RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-10-09 19:53:18

mauritzdotter

Sömnlös i vårljus

2015-04-28 05:41

Så många nätter utan sömn nu. Jag längtar innerligt efter sömniga, nattliga drömmar om prinsar på vita springare, mardrömslika tunnlar, raserade hus, tappade tänder och sommarängar.

Men tankarna rasar på i mitt huvud, mina blodsprängda ögon värker och jag vankar av och an, av och an.

Tänk vad stress och oro kan påverka sömnen! Även om jag nu försöker skapa rutiner kring min sömn. Försöker lägga mig samma tid varje kväll. Dricker varm mjölk när det är dags att varva ner. Men lika bedrövligt illa är det, så fort jag lägger huvudet på kudden. Timmarna går och tankarna rasar likt skenande tåg bakom min spända panna.

Det har varit mycket nu med försäljningen. Mycket oro för nära och kära, som också känt sig stressade och lite ledsna. En era går ur tiden. Släkten har kommit. Släkten har gått. Och nu går vi för sista gången.

Jag känner också en klump i brösten, när jag tänker på att till hösten låser jag dörren för sista gången. Tänker på pappa som inte längre finns på jorden. Hurtog över efter sin farfar och far och byggde upp gården, som blev allas vårt hem. Ibland känns det som att jag sviker honom nu, när vi lämnar allt. Alla drömmar han och mamma hade när de som nygifta kom hit på bröloppsdagen 1949.

"Voranna", "slåttanna" och skördetid. År som kom. År som gick. En era går ur tiden.

"Negativismen är en stark kraft"

2015-04-16 05:22

I går kväll kom en god vän hem till mig. Slängde sig ned på en stol framför köksfläkten, tände en cigarett och drog ett djupt bloss och sa "Ibland blir jag så trött på människorna!"

Jag slängde mig ned på en stol bredvid, tände en cigarett och vips, så var jag rökare igen!    

Hon berättade för mig om sin dag, där hon lett en grupp på en arbetsplats på temat "kommunikation". På det stora hela hade väl allt gått rätt så bra, men i gruppen fanns två..."nej-sägare"! De ville inte delta i övningar, inte delta i samtalen eller övningar. Suckade ljudligt åt hennes statistik och fakta och fnös likgiltigt, när hon försökte leda gruppen i olika kommunikationsövningar.

Jag förstod hennes frustration. Jag har själv varit i liknande situationer, då jag haft någon föreläsning eller temadag, då man direkt fått en kraftig markering från någon att, "det här tänker jag inte delta i, jag är tvungen att vara här, men det här är bara trams..."

Kroppsspråk och atittyder har varit talande. Och jag har blivit fruktansvärt osäker och illa till mods, men försökt att tänka att större delen av gruppen ville i allafall vara där och de skulle hjälpa mig "hålla uppe den goda andan" i gruppen...

Men inte alltför sällan har något helt annat inträffat!

Efter en stund har man plötsligt två "nej-sägare" i gruppen. Efter lunchen har man kanske tre!

Den negativa jargongen och atittyden har smittat av sig. Och det går fort.

Jag tänker att detta fenomen nog fungerar likadant vart som helst i samhället, inte bara i föreläsningslokalen. Och ännu märkligare och kanske kraftfullare är att man själv, efter en stund, kanske också börjar känna av negativismen. Trots att man från början var glad och hoppfull.

Efter en tid i dera närvaro kanske man själv börjar säga: " nej, det går nog inte...det är ju bra , men...det är nog inte möjligt..."

Allting som kommer upp tar liksom tvärstopp! Har Ni någongång varit i och känner ni igen situstionerna?

Jag tänker att vi människor och våra atittyder påverkar varandra mer än vi någonsin kan ana! Och ibland undrar jag om inte negativismen är den starkare kraften i många sammanhang, tyvärr! Negativismen skapar tillslut håglöshet och en enorm trötthet, det är liksom att all energi börjar "sugas ur en". Kanske är det "nej-sägarna", som är dom sanna "energi-tjuvarna", som jag ville skriva om tidigare...Eller vad är egentligen en energi-tjuv"?

Hur kan man då förändra en "energi-tjuvs" beteende och atittyd? Och är det överhuvudtaget möjlig att förändra någon annan än sig själv, får bli min fråga och fundering för idag...


Allt Gott till Er denna småsnöoiga  aprilmorgon!

Du sänder dubbla budskap!

2015-04-12 05:51

Igår höll jag en föreläsning om kroppspråk och attityder. Det var en fantastiskt rolig dag och för första gången på länge, tyckte jag inte att det kändes jobbigt efteråt, över att jag "tagit plats".  Det gjorde jag tidigare.

Det var ju en väldigt märklig situation...att vara ute och föreläsa eller spela musik från en scen och sen må superdåligt över att "ha tagit för mycket plats". Ja, som ni säkert förstår, så blev ju det en ohållbar situation. Före en festival, där vårt folkrockband Wynja skulle spela, mådde jag så dåligt att jag stod och kräktes strax innan det var dags att gå upp på scenen. Jag ville spela min musik, men inte synas. Och för allt i världen inte "ta plats"!

Och jag skulle vara dramapedagog och jobba med skådespelarelever, som skulle lära sig stå på scenen!

Vädigt konstigt! Men på något underlig sätt, så var det plötsligt inga som helst problem att stå på scenen, om man fick ta på sig en roll. Nej, då älskade jag att stå på scenen! Men som mig själv - aldrig mer!

Jag slutade nästan helt med att spela musik under flera år, men mötte en dag en spelman, som lärde mig något underbart bra. Ett litet knep, med stora konsekvenser! Han sa till mig: "Vad har du på dig ,när du står på scenen"?

Jag tänkte efter ett tag och insåg att det var lite olika för varje gång. Han fortsatte: "Vad har du på dig för skor"?

Jag tänkte efter igen och insåg att det var...lite olika.

"Där har du problemet!", sa han plötsligt. Han förklarade för mig att om jag tog på mig samma skor varje gång jag skulle upp på scenen och spela eller samma tröja, så fungerade det precis som när man "tar på sig en roll", som t ex Romes Julia. " De röda skorna = musik från scenen"!

Och det fungerade! Jag blev mycket säkrare och tryggare på scenen, mitt kroppspråk förändrades och jag kunde plötsligt andas! Fantastiskt! Och när jag började tro på mig själv och tro på det jag gjorde, så började publiken tro på det också.

På samma sätt tror jag man kan "använda sig av kroppspråket". Är man "en pinne", som inte tycker om att ta plats, talar med liten röst eller helst inte alls. Fastän viljan finns. Ja, då tror jag att man kan träna sig att prova ta på sig ett annat kroppspråk. Varför inte "en ladugårdsdörr"? Fötterna i ett stadigt grepp i marken. Tydliga och stora gester och faktiskt i och med detta, en ganska stor röst med mycket volym. Precis tvärtom emot vad man känner sig.

Det blir ungefär som att ta på sig en roll och från början kan det kännas väldigt obekvämt och t om obehagligt. Men tro mig, det är en superbra träning om man vill träna sig i att "ta plats".

Och det tycker jag är bra att träna, för även dem som har de små rösterna har viktiga saker att säga! Även dem som inte syns och hörs så mycket, har många fantastiska saker att dela med sig av. Glöm inte det,nästa gång du ser "en pinne"!

"Enerigi-slukarna" ser Dig!

2015-04-11 07:15

Godmorgon på Er! Idag tänkte jag skriva lite tankar om "energislukare"...Men ju mer jag börjar tänka på temat, desto mer fastnar liksom tanken och jag får liksom som en jobbig känsla i kroppen...kan inte sätta fingret på vad det beror på.

Så jag måste få återkomma kring dessa funderingar. Har Ni funderingar kring det här temat, så hör väldigt gärna av Er! Hoppas att Ni får en fin dag idag!

Jag vill också kunna sjunga som Caroline!

2015-04-10 04:24

Jag vaknade inatt med en låtremsa i huvudet. Ni vet den där strofen: " Och jag tänkte på alla dom drömmar man haft, som en efter ta´tt slut"...Och jag fick tänka en bra stund innan jag kom på att låtstrofen var från Mikael Wiehes "Flickan och kråkan" och  jag minns att precis den strofen alltid gjort mig lessen, ja nästan illamående.

Tänk om jag vaknar upp en dag, när mina dagar börjar ta slut och inser att jag inte genomfört ens ett uns av mina drömmar. Om ens någon. Tänk om det blir så.

Jag ville ju bli rockstjärna, som kunde spela hundratals intrument! Jag ville ju spela på de stora arenorna! Jag ville ju skriva låttexter, som fick Jocke Berg att rysa! Jag ville ju bygga en jättestor husbåt och åka ut på Medelhavet! Jag ville ju timra en stuga i fjällen! Jag ville ju sjunga som Caroline af Ugglas!

Men hur är det då med drömmar? Är de till för att vara...just drömmar? Eller ska man hela livet verkligen eftersträva att genomföra sina drömmar? Det finns någon sån här liten trätavla där det står "Leave Your dreams", som jag, en gång köpte till en vän. Men sen började jag tänka på vad det egentligen stod på den där tavlan. Oj, vilken jädra prestations ångest jag skulle få om jag hela tiden skulle försöka leva mina drömmar!  Jag skulle fått ägna tusen och åter tusentals timmar åt att försöka lära mig en massa intrument. Jag skulle måstat ägna tusen och åter tusentals timmar åt att repa med ett band, som förhoppningsvis hade samma drömmar som jag - att bli rockstjärnor!

För att inte tala om timmar som skulle gå åt för att färdas över Medelhavet i en husbåt, som tagit månader, kanske år att bygga! Skulle jag leva mina drömmar då? Eller skulle jag jaga dem så hårt, så att jag missade själva livet? Kan inte det vara själva grejjen med drömmar att de finns till för att vara just drömmar? Något vi i tanken kan gå tillbaka till, när vi känner oss vilsa och nedstämda. Något som får vårt ansikte att spricka upp i ett leende, när ingen vet vad vi tänker på. Är det inte det som är grejjen....eller tänker jag helt galet nu...?

De gjorde det för vår skull

2015-04-08 02:42

Har Ni, liksom jag, ibland legat totalt sömnlös och tankarna har, bland andra, börjat vandra kring "gamla tider". Hur det var då, hur de arbetade, hur de levde.

Jag är ju väldigt intresserad av beredskapstiden och artister från den tiden och samlar gärna saker och musik från den tiden. Därav mitt stora intresse för Ulla Billqvist   och jag tänker ofta på hur  det var i Sverige under den tiden och för några dagar sedan var jag och hälsade på en släkting till mig, som idag är 87 år. År av tunga slit på ett tegelbruk har satt sina spår i hans kropp och han har svårt att gå upprätt pga kronisk smärta i kroppen. Men helt klar i knoppen. Samma pliriga blick. Samma bullrande skratt.   Vi började tala om arbeten förr. Hur det kunde se ut på arbetsplatserna och vilkan krav, som ställdes då. Han berättade för mig att vissa dagar skulle han köra tegel till Arjeplog från Burträsk. Det är en bit och teglet på flaket var lastat för hand. När han kom fram skulle teglet lastas av. För hand, sten för sten och nu var han helt ensam. Sen skulle han köra hem till Burträsk igen. Han berättade att vissa nätter var han inte hemma förrän klockan 04.00 och skulle då upp igen på morgonen, för att börja jobba igen klockan 07.00

Lastbilarna hade dålig värme och kalla nätter 1945 satte nog sina spår från iskalla säten mot redan nu värkande ryggar. Förutom detta hade han dessutom en ladugård hemma, som skulle skötas. Nu hade han förstås hjälp av sin fru, men det var ändå en hel som skulle göras varje dag.

Jag brukar tänka på att känna respekt för alla dessa hjältar, som numera blivit äldre och som nu, i vissa fall, behöver vår hjälp . Men de byggde det land och de möjligheter vi har idag.. De gjorde de möjligt för oss att få semestrar, pappaledighet, övertid, flextid...  och ja sådana saker som vi idag kanske ser som självklarheter.

Min mamma berättade en gång för mig vilken fantastisk grej det var när plasten kom! Plastburkar, platsmuggar, köksverktyg, durkslag, burkar för infrysning och ja, för att inte tala om när de fick en frysbox! Vilka fantastiska möjligheter detta gav! Först när hon berättade skrattade jag bara, för jag hade svårt att tänka mig att  "plastgrejjer" inte fanns. Men det var ju faktiskt så att innan, så var saker mycket annorlunda och vardagliga saker var tvugna att lösas på ett helt annat sätt, än vad jag skulle kunna tänka mig idag. Tänk så fantastiskt mycket som hänt sen den dagen freden kom 1945! Ibland brukar jag tänka att ja, visst har vi fått tillgång till en massa, massa saker mobiler, datorer alla möjliga tekniska prylar, som vi inte vill vara utan, men jag kan inte låta bli att tänka: " har  verkligen allt lett till utveckling?" Alltså, jag menar på det mänskliga planet. Nu är det nästan så att vi skickar sms till grannen, om det är något , istället för att gå över, kanske stanna på lite kaffe och sitter en stund och samtalar lite. På riktigt. Vi bokar tid att träffas IRL och under den tiden hinner vi säkert få fem sms, som vi måste besvara på direkten, under den tiden. Och plötsligt har tiden IRL runnit bort,  "  Kram, vi ses, jag mejlar dig! "

 Lite skevt någonstans, känner jag...och lite skrämmande, måste jag säga. Hur känner Ni, har allt verkligen blivit bara bättre och bättre, eller...?

   Från föreställningen "Carolina i bäcken"

Jag är besviken på Dig!

2015-04-07 14:15

 En god vän till mig sa: " Det är hundra gånger värre att få höra att någon är besviken på mig, än att höra att de är hjärtinnerligt förbannade. Hundra gånger värre!" Jag funderade på det där ett tag och kände att ja, det kanske är värre...Det måste ju innebära att personen i fråga har haft förväntningar på mig , som jag inte klarat av leva upp till - därav besvikelsen. Eller...? Men hur ska man egentligen veta vad andra människor förväntar sig av en? Jag menar så där längst innerst inne. Ibland tar ju t o m relationer slut pga brustna förväntningar och besvikelser. Och ibland får man veta en lång tid efter den aktuella besvikelsen, vad besvikelsen egentligen bestod av. Det är liksom extra jobbigt. Det är svårt att , efter en lång tid , försöka reparera den eventuella skada , som kanske uppstått pga av detta. Kanske har man t o m svårt att minnas vad man tänkte och kände den gången, då de brustna förväntningarna uppstod. Åh, svårt!


Men tänk om man visste precis vad alla förväntade sig av en! Vad skulle man bli då? En marionette kanske. Eller en Camelont, som bara anpassar sig smidigt efter andra människor önskningar och förväntningar. Vad skulle det då bli av en själv? Man skulle förmodligen helt tappa bort sin egen personlighet och förlora sin identitet, helt och hållet, tänker jag.

Det är svårt nog att veta vad man förväntar sig av sig själv alla gånger. Varje morgon förväntar jag mig och önskar att jag ska gå ner i vikt, men jag gör det inte...Men om jag då låter besvikelsen på mig själv ta över... Ja, då lär jag aldrig någonsin gå ner i vikt, tror jag.


Om någon är riktigt arg på en, så är det liksom en mera direkt känsla och ett utspel , som man direkt kan ta på och kanske ge något svar på. Men att bli besviken på en annan människa är mer abstrakt, men kan göra väldigt ont! Beror det kanske på att det är ens egna förväntningar man sviker?

Ens egna bilder och förhoppningar på den andra människan, som blir naggad i kanten eller i sämsta fall kanske rasar helt och hållet. Ja, jag vet inte riktigt...Men jag fick något att fundera på iallafall, när min vän sa så där.

"Jag är besviken, är hundra gånger värre att höra..."

Mot ett gemensamt mål

2015-04-07 06:00

Nu är det verkligen hockytider! Och tänk vad skönt det känns att vara en del av den längtan och förhoppning vi Skellefteå-fans nu verkligen har. Jag har aldrig varit intresserad av hockey föut, men nu! Nu sitter jag som klistrad framför radion eller Tv:n , när det är dags. Om jag går ut på byn, så har så gott som alla bilar AIK-klistermärker, folk med tröjor, kepsar och halsdukar. Nu är vi en del av någonting större! Och vi är där tillsammans. Visst är det fantastiskt hur man rycks med! Man vill vara en del av den där gemenskapen. Man vill förstå och vara en del samtalet. Man vill glädjas, gråta och bannas...  - "Du skadade VÅR spelare,vad förlåter det"?! Jag rycks med av har verkligen tycka genuit illa om "dom andra". Visst kan jag klämma till med  "Men man måste ju säga att dom har en bra målis". Kanske kan jag säga så.

Men jag älskar det! Igår kallade jag Frölunda alla möjliga namn, för nu måste jag ju engagera mig vem Skellefteå ska möta i första finalmatchen. Eller vill jag kanske att Frölunda ska vinna. Åååhh, jag vet inte!!

Jag vet bara att den gemeskap och stolthet vi känner över vårt lag är något som jag tror är en viktig känsla. Jag tror att det är oerhört viktigt för oss människor att få känna en sån här gemenskap, där man tillsammans känner att man går mot ett gemensamt mål. Tänk om vi kunde ta med oss den här känslan i vardagen. På arbetsplatser, i skolor, i olika verksamheter där man ska samabeta. Alltid finns ju där ett mål, men arbetar vi alltid mot samma mål? Och gör vi det tillsammans? Jag tror att om vi kunde uppnå ett uns av den stolthet och innerliga känsla vi har över det stundande målet, som väntar SAIK, så skulle vui kunna uträtta stordåd tillsammans. Var vi än befinner oss. Om vi kunde hitta den gemensamma glädjen över att plöja oss fram genom hårda tider, grå vardagar, intriger, tröttsamhet och glädjeämnen. Mot målet!  Då tror jag faktiskt att även vägen tid skulle kunna bli roliga och lättsammare än vad den kanske alla gånger är.

Tillsammans mot målet, tror jag kan vara en mirakelkur i en ibland kall  och hård vardag. Ja, det är vad jag tror!  

Sköt om Dig Själv och bry dig om andra

2015-04-06 04:29

Ni vet, det där gamla uttrycket "Sköt dig själv, skit i andra"! Det uttrycket, tycker jag känns extremt förlegat och inaktuellt. Jag förstår inte ens hur det kommit till från första början. Hur har vi kunnat lära oss något alls överhuvudtaget, om vi inte hade andra människor att tillgå? Första människan som kom på eldens mystesrium, tro ni inte, att hen ville bjuda in alla i hela världen till sin upptäckt?

Nej, jag tror inte heller hen var särskilt intresserad av att "sköta sig själv och skita i andra" Jag är ganska övertygad om att hen rusade runt som en galning och ropade till sig så många hen kunde, för att visa hur hen gjorde  för att få upp eld  !

Hur har det där uttrycket kommit till egentligen, undrar jag lite...

Om varje människa skulle sköta sig själv, så blev nog varje människa kvar i sitt hörn, utan att ens våga kika ut där ifrån, tillslut. Ensam. Ingen möjlighet till att njuta, lära sig, se och förstå, av allt det andra människor har att ge.

Kanske är det så att uttrycket kommer sig av enorma besvikelser på människorna. Människor som svikit, sårat och bedragit. Självklart skapar sådana människor otrygghet och bristande tillit. Kanske var det någon , som alltför många gånger blivit sviken, lurad och bedragen, som myntade uttrycket "Sköt dig själv och skit i andra". För sig själv kan man ju alltid lita på, eller...


I denna tid då krigen vrålar skoningslöst över så gott som hela världen och i vissa fall så kryper hoten även närmare oss själva, ja, då får och kan vi helt enkelt inte tänka "SKöt dig själv och skit i andra". Hundratusentals flyktingar vandrar hungrande genom världen, för att någonstans få komma till tryggheten. Kvinnor och barn blir avrättade, rakt av, ingen nåd. Vår TV öser ut bilder på undernärda barn, massgravar och flyktingströmmar utan vatten. Plågade djur, som misshandlats tills man nästan inte ser hur de såg ut från början.


Nej, vi kan inte "sköta oss själva och skita i andra". Vi kan helt enkelt inte tänka så längre! Från och med nu tycker jag att vi skrotar det uttrycket helt och hållet! Sköt om Dig själv och bry Dig om andra!  

Jag känner Dig!

2015-04-05 05:18

Jag önskar att jag kunde skriva något riktigt klokt och intellektuellt respekterat om kring hur man lär känna en annan människa! Alltså jag menar verkligen lär känna en annan människa. På djupet.

Där man känner alla toppar och dalar, alla gömda smärtor, alla varma glädjeyttringar och anledniingar till dessa. Alla minnen, som påverkar idag. All längtan.  När man känner någon så väl att man kan sitta tyst i timmar tillsammans och ändå har samtalet varit livligt  ! Är det verkligen alltid tiden, som ska göra att vi lär känna varandra? Men ibland säger ju folk , som skiljer sig t ex att de levt tillsammans i 30 år och plötsligt inser de att de inte alls känner varandra...Eller "bästisar", som går skiljda vägar efter 10 år. Jag förstår inte riktigt detta fenomen "att lära känna varandra" måste jag säga...

Ibland känner man ju inte ens sina egna syskon. Man tror att man känner dem väl - "Herregud, vi är ju av samma kött och blod", pyttsan! Det gjorde man kanske inte alls ! På gott och ont! Ibland blir man glatt överraskad. Ibland blir man sårad. Jag förstår inte fenomomenet...När kan man säga att man verligen känner en annan människa?


Och ibland har en människa gått vid ens sida i många år och man har liksom inte riktigt sett dem. De har funnits där. Men så plötsligt blommar de och man inser att "det här är en människa jag  helt enkelt inte vill vara utan"!  

Påska-tvätt och huvudbry

2015-04-03 12:31

Långfredag gör verkligen skäl för namnet. Som jag minns alla Långfredagar så har de varit oooeeeeerhööört låååånga. Det mesta är stängt. Inga människor ute på samhället. Ingenting alls händer.

Kanske en dag att försöka varva ner på. Kanske en dag för eftertanke.

Jag försökte verkligen ha den känslan i mig i morse när jag steg upp. Morgokaffet smakade extra gott, men röksuget var gigantiskt! Så, jag blev tvungen att gå ner och kasta in en tvätt, skura lite golv och ja, ni som slutat röka vet säkert att man får massor med energi. Eller kanske snarare det är fråga om en fruktansvärd rastlöshet. Måste göra något hela tiden. När jag kom ner så hade vår eländiga torktumlare, som vanligt inte torkat kläderna, utan jag var tvungen att hänga in dem i torkskåpet. Och när jag stod där och plockade med mina kläder, kom jag återigen att tänka på detta med eftertanke. Ett perfekt tillfälle för lite "Mindfullness i vardagen".

Lever jag mitt liv, som jag vill ha det? Finns där utrymme för mina behov? Vad är det som gör mig glad i vardagen?


Tankar jag aldrig annars brukar ägna så mcket tid åt alls. Kanske inte så dumt ändå ,med en helt vanlig "Påska-tvätt"!

Ulla Billqvist och jag

2015-04-02 09:52

Tänk att det ska vara så jäkla svårt att varva ner! Upp som ett skott ur sängen, kasta igång kaffebryggaren. Slukar kaffet i några klunkar. Kutar in i duschen. Försöker lugna ner. Bråttom, bråttom på med lite mascara. En snabb titt i spegeln och konstaterar att, nix inga kilon har avvikit denna natt heller. Men åh!

Ut med dammsugaren. Springer runt med den i hela lägenheten. Ludvig tror att jag är galen. Han har slängt sig, så där nonchalant över fåtöljryggen och tittar på mig med en trött, lite nedlåtande blick.

" Men snälla, lugna ner dig!" , ser han ut att tänka. Hans blick får mig ändå att sätta mig ner en stund. Ett djupt andetag, ner med axlarna. Varför springer jag så? Mot vad? Jag har ingen tid som helst att passa idag. Inte heller imorrn.  Måste börja påminna mig själv att sätta mig ner ibland och bara...andas. Lyssna på lite Ulla Billqvist och drömma mig bort till en tid då man rökte cigaretter med eleganta munstycken.

Sätta mig ner och vänta in min själ.

Den man älskar agar man

2015-04-02 06:46

Igår kväll var det Manifestation för "Våld mot kvinnor" i Lycksele.. Hörde på radion att där enbart var manliga talare och att de fanns de som opponerat sig mot detta. Borde inte kvinnorna få komma till tals? I många, många år har Kvinnojourer över hela landet försökt göra sig hörda. Men vad har förändrats? Våldet mot kvinnor har dessvärre ökat!

Jag menar nu verkligen inte att det enbart är män som misshandlar. Det finns absolut kvinnor, som misshandlar och det förekommer även i homo/bi relationer.

För några år sedan gjorde vi en föreställning som heter "Tystnad", som behandlar precis detta tema. Vid ett tillfälle turnerade vi runt i landet med denna föreställning och efter föreställning hade vi fika och en stund för samtal och diskussion. På de flesta platser var debatten livlig, både bland män och kvinnor. Men så kom vi till en plats i landet, där vi möttes av precis...total tystnad. Vi gjorde allt för att få igång ett samtal. På varje plats fanns representanter från Kvinnojouren och de talade bland annat om den skrämmande statistik, som finns över hur många kvinnor, som faktiskt mister livet, varje år. Ingen reaktion. Inga samtal. Inga diskussioner. Bara en vilja från besökarna att få gå hem.

Efter kvällen var hela ensamblen nedstämd och stämmning var tryckt, när vi satt i turnebilen på väg hem. Vilken märklig och lite skrämmande kväll. Vad var denna totala tystnad och faktiskt ett visst motstånd och ovilja til att vi var där? Var det precis där signalerna var på att alla visste att detta förkom någonstans i deras lilla samhälle? Kanske satt där precis denna kväll en kvinna, som var rädd för att gå hem... Men ingen. Ingen ville tala om det. Eller ens låtsas om att det fanns.

Vad kan vi själva göra, om vi får veta av en relation där våld förkommer? Kanske är det en nära anhörig. Kanske är det grannen. Kanske är det något vi ser på stan.

Vad kan vi  och vad vill vi göra för att påverka...?

Kan det vara lycka?

2015-04-01 15:09

Jag trodde att jag vaknade till en helt vanlig dag. Men efter morgonkaffet och ingen cigarett, kände jag en underlig känsla i kroppen. Det var liksom en ljusboll, som kändes i bröstet. Ute hade det ramlat ned massor med snö och det borde kännas som vinter, men över den vita snön vaknade en strålande sol. Gnistande, stark och faktiskt lite varm lyste den mot mig. Ljusbollen växte sig starkare och det kändes liksom...ovant!

Våren har varit väldigt tung och mörk. Den 7 januari förlorade jag min bästa vän. Varje dag finns han i mina tankar och saknaden är stor och gör ibland så ont, så det är svårt att andas.

Och det är första gången sedan dess jag känt en sån här känsla i bröstet. En ljusboll, som växte sig starkare, allt eftersom solen steg.

Skulle det kunna vara lyckan, tro? Eller åtminstone glädje över våren, över vänner, över kärlek. Glädje, en ljusboll som sprider sig i bröstet. En glädje...över att finnas till!  

Inget i huvudet

2015-03-31 05:17

Hur kan man känna sig så totalt tom i huvudet, som jag gör idag?

Det har varit en period av miljoner tankar om framtiden. Beslut som måste tas, som berör andra och framförallt mig själv. Men nu när jag kommit fram till beslut och har en planering, så känner jag mig helt tom! Inte lessen eller så, bara tom! Sov mycket längre än vanligt och känner mig ändå trött. Så tydligt kropp och själ hänger ihop, i allafall. Mycket arbete för själ och tanke gör kroppen trött.


Ludvig gjorde ett tvärstopp idag, när han insåg att det var en masssa snö ute    Vad ska han nu göra av alla sina vårkänslor, som spritter i hela kroppen?!

Jag väntar forfarande på mina...  

Konsten att ta ett beslut

2015-03-29 05:00

Tänk att det kan vara så svårt att ta beslut ibland. Beslut för sin egen skull. Beslut som man tror och tänker att andra kommer att en hel del synpunkter på.

Kanske är känslan inom en att allt är så rätt, men ändå tvekar man...

Det som kändes som en glädje och lättnaden över att äntligen tagit ett beslut, förbyts plötsligt till oro och ont i magen. " Vad ska jag säga ? Hur ska jag säga det? Hur ska jag kunna motivera mitt beslut?"


Men inför vem?

Vem, vad är det så är orsaken tilll smärtan i maggropen? Vågar man ställa sig den frågan eller fortsätter man bara våndas fram till det inte finns någon väg tillbaka och ditt beslut står där, klasklart inför allmän beskådan? Och då ta smällen!

Ja, jag vet inte! Jag är mest typen som våndas...

Drömmar i rosa skimmer

2015-03-28 03:48

Har ni ibland, liksom jag, drömt ungefär samma sak flera nätter på raken? Jag undrar vad sådant betyder...

I drömmen befinner jag mig ofta i en stor, gammal matsal och jag känner precis igen matsalen, som matsalen på Stiftsgården i Skellefteå. Runt bordet sitter hela min familj och andra släktkingar, tror jag. Känner inte igen dem, men det känns som att det är något slags julbord vi äter. Och allt är liksom inlindat i ett slags gammelrosa skimmer.

Dock så ligger matsalen, i motsats till Stiftsgården, på andra våningen...

Nästa natt är det ytterligare ett stort, äldre rum. En sal, som man skulle kallat det förr i tiden. Vi sitter i stora fåtöljer, röker cigarrer och tittar även här ut genom fönstret och jag ser att vi befinner oss på andra våningen. Utanför dinglar stilla stora snöflingor på den tomma gatan utanför. På andra sidan gatan ligger "gamla Nilsson Ur Guld Optik", som fanns i Burträsk fram till 90-talet, tror jag. Samma människor, liknande rum och vi har precis ätit en middag och allt i ett gammelrosa skimmer...

Känns alltid lite underligt när jag vaknar från dessa drömmar...

Det spritter i benen

2015-03-27 03:54

I morse vaknade Ludvig glad i hågen. Skuttade förbi mig i etthundraåttio och sprätte med bakbenen, som man ibland kan se att hästar gör, och satte sig lydigt och beslutsamt framför ytterdörren. Ludvig är alltså min katt och inget annat :)

Men när jag vaknade kikade jag på termotemtern och såg att den stod på - 24, så jag tänkte att han får nog stanna inne ett tag.

Den besvikelse, som följde var förfärlig. Med hängande öron släntrade han iväg, håglös och slokörad och slängde sig över ryggstödet på fåtöljen. Som han brukar göra när han är håglös. Och där hängde han.

När jag sen fått i mig lite kaffe, rökt en morgoncigarett och tittat på termometern igen såg jag dock att det bara var - 2, 4 grader. Så jag lockade på Ludvig och snabbt kom han skuttandes redo att gå ut.

Tänk om vi människor kunde släppa motgångar lika lätt. Det kan ta tid att ställa om sig från en besvikelse, som byts till glädje och ibland fastnar vi kanske i våra motgångar, så att vi nästan missar att glädjen knackar på.

Plötsligt öppnas dörren och vi kan springa ut mot nya äventyr.: )


Nu säljer jag Dig!

2015-03-26 08:46

Det tog mig nästan tre år att försöka lära mig spela fiol...hjälpligt...utan att grannarna flyttade. Men nu så åker den ut! Den ligger i sin låda och grinar illa mot mig. "Spela på mig då, ditt elände!", väser den mot mig. Men jag hittar inte tiden...eller viljan riktigt.

Bättre någon annan får ta hand om den .Den är så vacker. Klingar så fint och låter stort och fylligt. Men vad hjälps det då inte kemin stämmer. Njae, jag fortsätter nog hålla mig till gitarren och flöjterna.


För övrigt så kan jag berätta att på vägen mot Fällfors finns en alldeles ypperlig "segbacke" på ganska exakt 1 kilometer, som joggare tycks älska att springa i. Så då tänkte undertecknad att jag provar väl det jag också! Så jag och mina trettiofem extra mjölkpaket tog på oss joggingutstyrseln och sen bar det i väg, i en strålande sol på morgonkvisten. Mot "Segbacken"!

På den streckan mötte jag tre andra joggare och liksom busschaufförerna, som alltid nickar mot varandra när de möts på  E 4:an, så gjorde och vi. En liten diskret nick i samförstånd "Jaha, du är på väg uppåt, fy fasen va´jobbigt, jag ä'r i allafall på väg nedåt. Varför gör vi det här klockan 05.30 på morgonen i 13 graders kyla!". En diskret nick i samförstånd. Ja, vad tyckte mina mjölkpaket? De hann nästan frysa till is innan jag var hemma. Men jag hade i allafall stiftat bekantskap med "Segbacken".