Herr Alarik

Ta er till Bryggeriet Ångkvarn i Uppsala lördag 25 maj så blir det försvenskningsmaraton i timmarna åtta. Behöver du veta lite mer om vad försvenskningar är? Klicka på den här länken för ett trevligt specialavsnitt av podden DJ 50 Spänn.

Mest för att jag själv inte ska glömma bort att jag den dagen ekonomin och tiden finns för att starta ett litet smalt skivbolag ska ge ut de här båda försvenskningarna av Leonard Cohens Hallelujah på en svårt limiterad vinylsingel.

Det alldeles utmärkta bandet Able hade releasefest för sin tredje platta, Third, på mysiga Hijazz Klubb i Uppsala i går kväll och jag fick äran att vända lite plattor före och mellan framträdandena. Det blev 100% vinylsinglar från den mänskliga juxeboxen och ni har dem listade nedan. I den mån de finns på Spotify kommer här dessutom en lyssningslänk.

















George Jones - Who shot Sam
Gene Clark - Home Run King
Go-Betweens - Streets of Your Town
Steve Forbert - Say Goodbye to Little Jo
Grand Funk - Bad Time
Leon Russel - Me and Baby Jane
The Cyrkle - Red Rubber Ball
Ernie Graham - Romeo
Harlan Howard - I Can't Stand It
Linda Ronstadt - Alison
Infidels - Mad about that girl
The Dillards - Redbone Hound
Church - Under the Milky Way
Hank Cochran - Speak Well of Me to The Kids
Greg Kihn - For You
Marshal Crenshaw - Something's Gonna Happen
Wyatt Funderburk - Love will lead the way
Nick Lowe - So it goes
Tom Rush - Drop Down Mama
NRBQ - Ain't it all right
Nanci Griffith - Cold Hearts/Closed Minds
Matthew Sweet & Susanna Hoffs - Village Green Preservation Society
Bee Gees - Run to Me
Proclaimers - I'm Gonna Be (500 Miles)
The Byrds - Lady Friend
Bob Woodruff - Hard Liqour, Cold Women, Warm Beer
Brinsley Scwartz - Country Girl
Alex Call - Just Another Saturday Night
Tennesee Ernie Ford - Sixteen Tons
Lemonheads - Into Your Arms
Jayhawks - Blue
Tony Joe White - Willie and Laura Mae Jones
Buck Owens - My Heart Skips a Beat
Pennybridge Four - Brev från en flicka
Johnnie Allan - Promised Land
Larry Gatlin - Delta Dirt
Johhny Paycheck - Take this job and shove it
Gary US Bonds - This Little Girl
Dusty Springfield - I Only Want To Be With You
Another Sunny Day - You Should All Be Murdered
Johhny Cash - The Man Comes Around
Joe King Carrasco - Party Weekend
Jackson Browne - Doctor My Eyes
Badfinger - Come and Get It
Lucinda Williams - I just wanted to see you so bad
Sylvain Sylvain - Every Boy and Every Girl
Dolly Parton - Jolene

Höstens låt undrar ni? March to the Docks svarar jag. Det trots att Paul Weller släppt en väldigt fin platta och det kom nytt med Annika Norlin så sent som i dag. Men de kan inte riktigt mäta sig med det Stephen Duffy och hans The Lilac Time levererar här. I början på nästa år ska nya plattan komma men så länge räcker den här långt.

We ran up Constitution Hill
Like we would never stop
We didn’t know we were landfill
And we’d never reach the top

Jag har googlat och Constitution Hill finns i Stephen Duffys barndoms Birmingham. Det är lätt att se ungdomarna som rusar fram där fulla av framtidsförhoppningar. We didn't know we were landfill. De där raderna träffade mig som ett slag direkt mot centrala nervsystemet. Människorna som hamnar utanför, på sidan. De som en gång sprang mot en framtid men nu sitter huttrande och tigger utanför affärerna. Eller bara ser dagarna gå utan att något annat händer än att de får det lite sämre och döden kommer något närmare.

We took it all for granted
They took it all away
The have it alls have it in Hampstead
The have nothings always pay

Ett samhälle som går isär. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att lyssna på den här i annat än ljuset, eller mörkret för all del, av den valörelse som varit och det valresultat som fortfarande resulterar i talmansrundor. En sorgesång för en arbetarklass som pressas allt längre ut i marginalerna och jag tänker på kvinnan som gick genom tunnelbanevagnarna i morse, hon som alltid säger sitt förnamn, och bad om några slantar medan nästan alla andra böjde sina nackar djupare ned över mobiltelefonskärmarna.

So march to the docks and let’s cry
Stop changing the locks on our lives
Every day another dream dies on us
Another dream dies

Fem postningar 2017 men hittills har det varit tyst här under 2018. Nu dock ett första, och kanske sista,  inlägg för året. Rösta på söndag (eller innan för all del). För demokrati, medmänsklighet och ett solidariskt samhälle.

 

Herr Alarik bryter radiotystnaden (fråga någon äldre om du mot förmodan inte är äldre) för att tipsa om en fantastisk liten minidokumentär om Maria McKee vid tiden för plattan Life is Sweet. Jag såg henne på Lollipop i den vevan. En av de bästa konserter jag sett. Att skivan inte finns på Spotify eller har återutgetts på vinyl är ett rent hån mot musiken. Inte bara den på plattan utan musiken i stort.

Det var en väldigt trevlig eftermiddag och kväll på Soul Box på Bryggeriet Ångkvarn i Uppsala i går. Låtar spelades det också. Ni har listan med mina här och så långt det är möjligt i Spotify-länken också.

Trammps - Scrub Board
Esquires - Part Angel
William Bell - My whole world is falling down
Isley Brothers - Harvest for the world
Sade - Love is stronger than pride (Mad Professor remix)
Junior Ainsworth - Thanks & Praise
Linda Clifford - Don't give it up
Clydie King - Punish me
Flaming Ember - Stop the world and let me off
Temptations - Ball of confusion
Jean Knight - Mr. Big Stuff
Bob & Marcia - Young, gifted and black
Sparrow - If it's that you want
Mighty Diamonds - Pass the Kouchie
Stevie Wonder - You met your match
Top notes - Hearts of stone
Sam & Dave - Soul Sister, Brown Sugar
Etta James - Security
Tami Lynn - I'm gonna run away from you
Cheryl Lynn - Got to be real
Night Doctor - Just Enough
Staple Singers - Slippery People
General Johnson - Keep Keepin' On
Curtis Mayfield - Get down
Gladys Knight & The Pips - The end of our road
Nina Simone - Revolution (part 1)
Tyrone Davis - Turn back the hands of time
Herbie Mann - Hi-Jack
Dennis Brown - Money in my pocket (part 1)
Peter Tosh - I'm the toughest
New York Port Authority - I don't want to work today
Supremes - Stoned love
Sharon Jones & The Dap Kings - 100 days, 100 nights
James Carr - Freedom Train
Betty Everett & Jerry Butler - Ain't that lovin' you baby
Jimmy Cliff - The harder they come
Laura Lee - Rip Off
Aretha Franklin - Pullin'
Bob & Gene - I can't stand these lonely nights
Clarence Reid - Send me back my money
Max Romeo - Chase the Devil
Jimmy Brisco & The Little Beavers - Why do fools fall in love
Brotherly Love - Mama's little baby (loves lovin')
Jackson 5 - Doctor my eyes
Contours - It must be love
Otis Redding - Hard to handle
Ike & Tina Turner - Funkier than a Mosquito's Tweeter
Jackie Wilson - Hum de dum do
Jackson Sisters - Boy you're dynamite
Jeff Perry - Love don't come no stronger (than yours and mine)
Big Youth - Roots Foundation
Clarence Carter - Snatching it back
Eddie & Earnie - Bullets don't have eyes
Bar-Kays - Holy Ghost
Lloyd Price - Natural Sinner
Benny Gordon - Turn on your love light
Little Ann - What should I do
O'Jays - Love Train
Bob Marley & The Wailers - Exodus
Tenoshi - 25 Miles
Johnny Johnson & The Bandwagon - Breaking down the walls of heartache
Tams - Be young, be foolish, be happy
Tammi Terrell - This old heart of mine (is weak for you)
Isley Brothers - My love is your love (forever)
Martha Reeves & The Vandellas - I'm ready for love
zz Hill - Think People
Harlem River Drive - Need you
Candi Staton - Young hearts run free

På väg till skolan i morse. Hennes lilla hand i min. Frågan som kom. Hur spricker stenarna pappa? Svaret mitt. Jag antar att det är någon inre spänning som gör att vissa spricker till slut. Plötsligt kändes det som att vi pratade om något mycket större. Sedan konstaterade hon att hon inte lät som en häst fast hon gjorde galoppsteg.

























Stenen på bilden är en annan än stenen i texten.

Snooker-VM må vara över men det finns ingen anledning att gå ned sig för det. Bättre då att styra stegen mot klubben Soul Box på Bryggeriet Ångkvarn i Uppsala. Nu på lördag den 6 maj till exempel då Herr Alarik gästar bakom skivspelarna. Tiden är 16-23 och jag törs nästan lova att den här nyinköpta singeln kommer att spelas.

Jag har nyligen kommit hem från Umeå men det är inte det som får mig att blogga om Västerbottens län. Inte är jag särskilt nere eller ute heller. Jag är tvärtom så himla glad över att det kommit en platta som Olof Antonssons Nere och ute i AC län. En svensk skiva som klarar att referensdroppa nästan varenda sekund utan att det blir pajigt. En skiva som håller ihop från början till slut. Som vågar vara POP med versaler och pretentioner. Som kan gödsla med romantik och nostalgi utan att det stinker. Hade jag varit sjutton hade jag redan spelat den sönder och samman (alternativt hatat den), som 47-åring har jag just köpt den till fullpris på vinyl (ni som vet att min inköpsvanor normalt stavas 10-kronorsbackar förstår storheten). Jag skulle kunna ta nästan vilken låt som helst men det blir Johanna i parken eftersom den har en video. Men spela hela skivan. Flera gånger. Den växer.



När jag nu ändå för en gångs skull bloggar kan det vara värt att påpeka att det är Himlakroppsderby i bandyns elitserie i kväll. Tellus från Midsommarkransen tar emot femfaldiga svenska mästarna Sirius på Zinken klockan 19. Minus tio grader och gnistrande is. Ingen hall i sikte, Det lär bli fantastiskt. Måtte bara de blåsvarta vinna. Poängen behövs om inte humöret ska sjunka i C län.

Uppdatering. Det finns ju en video till Himlen över Hedlunda också!

Jag var på teater i söndags. Eller konsert. Eller mittimellan. En självbiografisk popföreställning. Doktor Kosmos stod på scen med sitt liv. Fast numer heter han ju bara sitt vanligt ovanliga Uje Brandelius förstås. Jag slogs av hur konstant hans uttryck varit fast innehållet skiftat. Hur han vuxit upp och mognat innehållsmässigt men behållit en positiv barnslighet i formen.

Jag antar att jag först såg dem på Kalmar Nations gräsmatta i Uppsala och att jag trots en kärlek till progg nog fnyste lite och rynkade på näsan. Jag var inte riktigt redo för något som var på låtsas och samtidigt var på riktigt.

I lördags kväll stod jag på en fest som var ett fall 20 år tillbaka i tiden och pratade med Twiggy Pop eller Lina. Vi nämnde nog aldrig Uje eller så gjorde vi. För 19 år sedan såg jag orkestern sätta upp en rockopera på en annan scen ett stenkast ifrån den här i Vasastan. Det var Stjärnjerry och jag praktikintervjuade Uje och Katti på Ritorno för Expressens räkning. Det blev en halvsida och några år senare såg jag dem vara fantastiska på ett utsålt Kägelbanan. Plattorna har jag köpt billigt begagnat och nog spelat ganska mycket men jag har aldrig tänkt på dem som mitt band. Enda gången jag minns att jag pratat med Uje tidigare var på en sen efterfest i någon studentkorridor, jag var väl dogmatisk om stölder från progglåtar medan han säkert ville prata annat.

Han skakade allas händer innan vi gick in till föreställningen och han tryckte dem igen när vi gick ut. Det gick inte att känna om han darrade. Jag gjorde det inombords. Det var en fin föreställning. Smart, varm, rolig, allvarlig. Skratt och ett sug inåt i det egna jaget som bara stor konst eller tröskeln till det livsavgörande kan ge. En svetslåga av ångest under allt det andra. Uje har Parkinson. Söker ni på hans namn på Google är det första träffen, "uje brandelius parkinson". Så definierande är sjukdomen. Han har också familj, vänner, barn. Jag kunde inte avgöra om skakningarna i hans hand där på scen var teater eller ofrivillighet, på låtsas eller på riktigt. Men helheten, det viktiga, var förstås på riktigt. Hur går man vidare därifrån? Jag har ingen aning alls men föreställningen var ett väldigt bra steg. Se den om ni ges chansen. Jag köpte till och med skivan till fullpris på väg ut. I går kväll spelade jag den rakt igenom två gånger och låten Diademet fler än så. Tårarna brände bakom ögonlocken. Vardagen, barnen. Spring, Uje, spring.

 

De flesta som eventuellt fortfarande hittar hit någon gång ibland har ju rimligen redan koll på det här klippet. Men å andra sidan lär de bli glada av att se det igen så vi kör det ändå. Small Faces. All or nothing. Så löjligt coola och bra.

Jag har inte riktigt ord för det här. 30 minuter med Four Tops live på belgisk TV 15 mars 1967. Jag har tidigare efterlyst mer än en låt från den här inspelningen och nu finns den alltså där för alla att se. Det är bara att klicka och kolla. Magi.

Många grupper och artister har ju känt sig manade att tolka Robert Zimmerman på svenska. Själv har jag en radda exempel i skivhyllan (ni kan förmodligen namnen själva) men vem var egentligen först med att sjunga Dylan på svenska? Frågan väcktes efter att jag plockat upp ett exemplar av en Lars Lönndahl-singel ur en tiokronorsback. Baksidan heter Och vinden ger svar och bjussar på en svensk text (av Tore Lagergren) till Blowin' in the wind. Singeln är utgiven 1963 så det kan ju mycket väl finnas tidigare exempel på Dylan-låtar som översatts till vårt tungomål men jag hittar ingen bra sammanställning när jag letar runt på nätet. Vet du något tidigare exempel så får du gärna lämna en kommentar. Har du en mer eller mindre komplett lista av svenska Dylan-tolkningar att dela med dig av är den mycket välkommen.
























Uppdatering. Det verkar, efter tips från 1000-klassikermannen Lars Nylin, som om den utmärkt betitlade konstellationen Otto, Berndt och Beppo kan mycket troligt ha varit före Lasse över mållinjen när det gäller att bli först med Dylan på svenska. Trion som sågs som ett svenskt Kingston Trio låg åtta på svenska listan med sin version av samma låt och översättning 12 oktober 1963. Samma månad släpptes Lasse Lönndahls version. Åtminstone om vi får tro faktan i länkarna. Eventuellt måste målfotot granskas noggrannare. Och vem vet. Kanske finns någon ännu tidigare version som väntar på att grävas fram ur historiens glömska.

Uppdaterimg II. Det måste förstås också påpekas att den svenska versionen av Blowin' in the wind rimligen har mer att göra med Peter, Paul and Marys cover från sommaren 1963 än med Bob Dylans egen version från LP:n The Freewheelin'. Peter, Paul and Marys version tog sig till andraplatsen på Billboards Top 100 hemma i USA och var en topp 20-hit i Storbritannien. Bob Dylans singelsläpp av låten som kom ett par månader efter, men ett par månader förre den svenska version, bekymrade inte singeltopplistorna. Däremot nådde LP:n som den hämtades från 22:a plats i USA och toppade listan i UK.

Uppdatering III. Enligt internationella Wikipedia fick även Lasse Lönndahl in låten på Svensktoppen. Han nådde sjätte och sjunde plats i november det året. Den spelades även in av Sven Ingvars året efter och gick faktiskt in på Svensktoppen en gång till 1970. Då med gruppen Salt och Peppar även kända som Michael med Salt och Peppar eller Michael Johansson med Salt och Peppar.

 

En liten intervju från japansk TV och ett par akustiskt framförda låtar med Stephen Duffy. Det räcker för att den här bloggen ska hosta till och visa livstecken igen. Solen skiner för övrigt där ute och jag tror att jag ska gå ett litet skivvarv på lunchen. Det har varit ett halvår av den sämre sorten på många sätt. Ja nästan ett år när jag tänker efter. Annat har varit bra men överskuggat. Man vet ju aldrig men jag tror att det blir bättre nu. Sakta och osäkert kanske men ändå.
   

Den finns säkert redan så ni kan väl peka mig i rätt riktning och om inte utveckla (när den blir en succé kan ni ju tänka på vem som kom med idén). Jag vill ha en enkel app till telefonen. Alternativt en hel manick att köpa på lämplig lågprisbutik för elektronik. Det den oavsett ska göra är att spela in ljud och sedan spela upp det igen på exakt samma volym fast med tio sekunders fördröjning. Samtidigt bör något slags display på något sätt säga "Så här högt låter du för oss andra i vagnen/på bussen/i trappen/ i hissen...". Ja ni förstår. Det är dags att jag får en nu.

Det är ett tag sedan jag hittade till den men i de här moderna tiderna av Facebook, Twitter, Instagram och allt annat seglar ju bloggarna lite i bakvattnet så det är nog precis lagom tid att posta den här nu. Lloyd Cole gör en fin akustisk cover på Pet Shop Boys kanske största stund Being Boring och mer än så behövs ju egentligen inte.
 

Eftermiddag här inne i den högt belånade värmen och upplevda tryggheten. Barnen tittar på varsin skärn. Jag skriver vid en annan. Stolar står på bordet i köket och golvet jag just skurat torkar. Snart startar ett till snookerframe jag tänker se.

Stolsbenen syns på bilden. Termometern som står på minus tio skymtar i högerkanten. Solen är på väg ned. På taket i bakrunden. Byggjobbare i gula ställ. Byggnadsställningarna de reser. Som de rest i timtal nu. Denna lördag. Jag hoppas att de har vettiga avtal och rejäla underställ.

Facket och lägenheterna som är i ropet. Jag förstår indignationen. Särskilt om den kommer inifrån arbetarrörelsen. Känner den själv med sekundärskammen över mediehanteringen. Att vissa aldrig tycks lära sig. Eller är de det de gjort? Döljer det här något större? Man måste alltid tänka den tanken.

Man måste alltid tänka andra tankar också. Jag tänker något lite på vem som kan dra nytta av det här. Vem som ville att det här skulle bli en nyhet just nu och varför? I vilken mån den eller de månar fackets medlemmar och deras avgiftspengar? Eller bara skördar skadeglädje och framtidshopp.

Fackföreningsrörelsens framflyttade positioner under drygt hundra år. Jag tror att de för vissa sticker mer i ögonen än att några pampar inom den beter sig som andra pampar. Varje chans som finns att skicka människor ut i en avtalsvärld där de står själva finns det andra människor som vill ta.

Det är fortfarande några år kvar tills den allmänna och lika rösträtten fyller hundra år i det här landet. Skulle den försvinna är den en mycket kort historisk parentes. Att den skulle kunna göra det tycks förstås som en orimlig tanke. Alla dessa orimliga tankar.

Jag undrar hur länge de ska jobba där på taket? Ganska snart är kvällsmörkret här på allvar. Jag ser inte på det här avståndet om det bär säkerhetslinor men de ser ut att röra sig tämligen obehindrat.

En till text om David Bowies utskjutning i en evig omloppsbana. Om hur han nu är en stjärna som kan lysa ned på oss så länge någon behöver. Behöver ni det? Förstås inte och det är inte ens säkert att jag behöver skriva den.

Det är verkligen si och så med uppdateringstakten här och inte blev det några årsbästalistor heller. Livet och det som följder med det kom i vägen. Men i den mån det fortfarande finns läsare här är jag glad för dem. Ja för er alltså. Ta det inte som ett löfte om stora förbättringar men kanske kan 2016 ändå bli bättre än 2015. Både vad gäller uppdateringar och annat. Vi avslutar väl årets första bloggpost med en bild från förra årets märkligaste konserthändelse. Jag är väldigt glad att jag gick och såg reggaelegendaren Max Romeo i en liten källare på Skånegatan i maj.

Bengt-Arne Wallin. Om ni tvivlar på att han var en av de coolaste svenska jazzmusikerna behöver ni bara titta på hur hans skägg på den här bilden söker sig upp mot en mustasch som inte finns där. Stenhårt. Hip Man Svinaherde. Förmodligen den bästa låttiteln i den svenska delen av musikhistorien. I kväll ska jag spela både den här EP:n och plattan Old Folklore in Swedish Modern (jag tror att det var Spengo-Magnus, aka Skåne-Magnus den store,  som en gång tipsade mig om att köpa den) och kanske Varmluft också. I den sistnämnda har ni för övrigt en kandidat till bästa svenska LP-titeln också. Bengt-Arne Wallin. Nu är han borta men musiken finns kvar.

Ordningen stämmer inte och vissa låtar spanns redan innan dörrarna öppnats för allmänheten men här nedan har ni, så långt minnet klarar, listan på vad herr Alarik spelade hos Vardagsrummet på Sjuhelvetes Gluggar i Uppsala i går kväll. 100% vinylsinglar blev det. 12/12 kör de igen. Utan mig men jag rekommenderar tveklöst ett besök ändå för den som är sugen på lite skönt häng. Vi får väl se om det kan bli en lyssningsbar låtlista av det hela också tids nog.

























Womack & Womack - Uptown
Althea & Donna - Uptown Top Rankin
Nicoletta - L'Homme a la Moto
Jane Aire & The Belvederes - Breaking Down The Walls Of Heartache
Petula Clark - Fancy Dancin' Man
Kirsty MacColl - See that girl
Darling Buds - Burst
Night Trains - No more heroes
Orchids - If boys got pregnant
Patti Smith - Because the night
Fontella Bass - Rescue me
Sharon Jones - 100 Days, 100 Nights
Maxine Nightingale - Love hit me
Nancy Sinatra - How does that grab you darlin'?
Siouxie & The Banshees - The Passenger
Tant Strul - Hjärtan slå
Tammi Terrell - This old heart of mine (is weak for you)
TLC - Ain't 2 Proud 2 Beg
Honey Cone - While your out looking for sugar
Majorettes - White Levi's
Bobbie Gentry - Mississippi Delta
Love Unlimited - High Steppin', Hip Dressin' Fella
Go Go's - We got the beat
France Gall - Poupée de cire, poupée de son
Francoise Hardy - Tous les garcons et les filles
Glady's Knight & The Pips - The Nitty Gritty
Staple Singers - Slippery People
Jane Birkin - Lolita go home
Dolly Parton - Baby I'm Burnin'
Sleeper - Delicious
Siw Malmkvist - Downtown
Little Eva - What I gotta do to make you jealous
Cake - I know
The Like - He's not a boy
Rickie Lee Jones - Chuck E is in love
Honey Cone - Stick Up
Linda Ronstadt - Alison
Jean Knight - You think you're hot stuff
Eleonor Bodel - Regnet faller utanför
Towa Carson - Alla slavar (jag tänker bara på dig)
Lill Lindfors - Du är den ende
Aretha Franklin - Rock Steady
Diana Ross - The Boss
Ella Fitzgerald - These boots are made for walkin'
Madonna - Dear Jessie
Revillos - Where's the boy for me?
Veronica Maggio - Hela huset
Whitley Houston - My love is your love forever

Paris. Jag höll på att skriva att gud ska veta att jag gnällt och förbannat min beskärda del av staden och en del av dess invånare men det känns lite svårt att få in gud just i dag. Jag hörde om terrorattackerna redan i går kväll. Satt vaken ett tag med Twitter och nyhetssidor på nätet. Orkade inte slå på TV eller radio.

Paris. Jag har mina kvarter. Mina skivaffärer, restauranger, ett par barer. Det är år sedan jag var där senast men det är ju en stad som alltid ska finnas där. Vi har pratat om att resa dit. Jag och L. Barnen. Vi kommer förstås att göra det.

Paris. Kollegorna där. I staden. Jag minns hur det var efter redaktionsattacken. Det svåra i att maila morgonen efter. På måndag. Jag hoppas innerligt att ingen av dem. Precis som jag önskar att ingen annan hade.

I kväll. Ett skivspelande. Plattvändande. I en annan stad med ett vattendrag igenom. Det kändes faktiskt först lite motigt att tänka på. Men det måste förstås göras. Livet måste gå vidare. Det är vad vi kan göra för de som inte längre får vara med. Leva. Livet. Packa någon extra fransk EP i skivlådan. I put a spell on you. Jag har ingen aning om vad den franska texten handlar om men det finns liv i Nicolettas röst. Jag hör det.

I morgon smäller det. Vardagsrummet. Tema sångerskor. Om förväntningarna inte redan är på topp ska ni nog spisa låten nedan. Svänger ett gäng som Lalla Hansson skulle ha sjungit om han översatt Dire Straits Sultans of Swing till svenska (jo han gjorde nog faktiskt det också om jag bara tänker efter aldrig så lite). Shirley Brown. Sånt som den som vågar plockar upp ur en 10-kronorsback. Ibland finns belöningen där.