Emma Yrttimaa

Sedan jag skrev något här. Det har dessutom hänt MASSOR i mitt, sambons och hundarnas liv!

Alice mår mycket bättre, inget nytt smärtskov sedan i vintras. Hon har även gått upp i vikt, byggt på sig lite muskler igen och är allmänt gladare.
Doris lever på som vanligt, blivit betydligt bättre med människomöten både hemma och när vi är iväg. Det tänds ändå ett hopp om att hon en dag ska kunna fungera som nästan vilken liten staffe som helst!

Jag då?
Jag har börjat plugga till Hundfysioterapeut nu i början på Maj! Färdig blir jag i början på November, men har redan nu startat upp mitt företag.
Jag har även blivit återförsäljare för El Perro och kommer ta in deras produkter för försäljning.

Tanken är att jag ska försöka hålla bloggen lite mer levande, uppdatera om livet i helhet, plugget och hundarna såklart!

Vet ni känslan av att vilja något så innerligt mycket så du nästan kan ta på det, men på samma gång veta att det du vill och drömmer om är ouppnåeligt.

Jag älskar hundar, men inte på sättet att "dom är fina och gulliga". Mer älskar hundar för helheten. För allt dom är, hur dom fungerar, deras anpassningsförmåga och viljestyrkan.
Jag fascineras varje dag över hur otroligt olika hundar är. Hur mycket kvar jag har att lära och ta reda på.

När jag brinner för något så gör jag det till 100% alla tider på dygnet och var jag än är. Jag vill hela tiden lära mig mer, förstå varför, hur och hur man kommer dit.
Så var det med hästarna. Jag ville lära mig allt. Satt timtals ute i olika hagar, var med på kurser som fotfolk, läste alla böcker jag kom över, kollade videos på youtube, läste bloggar, gick hästskötarutbildning och hade egna hästar.
Det är egentligen inte grejen att kunna säga "jag kan ditt och datt". Mer känslan av tillfredsställelse i att VETA.

Jag älskar kunskap, men fixar inte att plugga sådant som jag inte brinner för. Vilket har resulterat i halvtaskiga gymnasiebetyg men kunskap om mycket annat.
Just den biten gör mig ledsen. Att jag VILL plugga, men chansen att jag lyckas är så väldigt liten. Det gör mig otroligt nedslagen när jag vill det så otroligt jävla mycket, men grejar det inte. Måste läsa upp mina betyg för att ens kunna börja plugga någonstans men jag vet inte hur jag ska lyckas.

Jag vill plugga hund, osäkert om jag vill jobba med det på heltid. Men jag vill lära mig så mycket mer. Allt jag inte lär mig genom att ha egna hundar, läsa böcker och kolla på videos. Det jag inte lär mig på olika hundkurser och privatlektioner. DET vill jag lära mig.
Jag vill kunna bli en så bra hundägare som det bara går, en bra hundförare som kan träna på rätt sätt och hjälpa mina hundar på individnivå.
Jag vill förstå hur varje del fungerar och hänger ihop.

Jag har ingen utbildning i hund alls. Det jag kan har jag lärt mig under min tid som hundägare, fem år är det väl nu lite drygt.
Varje dag försöker jag lära mig något nytt, testa nya sätt att träna in saker, nya sätt att lösa problem som uppstår.
Men ändå så är jag så långt från där jag vill vara. Dit jag förhoppningsvis någon gång kommer att snudda vid en dröm.

Hur ofta ser man det inte, på Facebook. Gärna med bild på något som går mot normen för "hur det ska vara". Om det så är BARF, nylonben, halsband eller träningsmetoder spelar egentligen ingen roll. Alltid samma sak, alltid samma trångsynta frågeställning med slutsats om att det man tycker är det enda rätta.

Frågar ofta mig själv varför man väljer att ställa en fråga när man uppenbart inte är intresserad av svaren. Eller i alla fall är villig att ha en diskussion kring frågeställningen.
Det gör mig lite upprörd. Egentligen på två punkter.
En, att man väljer att vara så stram i sitt synsätt och ovillig att se något annat som en möjlighet.
Två, att man väljer att starta en diskussion utan grund och med anledningen att "det ska bara inte vara så" eller liknande konstiga anledningar.

Jag är inte perfekt i mitt synsätt med hundhållning på något sätt. Men jag försöker vara så öppen jag bara kan, se möjligheter, vara öppen och förstående för hundars olika behov.
Jag försöker vara logisk, förstående och snäll i mina val när jag uppfostrar, väljer saker, mat och om mina hundar ska ha täcken eller inte. Ser till vad dom behöver, snarare än vad jag vill eller tycker är bekvämt.
Sen får väl folk tycka vad dom vill om det egentligen. Men jag anser att hundar är lika mycket individer som vilket annat djur/människa som helst och ska därför också behandlas så.

Röntgen igår. Jag vet inte om jag blev så mycket klokare egentligen.
Vill jag så skickas bilderna in för avläsning. Men just nu funderar jag mest på vad nästa steg är.

Fysio såg förändringar i bröstryggen som kan tyda på lindrig spondylos i några bröstkotor.

Steg ett är att testa lägga till ännu mer mat, eventuellt byta mat.

Det blev inte så mycket bloggande efter röntgen. För det blev ingen röntgen. Hela veterinärbesöket blev egentligen bara skit.
Allt jag hade förberett mig på och förväntade mig försvann på två sekunder.
Jag fick stå och förklara Alice krämpor, hur hon vinglar med hela bakdelen när hon blir trött, hur hennes ena ben viks mer inåt än det andra. Hur mycket muskler hon tappat, vikt hon tappat. Stressen, smärtan när man klappar vissa ställen, hur hon visar det.

Det visades, jag fick ut och gå, det klämdes, bändes, kändes, trycktes.
Alice pep, gnydde och försökte komma loss. började slicka och flåsa med ögon stora som tefat. Jag skulle hålla fast, Alice var så duktig, det gjorde så ont. Det märktes.

Alice hade lite tandsten.
Annars var hon helt utan anmärkning, hade det varit en besiktning gjord för en tjänstehund till försvarsmakten så hade hon kunnat gå in i tjänst direkt med lite konditionsträning bara. Hon är i perfekt skick.
Ortopediskt utan anmärkning, röntgen var inte nödvändig, blodprov inte nödvändiga då hon såg pigg och fin ut, så dom skulle nog ändå inte visa något.

Jag är bara så mållös. Jag orkade inte ens tänka när jag gick ut därifrån. Jag bara gick, min sambo betalade och jag ville allra helst lägga mig ner och gråta.
Allt detta för ingenting?
Inbillar jag mig att hon har ont? Inbillar sig fysio att hon har ont? Inbillar sig min familj och vänner att hon har ont?
Ringer upp annan klinik redan i bilen, bokar ny tid, röntgen.
Dom lovar mig plåtarna.

Imorgon är det dags. Denna gången vågar jag inte hoppas på något.

Något jag märkt under tiden jag haft Alice är hur bra hon är på att dölja smärta och hur uppmärksam man behöver och måste vara på små signaler.
Tänkte därför punkta upp signaler som Alice visar vid smärta, vad jag kollar efter osv.
Dessa är ju rätt självklara punkter, men det ska tilläggas, att bara för att hunden ömmar så kanske den inte gör det såpass att det märks ordentligt. Den kanske rycker lite i pälsen/huden, vill gå eller liknande.

STRESS
Onormala stresspåslag under och efter arbete främst. För Alice ter det sig oftast som att hon gärna vill klättra på mig, flåsar, blir okontaktbar. Ute oftast okontaktbar och skällig, stresspåslag med stress även här.
Onormala stresspåslag menar jag att hunden går upp i stress från i princip 0-100 utan trigger och har svårt att komma ur tillståndet.

SLICKAR
Hunden slickar ofta på stället/ställen där det finns smärta. Alice har inte mycket av just detta, men med just hennes smärta i bakbenen så slickar hon betydligt mer på låren och blir intensiv med det när hon har mer ont. Men inte såpass så att hon fått utslag eller liknande, hon slutar även när man ber henne och börjar inte igen.

ÖMMAR
Jag knådar mina hundar en del när dom sitter i soffan med mig. Sådär lätt med handloven för att slippa klia. Då märker jag också snabbt var mina hundar är ömma någonstans. Alice reaktion är alltid att vända huvudet och sen börja slicka, strax därefter gå upp i stress. Då räcker det ibland med att jag bara strykt henne över ryggen ner mot låren för att hon ska reagera.

TAKTFÖRÄNDRING
Hunden får en förändring i rörelsemönstret. Ofta passgång, stel gång och ibland även haltande. Alice passgångar, är väldigt sned och stel, vilket man ser väldigt lätt.
Jag uppmärksammar också då väldigt fort när hon är lös om det blir en förändring i hur hon rör sig, om hon blir vinglig och orkeslös i bakdelen, vilket brukar ske. Då brukar hon vingla som hon vore onykter med bakdelen.
Det är fruktansvärt att se, men en tydlig smärtbild.

Ringde precis och bokade röntgentid för Alice. Nästa onsdag blir det, 14.45.
Så nu kan vi bara hålla alla tummar och tår för att hon är delad itu.

Hon har varit jättelåg efter laserbehandligen på rehaben i tisdags. Inte så trött, men nere och låg. Jag antar ju att hon är öm i kroppen och kan inget annat än att lida med henne.
Jag kan inte rå för det, men tycker så innerligt synd om henne.

En månad jag allra helst vill glömma. Kantad med så mycket sorg och hopplöshet. Mitt hjärta har rivits itu tusen gånger om och jag vet inte om jag någonsin kommer att bli riktigt hel igen.

Med insikten om att Alice

Min älskade, älskade Alice

Är så sjuk i sin kropp, så skadad, kronisk värk.
Något jag befarat, men att hon i perioder varit såpass bra att jag tvivlat på min egen känsla för vad som är rätt.

Jag ska börja blogga igen. Det är dags nu.
Dokumentera allt, ventilera känslor, minnen, tankar, planer.
Än finns det kanske lite hopp, om inte annat så ska jag i alla fall försöka allt - men inte på hennes bekostnad.

Mitt älskade lilla snusk.

Den andra helgen i September åkte jag och Doris iväg till Karlsborg. Ungdomsläger stod på schemat och en fullspäckad helg med träning väntade!

Vi kom fram fredag kväll, packade upp, åt tacos, fick goodiebags och pratade om hur helgen skulle se ut. Presenterade oss och våra hundar. Jag var så otroligt nervös för hur Doris skulle klara allt, men försökte verkligen tänka positivt och enbart fokusera på de kommande träningspassen dagarna framöver.

Lördag
Förmiddag:

Dagens första pass var att testa på patrullhund! Vi fick gå en bit ut i skogen, där fanns det ett uppbyggt läger. Runt om skulle vi sätta fast hundarna vid var sitt träd för att sedan samlas vid lägret för genomgång.

Det vi skulle göra denna förmiddagen var att först se på när en av de patrullhundarna som dom hade med sig jobbade och hittade en gömd person ute i skogen.
Sedan var det vår tur att testa på! Vi turades om, uppdelade i par att testa på just att hitta den andra personen som gömde sig i skogen.
Doris var superduktig! Hon fattade direkt vad hon skulle göra och för varje gång vi gjorde det så blev hon mer och mer taggad varje gång vi vek av från skogsvägen ner mot dungen vi höll till, sista gången såpass att hon drog omkull mig i farten fram. Så kul med arbetsglädje hos henne! Trots att jag var med två HELT okända personer.

Lördag
Eftermiddag: Efter lunch väntade Agility på schemat. Jag hade inte en aning om hur det skulle gå, med tanke på att vi hade varit ute i skogen i tre timmar under förmiddagen och Doris snarkade på rätt bra i sin bur.
Men vi körde på! Jag berättade lite om vad vi hade för problem. Speciellt med att Doris gärna tvekar att springa när hon kommer upp jämnsides med mig.
Jag fick testa på att skicka henne från mig (vilket gick superduper och över extrem förväntan) och Doris bjöd på det själv första gången. Sedan fick jag även testa på att skicka henne på hinder utan att jag springer med (förlåt alla agilitynördar som läser, jag kan verkligen inte termer) Så vi körde en diagonal linje med tre hinder och belöning på slutet.
Så klockren.
Dessutom ser man hur mycket Doris älskar agilityn. Hela hunden lyser upp och hon bjuder verkligen till på ett sätt som hon aldrig gör annars. Hon är så kontaktbar, villig och peppad!
Sen när hon väl får sin belöningsleksak så drar hon tre ärevarv på banan och hoppar hinder och springer i tunnlar, men det är en helt annan sak... :)

Söndag
Förmiddag första passet: Nosework började vi söndagen med. Innan har vi ju enbart testat att söka lite godis och sådär, mest för skojs skull. Så kände att detta skulle bli otroligt intressant.
Vi började med några godisgömmor i kartonger som inte var några problem alls. Doris hittade dom utan problem! Sen fick vi testa på att börja lära in eukayptusdoft. Det var väl sådär enkelt.
Jag som har noll tålamod så är detta absolut inte min sport, för Doris hade säkert kunnat gå och nosa runt där ett tag. Men jag vill ju att hon ska gå direkt. Vilket jag absolut inte kan begära av henne. Men hon var superduktig på den öppna doften som sattes på möbeltass på en vält bordsskiva. Den satte hon direkt!
Så hopp finns det kanske, om tålamodet bättras på hos mig :)
Vi fick med oss en flaska hydrolat hem, så kanske ska ta och gå en kurs. EFTER att jag tränat mitt tålamod.

Söndag
Förmiddag andra passet: Rallylynad fortsatte förmiddagen med. Jag som personligen tycker lydnad och rallylydnad är superkul. Doris som helst av allt vill köra upp ett långfinger i ansiktet på mig.
Hon blir otroligt låg, okontaktbar och jag behöver peppa henne nästan i varje steg för att hon ska hålla uppe sin motivation. Men jag tänker att det kanske kommer. Med träning. Hon tar belöning och peppningen. Men lika fort kan hon också få för sig att bara fly från banan med svansen mellan benen.
Så det är så oklart för mig varför det händer.
Vi gick i alla fall banan två gånger. Den andra gången så betydligt bättre än den första. När jag kom på att jag behövde stötta och peppa henne så mycket. Då är hon riktigt duktig! Hon har talang, men så mycket rädslor!

Efter förmiddagens två pass var det dags för lunch. Studiefrämjandet bjöd på pizza, sedan städades det och packades ihop inför hemfärd. Så otroligt givande helg för både mig och Doris.

Jag lärde mig otroligt mycket OM Doris och vi fick mycket kunskap ihop.

I lördags debuterade jag och Doris blåbärsklass. Jag valde att starta på smallhöjd då jag hellre startar för lågt, då vi tränat på 25cm nu under hela tiden.
Jag är otroligt stolt över Doris, verkligen, på alla sätt och vis! Jag underskattar henne allt för ofta märker jag mer och mer. Hon överträffar mina förväntningar oftare och oftare, går från klarhet till klarhet.

Vi gick grundkurs tidigt i våras. Då var hon tveksam till alla hinder, sprang hellre förbi än hoppade om det inte var raka linjer, även då kunde hon börja backa och vägra. Det var mer regel än undantag att hon vägrade i den svängda tunneln så fort vi hade den på kurs. Jag tror hon tog den enbart ett par gånger helt och hållet under hela kursen.
Vi har tränat två gånger sedan kursen slutade. Så jag hade verkligen inga förväntningar eller krav på Doris ALLS.

Hon bara gör det. Klockren. Tar varenda tunnel, tvekar aldrig på ett hinder. Sen att vi är lite överallt och ingenstans för att vi faktiskt inte lärt oss riktigt hur vi ska göra än. Det är lite skitsamma. För vi hade så jävla KUL!

Vilken värme det varit de sista tre veckorna nu. Dels har det varit helt underbart, men samtidigt olidligt varmt för att kunna göra något på dagarna.
Det har resulterat i att vi mestadels varit inomhus och vilat, gjort godissök, övat stadga och andra inte så krävande saker under den varmaste tiden på dagen. För att sedan på kvällen gå en längre promenad och även åka till rastgården vissa kvällar.

Vi har även passat på att bada några gånger och det är faktiskt riktigt skönt i vattnet. Såpass att man kan gå i själv utan att frysa. Hur skönt som helst att även kunna svalka av sig själv och vada med hundarna en stund.
Förhoppningsvis kan vi hitta ett bra ställe där vi kan vattenapportera lite i sommar, Alice älskar ju det verkligen, och sen är det så bra träning!

För en vecka sedan började Alice löpa och nu är hon inne i höglöp. Doris har börjat svullna och ska väl börja blöda vilken dag som helst nu. Skönt att få det avklarat innan Gränna och sådär!

Nu när vi landat helt i lägenheten så hoppas jag kunna uppdatera mer även här på bloggen. Förhoppningsvis dagligen, men annars så ofta jag bara kan, om vad vi gör och vad som händer.

Här är lite samlade bilder från instagram från veckorna som gått. Klicka på bilderna så kommer ni till hundarnas instagram!

En flytt in till stan igen innebär också att jag börjar oroa mig för olika scenarion som kan uppstå beroende på vilka situationer som jag kommer hamna i med hundarna och då främst med Alice.
De senaste dagarna har det skrivits vilt i hundgrupper om lösspringade hundar, om att folk stannar upp på gatan och tar för givet att man ska låta hundarna hälsa och drar man iväg sin hund och är upptagen med att ex hålla den, så är man allt från otrevlig till att ens hund är osocialiserad.

Jag blir mer och mer frustrerad och lite rädd över hur det ska gå.
Kommer den träning som vi lagt ner det gångna året vara förgäves?
Kommer jag behöva ställa klockan och välja tider när ingen annan är ute för att minimera risken?

Alice är en utfallshund och det kommer man inte ifrån, inte just nu. Att jag så många promenader gått gråtandes med henne dragandes, skällandes och hoppandes i kopplet och bara velat ge upp, så många gånger så jag inte ens kan räkna dom längre.
När jag tillslut bara satt mig ner på marken och kramat om min skällande hund och gråtit ännu mer. Velat ge upp, känt mig så värdelös, liten och helt trasig inombords.
När dom korta bra stunderna, väger upp alla dagar, veckor, månader av dåliga promenadstunder. Sekunder då kopplet inte är sträckt, stunder då hon inte är stressad.
När vi för en liten, liten stund kan vara i vår alldeles egna lilla bubbla.

Nu var det mer än tio dagar sedan jag skrev. Inser att det blir mer sällan än vad jag vill egentligen, men det har sina förklarliga skäl.

Dels så har kalendern varit mer än färgglad dessa två veckor som varit. Nästan dagligen har det varit arbetsintervjuer för Robins del, lägenhetsvisningar och sen ska hundarna hinnas med mellan allt. Då är det kanske ett par arbetsintervjuer och en lägenhetsvisning på samma dag i olika städer. Så det blir en del åkande i bil som dessutom tar tid.
Så långa dagar och lite tid hemma helt enkelt.

Dessutom känner jag att bloggandet kanske allra helst skulle ligga på is tills vi flyttar, men det kan ju bli om en vecka, en månad eller ett halvår liksom. Så får hålla igång den så sporadiskt eller ofta som det nu blir.

____

Mitt i allt detta så har jag faktiskt hunnit att boka tid för en privattränare för mig, Robin och Alice. Jag inser att jag måste få kontroll på hennes stress och dragande i koppel. Allra helst nu när vi ska flytta och det kommer innebära enbart koppelpromenader.
Det gick över förväntan. Går ju alltid in helt utan förväntan när det gäller Alice för att jag faller så hårt annars. Men jag tyckte att träningskonceptet fungerade SÅ bra för mig. Det var ödmjukt och förstående för min okunskap och jag fick höra när jag gjorde rätt, inte bara HUR jag skulle göra när det går fel.
Fick superbra övningar som vi skulle testa och öva på hemma och sedan ska vi boka in en tid framöver igen.
Det känns redan bättre efter att jag såg hur det faktiskt fungerade på Alice bara på den timmen vi var och tränade.

Nu kommer inlägget någon dag försent men.

Idag var det svängar och faktiskt början på banor som vi skulle träna på.
Vi var bara tre stycken idag vilket innebar att vi kunde träna ännu mer än i vanliga fall.

Vi började med att baklängeskedja dom två sista hindren, för att sedan lägga på första svängen. Här tjuvstartade Doris och tog svängen och båda hindren helt på eget initiativ vilket var otroligt kul att se (även om det såklart inte är så bra) men att hon faktiskt tar för sig mer och vågar är ett enormt framsteg.

Sedan la vi på ännu ett par hinder och en tunnel. Ungefär HÄR tvekade jag stort. Det fanns flera saker som gjorde att jag tvekade.

1. Jag = tillika belöningen stod bredvid starten = i slutet av banan fast på andra sidan. Det brukar vara mycket mer lockande att springa till mig 99/100 gånger än att göra något annat.

2. Det var två svängar och Doris första "bana" och trodde att hon skulle fega ur och välja att springa bredvid eftersom det är snabbaste vägen.

3. Det var flera olika saker i hallen som distraherade henne, ex folk som gick in och ut, något hon aldrig kunnat stänga av förut. Nu brydde hon sig inte ALLS.

Nu är det minst ett par veckor tills nästa kurstillfälle, så nu ska vi passa på att åka och träna i alla fall minst en gång i veckan, allra helst två, för att kunna nöta in slalomet ordentligt som faktiskt börjar släppa mer och mer.
Men DÄR är vi inte ännu.

Nu har vi bott här nere i Skaraborg snart ett år. Glad över att vara tillbaka "hemma", ha nära till mina vänner och påbörjat ett nytt liv här nere. Tagit tag i saker som jag inte orkat innan, vuxit som människa och någonstans mitt i allt tror jag att jag lärt mig att värdera min egen tid. Att inte spilla den på människor som ändå inte ger mig något tillbaka.

Sedan årsskiftet lite drygt så har ett nytt kapitel påbörjats. Lilla vi-familjen letar eget boende efter snart ett år som inneboende och jag längtar ihjäl mig.
Kollar färgskalor, kök, golv och det mesta som kan stilla mitt inre. Nu ska vi bara vänta på att det perfekta boendet dyker upp.
Vi har ju varit och kikat på några, en som kändes HELT rätt, två som inte kändes alls bra. På onsdag ska vi iväg igen och håller verkligen, verkligen tummarna för denna!

Mycket av min lediga tid går dessutom åt att insposurfa på Pinterest. Vad hade man gjort utan Pinterest??

Hyrde hallen för att repetera övningarna vi gjort hittills på kursen. Baklängeskedjning, sitt - stanna kvar allra mest. Känna att hon verkligen stannar kvar tills nästa kommando kommer, oavsett vad jag gör, när jag gör det. Det gick över förväntan idag. Doris är riktig duktig och lär sig verkligen supersnabbt.

Sen tragglade vi lite slalom i slutet som vanligt för att det ska göras. Det gick mycket bättre idag. Doris kunde gå genom slalomet med slalombågarna såpass långt ner att hon nuddade dom. Bara traggla på, så kommer det sitta tillslut!

Motvilligt lägger jag upp en såhär suddig bild. Men glömde "the real deal - kameran" hemma och denna blev så otroligt charmig så kan knappt motstå <3

Tänker alltid att jag ska filma och fota, så gör jag ändå inte det. Blir så inne i mitt belönande och att allt ska bli så bra som möjligt där och då. Idag blev det verkligen superbra!

Vi fortsatte att baklängeskedja hinder, men istället för flera hinder så var det hinder - tunnel - hinder.
Så började med sista hindret, funkade super, sedan tunnel - hinder, med mig som belöning funkade det också super. Jag är tydligen bra mycket bättre än både godis och leksak?? Ehh ah.
Hursom.
Vår tur igen och så var det hinder - tunnel - hinder och Robin får henne inte att sitta kvar vid hindret. Efter typ sjuttioelfte gången som Doris tjuvar och knappt sätter sig, springer runt hindret och bara i mina ögon "larvar sig" så frågar jag om jag får testa.
Tanken jag får är att jag ändå lärt in kommandot sitt - stanna - hopp, hon BORDE göra det när JAG ber om det.
Gjorde hon det?
JAJJEMÄN! Vi sprang som bara faaan heeela vägen hopp - genom - hopp igen och Doris taggade till och jag taggade till och vi körde om och om igen och det bara funkade. Dom sista gångerna kunde jag knappt sätta henne ner för att hon hade sånt sug på hindret. SÅ OTROLIGT KUL!
Så belöning och lite stand-in blev det. Men det funkade ju!

Sista stunden körde vi slalom igen. Denna gången gick det BETYDLIGT bättre än sist. Vi höjde upp slalombågarna direkt och sänkte dom successivt och det funkade. Vi kunde ha i alla fall hälften nere tillslut och hon gick igenom det med peppning, godis och beröm.

Nu ska vi träna massor tills nästa vecka då vi ska börja med svängar. Innan det är planen att hinna åka till hallen och träna i alla fall en gång, men vi får väl se.

I förrgår kom äntligen det efterlängtade paketet från granngården. Hundarna blev mer än glada, mindre glada över att det mesta packades ner i en flyttkartong och bara ytterst få saker faktiskt stannade uppe. Men så får det bli. I alla fall tills dom behöver nya saker, eller tills vi flyttat eller när jag får lust att plocka fram dom igen. Som det är nu så har dom ju faktiskt massor med leksaker. Men när det är så billigt så kände jag att jag verkligen behövde passa på att köpa på mig en... del.

Kallt i flera dagar nu. Idag var det dock vindstilla, så det blev en stunds lek utomhus för hundarna som inte velat vara ute mer än snabbt ute för att kissa de senaste dagarna. Men jag förstår dom, det är en riktigt bitande kyla och jag ligger också hellre i soffan än är ute i snön.

Jag kunde inte hålla mig. Så jag shoppade lite i förmiddags, sen åkte jag in efter lunch och shoppade lite till. Nu i efterhand ångrar jag att jag inte beställde mer. Så överväger att lägga en ny beställning... Men då halshugger eventuellt Robin mig.

Förmiddagens beställning.

Sen blev det som sagt lite shopping vid lunch också.

Idag var det första gången på agilitykursen för Doris och Robin. Skönt för oroliga mammahjärtat att sitta brevid och kolla på istället.

Doris fick testa på både lång och kort tunnel, även den långa böjd. Hon var verkligen SÅ duktig och sprang utan några problem alls.
Sen var det baklängeskedjning med hinder. Där hunden skulle sitta vid sista hindret, man går över till andra sidan och lägger belöningen och kallar in hunden som då hoppar över hindret.
Här är det väl mitt eget fel som tragglat in sitt och stanna alldeles för väl, för hon förstod inte alls grejen med att springa och hoppa samtidigt som Robin sprang - det stod ju ingen på andra sidan?
Så det får vi traggla med lite här nu den kommande veckan.

Sen slalom... Doris blir verkligen superlåg när man lägger slalombågar på pinnarna. Det funkar super utan men hon måste lära sig med dom, mest för att det är en bra miljöträning också. Så det är dagens största huvudbry. För dagen kom vi inte ens genom dom två första slaompinnarna när slalombågarna var på, höjde vi upp dom en bra bit kunde hon gå slalomet utan problem.

Nu ska vi träna massor tills nästa vecka!

Doris fick gå ett kort godisspår idag. Hennes första någonsin, blev supersuperkort, med en vinkel och leksak i slutet och hon bara gjorde det. Som hon aldrig hade gjort annat. Jag å andra sidan var lite väl generös med godiset i spåret, så det blev inget riktigt flyt. Men hon vek inte av EN ENDA GÅNG, vinkeln bara tog hon och rakt på leksaken. Nu ska jag nog leta upp en kurs och se om vi inte ska satsa på detta. Hon verkar ju ha näsa för detta, fast det märkte jag ju redan på valpkursen när vi körde upplet och hon tog det gång på gång. Bästa Doris!

Idag fick Alice träffa en ny hund, en tjej vid namn Dinia, en liten Ryska som verkar hur trevlig som helst. Jag tror att Alice och hon kan komma att ha hur kul som helst, när inte rastgården ser ut som en slagfält med lera och vatten snarare än gräs. Alice brydde sig väl inte nämnvärt, men Dinia förstod inte alls grejen med att rejsa omkring i äcklet på marken. Även om dom körde några rejs och höll på att krocka några gånger.

Alice är ju en väldigt social hund. Osäker men glad och social. Hon har svårt att släppa andra hundar nära inpå tills hon läst av och kollat läget. När hon tycker hon ungefär vad det är för filur så släpper hon muren.
Många ser henne som aggressiv när hon far fram i kopplet, skäller och reser ragg, kastar sig framåt, hoppar tillbaka och gör så en stund. Sen får hon lukta på den andra hunden lite, så är det samma sak igen, ofta med en liten lekinvit som från Alice sida brukar vara ett hukande till följd av hoppande åt sidan eller framåt. Sen lukta igen och så är det lugnt. Sen är det inga problem.

Det är så fint att kunna ge Alice fina stunder med bra hundar som kan ge henne något tillbaka. Som vill springa med henne, leka med henne och tar hennes lekinviter. Drömmen hade väl varit att ha ett par såna hundar i vår umgängeskrets och nu kanske Dinia kan bli en av dom.

Alice har ju tyvärr inte haft någon riktig lekkompis sedan Natsu försvann, dom lekte så otroligt bra och hade så kul tillsammans. Absolut att Alice har Doris, men det är inte samma sak, dom är inte på samma nivå och Doris tycker inte om att rejsa tre timmar i skogen, som exempel.

Båda hundarna är skendräktiga nu. Doris dock inte lika påtagligt som Alice. Doris fungerar ändå som vanligt, lite mer närgången, mer känslig och matvägrar lite. Men i det stora hela normal. Alice är som ombytt, tyvärr som vanligt när hon är skendräktig och inser att förra löpet bara var ett "turlöp" med en helt felfri skendräktighet som knappt märktes av. Denna gången är det lika hemskt som vanligt så innan vintern, dvs nästa löp så tänker jag kastrera henne. Det går inte att ha en hund som lever i en annan värld i flera veckor och inte är kontaktbar, överspelar och ska klättra på en, slickas konstant och är omöjlig att ens gå promenader med. Så nu är det dags. Synd att det inte höll sig så bra som förra löpet. Menmen..

Blev lite halvspontant stallet fredagkväll och det är alltid lika trevligt att andas stalluft, klappa hästar och frysa ihjäl sig på vintern. Det finns liksom en charm i det också.
Men jag märker ju hur fort jag tappat allt med hästeriet. Inte kunskapen, men det praktiska. Det går inte lika snabbt längre, inte på rutin och det är faktiskt LITE läskigt att greja med andras hästar. Men vad jag vill ha det tillbaka, fina bästa-hästar <3

Sov över och så var det utsläpp på morgonen. Att åka till stallet det första man gör på morgonen fick liksom hela dagen bra. Det räcker liksom med det. Att få börja dagen så - så är det färdigt sen. Spenderade förmiddagen i stallet, träffade min lilla numera bortadopterade kisse som trivs super.

Jag var faktiskt iväg till stallet för någon vecka sedan och fotograferade lite hästar över dagen, också lite spontant.

Så här är lite blandade bilder därifrån.

Igår var årets första intervallpromenad. Vilket innebär för vår del att nästan exakt halva promenaden går vi betydligt lugnare för att sedan öka på och pinna på rätt bra någonstans i mitten för att sedan varva ner i slutet igen.
Vi tog en lugn promenad överlag för att börja lugnt eftersom både vi och hundarna haft vila hela vintern. Men fortsätter det vara barmark som det är nu så hoppas jag att kunna hålla i detta framöver, vilket hade varit helt underbart!

Detta har blivit ett fungerade koncept mest för att Alice är så på i början av promenaderna och då får hon ingen vinst eller belöning av sitt hetsande och dragande utan när hon sedan varvar ner så får hon sedan belöningen genom att vi ökar på farten igen. Jisses vad svansen går! Hon är så lycklig!

Dessutom är det nästan kul att gå ut med henne nu! Det är förståss massor med dragande kvar, men det är inte något kastande i kopplet, sicksack över hela vägen och upp-ner-upp i diken, ut i skogen och överallt. Hon kan faktiskt fokusera FRAMÅT med små avstickare i skogskanterna vilket är helt okej och otroligt trevligt att slippa kastas omkring.

Eftersom det är många som undrat så skriver jag det här.
Alice koppel är ett grimskaft i cushionweb med pistolhake. 3,5m långt. Inköpt på Hööks och finns HÄR.

GRÄNNAHELGEN 30/6-2/7

Då var det dags för vår första Grännahelg tillsammans med massor av staffefolk, tävlingar, fotografering och shopping som sedan avslutas med utställning. Så även för oss.
Jag var fotograf för klubben i alla Agilityklasser vilket var otroligt givande och kul för mig att få göra och väldigt likt hästhoppning faktiskt, bara bra mycket fortare ;)

3 Juli. Hundarna börjar äta VOM + MUSH. Slutar helt med torrfodret för att se om Doris rinnande ögon slutar.

Bilderna här nedan visar en skillnad på endast en vecka!

Hela juli följdes av bad, bad och ännu mera bad för hundarna och oss. Det var helt underbart varmt både i luften och i vattnet. Vi åkte till olika ställen där det var tillåtet att bada med hundarna och verkligen bara njöt av sommaren.

20 Juli. Weekend nere i Skåne med Sara och hälsar på Lotta. Åker runt i fina Skåne och kikar lite, vi hade väl hoppats på sol och fick mulet, regn och stormblåst. Men jaja, Skåne är ju ändå Skåne.. Det blev ändå en sväng vid Österlen - Sandhammaren - Ystad mellan allt hästprat, livsprat och kattprat och lilla Otto följde med Sara hem.

23 Juli. Stochampionatet. Debut för mig att faktiskt se och fotografera trav och vilken utmaning! Men så roligt! Jag hoppas på ännu fler tillfällen under nästa sommar!

25 Juli. Dagen vi hade varit med staffe ett helt år och vad fast vi är! <3

5 Augusti. Alice nådde sin absoluta toppform under året och hon var snyggare än någonsin! Här började hon tyvärr också visa diffus smärta vid hög ansträngning vid ex apportingsträning.

22 Augusti. Vaccinerar hundarna och tar upp Alice plötsliga smärtproblematik. Rekommenderad vila p.g.a trolig överansträngning enl veterinären. Så vila i 14 dagar blir det.

26 Augusti. Matfestivalen och ser Kristian Anttila Live ännu en gång.

2 September. Miljöträning på blandrasutställning. Planen var först att jag skulle ställa ut Alice, men valde att inte göra det utan att åka dit och miljöträna istället. Det gick jättebra och dessutom träffade jag på en bekant och hennes fina hund!

3 September. Skogssäsongen börjar för hundarna och även svampplockningen för oss. Dubbelt upp med roligheter!

4-5 September bestämmer jag mig för att springa/gå ett 3km lopp med Alice två veckor senare. Så börjar träna samma dag som jag anmäler mig.

16 September. Svenska Staffedagen. Jag var fotograf för klubben som ville ha bilder. I fix!

17 September. Springer hundskolornas Hundlopp uppe på Billingen. Dimma, regn, lera och en taggad Alice till tusen. Vi kom i mål 10 minuter snabbare än vår träningstid dessutom! Är fortfarande SÅ nöjd över vår prestation och skulle verkligen vilja fortsätta med canicross. Får se om Alice kropp klarar det.

26 September. Åker upp till mamma och spenderar några dagar där med Sambon och hundarna. Plockar svamp, fiskar och fotar en del. Superfina höstdagar som får avsluta september.

2 April. Vi spenderar en hel del tid nere i Skaraborg och börjar planera en flytt ner tillbaka hit, mest för Alice skull.

3 April. Emyy får avliva Natsu som var en av hundarnas bästa vänner. Så otroligt ledsamt och tråkigt <3

12 April. Åker till Hjo och träffar en av Alice kullsyskon som heter Doris. Första gången jag får träffa någon av dom som vuxna, så det var jättetrevligt! Dessutom funkade dom superbra ihop, så det var ju ännu roligare.

Vi åker iväg lite överallt med hundarna och tränar dom under de två första veckorna i April. Det är otroligt varmt och vi hinner även med en sväng till Gekås och Elmia under påskhelgen.

Efter påskhelgen åker vi upp till Skinnskatteberg igen, säger upp lägenheten och börjar packa våra saker.

1 Maj. Åker ner till Skaraborg igen. Sätter igång med lydnadsträningen lite smått och har mer motivation än någonsin.

14 Maj. Börjar här även ta tag i konditionsträningen för mig och Alice och vi börjar gå ut och promenera. Om än lite sporadiskt och med massor av utfall under tiden så gjorde vi det i alla fall

21 Maj. Badpremiär för hundarna och äntligen kan jag sätta igång med sim och apporteringsträningen med Alice! Som vi längtat båda två!

26 Maj. Första fotojobbet på länge som resulterade i 6h i stekande sol, en vidrig solbränna och bara "okej" bilder. Där och då bestämde jag mig för att det skulle bli ändring på mitt fotograferande och jag verkligen skulle lägga tid på att lära mig min kamera.

30 Maj. Anmälde Doris till Rasspecialen i Gränna. Började ungefär samtidigt att utställningsträna igen. Framförhållningen är bra!

31 Maj. Doris fyllde 1år! Firades med lite MUSH och ben, massor av godis och mys!

6 Juni. Inofficiell utställning på Skövde Hundarena med Doris.
"Inoff träningsutställning idag i Skövde med Doris. Hade absolut inga förhoppningar om hur det skulle gå. Med tanke på att Doris är lite osäker på nya människor och så. Men vi gick in med noll förutsättningar och gick betydligt bättre än jag trodde.

18 Juni. Inofficiell utställning i Hjo med Doris. Placerade sig sist mot den andra öppenklasstiken som den enda juniortiken på plats. Men vi kom hem med ett HP och fin kritik.

"Feminin juniortik med välmarkerat stop. Mörka ögon, korrekt saxbett, tillräckligt utfyllt bröstparti. Kort stark rygg, korrekta vinklar bak. Rör sig med bra steg fram och bak.
Behöver lite ringträning men annars mycket trevlig tik."

28 Juni. Alice slår ut en framtand, jag i ren panik ringer till veterinären som inte tycker vi ska åka in sålänge det inte är tandrester kvar, det blöder, är svullet eller hon är allmänpåverkad. Då det inte såg ut att ha hänt när jag upptäckte det så valde jag att avvakta och se. Men det blev inget mer med det.

Ska väl försöka sammanfatta året så gott det går, kanske lite mer i detalj, så jag delar in det kvartalsvis för att det ska bli lättare att läsa. Så jag börjar från början.

Januari:

1 Januari: Sigurd skulle fyllt 30. Saknaden är fortfarande så stor inom mig och jag kan fortfarande gråta hejdlöst över tanken att allt det som vi gjorde tillsammans inte existerar längre. Det är en sådan tomhet som sakta börjar fyllas, men det gör ont.

8 Januari: Anmäler Doris till Vinterspecialen. Hennes andra utställning.

22 Januari: Vi avverkade mellan 3-4mil i veckan på enbart promenader med Doris. Mådde skit och enda som hjälpte var att gå ut och gå med Doris.

4 Februari: Vinterspecialen, Doris får sitt första HP, jag är så nervös så jag vill kräkas. Jag inser såhär i efterhand att det kanske var en förstor utställning "på en gång" och mycket intryck som gjorde att hon ballade ur och började backa tillslut. Men gjort är gjort.
Det var också första gången jag fick se så många andra staffar och se variationen på rasen. För det är lite så jag jobbar, köper först, kikar sen :)

15 Februari: Åkte ut till skogen i princip varje dag med hundarna och Emyy eller Robin. Mest för att rensa tankarna, komma bort från allt hemma och bara vara. Det var så skönt att bara låta hundarna springa av sig och att dom funkade så bra ihop. Vårsolen hade redan börjat värma och det var helt underbart.

17 Februari: Alice fyller 3år.

Någonstans här kommer även Ellen och Bardo och hälsar på, minns inte exakt datum, men det var fint, vi satt mest i lägenheten och degade, pratade om livet och var i skogen med hundarna. Men ibland kan det lilla vara väldigt betydelsefullt.

24 Februari: Denna texten från Facebook beskriver detta så bra. "Pungråttan och Alice fick springa av sig i en hundrastgård en stund när vi ändå var i Västerås. Alice klarade dessutom av att två andra hundar kom in till rastgården utan att få utbrott! SÅ STOLT <3 Det är ett sådant enormt framsteg att hon inte väljer att gå in konflikt när dom kommer in, trots att hon tydligt markerar innan att "här är jag och jag är lite osäker" Sådär pirrglad i hela kroppen nu <3"

17 Mars: Summerar även denna bilden med text från Facebook "Sämsta bilden. Men idag har min underbara Alice klarat av att vara i en hundaffär och välja ut sitt egna fredagsmys utan att gå upp i stress eller göra utfall! Så stolt <3 Mammahjärtat svämmar över med kärlek."