RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-09-30 13:22:19

IMPLODE

jag läser en fotokurs!

2019-01-31 00:02
hei alla! jag e tillbaka i new york sen en månad tillbaka och allt e frid + fröjd. förutom att jag i min fotokurs plötsligt fått uppgiften att ta självporträtt. jag läser sedan i höstas en kurs i berättande fotografi på distans för att få csn (dvs råd att va i den här staden eftersom det är olagligt för mig att jobba här) och för att det är helt okej kul. tänkte visa vad jag fotat hittills i kursen. 
 
uppgift 1: pizzerian
här var uppgiften att berätta en historia om en pizzeria på 10-15 bilder. jag begav mig till ett dollar slice-ställe i downtown brooklyn runt lunchtid och frågade kunder om jag fick ta deras porträtt. tänkte mig att min berättelse skulle vara generell för ett dollar slice-ställe, som en plats där en massa olika människor kommer förbi för att äta en billig lunch. såhär blev det!
 

som ni kanske ser och förstår om ni har läst min blogg ett tag så var den här uppgiften långt ifrån de bilder jag brukar ta. ni vet: ens snygga kompisar i en snygg miljö med snyggt ljus. nu blev det gamlingar och främlingar i lysrör på en sunkig pizzeria. men tyckte uppgiften var himla kul ändå! i början skakade jag av nervositet när jag gick fram till personerna och pep "hi i study photography and i have this assignment to take photos at a pizza place and i wonder if i can take your picture?" men med tiden blev det lättare. fick positiv kritik från mina kursare som tyckte att jag var bra på att fota människor. kul! 
 
uppgift 2: platsen
uppgift två var väldigt lik uppgift ett: berätta en historia om en plats, men nu var platsen helt valfri. kunde vara utomhus eller inomhus, natur eller urbant. vilken plats som helst! vilket gjorde den här uppgiften mycket svårare. jag var i sverige igen och det var inte sol en enda sekund på kanske 2 veckor. allt var grått och fult och jag var ensam och låg mest hemma i soffan och tittade på svt forum. men dagen då det var deadline vaknade jag och det var sol! tog tvärbanan till årsta, hittade en byggarbetsplats och låtsades att jag var lokaltidningsfotograf som skulle dokumentera ett försenat bygge och bildsätta intervjuer om arbetsplatssäkerhet. obs! låtsades alltså bara inför mig själv, ljög inte för människorna jag fotograferade.
 
 
blev rätt nöjd med bilderna, men kanske främst för att alla gubbarna och tanten var så trevliga allihop. förundrad över hur lätt det är att få folk att ställa upp på bild! jag hade aldrig! fick dock ganska ljummen kritik på dessa bilder från min kursare. många tyckte att jag tolkat uppgiften fel och fokuserat för mycket på människor, när det var platsen som skulle vara i fokus. jag håller delvis med, men tycker att personerna ändå är en del av platsen iom att det är deras arbetsplats... men många tyckte än en gång att jag var duktig på att fota människor. även om det inte var uppgiften. jaja. 
 
uppgift 3: måltiden
uppgift tre var helt olik de tidigare. först fick vi i uppgift att skriva en persona, alltså hitta på en person. skriva ner allt möjligt om den personen och gärna göra beskrivningen så känslofylld som möjligt. vi fick inte veta vad personbeskrivningen var till för förrän efter att vi skickat in, men fotouppgiften blev att ta en bild av den påhittade personens huvudmåltid för dagen. i min personbeskrivning inspirerades jag mycket av de doktorandstudenter jag jobbade med under mitt exjobb. speciellt tänkte jag på kun, en kille som jag delade arbetsrum med. han hade flyttat till stockholm från en jättevarm stad i kina och kommit dit i november. han var så deppig över mörkret och kylan och snön. jag tänkte mig också att han kanske kände sig lite utanför, med tanke på att jag, kajsa och morgan satt och babblade på svenska hela dagarna och han inte kunde vara med i samtalet. jag gjorde honom till en kvinna i min beskrivning och fotograferade hennes middag i sängen i hennes studentrum i solna. hon doktorerar i läkemedelsutveckling på karolinska, hatar mörkret och kylan, känner sig ensam och längtar hem till sina gamla kurskompisar som hon skypear med. 

 
jag hade redan bestämt mig för att ta bilden i mitt rum i new york. där jag bodde hemma hos mina föräldrar i sverige kunde jag omöjligt få det att se ut som ett studentrum. jag kom hem till new york från florida samma dag som deadline var så bilden togs i extrem stress. blev inte särskilt nöjd, men är ändå glad att jag fick ihop något. 
 
uppgift 4: musikuppgiften
uppgift nummer fyra började med att vi fick en 3 timmar lång spotifyspellista att lyssna på. vi skulle välja ut en av låtarna och fotografera känslan vi fick av låten i tre bilder. alla som varit runt mig den senaste månaden (typ bara emil) vet hur mycket jag hatat den här uppgiften. jag kan väl inte känna saker till musik på beställning!!! det kändes som att jag hade kunnat ta vilka tre bilder som helst, och vilken låt som helst. det slutade med att jag och emil åkte ut till ett område i queens där det fanns en jättestor vattenpöl, nästan som sjö, fylld med olika grejer. där tog jag några bilder på temat "övergiven" och lyckades hitta en låt i spotifylistan om någon som blir lämnad. såhär blev det!
 
 
lite cheesy. men vadfan. hur kan det inte bli cheesy när man ska fota en känsla! har ännu inte fått någon kritik på dessa bilder men ska bli spännande att höra vad folk tycker. 

och nu har jag alltså fått den femte uppgiften: att ta självporträtt. fy vad svårt tänker jag nu. men nu när jag gått tillbaka och sammanfattat alla uppgifter så inser jag att jag känt såhär inför varje uppgift, och att jag ändå blivit rätt nöjd till slut. så det ska nog gå bra. kan tipsa om att läsa den här kursen, oavsett om det är för att få csn eller för att få igång kameran igen. har fotat mer än på flera år! kul att få anledning att fota igen. det var ändå en så viktig o rolig hobby under alla mina tonår. men också: om du har slut på högskole-csn-år men av någon anledning (bytt utbildning, många omtentor, etc) har kvar en massa år på din utbildning så kan jag tipsa om att man har minst två år av folkhögskole-csn också. den här kursen är helt på distans och på heltid, så jag får lika mycket csn som när jag pluggade på högskola, men tar inte alls upp all min tid. jag hinner enkelt plugga på ungefär 110% på distans på stockholms universitet samtidigt. kursen heter berättande fotografi och ges av hellidens folkhögskola! 

you’re asking me will my love grow? i dont know i dont know

2018-12-04 20:17

du frågar om jag pratat med mina vänner om det och jag svarar nej typ inte för jag vet inte riktigt vad det är. det gör att det blir svårt att prata om. men att jag borde försöka sätta ord på det. 

 

jag vaknar varje morgon med en boll av oro i magen. sen ägnar jag dagen åt att försöka andas bort den med djupa andetag. jag promenerar runt i lägenheten som är mina föräldrars. 100 kvm på våning 6, med utsikt över ulvsunda och bällsta å och bromma flygplats. det här blir mitt palats och/eller fängelse och jag går omkring över parketten och andas. lägger mig i soffan. tittar på svt forum. de arbetslösa måste vara samhällets mest allmänbildade, om det är det här de ägnar dagarna åt. jag vet nu allt om bioflygbränsle, vårt komplicerade pensionssystem, varför klyftorna växer och regeringsbildningen. ibland promenerar jag utomhus. i min hälsa-appen i iphone finns en graf som visar hur mycket man gått i år, hur många steg per dag man snittat de olika månaderna. min graf speglar perfekt mitt psykiska mående 2018. ju sämre jag mått, desto fler steg har jag gått. rastlöshet och ensamhet äter upp mig, och därför går jag ut och går. utomhus är man i alla fall inte ensam. och promenerar man så gör man i alla fall någonting. januari och februari promenerade jag runt kungsholmen nästan varje kväll. nu i november och december har jag knappt åkt kollektivt alls, promenerat till allt. i lördags för en vecka sen bröt jag en tå på fest. blev livrädd för att inte kunna gå. det är ju det enda jag gör. jag gör ingenting annat alls.

 
det har gått mer än en månad sedan vi kramades hejdå på trottoaren utanför vår lägenhet i brooklyn. jag minns knappt vem du är. varannan timme är jag rädd att du inte tycker om mig längre, varannan timme är jag rädd att jag har slutat vara kär i dig. om två veckor kommer du till stockholm och det känns absurt att vi ska sova i samma säng igen. du är en främling, och såna kan man väl sova med, men först efter ganska många öl. när jag går in på din facebookprofil och det står att du är i ett förhållande med mig blir jag förvånad. att vi har ett gemensamt hem på andra sidan atlanten är det sjukaste. det känns mer som att du är någon jag dejtar och som jag funderar på om jag ens vill bli ihop med, samtidigt som jag tvivlar på om du vill bli ihop med mig. 

 

 

när jag berättar det här för dig säger du att allt kommer lösa sig när vi ses. att det inte ens kommer ta en kvart innan allt blir som vanligt igen. jag svarar att det är väldigt skönt att höra. sen pratar vi om nåt annat tills jag somnar, o nästa morgon är bollen av oro tillbaka. 

 

 

'til morning comes, let's tessellate

2018-11-02 20:38

det blev ett år utan höst. det är november, men 21 grader varmt i brooklyn. ikväll åker jag hem och i stockholm verkar första snön redan ha fallit. jag har gråtit i en vecka. imorse flög emil till nepal och sedan dess har jag gått våra avenyer och gator: lafayette, nostrand, flushing, kent, metropolitan, lorimer, broadway och moore. man pratar om processen att flytta till en ny stad och göra den till sin egen, men för mig är den vår. jag hittar överallt ensam, vet vilka tunnelbanelinjer som går vart, vilka som är avstängda på helger, behöver inte längre söka i google maps när jag ska någonstans. men ändå är den inte min. den är delad och den känns tom utan honom. 


imorse stod jag i pyjamas på trottoaren utanför vår nya port, väntade på hans taxi, grät och sa hejdå. vi har varit ihop i 8 månader, jag blev kär i honom första gången jag såg honom och jag har nog älskat honom sedan augusti. ändå kunde ändå inte berätta det. varför är det så läskigt. när man sagt allt annat: du är min bästa vän, jag tycker om dig mest av allt i hela världen, jag är så jävla kär i dig, jag tycker om dig en skvadriljon upphöjt i skvadriljoner skvadriljoner. varför är det ändå så jävla läskigt att älska någon och berätta.

 

 

när taxin åkt och jag duschat smsar jag något om ”ville säga att jag älskar dig ifall ngt händer dig osv, men jag vågade inte o nu ångrar jag mig” och får svar ”jag ville också, men jag var för svag. hade börjat gråta jättemkt. älskar dig smulan” så nu har vi sagt jag älskar dig för första ggn, på sms. det är bättre än inget. mycket annat i vår historia är så filmiskt, allt kanske inte måste vara det. 

 

 

jag älskar nog den här staden också. inte på sättet som typ sofi farman gör, för att allt händer här och för att staden aldrig sover. utan för att avenyerna och gatorna verkar oändliga, och det får mig att verka oändlig när jag promenerar dem. för att ingenting händer om jag inte får det att hända, vilket jag nästan aldrig får. det finns ingen vän som skriver ”vi borde ses någon dag”, nästan inga pubrundor eller fester, inga inplanerade fikor, inga familjemiddagar. ingen som tycker att man borde skaffa ett jobb, gå på en konsert, dricka öl lördagskväll, klippa sig. det är nästan bara jag och emil och vi gör nästan bara exakt det vi vill. går till apoteket för att köpa lördagsgodis, tittar på paradise hotel, dricker iskaffe på väg till greenpoint på söndagarna, spontanflyttar för att det vore kul att bli hemmastadda i en ny stadsdel. det här är inte en semester, det är en typ vardag. och jag har aldrig trivts så bra i en vardag som jag gör i vår. ikväll åker jag hem och folk kommer fråga vad jag gjort här sen i juni. jag har ingen aning egentligen. vad gör man? jag har läst en hel kursbok för första gången. druckit jättemånga kaffe. pussat samma hals jättemånga gånger. promenerat jättemånga oändliga gator. egentligen inte gjort så jättemycket. men det är själva grejen. vi ses igen i jul. om 51 dagar.

metamorphism: a process of change

2018-07-10 19:02

11/6
det är juni nu. en vår har passerat sen vi sågs sist. under vårt första hångel skakade jag av köld. när vi gick ner mot nattbussen stannade du till för att titta på ombyggnationerna. mycket hade hänt sen du var här senast. jag frös ihjäl. när vi gick hem till miranda för att se melodifestivalfinalen och hon slängde ner nyckeln från vindsfönstret så gömdes den i snödrivor. en vecka senare åkte du hem och sen dess har snön smält och kommit tillbaka, för att smälta igen. vitsipporna i backen bakom tunnelbanestationen har blommat och blommat ut. häggen och syrenerna slutade lukta för länge sedan. kastanjeträden har fått små ljusgröna minikastanjer. våren gick snabbt och jag gick snabbt genom den. nu är det sommar. jag har varit civilingenjör i en vecka. i lördags hade vi examensfest. lägenheten, balkongen och alla våra vänner badade i orange juniljus. idag flyttar jag till new york. ikväll har 79 dagar äntligen gått. jag undrar om du är samma. om jag är samma. om vi kan vara ett vi utan tidsbegränsning, på obestämd tid. vi får se. mitt liv kretsar kring tid som går. kanske gör allas det. men jag räknar alltid tid. nu är det två timmar till jag ska vara härifrån. 


när jag sminkar mig känns det konstigt att det är just dessa lager mascara du kommer se mig i ikväll. att det är just dessa molekyler nagellack som du kommer se skavas bort, dag efter dag. jag minns knappt hur du känns, men jag vet att du känns. en relation som alltid varit svår att förklara för andra. i april: ”vi är förlovade, men inte på riktigt, eller, en förlovning är ju ingenting egentligen, så det är väl en riktig förlovning, men vi ska ju inte gifta oss, vi känner ju knappt varandra, men vi är förlovade på riktigt, eller asså, vi har ju bara varit ihop i snart 4 veckor. så du fattar?”.

 
10/7
en månad har strax gått. jag sitter på kaféet precis vid oss. det som har för surt cold brew men tillräckligt bra ljusinsläpp för att jag ska orka läsa min geologibok. Ska börja med kapitlet ”metamorphism: a process of change” idag. spiller kaffe över byxorna, alla hippa människor med tatueringar över armarna och små kepsar ser. det spelar ingen roll, det var länge sen jag brydde mig om sånt egentligen. torkar bort med händerna, torkar händerna på byxorna. den första veckan här hade jag svårt att tolka omgivningen. jag ville förstå och kunna normerna, dom man kan utantill hemma, och att bryta normer hemma är det enklaste som finns. att besöka sturegallerian utan att ha duschat på en vecka, att vägra gå på il caffe-personalens bild av sig själva som universums coolaste människor, att sjunga högt på tunnelbanan med alicia. här var jag rädd att ha fel outfit för att gå på en viss gata, att råka beställa iced coffee när det klart o tydligt står cold brew på menyn på väggen, dricksa fel antal dollar. allt det där är okej nu. jag har lärt mig. men jag pratar fortfarande knappt engelska. insett att jag klarar mig bra på fraser som ”hej” och ”ja”. alla förstår ändå, hej låter ändå så likt hi och ja låter så likt yeah. hela vårterminen diskuterade jag genmodifiering, kloning, proteinproduktion, uppsatsskrivning, svåra laborativa metoder på engelska. förde lunchkonversationer med labbkompisar på engelska. skrev en masteruppsats och presenterade den på engelska. i new york vågar jag bara säga ”hej” och ”ja”. på svenska. det kanske kommer. 


trots att jag helt saknar rutiner har livet här blivit ngn sorts vardag. ingen dag är lik någon annan, men livet här är inte längre främmande. jag har skaffat simkort, tbanekort, promenerar moore st upp och ner som om det vore odengatan, tar L-tåget till manhattan som om det vore blå linjen till fridhemsplan, köper iskaffe på mataffären istället för stor studentkaffe på pressbyrån, träffar emma och carro på något fik i williamsburg, som om det vore miranda och alicia på string. planerar en fest på tak, tittar på serier på kvällarna, läser pocketböcker på tunnelbanan, lagar mat med majonäs och pasta som huvudingredienser. ser på bio i någon park i harlem. somnar och vaknar bredvid emil. svettas. är aldrig riktigt mätt. verkar inte få csn i sommar. men känner ändå ingen oro, ingen stress, ingen ångest.


i övermorgon åker vi hem, tillfälligt. en månad i stockholm, sen tillbaka hit igen. jag vill testa om mitt utmärkta mående beror på staden eller på emil, eller kanske på båda. jag är ovan vid att nyförälskelse känns såhär enkelt. det ska överskuggas av ovetskap, ständig oro över att känna för mycket, sorg för varje sms som inte besvaras inom 15 minuter. det vi har här är motsatsen till det. emma sa häromdagen att det känns som att vi varit ihop jättelänge. att det är självklart för henne, att jag o emil är ett par. så känner inga av våra vänner hemma. det är skönt att umgås i ett sammanhang där vi är givna. ingen av mina vänner här tycker att emil är min ”nya kille”, ingen är chockad över att vi bor tillsammans, att vi gör allting ihop. i det här sammanhanget är vi alla nya för varandra. du är lika ny som någon annan. jag också. nu ska jag läsa det där kapitlet i geologiboken. 

å du har räknat alla skyskrapor från en bänk i central park

2018-04-19 10:14

efter två glas rödvin och fem samtal som inte gått fram, ansluter facetime. vi pratar i mindre än 2 minuter o sen säger hon att vi fått rummet. i juni flyttar jag till new york. jag och emil flyttar ihop. vi har varit ihop alldeles för kort för att offra allt för varann. ljugit för hyresvärden och sagt att vi dejtat i 6 månader. det är absolut inte sant, men det spelar ingen roll för vi vet att vi kommer vara för alltid. då är några månader hit eller dit ingenting. vi känner oss knappt vuxna och inser att vi är världens naivaste människor. men jag behöver att något ska hända efter examen, något annat än ett laboratoriejobb på ett läkemedelsföretag och ett andrahandskontrakt i en stockholmsförort. han behöver en bästa vän. främst behöver vi varandra så himla mycket. 

 

 

vi umgås konstant med atlanten mellan oss. på vardagarna ställer han sitt dygn efter mitt, på helgerna ställer jag mitt dygn efter hans. vi pratar i telefon dygnet runt för det finns inte någon anledning att lägga på. ”jag ska duscha, vänta här”, ”nu e jag på väg till jobbet, hör du trots vinden?”, ”jag somnar nu, du kan ju redigera bilder tills det är natt hos dig, men lägg absolut aldrig på”. vi pratar om vårt torpet vi ska ha, sen när vi blir rika, tittar på svtplay (räknar 3, 2, 1, play för att vi ska vara i synk) samtidigt som vi glömmer bort hur varandras hud känns. 

 
jag attendar alla trädgårdens evenemang. konserter på gröna lund. pool-partyn på lidingö i juli. stoppar huvudet i sanden. jag vill verkligen bo i new york samtidigt som jag verkligen inte vill bo någon annanstans än i stockholm. är rädd för att lämna allt. framförallt ett hem som bara är mitt, kompisar som främst är mina och dom rutiner jag trivs så bra i. promenerar odengatan med mitt pressbyråkaffe, äter söndagsmiddag hos mina föräldrar, dricker vin i kajsas soffa. solen går ner senare, uteserveringarna öppnar, snart börjar parkerna skrika efter oss. det finns ingenting här jag tycker illa om. intalar mig själv att det är bra, att man ska inte flytta för att man hatar där man är, utan för att man tror att man kan älska den plats man kommer hamna på. tänker att det är en mer sund drivkraft. och att det gör tanken på att misslyckas mindre läskig. tycker jag inte om new york så finns stockholm kvar. och kommer vara ännu bättre, sen när jag fått chans att sakna.

å mitt hjärta bor långt nere under gatan, hur kan det finnas så mkt här att hata

2018-04-01 18:27

en tisdag i början av mars satt jag på carmen på årets tolfte första dejt. jag har fört något sorts projekt i år, att dejta en ny person varje vecka. för att mota bort en odödlig rastlöshet, få dricka mängder av fulöl mitt i veckorna, få hångla med nya killar hela tiden och hindra mig själv från att få känslor för ngn som ändå inte vill ha mig. att alltid ha någon i telefonen som gärna vill ses igen, som back-up ifall jag håller på att dö av brist på stimulans eller bekräftelse. någon att ghosta, någon att sova med, någon att vakna hos. och i början av mars satt jag mittemot en som visste om projektet, men ändå sa ”jag vill ju att du bara ska dejta mig” redan en halv öl in i vår första dejt. ett dygn senare bestämde vi oss för att vara ihop. 


han är tryggheten o lugnet jag letat efter i ett år. det besvarade pirret, dom snabbt besvarade smsen. han som kom hem och sov med mig varenda kväll i två veckor. i vår relation finns ingen plats för oro, ingen tid att spela svår. i två veckor hade jag bara tid att titta honom i ögonen och försöka få honom att förstå hur mycket jag tycker om honom. han är min o han är det finaste jag haft. nu ligger det ett världshav mellan oss i 71 dagar. vi måste försöka komma ihåg varandra. jag måste komma ihåg hur det känns att vara nära honom, hur bra det känns att gå armkrok med honom till tunnelbanan, hur fint det känns att han sitter på mitt golv o läser när jag kommer hem från labbet, hur stolt jag känner mig när han lägger armen om mig i en kompis soffa, hur tryggt det känns att somna på hans arm, hur fin han är när han vaknar. annars kanske vi aldrig mer ses. 

det är 2 och 20 upp till himlen nu och vi ska ingenstans ändå

2018-03-05 21:43

hånglar i trappan ner mot toaletterna på dovas mariatorget, i ett mörkt hörn på lion bar gamla stan, på en buss ut mot solberga, i ett studentrum på ett nykteristboende, i korsningen nere i fridhemsplans tunnelbana, ni vet där man ska bestämma om man vill till blå eller gröna linjen, eller upp mot buss 3 eller 4. med någons kompis på chovas, med en 96a på perrongen i medborgarplatsen, på strands dansgolv, i en soffa i sundbyberg och i en annan på katarina bangata. jag känner igen mitt eget beteende från augusti. när varje natt o människa var möjligheter att fly från mig själv ett tag. och jag tog varenda en. nu upprepar sig historien: jag sover inte hemma en enda helgnatt och tillbringar all tid någon annanstans. 

 

det här året har funnits så kort tid, och har redan förändrat mig så mycket. jag är inte längre rädd för någonting av det jag brukade vara rädd för. i labbet sitter jag och googlar på hur man ska gå tillväga för att lyckas flytta till usa, på luncherna rantar jag inför arbetskompisarna med sambos och bostadsrätter om att det fan är dags att leva lite. för nu har vi varit civilingenjörsstudenter jättelänge och om tre månader tvingas vi bli något annat. frågan är bara vad. 

 
jag velar mellan att skaffa mig ett fast jobb som biotekniker, kunna köpa en lägenhet i någon förort, vara kvar. som planerat. eller att göra något helt annat. flytta ihop med en snubbe jag känt i 2 veckor i en andrahandsetta på hornsgatan? börja folkhögskola? använda mitt sista csn-år till att skaffa en tredjedels kandidatexamen i geologi? gifta mig med ngn jag aldrig träffat? det finns för många möjligheter och för lite betänketid. jag har alltid varit luststyrd och aldrig klarat av att göra något jag inte haft lust med. och plötsligt har jag ingen lust alls att följa den uttänkta planen. funderar nu på vilken av b-planerna jag ska ersätta den med. 

vi gjorde det för varje ensam natt vi hade i oss

2018-01-28 13:45

15/1
de första femton dagarna på det nya året har redan passerat. jag har inte skrivit ett enda tecken i dagboken för det finns inget att skriva. den första veckan satt jag, alicia och mina och frös. nymble, chokladbollen, fjällhuset, hos alicias föräldrar i ängby. jag processade en hel kurs. fick ner 7,5 hp till 370 instuderingsfrågor med svar. så fort jag slutade tänka på fördjupad genetik, cancermutationer och epigenomet kändes allt tomt kallt mörkt. mellan 20 och 22 varje kväll promenerade jag runt kungsholmen, för att ge tankarna hela rymden att diffundera. de blir så koncentrerade i min etta. lättare utomhus.

efter en vecka kom kajsa o miranda hem från norrland och jag kunde bosätta mig i kajsas soffa i midsommarkrasen igen. vi lagade mat, tittade på tv och swipeade. alla killar va fula. jag skrev en tenta, och en till. min allra sista tenta. så vi hade vår allra sista tentafest. nu behöver jag inte vara utomhus för att tankarna ska kännas lätta. det räcker att sitta bredvid kajsa.

 

26/1
lyssnar på något radioprogram. en person ringer in och frågar ”varför älskar vi dom som inte älskar oss”. jag sitter under lysrören på vårt pyttelilla kontor på glyco-science på kth. läser artiklar om cellulosanedbrytning och blir tårögd. är fyra öl bakfull, dvs fullt kapabel att lämna sängen vid 06 och utföra en western blotting för första gången, men väldigt känslomässigt instabil. varför älskar vi dom som inte älskar oss och varför varför varför älskar dom inte oss tillbaka. jag vet inte.


en kväll i förra veckan satt vi i min säng igen. nästan en månad sedan vi sågs senast. allt var som vanligt och ovanligt. pratade igenom allt som hänt under hösten, och här månaden. varför allt blev som det blev och varför det inte kommer bli något mer. vi pratar bara om det som gått fel, det blir för sorgligt om vi tar upp sådant som varit bra o fint, tycker du. jag håller inte med. det är ju minnena av allt det bra o fina som får mig att palla fortsätta med sånt här. för killar e empatilösa o precis när man vant sig vid det så lämnar dom en. så jävla mycket dåligt o fult med dom. men det bra o fina, det är så jävla bra o fint.

som jag skrev i september: ”han får vara värd att bli ledsen över. för att den här hösten förtjänar något fint och han är något av det finaste jag sett.”

efter fyra timmar går du hem, måste hinna med sista pendeln. du säger att det känns konstigt att åka hem, att inte sova över. jag säger att jag kan skaffa en madrass att ha på golvet. för nu ska vi va vänner, eller kanske inte nu, men sen. jag kan bara kramas hejdå en halv sekund. det går liksom inte längre. du får en kasse med dom saker du lämnat hos mig. och så var det över. vår kärlekshistoria HT17. 

 
27/1
när vi slutar jobbet åker vi till hellströms o äter tacobuffé. efter åtta öl åker jag hem till nån i hornstull och får sova nära på en loftsäng. vid 11 morgonen efter sitter jag på fyran över västerbron, medan han fortfarande sover. man tror så lätt att man behöver någon som e kär i en. men kanske räcker det att hitta någon som tycker att man e ”helt sjukt jävla sexig”, eftersom det gör att den vill sova med en. för jag behöver ju egentligen bara sovsällskap. för nu. 

spillt för mycket tid och inte vunnit nåt än

2017-12-31 12:46

ibland tar saker slut och ibland gör dom inte det. natten mellan tjugonde och tjugoförsta december är något på väg att ta slut. vi ligger i min säng och du har inte sovit på 36 timmar men kan ändå inte somna. för första gången lär jag mig saker om dig som jag inte vill veta. jag håller på att göra slut på något som aldrig funnits. istället har vi sex och du lyckas äntligen somna. på morgonen tar jag tillbaka allt jag sagt. jag lurar mig själv, intalar oss båda att jag behöver dig istället för vemsomhelst. och du åker hem och säger ”vi hörs och ses, jag skriver när jag kommer hem” och jag orkar inte ens lämna sängen för att säga hejdå. luften är för tjock, atmosfären för tung. kan inte röra mig.

 

det här året har mitt liv känts mer än någonsin. ni vet ju vad som hänt. jag har gjort slut för första gången, blivit kär för andra gången och blivit dumpad för första gången. gjort ett ytterligare kärleksförsök som gått åt helvete. mitt årshoroskop säger att jag gått igenom en sjuårig turbulent period som nu tar slut. det hade något med uranus att göra. jag minns knappt hur mitt liv var innan den här påstådda perioden, men nog har det varit turbulent ett tag. fast det vill jag ju att livet ska vara. jag vill att saker ska kännas hela tiden. och i år har det alltså känts mer än någonsin. jag är tacksam över allt som hänt i år. jag är olyckligare nu än när året började. men jag vet att det går över. att jag kommer bli sådär lycklig som jag var i våras, igen. saker tar bara tid. och allt jag har är tid. 

 

ibland tar saker slut och brytpunkten mellan 2017 och 2018 är den tydligaste jag varit med om. så länge jag kan minnas har jag varit elev och student. tagit in information, processat, förstått. i en kedja har kunskaper och förståelse byggt på varandra. jag har suttit på föreläsningar och känt en enorm tacksamhet och respekt för de gamla föreläsarna som vigt sina liv åt naturvetenskapen och tekniken. som suttit i liknande föreläsningssalar, forskat, blivit doktorer och professorer, varit med när genombrott skett. och som nu lägger tid på att berätta saker för mig, så att jag ska orka lära mig och fortsätta på den här märkliga grejen vi människor håller på med. att förstå verkligeheten med naturvetenskapen och förbättra den med teknik. allt vi gör och vet bygger på sådant någon annan tagit reda på. det är så himla viktigt att kunskapen förs vidare och det är så himla viktigt att bra föreläsare finns. gå på universitetet är det finaste jag varit med om. inte tack vare festerna eller kompisarna, utan på grund av kunskapen och intresset jag fått. fy va fint.


 
ibland tar saker slut och nu gör 2017 det. 2018 får jag förhoppningsvis hålla på jättemycket med naturvetenskap. första halvåret ska jag ex-jobba. växa bakterier, rena proteiner, karatärisera enzymer som ska kunna användas som miljövänliga bekämpningsmedel mot svampinfektioner i växter. det låter inte sexigt eller kreddigt och det är det inte heller. jag kommer stå i ett universitetslabb med flimrande lysrörsbelysning, begagnad labbrock och fett hår i knut. med händerna dränkta i genmodifierade e.coli och kromatografi-geler. men jag ser framemot det så himla himla himla mycket. för jag vill lära mig allt. till hösten hoppas jag på att ha en doktorandtjänst på kth.
 
det här blev ingen vanlig årssammanfattning. men förra året gjorde jag väl inte ens någon, och det är väl bättre än inget.

dina händer, dagar i min säng. genom hösten fönstret himmelen

2017-12-04 19:26

det har slutat vara höst o blivit vinter. nu är det maximal mängd tid tills det blir höst igen. klart det är tråkigt. ett gäng helt personlighetslösa årstider ligger framför oss innan dimman o regnen kmr tillbaka. rosa himmel över odengatan en måndag kl 15 och Viktigt Meddelande till Allmänheten studsar mellan fasaderna. tryggt, allting fungerar, allt är som vanligt. som det varit på dagisgårdar, gymnasieklassrum och i flogsta. vissa saker består. rosa himlar o viktiga meddelanden o grus på asfalt. 

 

skrivit och klarat två tentor. sista året på mastern går snabbt och är alldeles för segt samtidigt. ingenting jag lär mig har potential att blow my mind. allt är självklarheter och tekniska tillämpningar och cancermedicin. har börjat läsa mina absolut sista kurser, bara två veckor kvar av normal vanlig studietid. efter jul börjar exjobbet och sen är det över. inser att de roligaste kurserna jag läst de senaste fem åren är fysik o programmering. har uppenbarligen gjort märkliga livsval. men nu sitter man här, ett halvår ifrån en civilingenjörstitel. vad gör man med en sån. ingen kmr tilltala en som ingenjörN i alla fall. jävla sverige. 

 

har sex till white noise. köper två flaskor vin i hornstull o sveper med kajsa framför idol. vi swipear bäst på fyllan. och när det egentligen inte behövs. jag kmr få sova nära någon hur jag än lyckas på tinder ikväll. inatt igen. har lyckats träffa samma person en hel årstid nu, en hel höst. undrar när vi slutade dejta och började utnyttja varandra. han får mat och sova nära stan när han varit ute, jag får någon att sova med. vi lever i en balanserad symbios, för tillfället. livrädd för att det ska övergå i parasitism. livrädd att inte ha något att erbjuda.

vi ska va fria men varför o från vem? vi ska spela svåra o aldrig längta hem

2017-10-19 19:35

i mitten av oktober brukar jag tänka på löven, regnen, dimman. jag ser hela norrort från mitt nya fönster på våning 8. scandic i helenelund glittrar i horisonten när det är sol och syns knappt under disiga mornar. asparna i ursvik lyser gula oavsett. trots tydliga årstidsmarkörer har jag svårt att fatta var i tiden jag befinner mig. jag upplever de senaste månaderna som simultana och ständigt pågående. det finns ingen kronologisk ordning. även om min dagbok har tydliga datummarkeringar för varje anteckning känns alla 16k ord lika mycket nu som de gjorde när de skrevs. jag tänker på löven, regnen, dimman samtidigt som jag tänker på hägg i blom, caprisonne på badlakan, bubbel på balkonger, hummuswraps på kristinebergsklipporna och sommaråskan över sickla. jag vet att det är höst nu men våren och sommaren känns precis lika närvarande. och jag måste sluta älta det här halvåret. snart.


jag tror att det handlar om att jag jagat något sedan skärtorsdagen på södra teatern. jag inbillar mig att jag inte får vila förrän jag hittat det. hjärnan återskapar händelser, misstag, framgångar om och om igen. bygger strategier, försvarsmurar. testar. bygger om, raserar, bygger upp igen. sover 12 timmar varje natt. för att få ägna mig åt något annat än ältande och planering. men i drömmarna skapas nya scenarion, ihopplockande från dåtid nutid framtid. vaknar med nya känslor, nya händelser och misstag. och så fortsätter det.


allt jag vill är att få landa i någonting. i någonting som känns tryggt bra snällt. så länge jag kan minnas har jag velat vara och varit. en egen person på egen hand. nu vill jag bara att någon ska ta hand om mig. säga att jag gör något bra ibland. bry sig om mig. jag vill att det jag håller på med ska ha en poäng.

från ett rum där allting hänt till ett där inget hänt än

2017-09-25 18:52

sitter i sängen. mitt rum är kaos: fullt av flyttkartonger, gamla föreläsningsanteckningar, häftmassa och vidöppna, tomma garderober. imorgon flyttar jag härifrån. från gröna linjen till blå, från västerort till solna, från ett hundra år gammalt mentalsjukhus till nyproduktion. från ett rum där allting har hänt till ett där inget hänt än. 

 

här har jag bott ihop med en pojkvän för första gången. beställt onlinepizza, legat i sängen och sett serier med någon som älskade mig igenom otaliga söndagar. här tog jag det ogenomtänkta, 100% luststyrda beslutet att gå ut och festa fredagen i valborgshelgen för att få chans att hångla upp den där lockiga killen från den där hemmafesten igen. här har jag gjort slut. suttit med tårar i ögonen på citronlakanen medan 6 år passerat på näthinnan. sagt ”förlåt men jag är inte kär i dig längre”. utelämnat detaljen om att jag råkat bli kär i någon annan. hit drog jag hem den där lockiga killen för många maj-, juni- och julinätter. under nattpromenaderna mellan råcksta och här lärde jag mig vad hans föräldrar heter, varför javascript är det bästa programmeringsspråket och att han var kär i mig tillbaka. här har jag dragit händerna genom hans hår. här har vi blivit höga på varandras lukter och våra egna signalsubstanser ihop. här har jag legat en hel natt och ältat orden ”jag vill verkligen inte ha ett förhållande”. här har jag insett att jag aldrig mer kommer träffa honom. här möblerande jag om eftersom jag inte stod ut med att ha sängen i samma vinkel som när han brukade ligga i den. här har jag fyllehånglat till oasis med någon som var jättefin och inte betydde någonting alls. en gång för mycket. här matchade jag med en extremt snygg kille och bjöd ut honom på öl. hit tog jag med mig honom en vecka senare, efter att han sagt ”förlåt jag blir så yr av att hångla med dig. vi får hångla nyktra någon gång” och jag svarade ”ja imorgon, du sover väl hos mig?”. nu har han varit här fyra gånger och idag har vi dejtat i en månad. 

 

allting har hänt här. det bästa ever och det sämsta ever. vid årsskiftet börjar de renovera här. 1935 till 1995 var det mentalsjukhus. min pappa brukade sommarjobba här när han pluggade. 2016 och 2017 har det varit mitt hem. 2018 kommer väggarna i mitt studentrum slås ut. plastgolvet kommer ersättas med parkett och 2019 kanske en barnfamilj kommer köpa mina kvadratmeter för miljontals kronor. undrar vad som kommer hända dom, här. och vad som kommer bli av mig, nu.

kom kom kom men inte för att du är du nu

2017-09-13 19:13

jag har övervägt färdigt. han får vara värd att bli ledsen över. för att den här hösten förtjänar något fint och han är något av det finaste jag sett. jag finner mig i att vara på g och vill inte ta mig någon annanstans. vi uttalar inga ”jag tycker om dig”, men jag känner av det hela tiden. i hur vi planerar att ta en fika på stan, som leder till att vi åker hem och äter middag ihop, ligger och pratar till kl 04, somnar och hänger hela dagen efter också. i hur vi blir överbekväma vid varandras sida och inte vill lämna. jag känner varken rädsla & tvivel, eller stress över att bli något mer än vad vi är. det är perfekt exakt såhär. vill inte vara sårbar, men det är man ju ändå. jag är bara människa och han är så jävla snygg. men den här psykos-sommaren har lärt mig att det inte är värt att vara ledsen innan saker tar slut. det lindrar ingenting att vara orolig för tidigt. jag tänker bli ledsen när han försvinner, och vägrar älta något alls innan dess.

 

hjärter dam nu i september börjar en annan typ av vår

2017-09-04 21:09
 

du har vunnit & förlorat, du har sett dig själv i spegeln, du har vaknat i fel säng. du har varit kär. 

nu går det fort igen. inatt skrev någon att han tänker på mig jättemkt. och jag vet inte vad jag ska tillåta mig själv att känna. eller hur jag borde reagera. för sist någon tänkte på mig, ville träffa mig jämt och blev kär i mig så gick det över på mindre än 3 månader. och jag kastade mig in i det utan att överväga de möjliga utfallen. gjorde inte en enda riskanalys. 

 

nu försöker jag komma ihåg att överväga saker. huruvida en 3 månaders kärlekshistoria skulle vara värt det igen. kanske är det såhär det är att va singel. att dejta. folk får en att tro saker. får en att hoppas. och får en att falla. sen blir det så jävla jobbigt. eller så behöver det inte bli lika jobbigt igen. man vänjer ju sig vid saker? eller hur? andra gången man får hjärtat krossat kanske det inte gör lika ont. eller så blir det värre. man kanske slutar tro på sig själv, sin förmåga att få människor att stanna hos en. eller så fattar man att personer, de man dejtar och blir kär i, är lika utbytbara som en själv? man fattar att det finns fler. jag vet inte. men jag vet att det mörknar tidigare och tidigare och lägenheten blir kallare och kallare och jag har inte sovit själv en vinter på 6 år. kanske kan jag bara strunta i att bli kär den här gången. bara få sova och kyssas och gå på märkliga dejter med han som tänker på mig jättemkt. i lördags gick vi på rave. satt i gräset vid stora skuggan, tog lustgas och drack rom ur plunta tills hjärnorna blev luddiga nog för att vi skulle våga hångla. imorgon ska vi spela frisbeegolf.

 

 

å vi är tillbaks på gatorna & bröstet ömmar, slår

2017-08-28 09:03

igår var livets sista sommarlovsdag och idag börjar jag sista året på civilingenjörsprogrammet. det känns så jävla mäktigt och jag är så stolt över mig själv. tänk att jag bloggat här i nio år, sedan jag gick i åttan och precis började inse att naturvetenskap nog va rätt kul x3 XD xp osv. nio år senare har jag klarat av högstadiet, naturlinjen på gymnasiet och varenda kurs under fyra år på två olika civilingenjörslinjer. flyttat till uppsala, flyttat tillbaka. skaffat ett jättestort gäng bästisar. blivit ihop, gjort slut, blivit kär, blivit lämnad, kommit över. 

 
den här terminen kmr jag läsa en massa om läkemedelsutveckling. det är väl egentligen inte vad jag brinner för. men det ska bli okej. att promenera odengatan varenda krispig, solig förmiddag och mörk, regnig kväll. pressbyråkaffe, mozzarellamackor från smörgårsbutiken i tekniska, sitta uppe på albanova med utsikt över roslagsbanan. flytta till västra skogen, få åka blå linjen, ha inflyttningsförfest. naturvetenskap!!!! ska ha så jävla kul, hade jag tänkt. 
 
 
för nu har 5 veckor gått och jag är fri, över, klar. i fredags drack jag öl med en annan och tänkte inte på honom en enda gång. 
 

snälla tryck dig närmre mig, fastän jag är fullare än dig

2017-08-21 22:29
 
det finns så orimligt många vackra män och jag kan inte sluta tänka på dom. dom är plötsligt överallt: på bussar, i appar och rökrutor, under broar & discokulor och i min säng. och jag tänker hellre på dom, dom som vill ha mig, än på han som inte vill det. min hjärna programmeras långsamt om. trots att spelplanen är densamma som alltid: trädgården, gröna linjen västerut, sunkpubarna vid medborgarplatsen, nattbuss 94 mellan två vardagar, instagram och debasers indiegolv, så är spelreglerna helt andra. allt som rör sig och ser mig är medel jag kan utnyttja för att förbättra min egen situation. tar varje chans till kick. lär känna nya människor i en hastighet jag inte upplevt sedan jag började gymnasiet. pratar med alla som är fina och ligger med alla som vill ligga med mig. främst för att få sova ihop med varma, långa män i lägenheter jag inte varit i förut. för att det är kul. för att jag kan. för att det är lättare att vakna ihop än att vakna själv. och ibland för att slippa åka nattbuss 198 mot backlura hem.

 
det har gått 4 veckor sedan den tjugofjärde juli. det är en vecka kvar tills jag ska vara över honom. vi är sent i augusti nu. det mörknar tidigt och trädgården känns nästan ödslig en onsdag natt. det är bara vi och turisterna som fortfarande, desperat eller pliktskyldigt, orkar dricka för många öl och attenda fler event än vad som hinns med på en vardagkväll. pratar med tyskar, britter och amerikaner. dansar till the knife. sitter i fönster på KTH och lyssnar på tårarna i halsen. sover bort varenda soltimme en hel helg, är på rave i en tunnel alldeles för länge, för att riktigt försäkra mig om att livslusten helt ska ta slut. åker till kolmården en dag. jag och mina kusiner bilar genom hela sörmland och bråkar om spotifykön i totalt 5 timmar. det är skönt att lämna stockholm i 110 km/h. lika skönt att återvända. tiden går. snart är den här jävla psykos-sommaren slut. en vecka kvar.

 

lever med ett öga öppet i en värld på 20 kvadrat

2017-08-14 17:57

8/8
var vi mest extremt bra på att hångla upp varandra? 

 

9/8
har slutat swipea ja på alla med samma hår som han. skönt. slipper chatta med exakt alla fula lockiga killar på tinder.

 

10/8
drack nog 10 öl för mycket på slakthustaket igår. träffade mitt ex och hans bästa kompis. kramades och berättade att jag drömt om dom hela natten. jag gick hem med en 95a med världens mjukaste läppar. sov i svedmyra och låg med en främling för första gången. gick därifrån på morgonen när han var i duschen, träffade miranda på tunnelbanan hem. hon och alla andra var på väg till jobbet, så som man ska va en torsdagsmorgon.

 

11/8
idag åker jag till tallholmsfestivalen! blir kul! 

 

14/8
nu har det gått tre veckor och i helgen likeade han tre av mina instagrambilder. i fyllan skriker jag ”ska jag ringa och fråga om han vill ha tillbaka mig eller let it go?” och alla svarar let it go. det betyder inget. jag blir ändå orolig över vad den lilla bekräftelsen gör med mig. 3 likes. han har i alla fall inte glömt mig. hånglar med den enda snygga på ön. han är verkligen svinfin men alldeles för långsam på att hångla. varje kyss varar i en evighet. jag refererar till honom som "min kille" trots att han ligger med lollo resten av festivalen. går vidare med livet.

drack 3 liter rödvin och minns inte nattbadet jag tydligen tog. jag och miranda hade dj set vid midnatt, det roligaste som hände! vi spelade indie i tre timmar, sedan fick ett gäng hiphopkillar nog och sa att såhär länge får man fan inte stå och spela från spotify. nehe. 


två veckor sommarlov kvar. tipsa i kommentarerna hur jag ska fördriva ytterligare 330 timmar. besatt av klockan. tittar på den varje kvart, vad jag än gör. att vara stilla och ensam i en enda sekund gör mig rastlös. funderar på att åka alla tunnelbanelinjer från slutstation till slutstation eller promenera till köpenhamn bara för att få vara i rörelse. 

all the things we never spoke of, all the things we should have done

2017-08-07 20:33

7/8

nu har det gått två veckor sedan förra måndagen. sedan han sa ”jag hade inte tänkt berätta det här förrän senare, men, sofia, jag vill verkligen inte ha ett förhållande.” sedan jag sa ”jag kan inte fatta att jag lämnade någon som älskade mig, för dig” och sedan vi sågs senast. och jag frågade ”så du vill inte träffa mig mer?” säkert tio gånger, och han svarade ”inte på det här sättet” varje gång. vi gick till bussen tillsammans för sista gången och jag upprepade ”det var det” om och om igen och han svarade ”jaa…” varje gång. och jag sa ”jag hoppades så himla mycket på att vi skulle bli något fint” och han svarade ”men vi har varit något fint”. och jag höll med, ändå. 

 

 

vi var något fint. han var något fint. han var att få ett vykort med texten ”varför tänker jag på dig så mycket?”, när vi bara känt varandra i en vecka. vi var att viska ”jag är så jävla kär i dig” ”och jag i dig” i slussens bussterminal när vi bara träffats totalt fem gånger. vi var att hångla till radio dept på vinyl en hel fredagskväll för att det inte fanns något annat i hela världen vi hellre skulle göra. han var sommaren 2017. från slutet av april till slutet av juli. det enda jag tänkte på i tre månader. men nu är det slut. jag sörjer inte vad vi var, utan vad vi hade kunnat bli. allt jag hoppades på att få göra ihop med honom. allt som inte blev. 

 

 

den första natten lyckades jag inte somna innan väckarklockan ringde. så jag sjukanmälde mig från jobbet och låg i alicias säng och grät hela dagen istället. googlade hur lång tid det tar att komma över någon, någon man kanske inte älskar, men som man fortfarande är helt sjukt jävla förälskad i. 4-6 månader. alldeles för länge. jag bestämde mig för 5 veckor. och nu har det alltså gått 2.

 

 

och jag gråter en hel middag på grand hotels veranda. en servitris ger mig en servett. och en till. och det känns lite bättre. på vägen hem lyssnar jag på i can buy you på repeat. gråter igen. och jag skaffar tinder, mest för se att det finns andra. och jag matchar med någons ex, som ser exakt ut som han, fast längre. han vill mötas upp ute och jag svarar inte. och det känns lite bättre. går på spelning på gröna lund och istället för att lyssna på musiken spanar jag och alicia på popkillar. det känns lite bättre. jag flyttar hem till min lillebror för att slippa vara ensam om kvällarna. och det känns lite bättre. jag träffar totalt fyra killar från tinder och alla vill hångla med mig men jag skrattar mest åt dom. och det känns lite bättre. när jag cyklar hem vid 04:30 kan jag lyssna på jonathan johansson igen. jag, fanny och alicia delar en vinbox och åker till debaser. jag hånglar med två. och det känns lite bättre. och jag hånglar med någon som är 33, det är åldersrekord. och det känns lite bättre. mitt livs sämsta hångel, men det är roligt att slå ett rekord. och jag flyttar hem igen och möblerar om lägenheten. och det känns lite bättre. och alicia umgås med mig varenda dag. vi gör ingenting. möts upp, går omkring, sitter på ett fik, skrapar en trisslott, tar en öl, dricker en drink hennes föräldrars trädgård klockan mitt på dagen, gör quiz som vem i hamtaro eller cirkeln vi är. och det känns lite bättre.

 

 

 jag är singel på riktigt för första gången sedan jag var 17. hur fan gör man det här nu då

men hör av dig om du vill få några timmar eller år att gå

2017-07-02 19:01

13/6
vi har inte hörts sedan vi sågs och vi sågs i söndags. nu är det tisdag kväll. jag är okej med det. tror att vi både är rädda för att den andra ska spela svår och inte svara på ett dygn när man väl skriver. därför skriver ingen. undrar hur länge vi kan pågå såhär. en vecka? en månad? till slut måste ju någon bli full.

14/6
han smsade igår. vi ska ses imorgon. 

16/6
tror mest jag är rädd för att bli sådär ledsen igen, som 2011 och 2012. vill verkligen inte det. aldrig mer. 

19/6
jag har tittat på alla på trädgården och allt jag vill ha är dig.

21/6
blir hög på endorfiner eller dopamin eller seretonin eller oxytocin eller vilken signalsubstans det än är som frisätts i överflöd i hjärnan när man får hångla med han man tänker på konstant. inte hög som ett förstärkningsord eller en överdrivt. det känns som knark på riktigt. blir pinsamt snurrig, borta. måste blunda och tänka på något annat ett tag.

2/7
det har blivit juli, innebär det högsommar? det har varit midsommar. jag har varit i kroatien och kommit hem. igår mötte jag honom i brommaplan och vi handlade mat. sen åkte vi hem till mig, åt maten och drack lite vin. han hade med sig ungefär 3/4 flaska och nu är hälften kvar. så lite behövde vi vin för att kicka på endorfiner och dopamin. har saknat honom så himla mycket. sen låg vi i sängen i 22 h. utanför sjukhuset berättade han att han tagit bort tinder. 

nothing lasts forever and it's fine

2017-06-12 19:28
 

12/6 

spöregnen kommer och går med åskan. molnen krockar precis ovanför beckomberga nu, inga hela sekunder mellan ljus och ljud. vi satt i solen för bara några timmar sedan. jag har köpt nya skor.

”du sjunger hela tiden nu”, sa du till mig flera gånger under den sista tiden vi var ihop. i början förstod varken du eller jag varför, men det klarnade för mig efter några veckor. hoppas att det aldrig gjorde det för dig. livet svänger så fort. nu är det typ 1,5 månader sedan jag gjorde slut och du har fortfarande inte hämtat dina saker. alla dina our legacy-tröjor hänger kvar på sina galgar i garderoben, som om du bara är bortrest eller bara på jobbet. men du kommer aldrig mer att bo här, vi kommer aldrig mer bo ihop. och jag är ändå gladare än på länge. går och sjunger hela tiden. har köpt capri sonne, precis som för ett år sedan, när jag precis flyttat hit och fortfarande bodde själv. jag kan vakna vid 04 och gå upp, göra oväsen, påbörja min dag exakt när jag känner för det, utan att vara rädd att du ska vakna. mår inte dåligt av ensamheten på kvällarna längre. saknar inte längre att någon kommer hem. du tittade ändå alltid på fotboll.

vi umgås alldeles för mycket. det går för fort och jag tycker om honom för mycket. det är läskigt, helt oundvikligt och fantastiskt på samma gång. tycker om hur han ser på mig när han äntligen vaknar. tycker om att jag inte ens reagerar på att han fattar min hand under promenaderna längs stränderna i sickla. att vi kan hångla på bryggor i solnedgångar utan att det känns cheesy och falskt. för att det faktiskt pirrar mer i magen än vad det verkar göra för dom på film. tycker om att dricka ljummen lättöl i hans säng. tycker om att dra händerna genom hans lockar, att äta vegansk yoghurt till frukost. tycker inte om att ta bussen till slussen och inte veta om vi någonsin kommer ses igen. går under av att veta att mitt välmående hänger på om en person jag knappt känner vill träffa mig i veckan.