en dans på rosor.
Skulle jag klara det?
Skulle jag kunna ta hand om 2 katter som haft det svårt i livet?
Vi adopterade två stycken katthonor från Djurens vänner. Sacha och Nicki är cirka 4år, vilket enligt mig inte är för mycket eller för lite. Utan helt perfekt. Jag behöver inte få dom att gå på lådan, men jag behöver heller inte vara rädd att dom bara finns i jordelivet ett par år.
Jag trodde det skulle ta minst två veckor innan någon av oss fick klappa dom, eller ens vara i närheten av dom.
Jag trodde inte att det skulle gå så fort. Men redan andra natten som dom i våran säng.
Detta kan vara det bästa jag gjort.
Jag är så oerhört lycklig.
Dessa katterna ger oss så mycket, kärlek som bus. Dom har så många sidor, så många sidor som vi inte fått se än.
Men varje dag är ett äventyr för oss. Varje dag får vi vara med om något nytt. Varje dag så kommer dom och vill vara med oss.
Varje dag.
För dessa katter ska jag kämpa.
Jag ska ge dom ett så bra liv som dom förtjänar.
Jag älskar er alla 3, min lilla familj ❤️
Dagarna har gått, och idag är vi inne på dag 6. (!!)
Dag 3 - Natten var lugn. Jag och Hampus åkte till Ullared för att köpa massa saker till katterna, bland annat ett stort kläder-träd! Vi upptäcker mer och mer för varje dag, en sak är att dom är sjukt duktiga på att lyda.
Dag 4 - Båda lade sig i vår säng vid sängdags. Nicki var med oss hela söndagen, så mysigt! Båda två börjar bli mycket mindre skygg. Sacha började även pratar mer.
Dag 5 - Jag började sent, så Nicki låg i sängen med mig tills det var dags för mig att kliva. Testade att ge dom Mush, vilket dom tyckte om! De dricker & sköter lådan bra. MEN, på kvällarna får dom alltid något frispel och vill leka, haha..
Dag 6 - Natten var lugn. Sacha la sig i mitt knä när vi satt i soffan - första gången!!! Båda två börjar prata ännu mer, nu är det knappt tyst längre. Vi har även upptäckt att dom krafsar på garderober, i kattlådan eller på golvet när dom vill ha uppmärksamhet. Vid sängdags kom Sacha och la sig på min mage igen!
Dag 7 - Nicki kom och la sig med mig och låg där i 3 timmar! Senare under dagen så passade hon på att undersöka badkaret efter att jag hade duschat. Sacha hade bara en mysdag medan Nicki är helt tokig och bara springer från fönster till fönster, genom varenda rum.
Att se deras utveckling är något så otroligt vackert.
Dom har så sjukt mycket kärlek att ge.
För dom kämpar jag.
Året hade helt enkelt inte kunnat börjat bättre.
Jag fick ett vikariat på jobbet jag älskar.
Vi fick tillgång till en lägenhet bara ett par dagar innan nyår.
Och det bästa av allt, vi köpte två katter från ett katthem!
Katterna heter Sacha och Nicki, och kan vara dem mest underbara skapelserna jag mött! Detta är det som hänt de dagarna dom varit här:
DAG 1
Vi hämtade dom vid ca 18:30 hos jourhemmet och åkte direkt hem.
När vi släppte ut dom ur transportburen så var dom väldigt försiktiga, men nyfiken.
Det gick knappt 2 timmar innan dom kröp ner under täcket hos Hampus.
Vi har även fått klappa dom mer och mer, och dom börjar stryka sig utefter våra ben. Helt underbart.
Dag 2
Morgonen började med att Hampus larm ringde, och Sacha hoppade upp i sängen och väckte oss. Efter han åkte så satt Nicki vid dörren och väntade på att han skulle komma hem igen -sedan gav hon upp.
När mitt larm ringde så hoppade Nicki upp i sängen istället och började trampa med tassarna och spinna alldeles bredvid mig. Så morgonen började med lite mys. Resten av förmiddagen och en bit mitt på dagen så var hon med mig hela tiden, hon lämnade aldrig min sida - inte ens när jag gick på toa, haha!
Dom har även börjat äta bättre och är inte lika försiktiga längre, dom vågar komma fram och söka närkontakt. Så vi är en bra bit på vägen!
Detta kommer att bli så bra!
Det var ett år då mitt liv tog en totalvändning.
Jag valde att göra något helt annat med mitt liv.
Jag lyckades ta studenten - efter många om och men, dagen efter flyttade jag 80mil neråt i landet och hamnade i Jönköping.
Flytten var mest för att jag ville testa att vara med en kille, vi klickade så bra, och jag bara kände att det skulle vara vi. Så jag satsade allt helt enkelt. Och det kan vara det bästa jag gjort.
Först bodde vi hos hans familj, och efter cirka 6mån så flyttade vi ut från boet. Vi fick då en 2a på 62kvm rätt nära stan (på Torpa). Och vi trivs så sjukt bra. Allt var på sin plats 3 dygn senare, det saknas en del grejer, men som sagt - man blir nog aldrig klar.
Direkt när jag flyttade ner så började jag jobba som personlig assistent hos en underbar man med sjukt stort hjärta. Där är jag kvar än & kommer nog aldrig kunna lämna dom helt.
När mitt sommarvik. var slut så sökte jag runt en hel del, åkte på intervjuer överallt - men det var knäpptyst. Sedan slog det till och någon ringde var och varannan dag angående jobb.
Jag tog en tjänst som timanställd på ett äldreboende på Torpa.
Två veckor senare så ringde ett annat ställe, ett bemanningsföretag, angående ett lagerarbete på ett av IKEAs lager i Torsvik. Jag kände att jag inte hade något att förlora, så jag tog jobbet, som var en heltidstjänst.
Tyvärr slutade turen cirka 3mån senare, då IKEA var tvungen att skära ner på personal - bemanning -, som gjorde att jag inte fick behålla min tjänst. Blev även av med min tjänst hos bemanningsföretaget, då dom inte kunde stå och betala ut massa pengar för personal som inte jobbade.
2019 kommer att bli mitt år. Det känner jag på mig.
Jag har alltid kunnat leva med min socialfobi, jag hittade alltid lösningar.
Musiken var min lösning, den fick mig att kunna göra vad som helst.
Men en dag när jag skulle på affären, så kunde jag bara inte hoppa ur bilen för att gå in. Jag satte i hörlurarna, musik på högsta volym, men jag var tvungen att vända om innan jag knappt hunnit in.
Och det var då som jag insåg att mina rädslor började bli värre. Jag började hamna djupare i min depression.
Men jag tänkte alltid åt det ljusa hållet, liksom.. Jag överlevde den värsta tiden i mitt liv, då kan jag fan överleva allt.
Jag ska överleva.
Jag tänker kämpa & aldrig ge upp.
Att ge upp är inget alternativ. Det kan inte alltid vara så här.
En dag kommer jag att vakna upp och känna hur skönt det är att leva.
En dag.
Dessa små fragment som finns kvar,
De svåra minnesluckorna som aldrig försvinner,
Alla de dofter, ljud och känslor som jag minns, men ingen bild finns till.
Det känns som om jag minns allt, men innerst inne, så vet jag att det är långt ifrån allt.
Jag minns vilken/vilka parfymer han brukade använda. - vilken han använde de gånger han förstörde mig.
Jag minns hans röst - fast jag försöker tränga bort allt som har med han att göra.
Jag minns hela hans kropp, klädstil, musiksmak.
Jag minns för mycket.
Jag vill inte minnas något som har med han att göra.
Jag vill att han låter mig vara.
Jag vill ha ut honom från mitt huvud.
Försvinn.
Att få frågan hur jag idag verkar helt normal, hur ska jag ta det?
- Allt jag känner för är att ge personen i fråga en rak höger.
Jag är förstörd, nedbruten, ett vrak.
Jag kommer aldrig att kunna bli den jag en gång var.
Så fort någon höger handen är jag fortfarande rädd att få en smäll.
När någon står strax runt ett hörn så blir jag vettskrämd, för jag inte vet vem det är direkt då jag endast hinner uppfatta en gestalt.
Nu har ni det efterlängtade svaret på varför jag är så lättskrämd.
Så snälla, skräm mig inte medvetet.
Jag går sönder mer då,
Tack.
Det är strax över ett år sedan hon lämnade jorden nu.
Det är strax över ett år sedan jag förlorade den jag levde för.
Det är strax över ett år sedan min värld kraschade.
Jag tror inte att något kan beskriva våran relation, men en sak är säker - och det är att den alltid var stark. Oavsett hur många mil vi hade från varandra, hur sällan vi träffades, det spelade ingen roll.
Och idag skyller jag mig själv för att vi träffades så sällan, men det skulle inte gå såhär fort. Jag skulle ju dit!
Men det kom alltid något i vägen, och idag så erkänner jag att det är mitt fel.
Jag klarade inte av att se henne så, och veta att denna dagen kunde vara hennes sista.
Jag ville inte att hon skulle se mig gråta - för jag är ju en stark människa.
Men jag ångrar alla de gångerna då jag valde att inte gå dit.
Jag ångrar alla de gångerna då jag prioriterade något annat, för att jag var för svag för att kunna gå dit,
Jag ångrar alla de gångerna då jag helt enkelt bara valde att inte berätta hur mycket hon betydde för mig.
Idag är jag dock starkare, tro det eller ej.
Men jag vet vad jag har för drömmar, och jag ska ta mig dit - på ett eller annat vis!
Listan är lång på vilka jag vill tacka för allt.
Men alla är för olika anledningar.
Ni har gjort mig till den jag är idag, och ni fick mig att inse hur livet kan se ut för vissa.
Och det är jag evigt tacksam för, då jag nu känner att jag kan finnas där för andra.
* Först och främst vill jag tacka min mormor, för att du alltid fanns där när jag behövde, även fast jag kanske inte ville inse det. Jag älskar dig till jordens ände & du är obeskrivligt saknad. Vi ses ❤️
* Sedan vill jag såklart tacka mamma och Jens, ni gjorde allt för att hjälpa mig fast jag bara isolerade mig från er. Men ni ska veta att jag idag uppskattar det enormt, även fast jag inte gjorde det då det behövdes som mest.
* Amanda, min allra bästa moster, för att du alltid funnits där och torkat mina tårar och även kommit med bra råd. Och för att du alltid fanns där när psykologen och kuratorn inte orkade lyssna, och när jag inte vågade prata om allt med mamma.
* Mina mobbare, de som misshandlade mig psykiskt och fysiskt och de som skrev till mig som jag aldrig ens träffat. Jag vill säga att ni kan brinna i helvetet, men det vill jag inte. Det jag vill är att ni ska utsättas för exakt samma som ni utsatte mig för. Men utan er hade jag inte varit den jag är idag.
* Linda, för att du har bett om ursäkt oräkneliga gånger och försöker varje dag att gottgöra det du gjorde fel. Och du vet att jag har förlåtit dig. Och jag älskar dig, det vet du!
* Maja, för att du lyssnat till mina problem och alltid finns där! Taizé-resan är det bästa jag gjort, så glad att vi klickade så bra vi gjorde då. Känns som vi känt varandra i evigheter. Älskar & saknar dig så det gör ont!
* Stina, för att du funnits där sedan dag 1, bokstavligen! Du är den vännen som jag haft som längst, och jag älskar dig obeskrivligt! Vi måste hitta på något snart!
* Maggan och Jimmy, för att ni på något konstigt vis fick komma in i mitt liv under den perioden då jag var som mest rädd för människor. Och jag ångrar det inte en sekund, tvärtom! Älskar & saknar er över hela mitt hjärta. Vi måste ses snart!
* Min klass, för att ni visade mig att det var människorna i min förra klass det var fel på! Älskar er alla!
* Kyrkan, utan den så hade jag inte fått något att tro på eller vända mig till under de jobbigaste perioderna.
* Gud, för att du alltid trott på mig när jag själv inte gjorde det.
Jag har alltid varit rädd för att gå i korridoren, men jag har aldrig riktigt insett varför.
Men en dag gick det upp för mig att det är på grund av allt som hände på grundskolan..
Jag kan inte gå på toa på skolan, då jag är rädd att någon ska försöka öppna dörren.
Jag är rädd för att gå nära de som är i korridoren, man vet aldrig vad de kan göra mot en.
Jag är rädd för att sitta med ryggen mot de som sitter i fiket, man vet aldrig hur de kollar på en eller vad de säger om en.
Jag kan inte sitta med ryggen mot fönstret i dörren in till klassrummet, man vet aldrig vem som går förbi och som sen väljer att skada en när man går ut.
Det värsta med det hela, är att jag vet att inget egentligen skulle hända.
Inget av det där kommer att hända på skolan jag går på nu.
Men det är mitt förflutna som skaver i bakhuvudet på mig.
Jag vet inte vad som gör mest ont, att de valde att skada mig så hårt psykiskt eller att jag nu insett faktum och att jag är psykiskt sjuk.
För jag blev så djupt skadad, och jag har svårt gå vidare från det.
Jag har faktiskt inte förlåtit någon.
Eller jo, Linda - du vet att jag förlåtit dig. För du vet att det var fel, du har bett om ursäkt oräkneliga gånger, och jag vet att du ångrar dig, och jag vet att du försöker gottgöra det varje dag. Jag vet allt, för du valde att berätta hur det låg till med allt som hände.
Men du var den enda.
Du är den enda som faktiskt bryr dig om att du skadat en människa.
Jag skulle kunna förlåta alla andra också, om jag bara fick ett "förlåt".
Ett litet ord som betyder så sjukt mycket.
Men det är faktiskt försent nu, det har gått flera år. Insåg de inte det för något år sedan, kommer de inte inse det i framtiden heller. Och det är något jag bara måste intala mig själv..
Ta hand om varandra
Skada er inte
Gör du något fel, be om ursäkt.
Snälla.
Jag vet att jag skriver mycket som många anser som väldigt personligt.
Många upplever det även som känslosamt.
Många tror att jag gör det för uppmärksamheten.
Andra har även mått dåligt av att läsa mina inlägg.
Men nu ska jag förklara hur det ligger till.
Jag vet själv att jag redan som 12-åring gick igenom mycket en sån ung tjej inte skulle behöva.
Jag vet att det förstör mig än idag.
Och jag vet även att jag inte är själv.
Det som händer och sker bakom stängda dörrar SKA INTE vara tabubelagt, vi måste våga prata om det, och det är just exakt det jag gör.
Jag tycker inte att jag ska behöva skämmas över vad jag egentligen gått igenom.
Jag vill inte att människor ska tycka att jag är äcklig, när säkert någon utav deras närmsta också gått igenom samma sak fast ingen vet om det.
Jag tycker helt ärligt att Sverige måste ta och vakna och inte vad som egentligen sker.
Sak samma vad Trump säger om vårt lilla land.
Inget sånt spelar någon roll om ni inte väljer att öppna era jävla ögon.
På riktigt så blir jag förbannad på såna som är så naiva och även väljer att se bort.
Jag förstår verkligen inte hur ni klarar av att bara se förbi...
Så fort jag ser något som skulle kunna leda till bråk eller att någon skulle råka illa ut, så kan jag inte fortsätta gå. Jag sitter som fastlåst.
Det har hänt flera gånger att jag gått emellan i ett bråk, spelar ingen roll hur, var eller vem. Jag kan bara inte bara stå och se på. Och jag berättar inte detta bara för att människor ska tycka bra om mig eller så.
Det enda jag vill få ut av det, är att - kan jag så kan alla -
För liksom, jag är en tjej på 18 år (om några dagar), jag är inte ens 170cm lång, jag är inte stark, jag är inte modig, jag är inget sånt. Jag är en helt enkelt vanlig människa som alla andra. Men jag går in med ett mål - att se till att ingen skadas. Och jag ger inte upp förrän allt är lugnt.
Så snälla,
Använd era ögon och sluta vara så jävla naiva.
