RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-04-18 15:48:40

Jossandahlberg

Jossandahlberg blogg på Nouw

dethär med måendet igen

2019-04-05 20:20
Från Jossandahlberg

Att känna sig tom.

Jag har börjat känna mig så tom. Så ensam, så borta och så olik mig själv. Jag försvinner i tankarna. Försvinner och zonar ut från min kropp.

Jag är inte lika uppmärksam på när folk pratar med mig. Ibland hör jag inte vad dem säger, måste be dem upprepa sig mer än en gång. Måendet har börjat svänga nedåt, igen.

Måendet sviker mig ännu en gång.

På kvällarna är värst. Jag trodde det skulle bli bättre när våren kom, när ljusare tider dök upp och kvällssolen höll sig kvar längre. Men så var det inte.

Min borderline gör sig ännu en gång tillkänna. Denna gången grovt, snabbt och djupt. För snabbt för att jag ska hinna reagera.

Ångesten,Rädslan, paniken och ensamheten dyker upp så pass snabbt att jag inte hinner stoppa det, inte hinner sakta ner det. Denna gången får jag ta smällen som kommer. Hur hård den än är.

Kvällarna får jag kämpa mig igenom. Dagarna får jag leva bort.

Jag ska inte klaga, inte gnälla. Folk har det värre. Människor i min närhet som ständigt kämpar mot livet och dess motgångar.

Men när min puls höjs, när yrslen kommer. När ögonen dimmar och fingrarna domnar. När paniken smyger på mig och kroppen dras ner, som om någon kedjat fast varenda kroppsdel på mig och drar mig åt alla håll, då vill jag skrika och be någon hjälpa mig. Ögonen tåras och halsen gör sig tjock så istället för att ropa så är jag tyst. För ändå vill jag inte att någon ska märka av mitt mående. Jag vill ju visa mig stark. Jag vill finnas där för dem som behöver en hand.

Så istället för att gråta och skrika så är jag tyst. Skrattar bort gråten och säger att jag är trött. Fasaden hålls uppe tills kvällen dyker på och jag är ensam med tankarna. Då, då kommer allting. Allting på samma gång. Gråten,paniken, tomheten.

Att känna sig tom.
Men samtidigt känna sig överväldigad av känslor.

Jag fortsätter ändå,
för vemfan är jag att ge upp?

Mamma med psykisk ohälsa

2019-01-24 14:23
Från Jossandahlberg

Att leva med psykisk ohälsa är något som förevigt kommer följa mig. Vart jag än går, vad jag än gör, så finns den där. Den kommer ibland upp vid värsta tänkbara tiden och slår ner som en atombomb i kroppen.

Kroppen blir svag, ögonen tappar fokus, hjärtat slår nästan utanför bröstet och luften jag andas känns som tjock rök som förgiftar mig.

Att leva med psykisk ohälsa förstör mig.
Mitt i detta är jag en mamma, snart 2 barnsmamma.

Engla vet om att jag tar medicin, medicin som hjälper min kropp att orka göra saker. På morgonen när Engla vaknar brukar hon ta min telefon och sitta i sängen och spela spel ett tag, eller kolla youtube. Hon vet hur man går in på youtube, hon vet var spelen finns. Hon kan koden till min telefon. Ibland ringer hon sin pappa på facetime och pratar lite med honom. Allt detta gör hon utan att väcka mig. Varför? För hon vet att jag knappt sover, hon vet att jag är så pass trött i kroppen hela tiden så hon låter hon mig sova en stund längre. Hon är 4 år.

Ni kanske tänker att "En mamma ska vakna INNAN sitt barn, en mamma ska vakna när sitt barn vaknar och direkt gå upp och starta dagen". Jo, så kan det vara. Men mitt mående gör så att jag inte kan det.

Jag har medicin jag kan ta på kvällen som gör att jag somnar bra och sover genom natten. Men jag tar inte den när Engla är hoss mig. Jag blir så pass dåsig ca 30min efter tabletten är tagen så jag somnar nästan ståendes. Därför vågar jag inte ta den när jag har Engla för om hon vaknar eller om något händer, då kommer jag vara så pass rörig i huvudet så jag varken vet ut eller in. Därför avstår jag från den, därför sover jag hellre 3 timmar var natt i en vecka än att riskera något för Englas skull.

Varje morgon är olik den andra. Jag vet aldrig hur jag kommer må när jag vaknar. Kommer jag vara pigg? Kommer jag ha energi? Eller kommer jag att må piss och inte orka resa mig knappt? Varje dag är olik den andra.

Det finns dagar när jag har Engla som jag inte orkar gå mer än till soffan från sängen. Dagar då jag helt ärligt skrivit och bett Basse komma, så att han kan leka med Engla och ta med henne ut en runda så hon inte blir lidande av mitt mående.

Mitt mående förstör alltså inte bara mig, det påverkar så många andra. Engla kan ibland undra varför jag inte har energi till att leka. Vad svarar man?

Jag känner mig ofta som en så värdelös förälder som inte orkar leka med mitt barn. Jag kan känna att jag inte förtjänar att kalla mig för mamma. För vilken mamma ber sitt ex komma och busa med barnet för en själv inte orkar?

Jag har turen som har syster rakt över gatan och systersonen ca 500m från mitt. Där vi kan gå så Engla får busa av sig medans jag sitter i soffan och vilar. Jag har turen som har en så förståelig och fin familj, som ställer upp såfort det behövs med vad det än gäller. Jag har även den enorma turen att ha ett så fint band med mitt ex som hjälper mig. Han kommer ibland med matlådor då han vet hur värdelös jag är på att äta när jag är själv(alltså när engla inte är hoss mig). Han kan gå och handla åt mig för han vet att min energi och mående inte tillåter mig till att göra det själv. Han påminner mig ofta om viktiga samtal så jag inte ska glömma.

Allt detta är inte jag. Det är något som tagit över mig bit för bit, något som jag var dag kämpar för att bli av med. Jag har kommit en så bra bit på vägen till ett bättre mående men där är oehört långt kvar.

Mina självmordstankar är helt försvunna, mitt självskadebeteende lika så. Mina destruktiva banor är som bortblåsta och jag har börjat värdesätta mig och min kropp mera. Numera tillåter jag inte folk att utnyttja mitt mående.

Jag är stark och jag kämpar varje dag, men vissa dagar är fortfarande hemska. Trots detta så kommer jag aldrig att sluta kämpa. Aldrig någonsin. Jag kämpar för Engla, jag kämpar för bebis i magen, jag kämpar för familj och vänner. Men jag kämpar mest för mig själv.

Jag vägrar ge upp.

Min borderline

2018-12-27 17:00
Från Jossandahlberg

Jag tänkte ta tiden att berätta om min borderline. Jag är inte min diagnos. Jag skyller inte saker på min dagnos. Men, jag förklarar den. Vad den "gör" med mig. Varför jag ibland agerar och reagerar som jag gör.

vad är Borderline?

Borderline, BPD. Vad är det? Jag vet knappt själv faktiskt. Den kommer och går var dag.

svart och vitt. Det är så jag(vi med bpd) lever. Vi ser inte grått. Alltid svart eller alltid vitt, där finns inget mellanting.

Att ena stunden må bra, känna glädje och vara lycklig är något som vi gör. Men, det kan skifta så oehört snabbt. På en sekund kan den glädjen bytas ut till ilska, sorg och tomhet. Varför? Där finns ingen riktigt anledning. Det bara sker. Sådär helt plötsligt.

Vi känner saker så oehört djupt. Älskar vi, älskar vi med hela vårt hjärta. Hatar vi? ja, samma där.

Vi kan känna oss övergivna av folk väldigt lätt. När svaret tar tid så kommer tankarna att människan avskyr en. Därför kräver vi väldigt mycket bekräftelse. Att fråga "tycker du fortfarande om mig?" "är jag jobbig?" och att säga "förlåt" är något som sker väldigt ofta. Snälla bli inte arg eller sur över dessa frågor, eller att de kommer ofta från oss. Vi kan inte hjäpa det, Hjärnspökena intalar oss att vi är avskydda av de vi älskar och därför söker vi bekräftelse för att få svar och få väck dessa tankar.

Att varje morgon vakna utan att veta hur dagen kommer vara i måendet. Vi kan vakna glada, mrn timmen efter må skit. Utan anledning. Vi kan känna sådan kärlek och lycka, för att sekunden senare känna avsky och ilska som inte är sann egentligen. Detta är något som är en oehörd börda. Vi kan tala och säga saker när den där ilskan kommer, som vi inte alls menar. Vi har svårt att uttrycka känslor rätt så därför kan saken komma att låta hemsk, ävrn om det inte alls är så det är menat. Så, ta inte det till er när vi talar i ilska eller avsky. Det är INTE vår riktiga åsikt eller mening, diagnosen tvingar oss att säga sådant.

Vi lider av extrema självdestruktiva saker. Shoppingberoende, alkohol,självskada,sex, städmani osv. När vi hamnar i en sådan mani så bli inte arga, försök att visa stöd och hjälp oss ur den. Vi vill inte hamna där, men det kommer så plötsligt och så pass starkt att vi inget kan göra för att hindra det.

När vi älskar så älskar vi så extremt djupt. Vi känner känslor i sådan hög grad. Vi faller väldigt lätt, även om vi inte själva vill. Men ändras ditt tonläge, ditt sätt att skriva, vad som helst. Så tar vi det som att du avskyr oss. Vi blir ledsna och kräver bekräftelse, som vi efteråt får ångest över. Så till familj och vänner, Vi menar inte att vara jobbiga. Vi menar inte att be om ursäkt för ingening, vi menar inte att vara krävande. Vi får bara till oss att ni avskyr oss.

När den känslan kommer att någon avskyr oss kan vi också vända och reagera med ilska. Vi kan vilja såra och förstöra. Men inte med mening. Vi kan känna att ni förtjänar det för att ni avskyr oss. Även om så inte är fallet. Vi menar inte att såra er alls. så återigen, ta inte till hjärtat om vi säger eller agerar något i ilska. Vi menar det inte. Det bara sker.

Vi har svårt att kontrollera känslorna. Vi kan inte kontrollera dem alls. Ena stunden kan vi känna kärlek, andra stunden ilska och avsky.

Vi kan få en identitetskris.Där vi inte vet vilka vi är längre. Detta betyder inte att vi förändras, enbart att vi har svårt att finna oss igen.

Vi kan få overklighetskänslor. Att vi inte längre är i nuet, att vi flyter bort och försvinner.

Att leva med Borderline är inte lätt. Diagnosen äter upp oss mentalt och oftast är det svårt att hindra den. Den tar över hjärnan, den tar över all kontroll i psyket.

Är du anhörig eller bekant till någon med borderline?

läs på om diagnosen.
Stötta och finns där.
Visa kärlek och omtanke på en daglig basis.
Ta inte sakerna vi säger allt för seriöst, iallafall inte de från ilskan.
Tänk på att vi är extremt känsliga och känner oehört mycket mer än de utan bpd, så var försiktig med hur du behandlar oss och vad du säger till oss.
När vi får en manisk period, visa stöd och hjälp oss ur den, bli inte arg eller upprörd.

Det viktigaste jag vill är att min familj, mina vänner som vill ha förståelse, snälla gå in och läs på om diagnosen. Läs på vad den gör med mig. Läs på hur den får mig att vara. För ibland är det inte jag som talar eller agerar, ibland är det diagnosen. Ta mina förlåt seriöst, För när jag ber om ursäkt så menar jag det från botten av mitt hjärta verkligen.

Sjukskrivning

2018-11-19 19:17
Från Jossandahlberg

Som rubriken lyder så kommer jag att bli sjukskriven enligt min läkares ordinationer. Han tyckte att jag inte var kapabel till att jobba pga mitt mående och stressen just nu med allt som händer runt omkring mig.

Han var en helt ny läkare för mig, men han lyssnade och förstod verkligen vad jag menade med mina ord. Han sa direkt att jag inte ska gå till jobbet när jag mår som jag mår. Vilket stämmer ju, så jag är glad över att han lyssnade och verkligen tog in vad jag sa.

Jag ska även börja med en ny medicin tillsammans med den jag redan äter, då han sa att den inte var något farligt för bebisen. Den ska hjälpa mig att sova bättre om nätterna så jag inte är så trött om dagarna och även hjälpa mig med aptiten då jag för tillfället äter en gång om dagen och då väldigt lite oftast.

Så nu håller jag tummarna att jag kan samla krafterna och vila upp mig utan stressen över jobbet och att medicinen kommer hjälpa med sömnen men även ångesten som jag har och stressen.

Som så många andra blir även jag oehört nedstämd över vintertiden. Det pratade vi även om, och han förklarade väldigt bra att det är normalt och många blir det. Men sen finns de dem som kan ha en oehörd nedstämdhet som går över till en depression, vilket vi satt och disskuterade om jag eventuellt kunde ha. Vi kommer ha en uppföljning och fortsatt kontakt vilket känns oehört bra då jag verkligen tyckte denna läkaren tog mig på allvar även om han var helt ny för mig.

Så nu kan jag andas ut lite mera med vetskapen att jag har en läkare som är oehört bra och som tar mig på allvar. Jag har ju hoppat runt så mycket bland läkare efter läkare så jag hoppas verkligen att jag får ha kvar han nu.

Utöver det så har jag varit på ultraljud och är numera i vecka 12. Bebisen såg frisk ut och allting verkade bra vilket är en oehörd lättnad för mig. Dagarna räknas ner till flytten också och om mindre än två veckor så står jag i min alldeles egna lägenhet. Både lycka och rädsla kryper på men jag känner ändå att detta kommer bli något bra och något nytt för mig som är behövligt. Jag har turen att ha så pass fantastiska människor runt omkring mig som hjälper mig och finns där för mig.

Jag fick ju en panikattack för någon vecka sen, mitt i natten vid 3 tiden då jag helt enkelt brast ut i gråt och skakade och hyperventilerade så pass att jag fick gå ut på balkongen för att inte väcka Basse eller Engla. Jag satt där ute i en timme och bara grät, utan att egentligen veta varför. Men nu tror jag att jag vet. Jag håller ju inne så mycket. Så mycket stress som tär på mig och så mycket ångest över seperationen med Basse. Även om han och jag är goda vänner och han är min allra bästa vän så är jag ändå så livrädd att förlora honom. Jag har aldrig riktigt ventilerat för någon eller visat mina känslor kring allting utan hållt det inne och visat en god min för familj och vänner. Något som sedan brast helt för mig.

Jag håller mest en god min för de flesta då jag inte vill känna mig till besvär eller vara jobbig. Samtidigt som jag vill finnas där för alla andra som mår dåligt och försöka hjälpa på bästa sätt. Men jag och min syster satt och pratade varpå hon sa att jag måste börja tänka på mig själv. Jag kan inte leva för att nöja andra och hjälpa alla andra för att sen strunta i mig själv. Något jag måste lära mig.

Det är klart att jag vill hjälpa alla som mår dåligt. Men det är ju en skillnad på att vilja hjälpa och att känna sig tvingad och hjälpa. Jag har ju väldigt svårt och säga ifrån då jag inte vill såra någon. Men det kommer tillbaka till mig i slutändan har jag märkt.

Så nu ska jag mest fokusera på att må bra. Sluta stressa och oroa och börja tänka på mitt mående mer. Det har ju gått så långt så jag knappt orkar något med Engla heller då jag mår så pass dåligt. Och sen när hon vill leka och jag inte orkar så känner jag mig ännu hemskare. Så det blir som en ond cirkel bara, tyvärr. Och i all denna stressen,oron,ångesten och rädslan över framtiden så har jag inte heller lyckats sluta röka alls. Jag har ju dock trappat ner men så som allting är nu känns det helt omöjligt att sluta helt även om jag vet att det är bäst för barnet såklart(och mig). Jag vet även att folk är oehört dömmande kring dethär med rökning och graviditet. Men vet man inte heller anledningen till varför så kan det lätt vara så att man dömmer mer helt enkelt.

Just nu är jag bara så orolig och rädslan växer ständigt inom mig kring allting faktiskt. Vissa dagar känns allting så hopplöst och vissa dagar finns det någon glimt av ljus bland allt tvivel. Men att ge upp är inget alternativ så jag kör på med det hopp som finns kvar hoss mig.

Hamnat i en svacka

2018-11-07 20:21
Från Jossandahlberg

Nu var det ett bra tag sen jag skrev ett nytt inlägg här. Anledningen är att jag hamnat i en svacka igen, måendet har gått nedåt enormt och jag har inte haft ork till något egentligen.

Samtidigt som denna svackan kommit har jag haft väldigt mycket stress i livet. Att hinna fixa allt det viktigaste till min lägenhet,jobben som jag har och även Engla. Jag har skrivit det förr, men jag är otroligt tacksam över Basse som ständigt finns där och hjälper mig. Han har tagit Engla väldigt mycket nu när jag haft det så stressigt med allt annat. Han har låtit mig vila när min hjärna gått på högvarv och jag stängt ner.

Han är min trygghet

Jag har börjat jobba som timvik på mitt gamla jobb som personlig assistent och samtidigt jobbar jag inom hemtjänsten som timvik och hoppar in när det behövs även där. Nu har jag även fått jobberbjudande på ett äldreboende. Ändå känner jag stress över ekonomin, att få ihop allt nu när jag kommer bo ensam och alla utgifter som jag kommer stå för helt själv.

Jag har även fått ihop det mesta till lägenheten, iallafall det viktigaste. Det enda som saknas nu är en tv faktiskt, men det kommer väll det med.

Så vad stressar jag över egentligen?

Ekonomin, tror jag. Dendär första månaden när allting ska inhandlas och första hyran ska betalas, när man verkligen inte har någonting till lägenheten. Mat,hygien,toaartiklar,städgrejer,djurmat. Allt detdär som behövs när man flyttar till eget. Den stressen sitter djupt i mig och jag har faktiskt ingen aning hur jag ska kunna släppa taget om den förrens allt det är ordnat helt. Dagarna tickar nedåt och inflyttningsdatumet närmar sig med storsteg. Lyckan som gror är total men stressen tar över helt när jag tänker på hur mycket det är som inte är ordnat ännu. Det känns som man inte alls lär hinna eller klara av det just nu.

Mitt i allt detta har jag besök hoss barnmorskan,ultraljud och saker på gång där. Samtidigt som jag vill passa på att göra saker med Engla och Basse ihop, nu innan flytten och det. Så mycket stress med en känsla av ingen tid. Hur lyckas man stressa ner? Sömnen har gått förlorad totalt och jag sover så otroligt oroligt och spänt att jag vaknar tröttare än jag var när jag somnade.

Väntar även på besked från min läkare huruvida jag måste sluta med mina antideppressiva eller ej och stressen där är enorm då jag vet hur utsättningssyndromen är och jag är livrädd för och sluta med dem just pga den anledningen..

Jag har tappat kontakten med många människor i mitt liv nu dessutom pga all stress som är. Något som gör mig extremt ledsen för även om dem säger att dem helt förstår varför jag inte hör av mig till dem så känner jag mig som en så usel vän.

Maten har gått förlorad den med då jag knappt äter någonting nu för tiden. Oftast blir det en gång om dagen, då middag och då inte mycket alls. Troligtvis av stress och måendet. Jag lever alltså på minimal föda och knappt någon vätska mer än te och kaffe, något som inte alls är bra för varken mig eller bebisen.

Så just nu känns allting så oehört meningslöst och trist och jag vill verkligen inte hamna i en sånhär svacka igen för jag har haft de så svårt och ta mig ur dem sist.

Samtidigt vill jag egentligen inte berätta för någon riktigt om all stress och måendet, för jag vill ju visa alla att jag visste kan själv. Men min kropp skriker efter hjälp och hjärnan skriker efter att få väck stressen. Den påverkar mig så enormt mycket på ett negativt sätt och jag känner mig bara sämre och sämre varje dag i huvudet. Men jag kan ju inte heller ge upp, det är inget alternativ för mig. Jag vet ju att bättre tider är påväg men just nu känns det som allt står stilla samtidigt som allt går så himla snabbt förbi så jag inte hinner med. Mitt liv är alltså oehört rörigt och min hjärna kaos.

Hur ska jag kunna stressa ner när det finns så mycket att stressa över?

Just nu vill jag bara dra täcket över huvudet, somna och vakna upp nästa år och ha allting fixat. Men det går inte, så jag får fortsätta kämpa på tills kroppen strejkar helt. Det finns ju inget annat alternativ.

Jag är tacksam över alla runtomkring mig som finns där, men just nu skulle jag behöva ett mirakel.

För ja, vad gör man när livet vänder till det sämre igen?

Vem är jag?

2018-10-26 22:07
Från Jossandahlberg

Medans Engla föll i sömn så låg jag där bredvid och tänkte "vem är jag?" .  Men jag kunde inte riktigt svara på frågan. Okej, men vem vill jag vara? Den var tusen gånger lättare att svara på.

Senast ikväll ville jag krypa ur mitt skin. Jag ville inte vara jag längre. Jag ville inte tänka som jag gör, jag ville inte känna som jag gör.
Jag ville krypa ur mitt skin, In till något nytt. Byta varje organ, varje cell,varje hårstrå och varje bloddroppe.

Jag vill känna annorlunda
Tänka
Andas
Höra
Lukta
Smaka
Se

Sova
Stå
Prata
Annorlunda.

Vara någon jag inte är.
Vara någon som inte är jag.

Men det lär ju aldrig hända, ellerhur?

Så då kom frågan igen.

Vem är jag?

Kan inte jag svara på frågan, så kanske någon annan kan tänkte jag. Så jag skrev på
snapchat, jag skrev på instagram. Jag frågade frågan till vänner,familj,bekanta men även sånna jag aldrig träffat utan enbart pratat lite smått med. Jag frågade dem, "Vem är jag enligt dig?"

Vill ni veta svaren?

•Stark och fin person
•En otroligt stark och fantastisk mamma med en jäkla kämpaglöd!
•Mycket stark och fin person som gärna hjälper andra runtomkring, en superbra mamma till Engla.
• Du  är snäll  och en helt underbar människa som säkert gott genom en del  som jag förstått men som är stark .  Iaf en riktigt härlig människa
• Du är en väldigt stark & fin tjej! Är imponerad över dig och din blogg! Du är så stark som vågar va dig själv och vågar skriva öppet om psykisk ohälsa! Är imponerad av dig Jossan! You go girl! ❤️❤️
• En brud som har sina dagar, ena stunden skit glad ena stunden deprimerad och redo att ge upp. En tjej som krigar varje dag för att sin dotter ska ha de så bra som möjligt. En omtänksam person med mycket kärlek som bryr sig om andra. ❤
•En väldigt fin tjej som verkar ha ett hjärta av guld.
•Med 3 ord(ängel utan vingar)
• Du är en otroligt stark person som kämpar och kämpar. Men en person som kanske ibland behöver höra att det är okej att vara svag ibland också och inte bara alltid att du är stark. Jag tycker du är så jävla duktig som kämpar på och krigar dig igenom saker och inte ger upp så lätt. Du är även en underbar mamma, en underbar vän och en underbar människa i sig. Hela du är fantastisk och sjukt fin ❤

•En trevlig tjej som har koll, som inte haft det allt för lätt men som inte skyltar med det som så många andra.
•Verkar vara en fin mamma som ser bra ut.

•Du är en person med mycket driv när du vill & bestämmer dig för nått. Du är omtänksam & humoristisk du finns där för en & ställer alltid upp ❤

När jag läser svaren jag får, så blir jag så fruktansvärt rörd. Faktiskt så rörd så jag börjar gråta. För bara timmar innan detta rullar in så ligger jag där och tänker på att jag avskyr mig själv och inte är någon för andra.

Det är då jag förstår att jag inte alls det vill krypa ur mitt skin. Jag vill inte bli någon annan. Vad jag vill, är att bli av med dessa hjärnspöken. För det är dem som lurar mig till att vilja bli någon annan. Men jag duger ju precis som jag är.

Så, ställ dig själv frågan nu. Du som läser detta. "vem är jag?". Vem är du?

Kan du inte svara på frågan? Be andra svara åt dig. Be andra ge dig deras perspektiv på vem du är. För du ser dig själv enbart från dina ögon och du kan enbart svara för dig själv från din hjärna. En hjärna som likt min kan ha hjärnspöken som är för och förstöra dem goda tankarna och byta ut dem mot onda. Du kommer bli förvånad över svaren du får från andra. Från hur andra ser dig.

Det är så lätt och trycka ner sig själv över saker som enbart du själv ser,märker och tänker. Därför är det bra med andras perspektiv ibland. Du får aldrig glömma att du är värdefull, älskad precis som du är.
Tror du inte på mig? Fråga andra. Så många kan inte ha fel.

början på något nytt

2018-10-18 18:07
Från Jossandahlberg

Som de flesta vet så har jag fått en lägenhet. En helt egen lägenhet. Något som Pappa fixade åt mig och något som jag är otroligt glad över!

Jag har även ett jobb igen. Samma jobb som jag hade förra året och som jag trivdes oehört bra på. Så jag är otroligt glad över att vara tillbaka där!

Så, nu går det mesta framåt för min del. Är så lycklig över att jag har en familj som stöttar mig, hjälper mig så pass mycket som dem gör. Även Basse och hans mamma som hjälper mig med en massa gällande den nya lägenheten.

Bebisen i magen växer även den, nu är jag i vecka 9+5. Illamående som satan men det går förhoppningsvis över snart. Energin har börjat komma tillbaka och jag har den senaste veckan varit ute relativt mycket med Engla och Basse. Följt med dem till vänner, gått med dem till affären och varit vid lekplatsen även orkat storrensa Englas rum.

Numera ska vi börja gå igenom vad jag ska ta med mig till lägenheten och vad Basse ska ha. Har berättat för Engla vad som håller på och hända och hon är helt med på att vi kommer bo i åtskilda lägenheter och att hon kommer bo varannan vecka hoss varje. Hon har själv fått gå igenom vad för leksaker hon vill ha med till mig och vilka hon vill ha hoss Basse och hon verkar se fram emot detta, även om hon kanske inte riktigt har kopplat ännu exakt vad det innebär.

Någonstans inom mig känner jag en lättnad över det hela, för jag behöver nog detta. Jag behöver liksom lita på mig själv, kunna visa mig själv att jag klarar detta. För det är ändå något jag aldrig kunde tro jag skulle klara av. När jag var inlagd på psykiatrin fick jag även sagt till mig att jag inte kan ta tag i saker själv, att jag förlitar mig på alla andra och inte riktigt förstår det här med att sköta om sig själv liksom. Så jag kan faktiskt säga att jag är på god väg att släppa det. Släppa den här tilliten för andra och börja med tilliten för mig själv.

Jag kan somsagt fortfarande känna vissa dagar att jag inte har lust eller energi till något. Jag har vissa kvällar gråtit över förändringen som sker och även liksom känt en slags hopplöshet.
Nu när mörkret börjar krypa framåt mer och mer så känner jag även av det. Jag kan få en känsla av ensamhet,övergivenhet,rädsla och panikkänsla på kvällarna när det är mörkt ute. Något jag haft varje år när vintern och hösten kommer framåt. Jag är ju en ljusmänniska så att säga. Jag föredrar när det är ljus. Både ute och inne. Jag föredrar sommaren, jag föredrar när det är ljust och piggt. Mörkret är något jag inte riktigt kan hantera tyvärr. Men ändå gillar jag mysiga kvällar med tända ljus. Jag älskar ju oväder. När det regnar sådär kraftigt och regnet slår mot taket, när blåsten hörs så mycket och vissa vindar greppar tag om huset så det knakar lite och när åskan mullrar så man får rysningar i kroppen. Det, det är något jag älskar.

Jag är en ganska komplicerad människa just för det, för jag kan avsky en grej samtidigt som jag älskar den. Låter skumt, men sån är jag.

Nu så fortsätter jag blicka framåt med denna nystarten. Nu längtar jag mest till jag flyttat in, kommit iordning och vardagen flyter på som den ska. Så det är min nästa milstolpe just nu!

Del 10

2018-10-14 15:00
Från Jossandahlberg

När energin och orken är slut och du inte vill något annat än att ligga i sängen hela dagen, vad gör man då?

När man har ett barn kan man inte riktigt göra så. Eller?

Engla är snart 4 år. 4 år av ständig kärlek,men även ständig koll och energin som krävs till. Jag har turen att ha en pappa till Engla som kan ta henne när min ork är slut. När min energi är nere på noll. För sanningen är att de senaste har jag inte gjort så mycket mer än att ligga i sängen nästintill hela dagarna. Jag har liksom inte haft energin där. Även om jag velat. Jag har även turen att ha en dotter som är så förståelig som Engla är. Hon förstår liksom att jag har mina dagar då jag inte har någon ork. Hon förstår att jag vissa dagar inte har energin till att leka med henne. Hon förstår att vissa dagar är pappa mer engagerad än mamma är.

Jag vill egentligen inte att hon ska ha den förståelsen. För det är klart jag vill att hon ska komma till mig om hon vill något, om hon vill leka eller vill ha något. Men det gör hon inte riktigt utan hon märker om jag kan eller inte, kan jag inte så går hon till Basse. Och han, han tar även den förståelsen. Han ifrågasätter inte mig. Han märker ganska snabbt hur min dag kommer vara och han anpassar sig till det. Han går ut med henne så hon får komma ut och så jag får vara ensam lite. Han leker med henne, han låter henne hjälpa han med städningen eller matlagningen så jag får vara ifred med mitt mående.

Något jag är extremt tacksam över men samtidigt något som gör mig oehört ledsen. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte att varken hon eller han ska behöva anpassa sig efter mig och mitt mående. Men det finns inte riktigt något jag kan göra åt det, för jag kan inte styra så över mitt mående även om jag velat. Vissa dagar kan jag må skit utan någon speciell anledning. Något jag skrev om i förra inlägget.

Jag äter medicin. Antidepressiva. Dem har hjälpt mig enormt. Även om jag vissa dagar kan falla tillbaka så har dem hjälpt mig att komma på benen, orka med dagen någorlunda bra. Jag åt flera mediciner innan, bla lyrica och stämningsstabiliserande. Men jag valde att själv avsluta dem två då jag blev som en zombie med mina känslor. jag stängde av helt och hållet. Det gick så pass illa att jag inte kände någonting ens för mina närmasten. Och så vill jag inte ha det. Jag vill fortfarande kunna känna. Jag vill fortfarande kunna gråta,skratta,älska och hata. Jag vill inte känna mig helt tom hela tiden. Något jag gjorde med den kombinationen av mediciner. Så numera äter jag enbart venlafaxin, antideppressiva. Däremot är jag livrädd att jag ska behöva sluta även med dem nu när jag är gravid. Enligt 1177 är det okej att ta dem under graviditeten om man rådfrågar läkare innan. Men om läkaren säger nej? Jag kommer ju isåfall behöva. Jag vill inte utsätta mitt barn för någon medicin som kan vara skadlig. Så vad gör man?
Jag får helt enkelt vänta på besked från barnmorskan.

En sak jag är rädd över, det är när jag flyttar till eget och har Engla varannan vecka. Tänk om jag inte kommer klara det? Tänk om jag får en sådan dag när jag har henne, då jag inte orkar någonting? Jag kommer ju inte kunna skita i allting då. Jag kommer fortfarande behöva städa,laga mat, underhålla Engla och vara ute med henne. Kanske är det det som behövs för mig? Kanske är det det som behövs för att jag ska ignorera mitt mående och ändå kämpa igenom dagen.

Jag är både livrädd men även så otroligt spänd över vad de kommande månaderna har att erbjuda. Många förändringar men det kommer vara till det bättre. Jag kommer för första gången bo helt ensam. Jag, som knappt klarar av ensamheten. Men jag är ändå oehört lycklig över det, för jag vet om att skulle jag ha en dålig dag finns där folk som kommer hjälpa mig. Familj som kommer finnas där. Vänner som kommer stötta. Jag är återigen så otroligt tacksam över alla dem i min närhet. Och även till er som läser mina inlägg.

Jag vill inte söka empati med inläggen jag skriver. Att skriva ner mina känslor och mitt mående är ett sätt för mig att hantera det. Jag blir lugnare av att få ut det. Samtidigt som jag vill hjälpa andra att förstå hur det är att inte må bra. Hur det är att kämpa med sitt mående och med psykisk ohälsa. Jag vill få andra att bli öppna med sitt mående också. Jag vill visa andra att det är okej. Att det inte är något att skämmas för. Jag vill även berätta för er att mår ni inte bra, så finns jag alltid här. Jag kanske inte är bra med att komma på lösningar till era problem. Men jag lyssnar, jag försöker förstå och jag finns där. Man känner sig oftast ensam i sitt mående. Men det är ni inte. Ta hand om er!

del 9

2018-10-12 20:29
Från Jossandahlberg

Många har reagerat sen sista inlägget. Däremot fick jag enbart positiv respons, något jag absolut inte trodde skulle komma.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva om idag. Jag är väldigt insatt i dethär med psykisk ohälsa och ens mående. Men hur ska jag kunna skriva om mitt mående när jag för tillfället inte alls vet hur jag mår?

Idag har jag varit så himla skiftande med mitt mående. Jag mådde bra imorse. Var på städhumör, tänkte ut och gå med Engla, något som jag inte gjort på ett tag pga hur jag mått. Men, sekunden senare började jag storgråta. Grät så mycket så fick panik i hela kroppen. Engla frågade varför jag var ledsen och jag förklarade för henne att

"det är okej att gråta, ibland får man lov att gråta. Man måste få gråta också, man kan inte alltid vara glad. Är man ledsen får man visa det. Mamma vet inte riktigt varför hon är ledsen, men jag gråter och det får man lov att göra".

Varpå Engla la sig bredvid mig i sängen och höll om mig, grät med mig för hon ville inte se mig ledsen, något som gjorde att jag grät mer. Att se henne visa sådan medkänsla. hon försökte få mig glad. Hon torkade väck tårarna på min kind och hon låg där och höll om mig tills det kändes bättre igen. Då vet jag att vi uppfostrat henne helt rätt. Jag fortsatte förklara för henne att det är helt okej att vara ledsen. Det är helt okej att visa att man inte mår bra. Ibland vet man bara inte varför.

Det kan ha triggats av ingenting egentligen utan det bara blir så. Känslorna har blivit instängda, förträngda förlänge. Tillslut måste dem få komma ut och då gråter man. Det är helt okej, ingen kommer dömma en för man gråter. Ingen komma skratta åt dig. Du har all rätt i världen att visa dina känslor. Visa hur du mår. Visa att du har andra känslor än glädje.

det är okej

Du är bara mänsklig. Du är ingen robot utan känslor. Alla har vi känslor. Vissa mer vissa mindre. Men det är OKEJ att visa dem. Förträng inte dem,tryck inte väck dem, pusha inte bort dem. Låt dem få komma fram. Du måste tillåta dig själv att känna. Du är du och det är bra.
Du är du och du är bra.
Du är du och du är mänsklig.

Glöm aldrig bort hur värdefull du är.

del 8

2018-10-09 19:59
Från Jossandahlberg

Hemligheter.

alla har vi dem.
Vissa fler, vissa mindre.
En del lätta, en del tyngre.

Men hemligheter, är dem hemligheter när man väl går ut med det? För i mitt fall är det snarare rykten och snack som går. Folk som tror sig veta sanningen men som har fått det om bakfoten. För folk vet ju redan, inte alla, men en hel del.

Detaljer kommer jag lämna utanför. Men jag kommer ändå berätta.

2017- Jag och Basse gjorde slut första gången. Misstaget jag gjorde då var att ligga med en kille, som hade flickvän. Misstag och misstag, jag gjorde det. Jag valde att göra det medveten om att han hade tjej. Enligt dem båda var deras förhållande komplicerat. Men det är ingen ursäkt egentligen. Men jag tyckte genuint om han faktiskt. Han var snäll, rolig,fin på många sätt och vis. Men jag gjorde fel.Det var fel.
Konsekventerna av det?
Slagen, mordhotad,slagen igen, kallad oehört mycket saker. Jag vet att jag förtjänade slagen. Enda jag ärligt talat störde mig på var att hon slog mig första gången framför Engla. Det är väll isåfall det enda som jag faktiskt inte tyckte var helt okej. Men utredningen las ner, kanske bäst ändå? Jag har försökt så länge att inte veta av någon av dem två. En anledning till varför jag vill flytta ifrån Glimåkra, börja på nytt.

2018- Jag förlorade min bästavän. Varför vet jag egentligen inte riktigt. Jag försökte mitt bästa att höra av mig till henne, fråga hur hon mådde,om hon ville ses. Fick tyvärr bara ursäkt efter ursäkt varför hon ej kunde. Senare såg jag att hon umgicks med flera andra när hon sa nej till mig. Jag blev ärligt talat jätteledsen. Jag berättade exakt hur jag kände för henne. svaret?
"jag bryr mig inte om vad du tycker". Kontakten sades upp direkt efteråt. Men jag önskar henne ändå allt gott i livet. Hon har varit med om så mycket tufft i livet, något som jag vet har tagit en stor del av hennes lycka och gjort om till sorg. Jag önskar ibland att jag fortfarande var vän med henne. Jag önskar att vi kunde umgås som förr i tiden. Allt roligt vi hittade på.I skolan, I Glimåkra, I broby. På helger och vardagar. Minnen jag inte lär glömma. Minnen som sitter djupt i hjärtat. Minnen jag lär berätta när mina barn blivit stora och frågar mig hurdan jag var i deras ålder.

EIPS

Många vet inte om detta. Men jag har en diagnos. EIPS. Emotionellt
instabil personlighetssyndrom.
Något som,när jag väl började förstå vad det faktiskt var, stämmer fullt ut på mig. För er som undrar vad det är så lägger jag med bilder från 1177s hemsida där det står vad det är för något lite mer korrekt. Jag är rejält glad över att jag har en fast diagnos då jag så mycket lättare kan veta vad som händer i min kropp, varför, jag kan lättare bearbeta och förstå genom att läsa om den, förstå varför mitt tankesätt är som det är och varför jag gjort en del saker som jag gjort i mitt liv.

gravid.
japp, precis som det står. Jag är gravid. Här är det inte alls många som vet om detta. Men någongång lär de få veta och varför då inte av mig, så slipper vi alla rykten och skitsnack direkt. För här är min berättelse.
Jag och Basse gjorde slut för ett bra tag sedan nu. Jag började då träffa en snubbe som enbart enbart var en vän, nothing else. Ni kanske vet vart jag är påväg med detta? Det hände något. Något som skulle vara en engångsgrej. Men som tyvärr blev mer än så. Jag plussade. 100% säker att det är han, alltså inte Basse. Både Basse och han vet om detta, så nu går jag ut med det. Jag har valt att behålla. Så nästa år,har jag räknat rätt så i Maj någongång, lär Engla bli storasyster.
Har faktiskt droppat lite hintar om det, men ingen som snappat upp det.

Jag är medveten om mina dåliga val. Jag är medveten om konsekventerna av valen jag gjort. Jag är medveten om att jag har gjort många fel i mitt liv. Jag tänker inte sitta här och försöka komma på någon kass ursäkt till mitt beteende. Däremot försöker jag blicka framåt nu. Jag försöker mitt yttersta att komma ifrån dem dåliga valen jag gjort och börja göra bättre val i livet. Det är en anledning till varför jag även vill flytta och börja på nytt. Ensam.
Jag vill inte längre förlita mig på någon annan. Jag vill vara självständig.

Ni som känner att ni vill snacka skit om mig nu till dem berörda i texten eller till andra folk som av någon anledning ogillar mig,varsågoda. Ärligt talat så vet jag om att där går en himla massa snack redan om mig. Så varför inte lite till när ni ändå är påatt?

Jag kommer inte längre blicka bakåt. Misstag är gjorda, saker som inte går att få ogjort. Konsekventer som jag fått ta. Smäll efter smäll. Något jag är medveten om. Men nu, nu när jag valt att komma ut med detta offentligt. Så lägger jag även det bakom mig. Jag lägger händelser, personer och rykten bakom mig.

Nu blickar jag framåt och fokuserar på mig och mina barn.

För detta är en nystart i livet för mig.

En sak jag däremot vill få sagt är
Gör inte dem misstagen jag gjort.
Tänk innan ni agerar.
Tänk på konsekventerna av era handlingar
Tänk på er själva och ert mående.
Gör inte som jag.
Visa er bättre.

Okej?

Detta är då vad EIPS is about. Något som stämmer väldigt lätt in på mig. Där står även om övergivenhetskänsla. att jag hellre överger någon än att själv bli övergiven. Något som ärligt talat varit anledningen till varför jag sårat så många människor.

Del 7

2018-10-09 11:55
Från Jossandahlberg

Självkänsla.

något som jag redan skrivit lite om.
men som jag vill skriva mera om.

Självkänsla. Självförtroende.

Den allra första jag började jämföra mig med var min tvilling.

Hon har ju alltid sett bättre ut. Varit bättre på alla sätt och vis. Jag har alltid alltid jämfört mig med henne.

I skolan, hon gjorde läxorna bättre än jag. Fick bättre cred från lärarna än jag. Hon skötte sig exemplariskt. Hon stökade inte. Hon var aldrig jobbig eller krånglig.

Hon var inte jag.
Jag var inte hon.

Jag har önskat, så många fler gånger än jag kan räkna, att jag kunde byta med henne. Sen jag var liten har jag drömt det.
För hon var ju den som både familj,vänner och bekanta såg som duktig. Såg som söt, Såg som snäll. Medans jag bara var jag.

Jag var arg på henne. Arg över att hon fanns. Arg över att hon fick mer uppmärksamhet än jag.
Hon fick det utseendet jag ville ha. Hon fick den kropp jag ville ha, hon fick allt som jag inte fick. Jag var så arg.
Jag grät, flera flera kvällar,flera gånger,över henne. Över att hon såg så mycket bättre ut. Var så mycket bättre. Allt detdär som jag inte var.

Hur orättvist är det inte?

än idag är jag avundsjuk. Än idag kan jag bli arg. Än idag.

Ni vet, kalas man är på. Så kommenterar dem hennes smink, hennes kropp. Hur duktig hon är med sina framsteg.

Varför säger ingen något sånt till mig?

Jag vet. Det är löjligt. Det är hemskt. Jag är 20 år och arg över att min syster ser bättre ut än mig.

Men, varför?

Varför ser alla hennes framsteg, alla hennes framgångar? men ingen märker mina.
Är det för dem har tappat hoppet om mig?
Är det för dem inte tror så mycket om mig?

Jag vet inte. Men ont gör det. Jag ska inte klaga på henne. För hon är jävligt duktig. Hon har kommit extremt långt i sitt liv. Hon har jobb, söker lägenhet, ska börja med körkortet. Har ett stabilt liv, stabilt förhållande. Hon tog studenten.

Vad har jag?

Jag är så otroligt stolt över henne.
Jag är så stolt över hur långt hon kommit i livet. Jag älskar henne. Men ändå är jag avundsjuk.

Varför?

Nästa del lär handla om hemligheter. Hemligheter om mig, som inte många vet om. Fel jag gjort. Folk jag sårat. Jag kommer vara 100% ärlig i inlägget om vad jag gjort. Varför jag gjort det och konsekventerna av mina handlingar. Jag är livrädd över att gå ut med dem. Men det är behövligt. Jag kan inte dölja dem mycket längre. Och folk måste få veta.

del 6

2018-10-07 20:13
Från Jossandahlberg

Några år efter början på mitt självskadebeteende.

Jag kunde liksom inte komma ifrån det. Det var ett beroende jag inte kunde avsluta. För det lugnade mig när jag mådde som sämst.

Folk började se, undra, men ingen frågade mig hur jag mådde. Dem skapade sina egna meningar, egna ord i vad jag hade gjort.
Jag skyllde aldrig på katten. Jag sa bara "det? det är ingenting". För den lilla meningen räckte. Den räckte för att folk skulle backa tillbaka och avsluta frågestunden lika snabbt som den börjat.

Jag tror inte någon, inte vad jag minns, frågade mig genuint hur jag mådde. Kanske någon gång, men de va folk som ville veta så dem senare kunde prata vidare med extra ord än det jag sagt.

var jag så osynlig?

tydligen var jag det.
Jag gömde mig.
mer
och mer
och mer.

Jag fann tröst i skadorna.
När jag såg såren på armen, dem nygjorda,dem gamla och dem läkta, då såg jag lycka. För jag kunde minnas varenda gång och jag kunde minnas hur bra jag mådde efter att såren kom till.

Men är det så det ska vara?
Ska man enbart må bra när man gör något självdestruktivt?

Jag skrek inombords. 

Jag började söka andra vägar. Självmord kom på tal. Jag började googla. Läsa lite. Jag förstod hur enkelt det kunde vara att ta sitt liv. Jag var en tonåring, en tonåring som sökte på lättaste vägen att ta sitt liv. Vad hände?


Ja, precis vad hände? Hur blev det såhär egentligen? Vart gick jag fel? Jag vet inte riktigt. Men någonstans på vägen så hamnade jag helt fel. Jag hamnade ur banan, på dem farliga vägarna. Dem vägarna man egentligen inte ska ta, som jag råkade snubbla in på. 


För jag var ju som vilket barn som helst. Under min uppväxt så hade jag det bra. Mat på bordet,rena kläder,stor omkrets, älskande föräldrar och tak över huvudet. 

Så hur hamnade jag egentligen där? Att gå från lyckliga lilla jag som hade världen i min hand. Till att bli ensamma, sorgliga lilla jag som världen krossade sönder.


Jag skar mig så ofta, att jag liksom inte ens tänkte innan. Det blev maniskt på något sätt. Vissa gånger kunde jag kolla på min arm och se blodet, se rakbladet i andra handen och tänka "gjorde jag detta nyss?"


När Engla kom. Lyckligaste dagen i mitt liv. Jag hade varit skadefri i ett år. Ett helt år. Jag liksom glömde bort det. Jag hade pojkvän som senare blev min sambo. Vi väntade en dotter. Allt var så oehört bra. Socialfobin hade försvunnit. eller det mesta av den iallafall. 

När Engla föddes var min mamma inlagd, inlagd för tarmvred. Men hon mådde bra. Och jag skulle föda min dotter. 

Veckan efter. När Engla var precis en vecka. Den kvällen, den lär jag aldrig glömma. Jag,Basse och Engla låg i sängen och mös. Engla sov, vi kunde inte slita oss ifrån henne så vi låg där bredvid henne och hörde när hon sov, såg hur hon låg och kände värmen från hennes hud. 

Plötsligt ringde min telefon. 

"Pappa"

Jag svarade, glad och pigg. 

Men det pappa skulle komma att berätta blev ett sådant nedslag. Sådan förändring i mitt liv. 

"Mamma har trillat ihop och är påväg till helsingborgs sjukhus med ambulans". 


Vad menar han med det? Vadå trillat ihop? Hon kanske bara svimmade av, för jag visste att hon var iväg med min syster på en föreläsning. Kanske kanske blev det för varmt i lokalen och hon inte hade druckit tillräckligt. Kanske var det bara så?

Han skulle ringa när han visste mer. Jag låg där, tänkte att hon kommer bli bra. Det är bara så jag tror. Hon har bara svimmat. Det är inget farligt.


Nu ringde telefonen igen. Jag svarade. Direkt hörde jag en ändring i pappas röst. Det var en rädsla i rösten, en sorg. Något sånt har jag aldrig hört hans röst innan. 

"Mamma har fått en hjärnblödning. Hon ska in till Lund, risken att hon kommer överleva operationen är ytterst liten."


Min värld rasade.

Kommer min mamma dö ikväll?

Här ligger jag med min nyfödda dotter och denna tiden ska vara den bästa i mitt liv. Och så kommer Mamma dö ikväll? 

Jag brast ut i gråt. Kunde inte prata klart. Sa bara hejdå till pappa. Basse undrade, jag berättade. Där låg vi och grät. Bredvid vår nyfödda dotter. Tårar som inte alls var glädjetårar. Hur fan kommer jag överleva detta?


Dagen efter kom samtalet från pappa som jag väntade på. Mamma hade överlevt operationen. Läget var kritiskt. Men hon levde. 

Gång på gång fanns där saker som kunde döda mamma. Risker efter operationen och risker efter hjärnblödningen. 

Tiden som nybliven mamma var inte som jag tänkt mig alls. Jag kunde inte se glädje. Jag hamnade i något sorts djup som förstörde dendär glädjen man ska känna för sitt barn. Jag vart känslokall. 

Hurfan kunde jag sitta där och vara glad när min mamma kunde dö närsomhelst? Det gick ju inte. Jag fick inte. Det var inte rättvist alls.

Dem sa att överlever hon den risken finns de risk för annat. Varje gång. Hela tiden. Hon måste lära sig allt igen. Som ett nyfött barn. 

Men vet ni?

Min mamma är en krigare

​hon överlevde. Men inte bara överlevde. Hon klarade sig ifrån några som helst komplikationer. 3 långa månader senare så var mamma hemma. Mamma,precis som hon varit innan allting hände. 


Men den händelsen tog så kraftigt på mig så jag hamnade där på djupet igen. Var det någon sorts förlossningsdepression? 

Självskadebeteendet kom tillbaka. Jag hade en dotter och där satt jag på kvällarna när dem sov och skar mig. Varför? För att smärtan,rädslan och oron skulle försvinna. Jag ville vara glad för mitt barn. 

När Engla var 6 månader, det var först då jag kunde se på henne och känna glädje. Den glädjen man egentligen ska känna direkt när hon kommer upp på bröstet. 


Vadfan är det för fel på mig?


​jag skar mig inte lika ofta, men det hände ändå. 2017 började det komma tillbaka lika kraftigt som förr. Med djupare sår, större ärr och mer betydelse än innan. Mer blod, mer sorg som försvann. 


Men vet ni?

När jag ser mina ärr. Så ser jag en kämpe. En krigare. För vareviga ärr på min kropp har en historia bakom sig. Jag ser någon som kämpade mot demorna i huvudet och som vann.

Jag är en hemsk människa. 

Varför?

Jag kritiserade min väns sår och ärr. Jag kritiserade min väns självskadebeteende.

Jag sa till henne att hon inte hade rätt att säga att hon led av självskadebeteende, för det på hennes arm var små rispor bara. Det räknades inte. Jag sa dem orden. Dem kom ur min mun. Jag kan aldrig ta tillbaka dem.

Såfort dem var sagda, ångrade jag mig.

Vemfan är jag att säga så? Vemfan är jag att tro mig ha rätten att bestämma det? Speciellt när jag själv varit precis där hon är. Hon, som faktiskt vågade vara öppen med mig om sitt självdestruktiva beteende, blev nedtryckt av mig. Någon som hon litade på. 

Jag ångrar mig varje dag över dem orden jag sa. Jag var sårad och arg på henne över andra saker, men det ursäktar inte att jag sa dem orden. Det ursäktar inte mitt beteende. Det ursäktar inte ett skit. Fyfan vad vidrig jag är. Hur kunde jag? 


Jag vill att ni alla som läser, alla ni som känner någon som skär sig. Oavsett storlek på såren eller ärren. Ta det på allvar, snälla. 

Lyssna på dem men tro inte på orden "det är okej". För hade det varit okej så hade inte såren varit där. Ellerhur? 

Ta tid.

 Lyssna, försök förstå, erbjud hjälp.

Och svik dem inte. Snälla. 

del 5

2018-10-07 14:38
Från Jossandahlberg

Meningen var att jag skulle skriva om de senaste två åren. Men nu ska jag faktiskt gå tillbaka längre bak i tiden. Jag ska skriva om något som är en del av mig. Något som följt mig i flera år. Något som blivit en del av mitt liv, varesig jag velat eller inte.

Jag ska nämnligen skriva om självskadebeteende.

När ni hör ordet självskadebeteende, vad är det första ni tänker på?

För jag tror, att 95% av er som läser, får upp orden "skära sig" när ni hör detta. Det är ju oftast det man tänker på. Det man tror att självskadebeteende handlar om.

Men sanningen är. Att självskadebeteende inte enbart är skära sår på armarna. Utan så mycket mer.
Självskadebeteende kan visa sig i massa olika skepnader.
Några gånger mindre synligt, vissa gånger mer uppenbart.

Självskadebeteende är ett samlingsord för en del saker. Det är något man gör, för man inte anser man är värd bättre.
Jag kommer lista lite saker som är med i självskadebeteende.
•Skära sig
•Sex
•röka
•dricka
•äta

Självskadebeteende.
Ett så hemskt ord ändå, ellerhur?

Jag kommer tala om min upplevelse. Min erfarenhet och min egna berättelse kring just detta. Min berättelse,som handlar om att skära sig. För er som behöver förståelse och mer information kring vad detta är. Ni i min omgivning som kanske inte riktigt förstått varför jag gjort dem fula ärren på armen. Ni som helt enkelt tycker att det är så onödigt och "uppmärksamhets sökande".

Detta är för er.

vi börjar med att gå tillbaka i tiden, enda bak till klass 6. Ny skola,nya lärare, nya vänner och nya intryck. För många är den första tiden hemsk. Även för mig.

Ni vet man vill imponera, man vill börja om och visa dem nya okända ansiktena en annan person än vad man kanske är. Så var det för mig.

Men, något hände.

jag började se med andra ögon. Jag började jämföra mig. Inte sådär att "kolla vad fin hon är, mycket finare än mig". Utan extremt. Något som skulle sätta tunga spår i mig. Jag började gömma undan mig. För jag var ju inte fin, inte rolig och inte någon man skulle vilja umgås med. Så jag kröp iväg. Gömde mig i mörkret och talade aldrig mer än nödvändigt.

Socialfobi

jag utvecklade socialfobi. Sakta men säkert tog den över mig och mina tankar. I klassen, när vi skulle tala högt, jag blev illröd i ansiktet. Skämdes så över att alla ögon var på mig, blev kallad tomaten så extremt det var.
Jag började skolka.
Jag satt hemma på kvällen och planerade min morgondag.
"är det högläsning i någon lektion imorgon?"
"finns där någon risk att jag kommer hamna i centrum imorgon?"

var svaren ja på dem frågorna, då fejkade jag antingen att jag var sjuk, jag låtsades missa bussen och funkade inte det så skippade jag helt enkelt lektionen.
Jag blev så extremt folkskygg, så extremt uppäten av min socialfobi. Att jag inte klarade av något socialt sammanhang. I bussen påväg till skolan, där dök den fram. I matsalen, där den smög den framåt. Tankarna tog över. "Någon kollar på dig just nu. Någon skrattar över dig. Någon pratar illa om dig. Du får inte synas, göm dig. Visa dig inte. Ät inte för du är ful när du äter. Prata inte,för ingen lyssnar ändå. Det kvittar hur du klär dig, du är lika äcklig ändå. Bara gå väck, göm undan dig. Ingen bryr sig. Du är värdelös, du är inte önskvärd. Försvinn".
Orden ekade i mitt huvud. Ständigt,varje dag. Jag var 12 år gammal, med dem tankarna.

Det är nu det andra kommer in.


på något sätt så blev jag introducerad. Eller helt enkelt upptäckte rättare sagt, självskadebeteende. Ibörjan tänkte jag att "detta lär ju göra skitont. Vad är det bra för?"

Men jag ville ändå testa. Se varför andra gjorde det. Så en kväll, tog jag pennvässaren och en liten skruvmejsel. Jag skruvade väck bladet, kastade resten. Jag satt där i sängen med papper och ett blad. Jag tvekade så länge. Men tillslut la jag det mot armen och drog. Smärtan som kom var extrem. Jag tog väck det, såg blodet komma. Men någonstans inom mig så kom där en känsla av lättnad. Det var som att smärtan inuti mig försvann sakta sakta i takt med att blodet kom ut. Jag tror tillochmed att jag log. Jag log.


Där satt jag, en 12 årig flicka, och hade ett sår på armen. Inte ett sår jag skulle visa mamma eller pappa. För det var ju inte av olyckshändelse. Det var med mening. Och det kändes så bra.


Med tiden så blev det mer. Inte bara mera sår, utan med närmare mellanrum. Tillslut gjorde jag det varje dag. Det blev som en rutin. Efter skolan, efter maten och efter kvällen, när jag satt där ensam i mitt rum. Då skulle bladet fram. Då jag skulle jag må bra för en stund.


Åren gick och jag fortsatte. Mer och mer. Ärren kom, jag döljde det så väl ändå. Jag log och låtsades må bra. Eller ja, jag mådde bra, men bara på kvällen när jag var ensam med rakbladet. Det blev en flykt för mig. Ett beroende.


Men sen, kom alkoholen in i bilden. Min första fylla, jag minns den så väl. Ute i glimåkra med goda vänner. Fyfan vad härligt det var.


Alkoholen blev även den en flykt från verkligheten. I skolan drack jag rätt ofta. För när jag drack, glömdes tankarna bort. Dem blev borttryckta. Jag mådde bra. Jag var framåt,öppen,skrattade,pratade. Allt detdär jag ville göra nykter men som inte gick.

Jag blev påkommen 3 gånger. Socialen blev inblandade, ett möte sen var det inget mer. Rektorn och skolan kallade till möte. Jag nekade oftast men ändå förstod dem ju. Men varför gav dem inte mig mer hjälp? Jag skrek efter hjälp men ingen hörde. Jag ville ha hjälp, trots att jag döljde ärren och måendet så väl. Dem trodde ju bara att jag var en bråkig tonåring. Inget annat. för vad skulle lilla bråkiga Josefine ha för problem egentligen?

Innerst inne vet jag att jag skar mig som ett rop på hjälp. Jag önskar ändå att skolan skulle reagerat på något sätt. Dem såg ju ärren? Dem såg ju att jag skolkade, varför förstod dem inte?

Varför tog inte någon mina ärr på allvar? För dem ärren. Även om dem var små. Dem ärren skulle bli början till år av skador, år av dåligt mående och år av kass självkänsla.


Del 6 kommer vara en fortsättning på detta. För detta är något som står mig nära hjärtat och som jag vill upplysa så mycket det bara går. En del räcker inte nämnligen, inte gällande självskadebeteende. 


Ta alltid det på allvar, oavsett. Har du barn, syskon, vänner,partner vad som. Som ni ser har ärr eller nyblivna sår.

Var öppna! 

Prata, fråga. Men var inte arga. Försök förstå. Det är så tufft i början att kunna öppna sig om sitt mående. Så snälla, ha respekt och visa hänsyn. Men ta alltid, ​alltid, ​det på allvar.


del 4

2018-10-06 20:07
Från Jossandahlberg

3B.

Minns inte exakta tiden jag låg där eller hur länge. Då jag somsagt åkte in och ut rätt mycket. Men,jag minns att jag var inlagd en längre tid där då.

Ärligt så minns jag inte ens hur, men vi blev ett gäng därinne. Perre,Anna,Isak, Sandra, Krister mfl.

Vi blev så nära allihopa. Vi var som en familj. En extra familj. Vi fanns där. stöttade varandra, umgicks. Vi spelade spel, vi skrattade, vi kramades när det behövdes. Allt detdär en extra familj gör.

Vi blev så nära varandra.
För vi förstod varandra.

jag minns en kväll, några av oss hade blivit utskrivna,några permission och några kvar. Anna ordnade spelkväll hoss sig. Jag och Isak ordnade kvällspermiss från avdelningen och begav oss till Anna. Vi gick en oehörd omväg men tillslut,med hjälp av Anna, hittade vi dit.

Det var som att vi hade varit vänner i hundra år. Vi skrattade,spelade spel och pratade om precis allting. Det var som att vi aldrig varit inlagda. Den kvällen var bland den roligaste jag haft. För mitt i alla tankar,mitt i all sorg och mitt i allt kämpande, så fanns dem där och ingen av oss kände av psykets börda. Vi alla fick en paus från vårt mående. Något som jag är evigt tacksam över.

Kvällen gick så oehört snabb och efter ett tag kände jag av känslorna jag stängt av. Då körde Sandra och Krister mig till psykiatrin igen för dem inte ville jag skulle gå ensam, något som jag också är tacksam över. Alla ställde upp för varandra.

Jag har,tyvärr,inte allt för många minnen från tiden med dem, då jag har förträngt tiden från psykiatrin. Men jag minns deras hjärtat. Jag minns hur godhjärtade dem alla var, hur omtänksamma dem var, hur alla brydde sig och hur alla fanns där. Något som jag alltid kommer vara evigt tacksam över. För dem människorna, dem som var helt okända personer till mig, helt plötsligt kom in i mitt liv när jag behövde det som mest. Vi håller fortfarande hyfsad kontakt. Och även om jag önskar att den var bättre, så vet jag att vi alla kämpar med våra liv och vi alla finns där ändå.

Jag lärde även känna en vän till Isak, lång ståtlig kille. Han fanns också där för mig när jag behövde det. Jag minns en gång när jag låg på 4an, han kom och hälsade på han och Isak. Han hade köpt en  massa godis och dricka till mig. Men även en extremt stor nalle. Den nallen, den sov jag med varje natt. Har fortfarande kvar den och den ligger i sängen varje dag. Eller den kvällen när vi haft sube hoss Isak och han följde mig hela vägen tillbaks till psyket. Det var svinkallt och han följde mig för att jag inte skulle behöva gå själv. Han är jag också så extremt tacksam över. Han hjälpte mig så otroligt mycket. Matthew, du som berättade för min vän att det faktiskt heter "teen wolf" och inte "teen wulf".

jag är evigt tacksam över dem vänner jag fann under tiden där inne. Vänner för livet.

Även om tiden inlagd var tuff, kämpig och extremt krävande. Så gav den mig så mycket hjälp, så mycket erfarenhet och så mycket mer mognad. Jag träffade inte bara vänner för livet, jag fick även minnen för livet och en erfarenhet jag aldrig lär glömma.

Många ser ner på psykiatrin, den gör många fel, många misstag och även medvetna fel, men psykiatrin var även den som räddade livet på mig.

Jag är tacksam över så mycket i mitt liv. Tacksam över familjen, dem få vännerna som stannat kvar, alla dem vännerna jag fått och så mycket mer.

Men det som jag är mest tacksam över är Basse.

För hur han ständigt kämpade när jag var inlagd. Hur han tog hand om Engla så bra medans jag var iväg. Hur han kämpade för att få ihop vardagen och samtidigt finnas där för mig i min svåra tid. Hur han valde att sätta sitt mående åt sidan. För jag kan bara ana hur tufft det var för han. Ändå sket han i det och fanns där för mig.

Jag älskar han. 

även nu, nu när det är slut och allt är som det är. Så är han den enda jag går till, den enda som jag pratar med om mina problem. Han är den enda som har ställt upp så mycket för mig. Jag säger inte att han är den enda som ställt upp, för där är de många. Men han, han är den enda som ställt upp så extremt mycket. Så mycket mer än han behövt. Något jag alltid är tacksam över och alltid kommer vara.

Min historia är lång, längre än vad som är skrivet. Längre än man kan tro. Tuffare än man kan ana och mer glädje i den än man kan gissa. Men den har även byggt mig till den jag är idag. Jag växer ständigt var dag. Jag blir mognare. Mer ansvarstagande och en så mycket bättre människa.

Tiden just nu är väldigt rörig, väldigt mycket ändringar och offringar.

Men i slutändan lär allt vara värt det. så oehört mycket värt det.

Så,vad jag egentligen vill säga.
Ta vara på livet.
Försök se allt positivt
För allting händer av en anledning
Och i slutändan lär du förstå varför.

Älska livet
älska dig själv
älska varje dag.

Del 3

2018-10-05 20:30
Från Jossandahlberg

Detta året har visat mig så mycket. Jag har förlorat människor som jag trodde var mina vänner. Jag har även gjort fel, massa fel. Fel som visat sig och som jag ångrar. Fel som jag för tillfället inte tänkte var fel. Men som jag ändå visste innerst inne. Jag har ingen annan att skylla på än mig. För dem felen jag gjort.

Jag har fått bevisat vilka som finns där och vilka som inte finns där när det väl gäller.

Jag har lärt mig att sätta mig själv först. För i slutändan, vem finns där för dig? Du, du är den enda som finns kvar när alla andra försvunnit. Så ta hand om dig. Ta hand om din kropp, ta hand om ditt psyke och ta hand om DIG.

Jag och Basse har gått isär. Detaljer lämnar jag utanför, men jag står vid att jag var den som gjorde fel, jag var den som sabbade det och jag är den att skylla på. Jag bor fortfarande hoss han, men letar egen lägenhet för fullt. Jag är förevigt tacksam över att han ställer upp för mig. Att han fortfarande finns för mig och fortfarande bryr sig om mig. Som jag sagt innan säger jag det igen. Jag kommer aldrig aldrig ångra att han är pappan till mitt barn. Aldrig ångra vår tid tillsammans.Och även om jag någonstans önskar att han och jag skulle funka, så är jag är någonstans glad att flytta till eget. Att ta eget ansvar, att kunna klara mig själv och förlita mig på mig själv.

För jag har någonstans på vägen tappat bort mig själv. Jag vågar inte laga mat hemma när jag är själv,för rädslan att något ska hända. Jag vågar inte gå till affären själv, för min socialfobi som börjar visa sig igen. Jag klarar inte riktigt av ensamheten som följer när Basse och Engla är iväg.
Därför är jag ändå glad att jag flyttar. För nu måste jag utsätta mig för detta, jag måste våga. Jag måste klara. Jag måste kämpa. Jag får inte ge upp. Jag kommer inte ge upp. Och någonstans där innuti mig, förbi rädslan,tomheten och ensamheten, så är där glädje. Glädje över mitt liv. Glädje över mig. Glädje över hur långt jag kommit och hur långt jag kommer komma.

Vägen mot lyckan är lång. Men samtidigt är det resan dit som ger mest. För om 20 år kommer jag kolla tillbaka och jag kommer uppriktigt kunna säga att "Jag överlevde." Jag kommer skratta åt många minnen, gråta över vissa och glömma andra.

Jag är 20 år och jag har överlevt mitt liv. Jag är 20 år och jag kommer överleva resterande dagar av mitt liv.

Nu, nu är fokusen på mig och mina barn.

"en dag ska jag dö, men alla andra dagar ska jag leva" .

en text en nära vän, Anna, sa till mig när vi var inlagda. Men det är en annan historia. En historia som kräver ett eget inlägg. En liten tillbaka blick till 3B och alla jag träffade där. Men det är del 4.

del 2

2018-10-04 12:39
Från Jossandahlberg

Några månader efter jag blivit utskriven från psykiatrin. Jag mådde bra, jag orkade saker, jag var glad. Hade fått hjälp,medicin, allt detdär som skulle behövas för att jag äntligen skulle kunna ta mig ur detta måendet.

Men, något hände. Något som gjorde att jag föll tillbaka. Hårdare än förut. Kraftigare, med tankar som jag inte längre kunde kontrollera. Jag minns, jag var med 3 kompis. vi drack och jag tog i hemlighet massa piller utan att dem såg. Jag kände att nu orkar jag inte. Jag klarar inte mera. Så min flyktväg var att dö. Det var det enda jag hade i tankarna just då. Min kompis märkte att något var fel, hon ringde min pappa. Lurade ut mig och där stod han. Jag blev arg, sprang därifrån. Lämnade henne ute. Gick tillbaka till lägenheten där dem 2 andra var. Utan att tänka mig för så drog jag fram pillrena, skulle stoppa i mig mer. Dem såg. Dem förstod. Dem tog väck pillrena från mig. Jag var redan borta i huvudet då av alkoholen och tabletterna. Dem sa vi skulle ut och åka, så jag hoppade in i bilen. Vi åkte till kristianstad, Där det stod poliser och väntade. Jag försökte sticka, men polisen lät mig inte. Åkte till psyk, blev inlagd igen. så höll det på ett tag, in och ut. Flera självmordsförsök. Vissa gånger 3B, en gång 2an, någon gång 1an. alla olika avdelningar på psyket. Jag blev välkänd där inne. Var jag verkligen så självmordsbenägen, eller skrek jag bara efter hjälp? Jag minns när jag var inlagd.på 3B. jag och min förredetta kompis var inlagda samtidigt. Vi blev bra vänner med en annan tjej därinne. En tjej som skulle bli utskriven en dag. Min kompis kom till mig, sa att tjejen gjorde något på rummet. Vi gick dit. Där hängde hon. Med en kabel hon hittat. kroppen bara låg där och huvudet hängde från sängen. Paniken. Rädslan. Vi tryckte igång larmet,sprang ut och ropade på personalen. Personalen tryckte igång hela larmet, larmet som gick i hela byggnaden. Folk kom springandes.  sköterskor,sjuksköterskor,läkare. Det var kaos. Och vi bara stod där, förstod inte riktigt vad som hände. Vi hörde dem ropa hennes namn, försökte väcka henne. Sen kom dem till oss. Pratade med oss,frågade vad vi sett,hur vi mådde. Jag fick lugnande och min kompis likaså. Dem berättade att vi såg i tid, hon skulle bli bra igen. Men någon timme senare var hon utskriven. Bara sådär. Vi fick prata med sköterskorna. Vi lovade att allt var bra, men var det verkligen det? Vi hade precis sett vår vän försöka ta livet av sig. Om inte vi sett, hade hon överlevt då?

När jag väl kom till 4an, 4an som skulle vara den avdelningen som räddade mig. Då kände jag inte någonting alls. Jag var helt kall i mina känslor. Kände ingenting riktigt. 4an, avdelningen där även jag skulle göra kaos. Där jag skulle träffa människor som skulle komma och betyda massa för mig. 4an, avdelningen som lyssnade på mig.

Jag kom dit. Bella var den första jag lärde känna. Bella min Bella, som jag älskar den tjejen. Vi blev jättebra vänner. Umgicks jämt.

Jag minns inte jättemycket av vad jag gjorde där inne. Men jag har läst mina anteckningar från tiden där. Jag har läst att jag förstörde krukor,jag skulle hänga mig, jag skar mig så djupt att jag blev sydd flera stygn. Jag gick in och såg en annan inlagd skära sig, så jag startade larmet då också. Jag minns en kväll jag försökte sova. En inlagd hade panik, larmet gick igång. Jag blev livrädd. Hon skrek, ville dö, Mådde skit. När allt var över och det hade blivit lugnt igen, då gick jag ut för att röka för jag behövde lugna nerverna. Jag minns en skötare kom gående, blod över hela sig. Jag kan bara tänka mig vad som hände..

En annan inlagd, Gabbe. Även hon kom jag nära. Gabbe, som var en av de som räddade mig. Gabbe, som hjälpte mig något enormt. Hon lärde mig spela pingis, jag blev faktiskt riktigt grym. Vi hade så roligt där inne. Vi glömde våra beskymmer, eller iallafall jag. Gabbe som lärde mig att ta hand om mig själv. Sätta mig först. Hon tuffade till mig. Något som var välbehövligt. Jag tror jag aldrig visat tacksamhet över allt hon gjorde för mig. Men jag tror ändå hon vet.

Jag hade medicinjusteringar, massvis. Jag fick bra kontakt med min psykolog. Men, jag minns en morgon. Jag vaknade av ett besked som ingen vill höra egentligen. Begravningen ägde rum senare och jag fick permission till att åka dit. Det var så fint. Så mycket kärlek den dagen. Men jag åkte tillbaka med en känsla av tomhet. Även om jag aldrig riktigt stod han så nära, så var han en del av familjen. Min syster har varje dag visat vilken styrka hon besitter. Även hennes dotter. Att förlora sin pappa, sitt barns pappa, är så otroligt hemskt. Men kan ni förstå, att min syster är den starkaste jag känner. Varje dag kämpar hon för sin dotter. Varje dag, trots saknaden.

När väl medicinen blev rätt, kontakten likaså. Då blev jag utskriven. Jag var inlagd sammanlagt 6 månader.

Jag kan fortfarande må dåligt. Fortfarande få tankar. Men sålänge det bara är milda tankar som stannar i huvudet så är jag glad. Jag kan hantera mitt mående nu. Jag har lärt mig att vara öppen om det. Jag har lärt mig att man inte ska skämmas. Jag har ärr, ärr som jag så småningom ska tatuera över. Men även ärr innuti, i själen. Som inte lär försvinna. Men som jag har accepterat.

Jag är stark. Jag är en kämpe. Jag är en krigare. Något jag aldrig känt mig som innan. Men det är jag. Jag har fan överlevt mitt liv hittills. Jag har överlevt 100% av mina dåliga dagar. Även dagar jag inte trodde skulle gå att överleva. Dem klarade jag.

Jag är värdefull.

men det stannar inte här. Det är mer i historien. Saker som hänt detta året. Saker som hänt utanför den gula byggnaden. Saker som även det tog mitt liv och rörde om. Men saker som jag överlevde.

De senaste 2 åren, del 1.

2018-10-03 19:35
Från Jossandahlberg

nu står vi här, 2 år sen sista inlägget och mycket förändringar i livet. Tänkte börja lite smått med att berätta vad som hänt under dessa två åren. Mest för att jag behöver skriva av mig. Men även för er som kanske undrar vart jag står i livet för tillfället.

Mycket har förändrats, både gott och ont. Men jag vet att jag står starkare idag än någonsin förr. Med mer kunskap om livet än vad jag hade innan.

vi börjar väll lite smått då.
2017. året som visade mig min styrka,min kämparglöd och min vilja till att leva.

sommaren 2017. Mitt mående hade sjunkit igen. Jag var svagare än någonsin förr. Och för första gången vågade jag söka hjälp. Jag drog mig till psykiatrin i Kristianstad. Akuten. Jag fick prata med en läkare, han gav mig medicin. Medicin som skulle ta upp till tre månader att funka. tre månader, det hade inte jag. några dagar senare åkte jag in till psykakuten igen. Där jag sa att jag lär inte överleva i väntan på att medicinen ska funka.

Jag blev inlagd. 3B. minns den första natten så väl. jag grät. Panik. Ville hem men ändå inte. Saknade Engla. Saknade Basse.

Morgonen därpå, vid frukosten, fick jag se dem andra inlagda. Alla med liknande problem, liknande tankar och alla som ville ha vad jag ville,hjälp till ett bättre liv.
och även om jag aldrig sett någon av dem i hela mitt liv, Kände jag mig trygg med dem. För jag visste hur dem kämpade,hur dem
led och hur dem önskade sig att bli fria från vad det än var som tyngde dem. Jag kände med dem.

Under tiden jag var inlagd blev jag väldigt nära en tjej. Sassa. Minns att flera av dem andra trodde vi varit bästavänner sen innan, men vi hade ju precis lärt känna varandra. Varje dag bestod av skratt med henne. lycka. samtidigt som vi båda förstod vad som gick runt i tankarna. Vi pratade aldrig om våra egna problem.Vi tog tiden att bara umgås. Jag är så tacksam för henne. Ord som inte ens går att förklara. Tacksam över att vi fortfarande har någorlunda bra kontakt. Att jag fick äran att lära känna henne. Min Pinacolada.

sommarens slut blev jag utskriven. Mådde faktiskt bra. väldigt bra. Fått vad jag trodde var rätt medicin. Rätt hjälp. Psykologkontakt. Allt detdär som skulle hjälpa mig att hantera mitt mående.

Men tyvärr varade det bara några månader. innan allt föll tillbaka, tillbaka hårdare än någonsin. och jag hade ingen aning om hur dem kommande månaderna skulle förändra mitt liv.

long time no see

2016-04-25 13:59
Från Jossandahlberg

De va ett bra tag sen jag skrev något här sist. Har inte tänkt på det och inte känt att de behövs. Men nu tänkte jag smygstarta igen.Egentligen har det väll inte hänt så mycket. Gått vidare med vardagen och kämpat på. Sista inlägget var rätt deppigt haha, men mådde rätt dåligt då. Nu e det mycket bättre, som tur är! 


Ja vad har vi haft för oss då? Jag har slutat skolan och Engla har börjat dagis. Tyvärr missade jag så mycket i skolan så jag hade aldrig kommit ifatt. Jag hade kunnat gå kvar men då hade jag gått 2,5 år utan och få en examen. Alltså helt i onödan. Tråkigt för jag har aldrig trivts så bra i en klass som den. Helt undebara klasskompisar och speciellt V som jag klicka med direkt, verkligen en vän för livet  

Dagiset går bra men engla har varit så sjuk så har ju knappt hunnit vara där. Hon trivs superbra och har redan lekkompisar där. Sen går ju två av hennes kusiner där så lite bekanta ansikte är där ju för henne. Vilket e bra!


Ja de va väll de. Ska försöka göra inlägg med jämna mellanrum. Ha de bra sålänge! ☺

psyket tar stryk

2015-10-20 16:12
Från Jossandahlberg

Och så börjar detta mående igen. Det tog mej två år att komma från det sist, och nu börjar det krypa på mej igen. Mitt psyke tar stryk. Idag nådde det verkligen gränsen. Jag börjar falla tillbaks ner mot botten igen och jag vill verkligen inte tillbaks dit. När dörren stängdes kom tårarna och de slutade inte. Jag mår rent ut sagt piss. Men vad ska jag göra? jag har skolan, jag har Engla. Jag har inte tid att må dåligt. 

Stressen,paniken,ångesten och de hemska tankarna kommer fram igen. Det jag lyckats komma ifrån och som jag trodde jag skulle slippa är nu tillbaks. Sakta men säkert kommer det och bryter ner mig bit för bit, igen.


Idag blev det för mycket. Idag gick allt för långt. Ändå hände inget speciellt, men det valde att idag var en bra dag att förstöra mig ännu en bit.


Det känns som jag misslyckas att vara som alla vill. Jag vill bevisa att trotts min unga ålder så kan jag klara skolan och ta studenten.få ett jobb och försörja mig själv och min familj. Samtidigt som jag vill vara en bra mamma,flickvän,dotter, elev och vän. Men jag klarar inte allt samtidigt. Jag sätter alla andra före mig själv men det är dags att tänka om och börja ta hand om mig själv och mitt mående. 

Du kommer alltid finnas i vårt hjärta.

2015-09-19 13:23
Från Jossandahlberg

" & I want to be strong.

I really do.

But I cant't help bursting out crying sometimes,

because i just don't know how things will get better"


Den här känslan av att vilja gråta vareviga sekund var dag, bara brista ut i gråt och ligga i sängen med täcket över huvudet hela dagen. Det är vad jag vill just nu, åh vad jag vill det. Men jag kan inte. Jag kan inte tillåta mig själv att gräva hålet djupare så jag kommer djupare och djupare ner i sorgen.Och absolut ingen förstår hur jag känner, hur förvirrad jag är. För ingen förutom jag själv kan lyckas få mej ur detta hålet. Just nu vill jag bara ligga här nere i mörket och låta sorgen ta över. Låta allt komma ut. Därför är jag så förvirrad. Jag vill väck härifrån, jag vill inte vara här nere själv i mörkret, jag vill inte låta tårarna komma och sakta men säkert dränka mig. Men samtidigt vill jag inte väck härifrån, samtidigt är det en bit av mig som drar mig djupare, som vill vara kvar. Som vill bli dränkt av tårarna och sorgen.


Alla berättar hur starka vi är, vilket bra val vi gjorde. Att det var det bästa valet för oss. Alla berättar hur stolta de är över oss, hur duktig jag är. Men vad hjälper det till när jag inte känner så? När jag inte alls tycker det var ett bra val, när jag inte alls känner mig särskilt stark just nu? När jag framförallt bara vill spola tillbaks tiden en vecka och strunta i att göra det samtalet. strunta i att åka dit och lyssna på en kvinna som tror hon vet hur det kommer bli, hur det är. Men mest av allt vill jag bara sitta här och känna lyckan av ännu ett mirakel.Fyfan vad jag ångrar mig, fyfan att jag lät mig själv lyckas bli övertalad. fyfan vad jag hatar mig själv. Denna ångesten, paniken, attackerna, gråten. Jag kommer aldrig, aldrig i mitt liv någonsin förlåta mig själv. Glömma detta. Du kommer förevigt vara en del av mig, oss. Du kommer föralltid finns i vårt hjärta. Fina älskade du.

2015

2015-09-13 10:14
Från Jossandahlberg
nu har jag haft uppehåll i ja, flera månader. Det är inte lätt att hinna med skola,barn och blogga allt samtidigt.

Året 2015 har varit ett rent helvetes år för familjen Dahlberg. Dåliga nyheter efter varandra. Det enda verkligen bra det var när Engla föddes. Det var då man mådde bäst! men efteråt så har det bara gått neråt för oss. Men som de sägs, efter varje nedslag händer något bra. Får tro på det och hoppas att nästa år blir bättre. ❤

Skolan går hur bra som helst för mig, jag har aldrig trivts så bra i en klass innan och ändå har vi bara gått runt en månad tillsammans. Trivs redan jättebra i klassen. Alla är vänliga, alla i klassen pratar med alla och ja det är toppem tycker jag Såklart är det tufft att lämna Engla och Basse varje morgon, då jag har märkt att hon är extremt pappig av sig eftersom hon typ bara ser han om dagarna. Såklart gör det mig ledsen då hon skriker nästan konstant när han inte är hemma. Jag är även rädd att missa hennes utveckling när jag går i skolan, som hennes första steg, första ord ja allt sådant. Men jag gör detta för hennes, vår skull

Snart fyller jag 17 år, bara några veckor kvar. Min första födelsedag som Mamma! helt sjukt, men ska bli så umderbart kul att få fira med min dotter och familj❤

Jag ska boka tid till bup och förhoppningsvis äntligen få hjälp med mitt psyke och beteende. Då jag har världens kontrollbehov så det tär på både mitt psyke och förhållande har jag insett nu att jag skulle behövt hjälp för länge sedan så nu har jag tagit tag i det och äntligen sökt hjälp. framförallt insett att det är ett problem då jag mest döljt det innan och kommit med ursäkter till varför jag blir arg och får ångestattacker. Så nu äntligen hoppas jag på en förbättring så jag slipper må som jag gör!

länge sedan

2015-07-06 16:42
Från Jossandahlberg
Åh va länge sen det var jag skrev ett inlägg här! har haft fullt upp(nästan..) haha. Men nu bara slappar jag så tänkte passa på att uppdatera er om allt som hänt.


Eller ja,det har inte hänt så mycket. Vi är i Töreboda just nu och har varit här i lite över en vecka. Det har varit festival som vi gått på i tre dagar, den slutade i lördags natt. Tyvärr var ju solen på så det gick ju inte vara ute för länge för då svettades man ju så man fick byta kläder haha

Vi kollade bla på Loreen, sean banan, alfons och flera som sjöng och spelade. åkte karuseller med englas faster och hennes barn och spelade lite olika spel där. Var jättekul! ☺

Har firat basse födelsedag här med med glassmys i det fina vädret och på restaurang med hans far. Han fick en mugg av Engla och armband och en annan sak av mej

Engla blev hela 5 månader igår! tiden går för snabbt. Tänk att hon snart är ett halvår! Nu när hon gnäller/gråter så tuggar hon typ samtidigt så hon säger "mamma" det låter så himla gulligt!

Vi åker hem denna veckan någon gång, men innan dess ska vi träffa en vän och hennes bebis om vi finner tid till det. Har ju aldrig träffat de utan bara skrivit så nu när vi är här måste vi träffas!Hennes barns far och englas pappa är ju kompisar så därför pratar jag och hon en del. Och fast vi varit här några gånger innan har det aldrig blivit av att vi träffats så nu MÅSTE vi!

Det har varit lite ups and downs nu men allt är bra. Mitt mående är fortfarande upp och ner och även om hon jag går hoss säger att det inte är något med mej alls så vet jag om att så som jag mår då måste jag ha hjälp så nu ska jag se om det finna någon annan jag kan prata med. Förhoppningsvis blir det bra i slutändan.

Finns väll inte så mycket mer och säga nu, inte vad jag kommer på. Väntar på att tacosen ska bli klar och sen ska vi ha en myskväll med basses far och bror med film tror jag ☺

hoppas ni har det bra och har haft det bra❤






Helgen

2015-06-07 18:27
Från Jossandahlberg
I Fredags begav vi oss till Helsingborg och fiske på piren medans Englas farmor passade Engla. Jag som inte kan(kunde) fiska såg mest på och bottenmetade men fick ingen fisk. De blev några makrill och sill iallafall som de andra fångade. Efter några timmar av lärande kunde jag äntligen kasta själv och fiska utan och ha någon bredvid haha. Tycker det är jättekul när man väl lärt sig kasta och veva in och sådär. Fast jag inte fick någon fisk så hade jag jättekul!

Igår var vi hoss mamma och pappa för lite grillning och glassätande. Då fick även Engla testa på att gunga för första gången och åh som hon älskade det! Hon log och skrattade hela tiden och tyckte det var jättekul. Hon blev 4 månader i fredags. Stora flickan ❤

Ikväll ska jag med systrarna på bio och se filmen "spy". Den verkar jätterolig så får hoppas det blir många skratt haha

Hoppas ni haft en bra helg och får en bra vecka. Sommarlov nästa vecka för er som går i skolan också. Kul!








morsdag i bilder

2015-05-31 19:34
Från Jossandahlberg



Englas dop

2015-05-31 19:23
Från Jossandahlberg

Helgen har varit både stressande och helt underbar. Igår var det dop för Engla och det var helt super! Trodde inte det skulle bli så bra. Var ju stressande först men sen gick allt jättebra. Jag är inte alls bekväm i att stå framför en massa folk men det gick så bra ändå. Engla var glad och pratade tillsammans med prästen men när vattnet kom fram började hon gråta lite. Sen när hon fick komma till mamma igen blev hon glad. Tack till alla som kom och tack för alla fina presenter! ❤Tack till mina föräldrar so ordnade smörgåstårtorna,Tack till min syster som gjorde de fina & goda tårtorna och tack till min andra syster som gjorde de goda kladdkakorna!




Idag är det ju morsdag och det firades med att systrarna i familjen åkte till Osby för att överraska mamma med en tre rätters middags buffe på borgen restaurang där. Hon hade blivit lurad att hon skulle med min pappa till farmor på middag så hon blev överraskad när alla vi stod där i Osby haha. Hade jätte trevligt och blev verkligen övermätt! Bilder kommer i ett andra inlägg.



Haft en helt underbar helg! Hoppas ni andra haft en bra helg ni med och grattis alla mammor på morsdag! ❤

Att unna sig barnledighet

2015-05-23 15:45
Från Jossandahlberg
Många tycker att man under den första tiden ska vara med barnet hela tiden, såklart. Men bara för det betyder det inte att man kan vara barnledig några timmar. Engla är strax 4 månader och jag har varit barnledig ungefär 3 gånger för att umgås med vänner. Jag ser inte något som helst fel på det faktiskt. Ens liv är inte "över" bara för man skaffat barn. Man kan forrfarande ha kul och vara med kompisar. Det är ju skillnad på att umgås bara och att i dricka. Fastän att under dessa 3 gånger jag varit barnledig så har vi druckit. Jag själv har inte druckit. Kanske en cider men inget mer. Igår var mina föräldrar barnvakt åt Engla medans jag,Basse och hans bror åkte till kristianstad med mina systrar och några kompisar för att se Nääk och Nimo och även Shazaam battla mot Mike. Vi åkte iväg runt 5 och kom hem kl.1 på natten. Det blev senare än vad vi trodde men det gick bra ändå. Jag drack väll litegranna, men eftersom jag inte druckit på över ett år så blir jag påverkad av bara några klunkar. Med påverkad menar jag ju inte full men jag känner av det.


Jag hade extremt kul igår. det är sällan jag åker iväg på sådant så vi kände väll att när de väl är i närheten så måste vi ju kolla på dom! Mötte många av mina vänner/gamla vänner och klasskamrater där. Fast vi inte riktigt kollade på Nääk och Nimo så var det ändå extremt kul! Att bara få komma ut lite med vännerna och göra något jag inte brukar göra.

Tyvärr dog ju min telefon innan de uppträdde så kunde inte ta några foton men min syster och min kompis tog några så de fick skicka dom till mej Mina fötter och rygg värkte som bara den när vi åkte hem för vi hade gått hela tiden från 5 till 12 eller stått upp. Så det kändes haha !

Tack till Alla ni som gjorde gårkvällen helt amazing och ett extra stort tack till mamma och pappa som var barnvakt åt Engla så sent. Älskar er ❤








Skriker på hjälp

2015-05-21 21:15
Från Jossandahlberg
Idag är en sådan dag då jag verkligen inte orkar. Då mitt fejkleende dras på. Orkar inte le, orkar inte skratta, orkar inte ens gråta. Så jävla dåligt mår jag. Sånna här dagar har varit väldigt få innan, men nu har de blivit fler och fler. Med jämnare mellanrum. Och jag orkar verkligen inte. Inombords gråter jag. Men utanpå är mitt fejkleende och all min kraft går åt till att fejka ett skratt. fejka att jag är glad. Inombords skriker jag på hjälp, men utanpå är jag tyst. Jag hoppas och ber verkligen att jag får hjälp snart. Att det inte dras ut på tiden. som med allt annat. Oavsett om jag så får medicin, jag orkar inte må såhär längre. Jag orkar verkligen inte. Det tar min kraft och energi. Det tar mitt glada mående och förgör det. Så jag mår skit istället. Känner mej helt tom. Jag har mått såhär alldeles för länge men har inte vågat be om hjälp innan. Men nu känner jag att det verkligen tar över mitt riktiga jag. Den riktiga Jossan. Det får mej att bli någon jag inte ens vet själv. Allt blir dimmigt och sen blir jag någon annan. Någon jag inte vill vara. Och varje morgon kommer den ständiga fråga "ska jag må så dåligt idag med eller kan jag få må bra och vara mej själv åtminstonde en dag?"


Och när jag inser vad som håller på att hända, när jag blir någon annan. Någon deprimerad. Då upprepar jag gång på gång "jag orkar inte, jag vill inte. Inte mera." i mitt huvud. Ingen märker det. Jag gör mitt bästa för att dölja det. Fast jag vill att någon ska märka det. Fast jag vill att någon ska fråga mej hur jag mår. Så döljer jag det. Jag har lärt mej nu, hur man gör bäst för att dölja det. Alla knep, de har jag lärt mej nu. Sålänge har jag mått såhär. Ingen ska behöva gå så långt så man tillslut kan alla knep för att bäst dölja det. Ingen ska behöva vara rädd eller skämmas över sitt mående. För det visar inte dej som person, det är inte det riktiga du. Det är något annat, något dåligt som tar över din kropp. Din hjärna. Och förvandlar dej till någon helt annan. Något mycket mörkare och hemskare. Och under hela den tiden man är den andra personen. Så bönar man och ber för att det ska sluta. Man känner sig instängd i ett låst litet rum. utan någon nyckel eller fönster. Bara ett tomt,kallt,mörkt rum. Och där får man sitta medans någon annan låtsas vara du. Enda tills du får komma ut och vara dej själv igen. Ungefär så känns det. Jag hoppas det försvinner. Jag hoppas jag får hjälp. Oavsett hur mycket jag skriker om hjälp inombords är det ingen som hör.



Full rulle som vanligt!

2015-05-17 23:24
Från Jossandahlberg
Jahopp, inte mycket jag har att skriva men lär väll bli mycket ändå haha. Idag har jag och Engla varit på kalas hoss min syster medans Basse har varit hemma och städat. Eller ja jag förväntade mej väll liiite för mycket. Men dammsugade och tvättade gjorde han iallafall. Nu är det dendära tråkiga disken med och kattlådorna som ska fixas. sen ser det väll hyfsat ut här i lägenheten.

I fredags (om jag minns rätt..) så var vi och fiskade. Englas första fisketur! Även fast det blåste och var svinkallt om händerna så var det kul. Engla sov ju dock rätt mycket men en liten stund var hon vaken. Nerpackad hoss mej med dubbla filtar och vantar haha. gosigt och varm
Hon tyckte nog det var väääldigt skönt med så mycket friskluft för när vi kom hem slocknade hon och sov hela den tiden sen hela natten(såklart med mat mellanåt) . Inget gnäll eller tjurande. Fast vi gick ju faktiskt till Glimåkra då med på morgonen så det blev massa friskluft där med fast hon sov hela den tiden. Det tog en timme att gå från Sibbhult till Glimåkra! Det var riktigt skönt faktiskt och välbehövligt med en långpromenad!

Imorgon kommer Basses bror till oss och ska stanna här tills dopet om inte lite längre. Längtar jättemycket till dopet faktiskt. Ska bli så kul att Engla får vara i fokus och döpas och att hela min familj ska få träffa hela basses familj för första gången!

Jag har även bett min mamma och pappa ringa till doktorn så jag får kolla upp mej. Både ang. add/adhd men även om jag har bipolär sjukdom. Kan inte riktigt förklara vad det är då jag knappt vet det själv men det var en som beskrev det ungefär såhär för mej. "om vi säger att nordpolen ligger högst upp och sydpolen längst ner. alltså humöret på topp i nordpolen och humöret kasst i sydpolen. så ligger en "vanlig" människa ungefär vid afrika alltså mitt emellan. Men en människa med bipolär sjukdom studsar mellan nordpolen och sydpolen istället för att vara vid afrika jämt." så ungefär så. Jag har ju även ångest/panik attacker med jämna mellanrum vilket kan vara kopplat till bipolär sjukdom. Har haft detta rätt länge men aldrig något jag tänkt på eller har velat berätta för någon då jag nästan skämts över det för har trott det är mej bara det är fel på. Men såg att det inte var så ovanligt faktiskt. Jag hoppas iaf de kan hitta varför jag mår som jag gör så jag slipper må såhär mer! Speciellt mina ångestattacker vilket är värst


Hoppas iaf ni andra har det bra och får en bra vecka!

Dålig uppdatering!

2015-05-14 15:05
Från Jossandahlberg
Usch jag är så dålig på att uppdatera bloggen! haha men det är inte lätt med en tös som vägrar ligga själv. Men nu har vi skaffat ett babygym av våra kompisars dotter som använde det till sitt barn. Hon verkligen älskar det så nu kanske hon kan ligga själv så man får lite gjort! ☺

Vi har varit i Glimåkra hela veckan, det är ju så drygt att bara sitta hemma i sibbhult för det händer ju ingenting och man känner typ inga där. Men vi håller tummarna att vi får lägenheten i Glimåkra där resten av familjen och kompisarna bor. Hoppas vi får reda på det imorgon. Isåfall blir det flytt den första augusti. Ni får hålla tummarna åt oss! ✊

Jag köpte en klänning till dopet. Verkligen jättesnabb leverans var det! beställde den i måndags och fick den igår!! Sjukt hur snabbt det gick! Men tyvärr var den ju liiiite lite för liten. Får se om jag orkar skicka tillbaks den och ta en storlek större haha annars får jag använda den ändå. Den gick ju och få på och sådant, men kändes lite trång och jag avskyr egentligen för tajta kläder/klänningar. Men jag tror jag har den ändå. tyckte bara den va lite för kort men ska ja cyckelbyxor under. Måste sola solarium innan också för mina ben är ju lika vita som klänningen Längtar ihjäl mej till dopet verkligen. ska bli så kul att döpa Engla, att våra familjer äntligen träffas alla. Basses familj och syskon bor ju så långt iväg så det är på tiden att alla träffas nu.

Både gudmor och gudfar är klara nu. Basses bror ska va gudfar och min bästavän gudmor. Jag frågade henne via facebook i helgen för pastorsexpeditionen eller ja dom ville ha svar innan måndes och vi hann ju inte träffas innan dess med Engla. min pappa fixar tryck på kläder och sånt så han fick göra en body till Engla där det står "vill du vara min gudmor?" . Hon blev så glad så hon började gråta, det är verkligen kärlek. Jag är så himla glad att just hon är gudmor till min dotter. Att få se Engla växa upp med min bästavän och ha lika nära relation, det är verkligen underbart! ❤

Hoppas ni alla får en bra helg och bra nästa vecka!


Så trött på allt

2015-05-07 21:20
Från Jossandahlberg
Från att ha varit på topp hela veckan, mått bra och bara varit allmänt glad så mår jag nu skit. Är irriterad och deprimerad. Över vad vet jag inte riktigt. Eller jo, kanske. Men det är inget jag kan göra något åt. Känner för och lägga mej i sängen och bara gråta ut så jag kan må bra igen. Är trött på folk,på mej själv och på livet. På över hur folk tänker. Hur folk kan göra så. Bara så allmänt trött! Och såklart ska folks idiotiska beslut behöva gå ut över mej fastän att jag egentligen inte borde bry mej.

Jag har egentligen mått dåligt i några dagar, men det är inte förrens idag jag verkligen mår piss. Ni vet när man helt plötsligt, på en sekund, går från överglad till en deprimerad ledsen människa? och man inte kan göra någonting åt det utan man får gå och må dåligt tills det går över. Sånt jävla pissgrej jag egentligen inte ens orkar med eller ska behöva ha. Men ändå har jag det. usch.

Men men jag får väll göra det bästa av det helt enkelt. Har fantastiska människor runt mej som jag ska lägga min energi på hädanefter. Folk som tar min energi och glada mående ska jag inte längre bry mej om. Känns som jag kommer i andrahand nu för tiden och inte längre är någon viktig. Jag försöker verkligen hjälpa alla och vara snäll men när jag bara får skit tillbaks så får dom klara sig bäst dom vill utan mej. Även de som står mej närmast har gjort så jag känner mej som ett andrahands val. Att mitt mående inte verkar viktigt för dom längre. Ändå kan de hitta på saker med andra och verkar vara så glada men såfort jag ber om en sak så är de alltid något..

Jaja, hoppas ni andra mår bättre än mej och får en toppenhelg! ❤