Igår såg jag ett instagraminlägg som högg som en kniv. Jag försökte ruska bort det, men än idag sitter känslan kvar. Just nu har vi en mammig kille och en VÄLDIGT mammig kille här hemma. När jag inte är i rummet kan jag höra hur de är glada, nöjda och leker. När jag visar mig börjar kaoset. Båda ska upp, båda är missnöjda, ingen vill dela famn med sin bror. Pappa duger inte. Mamma sliter. Jag ger ALLT och lite till för att försöka ha dem lika nöjda och glada som när de är med bara pappa.. men jag lyckas inte.
Inlägget jag såg idag av en annan tvillingmamma beskrev en helt fantastisk situation och sa något i stil med "ingen avundsjuka mellan de här inte, här vet alla att de får all kärlek de behöver och lite till". Jag önskar verkligen jag kunde uppnå den känslan av att vara tillräcklig, men just nu är den långt borta. Jag tycker att denna mammas situation låter helt fantastisk. Men den fick också mig att känna mig dålig, hela dagen har jag känt mig dålig. Jag ger ju all kärlek och det räcker inte....
Jag tycker dock att situationerna när jag kommer på mig själv med att något påverkar mig negativt. Då avföljer jag, oavsett hur fin profilen är. I detta fall hade jag inte följt personen längre än ett dygn och kände direkt att det inte var för mig. Jag hoppas jag oftare blir medveten om vad och när något påverkar mig. Så jag kan analysera det, göra om och göra rätt.
Vad gäller min mammaroll så vet jag att jag ger allt. Det räcker.
Ni kan kalla mig lättkränkt. Men jag känner mig ofta dömd för att jag rör på mig. Om det är för att andra är avundsjuka eller om det är för att det finns okunskap kring hur viktigt och vad träning gör för en låter jag vara osagt. Men jag vet att fler skulle må bra av att röra på sig mer. Jag förstår inte diskussioner om att man hetsar för att man förespråkar mer rörelse i vardagen. Jag tror inte att alla kan, vill eller orkar köra hårda pass på gymmet, springa långt eller lägga timmar på landsvägscykeln. Men jag vet att många kan välja att exempelvis ta trappen istället för hissen, välja promenad eller cykel istället för bilen, att ställa sig upp nu och då vid stillasittande "aktivitet" och öppna dörrar manuellt istället för med dörröppningsknappar. Vet ni hur mycket dessa små val kan förändra ett liv? Om inte, följ länken till en artikel om en nyligen genomförd studie på området (även 1177 skriver om det här )!
Det finns så många anledningar till varför jag tränar, bland annat: När jag tränar så orkar jag mer, när jag tränar blir jag starkare, när jag tränar blir jag gladare, när jag tränar blir jag effektivare och jag kommer leva längre för att jag motionerar.
Alla dessa faktorer gör att jag upplever mig själv som en bättre mamma. Jag tror att ni är många med mig som får ont i huvudet och kanske börjar må lite illa efter en stillasittande dag inomhus? Då kanske man inte är supersugen på att träna senare på dagen heller, men det är ju precis då vi behöver det - för att pigga upp oss. Känner du skillnaden på att vara trött för att du inte rört på dig eller på att du är trött för att du behöver vila? Ofta när jag överväger att inte träna så är det för att jag är trött efter en ineffektiv dag och vet att jag behöver det extra mycket, så då tar jag tag i träningen - vilket inte alltid är lätt.. men jag lyckas ta tag i det genom att börja fundera över vad träningen kommer föra med sig. Och vem har någonsin ångrat ett träningspass? Men såklart, är jag trött för att jag har en infektion i kroppen eller helt enkelt är helt slutkörd så väljer jag vila (även om jag nästan är som mest träningssugen när jag inte bör träna).
Med tanke på träningens effekt på kroppen så kan jag inte förstå hur man ifrågasätter träning? Såklart finns det extrema fall både när det gäller att välja eller inte välja att träna. Men vi vet att det är ett större problem att befolkningen inte rör på sig än att den rör på sig. Ibland när jag får höra saker som "kommer du ihåg att vila?" eller "du måste vila" så vill jag ibland kontra med "kommer du ihåg att röra på dig?". Nu är jag nog för artig för att någonsin säga det, men många i samhället anser sig ha rätten att ifrågasätta personer som främjar hälsan, men ifrågasätter man inaktiva personer är man dum. Varför är det så?
Först och främst, TIDEN.
Vart, när och hur skulle man kunna fokusera på telefonen?
Jag vet dock, att när jag väl "bara ska kolla en grej" hamnar jag gärna och ska kolla både det ena och det andra och tillslut har man suttit med telefonen i fem minuter och glömt kolla vad man egentligen skulle kolla. Tror att det är fler än jag som gör detta? Exempel; plocka upp telefonen för att man ska kolla klockan... Lägger tillbaka telefonen efter fem minuter och har kollat instagram, eller annat, men vet inte vad klockan är.
Dessutom så är det så lätt att fastna. Kanske jag är ensam om detta och bara borde skämmas. Men jag fastnar. Känner att jag blir frånvarande. På kvällarna när jag och Adam sitter i soffan och kollar igenom våra flöden är vi egentligen sällan i samma värld. Vi isolerar oss med telefonerna. Och ja, det är illa när det händer med Adam (tyvärr nästan varje kväll), och än mer illa när det går ut över mina barn som inte sitter med telefoner och behöver min uppmärksamhet och kärlek. Då kan jag inte sitta fast där i min telefon när det är något.. utan jag vill vara delaktig, med och redo!
Just därför har jag och Adam sagt att grundregeln när vi är med våra vakna barn är att vi inte plockar upp telefonen. Självklart kan det finnas vissa undantag. Men jag svarar inte på meddelanden förrns de sover, jag kan inte kolla igenom flöden och jag lägger inte ut storys eller inlägg. Det kanske bara tar en liten stund, men om de står där och drar i mina ben och jag "bara" ska svara på ett meddelande eller "bara" ska publicera en story så ser de detta. De ser att jag prioriterar telefonen och sedan fokuserar på dem, och det vill jag inte. Helst av allt skulle jag önska att mina söner inte ens visste att den fanns. Men de gör de, och de älskar den redan även om den än bara använts som tuggleksak för dem.
Och vet ni vad detta har lett till? Förutom att jag känner mig med och aktivt deltagande i mina söners vardag? Att jag även andra tider på dygnet när jag träffar vänner och umgås väljer bort telefonen allt oftare. Desto mindre jag använder den, desto mindre är jag i behov av den. Jag ber dock om ursäkt till alla som jag glömmer svara!
Men jag älskar att visa upp mina söner, de är det vackraste jag har och det jag är som mest stolt över. Därför fotograferas det såklart en del när de är vakna, och bilderna som publiceras, de publiceras oftast när de sover.
Jag vet att det finns många som har mycket bättre kontroll än mig, men tror samtidigt att det är fler än jag som har detta problem. Att man försvinner in i telefonen och sociala medier. Det inte alls så att jag tycker att man behöver göra som mig. Man får ta ställning hur man vill och jag struntar i vilket (alla är vi olika), men detta känns rätt för oss och mig!
I lördags hade vi dop för Harry och Tage, nästan 9 månader gamla. Förr skulle man döpa barn inom en vecka efter födseln, idag är snittet 3 månader efter födseln. Men vi döpte nu och så fantastiskt det blev❤️
Det var en fin dag i familjens och goda vänners lag. Jag älskar att samlas med mina nära och att alla var där för mina söners skull var så fint. Jag kände mig överväldigad hela dagen (även nu när jag skriver om det) och hann med tårar både här och där under den fina dagen. Så med detta inlägg vill jag framförallt tacka!
▪️Tack alla gäster för att ni tog er tid att fira denna dag med oss (vi är tacksamma över att Tage och Harry har er i sina liv❤️)
▪️Tack Astrid, Malin, Carro och Johanna som bakade fika och bröd till hela sällskapet
▪️Tack Tina för att du räddade oss när soppan inte såg ut att hinna bli klar i tid
▪️Tack alla som hjälpte oss med städ och fix
▪️Tack för alla fantastiska presenter
▪️Tack Charlotta för att du sjöng så fint för oss i kyrkan
▪️Tack Sebastian och Johanna för att ni tagit er an uppdraget att vara Harry och Tages gudföräldrar
Beskedet om att vi väntade tvillingar var overkligt och svårt att ta in. Och jag tror att det var extra svårt då vi redan innan rutinultraljudet bestämt oss för att vi väntande ett barn. Ja, vi hade bestämt det!
När mammas moster Anneli fick beskedet om att jag var gravid så sa hon till min mamma att jag skulle få tvillingar (vecka 13). Efter den kommentaren började vi fundera över om det skulle vara möjligt. Det mesta talade emot. Jag hade mer eller mindre mått bra hela tiden hittills förutom en dipp kring vecka 10 där jag behövde äta mellanmål (nektariner) betydligt fler gånger än vanligt för att inte må illa. Det är då vanligt att må sämre när man väntar två än en eftersom det blir än mer hormoner som spökar och kroppen behöver jobba extra hårt för att utveckla två små varelser. Min mage växte inte heller direkt. I v.17 kunde man skymta lite mage om man visste att jag var gravid. Vecka 16 var vi också på mödravårdscentralen för att lyssna efter hjärtljud. Vi hittade bara ett hjärta. Det var få klart. Vi väntade ett barn. Mamma (som på grund av det nämnda inte heller riktigt trodde hennes mosters ord men tyckte att det var kul att småretas) fick efter det ett sms från mig där det stod ”ha, vi väntar bara ett barn”.
9 Augusti 2017 vecka 17+0
När läkaren gjort en snabb titt började hon berätta pedagogiskt "Här har vi ett huvud, mage, fötter, fötter, mage och ett huvud". Varken jag eller Adam reagerade. Vi har aldrig varit på rutinultraljud förut. Hon spegelvände väl bilden? När ingen av oss reagerade så sa hon efter en stund "ni ser väl att det är två?". Varken jag eller Adam hade förstått detta, men nu var det dags att ta in. Adam säger att jag till och med svor vid beskedet. Läkaren lämnade rummet för att meddela sköterskorna om att undersökningen skulle ta längre tid än planerat. Adam och jag bytte då några ord och hade panik över materiella ting. Barnvagnen? Cyklar? Skidor? Sängar?
När läkaren var tillbaka och vi kollade på tvilling 1 (Tage, som låg närmast "utgången") så började jag tänka "tur att det inte var tre eftersom jag bara har två armar". Mina känslor gick upp och ner. Jag började snart också känna att undersökningen av Tage tog alldeles för lång tid... Jag ville också se så att tvilling 2 (Harry) mådde bra och att han hade alla kroppsdelar. Det hade han. Efter ultraljudet hade vi ett inbokat lunchmöte. Jag ville egentligen bara hem för att sätta mig, gråta och smälta det stora beskedet. Men Adam övertalade mig att vi skulle gå på mötet trots allt. Det var bra och skönt. Att få fokusera på jobb en stund.
Efter mötet känns det stora beskedet lättare. Det började sjunka in och vi börjar meddela våra familjer om beskedet. Min mamma som småretats ett tag om att det var två barn vi väntade blev upprörd när hon fick beskedet. Varför? För att hon trodde att jag ljög. Så mycket som hon tjatat om att det var två, men nu trodde hon att jag hämnades genom att säga att det var två fast att det egentligen var en. Hon sa "Mia, det här får man faktiskt inte skämta om". Snart förstod dock alla att så var fallet... tvillingar väntar! Många blev överrumplade och såklart glada för vår skull. Vi var dock inte redo att publicera det på sociala medier än. Vi behövde mer tid. Behövde förstå och behövde landa i beskedet. Jag och Adam hade sedan semester tillsammans. Vi åkte iväg ensamma och diskuterade beskedet. Vi kom efter några dagar av känslostormar fram till att det materiella löser sig alltid och att vi väntar TVÅ fantastiska barn.
Några dagar senare gick jag och Mamma Vemdalen fjällmaraton, 11 km. Jag mötte många gamla vänner i start, längs med banan och i mål. Jag började vilja skryta om beskedet (även om det fortfarande var skrämmande) och började på riktigt efter beskedet känna att det här kommer bli bra! Så snart var vi också redo att ge resten av världen beskedet:
Jag och Adam lägger alltid Harry och Tage tillsammans vid läggning när båda är hemma. Det behövs också. Båda behöver lite extra närhet inför natten och kvällsmatningen blir smidig.
Men...
Ibland jobbar Adam sent eller så ska jag ut på ärenden så vi måste ta läggningen själv. Idag var det Adam som jobbade sent. Jag har då ofta varit med grabbarna själv hela dagen och mitt tålamod börjar ta slut i takt med att Harrys och Tages trötthet blir allt mer tydlig. Då är det ofta två gallskrikande bebisar och en mamma som sliter sitt hår när det väl är dags för läggning.
När rutinerna är bra så går läggningen smidigt. Harry kan ofta somna själv efter lite mat och Tage vill vaggas en liten stund. Men nu, ända sedan Adam började jobba efter semestern, har jag strävat efter rutiner med inte lyckats få till några. Försöker med allt och frågar mig själv flera gånger om dagen om jag verkligen har någon aning om vad jag håller på med. Som sagt... jag älskar rutiner och BEHÖVER dem!
Ikväll var det gallskrik tills båda hade fått i sig sin välling. Efter det var båda leksugna. Harry såg alltså inte alls ut att vilja sova och jag visste att vaggning av Tage skulle vara en tuff strid att ta... så istället för att ens försöka lägga dem så tog jag med båda in till min och Adams säng och snackade skit och skrattade i den tills Adam kom hem (ca 1 h efter läggning).
Jag och Adam vaggade sedan Harry och Tage lätt till söms och det känns bra i mammahjärtat att vi vart sams innan läggning efter en tuff eftermiddag❤️
VILL, BORDE, SKA...
Äntligen har vi lugn och ro. Där vi max bokar in oss på en sak per dag. Sätter rutiner igen. Får man säga så?
Semestern har varit helt fantastisk! Vi har hunnit göra så mycket och träffat så många av våra fina vänner. Gjort allt det där vi längtat efter i månader. Men alltså, är det meningen att semester ska innebära vila? Man ska hinna med så himla mycket hela tiden.... när ska man egentligen ha tid att bara vara?
Med våra 380 mil i bil (vanligtvis tankar vi en tank var tredje månad... men den här månaden blev det betydligt mycket fler), många stopp efter vägarna med besök hos vänner och familj som man inte träffar så ofta har det krävt ständig planering och fokus. Lätt, det har det inte alltid varit med tvillingarna, men rutinerna och planeringen har räddat oss! Även om det ibland har varit missar i kommunikationen då vi planerat utan att förmedla planerna till varandra och det kan ha uppstått ett par sura miner (jag planerar allt 3 veckor i förväg och Adam planerar 15 min innan vi ska åka. Dvs. att det är jag som ibland är dålig på att förmedla och blir sur när Adam inte läser mina tankar, hehe). Och nu är jag sopslut. Semester från semestern... det är vad jag behöver!
Därför ska jag nu några dagar njuta av att jag bestämmer. Att det bara är jag och mina små pojkar när Adam jobbar. Lägga upp dagarna som jag vill och vila hjärnan när mina sönerna sover. Och kanske blogga lite mer. Som idag. Inte konstant planera för vad som händer när de vaknar, vilken tid allt ska vara klart för att sitta i bilen för att grabbarnas resa ska vara behaglig (föräldrarnas resa är inte längre av vikt att bry sig i, bara Harry och Tage har det bra). Och att slippa behöva vara artig mot någon annan än mig själv. Halleluja!
Vi är just nu mitt emellan gamla och nya rutiner. Harry och Tage ska gå från att sova tre till två gånger om dagen. Så lite kaos räknar jag med någon dag till. Men en sak vet jag, förmiddagsluren... då är det lugnt... det är efter den man får se hur dagen artar sig (sitter i skrivande stund och njuter av att båda sover sin förmiddagslur). Schemat vi vill lyckas följa här framöver när de är drygt 8 månader gamla är följande:
06.00 Uppstigning och Frukost (gröt)
08.00 Mellanmål (en frukt)
08.30 Sova (1,5-2 h)
11.00 Lunch (än så länge ersättning för vätskans skull pga. värmen men ska bytas mot ett mål mat enligt kostcirkeln)
13.00 Mellanmål (ersättning) och Sova (1,5-2 h)
15.30 Middag (Ett mål mat enligt kostcirkeln + efterrätt i form av frukt)
18.00 Välling och Läggdags
Vi följer redan schemat mer eller mindre, men eftersom att sova två gånger om dagen är nytt så händer det att grabbarna är tröttare ibland och behöver lägga sig tidigare eller en tredje gång för dagen. Men snart sitter dem, de nya rutinerna. Jag ÄLSKAR rutiner.
De som känner mig och följt mig på sociala medier ett tag vet om att jag efter gymnasiet och mina första år i säsongslivet, som skidlärare, snabbt ökade i vikt och blev överviktig.
Jag hade redan innan övervikten provat på olika viktminskningsmetoder genom att förändra kosthållningen. Bland annat testade jag GI. Detta trots att jag då var långt ifrån överviktig. Varför? För att jag vägde mer när jag var 17/18 år än när jag var 14 år och trodde det var dåligt. Mina klasskamrater pratade ofta om sin vikt, vilken oftast var lägre än min (jag var dock ett gäng centimeter längre och hade mer muskler än dem, men det hade jag inte förmåga att reflektera över då). Många i min omgivning pratade om kost och vad jag borde och inte borde kunna äta. Ingen jag kände pratade om att de rörde på sig för att må bra, utan det handlade alltid om att röra på sig för att uppnå viktminskning. Jag har alltid känt mig som en jätte (vilket också förmodligen har med min längd att göra i förhållande till mina vänners längd).
Alla viktminskningsmetoder hade något gemensamt. Jag gick ner i vikt fort. Men jag gick ALLTID upp många kg mer än vad jag gått ner så fort jag började äta det som i min vardag är standardkost (tallriksmodellen). Detta gav mig aldrig något bättre självförtroende, jag lärde mig inget och jag fortsatte banta i perioder genom att förändra kosten.
Efter studenten 2009 var jag under en längre tid arbetslös. Jag sökte en mängd jobb men fick sällan ens ett svar och alla mina vänner jobbade. Där och då slutade jag slutade att bry mig om mig själv. När jag ser tillbaka på den tiden så inser jag att det är det tid i livet som jag mått allra sämst. Jag slutade helt ta hand om mig själv och varken rörde mig eller tänkte på kosten. Efter många om och men blev jag äntligen kallad till en arbetsintervju. Jag planerade en vecka innan intervjun vad jag skulle ha på mig och packade ner kläderna i väskan inför resan jag behövde göra för att komma till platsen där jag skulle gå på arbetsintervju. När dagen för intervjun var kommen skulle jag hoppa i kläderna som jag noggrant valt ut en vecka innan. Men då fick jag inte längre på mig dem. Byxorna gick inte att dra över låren och jag fick välja andra kläder som inte alls kändes passande för tillfället och mitt självförtroende under den intervjun var väldigt lågt. Hur tror ni den intervjun gick (nej, jag fick inte det jobbet)?
Efter det eskalerade min viktökning. Jag vägde mig dagligen och tänkte ”bara jag inte går över 70 kg”... men efter någon månad vägde jag över 70 kg och tänkte ”okej, men bara jag inte går över 80 kg”... jag tog fortfarande inte hand om min kropp, klev på vågen med ångest varje dag, fortsatte öka i vikt och fick höra kommentarer från omgivningen om hur smal jag varit en gång i tiden och att ”ja det är ju vanligt att bli lite tjock när man närmar sig 20-års åldern”. Jag tror dock att de sa det sistnämnda för att vara snälla och stöttande - men jag tog det inte så.
Vintern 2009-2010 fick jag jobb som skidlärare och började snart må bättre och i och med att jag fick ett arbete och började tjäna egna pengar ökade självförtroendet och vikten slutade öka. Dock var säsongslivet långt ifrån hälsosamt och även om vikten inte fortsatte öka i samma takt så var jag än överviktig.
Våren 2011 valde jag att ta tag i min vikt och min hälsa. Jag valde att göra det utan att välja bort viss kost och åt framförallt efter tallriksmodellen. Jag började istäellet röra mig. Med detta gick jag ner ca 1 kg i veckan under sommaren. Vilket jag hade väldigt bra koll på då jag bestämt att jag kunde ”belöna” mig med att väga mig varje torsdag när jag rörde på mig så bra: Under hösten flyttade jag från hemmet där jag haft en våg. Slutade väga mig, fortsatte må bra, hålla igång och åt varierat. Jag fortsatte även äta godis om än något mindre mängder än tidigare, men precis lika ofta.
Jag låg innan graviditeten på en vikt som verkar vara min ”standardvikt”, en vikt kring den som jag 2009 sa att jag aldrig ville ligga på. En vikt som ligger nära övervikt enligt mitt BMI (BMI är ett helt värdelöst sätt att mäta människors hälsa på). Idag vet jag inte om jag gått ner till den vikten igen. Men jag vet att jag mår bra. Att min kropp består av både psykiska och fysiska muskler som bär min kropp, mina barn och som får mig att orka vardagen. Kroppen håller för mer träning än jag hade förväntat mig och siffrorna på en våg skulle kunna förändra den känslan även om de egentligen inte betyder ett dugg. Jag mår bra och vill fortsätta med det och för mig gör vågen det motsatta.
Jag äter idag minst 5 mål om dagen (förutom de dagar när mina söner har dåliga dagar och mitt inte kan prioriteras innan Adam kommer hem efter jobbet), dricker en öl när jag känner för det och äter sötsaker när jag är sugen. Idag står jag på samma vikt som sista gången jag vägde mig under sensommaren 2012. Jag mår bra och vill fokusera på det. Ingen våg i världen kan mäta min känsla. Vikten pendlar något kg under vissa perioder. Ser jag detta på vågen blir jag stressad även om kroppen säger att den mår bra och ligger på den vikt som den behöver och har förutsättningarna för att ligga på just då. Så länge jag rör mig i den mån jag kan så tror jag egentligen inte att jag behöver oroa mig, men en våg stressar mig och får mig att tänka i andra banor. Därför vill jag inte ha en våg i vårt hem!
Hur kan jag utsätta min kropp för detta ännu en gång?
Det blir så tydligt hur dåligt socker är för kroppen när jag mår så dåligt av att dra ner på det. Illamående som varit ihållande, huvudvärk och orkeslös..
Jag gillar inte att sätta stopp (kanske därför jag hamnar i sockerfällan om och om igen?). Jag gillar att fika med vänner. Äta godis ibland och lyxa till det med en glass när det är väder för det.
Men för snart 2 veckor sedan fick jag bara nog. Jag gick ut från sjukhuset efter ett besök med Harry och ansåg att vi förtjänade en glass (Harry äter inte glass än.. så jag tyckte alltså att JAG förtjänade en glass efter att HARRY skött sig hos läkaren). När jag kom in på Ica för att köpa glass hittade jag jordgubbar till superpris och blev mer sugen på dem än glassen som jag planerat.. så jag plockade på mig jordgubbarna..... men innan jag nått kassan hade jag även plockat på mig den där glassen som jag tänkt mig, inte för att jag var sugen utan, ”för att jag ändå planerat det”. Där och då insåg jag att min sockerkonsumtion, som så ofta annars, är ”bara för att” och bestämde mig då för att skärpa mig.
Innan dessa två veckor hade jag ätit godis/glass OCH fikabröd i stort sätt varje dag sedan Harry och Tage kom. Det var varken speciellt njutbart eller spännande med godis (som jag älskar). Därför ska jag nu försöka spara sockret till tillfällen där jag faktiskt kan och vill njuta av det. Som exempelvis när midsommartårtan serverades i fint sällskap
Nu har mitt dåliga mående börjat lägga sig. Blodsockret är jämnare och min ork börjar komma tillbaka och energin jag förbrukar kommer från kroppens anpassade energidepåer istället för från det onödiga sockret jag får i mig. Dessutom känner jag mig som en bättre förebild till mina söner när jag äter bättre!
Föräldrar till barn födda i januari börjar beskriva utvecklingssteg 4 och att deras barn börjar nå dit och att det är påfrestande. Jag har hunnit tänka att våra barn kommer nog inte göra det så påfrestande för oss.. de är ju alltid så snälla!
HA! Det kan jag nog ta tillbaka nu. Sömnen börjar bli sämre och humöret svänger mer än en pingisboll. De äter fortfarande 20.00 och sedan 05.00.. men de har nu två nätter i rad hållit oss vakna från och till från 00.30 ändå. De sover kortare stunder på dagen också, även om det är tydligt att de behöver sova längre (humöret alltså).
Idag var det lugnt fram till klockan 12, de sov som vanligt men vaknade då. Ca 30-60 min tidigare än vanligt. Jag plockade upp två missnöjda bebisar.. som blev ännu mer missnöjda av att inte sova. Kämpade med att få dem att sova en stund till och lyckades TILL SLUT. Snart fick de mat i vanlig tid och de blev på bättre humör.
Vi fick gäster och jag fick konstant jonglera mellan två halvt missnöjda bebisar. Brukar vara frid och fröjd denna tid på dagen och någon av dem brukar kunna nöja sig med att hänga i gymet eller sitta i sin babysitter en stund. Hände inte idag. Snart var det två trötta och VÄLDIGT missnöjda bebisar jag hade att göra med.
Svetten rann, försökte vagga, försökte vara trevlig och bad till gudarna att de skulle somna. Tack och lov somnade Harry till slut. Tage höll sig fortsatt vaken och var fortsatt grinig, men lugnare eftersom jag kunde lägga allt fokus på honom.
Vi vinkade av våra gäster och båda grabbarna var nu vakna igen. Men båda behövde sova mer om vi skulle klara oss till läggning, vad ska jag ta mig till? Det som alltid fungerar är att rulla vagn. Jag matade mina grabbar, bytte blöjor, de bajsade och jag bytte blöjor igen. Snart kunde jag börja bädda ner två hysteriska bebisar. Lugnade en, stoppade ner honom och lugnade den andra i takt med att den första började bli hysterisk igen. För första gången sedan sjukhuset tappade jag tålamodet så pass att tårarna rann. Att gråta för att energin och tålamodet är slut samtidigt som man ska försöka vara lugn för att lyckas söva bebisar är helt klart en utmaning...
Efter 30 mins försök till nerbäddning var båda i sina liggdelar och jag kunde bära ner dem för våra 3 trappor och ut för att börja rulla vagn. Vädret var skönt och Adam kom hem och gjorde oss sällskap. SÅ SKÖNT... Snart började det dock spöregna och ingen av oss hade regnkläder och killarnas vagn har ännu inget regnskydd (i morgon fixas det!). Vi sprang in för att köpa med oss mat hem och halvsprang hem.
Hemma inser vi att pizza och burgare badar i pölarna som blivit i korgen under vagnen på vägen hem.. Kall, blöt och god mat åt vi medan bebisarna faktiskt var nöjda!
Nu har vi nattat dem. Jag och Tage somnade. Inte Harry som snällt använde sitt pigga glädjesprattel att sparka mamma i magen med. Ändå mysigt. Jag sov mig ju igenom det en stund.
Nu sitter jag här och längtar efter glada morgonbebisar.. fick höra igår ”bebisar är som svampar.. de suger upp all din energi, men när du kramar dem får du allt tillbaka”
PS. Äntligen helg och två vuxna i hemmet som kan bemöta trotsiga bebisar!
Det är så avslappnat och skönt att umgås med mina vänner med barn.
Misstolka mig rätt. Jag älskar att umgås med mina vänner utan barn också. Förutom gott sällskap är det även en välbehövd avlastning. Men att umgås med de vänner som har barn, speciellt de med spädbarn, skapar en viss gemenskap och annan trygghet.
För det är så, att de personer som tycker och tänker mest om uppfostran är de omkring mig som inte har barn (jag kan själv befunnit mig där). Och jag blir därför stressad när mina barn skriker i sällskap som inte har barn. Tanken som slår mig är ”förstår de att barn skriker ibland utan att det behöver handla om att jag är en dålig mamma?”. Svaret skulle förmodligen i de flesta fall vara ha. Men stressen över skrikande barn i sällskap utan barn sitter i ändå. I och för sig kommer samma tanke i sällskap med småbarnsföräldrar jag inte känner också...
Saker och ting är mer än sällan perfekt, barn skriker men världen går inte under för det och bajsblöjor är det hetaste samtalsämnet.
Man har visionen om hur bra förälder man ska bli. Jag hoppas fortfarande på att vara den där bra föräldern, men kraven och förväntningarna som jag haft på mig för att uppnå ett faktiskt bra föräldraskap sjönk drastiskt i och med att grabbarna kom. Det är skönt.
Prestationskraven på mig själv ligger lägre än på flera år och jag kan njuta av både misslyckanden och det lyckade. Om mina tidigare krav på mig själv hade bestått hade det, för mig, inte varit hanterbart. Jag vet nu vad som är min verklighet, med mina barn.
Och jag tror att det är just det, man ser sina barn och att andra barn är helt annorlunda. Vad jag gör för mina barn är inte alltid rätt för dina och vise versa.
De småbarnsföräldrarna omkring mig skapar en miljö där man varken känner att man döms eller dömer. Vi kan ge varandra tips utan att mena att det för alla är det bästa. Jag upplever förståelse för att våra egna toabesök ibland måste gå före barnskrik för att undvika dubbelt kaos. Att maten ibland inte är klar när den borde och att läggningstiden varierar beroende på vad som hänt under dagen.
Avslutningsvis vill jag med detta säga att för mig har det gjort gott att behövt släppa sargen och att inse att det närmaste perfekta föräldraskapet jag kommer är det där jag respekterar att inget är perfekt.. men ack så fantastiskt
Att ha med sig två bebisar, som ibland är missnöjda, på nya saker ger mig ett stresspåslag som heter duga.
Kanske jag får er att tro att jag tycker att det är ganska enkelt att ge sig ut på nya saker med grabbarna. Men nej. Det mesta gör mig nervös.
Det som jag testat innan och vet fungerar är alltid tryggt att göra. Men om jag låser mig vid det trygga kommer jag aldrig ta mig utanför dörren och det mår ingen i vår familj bra av.
Eftersom både jag och Adam älskar att sysselsätta oss med vänner och rörelse, så måste vi också lära oss att njuta av det även med våra tvillingar. Även om det känns svårt och struligt. För jag tror att det idag, imorgon och i framtiden gör vårt välmående gott!
Från början ville jag gråta när Adam lämnade rummet på sjukhuset, och varsjälv rädd för allt utandför sjukhuset. Snart klarade jag av att, med Adam, ta med grabbarna i vagn. Idag kan jag gå ut själv med grabbarna och väljer att utsätta mig/oss för det mesta som låter spännande och skrämmande. Det för att jag vill visa pojkarna vilken typ av livsstil vi föräldrar trivs med att ha.
Som igår gick jag på babyrytmik tillsammans med mina pojkar för första gången, i en grupp med nästan bara nya ansikten.
Tage sov sig igenom det hela så jag kunde lägga allt mitt fokus på Harry.
Nervositeten och frågorna om vad jag skulle ta mig till om båda skulle vakna i den nya miljön samtidigt var ändå ihållande och lät mig inte helt njuta av stunden.
- Är det någon här utan bebis som kan ge mig en hjälpande hand utan att vara påtvingande?
-Finns något i närheten som jag kan trösta dem med?
- Kommer jag kunna trösta dem?
- Var har jag deras mat?
- Mjuka underlag?
- Kommer folk tycka jag håller mina barn fel? Jag frågar mig konstant om jag duger som mamma, om jag gör rätt eller fel och bland folk jag inte känner blir stressen över detta än större. (Och jag som trodde jag inte brydde mig så mycket om vad andra tycker...)
- Vart är närmaste utgång?
- Luktar min nervössvett mycket?
Men ja. Det är värt det. Efteråt är jag stolt över att jag gjorde det. Och jag kommer att gå dit igen.
Man lär sig med tiden, och i alla fall i mitt fall, blir jag räddare och mer nervös desto längre tid jag drar ut på att testa.
Och igår kväll var det första gången jag kände mig bekväm med grabbarna på en skidtur. Med Adam. Nästa mål är att kunna/våga ta med mig dem själv också, när Adam jobbar eller har annat för sig.
Självklart blir man något begränsad med barn, men vill man, så kan man göra väldigt mycket tillsammans
Det senaste dygnet har varit galet bra och behöver antecknas för att minnas våra dåliga dagar.
Jag har känt mig som en grym mamma, samtidigt som jag hunnit med både plugg, tvätt och löpning.
Dygnet började med att pojkarna sov 21.00-05.00 (har aldrig tidigare hänt). Adam tog morgonmatningen vilket innebar att jag inte behövde kliva upp förrän 07.30. Då möts jag av två glada pojkar och massa mys innan det är dags för deras förmiddagslur. De sov drygt två timmar på balkongen och jag pluggade effektivt och kände mig egentligen efter det nöjd med plugget för dagen.
När pojkarna vaknade var allt fokus på dem innan det var dags för eftermiddagsluren. När de åter igen sov på balkongen, drygt två timmar, fixade jag med tvätt och blev motiverad att plugga mer (hur sjukt?!) och fick minst lika mycket till gjort. De började vakna igen lagomt till att Adam kom hem så jag lämnade över till honom för att ge mig ut på en löptur i solen som tidigare inte visat sig på hela dagen.
Kroppen kändes stark och pigg och tog mig igenom årets distansrekord. Det var förbaskat härligt faktiskt. Även om vaderna var väldigt trötta och ömma när jag hittade hem.
Hemma möts jag av att en vän står och lagar middag åt oss och Adam sitter och småpratar med våra små glada pojkar.
Nu ligger jag helt utslagen och slut, på ett bra sätt, i soffan och tar vara på egentid utan måsten med en kopp te och choklad.
Tack livet
Allt jag slapp under graviditeten kommer nu. Då menar jag de här oönskade sakerna som foglossning, håravfall (brukar kanske alltid komma efter?), svullnad i kropp, onda leder och ond rygg.
Som jag har förstått det så var min graviditet en solskenshistoria jämfört med många andra graviditeter. Däremot har resan efter varit helt annan än jag förväntat mig.
Är ingen skyldig att berätta om hur kroppen reagerar efter graviditeten?
Nu, nästan fyra månader efter förlossningen, känns kroppen mer sliten än någonsin. Och jag är mer begränsad i min rörelse än vad jag kände mig under hela graviditeten.
▪️Foglossning var för mig aldrig ett problem som gravid.. Men direkt efter förlossningen slog foglossningen till. Vissa positioner och viss rörelse fick jag helt låta bli. Det med att sitta på toaletten var en plåga för att smärtorna var så stora. Idag har det tack och lov det släppt efter. Men vissa rörelser måste jag fortfarande undvika helt för att inte få ont.
▪️Svullen kropp? Äh. Det lät jag också bli under graviditeten. Kände mig nätt, förutom magen (under graviditeten kände jag mig inte så bekväm med magen... men när jag ser tillbaka på det så hade jag nog gravidglow ändå). Idag är det annat. Svullen lite här och där liksom...
▪️Ond rygg. Helt otroligt att jag slapp under graviditeten. Helt logiskt att inte slippa nu med alla oergonomiska lyft och dålig hållning med uselt magstöd.
▪️Håravfallet som gör att det finns spår av mig exakt överallt. EXAKT överallt. Hårbollar vid huvudkudden efter en natt. Hår i nappflaskor. Hår i vuxenmaten. Hårspår efter mig när jag är ute. ”Vart är Mia?” ”Vet inte, men följ spåret med hårstrån så får du svaret”. Hur lång tid tar det innan man blir skallig?
▪️Onda leder. ALLTSÅ. Den senaste åkomman jag inte visste att man skulle dra på sig. Fotleder och knäleder som nästan gör det omöjligt för mig att komma ner på golvet ergonomiskt, vilket är viktigt när jag redan utsatter min onda rygg för endel oergonomiskt om dagarna.. och fingrarna och dess leder. Att vakna om nätterna och vilja rätta till täcket är inte alls så fantastiskt. När händerna inte är använda på en stund blir lederna väldigt svullna och ömma och greppfunktionen är urusel. Vilket gör att jag får sätta mig att vifta med händerna en stund på nätter och mornar innan jag plockar upp mina små hjärtan för matning och oergonomiskt mys.
Vad hjälper mig att lindra detta då? Rörelse!
Jag är glad att jag fortsätter hitta anledningar till rörelse även när kroppen säger att den är öm och sliten.
▪️Tränar med rehabövningar för att stärka upp muskulaturen som gör att bäckenbotten blir avlastad - för att minska foglossningsbesvär!
▪️Den svullna kroppen blir glad av rörelse. Ökad blodcirkulation ger mindre svullnad. Mina förmiddagspromenader för att få pojkarna att sova gör susen för oss alla tre på sina sätt.
▪️För att bygga upp magstöd mot öm rygg behöver jag träna magstödet. Så enkelt är det bara.
▪️Håravfall och rörelse? Mja, åtminstone får jag ökat självförtroende av träning.. vilket är motsatsen till vad håravfallet gör.
▪️Ömma leder. Jag önskar kroppen orkade röra sig hela tiden. Så länge kroppen är varm och aktiv känns leder okej.
Nog får träningen anpassas endel när kroppen är såhär skör. Men trots allt finns det massor jag kan göra. Och det är jag och kroppen tacksam för både psykiskt och fysiskt.
Jag känner mig stark! Både psykiskt och mentalt.
Eller ja, dagligen ifrågasätter jag min mammaroll. Om jag gör vad jag borde? Vad som är bäst för pojkarna? Vad andra tycker att jag borde göra? Vad jag också mår bra av? Eller om jag helt är ute och cyklar på alla plan? Men det gissar jag att jag nu kommer få leva resten av mitt liv med...
Efter beslutet om att sluta amma blev trotts allt ifrågasättandet av mig själv mer hanterbart och jag känner inte att det dåliga samvetet tar över.
Jag gör vad jag mår bra av, och det påverkar också grabbarna positivt. Min kropp fysiskt känns också dagligen starkare och motivationen till träning och rörelse är på topp.
Jag försöker komma ut för rörelse varje dag. Både för min motions skull och för att jag tror att pojkarna mår bra av att andas friskluft.
Igår blev det en svettig, men fantastiskt vacker, tur över den oplogade isen. Jag hann även med en variant av Almenäspokalen på gymet.
Almenäspokalen innebär 6 varv av:
▪️6 Burpees
▪️20 Benböj
▪️10 Armhävningar
▪️200 Meter löpning (som jag på gymmet bytte ut mot 200 meter rodd)
Ett effektivt och svettigt pass som är klart på 15-20 minuter. Det här med effektiva pass är vad jag vill göra när man har pojkarna väntande hemma
Träningsmotivarionen håller dock på att stiga mig över huvudet och jag måste ibland säga stopp. Jag hade gärna tränat idag med. Men kroppen behöver mycket återhämtning nu. Mer än förr. Den är fortfarande skör och kommer behöva ett år på sig att återhämta sig på riktigt... vilket är svårt att komma ihåg när motivationen är på topp. Jag vägrar bli skadad och vill att den starka känslan ska vara bestående. Då måste jag också vila!
Ta hand om dig utefter dina förutsättningar!
Jag valde för cirka en vecka sedan att sluta amma helt. När mina söner endast var 2,5 månader gamla. Det är det bästa val jag gjort på länge.
Det mentala kriget inför varje amning, på grund av otillräcklig mängd mjölk, var stor del till beslutet.
Till en början var jag helt säker på att det skulle fungera. Jag hade mängder med mjölk och pumpade två flaskor fulla var tredje timma. Innan de var starka nog att amma själva.
Snart kom den omtalade mjölkstockningen. 7 dagar med 40 graders feber och mjölkmängden minskade rejält....
Från att jag skröt om min stora mängd mjölk till att jag helt plötsligt hade för lite. Jag har kämpat med amning, pumpning, amning och ännu mera pumpning. Men besvikelse över att det aldrig blir nog mycket mjölk har varit väldigt påfrestande. Och att varje mål både behöva försöka amma och nappflaska har inneburit mental besvikelse gång på gång.
Beslutet om att sluta helt kom ändå inte förrän jag insåg att Harry började bli bekväm. Han sög knappt alls vid bröstet när han visste att det skulle komma en flaska. Och Tage sög så han blev helt slut, men inte mätt. Så han somnade efter amning men ville bara efter en liten stund äta igen.
Amning är verkligen inte så självklart som jag trott. Jag är trots allt glad över att jag första tiden hann pumpa så mycket mjölk att de kunde leva på bara den under hela första månaden.
Nu äter de endast modersmjölkersätting och mår av den bra och växer fint. Och jag mår bättre så jag kan njuta av att vara grabbarnas mamma
Det här med tvillingar....
Jag möts oftare av ”åh, vad jobbigt med två” än ”åh, vad kul med två”. VARFÖR?
Mins barn är det finaste jag har. Att folk beklagar sig över att detta ska vara en belastning för mig börjar göra mig förbannad.
Ja, kanske två bebisar i många fall kan göra livet omständigare än om man bara hade en bebis. Men det finns inte i tanken, någonsin, att jag skulle välja en bebis före att ha mina två. Det gör ont i mig när andra ser mina barn som en större börda än andras.
De är och kommer alltid vara det finaste jag har!
Ibland säger man saker med omtanke. Och uttryck i hur tungt det skulle vara med tvillingar är förmodligen en sådan. Något slags försök till medlidande kanske?
Det är också spännande att ingen av dem som sagt till mig att det är jobbigt att ha tvillingar, har tvillingar själv....
Var glad för vår skull!
Medlidande behöver jag inte. För jag lider inte det minsta av dessa guldkorn, även om de ser till att jag är väldigt trött ibland
Går det ens ihop?
Jag har fått höra kommentarer som ”hur kan du ha haft 2 barn i den där magen”, ”är man verkligen sådär smal så tätt inpå att man fött tvillingar” och ”var är magen”?
Först har jag blivit glad och stolt över min kropp som hittat sin ursprungsform igen. Men vad betyder det egentligen att midjan är tillbaka dagar efter att man fött barn?
INGENTING!
Efter att jag reflekterat över kommentarerna jag fått blir jag nästan ledsen. Alla kroppar är olika. Alla formas olika. Och de kvinnor som fött barn, vi är så galet grymma oavsett kroppsform. Och att det är just kroppsformen människor omkring mig reflekterar över i mötet skrämmer mig.
Missförstå mig rätt. Jag är också glad att kroppen återfått den form som jag är bekväm med. Men funktionen är så otroligt mycket viktigare än formen.
Några saker jag måste träna varje dag trots midja:
⚫️ Att knipa. Så jag inte kissar ner mig
⚫️ Hållningen. Mina magmuskler bär mig inte längre automatiskt utan jag måste konstant påminna mig om den för att slippa ryggproblem
⚫️ Självkänslan. Att bli mamma är en fysisk och framförallt psykisk påfrestning. Man oroar sig och frågar sig konstant vad man håller på med. Är jag verkligen en bra mamma?
Och ja, att få höra att jag är en bra mamma... det skulle göra min betydligt mycket lyckligare än att få höra att jag är smal.. för vad är egentligen viktigt?
ÄNTLIGEN skrevs vi ut från sjukhuset och neonatalavdelningen! Personalen har tagit väldigt bra hand om oss och varit fantastiska. Vi är otroligt tacksam över den månad vi haft på avdelningen. Men att pojkarna nu är så stora att de klarar sig själva är så skönt.
Tiden på sjukhus har varit en bergochdalbana. Vissa dagar har allt känts på topp och andra har jag känt mig otillräcklig och misslyckad. Fokus har större delen av tiden legat på att pojkarna ska gå upp i vikt för att orka mer, klara av att hålla värmen själva och helst göra detta genom att amma.. vilket de inte orkat i perioder.
Vi har kunnat haft dygn där de ammat varje mål, medan de nästa dygn knappt orkat ammat varannat. De dagarna var otroligt tuffa även om personalen försökte motivera oss genom att säga att det var vanligt. Men en sådan ”motgång” i en så isolerad miljö och med hemlängtan kan krossa självförtroendet.
Vissa dagar har vi också verkligen förstått och njutit av att veta hur lyckligt lottade vi varit med pojkar som varit så pigga trots omständigheterna. Som läkarna sa till oss första dagen ”de mår hur bra som helst, de är bara födda för tidigt”. Hon menade då att de mådde bra, men att de på sjukhuset med viss medicinsk hjälp var tvungna att gå igenom de sista utvecklingsstegen som en fullgången bebis hade gått igenom i magen.
Idag skulle de i magen blivit 37 fullgångna veckor vilket i magen hade inneburit att de skulle varit färdigutvecklade. För två veckor sedan (då de blev 35 fullgångna veckor) blev de tröttare något dygn, vilket de var för att de skulle förbereda sig för förlossningen. Ganska ironiskt med tanke på att de redan var ute. Men det säger mycket om att de kanske inte var riktigt redo för att vara utanför magen när de kom.
Men tack och lov mår de nu väldigt bra trots allt och vi fortsätter jobba på vikten. Men det tror vi ordnar upp sig om de brås på mamman och pappan som älskar att äta
Att få umgås med pojkarna i hemmiljö ger oss nu möjlighet att lära känna dem på en helt ny nivå och att bygga vår familj och familjens vardag på riktigt.
Så idag är vår sista VAB-dag (för den här gången) och i morgon kliver vi på vår första dag som föräldralediga. I morgon väntar också vårt första besök på MVC.
Ett nytt kapitel i vårt liv har nu startat på riktigt, och vi är redo!
Som rubriken säger. Idag hittade jag till gymet för första gången sedan pojkarna kom till världen. Det var otroligt skönt att kunna vara där och ta ut sig mer än vad som var möjligt i slutet av graviditeten.
Jag genomför dock nu ungefär samma övningar som kroppen tillät i slutet av graviditeten för att inte utmana muskler som inte jobbat på länge innan de är redo. Så jag sparar övningar som påfrestar framförallt de raka bukmusklerna tills jag varit på undersökning och fått höra att de är redo. Sådant som innehållet hopp undviker jag också, dels för att vara snäll mot bäckenbotten som gått igenom mycket senaste månaderna och dels för att jag inte skulle kunna hålla tätt än.
Vi hade hoppats på utskrivning från sjukhuset idag efter tre nätter med permission. Men pojkarna hade inte gått upp så mycket i vikt som vi hoppats så utskrivningen får vänta. Detta har hållt mig lite deppig idag, men gymbesöket fick humöret att vända. Nu tar vi nya tag!
Nu gäller både amning och nappflaska vid varje mål för att vi ska försäkra oss om att pojkarna får i sig tillräckligt, då det verkar vara risk för att de ammar ”torrt”. Än så länge är det min mjölk även i nappflaskorna då det funkar att pumpa ut det pojkarna inte orkat suga ut, vilket glädjer mig.
Nu håller vi tummarna för att de äter bra framöver och för att viktökningen ska vara större!
Idag lämnade vi sjukhuset tillsammans med pojkarna för första gången och tog oss en barnvagnspromenad i ett soligt och vackert Östersund.
I morgon eftermiddag är planen att vi ska åka hem och stanna hemma fram tills på måndag och njuta av julen hemma. Vi hoppas att pojkarna kommer trivas bra hemma och äta massor och gå upp i vikt. De har ingen sond längre, så nu är det bara amning och nappflaska som gäller. Och OM allt ser bra ut när vi kommer tillbaka på måndag så kommer det bara bli att åka till sjukhuset och vända.. för i så fall skrivs vi ut helt då!
Håll tummarna för oss
Våra pojkar växer och utvecklas mycket varje dag nu och vi har fått sagt till oss att jul, det firar vi i alla fall inte på sjukhuset. Om det innebär att vi åker hem i morgon eller på lördag det vet vi inte än. Det vi väntar på nu är att få veta om vi kan åka hem med eller utan sond.
Vi testar oss därmed lite fram på sjukhuset just nu för att se om pojkarna orkar äta tillräckligt själva eller inte. Det gör att pojkarna vill äta lite oftare och alla får vara vakna lite mer. Men så länge de innebär att de mår bra så är vi glada ändå... och trötta.
Får jag säga mitt så är jag glad att sonderna funnits. Men nu hoppas jag verkligen att de gjort sitt och att vi under gårdagen satte sista sonden någonsin på pojkarna!
Vi har även testat mata med nappflaska för första gången idag - de var superduktiga. Detta då vi hoppas på att Adam ska kunna mata något mål ibland när jag behöver vila eller kanske göra annat en stund. Jag tror också det är viktigt för att Adam ska få känna sig mer delaktig även den första tiden när de mest bara äter och sover.
Det känns framförallt fantastiskt att vara så nära hemgång, men också skrämmande. Här får vi hjälp och stöd i allt. Vägledning i matandet och svar på alla funderingar vi har på bara någon minut. Man kan säga att vi fått en lång och fantastisk inskolning i hur vi ska ta hand om pojkarna. Och nu är det snart dags att stå på egna ben, vilket det flesta andra föräldrar behöver göra betydligt tidigare än oss.
Jag har på grund av mjölkstockning legat med 40 graders feber samt en femte dag med 39 graders feber och känt mig totalt utslagen. Nu verkar febern äntligen ha gett med sig och jag har hopp om att i morgon känna mig helt som en människa igen.
Utslagen som jag varit har jag känt mig som en hemsk mamma. Jag har ibland önskat att de inte ska orka amma för att jag ska slippa sätta mig upp. Önskat att de ska sova konstant mellan målen så jag bara kan sova.
Men nu ikväll, känner jag mig äntligen på banan och är glad att vi, trots att jag varit så orkeslös, skött våra amningar. För medan jag varit låg har grabbarna bara blivit starkare och de orkar amma både längre och vid fler matningar än förra veckan. Det innebär att vi snabbt kommer allt närmare att slippa sondmata.
Att de är starkare har gjort att vi i dagarna fått beskedet att det kan vara möjligt att komma hem innan jul. Vi börjar se ljuset och tiden vi varit här är nu troligtvis längre än tiden vi har kvar. HOPPAS!
Natten tills idag gick väldigt bra och vi delade upp matningar så att båda fick sova lite fler timmar i sträck (jag får passa på innan de kanske börjar begära bröstet vid varje matning). Och tidigare nätter har framförallt Harry haft väldigt mycket hicka och sovit oroligt, men inatt behövde jag bara kliva upp och lugna honom en gång mellan matningarna.
Det här gjorde att vi alla fyra har varit väldigt pigga och glada hela dagen idag. Själv känner jag mig som en ny människa såhär på kvällskvisten.
På eftermiddagen fick vi turen att ha barnvakt en timme av personalen så jag och Adam kunde gå utanför sjukhusets dörrar tillsammans och inte för sig. Tack!
Efter middagsmatningen och vägning (Harry är uppe i födelsevikt igen och Tage är bara några gram ifrån. JIPPI!) lyxade jag och Adam till det med ca 20 minuters hemmaträning.
Passet innehöll 3 varv av följande
⚫️ 20 sneda utfall (10 per ben)
⚫️ 20 benböj
⚫️ 20 höflyft
⚫️ 20 utfall (10 per ben)
⚫️ 20 benlyft i positionen nedan
Lugnt och sansat försökte jag köra passet och fokus låg på att hålla bäckenbotten stabil passet igenom och att hållningen var bra.
#tränahemmamedmia
Något jag gärna tjatar om är vardagsmotion. Den vi kan lyckas med utan att tänka eller ibland genom att tänka en extra gång.
När vi sitter instängda på sjukhuset är det lätt att bli slö. När man ändå sitter inne 23 timmar, varför inte också sitta inne 24?
Det tog mig 5,5 dygn att gå ut genom sjukhusets dörrar för första gången efter förlossningen. Detta dels för att jag kände mig alldeles för skör för att möta verkligheten och dels för att rutinerna kring hur jag eller någon annan hade hand om mina barn gjorde mig så förvirrad.
Men efter 5 dygn bodde min familj äntligen i samma rum. Vi var en del av rutinerna och inte bara personalen. Jag kände mig starkare och gick efter första natten tillsammans ut på Östersunds gator!
Det gick inte att prata med någon utan att vara på gränsen till att gråta, men jag njöt ändå. Verkligheten har inte försvunnit!
Efter en stund på stan kom jag snart in lycklig och sprudlande. Jag hade inte bara samlat på mig lite D-vitaminer, utan också fått röra på en kropp som varit alldeles för stillasittande.
Hela kvällen var jag lycklig på riktigt och kände mig så mycket mer som en mamma. En bra sådan. Jag njöt för första gången helt av min roll och började känna att pojkarna faktiskt bara är mina.. mina och Adams. Och ja, vi är redo att ta hand om dem med all kärlek som finns att ge! Även om det till en början behöver vara i stöd av personal på sjukhuset av medicinska skäl.
En del av detta var såklart att vi också äntligen fick bo tillsammans men också så mycket för att jag fick gå ut genom dörren, röra på kroppen och andas friskluft. Nu längtar jag tills jag kan få göra detta med killarna i vagnen!
Men tills dess ska det prioriteras att både jag och Adam ska få en stund var på dagen för rörelse och friskluft. De hjälper hjärnan att tänka ordentligt och hantera förvirrade känslor.
Dagens motion blev till och från vårt hem för att tvätta och laga mat. Inte alltid man njuter så av snöfall och hård vind över frösöbron.
Tar man hand om sig själv är det också lättare att ta hand om andra❤️
2017-11-29 Dagen jag gick in i vecka 32+6 med mina tvillingar i magen, med en känsla av att det var veckor kvar tills någon skulle hitta ut.
01.30 Vattenavgång. Adam vaknar då jag reagerar på vattenavgången med ett ryck. Adam frågar omtänksamt vad jag gör vaken och jag svarar hastigt "vattnet gick just". Jag blev väldigt nervös i och med att jag insåg att nu kommer de ut inom max ett par dygn. Det fanns inga tvivel, det var dyblött i sängen. Adam ringde förlossningen och berättade vad som just hänt och får till sig att vi ska ta det lugnt men röra oss mot förlossningen.
Tidigare hade jag inte känt några värkar, däremot haft problem med mycket sammandragningar och spänd mage dagligen sedan vecka 17. Värkarna infann inte nu heller. I all nervositet fick jag kortslutning och ställde mig i duschen medan Adam gick runt och packade. Förlossningsväskan var inte packad, för barnen skulle ju ändå inte komma nu, i vecka 32+6.
02.35 Vi ringer på hos förlossningen och Adam sköter snacket medan jag nervösfnissar. Inga värkar, vattnet har lugnat ner sig och jag känner inga andra tecken på att förlossningen ska dra igång. Jag lämnas i ett rum för att kolla till min CTG kurva. Sammandragningarna kommer nu med ca 10-15 minuters mellanrum. Ingen av dem känns speciellt och jag upplever inte att det känns mer än vanligt.
Barnmorska och läkare kommer in och gör en undersökning för att de verkligen vill se över att det var vattnet som gått. Och ja, vattnet hade gått hos tvilling 1.
05.10 Jag upplevde att intensiteten på sammandragningarna har ökat och att jag nu skulle kunna börja kalla dem för värkar. Det kommer också allt tätare, snart så pass som 3-4 gånger per 10 minut. Där och då insåg jag att idag kommer de komma och det kan vi inte stoppa. Fick bricanyl för att bromsa värkarna i hopp om att kunna dra ut på det, då jag även fått min första dos med kortison som skulle få tvillingarnas lungor att mogna snabbare. Tanken är att man ska ta en andra dos kortison efter 24 timmar efter den första för att kortisonet ska ge full effekt. Så planen från läkare och barnmorskor var att bromsa värkarna minst ett dygn till. Jag och Adam får då också flytta in på ett rum utanför förlossningen och läkaren verkar inte alls lika övertygad som jag över att tvillingarna inte kommer stanna inne en dag till. Men jag får gå på fasta för att kunna vara beredd på eventuellt snitt.
06.30 Värkarna kommer nu med 5 minuters mellanrum. Inte alls så sällan som de hoppades att de skulle komma. Barnmorskan inser också här att jag kanske faktiskt har onda värkar då hon erkänner att hon inte riktigt förstått att det är såpass, eftersom jag inte visar det. Jag flyttas då in på förlossningen.
07.23 Värkarna kommer nu 2-3 stycken på 10 minuter med konstant tryckkänsla nedåt.
07.30 Jag får en andra dos bricanyl i hopp om att kunna bromsa värkarna lite till.
08.01 Nu känner jag att bricanylen ger effekt och det konstanta trycket nedåt börjar släppa och jag nu "bara" har värkar.
09.31 Beslut tas om att jag kan ta en andra dos kortison 13.00, om tvillingarna fortfarande kommer vara kvar i magen då. Vilket fall har alla på plats kommit fram till att tvillingarna kommer att komma under eftermiddagen, men förhoppningsvis vaginalt då båda ligger redo med huvudet nedåt. Men fastan fortsätter.
10.00 Värkarnas toppar börjar bli allt mer intensiva och jag frågar mig när det är dags att börja ta de medicinska hjälpmedlen som lustgas och epiduralbedövning. Jag ville hålla mig ifrån det så länge som möjligt, men var öppen för att testa båda när smärtorna skulle vara för påtagliga för att låta bli. Barnläkare och förlossningsläkare kommer in på rummet och berättar hur förlossningen kommer att se ut då förlossningsrummet kommer vara fyllt med barnmorskor och läkare. Några som ska ta hand om tvilling 1 när hen kommer och några som ska vara se till att tvilling två inte vänder sig när han kommer att få mycket plats i magen när hen blir ensam. Utanför förlossningsrummet kommer barnläkare och sjuksköterskor stå med kuvöser redo att ta hand om både tvilling 1 och tvilling 2 som direkt kommer att flyttas upp till neonatalavdeningen (avdelningen som tar hand om barn som har extra behov av hjälp, som vid exempelvis tidig födsel).
11.00 Jag får besöka neonatalavdelningen för rundvisning i rullstol, om jag lovar att säga till om värkarna är värre. Min sköterska har insett att jag inte ännu visar utåt hur mycket värkarna känns och ställer lite krav på mig. Hon är också väldigt uppmärksam på förändringar i min andning under besöket då hon insett att jag kanske inte alls kommer erkänna mer smärta och att det är genom min andning jag tidigare under dagen hanterat den. Jag borde kanske visa mer, men jag låter oftast bli att visa mig svag om jag kan, men jag uppskattade hur sköterskan la märket till detta.
12.40 Jag har insett att jag måste ha någon slags smärtlindring, så testat med en varm dusch till att börja med. Det kändes fantastiskt med varmt vatten över magen och ryggen när värkarna kom.
13.00 Strax efter att jag har duschat inser jag att värkarna eskalerar. Jag blir rädd för att jag väntat för länge med medicinsk smärtlindring för nu börjar det göra ordentligt ont. Börjar då med lustgasen i hopp om att den ska hjälpa mig.
13.35 Jag upplever inte att lustgasen gör någon skillnad. Förutom att det känns bra att behöva fokusera så på andningen och att jag har möjlighet att hålla i masken hårt när det gör ont. Barnmorskan undersöker mig och bedömer att jag nu är i aktiv förlossning då jag nu är öppen 3 cm. Jag önskar att SNABBT få epiduralbedövning då jag inser att värkarna från och med nu bara kommer bli värre.
14.30 Epiduralbedövning läggs och jag känner stor effekt av detta. Värkarna kommer lika ofta (ca 3 gånger inom 10 minuter), men topparna gör inte längre lika ont. Jag fokuserar mycket på andningen under värkarna och använder fortsatt lustgas även om jag inte vet om det egentligen gör så mycket för smärtan, men den hjälper mig i alla fall mentalt. Mellan värkarna slappnar jag av bra och till och med slumrar mellan vissa trots att jag bara har ca 3 minuter mellan varje värk.
17.00 Jag skrattar lite åt mig själv som hela tiden (och fortfarande) önskar utsätta mig för denna smärta istället för att göra ett snitt. Adam har också berättat för mig att han när han var yngre frågade han sig varför kvinnor ville ha barn när det gör så ont? Denna fråga ekade i mitt huvud och jag tyckte hela situationen blev ännu roligare. Här gjorde det både sjukt ont och var väldigt roande på samma gång och jag njöt av vart jag befann mig.
17.50 Jag fick en andra dos av epiduralbedövningen. Nu hade jag börjat gråta mellan värkarna. Inte för att de gjorde ont (vilket de såklart gjorde), utan för att jag redan började förstå vilken lättnad och lycka jag skulle känna när sista fötterna skulle ha trillat ut. Situationen kändes aningen bisarr och mitt i allt så låg jag och försökte övertala mig själv att det var okej att bajsa ner sig (att bli bajsnödig är tydligen ett gott tecken på att bebisarna är nära på att hitta ut och vid det tillfället är det just gå på toa och tömma tarmen man inte får göra.. utan man ska släppa det man har löst), vilket var både obekvämt och fullt främmande.
18.40 Läkare, barnmorskor, sjuksköterskor och undersköterskor kontaktas, både de på förlossningen och neonatalavdelning. Nu ska tvillingarna komma och alla måste göra sig redo.
18.50 Nu är krystvärkarna i gång och jag ligger i aktivt krystläge. Jag känner mig er fokuserad än någonsin och har inget annat i tanken än att tvillingarna ska ut och att jag ska ge allt fram tills att båda är ute. Jag vet att många kommer till ett stadie under förlossningen när man bara vill ge upp och under en tid där jag känner att huvudet åker in igen efter varje krystning hinner jag tänka "jag förstår om det är här man vill strunta i hela grejen, ge upp och gå hem", men jag vägrar erkänna att tanken nått mig och tar i ännu mer. Det här med att jag förmodligen bajsat ner mig är inget jag längre har en tanke på, för snart kommer tvillingarna äntligen till världen.
19.09 Tvilling 1, en pojke kommer till världen. 44 cm lång och 1738 gram. Han gnyr och fraktas fort ur rummet och in i en kuvös och Adam följer med honom ut för att säga hej. Två personer håller mig om magen för att se till att tvilling 2 inte vänder sig när hen har dubbelt så mycket plats i livmodern. Det blir en liten paus, tvilling 2s vatten inte gått än. De hinner komma in och säga hej med tvilling 1 som ligger tryggt i sin kuvös med många omkring sig. Jag är fortfarande väldigt fokuserad på min uppgift och upplever det inte alls jobbigt när tvilling 1 lämnar rummet. Nu ska fokus ligga på tvilling 2 och läkarna gör vad de behöver med tvilling 1. Jag svär dock inombords över att jag snart ska börja om med krystvärkarna. Adam stannar med mig.
19.34 Trycket nedåt är ordentligt. De beslutar sig för att spräcka hinnan för att vattnet för tvilling 2 ska avgå. Snabbt förvandlas trycket till krystvärkar då vattenavgången gjorde att tvilling 2 nästan åkte rutschkana ut.
!9.38 Jag svär över att de måste bromsa tvilling 2s huvud för att jag ska undvika skador, jag vill bara att hen ska komma ut.
19.39 Tvilling 2, en pojke till kommer till världen. 45 cm lång och 2026 gram. Han skriker direkt och Adam får äran att klippa navelsträngen och sedan följa med honom till sin kuvös och de från neonatalavdelningen som väntar på honom.
Efter De undersöker mig och jag verkar ha klarat mig med endast "skrubbsår" och behov av att sy ett stygn för att minska svidande känsla när jag ska kissa. Livmodern drar ihop sig snabbt och min blödning är av det mindre slaget. Jag måste vänta på förlossningsrummet. Från att ha haft 5-6 personer med mig i rummet till att sitta där helt själv i rummet och vänta på besked och förflyttning från förlossning till BB kändes obekvämt. Jag fick in lite mat men hade inget annat än en vägg att kolla in i medan jag väntade. Adam hade fått med sig min telefon, då den börjat larma 18.55 för att jag skulle publicera ett inlägg för mitt samarbete med twistshake klockan 19.00. Men jag fann mig inte riktigt i position för att publicera detta vid den tiden, haha. Har fått till mig att de som visste att jag låg inne blev aningen förvirrad av att jag senare la upp den tänkta samarbetsbilden istället för på bebisar då det var detta mina nära väntade på.
Vid 21.00 får jag äntligen åka upp till neonatalavdelningen och hälsa på Adam och mina två små pojkar. Här släpper alla spänningar och känslorna svämmar över. Pojkarna andas fint men får lite andningshjälp för att tänja lungorna. De har också placerats sonder hos dem då de inte kommer kunna äta själva ännu. Jag är otroligt lättad över att se att de inte ligger i kuvöser och får höra massa bra besked. Jag kollar på dem och vet inte ens om jag vågar röra dem. Är de mina? Vilka är de?
Snart får jag upp tvilling 1 på bröstet, han som senare har fått namnet Tage. Tvilling 2, som fått namnet Harry ligger hos pappa. De är helt fantastiska och vi får rå om varandra ungefär en timme innan jag måste lämna avdelningen för att bli inskriven på BB. Jag är splittrad och upplever inte att jag fått den tid till anknytning som jag önskat. Men jag ser att Adam är lycklig, vi får skåla i trocadero och han får mig ändå att känna mig lugn i det hela och han behövde få sova.
Jag har trots ett mer eller mindre vaket dygn svårt att sova. Jag kände att jag borde ta min chans att sova, men vill inget annat än att lämna BB och komma upp till mina pojkar på neonatalavdelningen. Jag var så nyfiken på dem.
Nu ligger vi alla på neonatalavdelningen i ett rum tillsammans efter att ha bott på olika avdelningar och i olika rum några dagar. Vi börjar lära känna våra små pojkar och skaffar rutiner tillsammans i den vardag som nu är. Vi kommer att bo på sjukhuset en tid framöver. Preliminärt fram till 28/12. Idag hade pojkarna varit 33+5 dagar i magen och alla frö tidigt födda barn här måste mäta sin syreupptagning och puls dygnet runt fram tills 35 fullgångna veckor. Det vill säga fram till nästa torsdag. Så efter det hoppas vi på att pojkarna kommer slippa sladdar.
Förutom att de behöver hålla koll på syreupptagningsförmågan och pulsen en tid till så måste vi stanna eför att pojkarna ska kunna reglera kroppsvärmen själva samt äta själva då de i dagsläget matas via sond (men de ammar lite mer för varje dag). För att hålla kroppsvärmen bor de i vattensäng som i dagsläget håller 36 grader, men denna temperatur hoppas ska sänkas eftersom de kan reglera värmen mer och mer själva.
Vi tar en dag i taget. Börjar på att få ihop de praktiska pusselbitarna omkring oss med det som behövs fixas med myndigheter, skola, jobb och försäkringar. Så snart kan vi gå ännu djupare i vår bebisbubbla och njuta än mer av bara varandra.
Tack till min Adam. Som var den lugna när vattnet gick och ringde sansat till förlossningen, som var stabil som ett berg vid min sida hela dagen och som fick mig att känna mig lugn och fokuserad i en situation som för oss innan var helt främmande och skrämmande. Jag älskar dig.
