miaborghild blogg

Igår såg jag ett instagraminlägg som högg som en kniv. Jag försökte ruska bort det, men än idag sitter känslan kvar. Just nu har vi en mammig kille och en VÄLDIGT mammig kille här hemma. När jag inte är i rummet kan jag höra hur de är glada, nöjda och leker. När jag visar mig börjar kaoset. Båda ska upp, båda är missnöjda, ingen vill dela famn med sin bror. Pappa duger inte. Mamma sliter. Jag ger ALLT och lite till för att försöka ha dem lika nöjda och glada som när de är med bara pappa.. men jag lyckas inte.

Inlägget jag såg idag av en annan tvillingmamma beskrev en helt fantastisk situation och sa något i stil med "ingen avundsjuka mellan de här inte, här vet alla att de får all kärlek de behöver och lite till". Jag önskar verkligen jag kunde uppnå den känslan av att vara tillräcklig, men just nu är den långt borta. Jag tycker att denna mammas situation låter helt fantastisk. Men den fick också mig att känna mig dålig, hela dagen har jag känt mig dålig. Jag ger ju all kärlek och det räcker inte....

Jag tycker dock att situationerna när jag kommer på mig själv med att något påverkar mig negativt. Då avföljer jag, oavsett hur fin profilen är. I detta fall hade jag inte följt personen längre än ett dygn och kände direkt att det inte var för mig. Jag hoppas jag oftare blir medveten om vad och när något påverkar mig. Så jag kan analysera det, göra om och göra rätt.

Vad gäller min mammaroll så vet jag att jag ger allt. Det räcker.

Ni kan kalla mig lättkränkt. Men jag känner mig ofta dömd för att jag rör på mig. Om det är för att andra är avundsjuka eller om det är för att det finns okunskap kring hur viktigt och vad träning gör för en låter jag vara osagt. Men jag vet att fler skulle må bra av att röra på sig mer. Jag förstår inte diskussioner om att man hetsar för att man förespråkar mer rörelse i vardagen. Jag tror inte att alla kan, vill eller orkar köra hårda pass på gymmet, springa långt eller lägga timmar på landsvägscykeln. Men jag vet att många kan välja att exempelvis ta trappen istället för hissen, välja promenad eller cykel istället för bilen, att ställa sig upp nu och då vid stillasittande "aktivitet" och öppna dörrar manuellt istället för med dörröppningsknappar. Vet ni hur mycket dessa små val kan förändra ett liv? Om inte, följ länken till en artikel om en nyligen genomförd studie på området (även 1177 skriver om det här )!

Det finns så många anledningar till varför jag tränar, bland annat: När jag tränar så orkar jag mer, när jag tränar blir jag starkare, när jag tränar blir jag gladare, när jag tränar blir jag effektivare och jag kommer leva längre för att jag motionerar.

Alla dessa faktorer gör att jag upplever mig själv som en bättre mamma. Jag tror att ni är många med mig som får ont i huvudet och kanske börjar må lite illa efter en stillasittande dag inomhus? Då kanske man inte är supersugen på att träna senare på dagen heller, men det är ju precis då vi behöver det - för att pigga upp oss. Känner du skillnaden på att vara trött för att du inte rört på dig eller på att du är trött för att du behöver vila? Ofta när jag överväger att inte träna så är det för att jag är trött efter en ineffektiv dag och vet att jag behöver det extra mycket, så då tar jag tag i träningen - vilket inte alltid är lätt.. men jag lyckas ta tag i det genom att börja fundera över vad träningen kommer föra med sig. Och vem har någonsin ångrat ett träningspass? Men såklart, är jag trött för att jag har en infektion i kroppen eller helt enkelt är helt slutkörd så väljer jag vila (även om jag nästan är som mest träningssugen när jag inte bör träna).

Med tanke på träningens effekt på kroppen så kan jag inte förstå hur man ifrågasätter träning? Såklart finns det extrema fall både när det gäller att välja eller inte välja att träna. Men vi vet att det är ett större problem att befolkningen inte rör på sig än att den rör på sig. Ibland när jag får höra saker som "kommer du ihåg att vila?" eller "du måste vila" så vill jag ibland kontra med "kommer du ihåg att röra på dig?". Nu är jag nog för artig för att någonsin säga det, men många i samhället anser sig ha rätten att ifrågasätta personer som främjar hälsan, men ifrågasätter man inaktiva personer är man dum. Varför är det så?

Först och främst, TIDEN.

Vart, när och hur skulle man kunna fokusera på telefonen?

Jag vet dock, att när jag väl "bara ska kolla en grej" hamnar jag gärna och ska kolla både det ena och det andra och tillslut har man suttit med telefonen i fem minuter och glömt kolla vad man egentligen skulle kolla. Tror att det är fler än jag som gör detta? Exempel; plocka upp telefonen för att man ska kolla klockan... Lägger tillbaka telefonen efter fem minuter och har kollat instagram, eller annat, men vet inte vad klockan är.

Dessutom så är det så lätt att fastna. Kanske jag är ensam om detta och bara borde skämmas. Men jag fastnar. Känner att jag blir frånvarande. På kvällarna när jag och Adam sitter i soffan och kollar igenom våra flöden är vi egentligen sällan i samma värld. Vi isolerar oss med telefonerna. Och ja, det är illa när det händer med Adam (tyvärr nästan varje kväll), och än mer illa när det går ut över mina barn som inte sitter med telefoner och behöver min uppmärksamhet och kärlek. Då kan jag inte sitta fast där i min telefon när det är något.. utan jag vill vara delaktig, med och redo!

Just därför har jag och Adam sagt att grundregeln när vi är med våra vakna barn är att vi inte plockar upp telefonen. Självklart kan det finnas vissa undantag. Men jag svarar inte på meddelanden förrns de sover, jag kan inte kolla igenom flöden och jag lägger inte ut storys eller inlägg. Det kanske bara tar en liten stund, men om de står där och drar i mina ben och jag "bara" ska svara på ett meddelande eller "bara" ska publicera en story så ser de detta. De ser att jag prioriterar telefonen och sedan fokuserar på dem, och det vill jag inte. Helst av allt skulle jag önska att mina söner inte ens visste att den fanns. Men de gör de, och de älskar den redan även om den än bara använts som tuggleksak för dem.

Och vet ni vad detta har lett till? Förutom att jag känner mig med och aktivt deltagande i mina söners vardag? Att jag även andra tider på dygnet när jag träffar vänner och umgås väljer bort telefonen allt oftare. Desto mindre jag använder den, desto mindre är jag i behov av den. Jag ber dock om ursäkt till alla som jag glömmer svara!

Men jag älskar att visa upp mina söner, de är det vackraste jag har och det jag är som mest stolt över. Därför fotograferas det såklart en del när de är vakna, och bilderna som publiceras, de publiceras oftast när de sover.

Jag vet att det finns många som har mycket bättre kontroll än mig, men tror samtidigt att det är fler än jag som har detta problem. Att man försvinner in i telefonen och sociala medier. Det inte alls så att jag tycker att man behöver göra som mig. Man får ta ställning hur man vill och jag struntar i vilket (alla är vi olika), men detta känns rätt för oss och mig!

Beskedet om att vi väntade tvillingar var overkligt och svårt att ta in. Och jag tror att det var extra svårt då vi redan innan rutinultraljudet bestämt oss för att vi väntande ett barn. Ja, vi hade bestämt det!

När mammas moster Anneli fick beskedet om att jag var gravid så sa hon till min mamma att jag skulle få tvillingar (vecka 13). Efter den kommentaren började vi fundera över om det skulle vara möjligt. Det mesta talade emot. Jag hade mer eller mindre mått bra hela tiden hittills förutom en dipp kring vecka 10 där jag behövde äta mellanmål (nektariner) betydligt fler gånger än vanligt för att inte må illa. Det är då vanligt att må sämre när man väntar två än en eftersom det blir än mer hormoner som spökar och kroppen behöver jobba extra hårt för att utveckla två små varelser. Min mage växte inte heller direkt. I v.17 kunde man skymta lite mage om man visste att jag var gravid. Vecka 16 var vi också på mödravårdscentralen för att lyssna efter hjärtljud. Vi hittade bara ett hjärta. Det var få klart. Vi väntade ett barn. Mamma (som på grund av det nämnda inte heller riktigt trodde hennes mosters ord men tyckte att det var kul att småretas) fick efter det ett sms från mig där det stod ”ha, vi väntar bara ett barn”.

9 Augusti 2017 vecka 17+0

När läkaren gjort en snabb titt började hon berätta pedagogiskt "Här har vi ett huvud, mage, fötter, fötter, mage och ett huvud". Varken jag eller Adam reagerade. Vi har aldrig varit på rutinultraljud förut. Hon spegelvände väl bilden? När ingen av oss reagerade så sa hon efter en stund "ni ser väl att det är två?". Varken jag eller Adam hade förstått detta, men nu var det dags att ta in. Adam säger att jag till och med svor vid beskedet. Läkaren lämnade rummet för att meddela sköterskorna om att undersökningen skulle ta längre tid än planerat. Adam och jag bytte då några ord och hade panik över materiella ting. Barnvagnen? Cyklar? Skidor? Sängar?

När läkaren var tillbaka och vi kollade på tvilling 1 (Tage, som låg närmast "utgången") så började jag tänka "tur att det inte var tre eftersom jag bara har två armar". Mina känslor gick upp och ner. Jag började snart också känna att undersökningen av Tage tog alldeles för lång tid... Jag ville också se så att tvilling 2 (Harry) mådde bra och att han hade alla kroppsdelar. Det hade han. Efter ultraljudet hade vi ett inbokat lunchmöte. Jag ville egentligen bara hem för att sätta mig, gråta och smälta det stora beskedet. Men Adam övertalade mig att vi skulle gå på mötet trots allt. Det var bra och skönt. Att få fokusera på jobb en stund.

Efter mötet känns det stora beskedet lättare. Det började sjunka in och vi börjar meddela våra familjer om beskedet. Min mamma som småretats ett tag om att det var två barn vi väntade blev upprörd när hon fick beskedet. Varför? För att hon trodde att jag ljög. Så mycket som hon tjatat om att det var två, men nu trodde hon att jag hämnades genom att säga att det var två fast att det egentligen var en. Hon sa "Mia, det här får man faktiskt inte skämta om". Snart förstod dock alla att så var fallet... tvillingar väntar! Många blev överrumplade och såklart glada för vår skull. Vi var dock inte redo att publicera det på sociala medier än. Vi behövde mer tid. Behövde förstå och behövde landa i beskedet. Jag och Adam hade sedan semester tillsammans. Vi åkte iväg ensamma och diskuterade beskedet. Vi kom efter några dagar av känslostormar fram till att det materiella löser sig alltid och att vi väntar TVÅ fantastiska barn.

Några dagar senare gick jag och Mamma Vemdalen fjällmaraton, 11 km. Jag mötte många gamla vänner i start, längs med banan och i mål. Jag började vilja skryta om beskedet (även om det fortfarande var skrämmande) och började på riktigt efter beskedet känna att det här kommer bli bra! Så snart var vi också redo att ge resten av världen beskedet:

VILL, BORDE, SKA...

Äntligen har vi lugn och ro. Där vi max bokar in oss på en sak per dag. Sätter rutiner igen. Får man säga så?

Semestern har varit helt fantastisk! Vi har hunnit göra så mycket och träffat så många av våra fina vänner. Gjort allt det där vi längtat efter i månader. Men alltså, är det meningen att semester ska innebära vila? Man ska hinna med så himla mycket hela tiden.... när ska man egentligen ha tid att bara vara?

Med våra 380 mil i bil (vanligtvis tankar vi en tank var tredje månad... men den här månaden blev det betydligt mycket fler), många stopp efter vägarna med besök hos vänner och familj som man inte träffar så ofta har det krävt ständig planering och fokus. Lätt, det har det inte alltid varit med tvillingarna, men rutinerna och planeringen har räddat oss! Även om det ibland har varit missar i kommunikationen då vi planerat utan att förmedla planerna till varandra och det kan ha uppstått ett par sura miner (jag planerar allt 3 veckor i förväg och Adam planerar 15 min innan vi ska åka. Dvs. att det är jag som ibland är dålig på att förmedla och blir sur när Adam inte läser mina tankar, hehe). Och nu är jag sopslut. Semester från semestern... det är vad jag behöver!

Därför ska jag nu några dagar njuta av att jag bestämmer. Att det bara är jag och mina små pojkar när Adam jobbar. Lägga upp dagarna som jag vill och vila hjärnan när mina sönerna sover. Och kanske blogga lite mer. Som idag. Inte konstant planera för vad som händer när de vaknar, vilken tid allt ska vara klart för att sitta i bilen för att grabbarnas resa ska vara behaglig (föräldrarnas resa är inte längre av vikt att bry sig i, bara Harry och Tage har det bra). Och att slippa behöva vara artig mot någon annan än mig själv. Halleluja!

Vi är just nu mitt emellan gamla och nya rutiner. Harry och Tage ska gå från att sova tre till två gånger om dagen. Så lite kaos räknar jag med någon dag till. Men en sak vet jag, förmiddagsluren... då är det lugnt... det är efter den man får se hur dagen artar sig (sitter i skrivande stund och njuter av att båda sover sin förmiddagslur). Schemat vi vill lyckas följa här framöver när de är drygt 8 månader gamla är följande:

​06.00 ​Uppstigning och Frukost (gröt)

​08.00 ​Mellanmål (en frukt)

​08.30​ Sova (1,5-2 h)

​11.00 ​Lunch (än så länge ersättning för vätskans skull pga. värmen men ska bytas mot ett mål mat enligt kostcirkeln)

​13.00 ​Mellanmål (ersättning) och ​Sova (1,5-2 h)

​​15.30​ Middag (Ett mål mat enligt kostcirkeln + efterrätt i form av frukt)

​18.00 ​Välling och Läggdags

Vi följer redan schemat mer eller mindre, men eftersom att sova två gånger om dagen är nytt så händer det att grabbarna är tröttare ibland och behöver lägga sig tidigare eller en tredje gång för dagen. Men snart sitter dem, de nya rutinerna. Jag ÄLSKAR rutiner.

De som känner mig och följt mig på sociala medier ett tag vet om att jag efter gymnasiet och mina första år i säsongslivet, som skidlärare, snabbt ökade i vikt och blev överviktig.

Jag hade redan innan övervikten provat på olika viktminskningsmetoder genom att förändra kosthållningen. Bland annat testade jag GI. Detta trots att jag då var långt ifrån överviktig. Varför? För att jag vägde mer när jag var 17/18 år än när jag var 14 år och trodde det var dåligt. Mina klasskamrater pratade ofta om sin vikt, vilken oftast var lägre än min (jag var dock ett gäng centimeter längre och hade mer muskler än dem, men det hade jag inte förmåga att reflektera över då). Många i min omgivning pratade om kost och vad jag borde och inte borde kunna äta. Ingen jag kände pratade om att de rörde på sig för att må bra, utan det handlade alltid om att röra på sig för att uppnå viktminskning. Jag har alltid känt mig som en jätte (vilket också förmodligen har med min längd att göra i förhållande till mina vänners längd).

Alla viktminskningsmetoder hade något gemensamt. Jag gick ner i vikt fort. Men jag gick ALLTID upp många kg mer än vad jag gått ner så fort jag började äta det som i min vardag är standardkost (tallriksmodellen). Detta gav mig aldrig något bättre självförtroende, jag lärde mig inget och jag fortsatte banta i perioder genom att förändra kosten.

Efter studenten 2009 var jag under en längre tid arbetslös. Jag sökte en mängd jobb men fick sällan ens ett svar och alla mina vänner jobbade. Där och då slutade jag slutade att bry mig om mig själv. När jag ser tillbaka på den tiden så inser jag att det är det tid i livet som jag mått allra sämst. Jag slutade helt ta hand om mig själv och varken rörde mig eller tänkte på kosten. Efter många om och men blev jag äntligen kallad till en arbetsintervju. Jag planerade en vecka innan intervjun vad jag skulle ha på mig och packade ner kläderna i väskan inför resan jag behövde göra för att komma till platsen där jag skulle gå på arbetsintervju. När dagen för intervjun var kommen skulle jag hoppa i kläderna som jag noggrant valt ut en vecka innan. Men då fick jag inte längre på mig dem. Byxorna gick inte att dra över låren och jag fick välja andra kläder som inte alls kändes passande för tillfället och mitt självförtroende under den intervjun var väldigt lågt. Hur tror ni den intervjun gick (nej, jag fick inte det jobbet)?

Efter det eskalerade min viktökning. Jag vägde mig dagligen och tänkte ”bara jag inte går över 70 kg”... men efter någon månad vägde jag över 70 kg och tänkte ”okej, men bara jag inte går över 80 kg”... jag tog fortfarande inte hand om min kropp, klev på vågen med ångest varje dag, fortsatte öka i vikt och fick höra kommentarer från omgivningen om hur smal jag varit en gång i tiden och att ”ja det är ju vanligt att bli lite tjock när man närmar sig 20-års åldern”. Jag tror dock att de sa det sistnämnda för att vara snälla och stöttande - men jag tog det inte så.

Vintern 2009-2010 fick jag jobb som skidlärare och började snart må bättre och i och med att jag fick ett arbete och började tjäna egna pengar ökade självförtroendet och vikten slutade öka. Dock var säsongslivet långt ifrån hälsosamt och även om vikten inte fortsatte öka i samma takt så var jag än överviktig.

Våren 2011 valde jag att ta tag i min vikt och min hälsa. Jag valde att göra det utan att välja bort viss kost och åt framförallt efter tallriksmodellen. Jag började istäellet röra mig. Med detta gick jag ner ca 1 kg i veckan under sommaren. Vilket jag hade väldigt bra koll på då jag bestämt att jag kunde ”belöna” mig med att väga mig varje torsdag när jag rörde på mig så bra: Under hösten flyttade jag från hemmet där jag haft en våg. Slutade väga mig, fortsatte må bra, hålla igång och åt varierat. Jag fortsatte även äta godis om än något mindre mängder än tidigare, men precis lika ofta. 

Jag låg innan graviditeten på en vikt som verkar vara min ”standardvikt”, en vikt kring den som jag 2009 sa att jag aldrig ville ligga på. En vikt som ligger nära övervikt enligt mitt BMI (BMI är ett helt värdelöst sätt att mäta människors hälsa på). Idag vet jag inte om jag gått ner till den vikten igen. Men jag vet att jag mår bra. Att min kropp består av både psykiska och fysiska muskler som bär min kropp, mina barn och som får mig att orka vardagen. Kroppen håller för mer träning än jag hade förväntat mig och siffrorna på en våg skulle kunna förändra den känslan även om de egentligen inte betyder ett dugg. Jag mår bra och vill fortsätta med det och för mig gör vågen det motsatta.

Jag äter idag minst 5 mål om dagen (förutom de dagar när mina söner har dåliga dagar och mitt inte kan prioriteras innan Adam kommer hem efter jobbet), dricker en öl när jag känner för det och äter sötsaker när jag är sugen. Idag står jag på samma vikt som sista gången jag vägde mig under sensommaren 2012. Jag mår bra och vill fokusera på det. Ingen våg i världen kan mäta min känsla. Vikten pendlar något kg under vissa perioder. Ser jag detta på vågen blir jag stressad även om kroppen säger att den mår bra och ligger på den vikt som den behöver och har förutsättningarna för att ligga på just då. Så länge jag rör mig i den mån jag kan så tror jag egentligen inte att jag behöver oroa mig, men en våg stressar mig och får mig att tänka i andra banor. Därför vill jag inte ha en våg i vårt hem!

Hur kan jag utsätta min kropp för detta ännu en gång?

Det blir så tydligt hur dåligt socker är för kroppen när jag mår så dåligt av att dra ner på det. Illamående som varit ihållande, huvudvärk och orkeslös..

Jag gillar inte att sätta stopp (kanske därför jag hamnar i sockerfällan om och om igen?). Jag gillar att fika med vänner. Äta godis ibland och lyxa till det med en glass när det är väder för det.

Men för snart 2 veckor sedan fick jag bara nog. Jag gick ut från sjukhuset efter ett besök med Harry och ansåg att vi förtjänade en glass (Harry äter inte glass än.. så jag tyckte alltså att JAG förtjänade en glass efter att HARRY skött sig hos läkaren). När jag kom in på Ica för att köpa glass hittade jag jordgubbar till superpris och blev mer sugen på dem än glassen som jag planerat.. så jag plockade på mig jordgubbarna..... men innan jag nått kassan hade jag även plockat på mig den där glassen som jag tänkt mig, inte för att jag var sugen utan, ”för att jag ändå planerat det”. Där och då insåg jag att min sockerkonsumtion, som så ofta annars, är ”bara för att” och bestämde mig då för att skärpa mig.

Innan dessa två veckor hade jag ätit godis/glass OCH fikabröd i stort sätt varje dag sedan Harry och Tage kom. Det var varken speciellt njutbart eller spännande med godis (som jag älskar). Därför ska jag nu försöka spara sockret till tillfällen där jag faktiskt kan och vill njuta av det. Som exempelvis när midsommartårtan serverades i fint sällskap

Nu har mitt dåliga mående börjat lägga sig. Blodsockret är jämnare och min ork börjar komma tillbaka och energin jag förbrukar kommer från kroppens anpassade energidepåer istället för från det onödiga sockret jag får i mig. Dessutom känner jag mig som en bättre förebild till mina söner när jag äter bättre!