xecutes

Vi kommer alla dit förr eller senare. Vi alla kommer bli föräldralösa. Ingen förälder lever för evigt. 

Man kan tycka att det inte är en så stor grej; det händer alla och är en naturlig del av livet. Man föds och man dör. Det är inte konstigt att en gammal människa blir dålig och "går vidare". Dör, alltså.

Morfar Ulf väntar på tunnelbanan/metron vid Amagerbro, tillsammans

 med sina barnbarn Gabriella, Elias och Mikaela.

Ändå är det bland det värsta livet har att erbjuda. 

En förälder är en förälder, oavsett ålder. På något sätt känns det som att mamma och pappa kommer att "leva för evigt". De är konstanter. De bara finns där, oavsett hur lite eller mycket kontakt man har med dem. När man behöver dem, finns de där. Alltid. Precis som min pappa.

Fast inte.

Ibland går det snabbt, ibland långsamt. Men dör, det gör de. 

Med mamma gick det ultrasnabbt. 

Med mormor - hon skulle ju inte dö, hon hade bara ramlat. Men plötsligt fanns det ingen chans. 

Med pappa Toivo; ingen förvarning. Han lade sig för att sova middag, men vaknade aldrig igen.

Pappa Ulf fick lunginflammation som blev blodförgiftning. Det var allvarligt, men så var han på bättringsvägen. Vi pratade varje dag i telefon. Tills han, en tidig fredag morgon, var tvungen att sättas i respirator. Ny infektion. Komplikationer.

Min pappa, tidigt åttiotal.Självklart med något att röka; i det här fallet en cigarr. Varje gång vi pratade i telefon, öppnade pappa samtalet med att säga "jeg skal lige have en kopp kaffe og en smög".....

Jag var 24 år när min mamma gick bort. Hon i sin tur var bara 47 år. En ofattbart ung ålder; jag fyller själv 46 år om några veckor och kan fortfarande inte förstå att man kan dö i den här åldern. Det är så mycket som finns kvar! Hur kunde hon inte vilja leva?

Pappa fanns där då. Och innan. Och efter. Pappa, som förmodligen fortfarande älskade min mamma. Några år efter mammas död bestämde jag mig för att flytta hem till honom, för att lära känna både honom och mitt "andra hemland" bättre; han är dansk och bor i Köpenhamn. Dit har jag åkt, en eller två gånger varje år sedan jag var två år. Innan? Ja, då bodde mamma och pappa tillsammans, i Sverige... 

Jag hade växt upp med alkoholism, i form av pappa Toivo. Men även mamma de sista åren. Ångesten, hennes tidigare insomningsproblematik, de svåra yttre omständigheterna.... "jag somnar så bra på ett glas vin". Fast det var helt klart mer än ett glas.

Pappa Ulf? Aldrig hade jag skänkt ens en tanke åt att han skulle ha alkoholproblem. Varje gång jag kom och hälsade på, den där en gången om året, så var det ju inga konstigheter. Ja, förutom att vi alltid skulle till kvarterspuben Jaguaren, så han fick berätta att jag kommit och visa upp mig för sina vänner. 

När jag faktiskt började bo tillsammans med pappa, i slutet på 90-talet, förstod jag äntligen att han led av alkoholism. Just då var jag själv alldeles för fucked up, på grund av mammas död. Men jag noterade. Och i alla år efteråt, från Sverige, i Danmark på besök, försökte jag argumentera med hans behov av att dricka. Det kulminerade i den inläggelse på låst akut psykmottagning, som jag var ansvarig för eftersom jag ringde ambulans till pappa, från Sverige. 

Alltid har jag tagit honom för givet. Många gånger när det var dags att åka dit och hälsa på, hade jag egentligen ingen lust. Inte för att jag inte älskade min pappa, men för att det var så förbannat tråkigt hemma hos honom. Som barn och tonåring från Sverige, uppväxt i en någorlunda normal familj (mamma gifte sig med "pappa Toivo" när jag var fem år), framstod  pappa Ulfs liv och lägenhet som minst sagt udda. 

Idag, som vuxen sedan länge och med egna barn och många livserfarenheter, älskar jag min pappa ännu mer för att han alltid varit sig själv och struntat fullkomligt i vad andra tycker. 

Han gick i sina tofflor. I sin väst. Med sin midjeväska. Inget vare sig Nielsen eller snobbigt över honom...

Här sitter vi, jag och min "danska" pappa Ulf. Jag är nio år. 1982. Var, vet jag inte. Men vi ser ut att ha det lika mysigt som vi brukade

Men, när jag var 13 år och kom ner till pappa på jullovet, och fick ha alla ytterkläder på mig inomhus för att det bara fanns EN värmekälla i form av en gasolvärmare som stank som f*n, då var det inte lika roligt. Kanske hade fungerat bättre om han haft TV. Men den var trasig sedan några år. Ja, jag skämdes ibland för min pappa när jag var ung. 

Å andra sidan var det just under det lovet jag fick mitt intresse för kost, träning och hälsa. Jag hade inget att göra. Pappa hade en stor hög med tidningar; I Form, Hälsa m.fl, som han fått av någon. Jag läste, fascinerades och kände ett omedelbart intresse. Började klippa ur bilder och gjorde en egen träningsbok med övningar samt en massa hälsotips.

Farbror Kent märkte och ramade in det här fotot till pappa. Så att det skulle bli enklare för honom att hålla reda på vad alla fyra barnbarnen heter     

Det dåliga samvetet fanns ändå där, alltid. Jag älskar min pappa och jag vet hur mycket han älskar mig. Att då samtidigt känna att det är jobbigt att hälsa på, för att det är extremt långtråkigt och extremt annorlunda... det skaver och har alltid gjort det. 

Till exempel har pappa ingen dusch (förutom under några få år på nittiotalet). Man får blaska av sig bäst man kan, stående i en balja vid det enda handfatet i köket. Så många minnen från barndomen, baljan i köket och vattenslangen. Minnen från att som ung vuxen stå i den och tvätta kroppen och håret så gott det gick. Eller med barnen i lägenheten, när vi hälsar på morfar. Bara spännande och annorlunda för dem. 

Hela lägenheten stinker rök, till den grad att man måste tvätta allt när man kommer hem samt vädra väskorna i minst en vecka.

Att ta med pojkvänner till pappa, det var inte en självklarhet, Inte ens i vuxen ålder. Nu, när han är borta, blir jag arg på mig själv. Det var ju inte pappa det var fel på! Det var i så fall mina pojkvänner

!

Lägenheten, som till en början var en trea och helt okej, skulle göras om. Det blev en tvåa. Fine, inga problem, fortfarande en fin lägenhet. Om man bortser från bristen på dusch och toaletten utan handfat... 

Men så skulle det renoveras. 1981 satte han igång. Det är fortfarande inte klart. Vid några tillfällen har det varit nästan klart, men aldrig helt. Varje år sedan 1981, har besöken hos pappa inneburit att äntra en lägenhet under renovering. En lägenhet oftast utan de faciliteter vi i Sverige ser som självklara. En lägenhet vars möblering var milt sagt annorlunda - men väldigt smart!

Pappa Ulf till vänster, min kusin Peter till höger (son till farbror Kent). Fast på danska heter manliga kusiner "fætter".

Typiskt min pappa. Det ständiga renoverandet, det ständiga ommöblerandet. Men jag älskar honom för det. För hans "donande och fixande", ommöbleringandet, smarta lösningar som ingen annan skulle ha valt... för att han hade ett biljardbord som avställningsyta och medicinburkar som bestickhållare.... jag älskar hans lägenhet trots alla konstigheter och brister. 

Jag älskar att han alltid var så lugn. Kan inte minnas en enda gång jag sett honom stressad. Bli hetsig.

"Ta det lugnt, det ordnar sig. Missar vi bussen kommer snart en annan. Jag ska bara..."

När man gifter sig ska ens pappa vara med. Det bara är så. Det är sorgligt att han inte får vara med på nästa, med min absoluta själsfrände. 

Ulf Lord. Född i Malmö 1940, son till Martha och Oluf Lord. 

Snart flyttade de över till Köpenhamn, Marthas födelseort. Oluf, kallad Ole, kom från (Avesta) Krylbo... de hade träffats en sommar när Ole var på semester i Köpenhamn och blev vansinnigt kära.Tyvärr blev äktenskapet ganska olyckligt; farmor Martha kom från en missionskyrkefamilj och var pryd som fan. Farfar Ole älskade sex.... funkade inte alls. Men de höll ihop, ända till slutet. Farmor smygdrack och farfar...tja han drack. 

Pappa Ulf växte upp i Köpenhamn, på Betoresgade. En stad som finns i hela honom, i hans hjärta.

Men i slutet på 60-talet kände han sig väl lite äventyrlig, och började jobba i Sverige på olika ställen.

I Kumla finns fortfarande Husaren, ett dansställe. Där träffades min mamma Gunilla och min pappa Ulf. 

Jag blev tillverkad hemma hos farbror Max och på ett sätt som förstörde hans vardagsrumsmatta, och föddes sedan på Örebro BB.

Saken är den att mamma, som var 20 år när hon träffade pappa, trodde att han var steril. Pappa var tio år äldre och hade börjat känna av sin biologiska klocka; han ville sååå gärna ha barn. Tydligen var lösningen att slå i mamma att hon inte behövde p-piller   

Mamma Gunilla. Pappa stora kärlek. Kanske han var hennes också; under sitt olyckliga äktenskap "återkom" hon till honom, flera gånger, som om hon önskade att hon aldrig gått. Men det var aldrig realistiskt; hon hade två barn förutom mig, tillsammans med sin äkta make, som dessutom hade full ekonomisk kontroll. 

Ja, det var fult. Men vem är jag att klaga?   

1973 föddes jag, när mamma var 23 år och pappa 33 år.

De höll tillsammans tills jag var strax under två år. Då hade mamma fått nog av pappas bohemiska natur, hans sätt att lägga räkningar i hög och dra de översta när han kände för det, och hans ständiga retsamheter (välmenade, men mamma var inte typen som tål sådant...)

Pappa på stolen, storebror Kent bakom och Kents yngsta son William bredvid.

Kent kände ett otrolig ansvar gentemot sin yngre bror. Kent ringde honom varannan dag, Kent såg till att de drack kaffe tillsammans ofta. Tog med honom på resor. Det var Kent som hittade pappa i det dåliga skick han var, och ringde ambulans. 

Min mamma var Ulfs stora kärlek. Han träffade aldrig någon annan efter henne. Inte seriöst. Säkert har han haft kvinnor, men inga som jag någonsin träffat eller ens hört talas om. "ah, kvinnor... de vill bara flytta in och göra om på allt", brukade pappa säga när jag frågade.

Trots att han var en kopia av James Dean som ung, hade pappa en riktigt dålig självkänsla när det kommer till relationer. Hans ensamhet efter mamma var visserligen på många sätt självvald, men med en bättre självkänsla hade pappa kunnat träffa en ny kärlek. Tyvärr blev det aldrig så. 

Pappa har alltid varit udda. Ett så kallat original. Precis som mamma var. Inte undra på att jag inte är som alla andra...

Kent i djupa samtal med Jörgen. Pappa Ulf sitter där också men verkar gömma sig bakom Jörgen   

Jag har inte tagit med många pojkvänner ner till Köpenhamn. Men det är helt sjukt hur pappa och Jörgen klickade! Jag är så otroligt tacksam över att min pappa och min själsfrände tyckte så mycket om varandra. Att de kände att de kunde vara sig själva helt och hållet med varandra. Jag är så glad över hur mycket Jörgen tyckte om min pappa! 

Min pappa var bara sååå cooll...  

Men allvarligt talat. Han hittade aldrig riktigt sin plats i livet. Hans "happy-go-lucky"-attityd kanske var det som ställde till det mest, i varje fall vad gäller "karriär". Egentligen älskade han nog havet mest av allt.Tiden har var sjöman lämnade honom aldrig.

Samtidigt som han var en äkta Köpenhamnare - oj, vad min pappa älskar sitt Köpenhamn!

Han ville alltid lära sig mer om saker. Liksom sin dotter, som kan lite om mycket. Pappa har målat, vikt pappersfigurer, pluggat datorlära, studerat hälsa, mat, motion, jobbat som hantverkare i Saudi Arabien, som sjöman, som rörisolerare, som snickare. Han var en sådan som aldrig brytt sig om status i form av ägodelar, pengar, titlar. Självklart led han av sin tighta ekonomiska situation. Grovarbetare får inte jättemycket i pension. Dessutom behövde han förtidspensionera sig på grund av smärtor som jobbet som rörisolerare gett. 

1994. Jsg hälsar på pappa tillsammans med min dåvarande pojkvän Henrik. Pappa var alltså 54 år på den här bilden. Så rolig, så soft. När jag äntligen blev vuxen fick jag och pappa en helt annan relation. En vuxenrelation mitt i föräldra-barnförhållandet. Vi kunde prata om det mesta. Skämdes inte inför varandra. Var oss själva till hundra procent. Jag kommer alltid älska min pappa för att han visade mig att man ska vara sig själv, allt annat är bara en waste of time and space.... 

Vi brukade skoja om att hans stora intresse var att köpa saker på rea. Men det var ju sant. Han kunde skratta åt sig själv och sitt liv. Men pappa behövde man aldrig hålla igen, tänka efter, censurera. 

Vi brukade skoja om att hans lägenhet skulle kunna ha en skylt med "isenkrammer" utanför. Här finns allt, man ska bara hitta det. 

Pappa hittade aldrig SIN hobby, SITT intresse. För att komma ut från lägenheten, se folk, göra något, så cyklade han runt och gick i affärer. Affärer med rea. Saying no more.... 

Morfar Ulf med Noah (som fyller 19 år i år) på Öresundståget på väg mot Örebro. Pappa brukade följa med över till Malmö för att hjälpa med väskor, barn och barnvagn. 

Pappa Ulf var aldrig bra på att höra av sig. Mamma brukade ringa honom och klargöra att det var dags att prata med sin dotter. Det var mamma som ringde honom när jag fyllde år, så att han kunde gratulera mig.

Jag har definitivt ärvt det där. Det tankspridda och glömska.

För, att han inte ringde berodde inte på att han inte älskade mig. DET vet jag med säkerhet.

Det är bara helt enkelt pappa i ett nötskal.

Efter att jag själv blivit äldre och sedan vuxen, har jag varit lika dålig på att ringa honom. Det betyder inte att kärleken inte finns.

När vi väl ses, är det bara fantastiskt. Det är det som räknas.

Han har min svarta humor, men det lär ju vara så att det är jag som har hans...

Vi har alltid haft roligt ihop när vi pratat och jag har alltid känt att jag kan vara helt mig själv med honom. Till exempel berättade jag för pappa att jag börjat snusa, men inte för mamma...

Mina fyra barn älskar sin morfar. Konstigt nog, med tanke på hur långt bort han bor och att vi bara åkt dit en gång om året; vår sommarlovsresa. Men de ÄLSKAR honom och de ÄLSKAR hans lägenhet?!? Det är så roligt, för barn är normer inte aktuella och de kan verkligen uppskatta saker vi vuxna anser oss för goda för. De tycker att den är mysig och att det verkligen känns som att man är utomlands. De älskar till och med doften av rök, för "ååhhh det luktar som hemma hos morfar!".

Mina tre yngre barn med sin älskade morfar, på Ströget.

Pappa fanns där för mig när jag blev ensamstående gravid med och sedan ensamstående mamma till Noah. 

Han hade sina problem, men han fanns alltid där. 

Hans problem bestod i att vara alkoholist. Det var inte förrän jag flyttade ner till honom i Köpenhamn som jag insåg att han var alkoholist. 

Eftersom jag växt upp med en sådan, i form av pappa Toivo, såg jag det direkt.

Tyvärr var jag själv i så dåligt skick efter mammas självmord, att jag inte kunde engagera mig i det.

Long story short; Noah föddes, de hade en fantastisk relation, som fortsatte efter att jag flyttat tillbaka till Sverige. Noahs morfar bodde hos oss långa perioder i sträck, flera gånger, samt hämtade och lämnade sin dotterson per tåg senare i Noahs liv.

Men så en dag när jag ringde min pappa, lät han jättekonstig. Jag fick liksom ingen kontakt med honom.

Jag ringde ambulans (ringde från Sverige till 112 i Danmark) och åkte ner till Köpenhamn. Pappa var då inlagd på en låst avdelning på akutpsyk. Han var ordentligt deprimerad, undernärd med mera.

Vårt samtal då kommer jag aldrig att glömma.

För första gången hörde jag min pappa säga att han älskar mig. Jag sade det tillbaka till honom, många gånger. För första gången bröt min pappa ihop och grät, över att han varit så dålig på att höra av sig och "varit en dålig pappa" (det höll jag INTE med om). För första gången pratade vi brutalt ärligt och innerligt om känslor och tankar, både om varandra, mamma, min uppväxt och hans liv. 

Om jag inte visste det innan, så vet jag sedan dess hur mycket han älskar mig. Och han vet definitivt hur mycket jag älskar honom.

Pappa lärde mig älska schack. Pappa lärde mig tennis. Pappa lärde mig att man ska skita i vad andra tycker om en. Se ut som du vill och gör det du vill.

Pappa lärde mig att man kan vara spontan och plötsligt åka till Saudi Arabien och jobba (oj,vilka spontana beslut jag tagit i viktiga frågor), att svart humor är the shit, att man inte behöver förställa sig och prata barnspråk med barn för att de ska gilla en, att man kan vara extremt god vän med sitt ex OCH exets nya man (pappa Ulf och pappa Toivo var goda vänner och Ulf kom ofta och hälsade på mig hemma hos mamma och Toivo). 

Vem har en så cool pappa att han tar med en till Christiania för att man som nybliven vuxen är nyfiken, eller, när man är vuxen, visar vart den bästa svartklubben finns där man kan röka hasch? LOL! Ja, pappa är udda. Annorlunda. Avslappnad. Och så jäkla skön, intelligent och tänkande. Men trots det hamnade han så pass "vid sidan av" i livet att den från början svaga kurvan bort från linjen, hela tiden ökade. 

Jag, pappa, Noah och lilla Gabriella i vagnen, i Puerto Banus, Spanien. Samma näsor, samma axlar   

Pappa hade såklart vänner, men genom åren har de gått bort, en efter en. Den sista var min äldsta son Noahs farmor. Ann. 

Ann och hennes sambo Flemming var min pappas enda kvarvarande vänner, tills hon dog och Flemming då "försvann". Sedan dess, och Ann dog 2010, har pappa varit så enormt ensam. Men alltid vägrat att ge upp sitt Köpenhamn för att flytta till mig och sina barnbarn.

Jag förstår det.

Hela hösten har han varit dålig. Men inget konstigt med det; pappa har varit "dålig" i ett antal år, i form av att dagsformen varierat, med ont i ben, problem med prostatan, hosta etc. Vissa dagar har det varit bättre, vissa dagar har det varit sämre.

Min pappa har alltid varit väldigt aktiv, gått och cyklat mycket. När han inte längre kan ta sig runt som han vill, så minskar så klart livslusten.

Senast jag ringde honom, innan han hamnade på sjukhuset, sade han inget annat än det vanliga; "det är sådär, värre vissa dagar, bättre andra, men jo, det är inte så bra". Jag var så klart inte glad över det, men det var "det vanliga". 

Några dagar gick sedan samtalet, när jag kom på att jag inte berättat att jag bytt tillbaka till mitt flicknamn, dvs hans efternamn - Lord. Skulle ringa honom på kvällen men under dagen kom ett sms från en av mina danska kusiner. 

Pappa är inlagd och jättesjuk....

Så här ser min pappa ut, always and forever   

Han låg inne på IVA i cirka en vecka. Min äldsta farbror Kent hade hittat honom i lägenheten i extremt dåligt skick, varpå han genast ringde amulans. Det visade sig att han hade lunginflammation och blodförgiftning (för att han gått med lunginflammation för länge....). Det var illa, men så blev det bättre. Vi var alla glada och lättade; jag, hans två bröder, mina barn och min sambo Jörgen.

Men så blev det plötsligt sämre. 

Så illa, att man klockan fem en tidig morgon var tvungen att sätta honom i respirator.

Efter det var det kört.

Hans 79-åriga kropp orkade inte kämpa mer. 

Men sista gången vi kom ner; jag, min sambo Jörgen, pappas barnbarn Gabriella, så var han medveten!

De timmarna med min pappa är de viktigaste jag någonsin har haft. 

Pappa, jag älskar dig så mycket. Jag vet att du inte skulle leva för evigt, men jag är bara 46 år. Kan man inte få ha sin pappa kvar tills man är åtminstone 55 - 60 år?

Livet. Det tar och det ger. Man föds och man dör..

Det var pappas tur att få somna in. 

Sov  i ro, älskade pappa Ulf.

Häromveckan ifrågasatte min äldsta son varför jag haft "så många" pojkvänner. Dels är han ung; fyller snart 18 år, dels är han högfungerande autist och därför i vissa lägen lite fyrkantig. Saker är ofta svarta och vita. 

Jag försökte förklara livet för honom, lite snabbt.   

För en del unga människor och för människor med vissa diagnoser, ter sig livet så enkelt. Man blir kär, man blir ihop, man är tillsammans. Sedan dör man.

Tänk om det faktiskt var så! Det vore ju fantastiskt. 

Jag hade så många principer och saker jag "bara visste" när jag var yngre. Men livet gjorde att jag klev ner från mina höga hästar. Att jag tvingades inse att allt inte alltid är så enkelt. Det finns även många "äldre" (dvs 30+) som fortfarande tror att livet är svart eller vitt. Det är de som har levt i en så kallad skyddad verkstad hela sina liv. Jag tycker kanske inte direkt synd om dem, men oj vad de har missat mycket!

Nu har jag just fyllt 45 år och jag vet med 100 % säkerhet att jag har träffat min absoluta själsfrände. Min livskamrat. 

45 år. Så lång tid tog det. 

Hade jag vetat det som fjortonåring, när jag var helt galet kär i killen i 8A, eller som sjuttonåring när jag faktiskt fick min första riktiga pojkvän, som jag drömde om resten av livet med (giftermål, barn, hus...) - då hade jag kanske gett upp och bara lagt mig ner i väntan på döden. 

En del tror att de lyckas ganska snabbt. T ex min älskade själsfrände. Han träffade sin fru (nu exfru) när han var femton år och hon var fjorton år.

Sedan har vi mina exsvärföräldrar, som fortfarande håller varandra i handen när de är ute och går och som har levt med varandra sedan 1960-talet och fortfarande verkligen utstrålar kärlek till varandra. 

En del lyckas. En del försöker, länge, på grund av gemensamma barn/gemensamt boende/gemensam ekonomi/rädslan för att aldrig hitta någon annan och behöva leva ensam. 

Poängen är att alla människor längtar efter den där personen, den som är en själsfrände, som är den som förstår en bättre än någon annan och som man kan vara sig själv med, fullständigt. Alla vi människor längar efter att få älska och att få vara älskade. 

I sökandet efter detta är det inte så konstigt om många, inklusive jag själv stöter på minor och "falska själsfränder". Man vill så gärna. Man tror, man hoppas. Man försöker! Man intalar sig själv att det man hittat är riktigt bra, jämfört med de tidigare erfarenheterna. Ju yngre, desto färre sådana. 

Ofta är ett förhållande såååå bra i början. Så klart. Nyförälskelse etc. Så börjar man lära känna varandra. Eller något händer som visar en persons sämre sidor. Eller så kommer det första bråket och då visar det sig att man absolut inte kan "bråka ihop". Eller så inser man, när den första förälskelsen (och den fysiska attraktionen börjat lugna sig) att det inte fanns mer djup.

Själv har jag vid flera tillfällen verkligen varit säker på att den jag träffar är "Mr Right". Jag har gift mig med den person som allt var bättre med än med någon annan. Jag var 32 år när jag stod vid altaret. Efter några år var allt  - verkligen ALLT - sämre än med någon annan, någonsin. Livet kan spela spratt. Livet kan ta andra vägar. Ibland ångrar man sina val, men då är det läge att minnas att man gjorde de valen utifrån vad man visste just då!

Jag var tvungen att kyssa många grodor innan jag hittade min prins... men jag inser hur mycket livserfarenhet det har gett mig. Att jag aldrig kommer bli en av dem som dömer andra för att jag själv levt i en skyddad verkstad med samma partner sedan ungdomen. Jag har förståelse för människor vars livsöden verkar röriga. Jag dömer ingen som gör slut eller skiljer sig, oavsett om de har barn eller inte. Framför allt dömer jag inte någon för att ett förhållande höll bara en kort tid. 

Ingen föds och växer upp som barn och tonåring med tanken "jag ska ha så många kärlekspartners som möjligt och gå in och ut i förhållanden tills jag är femtio år". För en del lyckas det att hitta rätt, tidigt. För oss andra tar det lite längre tid men ingen är mindre värd på något sätt oavsett. 

När jag dör, gör jag det med en massa erfarenheter, minnen, upplevelser, vetskapen om att jag levt livet ordentligt utan att vara rädd för att kasta bort det som är dåligt oavsett omgivningens åsikter. Och med vetskapen om att jag träffade min själsfrände till sist. 

Det slår aldrig fel.

Så fort man är riktigt skönt bajsnödig, sådär så man faktiskt ser fram emot att sätta sig på toaletten, ja då hinner man inte mer än börja förrän nästa person knackar desperat på dörren. 

"Mamma jag måste kissa!"

Det spelar ingen roll om toaletten stått oanvänd i timmar. När någon väl behöver använda den, startar det en kedja av kiss- och bajsnödighet där så många som möjligt behöver använda just toaletten så fort som möjligt. 

Livet med EN toalett i en familj på sex personer är inte lätt...

Vi har även autisten som inte har koll på det där med andras behov och lämpliga tidpunkter. Han får, av outgrundlig, obegriplig anledning, ofta för sig att han måste duscha på JUST PRECIS de tider vi andra verkligen använder badrummet. 

Han har ett oerhört stort behov av kroppslig hygien mellan 08:00 och 08:30, då resten av barnaskaran på tre behöver borsta tänder, borsta hår, kissa, sminka sig, hämta strumpor (ja, alla har sina strumpor i badrummet. Fråga inte). Får han inte duscha då, måste han duscha vid 20:00. Dvs när alla de andra tre barnen ska borsta tänderna innan de går och lägger sig och läser. Det slår sällan fel.

Det är samma princip som gäller mammor. En mamma kan inte gå till toaletten utan att barnen, som dittills varit tysta, lugna, lyckliga och harmoniska utan några som helst problem i livet, plötsligt börjar skrika och bråka med varandra/behöver tröst/måste berätta något helt sjukt viktigt/börjar gråta av random anledning. .

Toaletter är helt enkelt magiska. På ett dåligt sätt 

Sitter och slår ihjäl tid med att läsa gamla inlägg här. Vad hände? När slutade jag blogga? Fasen vad mycket åsikter och saker att skriva om jag hade! Och massa humor! Å nu ba´ ameh ja asså ha´nte tid va, typ att ja typ tappa la fantasin eller nått! 

Eller som Pölsa skulle ha uttryckt det: jävla oflyt! 

Eller jävla flyt, beroende på hur man ser det. Det är lätt att i efterhand se att blogginläggsfrekvensen går nedåt i samma takt som mitt irl-liv går uppåt. Som närmast ensamstående mamma (gift fast med en osynlig man som jobbar jämt), konstant hemma, utan att träffa andra vuxna särskilt ofta, blev bloggandet en livlina.

Så; ju mer liv, ju mindre blogg.

Häromdagen slog det mig. Jag var rätt jäkla trött på jobbet. Nästan på gränsen till att kasta jobbdatorn i golvet, stolpa in till chefen och be honom dra åt... och sedan åka hem. Hem till mitt just nu barnfria hem (bortsett från autist-tonåringen då). Dvs mitt lugna, tysta hem där tre katter väntar. I det jättestorna, idylliska huset på landet vid skogskanten.

Plötsligt slog det mig.

Jäklar, vilket fantastiskt liv jag har!

Jäklar, vad många saker jag har nu, som jag inte hade drömt om för inte alls många år sedan. 

Jäklar, vad jag glömmer bort hur mitt liv faktiskt såg ut. Hur tacksam och glad jag borde vara, varje dag, för allt fantastiskt jag har nu!

En gång i tiden tyckte min mamma att det var en bra idé att sluta leva. Det satte igång en kedja av händelser i MITT liv. En av konsekvenserna var att jag, en gång i tiden,  bodde med min nyfödda son på ett hem för ensamstående mödrar, mitt i Köpenhamn. När jag tittade ut genom fönstren såg jag enbart andra husväggar...  Kämpade med sonens pappa som ville dyka upp och härja. Kämpade för varenda liten krona jag kunde få i socialbidrag. Kämpade för att pengarna skulle räcka så att jag slapp GÅ med barnvagnen in till stan när det regnade - buss är mycket trevligare då. Kämpade. 

Överlevde. Lyckades ta mig tillbaka till Sverige, fick ett jättebra jobb, hade det bra! Sedan träffade jag mannen jag gifte mig med. Det slutade med att jag var hemma med fyra barn i många år. Mest på grund av äldsta sonens diagnoser. Pratade ihjäl ICA-kassörskorna för att jag var så avskuren från all vuxenkommunikation.

Gift med någon jag egentligen inte passade ihop med, med allt vad det innebär i form av ensamhet i tvåsamhet etc. 

Idag lever jag den dröm som jag trodde aldrig kunde bli verklighet. 

Jag har ett fantastiskt stimulerande arbete SAMTIDIGT som jag kan ha mina barn. OCH vara barnfri varannan vecka! Jag har träffat min själsfrände, mannen med stort M som jag inte ens trodde fanns. 

Jag bor i ett underbart hus på landet, inte i en liten lägenhet mitt i en stad mittemot en bordell. Eller i en förort full av kriminalitet strax utanför en stad. 

Jag har djur. Till skillnad från när jag var gift med en allergiker och det var en omöjlighet.

Jag har ett underbart liv!

Det är lätt att glömma. Det är lätt att ta för givet!

Jag tror helt och fullt på att alla människor vi möter, som vi säger mer än "hej" till (tänk ICA-kassörskan), har en roll att spela i våra liv. En mening. Något att lära oss. 

Det villl säga; inga förhållanden är bortkastade. Vare sig kärleks- eller vänskapsförhållanden, hur dåligt de än fick oss att må under tiden!

För tre år sedan, när jag träffade en fantastisk man, trodde jag att det inte kunde bli bättre. Så många av "rutorna" var ikryssade; varav flera saker var sådant som jag aldrig tidigare haft i ett förhållande. Att det var i kombination med väldigt mycket negativt, det fick jag väl ta, tyckte jag. Det var värt det. Det var ju så bra på andra sätt. 

Under de här tre åren har jag förändras väldigt mycket till det bättre, tack vare "mr T"! Utan honom hade jag inte alls hittat tillbaka till mitt gamla jag på samma sätt, eller tagit mig ur ett gravt sockerberoende, eller lyckats med en massa mål jag aldrig tidigare nått. Å andra sidan förändrades jag också till det sämre. Till en person vars självkänsla sjönk, bit för bit, som levde på ett slags minfält av att aldrig riktigt veta när det skulle "smälla" (inte fysiskt) nästa gång och som alltid någonstans undrade exakt hur lång tid det var kvar tills han tröttnade på mig och började smygdejta andra (via nätet, inte irl).

Han och jag lärde varandra mycket. Under de senaste tre åren förändrades vi båda otroligt mycket till det bättre! Det sista året var bra, riktigt bra med våra mått mätt. Problemet var att ett skrynklat papper aldrig kan bli alldeles slätt igen, att sår blir ärr och att ett förlorat förtroende är svårt att få tillbaka. Men oj, vad jag har lärt mig mycket om mig själv av både det positiva och det negativa! Kanske framför allt det senare. Jag vet numera ganska precist var mina svaga sidor finns och vad jag måste passa mig för. Vad jag måste jobba ännu mer med. Jag ångrar inte alls att jag valde att stanna med T i tre år. Min viktigaste lärdom är att min uppväxt har gjort att jag faktiskt har ett behov av så kallade draman. Av de kickar man får, må så vara att de är negativa, av den slags händelser. 

Det var inte lätt att avsluta förhållandet. Alls. Dels tycker jag självklart otroligt mycket om honom eftersom han ÄR en underbar person på många sätt. Dels var det det där med att behöva "kickarna".... men framför allt var det som ett beroende. 

Men till sist klarade jag av det. På ett kanske inte så snyggt sätt, men jag klarade av det.

Och när jag äntligen gjorde det, svarade "universum" direkt! När jag äntligen insåg, fullständigt, när jag verkligen fullständigt kände mig "klar" - då hände det. Det där som jag haft en bild av i så många år. Det som jag längtat efter, som jag skapat bilder av i huvudet men inte egentligen trodde fanns för mig på riktigt. 

Själsfränden med stort S dök upp. 

"Det enda sättet att få det du verkligen vill ha, är att släppa taget om det du inte vill ha" - en text som jag hade som bakgrundsbild på Facebook. Som jag skrev själv på en bild jag tagit, och lade upp efter en av alla de draman som vi hade. Jag hade den som bakgrundsbild för att peppa mig själv, stärka mig själv till att klara av att göra mig fri från det som visserligen också var bra, men i grunden så förödande för min personlighet. Det tog två år till men så fort jag faktikst gjorde mig fri; mentalt, känslomässigt, från det jag inte ville ha egentligen - så fick jag det jag ville ha! 

Livet är en kedja av händelser och varje länk behövs. 

J, du är min livslänk. Du är min spegelbild utan att förta attraktionen. Du är min själsfrände, slutmålet och anledningen till alla mina livsläxor. Jag lärde mig dem för att vara mitt bästa jag tillsammans med dig och för att kunna ge dig det du behöver!    

Nu måste jag bara! Jag står inte uuuuuuuuuuut längre om jag inte får göra det.

Kommentera Gilmore Girls, alltså.

Jag vet, det är en gammal serie. Följde den lite sporadiskt för många år sedan, i början på 2000-talet. Tyckte den var bra, men uppenbarligen inte tillräckligt bra för att riktigt fastna. Eller så berodde det på att jag själv var en Lorelai; ensamstående mamma med litet barn som krävde en massa uppmärksamhet och tid, även när just Gilmore Girls visades på TV. Det här var ju innan det fanns Netflix och play-kanaler...

Men jag hade inte glömt serien och bestämde mig för att ge den en andra chans. Se den från början, nu när jag har Netflix och kan titta hur mycket jag vill när jag vill (bortsett från att jag ibland måste mata mina fyra barn).

Jo, den är som jag minns den.

Men den är också väldigt mycket mer irriterande än jag minns den!

1) Vad är det med Lorelai?!? Kan man bli mer självupptagen? Av alla konversationer hon har med Luke, handlar 99% om henne själv. Hon frågar extremt sällan hur det är med honom. Vilken självcentrerad bitch! Svadan orkar jag knappt nämna men jag gör den ändå. Ja, hon är rolig, ganska ofta. Men lika ofta är det tröttsamt att hon HELA TIDEN ska vara rolig! Slappna av, mänscha!

2) Rory. Vad är det med henne? Hur blir man så overkligt änglalikt perfekt? Inte genom att ha ovan nämnda självcentrerade tonårsmorsa i alla fall! Väldigt orealistiskt. Vid det här laget (så långt i mitt catching upande som jag kommit) har hon börjat på Yale, men har hon sex? Nej. Hon är ju RORY ffs. Det verkar vara samma sak som att vara Maria, Jesus moder. Seriöst.

3) Luke, get a grip. VEM trånar och längtar i så många år efter en person?!? Vem har sådant tålamod och ett så härdat hjärta? INGEN! Han sade det själv. Ja, inte karaktären Luke, men Scott Patterson som spelar Luke. Även han ifrågasatte att det hölls ut så länge i väntan på den underbara (never mind att hon bara tänker på sig själv och pratar konstant) Lorelai. I övrigt älskar jag Luke. Om jag gifter mig igen så är det med en sådan bitter, cynisk, sarkastisk och ironisk man.

4) Stars Hollow. Hallå? Verkligheten anropar. Snacka om alldeles för uppenbart påhittad stad. Det må vara gulligt och pittoreskt och allt det där, men det är alldeles för verklighetsfrämmande. För lite trovärdighet är aldrig roligt. Någon måtta får det vara.

5) Kirk, du har uppenbarligen Asbergers men ändå ska alla driva med dig. Inte kul.

6) Miss Patty. Kom igen. Ta bort. Remove. Delete.

7) Lane. Vi gillar Lane, men det är fullständigt surrealistiskt att hon inte klarar av att säga ifrån till sin stränga mamma långt tidigare än hon gör. Fastän hon inte gör det; hon blev liksom påkommen och utkörd. Nej, inte heller särskilt realistiskt. Lane är cool. Allt annat i hennes karaktär pekar på att hon skulle kunna ha faceat sin Hitlerkopia till förälder men nicht, nada, nothing.

8) Jess. Snacka om överdrivet "cool" karaktär, med alla tillbehör inklusive läderjacka i Grease-stil och gammal bil. Och så är han SJÄLVKLART  "den tysta, missförstådda typen". Klyschigt!

9) Paris. Stackars tjej, hon ville egentligen spela Rory. Men manusförfattarna gillade hennes personlighet så mycket att de specialskrev en roll till henne  - en psykopatisk argbigga. Smickrande. Not. Återigen en väldigt överdriven karaktär som man (läs jag) vill spy på. Det FINNS INGA som Paris! Det finns INGEN som kan stå framför sin rumskompis och fullkomligen vräka ur sig förolämpningar på det sättet utan att få en käftsmäll. Som karaktär är hon inte fascinerande alls. Bara otrevlig och dryg.

10) Sookie. Jag älskar Melissa McCarhy!!! ÄLSKAR! Men Sookie....... snälla döda mig!

Var ska jag ens börja... ja, hon fick ett barn. ETT. Tydligen ska hon porträtteras som förstagångsföräldern deluxe. Allt som jag avskyr. Det föds liksom femtioelva barn per minut på jorden, men HENNES barn är ju helt enastående, fantastisk och ett mirakel................

Förvirringen. Inte charmig. Kanske lite, i början. Vid det här laget (säsong 4) bara jävligt irriterande. Ingen är SÅ lost. Skärp dig, kvinna!

11) Christopher och hans nya tjej Sherry (eller hur det nu stavas). Jag blir sur bara jag ser dem. Båda eller var för sig. Den storylinen är hemsk. Vilket egoistiskt svin och vilken blåst brud! Sorry Mädchen Amick. Jag älskade dig i Twin Peaks. Och på tal om underbara Twin Peaks så är även Sherily Fenn (Faint! Tillbe!) med i några avsnitt. Sådant gör serien värd att se. Lika roligt när Sebastian Bach dyker upp som överårig gitarrist i tonårsbandet. LOL!

Från vänster: Den irriterande Christopher.   Luke the almighty.  Supercoole Grease-Jess och Dean, som gav den tråkigt rejäla killen ett ansikte.

12) Inget. Jag går över på det jag faktiskt tycker om...

Jag älskar Emily. Jag vill vara Emily. Hon äger! Blicken, rösten, tonfallet.

Jag älskar väntan på att Luke och Lorelai ska bli ihop (jag veeeet att de gör slut sedan, ok?).

Jag älskar tanken på att Rory någon gång efter seriens slut gör slut med Logan, träffar en riktig man och blir ett stort fan av S/M, droger, alkohol och tatueringar.

Jag älskar seriens skapare Amy Sherman-Palladino.

Over and out.

Flyktingkatastrofer och svält i all ära, men nu ska det handla om ett riktigt problem. Ett allvarligt sådant. Nämligen selfieholics.

I början var de inte så många, inte i min feed i alla fall. Men visst, jag är över 40 år så den här företeelsen har säkert exploderat för länge sedan, utan att jag märkt det. Men nu börjar det till och med bli jobbigt för mig... Facebooks startsida fylls mer och mer av dessa selfies. Det är både irriterande och fascinerande.

Missförstå mig rätt - jag syftar inte på alla former av självporträtt. Det är väl helt okej att ta en selfie ibland, och lägga upp den. Det känns inte helt osunt. De flesta gör det, så även jag.

Jag syftar på när en och samma person lägger upp minst tre bilder på sig själv, varenda dag, sju dagar i veckan. Samtidigt som denna person försöker låtsas som att det inte alls handlar om ett sjukligt bekräftelsebehov eller patetiskt låg självkänsla.

T ex bilden på sig själv i perfekt ljus mot en dörr: "Har fått resultatet från senaste provet, det gick bra!" Några timmar senare: En bild på samma person, även nu i perfekt ljus och med perfekt lagd makeup. "Älskar verkligen min familj". Och så vidare, och så vidare. Från morgon till kväll. Ibland med text, ibland utan. Oavsett vilket ramlar självklart gillandena in. Det är ju en selfie, och då ska man gilla, oavsett. Oavsett om man just gillat tre andra foton av samma person från samma dag. Tagna i exakt samma vinkel med exakt samma ansiktsuttryck, bara olika bakgrund.

Bekräfta mig! Gilla mig! Älska mig! Säg att jag är snygg! Hålet är bottenlöst, kan aldrig fyllas.

Det som är fascinerande, är att de inte förstår hur extremt oattraktivt det är med låg självkänsla. Spelar ingen roll hur snyggt sminket är lagt, hur perfekt ljuset är, hur bra kläderna matchar och filtret funkar. Inget kan dölja det patetiska. Det lyser igenom, alltid. Därför blir effekten av ännu en selfie tvärtom. Istället för att framstå som attraktiv, blir personen det precis omvända.

Åtminstone för mig.

Men med tanke på hur många som gillar och följer dessa bekräftelseholister och hur många som själva är det, är jag kanske lite ovanlig. Väldigt många verkar tända på osäkerhet. Det i sig får varningsklockor att ringa! Vart är vi på väg när så många (oftast yngre) människor har så låg självkänsla?

Är jag smart?
Tja. På vissa sätt - ja. På andra sätt helt klart nej.

Det finns nio olika typer av intelligens. Minst. Men bara några få av dem "räknas".
Det är synd. I varje fall för oss som inte besitter den logisk-matematiska typen av intelligens. Vi som är smarta fast på andra sätt än dem som samhället räknar som certifierade. Dvs IQ.

Personligen har jag hellre en hög lingvistisk, social- och självkännedomintelligens än hög IQ. Hur jobbigt det än är att hamna i diskussions-clinch med hårda, kalla IQ-personer. De må vinna diskussionen, men de vinner inte i livets långa lopp.

Kan man blanda blått och rött? Enligt internet tvistar de lärde om det. Eller, nåja - "lärde" kanske var att ta i. Den googling jag nyss gjorde fick mest upp åsikter från mangrisiga män som tyckte att det inte spelade någon roll vilken politisk färg deras flickvän hade, var den fel var det ju bara att hjärntvätta lite. "De kommunistbrudar och miljömuppar jag har haft har varit liberaler när jag gjort slut".

Andra säger sig omöjligt kunna ha en partner med annan färg. Det skulle vara att förnedra sig själv. Ha sex med någon vars åsikter man föraktar - nej usch! Rena prostitutionen!

Som alltid går åsikterna brett isär. Precis som i politiken alltså...

Men i ett förhållande blir det så mycket mer än ren sakpolitik. Hur man röstar säger ganska mycket om värderingar i stort. Om synen på människor och mänskligheten. Om det är egoism eller solidaritet som är viktigast. Värdet hos andra människor - är alla lika värda eller finns det en skala? Nu när tiggarna fullkomligen svämmar över på gatorna, blir det extra tydligt vilken människosyn man har. Hur känner du inför tiggaren utanför Ica? Känner du förståelse, empati, medkänsla? Eller irritarion, ilska och fientlighet? Ska den överfulla flyktingbussen få stanna i ditt samhälle eller vill du att den åker vidare? Ska vi hjälpa dem på plats istället? Sådana saker har kommit till vår dörr, finns framför våra näsor och tydliggör vad vi tycker och tänker. När den ena står i källaren och samlar ihop kläder och leksaker att skänka till flyktingförläggningen i närheten, medan den andra håller på att krypa ur skinnet för att de kommit hit och sitter vid köksbordet och författar en arg insändare till lokaltidningen - hur blir stämningen därhemma då?

Hur funkar det när man sitter och skummar igenom dagens SvD och vräker ur sig en irriterad kommentar om det senaste idiotiska utspelet från sittande regering - och ens stora kärlek brinner för just den regeringens visioner? Kan man ens gå till barnens utveclingssamtal tillsammans, om man ser totalt olika på skolans roll, lärarnas uppgifter och skolmiljön? Jag menar, de som tycker att Jan Björklund gör under för skolan har ju en helt annan syn på hur det ska vara, än de som tycker att han är helt fel ute och borde isoleras på en öde ö innan han förstör fler barn för resten av livet. Och det måste ju smitta av på hur man ser på sina egna barn och deras skolgång. Hur nöjd eller missnöjd man är med deras skola, hur man tycker att lärarna ska bete sig, hur man tycker att lektionerna ska gå till. Ska det vara disciplin, raka led och samma metoder för alla, eller ska barnen undervisas på udda platser, sittandes på kuddar och helt individanpassat?

Själv var jag en gång i tiden sambo med en Moderat. Vi bodde i Djursholm i flera år. Varje morgon tog jag tuben till Hornstull och gick resten av vägen till Långholmen där jag pluggade fack och politik på en väldigt röd LO-skola. (Om det regnade lånade jag ibland min svärmors stora parably. Vitt med stora, blå M på. Av den enkla anlendingen att fanatiker av alla slag irriterar mig. Även de som röstar som jag. Lite humor och självdistans, tack!)

Sedan gifte jag mig och skaffade barn med en Folkpartist.  Så jo, personligen tror jag att man kan ha ett förhållande även om man röstar på olika färger -  så länge det  inte är två extremer som möts. Gudrun Schyman och Carl Bildt skulle nog få svårt att respektera varandras olika åsikter om de mot förmodan skulle kära ner sig i varandra och mina mörkrödaste vänner skulle aldrig ens tänka tanken att bli ihop med någon som var det minsta lilla ljusblå.

Men visst kräver det ändå mer än att leva med någon som är exakt likadan som en själv, även om man inte är "extrem". Och det kräver att man inte föraktar den andres sätt att se på saker och ting hur olikt det än är ens eget, hur fel man än tycker att den andre har.  För då blir det kanske, som någon skrev, lite svårt med sexlivet - för att inte tala om den egna självrespekten.

   Carl <3 Gudrun = Sant?

Trädgårdsarbete. Så inte min grej. Har varken intresset, tiden eller talangen. Eller tiden. Sade jag intresset? Glömde kunskaperna. De finns inte.

Men jag måste ju, jag är ju gudbevars vuxen. Tror jag. Visst är man vuxen när man är 42 år? Jag tror det. Det verkar så.

Om det var bara min egen trädgård skulle den gladeligen få växa igen. En klippt gräsmatta och lite krukor på stenbelagda rabatter är the shit.

Fast nu är det ju inte bara min trädgård. Nog för att jag betalar för den, men den är ju alltså också min hyresvärds - och det börjar verkligen bli pinsamt när jag träffar dem. Mina hyresvärdar alltså. Ett äldre lantbrukarpar med perfekt trädgård, perfekt park och tja, ni fattar. De har både tiden, intresset och kunskaperna. Samt fem anställda karlar som gör jobbet...

Det var fint ganska länge efter att jag flyttade hit. Saker och ting skötte sig själva. Lite ogräs men inte så det störde. Men efter några år av totalt icke-existerande skötsel (hallå jag hade en treåring, en fyraåring, en sexåring och en tioåring när jag flyttade hit - tid? Vad var det?), började det verkligen förfalla. För några år sedan tog jag tag i det och spenderade många timmar under sommaren med att få bort ogräs och göra fint. Det höll sig... inte länge. Jag har verkligen fattat hur snabbt ogräs växer upp igen! Året efter hade jag återigen inte tid med trädgården och nu, nu är den en katastrof. Var en katastrof i alla fall, tills jag gick igång med motoriserade redskap i somras och mosade ner en hel massa. Och täckte rabatter med duk och rev upp saker som skulle bort och i största allmänhet gjorde det största trädgårdsjobb jag någonsin gjort. Två månader senare ser det ut som trädgården Gud glömde igen. Så otrolig otacksamt!

Så jag bestämde mig för att totalt täcka över skiten. No more miss nice trädgårdsgirl.

Köpte täckduk och täckbark - fem påsar av det sistnämnda. De räckte bara till en ynka "fyrkant" på framsidan!?! Med tanke på hur mycket som är kvar att täcka för att det inte ska bli tre meter höga ogräshav nästa sommar, så lär jag behöva spendera all min inkomst på täckduk och täckbark.

Den lilla fyrkanten tog flera timmar att återigen gräva upp, jämna till och täcka över. Den var jättefin i somras. Inte ett ogräs, prydligt, snyggt. I oktober såg den ut som om jag aldrig rört den....

      "Den lilla fyrkanten" vid ingången, som var riktigt fin efter förra omgången. Men i triangeln i nedre delen av fotot var det ett tjockt lager småsten och alldeles ogräsfritt när jag flyttade in...

Täckduk. Jättesmart att göra det här en dag när det blåser så inåt h......e. Den blåste åt alla håll. Men räckte åtminstone, finns fortfarande kvar av den på rullen.  Tur det eftersom den här lilla ytan bara är början på allt som ska täckas över.

FEM påsar täckbark trodde jag skulle både räcka och bli över för den här lilla ytan. Ack så fel jag hade!

Bara Kirskålen tog en halvtimme att gräva upp. Jag hade ju hellre spelat Gears of War eller tömt diskmaskinen eller putsat fönster (det näst värsta jag vet)...

Gud, ge mig en rymlig sexrumslägenhet med stor betongbalkong!! Amen.

Tittar på en film med Robert Downey Jr och Robert Duvall. Robert är sonen, Robert D är pappan. En domare som plötsligt står inför mordanklagelse och måste ta hjälp av den avskydde advokatsonen Downey Jr.

Filmen är inte slut än, ändå har jag redan gråtit flera gånger och väljer nu att blogga medan filmen fortsätter framför mig....

Det är en riktigt bra film, make no mistakes. Men den väcker känslor. Det börjar med att advokatsonens (Downey Jr) mamma dör. Alltså den hemska pappans (Duvall) fru. Sedan visar det sig att pappa Duvall har cancer.

Downey smeker sin döda mammas händer. Precis som jag. Precis som jag höll min mammas iskalla händer och tänkte på allt de där händerna gjort i livet. Min mammas händer; slitna. Ärrade. Ett finger som var stelt efter att hon satt upp taggtråd och fått ett sår som blev infekterat. Händerna som smekt och tröstat mig. Mina syskon. Brett smörgåsar. Packat skolväskor. Stoppat om.

Den avskydde pappan..... Facebook har börjat skicka minnen. Jag får upp inlägg efter inlägg som min styvpappa kommenterat.. Får upp saker han skrivit i min status. Inget av det har jag ens kommenterat. Trots att han sökt kontakt och trots att han gång på gång berättat om sin cancer och vad som hände i behandlingen av den. Men jag kommenterade aldrig. Ibland hade jag "gillat" - that's it.

Han dog. Precis som mamma, 1997. Han dog hösten 2013. Jag får upp hans kommentarer nu och ångrar så mycket att jag aldrig svarade. Att jag fortsatte vara arg och bitter. Man tror att man har tid på sig...

Om det är något jag trodde jag lärt mig av mammas död, när jag var 24 år, så var det just det; att inte ta tiden med de älskade för given hur arg jag än är.
Men jag hade inte lärt mig det. Jag trodde jag hade mer tid på mig med min "pappa" (han var min pappa från jag var två år - han fanns där i min vardag till skillnad från min biologiska pappa så han är helt klart värd epitetet!), men det hade jag inte.

Så jag sitter och gråter till en Hollywoodfilm och undrar hur mycket det ska till innan jag lär mig, medan Facebook fortsätter servera mig bevis på mitt misslyckande.

Karate. Kanske inte min grej - om ens grej är att göra saker man redan har fallenhet för. Jag har inte fallenhet för koordination och kroppsminne. Visa mig en rörelse och jag kan INTE härma den exakt efteråt. Och jag måste göra den cirka 30 gånger innan jag minns den längre än fem minuter efteråt. Å andra sidan är det ju bra att träna just de bitarna man inte är bra på. Mitt fysiska minne kommer förmodligen bli jättemycket bättre. Det kanske kommer ta extra lång tid för mig att komma dit, men bättre sent än aldrig. Hjärnträning lär i alla fall inte skada så här i medelåldern. Vem vet, karate kanske kan bota min redan annalkande alzheimers.

Det är jag och Chuck, asså...

Men det jag vill åt mer än något annat är själva träningen för muskler och kondition - svetten rinner och stänker hej vilt, hela kroppen får sig en omgång. Så även hjärnan, hjärtat och lungorna. Måste säga att det är en otroligt allsidig och effektiv träning! Det näst mest intressanta är självförsvarsdelen. Inte helt dumt att kunna slå tillbaka mot de våldsamma gangsters som det vimlar av i samhället där jag bor. Det är ju en övning i överlevnad bara att ta sig in på lokala ICA.

KIAI!

Att man måste vara tydlig när man kommunicerar, ja det är tydligt, det.

Något som också är tydligt är att det tydligen inte är min starkaste gren. Nu tycker jag i och för sig att jag inte ska behöva vara övertydlig, alla borde utgå från samma saker och anta samma saker som jag, eftersom jag tänker väldigt rätt, klokt och bra.

Tyvärr händer det, ganska ofta, att något är så hundraprocentigt självklart i min egen värld att jag helt enkelt utgår från att det är lika självklart för andra - det behöver inte skrivas med stora bokstäver på ett plakat, liksom.

Och så var det inte så självklart för mottagaren. Då har jag ju faktiskt mig själv att skylla. Jag borde inte ta saker för givna, särskilt inte sådant som finns mellan raderna, oskrivet, outtalat. Hur mycket jag än själv tycker att det inte behöver sägas högt. Alltså är det mitt fel.

Får man vara arg då, när den man kommunicerat med har missförstått och handlat i enighet med något annat än det jag menade? Något som hen läste in mellan raderna eller till och med av de ord jag sade? Nej, väl?

Det där är också ganska lurigt; att känslor och förnuft ibland inte alls kan samsas eller komma överens. Trots att den ena (förnuftet) väldigt tydligt säger åt den andra (känslorna) att den har fel och inte ska vara upprörd. Den andra är väldigt dålig på att lyssna på sådant... Vad gör man? Tillåter sig att vara arg ändå, med risk för att göra allting mycket värre? Försöker trycka ner känslorna, så att man går och pyser ut lite i form av sarkastiska pikar, tills ilskan har lagt sig? Isolerar sig sälv tills förnuftet har knockat känslorna för gott?

Ja vad gör man när man är dålig på att vara tydlig... jag har tydligen ingen aning om det heller.

Filar på nytt namn på bloggen:

"mammatillnoahgabriellaeliasochmikaela"

Barn är underbara. Men kanske inte lika intressanta för andra människor, som för en själv. Väldigt många andra människor har också barn. Det föds 253 barn per minut, så att ha barn är inte jätteovanligt. Ändå tycks många tro att de är helt unika som har barn, och att allt som rör deras liv som förälder och som rör deras unge, är vansinnigt intressant för omvärlden.

Jag vill också tro att alla människor i hela världen tycker att jag är sjuuukt intressant för att jag har barn och att ALLT som mina barn gör och säger är spännande, fascinerande läsning! Från och med nu ska jag bara skriva om mina små underbara änglar! Med många bilder på dem, jag menar - vem bryr sig om deras privatliv och att de inte själva har valt att finnas på min blogg på internet forever and ever?

Mitt första inlägg som "mammatillnoahgabriellaeliasochmikaela":
Ja då sitter man här igen efter att ha lämnat barna i skolan. Nu blire det lite tvätt å disk å sånt. Kanske lite kaffe också.
Igår somna NoahGabriellaEliasochMikaela som små änglar efter att ja läst lite godnattis för dom. Snuttisar!

Ett erkännande: jag är beroende av talangjakter. Jag kan inte leva utan min dagliga dos X-factor, Idol, the Voice, Xxxxxx´s (sätt in valfritt land) got talent....

Behöver inte tänka, bara titta och lyssna.

Det är inte det att det är överdrivet sentimentalt. För det är det. Är det inte en död hund som sörjs så är det en krigshjälte med avsågat ben eller en stackars hemlös som står på scenen och sjunger hjärtat ur kroppen på både juryn och mig - med tillhörande sentimental musik spelandes i bakgrunden till historieberättandet. Men det är inte det. Jag lovar.

De är så fruktanvärt duktiga, de som går långt i tävlingen i olika länder som inte stavas Sverige. De sjunger så bra, oavsett bakgrundshistorier, att hela kroppen ryser. Det är också kul att följa en enda person från första audition till finalen. Inte titta på hela program, utan bara bitarna med just den artisten. Se utvecklingen, oftast både personlig och musikalisk.

Att titta på det på det sättet - klipp på youtube istället för hela program - gör att jag slipper de dåliga, värdelösa människorna som är födda utan självinsikt. Jag plockar godbitarna och de är oftast rena delikatesserna! Det är otroligt hur många fantastiska sångröster det finns "out there", som inte hade slagit igenom om det inte vore för sådana här talangjakter.

Min Spotify är full av talangjaktsupptäckta guldkorn.

James Arthur.

Alex & Sierra.

Alexandra Burke.

Sam Bailey.

Kevin Skinner.

Melanie Amaro.

Dami Im.

Guy Sebastian.

Och så behöver man som sagt inte tänka. Man bara lyssnar och känner. Med andra ord helt perfekt efter en lång och intensiv dag med fyra barn.

Det enda negativa är att det är mycket svårt att sluta. Det är nästan omöjligt att stänga av.

"Oj  vad klockan är mycket. Okej, bara ett klipp till...  och ett till...." Snart måste jag sätta en tidsspärr på Youtube så att den inte går att öppna efter klockan 23:30. Alltför många kvällar slutar mitt i natten istället och det blir fyra-fem timmars sömn fastän jag behöver åtta.... *gäspar*   

Tror jag just blev lite kär i en förälder!

Att ens barn har vänner de tycker om är viktigt, förstås. Att de hittar de där kompisarna, åtminstone en, som personkemin stämmer med. Vilka som blir mina barns bästelibästisar kan jag inte styra över, och det har ju hänt några gånger genom åren att jag 1) undrat vad de sett hos varandra och/eller 2) önskat att JAG fick välja vänner till barnen.... av olika anledningar. 

För det är ju det, att man kan inte heller välja vilka föräldrar barnet som leker med ens eget har. Det är inte helt oväsentligt eftersom, ju yngre barn man har, ju mer kontakt har man med dessa föräldrar. Det är folk man ofta ska "dras med" under ganska många år. Det är inte kul när det inte klickar med en mamma till mitt barns bff... när ´personkemin inte bara är frånvarande, utan till och med krockar. Sådär så att det nästan är fysiskt ansträngande att hålla en konversation igång medan ungen tar på sig ytterkläderna när den blir hämtad. När man känner att man har så lite gemensamt att man kunde varit från olika planeter och kanske till och med tycker att den andra föräldern/föräldraparet har helt galna värderingar och helt fel syn på barnuppfostran.

Been there done that.

Idag hängde min snart elvaåriga dotter med en helt ny kompis. Nu i fyran kom barn från två andra skolor där man bara går till trean och det är jättekul att hon träffar nya vänner! Åkte och hämtade henne och hoppades att föräldern åtminstone skulle vara lite okej, ifall de här två kommer fortsätta tycka det är kul att umgås.

Wow, det var en pärla till mamma jag stötte¨på! Det klickade direkt, alldeles avslappnat prat, massor gemensamt, en till synes lika oprententiös person som jag själv tycker att jag är. Hon hade till och med fler barn än mig - och fyra katter med en kattungekull just nu. Hahaha! Det kunde ju nästan ha varit jag. En person jag lätt skulle kunna umgås med privat även om våra barn inte ens kände varandra.

Sedan vet man aldrig med barn och vänskaper. Ibland börjar det bra och slutar med förskräckelse efter bara några gånger. Ibland har de kvar vännen i många år. Ibland förändras kompiskonstellationerna utan att man egentligen fattar varför. Ibland visar sig den nya kompisen vara en riktig bortskämd fullblodsegoist som aldrig hört ordet "kompromiss". Man vet aldrig, men jag hoppas att den här nya tjejen fortsätter vara en riktigt schysst och trevlig person och att de fortsätter hänga med varandra - så att jag får träffa den ytterst trevliga mamman igen!

Det finns nog ingen som inte skriver under på att fästingar är bland det äckligaste och vidrigaste som finns. De flesta uttrycker sig på ganska exakt samma sätt när ämnet kommer upp: "Åh, usch, fästingar är det värsta jag vet!" Så även jag.

Visserligen uppväxt på landet bland djur, och djur får fästingar. Men dem fick mamma ta bort. Om jag ens misstänkte att någon av hundarna eller katterna kanske möjligtvis hade en fästing så gick jag långa omvägar förbi dem...

Tyvärr var jag dum nog att skaffa fyra katter trots att jag inte längre har en mamma som kan ta bort fästingar åt mig. Fast om jag ska vara lite snällare mot mig själv, så var det bara två katter jag skaffade och de skulle vara innekatter. Men varför tänkte jag ens tanken att släppa ut dem? Jag måste ha glömt somrarnas fästinghelvete efter att ha levt så många år utan djur (råkade gifta mig med en allergiker).

Fyra katter som är ute 23 timmar om sommarens dygn, på landet i buskar och gräs, det blir många fästingar det. Jag fick bita ihop och göra en Nike. Just Do It.

Nu kan jag ta bort dem men fy satan vad jag avskyr det. Bara tanken på att själv få en fästing har alltid gjort mig illamående. För jag har klarat mig, länge. Men till sist fastnade en liten jäkel. Det var några år sedan, den blev snabbt borttagen (medan jag försökte dölja min inre hysteri för barnen). Ett trauma, men utan efterföljande fysiska men.

I år åkte jag och barnen som vanligt till Köpenhamn, det gör vi på somrarna. Där finns det inga fästingar. I området ovanför, mot Helsingör ungefär, finns de små liven. Inte i huvudstaden, och vem har för övrigt hört talas om att fästingar trivs i storstäder? Inte jag i varje fall. De vill väl ha gräs och andra gröna grejer. Döm om min förvåning när jag en morgon vaknar med en..... wait for it.... fästing på höften!?!

(Borde ha tagit metron bort till Nörrebro, klivit upp på Rigshospitalets tak och hytt med näven mot himlen: "Fästingdjävlar!" Där är förresten min äldste son född. Ja, inte på taket, men på Riget.

Den här då: En dansk fästing på svensk "mark". Jag är så rolig att klockorna stannar.)

Jag var i varje fall på rätt ställe. Hos min enda kvarvarande förälder. What´s the odds?!?    

Så jag kunde få bli de där fem åren gammal som jag plötsligt kände mig och ropa "paaaaappaaaaaaaaaaaaa!!!!!! Ta BORT den där!!!!"

Pappa ryckte ut  (ha.. ha..) och jag tänkte inte mer på saken. Det var fyra veckor sedan. Igår när jag vaknade var det plötsligt en stor, rund och väldigt röd ring runt märket efter bettet.

Tack så jävla mycket.

Jag brukar inte vara hypokondrisk alls, snarare tvärtom. Men nu har jag fått en släng av det också.

Jag menar, vore det inte logiskt enligt någon karma-lag? Jag mår nog lite för bra, enligt livet/universum/Vishnu. Är lite för pigg, glad och allmänt sund och lycklig nu, när jag äter bra och motionerar. Så kan man ju inte få hålla på i all evighet. Borrelia - because I´m worth it (a´la L´Oreal)?

Nåja. Det går nog bra. Kanske tack vare en inte-så-populär-person, som trots allt kan vara bra att ha ibland, nämligen min exman. Jag borde nog vara lite mer tacksam över privilegiet att slippa ringa vårdcentral, kanske behöva vänta flera dagar på ledig tid på vårdcentral, sitta i väntrummet på vårdcentral osv. Jag behöver bara skicka ett sms. "Hjälp jag har fått Borrelia skriv ut penicillin NUUUUU".

Mvh Bortskämd bitch, som tänker flytta till Norrland.

Borrelia - Wikipedia

"I det första skedet, efter en inkubationstid som varar i 3-32 dygn (oftast en eller två veckor), visar sig oftast en rodnad i området runt bettet som över tiden ökar i storlek, kallad erytema migrans. Rodnaden saknas dock hos minst 25 procent av de drabbade. Hos män blir rodnaden ofta ringformad med uppklarning centralt, medan den hos kvinnor oftare framträder som en homogen rodnad som centralt är mörkare röd. Detta kan vara det enda symptomet, men ofta uppträder samtidigt mer generella sjukdomssymptom som muskelvärk, ledvärk och feber. I bland uppstår liknande rodnader på flera ställen på kroppen ("multipla erytem"). Ofta uppstår en lilablå rodnad i samband med fästingbettet redan inom några timmar. Detta är inte ett tecken på borrelia, utan en direkt reaktion på själva bettet utan samband med eventuell infektion.

Efter tre eller fyra veckor kan en rad symptom uppstå. Dessa kan vara trötthet, stelhet i ansikte och nacke, värk i ögonen, överkänslighet mot ljus, blindhet, hörselnedsättning, tinnitus, överkänslighet mot ljud, smärta i näsan vid andning och sinusbesvär, ledvärk, svullna knän, hudutslag, smärta i testiklarna, smärta i perineum, ofta förekommande eller smärtsam urinering (polyuri och dysuri), smärta i buken, muskelvärk, ryggvärk, värk i korsryggen, värk i bröstet, smärta i höften och skinkan, migrän, huvudvärk, yrsel, balanssvårigheter, blå-röda utslag i fotsulan som övergår till en röd-vit atrofi av huden, förtunning av hud under foten, förlust av känsel och avdomning i extremiteterna, neurologiska besvär, problem med minnet och förvirring, utfall av ilska, perioder av likgiltighet, koncentrationsproblem, hjärtproblem, återkommande rethosta med små mängder slem, tand- och käkinfektioner, tandgnissling, värk i käkmuskulatur och artrit.

Om man misstänker borreliainfektion, särskilt vid allmänsymptom, bör man söka läkare. I det första infektionsskedet där enbart erytema migrans (den karaktäristiska hudrodnaden) föreligger, har antikroppar ännu inte hunnit utvecklas. Serologiska tester är därför av begränsat värde och kan missleda läkare om denne inte känner till dessa begränsningar. I nästa skede kan lederna, hjärnhinnan och i sällsynta fall hjärta angripas. Ansiktsförlamning är en inte ovanlig komplikation. Symptomen kan, särskilt om de lämnas obehandlade bli mycket långvariga och i vissa fall även bestående. Prov kan ibland påvisa antikroppar i blodet och vid misstanke om hjärnhinneinflammation också i ryggmärgsvätska. Evidens om tillgängliga provmetoderna vid infektion längre än tre veckor är dock motsägande. Dessa tester kan därför bidra till att ställa diagnos, men kan ofta misslyckas med att påvisa antikroppar. Forskningsevidens om diagnostik genom serologi eller spinalvätska av kroniska fall finns inte eftersom man inte kan låta bli att behandla konstaterade borreliafall för att få evidens om de kroniska tillstånden. Kronisk eller sen borrelia är sålunda en klinisk diagnos, det vill säga man diagnostiserar genom att undersöka patienten och inhämta den relevanta historiken. Symptomen varierar avsevärt från individ till individ och från tid till annan varför någon typisk sjukdomsbild inte finns. Det kan därför vara mycket svårt och tidskrävande att ställa diagnos. Många fall går oupptäckta eftersom symptomen kan likna en mängd andra tillstånd och sjukdomar."

Varför pratar olika slags pedagoger som småbarn? Det har jag undrat under många, många år. Spelar ingen roll om det är dagisfröknarna, fritidsditona, lågstadielärarna, skolkuratorn, psykologen eller socionomen. Folk som utbildar sig till att jobba med barn, börjar omedelbart prata på ett totalt onaturligt, "pedagogiskt" och småbarnsaktigt sätt. Tyvärr kan jag inte ge några exempel med hjälp av skrift. Tonfall är svåra att få fram med bokstäver... men tänk er en person med huvudet lite på sned, som tittar på dig och pratar med dig med ett extremt vääänliiiiigt tonfall, som om du var både fyra år OCH utvecklingsstörd.

Senast igår bevittnade jag inte mindre än två lågstadielärare in action.

Lärare A: "Vet ni vaaaaaaaaaaaad, barn? Tänka sig att skooooolan har börjat igen! Så myyyyyyyyysigt vi ska ha det tillsammas alla vi!"

Lärare B: "Hallå, här smyger jaaaaaag in och vill bara säga heeeeeeeej! Oj, vad roligt att se så många glada barn, och så skoj det ska bli att få vara tillsammans med eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer!"

Nej, det går inte att få fram exakt hur konstigt de pratade. Jag får helt enkelt göra en liten videosnutt med vad jag menar. Så kanske någon därute kan ge mig det efterlängtade svaret på varför de blir så här. De gånger jag måste prata med någon av dem, kryper det i hela kroppen efter bara några minuter. Tänk er då när jag satt i två timmar i sträck, ett par gånger i månaden, med en psykolog på Bup som konstant pratade till mig som om jag hade blöja och var nära ett psykbryt.

Personligen har jag alltid tyckt illa om folk som ändrar sitt sätt att prata så fort ett barn hamnar inom hörhåll, för att inte tala om när de pratar med barn. Varför kan man inte använda samma språk till dem som till andra människor? Barn är oftast varken dumma i huvudet eller måste lindas in i överdrivet lugnande tonfall. Jag är ganska säker på att de flesta av dessa små dvärgar faktiskt uppskattar vuxna som behandlar dem på samma sätt som alla andra. Som inte börjar jollra. Min mamma är ett bra exempel; hon gjorde sig aldrig till, varken röstmässigt eller på andra sätt, omkring barn. Och barn formligen älskade henne. Alla barn. Överallt.

Så. Snälla söta rara pedagoger/psykologer/socionomer etc därute: Sluta med det där. Nu.

   En samling dagisbarn? Nej, det här är mattelektionen i årskurs tre.................   

Livet är en tävling. Eller? Måste man inte vara bäst på allt man gör? Jag måste vara bäst på allt jag gör, och trodde att andra också tänkte på samma sätt. Det gör de tydligen inte.

Men det finns fler som är som jag. Svart eller vitt, allt eller inget, bäst eller sämst. Vinna eller försvinna.

"Sandra", till exempel. Det här är ett litet utdrag från vad hon skrev till en psykolog på nätet:

"...Jag är en extrem tävlingsmänniska som verkligen satsar 100%, och som kämpar tills jag stupar för att nå mina mål. Problemet är att jag inte bara satsar på en sak utan allt jag sysslar med känner jag att jag vill bli bäst i.

Har försökt att göra saker bara för att det är roligt men det funkar inte; vad jag än håller på med kommer tanken att ”jag skall bli bäst”, och så är det som att jag är helt drogad, jag får hur mycket ork som helst och pressar mig max genom att sätta upp scheman för mig själv med hur mycket jag ska plugga, träna osv för att nå mitt mål..."

Ja, det där skulle ju jag själv kunna ha skrivit. Desto intressantare att se vad hon fick för svar...här kommer en del av det:

"...Jag funderar över vad det är för erfarenheter som format dig till att bli en så krävande person gentemot dig själv. Du har kanske tidigt lärt dig att kärlek är villkorad. Alltså att du för att bli älskad och omtyckt bedöms efter vad du gör och inte för den du egentligen är.

Utifrån den tankegången försöker du få kärlek och uppskattning från andra och dig själv för vad du åstadkommer. Den du är som person bara som du är duger inte. Du läser in andras kritiska bedömningar av dig utan att egentligen ha täckning för att andra tänker så om dig. Har du vuxit upp med föräldrar och äldre syskon som är framgångsrika och som du konkurrerar med? Eller har dina förebilder misslyckats med sina liv vilket har gjort dig livrädd för att bli som dem?

Att alltid försöka var bäst kan utöver att ge kickar vara ett sätt att undvika att hamna i en belägenhet där du som du skriver om är totalt misslyckad. Att inte vara bäst är lika med att vara misslyckad. Det finns ingen gråskala eller nyanser, bara svart eller vitt – vinna eller förlora. Om det är så, då behöver du acceptera hos dig själv att du duger till även om du inte alltid är bäst i alla avseenden..."

Min första tanke var "nej, det där stämmer inte in på mig. Jag har inga av de där anledningarna till att vilja vara bäst". Jag hade inga föräldrar som kritiserade mig eller krävde perfektion. Sedan läste jag det igen, och några glödlampor tändes. De gjorde ju tvärtom. De krävde ingenting av mig, men de krävde inte mycket av sig själva heller. Det kanske inte är hela sanningen vad gäller anledningen till min perfektionism, men helt säkert en del av den.

Så nu ska jag börja träna på att inte ens försöka vara bäst. Från och med nu ska jag inte undvika eller strunta i vissa saker för att jag vet att jag aldrig kommer att bli bäst, eller ens bra, på dem. Det kommer att bli extremt svårt. Jag blir till och med sur (på mig själv) när jag inte spelar ett TV-spel som ett proffs redan under första försöket. Jag blir besviken (på mig själv) när jag inte springer tre kilometer med full kapacitet, trots för lite sömn och träningsvärk i benen - för att jag sprang en mil på full kapacitet två dagar innan, inklusive sex backar!

Ja jag är helt enkelt en sådan där otroligt jobbig person som aldrig kan se när jag gör något bra. Jag ser bara vad jag kunnat gjort bättre. Det måste vara en pest och pina att utöva saker tilsammans med mig. Vare sig det handlar om att springa, laga mat, skjuta aliens eller spela instrument. Jodå, det här gäller alla områden, även det musikaliska:

 Jag gillar att spela trummor, men det enda som händer (trots att jag faktiskt har talang för det och lär mig rätt snabbt) är att jag irriterar mig på att jag inte är bra nog. Att jag inte kan spela som David Mackintosh - trummisen i Dragonforce. Första dagen jag ens provade att spela på ett trumset tränade jag in introt till Enter Sandman. Det tog många timmar, jag hade ont och skavsår men det satt. Sedan ville jag, på allvar,  lära mig

"Through the fire and flames" med Dragonforce - klicka på länken så förstår ni hur vanvettig den idén var...   

Detta istället för att börja med grunderna, träna långsiktigt, ha roligt och bara spela. Nejnej. Inte bra nog. Jag ville kunna spela jättejättebra. På en gång. Nu när jag tänker på det, skakar jag ju bara på huvudet åt mig själv.

 The man, the myth, the legend

Jag avskyr att bli kritiserad och idiotförklarad vad det än gäller, ändå kritiserar och idiotförklarar jag mig själv flera gånger om dagen. Men om någon annan antyder att jag inte är så bra på något, händer en av två saker: Antingen ger jag mig fan på att bli bäst på det, eller så vägrar jag göra det igen, någonsin. Istället för att bara ha roligt.

Ett bra exempel på det sistnämnda är kampsport. Jag gillar kampsport. När jag jobbade på Kumla-anstalten fick vi träna Krav Maga lite då och då, för att lära oss hantera eventuella farliga situationer. Det var riktigt roligt. Jag hade redan innan funderat på att börja med karate och tidigare kollat upp vilka klubbar som finns. Nu har jag provat karate, flera gånger, och det var kul - tills jag fick höra att min koordinationsförmåga suger och att jag har obefintlig kroppskontroll. Jamen dåså. Jag väljer en annan sport! *fnys*

Strunt samma att jag missar att lära mig en massa väldigt bra försvarstekniker som jag (tyvärr) kanske kommer att behöva någon gång när jag är ute och springer i skogen, ensam (tänk Upplands Väsby)...

Nu ska jag sluta skriva och börja träna. Jag ska bli bäst på att inte kräva av mig själv att vara bäst.

Känner mig aggro efter all deprimerande information om världens tillstånd.

Det kanske hjälper att skjuta lite gräshoppor från yttre rymden?

Jag som trodde att jag var en byggälskande pacifist. Har aldrig gillat krigsspel, aldrig känt minsta dragning till att springa omkring som en virtuell tuffing och skjuta folk så blodet sprätter på skärmen. Skittråkigt.

Jag älskar att spela spel där man bygger. Typ Sims.

Kan bli totalt beroende av Sims - av själva byggandet. När det är färdigt börjar jag med en ny gubbe och nytt hus. Att spela själva spelet; utveckla karaktären, vara social och så vidare, det är helt ointressant.

Därför älskar jag även Tycoon-spel. Särskilt Zoo Tycoon. Även där bygger jag bara. Orka sköta djuren! Nej, de dör i högar medan jag designar och bygger för glatta livet.   

                  Harmoni, vackert väder, glada gäster...

          ...här är det ingen som blir sur och motorsågar någon annan i huvudet....

   Ett fint hus, där man kan leva utan att behöva fejsa problemet med att ens ammunition tog slut just som gräshoppan från helvetet hälsade på.

Fast nu har jag ändå lyckats fastna i krigets klor. I Gears of War.

Jag är man, jag har muskler, en jättestor pangare, jag springer, hukar, skjuter, rullar runt, skjuter lite till. Ibland motorsågar jag någon. Oftast blir jag själv motorsågad. Brum, brum och hela skärmen blir röd. Splatt!

Imorgon kanske jag vaknar upp som äkta blondin. Eller har blivit Moderat. Man vet tydligen aldrig vad livet hittar på med ens personlighet.

   Mitt nya jag. Måste åka och köpa mer ammo idag. Finns det på Biltema? Någon som vill gofika lite sedan?

//Xecute - blodtörstig