Klar Sikt

Av Mats Sederholm

Även publicerad på NewsVoice


Är du emot PK och inte förstått att du är AK (Alternativ Korrekt) och tillbaka på ruta 1?

Att bli upprörd över PK har de senaste åren blivit allt mer populärt. Men samtidigt har många som backar bort från vårt etablissemang och deras favoritdebatter och åsikter inte förstått att de samlats i en annan homogen grupp som på sitt sätt kräver likriktade och kvävande åsikter.  Filterbubblor som filterbubblor.

Jag har den senaste veckan ivrigt deltagit i kommentarsfälten och genererat massor av kommentarer som till 99% bemöts negativt. Varför gör jag så? Varför beger jag mig till denna sajt vars ideologiska innehåll inte stämmer överens med min eget? Jag kan på förhand räkna ut att jag inte kommer få med mig särskilt många. En del undrar säkert detta vilket jag återkommer till.

Jag har under flera år noterat en förändring här på Newsvoice (NV) men inte bara jag. Börje Peratt tidigare skribent här med mera var väldigt aktiv förut. Vi hade många hårda debatter. Men i fallet med NV måste jag ge honom rätt. Hans reaktion på NV:s högersväng och beslut att inte befatta sig med NV liksom hans analys av den NV-dominerande högerskribenten Jan Norberg var överlag korrekt .
Många på NV är kritiska till exempelvis Big Parma, vaccinationer, övervakningssamhället, klimatalarmism och så vidare och inte sällan med ett konspiratoriskt upplägg. Det måste inte vara något fel med detta även om jag personligen lämnat de här lägren bakom mig sedan flera år. Problemet är att detta ”alternativa tänk” långsamt har drabbats av ett virus som i det dolda fått växa till sig. En likriktad missnöjeslusta som försiktigt har förflyttat innehållet och kommentarerna från saklig samhällskritik in i en kvävd och sekteristisk stämning. Missnöjeslustan har ökat i volym och flyttat kritik-siktet från samhälle till personer och bidragit till en ökad människofientlighet. 

Kärnan i denna ”ism” är egentligen inte ursprungligen höger, det är ett ogillande för alla kollektiva idéer som omsorg, tolerans, empati, gemensamma värderingar, planet-miljö-klimat och allt vad exempelvis enhet representerar. Den alternativa samhällskritiken har förvandlats till en ensidig högertypisk kritik mot myndigheter, FN, skatter, människors aktivism och liknande. Kritik mot maktmissbruk i formen av patriarkat, världens i särklass empiriskt mest bevisbara maktövergrepp, är det däremot tyst om. #Meetoo nämns knappt utan snarare är det tvärtom en anti-feminism som tagit över.

Samhällskritiken av den för alla människor så fruktansvärt destruktiva kombinationen av kapitalism, bankmakt och distanserade yrkespolitiker i en likriktad samhällskoncensus där arbete och konsumtion är lag, är det mest tyst om. Systemet som varje dag generar utbrända och utmattade människor analyserar man inte, det skulle gränsa till psykologi/empati vilket inte längre gör sig.

En gång i tiden var det de alternativa som skrev om hur banker skapar pengar ur ingenting. Idag hör man istället om hur pengar och ekonomi är viktigt eftersom det bland annat kostar på med invandrare. För en månad sen satt jag på ett föredrag med socialdemokratiska föreningen Reformisterna. Där berättade ekonomer för publiken om pengaskapandet. Jag tänkte på hur konspirationsteoretiker i tiotals år försökt förmedla detta. Jag har också själv skrivit om detta, en av det största mörkade insikterna vi har i västvärlden.

Men allt detta har beblandats med islamofobi och nationalism. Att vara uppmärksam på härskartekniker som att ställa folk mot folk har ersatts av det motsatta. Vi mot dom. Hatet och egoismen har fått sitt grepp om NV och man bejakar med detta istället sitt eget slaveri och underkastelse då dessa kvalitéer alltid gynnat makten. När det skrivs om eliten här så tror jag inte riktigt att många är medvetna om vad makt egentligen är.

Man tror att man kritiserar PK fast man i själva verket har skapat AK (Alternativ Korrekt). Behovet av att under alla omständigheter tycka ”rätt” och här ingår:
- Anti-islam
- Anti-feminism
- Anti-kollektivism   
- Anti-omsorg
- Anti-aktivism
- Anti-HBTQ
- Anti-socialism

Många ämnen berörs här på NV och texterna varierar. Men åsikterna är desamma och smidda ur AK-värderingarna. Liksom de åsikter som saknas. Att prata om PK:s åsiktskorridor vittnar om en omedvetenhet. Åsiktskorridoren på NV har varit plågsam att skåda.

Men AK präglas inte enbart av ovan attribut utan också av väktarna som dominerat NV. Den aggressiva grabbiga jargongen där man urskiljningslöst verbalt sparkar på allt som inte passar in i AK. Ett gäng har fått härja fritt som effektivt stöter ut allt och alla som inte passar in. Både sheriffen måste jag säga och vice-sheriffen har suttit och druckit whisky under tiden och spelat kort med förövarna privat. Hur skitigt kan det bli?

Det ska vara högt i tak här va, bra va? Men högt i tak för vad?
Högt i tak för olika tankar och ideologiska yttringar med en medmänsklig och uppmuntrande tongång, högt i tak för resonemang och funderingar i en utvecklande miljö. Nej det är inte det som menas när det ropas på högt i tak på NV.
Med högst i tak menas här att man har rätt att uppträda som nån jävla gangster och medels verbalt våld och förolämpningar hålla grabbklubben och AK vid liv.  

NV har långsamt förvandlats till en ohelig kombination av Tea-party-rörelse och Alternavism.

När jag påstår att det blivit ett högerkantring på gränsen till en blåbrun röra så säger många. ”Jag tror inte på vänster-högerskalan längre. Jag söker bara sanningen.” Det enda som hänt med flera av er är att ni förlorat ert medvetande för man är inte fri från vänster-höger förrän man är det. Om ”sanningssökandet” leder en in i till en skog som är blå, där sanningarna man finner är blåa och de man väljer att avslöja är röda så är man blå. Allt som räknas är vad man VERKAR FÖR och INTE verkar för, inte vad man uppfattar sig själv som. Men det krävs att man kör en självdiagnostik och inte vandrar som en åsna med sanningsmoroten framför sig.

För någon vecka när jag  hade tid över bestämde jag mig för att ta på mig skyddsdräkten och kliva in i den här världen. Avsikten var att hjälpa en vän med hans verk utan att berätta någonting för honom. Med en provocerande jargong  lyckades jag till sist syna AK-maffian som rent psykologiskt är ganska så banala karaktärer. Ni som kritiserat mig för att vara uppblåst har rätt. Någon skrev: ”jag känner inte igen dig”. Det var min roll som provokatör ni stötte på och inte mig. Och möjligtvis mitt självförtroende också med det tror jag ni får stå ut med.

När kommentarer som - att invandrare borde få ett nackskott eller där man kallar en hel religion för en mördarsekt, medmänskliga värderingar för pladder eller att man personligen borde brinna i helvetet – inte längre bemöts med protester då vet man att patienten NV är svårt sjuk.

Jag bankade på kontoret, sheriffen Sasersson vaknade, klev ut och sköt ett skott i luften, många i banditgänget lämnade stan och jag var klar med mitt uppdrag.
Nu återstår att se om NV kan locka till sig skribenter och samhällsintresserade vana vid ett öppet resonemangsklimat och ifall de kan känna sig hemma här. När högernationalism sprider sig runt om i västvärlden och autokratiska ledare kommer till makten och utvecklat den makt som så många här tror sig vara emot har samhället försökt förstå vilka dessa väljare är. Forskningen  säger vita missnöjda män som känner sig marginaliserade och man kan ju inte direkt påstå att det skulle misstämma med AK-maffian här.

Konsten för redaktören blir alltså att också locka till sig de som inte enbart är här för att de känner sig marginaliserade och bubblar av ilska utan även de som bär på ett lugn inom. Vår polariserade värld behöver möten. Men det handlar också om att våga skriva artiklar som löser upp AK-kupan. Det handlar likaså om att vara styvmoderlig och utkräva konstruktivitet från kommentatorerna och inte enbart slöa invektiv.

Lycka till med kulturförändringen.

Av Mats Sederholm
Även publicerad på
Yanis Varoufakis, den för detta grekiska finansministern är efter fyra år tillbaka i det grekiska parlamentet med en social och grön europeisk helt ny politik. Det ett år nya partiet MéRA25 fick I det grekiska valet i början på juli drygt 3% av rösterna vilket räcker till minst 9 platser i det parlamentet.
 
Som finansminister accepterade han aldrig EU:s och de finansiella institutionernas förslag till nödlån och ytterligare tid i skuldfängelset med tyska och franska bankers finansiella ockupation av Grekland. Lika lite som han accepterade grekiska oligarker och odemokratiska EU-institutioner. Detta ledde fram till en folkomröstning 2015 där grekerna beslöt att inte ta emot fler nödlån. Regerings- och vänsterpartiet Syriza:s inställning efter valet var att de trots allt skulle böja sig för EU varpå Varoufakis valde att avgå. Syriza förlorade nu makten till det konservativa Ny Demokrati.

Ett år senare skapade han och filosofen Srecko Horvat den europeiska aktiviströrelsen DiEM25 som samlat 100.000 medlemmar runt om i Europa och som i sju olika länder skapat partier med i grunden samma partiprogram. I Grekland heter partiet MéRA25 som med endast 0.01% missade en plats i EU-parlamentet men som i det grekiska nationella valet lyckades bättre trots brist på ekonomiska bidrag.

MéRA25 är alternativet för de greker som varken vill ha Grexit eller fler skulder som ska betalas med  sociala nedskärningar och utförsäljningar av statlig egendom. Den kontroversiella ekonomiprofessorn Varoufakis progressiva ekonomiska alternativ kommer nu åter att eka i det Hellenska parlamentet och i den grekiska politiken. Hans kunskaper och ekonomiska nytänkande har inte bara gjort honom populär i progressiva politiska kretsar utan även bland systemkritiska ekonomer runt om i världen som erkänner att EU:s skuldrecept och den grekiska fattigdomen och människors uppoffringar aldrig var en bra lösning.

Partiet MéRA25 och rörelsen DiEM25:s ideologi är progressiv och välkomnar väljare från liberaler, gröna och vänstern. De har, trots att det politiska programmet är tydligt vänsterinriktat avsagt sig ett vidare samarbete med den europeiska vänstern som de anser saknar progressivitet och en genuint avståndstagande från den europeiska politiska och ekonomiska koncensusen. Man har  till och med en ljummen inställning till gröna partiers framgångar i EU-valet eftersom man anser att de gröna tvingas spela med i den europeiska konservativa politiska och ekonomiska ordningen.

DiEM25:s mest aktuella politiska plattform, den internationellt mest radikala versionen av  ”Green New Deal”, består av ett unikt sätt att finansiera gröna investeringar, av nya ekonomiska lösningar i kombinationen med sociala garantier och en demokratisering  av HELA samhället, inte minst EU själv.

MéRA25 attraherar nu allt från marxister till systemkritiska liberaler. Den systemkritiska inställningen är tydlig i deras valprogram. När det europeiska etablissemanget idag uttrycker Greklands ekonomi  som stabil så föredrar man att istället kalla det för koma. Människors värdighet är en mycket viktig del av den ideologiska grunden. I partiprogrammet gör man klart att man inte glömt bort förnedringen för fyra år sedan.
De som sålde våra offentliga tillgångar och sedan lämnade över tyglarna till långivare och byråkrater, gjorde oss till en skuldkoloni och viftade nedlåtande sitt finger åt oss. De skapade en öken och kallade det fred och nu vill de att vi ska återvälja dem på grund av deras kloka regerande.
MéRA25:s slogan har varit: ”Vi kan inte mer än förlora våra skulder”.

Kan DiEM25 förankra sig I Sverige, ett land där varken hunger, ilska eller
katastrofala nedskärningar och ungdomars arbetsflykt utomlands skruvar upp de sociala spänningarna? Med låga statsskulder och låg arbetslöshet så kan illusionen om ett gott och välmående samhälle på basis av nyliberala dogmer fortgå. Men hur länge? Nästa finanskris, fortsatta framgångar för extremhögern eller en stegrande klimat- och miljömedvetenhet riskerar när som helst att sticka hål på ballongen.

Som möjligtvis en föraning till ett mer radikalt svenskt politiskt medvetande märks exempelvis Partiet Vändpunkt som försöker anamma en ny holistisk samhällskultur men fortfarande under den mediala radarn. Den socialdemokratiska föreningen Reformisterna anammar nya intressanta alternativ till dagens ekonomiska system men de svenska progressiva krafterna ligger långt efter MéRA25 och DiEM25 när det gäller nytänkande. I Sverige söker man efter en nationell reformering medan grekerna kunde rösta på en Europeisk transformering.

Insikten om att de flesta som styr i samhället varken är valda av folket eller har nationella gränser  har haft en stor betydelse för MéRA25:s framgångar eftersom grekerna har denna erfarenhet på sitt CV. En unik blandning av aktivister, filosofer och politiker med en europeisk politik intar nu det grekiska parlamentet.

Ett nytt politiskt frö har fått fäste i ett av Europas parlament. Kanske är detta början på en efterlängtad våg av nya politiska tankar och politiskt mod.

Av Mats SederholmÄven publicerad i

EU-valet är passerat och vi har nu fösts runt i informationsgränderna som slutdebatter, expertpaneler, valbarometrar och politiker har byggt upp åt oss. Vi har blivit normaliserade, partikategoriserade, faktamässigt programmerade, avradikaliserade och mogna för EU-valet. Samma mediala sällskap drar nu i efterhand slutsatserna åt oss. Anständigt och prydligt formulerat. Det blev lite grönt här, oj da. Lite nationalistiskt där, aj då. Och vi ses igen, vi återkommer med ett nytt avsnitt av ”Bryssel med vänner” om fem år.

Och från ett annat håll hörs:
”Våra ledare har svikit oss, våra politiker har svikit oss, media har svikit oss” är Thunbergs ord i Global Strike for Climate den 24:e maj i över 2300 städer i 125 länder.

På plakaten runt om i Europa syns:
”Schools have to be Parlament when parlament is a Schoolyard”.
”We’ll be less activist if you’ll be less shit”.

Vi håller på att få ett nytt triangeldrama: Etablissemanget – Klimataktivisterna – Extremhögern.

Med nya skogsbränder i sommar så kommer de etablerades debatter vi genomlidit inte betyda någonting. Prydliga politiker på rad i maj reduceras till något som man vagt minns som ännu ett cirkus EU. Om fem år kommer de tillbaka och tills dess ska vi känna klimatskam och skylla allt på oss själva som individer. Handlar du rätt, reser du rätt, kör du rätt är frågor du ska brottas med fast grundproblemet är att det är hela vårt samhälles livsstil och kultur som måste ändras.

Och hur inspirerande var det att lägga en röst på ett svenskt parti vars EU-parlamentariker sedan måste ansluta sig till en annan grupp av partier som sedan ska förhandla fram någonting som ska dras genom ett virrvarr av EU-institutioner, teknokrater, yrkespolitiker och bristande demokrati? Man kunde lika gärna ha skicka valsedeln med flaskpost. Människor röstar inte längre för att de tror att de kan påverka. Lika lite som de tror att de styra spelarna i en hockeymatch på tv. Allt är en tävling.

Brist på inflytande, brist på värdighet, ekonomiska klyftor och ojämlikhet söndrar och krackelerar hela Europa  just när vi som allra mest skulle behöva vara samlade och enade kring klimatproblemet. Resultatet från EU-valet berättar att det är så. Det etablerade tappar ånyo förtroende runt om i Europa.

Och de uppträder gärna som Marita Ulvskog (S) gjorde när hon använde uttrycket ”anständiga partier” i tv-studion under valkvällen. Problemet, Marita är att det knappt finns några anständiga partier kvar. De förlorar mot såväl Gula västar, mot hatfyllda och marginaliserade nationalister, mot fredagsstrejkande ungdomar, mot bensinuppror, mot politikeruttråkade britter och inte minst förlorar de mot klimatet som de själva, du och din generations anständiga politiker förstört. Snart är alla människor oanständiga Marita. De kommer efter dig som de dödas armé i Game Of Thrones.

Någon glömde förresten bort att nämna det på valkvällen: Behovet av en politisk, ekonomisk och social restaurering av våra europeiska samhällen är bottenlös.

Ljuset i tunneln finns förmodligen mitt i mörkret.

Klimatproblemet kommer likt nödens moder själv att uppfinna lösningen till sist. Med brinnande skogar, översvämningar, sjunkande isberg och isbjörnar inpå tomten kommer triangeldramats Extinction Rebellion, italienska Salvinister och de etablerat anständiga samlas till rådslag. Alla tvingas släppa taget om sina kära ägodelar vare sig det är etablissemangets tillväxt, konsumtion och ekonomins herravälde, klimataktivisternas politiska avståndstagande eller extremhögerns nationsbundenhet och autokrati. En apokalyptisk lavaström av Thunbergsk panik som skoningslöst bränner ner all konservatism i sin väg.

Följden blir en ny formulering av ett kretsloppsamhälle där människor, natur, rättvisa, värdighet och ekonomi har relationer till varandra. Är då detta en flummig utopi? Nej. De här tankarna och nya ideologiska tankegodset håller så sakteliga på att slå rot. Såväl i Sverige som i USA som runt om i Europa. Inte minst är det vad det så svalt omtalade Green New Deal handlar om.

Restaureringen innebär en grundlig genomgång av fyra samhällspelare. Den sociala, den styrande, den ekonomiska och den gröna. I denna nya EU-period kommer restaureringen alldeles säkert bli valbar och debatterad. Fram till dess kommer nödens Moder Jord och naturlagarna att sätta villkoren och skrämma ihop den spretiga mänskliga flocken. Moder Jords reaktioner är inte förhandlingsbara som tur är.

Även publicerad på

Nu är det viktigt att vi säger den osminkade sanningen om klimatet och vad vi behöver göra för att rädda det. Politikern som lockar med välfärd, arbetslinjer och samtidigt en räddning för klimatet utgör en gycklarnas marknad, skriver Mats Sederholm, författare, skribent och aktiv för DiEM25.
Ingress GP

Begreppet Green New Deal (GND) sveper snabbt över västvärlden just nu. GND är konceptet som syftar till ett genomgripande krafttag mot klimatproblemen. Men det kan lika gärna sluta med ytterligare politiska floskler med klimatfrågan som lockbete.

Många har velat fylla den här godispåsen GND med sina politiska ideal, målat den grön och hoppats på att den ska bringa lycka till… den egna ideologin och dess popularitet. Barack Obama, Gordon Brown och USA:s demokrater och nu senast de segrande spanska socialdemokraterna (PSOE) är några av dem som försökt ro hem detta koncept till sina kampanjer.

GND var ursprungligen (2007) ett rent ”gröna-investeringar-och-jobb”-koncept inspirerat av Roosevelts New Deal men har sedan utökats med sociala reformer och sedermera gillats av gröna, socialdemokrater och vänstern i Europa. I Sverige är det näst intill knäpptyst sånär som på några undrande debattartiklar och en kort notis i Miljöpartiets EU-program. Men begreppet kommer alldeles säkert att få premiär här också. Våra förändringsrädda politiker ska bara skruva på sig lite först.

Frågan är bara ifall GND är en ny amerikansk feel-good-historia som sprids där den ekonomiska tillväxten blir grön i stället för blå med lite sociala samvetskval för de sämst ställda. Eller innebär det den totala omställning av samhället som är nödvändig?

Med höstens besked från IPCC så står vi dock inför utmaningen att avsluta 200 års användning av fossila bränslen på 30 år. Vi måste halvera utsläppen till 2030 och komma ner till noll till mitten av århundradet. Om den ekonomiska tillväxten fortsätter så måste vi producera och förbruka tre gånger så mycket energi. Begränsade fossilutsläpp, gröna investeringar och jobb, ren teknik, klimatsmarthet eller Roosevelts goa ande stoppar inte klimathotet. Det måste dessutom konsumeras och produceras mindre av jordens resurser. Och med en sådan lösning krymper förmodligen skaran av GND-politiker rejält eftersom popularitetsfaktorn drastiskt minskar.

Ordet tillväxt, underförstått ekonomisk, är vad hela västvärlden bygger på. Vi får veta att antingen så har vi den eller så går vi under. Och eftersom de flesta, kanske alla av våra politiker som klimatoroliga väljare nu ska gå och rösta på, föredrar undergången så är det viktigt att säga den osminkade sanningen. En radikal förändring av samhället för att rädda klimatat kräver nämligen en radikal politik. Politikerna som står utmed vallokalerna och lockar med välfärd, arbetslinjer och samtidigt en räddning för klimatet utgör en gycklarnas marknad.

Detta behövs:

En ny social struktur – En ny ekonomi – Massiva gröna investeringar – En demokratisk renovering.

I Frankrike protesterar de gula västarna och har försatt president Emmanuel Macron i ett uppgivet politiskt tillstånd.

Frihet, jämlikhet och broderskap är alltjämt den sociala knuten som först måste lösas upp innan gröna skatter ges en acceptans. Ojämlikheten är på väg att urholka hela Europa med immigrationsproblem, fattigdom och misstroende som följd. Att plantera grön politik på en sådan förgiftad mylla är politikers hopplösa förslag i dag.

En seriös klimatomställning kan inte bygga på finansmarknader och banker som fortsätter att skapa pengar ur ingenting, lånar ut dem och sedan kontrollerar hela ekonomier utan samvete eller demokrati. En ny ekonomi måste tåla mindre konsumtion och mindre lån. Sluta tillverka saker som går sönder för att det lönar sig. Sluta reklambombardera människor med beroenden av livsstilar och statusjakt. Hela ekorrhjulet måste lugna ner sig. Ekonomin måste anpassa sig till människor, inte tvärtom. En klimatomställning kräver samling, inte hets.

Vi står inför ett existentiellt vägval. Inte ett: ”Åsså måste vi tänka på miljön”.

I dag älskar alla klimataktivister men det är bara en tidsfråga innan stödet kommer att minska. Redan idag börjar det muttras om Greta Thunberg från högerhåll. Tids nog kommer det komma protester även från liberala politiker, media och näringsliv och kanske även från konservativt vänsterhåll, när den oundvikliga debatten om ett seriöst New Green Deal tar fart och det tornar upp sig till en arkitektur- och kulturfråga för samhället och inte en politisk ”makeover”.

Framtidens val är inte en partifråga. Det handlar om att välja på rädsla och konservatism eller mod och progressivitet. Kanske till och med ett val mellan aktivism och politiker som inte vill förändra förrän de drabbas av Greta Thunbergs önskan om panik.

“I am no longer accepting the things I cannot change. I am changing the things I cannot accept.”
A Davis

Av Mats Sederholm

Även publicerad på 

Den svenska riksdagen ägnade fyra månader åt att lösa regeringskrisen och de flesta experter förväntar sig inte att uppgörelsen ska hålla perioden ut. Det nya politiska landskapet är inte förklaringen, det är oviljan att acceptera det. Priset för regeringens tillkomst betalades av var fjärde väljare som fick se sin röst bortkastad, men inte på grund av rimliga parlamentariska sakpolitiska svårigheter utan på grund av förakt och självupptagenhet.

I Storbritannien pågår nu en parlamentarisk såpa av sällan skådat karikatyrmått. Politiker från alla partier, talmannen och premiärministern kastar den heta Brexit-potatisen till varandra under gap och skrik där alla protesterar mot alla. En brist på handlingskraft hos bortskämda yrkesparlamentariker som har glömt bort på vems uppdrag de tjänar.

Förr i tiden då auktoriteter var de naturligt regerande accepterades parlamentariskt missbruk på ett annat sätt ungefär som att en karl: ”måste få ha sin frihet”. Idag är människor individualister, kritiska, krävande och vana att skapa sina egna debatter på sociala media oberoende av färdigpaketerade partilösningar. Parlamentariskt kaos bekräftar idag bara insikten om etablissemangets tillkortakommande.

Nedgången för demokratin har pågått i hela västvärlden i 15-30 år beroende på vilken undersökning man tyr sig till men fortfarande finns inte en enda rättning i leden trots svenska demokratiutredningar, för ingen tycks ha förstått att demokratin idag har gått sönder i två delar. De som utreder och bestämmer vurmar för sin demokrati medan de som vänder ”demokratin” ryggen uppfattar något annat.

Den levande demokratin, människors närhet till medbestämmande har stått tillbaka för etablissemangsdemokratin med åren skapad och formulerad av ekonomer, lobbyister, ledarskribenter, institutioner, riksdagspolitiker och liberala tankesmedjor. En alltmer trött och introvert förvaltningsordning utan folkfäste och självinsikt har vuxit fram och är idag förlorarna men har fortfarande makten vilket är en farlig kombination.

    'Det behövs politisk olydnad, medborgarrättsrörelser, demokratisk innovation och inkludering av alla i det politiska samtalet.'

I den svenska debatten så betyder demokrati egentligen etablissemangsdemokrati. När demokratin är hotad så menar men egentligen att det är etablissemangsdemokratin som är hotad. Vi hör om nya populistiska ledare i Europa, Brasilien och inte minst USA. Men ingenting om varför människor faktiskt väljer att i ökad grad rösta på dessa ledare och inte de vanliga. Människors åsikter bemöts med tystnad eller som felaktiga. En etablissemangsprotektionism råder som anser att nuvarande demokratiska processer bara kan försvaras och aldrig förändras varför människor antingen är ”med oss eller emot oss”.

En inbyggd ovilja från sakkunniga politiker att röra vid folkviljan märks när programledare som exempelvis kusinerna Ekdahl tar upp människors åsikter. Men extremt få experter eller politiker vill diskutera demokratifrågan eller immigrationsproblem utifrån opinionssiffror. Man är resistenta mot mänsklig frustration och försöker med kunskapsresonemang kortsluta sig förbi reflektioner över en missnöjd folkopinion. Man vill hellre uppfostra och informera än att lyssna, vilket inte går hem. Intresset för auktoriteter har sedan många år minskat.

Den globala undersökningsinstitutet Edelmans Trust Barometer sammanfattade redan 2017 att trenden bland människor globalt vad gäller hur ett samhälle ska styras är: ”Med människor, inte För människor”. Liksom att trenden är: ”Institutioner fungerar tillsammans med människor. Institutionella silos försvinner”.

Sådana här resonemang bemöts med det retoriska verktyget ”populism”. En snabbverkande pepparsprej som varken kräver dialog eller nyansering. Idag ingår det i varje riksdagsmans/-kvinnas och etablerad skribents handväska. Till hands varje gång någon vågar sig på att höja kameran och undra vart samhället är på väg.

Det är hög tid för media och ledarskribenter vända mot framtiden att ännu mer förstärka vad forskare och statsvetare resonerar kring. Exempelvis populism som ”bot eller hot” för demokratin, om den nationella demokratins tillkortakommande, om delaktighetens betydelse för demokratin och så vidare.

Idag är det aktivism som intresserar människor. Metoo, Greta Thunberg, reaktioner på kvinnovåld skapar engagemang, förnyat hopp, optimism och delaktighet. En samhällsordning präglad av toppstyrning och propaganda skapar ojämlikhet, ökade klyftor och är förloraren. Det behövs politisk olydnad, medborgarrättsrörelser, demokratisk innovation och inkludering av alla i det politiska samtalet.

Av Mats Sederholm

Även publicerad på

I Sverige lever politiken kvar på 90-talet då politiker fick lära sig veta hut, då skatter och regleringar blev bannlysta så att medborgarnas demokratiska räckvidd inte skulle få sträcka sig till den ekonomiska makten.

De svenska riksdagspartierna och deras väljare har väl aldrig någonsin drabbats av en sådan ideologisk svindel som nu. Inte minst tvingas vänsteranhängare längre och längre bort från sina ideal. I senaste uppgörelsen säkrade V sänkta skatter åt de rikaste medan socialdemokrater gör allt för att måla över de sista röda nyanserna i sin ideologi. Allt medan liberaler vill utesluta så många politiskt oliktänkande de bara kan. Men vad du än gör svensk, sluta aldrig rösta på det enda du känner till. Hur intoleranta, urvattnade och visionslösa dina favoritpartier än är, för det finns ju inga andra alternativ eller…

”Börja laga, receptet kommer sen”, sa Brian Eno, den brittiske producenten och före detta Roxy Music-musikern när han klev in i den transeuropeiska demokrati­rörelsen DiEM25 2016. I sällskap med Noam Chomsky, Naomi Klein, Yanis Varoufakis (medskapare) och en rad såväl filosofiska som kreativa politiska initiativtagare har rörelsen vuxit till 100 000 medlemmar runt om i Europa. Receptet finns nu på plats då de om några månader kliver in i den politiska verkligheten i Europa­valet. På ett år har man skapat partier i Italien, Grekland, Frankrike, Portugal, Belgien och Tyskland och dessutom formerat en allians med franska Generation S, danska Alternativet, polska Razem med flera partier under namnet European Spring och med ett gemensamt politiskt radikalt program.

Är det en aktiviströrelse eller är det nya politiker? Det ena går inte att skilja från det andra. Den grundläggande utgångspunkten är att bygga en ny gräsrotsdemokrati där optimism, delaktighet och värdighet är nyckelord. Kanske är just värdighet den mest energidrivande impulsen i rörelsen då förödmjukelserna och den sociala krisen som EU utlöste i Grekland 2015 fortfarande är levande. Och som i ett revanschdrama regisserat Clint Eastwood så är den då stukade grekiska finansministern och ekonomiprofessorn Yanis Varoufakis nu tillbaka som politiker i sin egen rörelse för såväl det grekiska som det tyska DiEM25-partiet. I denna nya transeuropeiska verklighet så kan en kandidat ställa upp i flera länder. Och varje lands partimanifest och kandidater måste samtidigt godkännas av alla Europas medlemmar i en enkel omröstning. Beslut tas på en europeisk nivå men formuleras nationellt.

De kanske två mest gnagande problemen för Europa och hela världens befolkning är klimatfrågan och den skenande ojämlikheten.

Inför EU-valet söker DiEM25:s olika partier väljares stöd för:
• Ett grönt investeringsprogram där 500 miljoner euro varje år bland annat ska skapa gröna jobb. 1,5-gradersmålet från klimatavtalet i Paris gäller samt beskattning av koldioxid- och plastutsläpp.
• Åtgärder mot skatteparadis genom att bland annat tvinga banker att redogöra för tveksamma transaktioner och ägare.
• Finansiering av medborgarlöner genom att avsätta en viss procent av aktietillgångar till en gemensam fond.
• Medborgarförsamlingar som på sikt ska kunna skapa en ny direkt demokratisk ordning.
• Införandet av en allmän 35-timmars vecka.
• Ett slut på EU:s stängda-dörrar-demokrati. Lobbyister ska registreras, EU-politikers finansiella aktiviteter ska blottas och dolda uppgörelser mellan EU-institutioner och privata lobbyorganisationer ska förhindras.
• Åtgärder för att stoppa medieleverantörer och myndigheters ohejdade utbyte av personlig information.

I Sverige lever politiken kvar på 90-talet då politiker fick lära sig veta hut, då skatter och regleringar blev bannlysta så att medborgarnas demokratiska räckvidd inte skulle få sträcka sig till den ekonomiska makten. Resultat blev vad många idag upplever som en dystopisk, polariserad och sönderfrätt samhällskultur. Ett mänskligt misslyckat experiment med eliters girighet och pådyvlade individualism. I samma experiment ingår illusionen att de rikas framgångar ska lyfta de fattiga likt allmosor medan alla tillgängliga undersökningar visar det är ojämlikheten i sig som skapar spänningar och skadar demokratin.

European Spring är inte den enda alliansen, allt fler partier och politiker i Europa ser nödvändigheten med att förvalta grundtanken med EU som ett fredsprojekt men först efter att det radikalt kan förändras. Internationella problem måste mötas på en internationell nivå där människor direkt kan påverka EU-parlamentet och inte via teknokrater eller inrikespolitiska och sekteristiska uppgörelser.

En ensidig nationalistisk ­demokrati biter inte längre, världen springer ifrån oss liksom inflytande och demokrati gör.

I dagarna ser många filmen Aniara som berör och rosas med all rätt. Och kanske är det så att rymdskeppet Aniaras hopplösa färd ut i rymdmörkret och passagerarnas ångestfyllda irrande ändå väcker något djupt mänskligt till liv och att det håglösa politiska mantrat: ”Det finns ju inga andra alternativ” ekar allt mer ihåligt. En förnyelse att samlas kring ligger i tiden.

Publicerad på

Av Mats Sederholm

Sveriges politiska gränsdragningar har ändrats om. Ett nytt block, ”Mittendemokraterna”, är på väg att formas med allt från Socialdemokrater till Moderater. De håller båda i mamma Annies händer även om de blänger lite surt och traditionsenligt på varandra. Liberala tidningar vill slå ihop dem alla till strid mot extremisterna och populisterna. Den svenska politiken är på väg att förvandlas till en påse gott och blandat med en politisk analys besatt av experters pusslande med Mittendemokraternas partibeteckningar medan elefanten i rummet, SD frustrerat ser på.
 
De nya Mittendemokraterna är politikens” feel  good”-val. En ny allians som är lite snälla, lite företagsvänliga, lite jämlika, lite miljöbrydda och politiskt ”rena”. Ja, egentligen allt som en vanlig lagom svensk kan önska sig. Det enda reella hotet skulle möjligtvis vara de där ”vänsterextremisterna”. Men än så länge så har inte V vågat göra annat än att lite förläget beundrande pekat åt Jeremy Corbyn, Yanis Varoufakis och de andra där ute i vilda Europa. Och när Mittendemokraterna oavsett slutlig blandning står som vinnare i valet så kommer V säkert att hållas på ett rumsrent avstånd från makten. Man kan undra varför det överhuvudtaget skulle behövas några andra alternativ än Mittendemokraterna?

Men feel good-filmen är på väg mot sitt slut, biografen ska tömmas och alla måste ut på gatan i väsen, trafik och i verkligheten. Mittendemokraterna, auktoriserade av en högre makt att hålla rent från politiskt otrogna, kommer förr eller senare att tvingas krackelera.

Om det ändå vore en helig dygd som Mittendemokraterna stod upp för, om de vore ett moraliskt föredöme för människor att inspireras av, om de kunde säga till sina barn att: ”Vi stod upp för hederlig och rättfärdig politik, vi satte stopp för…” så kanske man kunde förstå dem. Men det är ju precis tvärtom.

De står upp för exkluderande och polarisering inför människor som är oroade och känner sig marginaliserade. De står upp för förakt gentemot medborgare i tider då missnöje med etablissemanget är värre än någonsin i hela västvärlden. De gör demokratin till en exklusiv klubb i tider då demokratin alltmer ifrågasätts. De ger inte väljarna några andra alternativ till SD:s inhumana exkluderande av människor än sitt eget exkluderande av människors politiska bryderier och oro.

Sverige är idag ett av de mest ojämlika länderna i Europa och det är Mittendemokraternas politik, med lite inbördes maktskiften genom åren, som skapat detta. De är likgiltiga inför ett ordentligt krafttag mot växande koncentration av makt och ökande psykisk ohälsa. De har under 10-tals år ersatt gemensamhet och välfärd med såväl individualism som kapitalistisk sköt-dig-själv-kultur. Ett katastrofalt socialt klimat som enbart slås av jordens klimat. Mittendemokraternas gemensamma ideologi: Jobba – Konsumera - Sova hotar numera en hel planet, en problematik som ingen av Mittendemokraterna vill kännas vid.

I Frankrike har feel good-alternativet Macron redan kraschat med besked. Man har börjat inse att den stilige, unga och nytänkande mannen trots allt bara var ytterligare en gestaltning av etablissemanget. De Gula Västarna, proteströrelsen från både höger och vänster som härjat i Frankrike och skakat om Europa är inte enbart Macrons motsats utan även våra Mittendemokraters. De symboliserar ohyran, fulrösterna och radikala politiska krav som inte går att diskutera varken bland politiker eller media. De är politiska barbarer samlade i en rörelse med den omöjliga kombinationen av krav på lägre bränsleskatter, färre fartkameror, mindre sociala nedskärningar, mer nationalism, höjda minimilöner och ett mindre globalistiskt och nyliberalt inflytande. Den marginaliserade ohyran, problemet som saknar en politisk lösning och som fräter sönder ett politiskt och socialt Europa KRÄVER nya politiska dimensioner och en annan politik.

Medan bilar brinner och gatstenar yr i luften så skruvar sig de pompöst politiskt intellektuella från såväl vänster som höger med ett  föråldrat tankegods som inte ger dem några svar. Likt robotar med en gammal programmering som stannat upp och ryckvis vänder sig än mot vänster än mot höger till ljudet av en metallisk varningssignal och utan ett självdiagnostikprogram med omstart som följd.
I media försöker liberala och socialistiska skribenter slita åt sig passande stycken från missnöjes- och polariserings-problemen, höja dem till skyn och ropa ut: ”Vi har svaren”. Men de är bara grindvakter som håller ett nytt politiskt tänkande med humanism som bas på behörigt avstånd.

De politiskt omöjliga är opolitiska därför att de politiska alternativen inte stödjer dem. De marginaliserades parti väntar på att bli skapat.

Vad för beredskap har Mittendemokraterna för denna politiska barbarstorm som kommer att sprida sig även till Sverige (redan en FB-sida). Ett medborgarinitiativ lika ideologiskt svårgreppbart som dagens etablissemang och Mittdemokraterna. Hur vid är den demokratiska täckningen? Klarar den av en humanisering av barbarerna? Eller ska vi slänga över oss en filt, bli kvar i soffan och titta vidare på "när Stefan mötte Annie”.

Av Mats Sederholm

Även publicerad på

Stenhårda blockeringar och låsningar mellan allianser och partier. Det pekar mot ett extraval och vad är då meningen med detta? Det är ju inte väljarna som ska göra om och göra rätt utan politikerna. En ändring i grundlagen skulle behövas som påtvingar politikerna att ta sitt ansvar.

Snart har två månader passerat och den parlamentariska utvecklingen står helt still. Ingen ger vika i uppgörelsen om makten och ett extraval synes inte långt bort. Vid ett extraval ber parlamentarikerna svenska folket om stöd, råd och förtydligande. Men har de inte redan fått ett besked? Vad ska vi som väljare säga? Vi kan väl inte lösa parlamentarikernas jobb. De måste lösa detta själva och som det står i grundlagen, utgå från folket.

Problemet är att politikerna ges alldeles för stor frihet när det gäller att forma en regering och en politik som överlever riksdagen. De mäktar inte med att bära ansvaret.  De går in i en omöjlig idealism, blir självupptagna och tar sålunda inte sitt uppdrag på tillräckligt allvar.

Det tredje största partiet SD med över en miljon väljare bakom sig kan med denna ordning uteslutas eller rättare sagt, över en miljon väljares önskan kan med ”demokratiska” medel helt tillintetgöras. V ligger inte långt efter i osynlighet. Tillsammans röstade var fjärde väljare på något av dessa två partier men förgäves, inte för att de är för små, utan för att de inte tillåts ha inflytande.

Inte bara har mittenpolitikerna fått ett demokratiskt tolkningsföreträde. Även analytiker och media tycks ha accepterat situationen och följer politikernas praxis:  Nämn inte de andra, vi gillar inte dom och alltså behöver de inte representeras. Media borde istället sätta press på politikernas sätt att agera ur ett folkligt demokratiskt perspektiv.  Fi  och avgående  Gudrun Schyman vet vad allt detta med att inte får uppmärksamhet  innebär och det är svårt att finna en hållbar demokratiskt motivering.

Någonting i grundlagen måste göras om som tvingar politikerna att krackelera, någonting som gör att en väljare vet att vad man än röstar på så kommer en regering skapas som följer mitt önskemål. Det får göra hur ont som helst i parlamentarikernas magar, de må vara så stolta och principfasta att de spricker men de måste lära sig att för en stund bortse från den politiska kontexten. Jag tror de måste ställas inför alternativet att de förlorar sin rätt, sitt inflytande och makt om de inte klarar av detta.

Talmannen ska inte behöva bjuda in på fikarep varannan vecka. Vad ska han säga? Prata dem till sans likt en rastvakt på skolgården: Först avvaktande i förhoppning att de själva kan göra upp och när detta inte går så tar han ungarna var och en åt sidan för allvarliga samtal och när detta inte går så kontaktar man föräldrarna. Men i det här fallet finns ju inga föräldrar. En instiftad process skulle kunna bli den auktoritet som saknas.

Nu väntas kanske extraval och då kommer politikerna till dig och frågar:

”Snälla vi har så svårt att komma överens, vad var det nu igen för parti du ville ska få inflytande?”

Och jag misstänker att många skulle svara:

”Jag är faktiskt inte längre så säker på att ni verkligen är intresserade”.

Av Mats Sederholm

Publicerad på


Att följa denna valrörelse är som vandra runt på en gammal en institution vars främsta mål är att bevara sig själv. Valrörelsen visar att vi är i ett desperat behov av nytänkande politiker, nya analytiker och ett annorlunda debattklimat.

Att följa årets valrörelse har så här långt varit som att vandra runt på en gammal institution vars främsta mål är att bevara sig själv.
SVT är den mediekanal som jag mest borde kunna sätta min förhoppning till när det gäller att få en korrekt och objektiv återgivning av politiska händelser.

Några dagar före valdagen fördömde dock SVT felaktigt (enligt JK) ett cyniskt uttalande om invandrare från Åkesson i en av deras slutdebatter. Samtidigt som en av deras ansvariga utgivare för valprogrammen, Eva Landahl avslöjades med att ha klickat på gillaknappar för SD-kritiska inlägg.

Blockpolitiken är död, SD är här, Trump finns i USA och vem vet vad för andra partier (goda eller dåliga) som kan dyka upp i framtiden som inte heller passar ihop med den svenska politiska koncensusen.

SVT behöver nya programansvariga, reportrar som inte ständigt är chockade över det nya politiska landskapet och som kan skilja på sina personliga åsikter och det man analyserar.

Annie Lööf höll med om det olyckliga med SVT:s fördömande men var mest bekymrad över att SD skulle få en offerkofta och vinna röster.

Vi behöver således nya politiker med en etik som prioriterar demokratin före en egen personlig vinning och taktikpel.

    Tidigare MP-språkröret Birger Schlaug skrev en artikel på DN Debatt och försökte föra in lite förnyelse.

Grön ideologi, kritik av såväl arbetslinjen som ekonomisk tillväxt borde vara en del av MP:s agenda istället för en som låter MP vara Socialdemokraternas och den svenska politiska koncensusens knähund.

I Aktuellt bemötte Miljöpartiets partisekreterare Amanda Lind Schlaugs artikel med fem minuters politiska floskler och en obegriplig frånvaro av oro för sitt partis framtid.

Att MP behöver förnyelse och en stark ideologisk förankring kan väl inte ha undgått någon. Eric Helmersson i DN kallade Schlaugs ideologiska påminnelse för »att förvandla MP till ett slags socialistparti för hippies« och försökte liksom så många andra grindvakter i dessa tider se till att visioner och kritiska reflektioner över vårt samhälle bemöts med bakåtsträvande teflonjournalistik.

    Lars Trägårdh, historieprofessor försökte berika SVT:s valvaka med nya infallsvinklar på det politiska landskapet och SD.

Han förklarade att den svenska folkhemsdemokratin har övergivits för en svensk politik ockuperad av globalister vilket skapat ett gap som SD utnyttjat. Han menade också att detta borde diskuteras lika mycket som SD.

SVT Mats Knutsson: »Jaha så väljarna har inte hängt med i den här utvecklingen.«
Trägårdh: »Nej det är politikerna som inte hänger med!«

Och framför allt så hänger inte Mats Knutsson med.

    Jag måste vara ärlig mot mig själv och de radikala demokrater som för 100 år sedan förnyade samhället och gav mig rösträtten.

Vi behöver nya politiska analytiker som är uppdaterade med det senaste inom politiska rörelser, sociala och ekonomiska trender såväl ur ett globalt, europeiskt som ett svenskt perspektiv.

Inte en analytiker från en utgången era då politiker alltid tycktes veta bättre än väljarna och nationalstaten var den enda arenan.

    Nyligen berättade en utredning att högerradikala partier når framgångar både i länder med hög invandring och i länder som knappt tar emot några invandrare alls!

Vi behöver en ny debatt om utredningens förklaringar till högerradikala åsikter. Att de går att härleda till social utsatthet, rädslor för att förlora status eller jobb, växande inkomstklyftor och brist på jämlikhet. Tänk om den högerradikala framgångstrenden går att härleda till ett djupare politiskt problem, till ett gemensamt västerländskt politiskt och ekonomiskt systemfel?

    Någon som lyckades smuggla in en intressant nygammal reflektion var Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap som under valvakan I TV4 plötsligt citerar Rousseau och att väljarna är slavar så när som på en enda dag vart fjärde år.

För, det skulle bara ta några dagar innan våra politiker drabbade samman med spydiga utfrysningar till höger och vänster och med väljarnas önskemål som ett minne blott.

En av de mest bisarra politikerflosklerna har varit: »Det behövs en vuxen i rummet«.

Är det månne ännu en man med en etablerad politisk karriär som vuxet rättar till glasögonen? »Vuxna i rummet« är också titeln på den f.d. grekiska finansministern Yanis Varoufakis bok.

Han har arbetat med de allra mest »vuxna« människor som går att uppbringa i Europa. EU:s toppskikt av män, politiker, bankfolk, byråkrater och tjänstemän.

Han lämnade sina »vuxna« eftersom de inget annat gjorde än att skapa polariserade samhällen, människor utan värdighet och ett Europa som är på väg att trasas sönder av splittring. Han har sedan dess ägnat sig åt politisk utveckling och visat på en ny definition av att vara vuxen i rummet.

Jag röstade på alla partier i år. Den blanka valsedel jag la i kuvertet täckte in alla de bakåtsträvande och intetsägande politiska alternativ som stod till buds. Jag måste vara ärlig mot mig själv och de radikala demokrater som för 100 år sedan förnyade samhället och gav mig rösträtten.

Av Mats Sederholm

Den demokratiska situationen blir allt mer tillspetsad i takt med de ökande otraditionella politiska åsikterna i sociala media och hos väljare. Konservativa krafter träder allt oftare fram för att försvara etablissemangets version av demokrati medan vår konstitution som säger att all makt ska utgå från folket löpande degraderas.

Tiden efter Brexit har man kunnat märka en ny trend i etablissemanget och inte minst i media. Debattartiklarna och det smygande ifrågasättandet av folkomröstningar. Tanken är att människor uppenbarligen röstar ”fel” och att något måste göras. Och eftersom demokratin uppenbarligen inte räcker till för att sätta stopp för ”fulrösterna” så är det dags att ta i med hårdhandskarna.

Jan-Erik Larson är en tvättäkta anti-populist med bakgrund som journalist, författare, vice VD för Kinnevik och Svenskt näringsliv. Hela det etablerade kultur-,  media- och näringslivs-Sverige finns representerat i en enda person.  Han har på kort tid getts fritt utrymme för flera folkomröstningsfientliga artiklar i Svenska Dagbladet. Oftast byggda på citat från utländska skribenter som sjunger ur samma nothäfte som Larsson själv. Den utdragna klagovisan över Brexit. En öronplåga som påminner läsare om smaken av ett färdigtuggat tuggummi. Jag unnar gärna de här konservativa männen att få sitta ifred och morra på nån veranda över dessa imbecilla väljare och det politiska förfallet. Men problemet är att de med dessa debattinlägg förstärker de politiska incitament som sått för Trump och hela den högernationella politiska utvecklingen i västvärlden med polariseringar och pessimism som följd.

Samhällsförvandlingen som följd av de senaste 20-30 årens kontraktsbrott mellan väljare och politiker har skapat en kultur av bristande samhörighet, tilltro och vikänsla. När människor inte blir sedda så svarar de med brist på respekt. Man vänder dövörat till och reagerar med misstro. Demokratibegreppet har följt med i denna förvandling och handlar idag mest om de demokratiska traditionerna hos myndigheter, media  och relationen med penningmarknader.

Problemet för anti-populister är just att populationen fortfarande ges tillträde till inflytande i deras komposition. Parlamentsval är förhållandevis ofarliga. Människor väljer politiska representanter som egentligen inte har någon som helst skyldighet att representera väljarna. De gör själva upp om vad politiken konkret kommer att mynna ut i något som liknar ett parlamentariskt gängkrig. Folkomröstningar däremot tillåter väljarna att ta sig förbi de parlamentariska brandväggarna och virusskydden. Detta är vad det handlar om. Att täppa till varje tänkbart konkret inflytande. Att förhindra den demokratiska grundtanken och fulrösterna.

Konsten är att forma opinionen och samtidigt avsätta den. Larsson och Svenska Dagbladet är inte ensamma i denna nya kampanjvåg. I DN:s ledare ”Brexitröran ett bevis för det problematiska med folkomröstningar” så anas strategin.

”Politik är oftast för komplicerat för folkomröstningar. Inte för att väljarna är dumma.”

Vad snällt och omtänksamt att ni vill avlasta mig och samtidigt är så måna om min värdighet.

”Bevare oss för folkomröstningar”, ”Folkomröstningar är inte höjden av demokrati” och åsikten att människor inte är kompetenta nog och därför inte förtjänar inflytande  strömmar nu ut från tankesmedjor och debattartiklar runt hela västvärlden. För 100 år när de ”populistiska och lättjefulla” kraven på allmän rösträtt i Sverige debatterades så lät det:

Snart får vi höra suset från den antågande barbarskogen
Riksdagsledamoten Ericsson i Aaby, högerpartiet, om rösträttsreformen

Från den tidens populistskräck till den tidens retorik om kunskapsbrist:

De beslut som riksdagen nu står i begrepp att fatta innebär att makten läggs i deras hand som är minst kompetenta att bära den.
Tidigare Statsminister Hjalmar Hammarskjöld,  Obunden konservativ

Och när argumentet ”folk är för dumma för att rösta” oavsett paketering inte räcker till så återstår alltid storsläggan, nazisterna , inte enbart använd av Larsson.  För det var ju så att Hitler skaffade sig makt via fyra folkomröstningar. ”Med ett massivt stöd i folkviljan låg vägen till en nazistisk kraftsamling öppen.” skrev Staffan Heimersson  i artikeln ”Folkomröstning är demagogens favoritverktyg” i Aftonbladet. Som exempel på argument emot folkomröstningar nämns ett Nej till kvinnlig rösträtt i en folkomröstning i Alpidyllen Appenzell 1969. Några år senare hade ”jämställdhetsivraren” Heimerssons åsikter om #meetoo: ”Kvinnor använder #metoo som en förevändning för att skriva sjaskig pornografi. Och de lyckas”.

Med skrämsel , förförisk retorik och med anspelningar på sunt förnuft försöker dessa etablissemangsextremister nu forma världen till allt vad människor skyr, brist på delaktighet och uppmärksamhet.

Men finns det då inga problem med folkomröstningar? Är då inte valfrågorna för komplexa och kräver massor med kunskaper och akademiska examina?

Som parlamentarisk kund så är det inte jag som ska skriva manualen. Det är parlamentarismen som ska redovisa och kanalisera all komplexitet till ett språk som kunderna, vi väljare, förstår. Kunden har alltid rätt så sluta gnäll och gör ert jobb på folkets uppdrag såsom konstitutionen förväntar sig.

De som anser att kunden har fel. De är, vare sig de är medvetna om det eller inte,  autokratins mest lömska infiltratörer.