RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-02-26 04:30:43

vilmakarincamilla blogg

vilmakarincamilla blogg på Nouw

Vintermorgon

2018-12-19 14:38
Från vilmakarincamilla

Sömniga ögon öppnas. De kollar på telefonen, 07:48, ganska lagom tid att vakna till. Gardinen öppnas och ögonen möts av en snötäckt uppfart, dags att få se hur ljusslingan ser ut men en vit bakgrund, helt perfekt. En morgonplan börjar ta form, med frukost julkalender och hundpromenad, precis vad jag behöver. En frukost bestående av te, smörgås med färskost samt lussebullar, lyx. Denna intags i länge med julkalendern framför näsan. Teet med kanel- och lakritssmak skapar den där underbara känslan i halsen som kanel gör, nästan som att känseln försvinner. Jag tittar runt omkring mig och bara trivs precis där jag just nu är.

fnitter från 14-åringar

2018-11-22 09:35
Från vilmakarincamilla

​Varje vecka har jag förmånen att se dem. Fnittrande, sprudlande tonåringar som är som de är mest. De skvallrar till varandra om den där personen de tycker om, alternativt inte tål. De pratar om lärare, skolarbete, träningar, matcher, kryptiskt om vad de ska göra i helgen för att få sådana som mig att inte förstå. Men hallå, jag har väl också varit 14, och även om inte jag alltid var den klassiska rebellen så hade jag vänner som var det, jag förstår grejen. Jag tänker ofta på vilken förmån det är att möta dessa människor, de som är påväg någonstans men ändå så fast. De som vill så mycket men ändå har flera år i skolan att avverka innan det är dags. Tänk vilka drömmar det finns i deras huvuden. Tänk så mycket de delar med varandra, men också hur mycket de håller för sig själva. Att vänner, skola och fritidsintressen kan betyda hela världen. Men tänk också hur mycket oro det finns, att inte räcka till, att inte passa in.


Om det jag hade fått möjligheten att säga en sak till mitt 14-åriga jag så skulle det vara; de där vännerna du har nu, de kan komma att försvinna imorgon. De där känslorna du har om otillräcklighet är bara fejk, du behöver inte känna så för det är inte sant. Och sist men inte minst, var dig själv och våga stå upp för dig själv, det är så mycket mer värt än allt annat.

redo och 5.. 6.. 7.. 8..

2018-11-20 23:04
Från vilmakarincamilla

Det är nu det gäller. Vi har mindre än två veckor på oss att sätta koreografin felfritt. Vi har mindre än två veckor på oss att visa vad vi går för. Inte för att det egentligen spelar så stor roll, det är ju faktiskt bara vänner och familj som kommer för att kolla ändå. Men trots det vill en visa vad en kan. För att från någon få höra att just jag gjorde bra ifrån mig. Att den tid jag lagt ner har lönat sig. Att jag faktiskt kan vara bra på någonting, åtminstone bättre än förra gången.


Jag vill inte ha de stora scenerna. Egentligen så tycker jag inte alls om att visa upp mig och vad jag gjort eller gör för någon, speciellt inte vänner och familj. Jag känner en skam inför att inte vara tillräcklig, vilket jag oavsett vad kommer vara. Den här skammen jag känner, jag vet inte var den kommer ifrån och ännu mindre hur jag bekämpar den. Men jag är där jag är och är nöjd med den scen jag har. Behöver inget större, inget maffigare, jag trivs just här.


Men när det är dags, om mindre än två veckor, då står jag där. Jag kommer vara mer redo än någonsin och jag ska sätta varenda liten detalj. Men om jag inte gör det? Då kommer jag ändå ha gjort mitt bästa.

Min inte så självklara dröm

2018-11-19 20:27
Från vilmakarincamilla

Berättande. Skapande skrivande. Det är någonting som alltid har funnits nära mitt hjärta. Förmågan att sväva iväg, ofta alldeles för mycket än vad situationen klarar av. Att få ner min fantasivärld på ett papper framför mig. Att konkret se den ta form. Att ge den världen liv, göra den verklig.


Drömmen om att en dag få se mitt eget namn i en bokhandel. Drömmen om att en gång få hålla en bok i mina händer. Se den, känna den, bläddra i den. Det som jag faktiskt skapat med mina egna händer utifrån mina egna tankar. Få se världen som formades i mitt eget huvud. Personerna som kanske till en början bara var en illusion av mig själv. De som gör det jag alltid önskat att jag gjorde. De som är modigare, smartare och mer analytiska än vad jag någonsing varit, eller dessutom kommer att bli, för att de fick en andra chans att tänka. De hade redan någon som tog det där förhastade beslutet som blev helt galet. De hade redan någon som kunde tänka hur en skulle reagerat om en fick göra om situationen. För de är bara en återskapad version av en människa.


Men också de som är lite klumpiga. De som är mer som vem som helst. De som inte vet allt eller kan allt. De som en som läsare får lära sig med. Den som gör fel men kommer på lösningar allt eftersom tiden fortsätter gå.


Dessa människor vill jag skapa. I en värld som är min egen. En av alla de världar som redan finns innuti mitt huvud. Det enda jag behöver är en start.

En dag är det mina böcker som står i en bokhylla någonstans i världen, vänta bara.

Alarmet ringer och så börjar dagen...

2018-11-18 21:07
Från vilmakarincamilla

​Alarm nummer 2 ringer. Klockan är 08:00. Skit också, jag skulle börjat gå upp vid det som ringde för en halvtimme sedan. Jaja, inget att göra nu, bara att ta tag i den här dagen. Sminket kommer på plats, har fortfarande tid att slänga i mig lite frukost innan det är dags att bege sig, men det får gå snabbt. Tänderna borstas och sen gäller det att snöra på sig skorna. Blir de här bra eller? Borde jag inte ha ett par andra stumpor i? Ska jag ta kängorna istället? Nej nu får det bli såhär. Ropar hejdå till mamma vid köksbordet och sätter in hörlurarna i öronen. Låtarna till dansshowen dunkar, det är ju trots allt bara två veckor kvar. 


Kommer fram till kyrkan och bankar på glasdörren där kyrkans ungdomssocionom precis passerade, kramen en möts av är svårslagen. Vi tar oss pratande upp mot gruppen konfirmander vi ska göra ett drama med på dagens gudstjänst. Väl framme så möter pastorns leende ansikte oss. Vi övar en stund och drar sedan fram popcornmaskinen, det vankas lyx till barnen idag. Det skrattas och pratas, alla är nervöst exalterade. Gudstjänsten börjar och slutar. Det pratas om att inte jämföra sig med varandra och att alla duger, skönt med ett ämne som ändå inte var speciellt nytt, en ska bara försöka applicera dessa tankar på sitt liv. Det blev dags för fika, men jag orkar inte vara trevlig, orkar inte prata.. Jag ringer mamma för att hon ska komma med bilen.


Hon kör ut mot ett industriområde. Det var det där körkortet också ja, det där som jag borde tagit för två år sedan men inte gjorde på grund av mitt psyke. Men det är dags nu, och jag är livrädd. Jag känner en stark motståndskraft, jag är rädd. Men det går, jag gör vissa missar men det går faktiskt. Det som först var industriområde byttes sedan ut mot landsväg, och jag klarade mig bra. Snart kanske jag slipper den pressen utifrån, snart.


Fika hos farmor, alltid mysigt. Bullar och kakor ligger fint på ett fat men mitt fokus finns på blåbärspajen, eller framför allt min svaghet till vaniljsåsen. Jag får de ständigt återkommande kommentarerna om detta, men så får det vara, så kommer det alltid att vara. Jag går till toaletten och drar på mig mina träningskläder, nu är det dags att sätta det här.


I dansstudion möter jag flertalet förvirrade tonårstjejer. Jag har ofta funderat på vad som rör sig i deras huvuden, vad deras drivkraft är, eller om allt bara rullar på. Repetition på repetition, snart sitter det i muskelminnet, det börjar komma nu. Åter igen en bra känsla gällande dagen.


Åter igen hemma. Det blir en landning i sängen, jag orkar inget mer idag. Eller en sak till vill jag, jag behöver ett bad. Sminket tvättas bort och ansiktsmasken appliceras i hopp om att rengöra alla porer. Badkaret är fyllt med varmt vatten och skum, väldoftande skum. Ur telefonen hörs en P3 dokumentär från början av 2017 som jag inte tidigare hört, ännu en om en tragisk tragedi som världen önskade kunnat göra ogjord. Vattnet gör mig trött, jag känner mig dåsig och kliver ut ur badet. På nedervåningen väntar köksbordet med diverse tillbehör för den klassiska söndagskvällsmaten bestående av te och smörgås. 


Allt detta innan jag slutligen åter landade i min säng.

Morgonens ickehändelser

2018-11-17 12:03
Från vilmakarincamilla

En morgon(läs förmiddag) precis som jag ville ha den. Jag vaknade strax innan 08:00, kunde med gott samvete fortsätta att falla in och ut ur sömnen i ett par timmar. Sätter mig upp i sängen och sträcker mig efter morgonrocken som jag slängt ner på golvet föregående kväll, tillsammans med alldeles för mycket andra saker. Jag borde ha städat igår. Drar undan gardinen från fönstret för att mötas av en grå novemberdag, men det stör mig inte. Går ner för trappan och äter en väldigt enkel frukost, ett ägg och ett glas juice. Går tillbaka till sängen för att ta upp datorn och kolla youtube samtidigt som jag spelar mobilspel. Hittar inga videoklipp som egentligen är speciellt intressanta. Kollar åter igen ut genom fönstret för att se den grå himlen hänga trött över hustaken, men det gör mig lugn. Det vittnar om en dag utan måsten, utan stress, bara lugn.

Here we go again

2018-11-16 15:10
Från vilmakarincamilla

​Det är dags igen. Jag har länge tänkt på att starta upp det här igen, men jag har skjutit upp det, som jag så ofta gör. Men med tanke på att viljan har etsat sig fast igen så försöker jag, dock så kommer jag inte lova någonting gällande uppdatering osv. Vi får prova oss fram och se hur länge som viljan finns kvar.


Den här gången tänkte jag dock göra saker annorlunda. Då jag inte är ute och reser längre så tänkte jag göra det här till en vardaglig platform för mig att ventilera saker, analysera saker och bara göra sånt som jag tycker är kul. Jag kommer helt enkelt arbeta mig fram till något slags koncept som passar mig och utgå därifrån. 


Så nu kör vi!

Well, sen kom jag hem

2018-06-10 08:03
Från vilmakarincamilla

Otroligt dålig uppdatering här, det har att göra med många saker men förmodligen så kvittar bortförklaringar. Jag försvann lite, hade inget att skriva så struntade i det.
Nu är jag iallafall hemma igen, känns konstigt, men så är det. Det var tufft att lämna men skönt att komma tillbaka på samma gång. Kanske sammanfattar allt som hände i slutet någon gång.
Ha det bra
Var inte rädd
Vilma

Mindre än 100...

2018-02-21 20:34
Från vilmakarincamilla

...dagar kvar här. Alltså what?!?! Det känns som att det har gått såååå snabbt, men ändå så långsamt. På ett sätt känns det som att jag kom hit för typ en månad sedan och på ett sätt känns det som att jag varit här i typ ett år. Men faktum kvarstår fortfarande att det är mindre än 100 dagar kvar av min tid i Bolivia. Det är nästan ett halvår sedan jag kom hit och jag har ”bara” 3 månader kvar. På ett sätt är 3 månader ganska lång tid, men inte i förhållande till helheten, inte för mig. Det är lite sjukt att tänka på, för det jag refererar till mest är tiden mellan 100 dagar till studenten och den faktiska studentdagen, det kändes som att det gick hur fort som helst. Jag panikar lite smått över att åka härifrån men galet vad jag ser fram emot att dammsuga. Ja jag vet att det är en av de konstigaste sakerna man kan längta till, men har man inte så mycket som sett en dammsugare på ett halvår och enbart har en sopkvast som bara efter första användningen blev så smutsig att den endast drar runt att smuts så får man lite perspektiv. En annan sak jag längtar till är att ta hand om mitt hår ordentligt och även sminka mig, well dessa intressen har typ växt sig starkare när jag inte haft tillgång till det.

Men jaja, nu ska jag sluta babbla om irrelevanta saker som är fullständigt ointressanta. Jag har ju ändå knappt 100 dagar kvar att leva livet här.

Istället tänkte jag bjuda på en liten bildbomb från lägret vi var på för 1,5 vecka sedan.

Här har vi även en länk till en film därifrån om någon skulle vara intresserad.(spoiler: jag får ägg i huvudet)

https://youtu.be/wYkCSv_DxOc

Var inte rädd
Vilma

Sjuk hemlängtan...

2018-02-17 02:20
Från vilmakarincamilla

De senaste dagarna har jag, som min mamma brukar säga, tränat rodel. Det hon menar med det är att träna på att ligga helt still, vilket man bör göra när man åker rodelbana för att det ska gå så snabbt som möjligt. Iallafall, detta beror nämligen på att jag har varit sjuk... Nu i efterhand så känns det som att jag haft det mesta. Förmodligen har jag haft feber(men jag har ingen termometer så jag vet inte säkert), jag har haft ont i huvudet och ont i magen samt varit illamående. Nu har även någon form av förkylning varit så vänlig att komma också... Jag har med andra ord inte haft några galet hypade dagar det senaste utan istället fascinerats av hur mycket en människa egentligen kan sova, det är helt otroligt.

Men jag insåg också att man(åtminstone jag) får lite extra mycket hemlängtan när man är sjuk. För jag har nämligen några standardgrejer som händer under min sjukdomsperiod, som vanligtvis brukar pågå under en veckas tid. Dag 1 brukar endast vara sömn, jag brukar inte äta någonting men blir itvingad vätska för annars blir det tydligen inte så bra. Någon gång mellan dag 2 och 3 brukar jag förflytta mig från min säng och att enbart sova till soffan för att kolla på tv. Då brukar jag även börja äta nyponsoppa, ofta med vaniljglass. Dag 4 brukar jag kunna göra små halvt ansträngande aktiviteter som att sätta på tvättmaskinen, gå ut och hämta posten för att få lite luft och vid lyckosamma tillfällen läsa. Dag 5 är jag så rastlös att jag tar varje liten chans att gå upp för att göra någonting litet för att slippa liggande eller sittande ställning.

Allt detta sker under väldigt regelbunden uppsikt av min mamma och min hund, som för övrigt tycker om när jag är sjuk för han ser det som ett extra tillfälle att gosa in sig i min säng.

Tanken på detta samt min säng med mina sköna kuddar hemma har då fått mig att längta hem lite extra när jag ändå legat här och inte gjort någonting. Så mamma, om du inte har något annat för dig så väntar jag på min nyponsoppa här, hihi. PS. Ta gärna med odjuret också.

Var inte rädd
Vilma