En förbannad och arg Emelie är ingen rolig Emelie!
Men jag blir så jävla arg, arg för hur andra ska ha rätten att kommentera hur man ser ut eller sätt ut innan! Att ens börja kommentera om hur ”fin” någon har blivit för den har gjort en förändring på sin kropp rent viktmässigt känns så fel o konstigt !
Går du ner i vikt så pratar folk, går du upp i vikt så pratar folk, dom pratar då fan inte med dig utan dom kommer prata OM dig! Hur du än gör eller vad du än gör så kommer folk ha åsikter både om dig och ditt sätt att göra sakerna på! 2016 valde jag tex att ansöka om en gbp operation! Kan säga att jag kämpade jävligt mycket innan den operationen för att kunna gå ner i vikt, gick ner 3 kg men sedan upp 5kg! Men när både läkare och sjuksköterskor och dietister förstod att jag kämpade men inget hände så fick jag ett hjälpmedel! Folk må se det som ”att glida på ett bananskal” ”lathet” m.m men kan meddela er att jag har fan i mig kämpat med näbbar och klor! Satan va jag har kämpat ! Jag har kämpat som fan fysiskt och det har gett riktigt bra resultat, men psykiskt är det inte ens i närheten av ok ännu! Men jag är nog elak emot mig själv, speciellt i spegelbilden! Skit jobbigt ! Jag tycker att alla andra är sååå fina oavsett form! Tycker att alla andra ska vara stolta och glada över sina kroppar men de där gäller inte mig själv.. varför vet jag inte... men snälla ni! Tänk efter innan ni kommentera andras utseende och alla tar
Inte åt sig och vissa suger åt sig som fan! Spara de för er själva!
Tack o hej:)
Hej på er! Istället för att jag ska svara på alla meddelanden på telefonen jag har fått så kommer här ett blogginlägg istället! Vet inte ifall ni läst innan, men sedan 2013 har jag haft problem med mina händer! Det började som karpaltunnelsyndrom och efter flertalet operationer i båda mina händer så beslutade man att operationer i just handlederna inte är hållbart! Sedan 2015-2016 började dock en smärta klättra upp mot axlarna och nacken, det var hanterbart första året och blev sedan 2017 inte längre hanterbart för mig, december -17 blev jag sjukskriven på heltid och varit det sedan dess och är fortfarande det! Jag försöker göra som läkarna säger att vila och inte ta på mig för mycket för jag skadar mina händer mera ju mer jag håller på! Samtidigt är det svårt, svårt att göra så att andra ska förstå vad min kropp håller på att gå igenom, dessutom vad den har gått igenom! I fredags var jag hos läkaren och där pratades det om två diagnoser! Så nu hoppas jag att medicinen jag dessutom fick i fredags ska börja hjälpa! Men diagnoserna tar jag upp nästa gång då jag förmodligen fått detta på papper i handen dessutom! Men ah det är diagnoser som jag kommer få leva med resten av mitt liv och inte bli frisk ifrån, man kan medicinera för att ta bort toppen på smärtan eller operera in en elektrod i nacken som kan stimulera lederna o nerverna i kroppen! Efter i fredags så känner jag mig grymt nere, orkeslös och en deppighet som är riktigt jobbig! Jag är såklart tacksam för hjälpen som sjukvården nu kan hjälpa mig med, men känner mig sjukt nere för hur min kropp har blivit! Har liksom gått igenom så jävla mycket och istället för att jag lyckas med kroppen så sviker den mig fullständigt! vill ni fråga mig något om sjukdomen/diagnoserna eller bara vill veta något annat, så bara skriv en kommentar... kram Emelie
Tänk egentligen så knäpp vår värld är!
För snart 7 veckor sedan så födde jag en son, en perfekt liten kille och som har förgyllt vårt liv med vakna nätter massa skrik men så mycket kärlek! Men vad händer med mig när jag har gått i nio månader som gravid, min kropp har burit på ett barn i nio månader plus att min kropp innan det har burit på ett barn i 9
Månader ! Jag har alltså lyckats få två små underbara barn och burit dom med min kropp, ändå så är jag så fruktansvärt elak emot min kropp nu efteråt!
Att jag ens kan ställa mig framför spegeln hemma och bara må riktigt skit, för den som jag ser i spegeln är hemskt ful och tjock och stor på alla sätt, det klär inte mig!
Jag ser två ledsna ögon i den där spegeln och två bröst som verkligen har sätt bättre dagar och är lika ledsna dom! Ser ett par armar som värker från axlarna ner till fingertopparna och dom vill jag helst bara såga av! Benen, jadu benen, dom bara är där dom är mest, hängiga lår och för att inte påtala den där jävla magen som är hemsk!!! Den ser mest ut som
En dålig bulldeg! Jag längtar verkligen till att en dag få känna mig fin och vacker, att få känna mig helt duglig precis som
Jag är! Men fan vad det känns långt borta!
Även att jag är duktig på att klanka ner på mig själv och har världens sämsta självförtroende så är jag samtidigt så sjukt stolt över vad min kropp orkar och orkat med under mina 27 år!
Gjort många operationer pga min kropp som inte fungerar och lider fortfarande varenda dag och natt med smärta men ändå fixar jag att bita ihop för att få min familj att de ska få de bästa av mig!
I fredags damp det ner en tidning ”mamma tidning” ” såhär går du ner dina Mammakilon” ”perfekta mammakroppen skaffar du såhär”.... men va fan tänker jag. Vart är vi på väg!? Nu ska man bli trackad med massa tidningar i brevlådan som dessutom ska påpeka våra kroppar!!!?
Men det måste fasen någon gång ta ett slut, all denna kaos och publicitet av hur andra ska se ut är inte alls okej!
Jag är väldigt duktig på att alltid höja andra, att andra alltid är fina och att alla andra får se ut precis som dom vill och att alla är fina på sina egna sätt! Men tydligen så gäller inte dom reglerna och dom tankarna för mig själv. Varför? För att jag är inpräntad i huvudet av media och av folk som jag umgåtts med och levt med att jag inte duger som jag är! Att jag aldrig kommer duga som jag är! Men vet ni!? Nu tänker jag dricka min coca cola och äta en näve chips och bara vara Mamma Emelie med den hängiga o ledsna kroppen som jag har, over and out ✌
Man säger ju ofta att allting händer av en mening! Men jag börjar fan undra över varför vissa saker måste ha en mening.
För 5 veckor sedan så blev jag 2-barns mamma och det har verkligen vänt upp o ner på mitt liv och det är så underbart att livet fylls med mer kärlek och mer glädje över mina friska fina och underbara barn!
Jag har kunnat hålla mig ifrån värktabletterna nu under 9-10 månaders tid eftersom jag varit gravid med Otto, men nu härdar inte min kropp ut mera! Igår var jag hos min läkare som opererat mina händer och fick besked om att det blir en utredning om reumatism nu pga mina leder i händer och axlar, han är rädd för att det är den skiten som spökar i min kropp! Tror inte riktigt att jag förstod igår när jag var där och tog prov och lämnade blod och dom skulle kontrollera detta! Det sjönk inte in i huvudet på mig när jag var där och pratade med honom igår att det faktiskt var mig vi pratade om, att det skulle vara jag som har reumatisk värk! Jag tror inte att det riktigt fastnade för mig med all information igår så idag har jag mest gått runt och tänkt!
Fick medicin utskrivet emot reumatism igår så idag har jag varit och hämtat ut den så jag hoppas på att de ska hjälpa emot mina smärtsammaste plågor i kroppen nu!
Jag är både skit rädd och jätte ledsen över ovissheten!
Men får provsvaren på onsdag nästa vecka, jag håller tummarna för mig själv!
Har idag varit på bhv med Otto också, han har gått upp jätte bra och växer alldeles perfekt precis som sin älskade storasyster :) !
Nu måste jag låta huvudet vila och försöka slappna av lite, är helt slut efter dessa dagar! Kram på er
Oh, älskar verkligen livet som 2-barns mamma! Jag älskar vad min kropp har lyckats bära på i 9 månader två gånger nu trotts allt annat som min kropp har fått utstå, både operationer och smärta och massa sprutor och alla extra mediciner och ändå så får jag en son och en dotter som är friska och helt perfekta, jag har verkligen haft tur !!
Det som stör mig just nu är pressen och stressen av att man ska gå ner de kilon man har lagt på sig under graviditeten och tydligen enligt en barnmorska så ska jag få kämpa hårdare än de andra i vår föräldragrupp då jag är omföderska, jodå detta sa hon direkt till mig när vi satt allihopa i gruppen. Blev riktigt stött då hon inte vet hur mycket eller lite eller inget jag har gått upp eller inte under tiden jag varit gravid! Men jag försöker tänka bort hennes ord, men det är LITE svårt.
Imorgon börjar Andreas att jobba och jag känner en liten stress och press över hur jag ska hinna med allting och kunna fixa allting! Är många som vill hjälpa till men jag är envis som synden och vill kunna klara mig själv, dock är mina händer helt jävla kaputt just nu! Har så jävla ont i händerna och axlarna så jag är evigt tacksam att Andreas har varit hemma nu i 10 dagar och att min mamma o svärmor erbjuder sig att hjälpa mig nu när Andreas ska jobba !
Dock vet jag inte hur jag ska lyckas få in träning och motion och allting för att all förbannade jävla kilon ska försvinna från min kropp, folk säger att jag inte ska stressa med det och att ” du ska inte ställa dig på vågen” ”du behöver inte vara så nojig hela tiden” ”sluta bry dig om kilona” men det är så förbannat lätt för andra o säga som inte haft det kämpigt med vikt och utseende som jag har och haft länge nu! Jag önskar verkligen att jag en dag kan få vakna upp och njuta av att vara jag .. nu ska jag göra lunch åt sambon, amma sonen och snart hämta hem min älskade dotter ❤️! Kram
Hej på er!
Kanske dags att uppdatera läget för er hur allting är och har blivit!
Den 24e september så fick vi en liten pojke på 48cm lång och 3174 g ! Allting började den 23 sep på söndags morgonen när jag vaknade vid 04:00 med vad jag trodde var ryggsmärta pga att jag legat dåligt och sovit under natten, men nejdå det var förvärkarna som hade tilltagit lite mer än innan! Jag kämpade mig igenom hela söndagen med smärtor i magen och smärtor i ryggen som hela tiden tilltog i kraft! Men tänkte inte så långt som att förlossningen kunde börja när som eller att jag behövde åka in kanske.. haha ja jag vet att det är typiskt mig! Vid 17:00 skulle vi vara i Kalmar och hämta Nellie och vi satte oss i bilen och jag fick krama tag i jackan flera gånger och grimaserade fula grimaser till Andreas o han försökte verkligen lugna mig med att lägga handen på mitt knä o sa” hjärtat du kanske ändå ska ringa förlossningen o prata med dom” men nejdå förvärkarna höll ju inte i sig så länge och visst gjorde dom ont men nae dom på förlossningen skulle ändå bara skicka hem mig det visste jag ju!
Men vi åkte till mina föräldrar i Kalmar och åt lite mat, sen hämtade vid upp Nellie:) på vägen hem så skulle vi bara köra förbi o hämta en vagga jag köpt så det gjorde vi, med smärta som tilltog ännu mer! Väl hemma i huset så monterade jag o Nellie ihop vaggan och bäddade den så fin! Men värkarna blev mer intensiva ju mer jag höll igång hemma med o plocka o städa, så vid 21:15 tog jag telefonen o ringde förlossningen i Kalmar, dom ville att jag skulle komma ner direkt! Så jag packade ihop en väska åt Nellie så hon gick över till Andreas mamma o pappa o fick sova där(jätte tacksam för det)! Sedan satte vi oss i bilen ner till Kalmar IGEN och till förlossningen, men varken jag eller Andreas trodde nog att vi var så nära att få träffa lilla bebisen som vi faktiskt var! Nere i Kalmar vid 22:40 och fick komma in på en kontroll som visade att jodå visst hade jag värkar men var bara öppen 1,5 cm och en liten liten del av tappen var kvar, men fick antingen sätta mig i ett bad eller försöka ge mig ut o gå lite, så jag tänkte att jag skulle vara en duktig patient så jag skulle ut o gå! Puh, jag kom utanför förlossningens dörrar o där fanns en perfekt stol som stod och väntade på mig, för där satt jag i 1 timme och 15 min o plågade mig igenom värkarna med otroligt fint stöd av Andreas bredvid mig!
In igen till förlossningen och där gjorde dom en ny kontroll och där visade det sig att jag bara var öppen 2,5 cm! Vi förväntade oss att bli hemskickade men nejdå, dom gav oss en plats inne på en annan avdelning och erbjöd mig en sovdos! Så en sovdos och försöka sova fick jag vid 01:30 ca, men fick ingen ro i kroppen och ingen sömn, vid 03:55 gav jag upp och väckte Andreas o tryckte på larmknappen o var beredd på att be om en ny sovdos, men sköterskan som kom in ville först prata med en läkare om det! Så kom hon in igen efter ett tag o sa ” jag måste göra en ny undersökning för o se om det har hänt något mer eller om det har avstannat” jajemen gör så! Men då var jag så inställd på att få en rejäl dos med sovdos men det var inte direkt genomförbart för då var jag plötsligt öppen 6 cm och allting gick så fort, sköterskan gjorde sig klar för att gå och förbereda en förlossningssal åt oss, men jag var inte riktigt med på vad som hände, jag ville ju få sova hahahha! Men in på förlossningssalen och fick epidural i ryggen rätt fort för att dom ville att jag skulle få vila lite och för att kroppen skulle hinna vila innan krystvärkarna skulle komma, men wooow Vilka värkar jag hade där inne! Så från 4:30 till 07:00 låg jag med riktigt smärtsamma värkar men lustgasen o epiduralen hjälpte verkligen till med de värsta topparna på värkarna! Vid 07:10 kommer det in två barnmorskor som för mig var guld värda för dom tog verkligen hand om mig och Andreas på ett jätte fint sätt och hjälpte mig igenom en förlossning som gick hur bra som helst med deras hjälp och med hjälp av Andreas som hela tiden var vid min sida och stöttade och peppade mig och höll mig i handen och plågades av att se mig ha ont! Så vid 08:05 började krystvärkarna och vid 08:15 kom vår bedårande älskade fina son till världen! En otroligt stolt pappa som fick en tår i ögat och en helt slut mamma var som uppe bland molnen, att vi fixade detta tillsammans är så otroligt och häftigt och mäktigt! Andreas var verkligen så underbar som stod ut med mitt tjat om allt möjligt där inne på förlossningen. Han är verkligen min stöttepelare!
Vet att jag tjatade om att jag inte hade hunnit göra min fransförlängning innan förlossningen och att jag kände mig så ful, att jag kände mig så äcklig och tjock och mådde dåligt. Kan man kanske kalla lustgasen för något då all sanning kommer fram från en... Vår son har nu varit hos oss i 8 dagar och han har en väldigt stolt storasyster som
Älskar han något otroligt mycket och vill gärna hjälpa till med honom och lära han saker alla redan:) tänk att man kan bli välsignad med två underbara barn som man älskar så högt till skyarna och som man alltid kommer kriga för! Älskar att säga att jag är en 2-barns mamma nu, så jävla underbart❤️❤️!
Om jag kunde på något sätt prata med barnmorskorna jag hade där inne under förlossningen igen skulle jag vilja krama dom och ge dom blommor och choklad och allt möjligt och verkligen tacka dom för den fina hjälpen och stöttningen dom gav mig/oss!
Nu ska det Ammas igen:) kram
Jag är grymt nervös, men ändå inte!
Imorgon vid 13:00 ska jag till barnmorskan för att göra en extra kontroll på magen då den inte hade växt något sist jag var där, det är dessutom sista besöket vi har inplanerat med min barnmorska som följt mig sedan jag tog ut p-staven och sedan jag blev gravid så vi har ändå fått en bra och lång kontakt nu! Känns LITE vemodigt att jag inte ska gå till henne fler gånger nu, men å andra sidan så kommer jag ju närmre att få ut bebisen ifrån magen. Det är rätt påfrestande att vara gravid nu kan jag meddela! Imorgon får jag dessutom besked om de kommer bli igångsättning eller inte de närmsta dagarna så nu jäkla kroppen får du hålla dig i balans! Tårarna ligger på kinderna flertalet gånger om dagen för jag har dels så jävla ont i kroppen och för att jag saknar alla i Kalmar något extremt mycket! Jag umgås inte med någon här i o-hamn och jag känner inga här omkring så jag känner mig dock så fruktansvärt ensam och ja enstöring! Saknar mina föräldrar jätte mycket :(
Nu ska jag försöka få lite sömn inför imorgon :(
Det är LITE jobbigt just nu med känslor som ligger utanför min egna kontroll, jag kan inte direkt styra över hur jag varken mår eller hur jag känner eller hur mycket ork jag har! Att vara gravid i vecka 38 nu sätter sina spår kan man säga! Från att gått ner en helvetes massa kilon till att nu gått upp lite pga graviditeten gör mig psykiskt påfrestad men jag försöker att tänka att dom kilona är bara att jobba bort sen!! Det är inte bara att säga att ”Emelie tänk inte på dom kilona, det är klart man går upp av en graviditet” har man varit i min situation som jag var i förut och fortfarande är i inuti mitt huvud så har detta en stor betydelse! Det är verkligen jätte jobbigt, nu känner jag mig som en heffaklump igen!! :( jag känner mig bara stor och ful och tjock och äcklig och ja fy! Det är verkligen jobbigt!!!
Jag önskar att bebis kunde komma ut nu så jag kan fortsätta min resa med att bli lite nöjd över min kropp! Iaf kunna få känna sig ok någon dag när man kollar sig i spegeln!! Nu är det mest en stor mage och ett par bröst som bara blossar upp och ett stort ansikte som sväller och jag ser inte mina fötter pga magen... jaaaa jag vet att detta ingår i graviditeten! Men det är inte så förbannat lätt när man varit stor innan och nu är det igen!!
Jag tycker det är OK att få känna såhär just nu!
Tror nog någonstans att alla någon gång känner att dom/man inte är fin eller känner sig mest bara som en stor klump och känner blä, och det är okej! Men jag är alltid så jävla duktig på att peppa alla andra att tycka om sig själva och ge komplimanger men så fort saker handlar om
Mig så är jag så fruktansvärt självkritisk!! Så dumt! Men jag kan inte styra det! Svin jobbigt!
Igår var jag på ”Amanda samtal” på sjukhuset, barnmorskan där har träffat mig två gånger och har redan läst av mig som person fullständigt! Det kändes LITE jobbigt! Hon försökte förklara för mig att jag INTE behöver fixa saker jämt, jag behöver definitivt inte hjälpa andra och jag behöver verkligen inte kämpa envist ända in i väggen med att alltid ha lösningar på allting! Att jag är en fruktansvärt envis människa det hade hon redan räknat ut, men hon bad mig att när jag kommer till förlossningen så måste jag släppa på min envishet och ta all hjälp jag kan få och verkligen BE om hjälpen! Fick dessutom veta att det kanske kan bli igångsättning pga att inte magen växt speciellt mycket sista kontrollen, men gud så skönt det vore med igångsättning, kanske någon som har tips angående det?? Tar tacksamt emot det isåfall... nu ska jag mysa med dottern här hemma och bara gosa ner mig i hennes famn ❤️! Kram
Idag är en sån dag jag saknar Kalmar något extremt mycket! Kan det bero på att jag har alla
mina vänner där omkring? Kan det bero på att jag saknar att ha mina föräldrar nära mig och som alltid stöttar mig? Mina syskon, ah förutom min älskade bror som bor alldeles för långt borta:(
Jag tror att alla dessa saker spelar in just nu!
Snart kommer bebisen och alla känslor ligger på utsidan av mig och jag saknar nog allt det där jag känner mig trygg med och hos!
24 dagar till bf och tårarna kommer utan att jag kan styra över det, vilket är jätte jobbigt för jag är ingen sån känsloperson i vanliga fall! Men tänk att kunna ha 5-7 minuter till sina föräldrar igen och få krama om dom istället för att ha en hel timme att köra bil till dom:(
Nellie lämnades igår till sin pappa så nu är det pappavecka för henne och det var också sjukt jobbigt igår att lämna henne för mammahjärtat gjorde så ont när hon klappar mig på kinden och säger ”mamma jag kommer snart hem igen” ❤️! Älskade fina fantastiska lilla tjej!! Hon har ett hjärta stort som universum!
Ska försöka samla mig i soffan nu och försöka låta tårarna hållas tillbaka och försöka vila upp mig.... kram!
Har kanske glömt att berätta för er att jag är gravid kom jag på.. men ah i September kommer det ett litet pyre till världenÄr heltidssjukskriven dessutom pga mina händer och smärtan, så nu har försäkringskassan förstått med att jag inte kan arbetspröva heller pga mina händer! Men ni ska veta hur mycket detta tär på mig psykiskt att inte få gå till jobbet och känna mig behövd och känna att jag får göra något bra!
Känner inte direkt att jag gör något betydelsefullt då jag endast är hemma och ja visst jag tar ju givetvis hand om Nellie och hon är ju så självständig nu och så duktig på att göra saker själv så hon behöver inte min hjälp hels tiden längre!
Nellie är så stolt över att få bli storasyster och hon lägger sig vid min sida varje morgon hon är här och pratar och klappar på magen
