Första kvällen på Sahlgrenska. Jag är fortfarande inte nervös, bara lite pirrig.
Direkt när jag kom till avdelningen ikväll vid 18 så fick jag boa in mig i mitt rum. Jag delar rum med en supertrevlig tjej som heter Maja. Vi satt och snackade lite och det känns bra att dela denna upplevelse med någon som är i ungefär samma ålder.
Jag fick sen ta blodprov och senare en blodförtunnande spruta. Sprutan skulle jag ta i magen, men asså ta spruta på sig själv är ju inte det mest naturliga och vardagliga, så sjuksyrran fick göra det åt mig. Själva sprutan gör egentligen inte ont, men medlet som sprutas in liksom sticks efteråt, som att någon konstant nyper en. Obehagligt och inte så najs. Sprutan ska man ta varje kväll i TIO dagar. (!!!) Har ikväll upptäckt att jag halvt har sprutfobi. Så jag och mamma konstaterade att mormor får komma hem varje kväll och ta sprutan på mig, för själv klarar jag det ABSOLUT INTE! Uschamig!!Jag fick även kvällsfika och har precis duschat. Mamma har gjort flätor på mig så att håret inte ska vara vägen imon när jag opereras. Det känns fortfarande typ surrealistiskt att jag, JAG, ska opereras. Men, jag är väl medveten om att det kommer går bra. Jag känner mig trygg och läkarna vet vad dem gör och det finns fantastiska sjuksyrror på avdelningen som kommer hjälpa mig med allt.
Är det konstigt att vara taggad? Asså, jag kommer liksom inte ha samma "livsstil" på typ ett år, men jag är ändå TAGGAD?!?! Gud har en plan för mitt liv och även om mina planer tog en omväg, så vet jag att Han fortfarande har enorma, fantastiska planer och drömmar för mig!! Underbart att jag får vila i Hans famn. Nu ska jag sova och försöka överleva en förmiddag imorgon utan frukost. Har nog inte gott det sen jag var magsjuk för typ fyra år sen... Frukost är ju bland det BÄST jag vet. (Nu vet ni hur man imponerar på mig. Stor brunch, och jag är helt såld. ;))
Tack för alla tankar och böner. Fantastiskt att jag får ha så fina vänner och släktingar i min närhet.
KRAM KRAM
Nu håller vi tummar och tår för att det blir en bra vecka!!
Ikväll får jag gå på min sista dansklass. Det blir min allra sista dansklass innan min rygg blir opererad. En enda jazzklass på ynka 50 minuter med Sofia. Men som jag ska njuta!! Sofia var min första danslärare, som lärde mig dansa och stöttade mig till att våga ta steget upp på högre dansnivå och våga drömma lite till. Drömmar om att en dag få dansa i ett kompani, spela musikaler på Broadway, dansa som hjärtat tillåter utan hinder och få sprida glädjen vidare till andra. Drömmar som nu har gått i kras, i tusen bitar, krossade, utsuddade, raderade.
Om 4 dagar. 88h. 5280 minuter. 316800 sekunder. Kommer jag befinna mig i en operationssal med ett fantastiskt och starkt team som kommer förändra mitt liv på bara några timmar. De kommer hjälpa mig med att räta ut min rygg. Ge mig en bättre framtid, även om den inte kommer bli som jag hade hoppats på.
Jag fick i torsdags förra vekan ett samtal från operationskoordinatorn på Sahlgrenska Universitetssjukhuset där hon sa att de hade fått ett återbud på operation den 14 oktober. Jag som i över ett år hade fått vänta på operationstid blev chockad när hon frågade mig om jag ville ta den tiden. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men något som jag ändock var säker på var att jag skulle ta den operationstiden. Jag var såpass medveten om att det skulle vara jobbigt för mig oavsett när min operation skulle ske, så därav valde jag att ta tiden även om det var på en och en halv veckas intervall.
Operationskoordinatorn informerade mig om att jag skulle på läkarundersökning följande tisdag för att samtala med läkare och ta nya röntgenplåtar m.m. och bad mig att skriva ner varenda liten fundering och fråga jag hade så att jag kunde ställa dem till läkarna på tisdagen. Direkt efter samtalet skickade hon ett tjugotal papper till mig som jag skulle fylla i och jag gjorde som hon sa och satte igång med att skriva ner alla möjliga frågor som jag kom på.
Jag började ringa mina närmaste och informerade dem om vad som skulle ske om elva dagar, avbokade möten och började planera inför allt som behövs råddas inför operation.
Listan blev längre och längre och det blev mer och mer att hinna klara av på knappt en vecka.
Jag har nu fyra dagar kvar när jag kan röra på mig och göra saker på det sättet jag vill, sen behöver jag anpassa mig efter hur min kropp kommer fungera. Det är nämligen inte jättelätt att dansa med två metallstag inopererade i ryggen. Man kan ju visserligen diskutera vad som är "dans", men oavsett så kommer jag inte få vrida och böja ryggen som jag vill, eller motionera i oändlighet på fler månader. Jag ser framför mig vilken mardröm det kommer bli att vara rastlös, men inte få dansa eller träna för att "bota" rastlösheten. Men, det är faktiskt det som känns jobbigast; att jag måste vila sååå länge.
Jag är inte ett dugg nervös inför operationen på måndag. Det känns bra och jag känner mig redo (om man nu kan bli det). Det kanske låter konstigt, men jag känner mig nästan taggad. Jag vill klara av nya mål, lätta som svåra. Vi ses och hörs snart!
Var gärna med och be
KRAM Klara
Hej! Du som läser detta är mest troligt en vän, bekant, familjemedlem eller släkting till mig. Jag tror att vi alla har fått för oss någon gång att man på frågan ”Hur mår du?” ska svara ”Jag mår bra, Du?”.
Men mår vi alla så bra som vi säger? Jag tänkte i några rader svara ärligt på den frågan. För när livet vänds upp och ner så vet man inte alltid hur man mår. I alla fall inte jag. Jag mår kanonbra och skitdåligt på samma dag. Helt ärligt har jag ingen aning om hur jag ska svara på ”Hur mår du?”-frågan. För att, från mig blir det, om jag ska vara ärlig, ett komplicerat och personligt svar, som inte ens jag vet om jag gillar eller ogillar. Här kommer en del av min livshistoria so far.
”Ska jag behövs ligga på en sjukhusbädd på min artonårsdag och bli opererad i ryggen?”
Det var det första jag tänkte på när vi besökte läkaren på Sahlgrenska ett år efter mitt första besök där. Tankarna snurrade...”kommer jag behöva flytta inom en vecka...ska jag inte bo i Stockholm längre...behöver jag sluta dansa och börja i ny skola?”... Mina tårar rann ner för kinderna och jag var galet förvirrad. Jag visste inte vad jag skulle känna. Jag var så chockad, trots att jag hade det på känn. ”Att jag skulle behöva sluta dansa”
Den femte februari var jag på Sahlgrenska Universitetssjukhuset och kollade upp min rygg. Nästan precis ett år efter mitt förra besök. Jag och många i min närhet hade under ett helt år bett om mirakel och helande och jag var helt säker på att Jesus hade gjord något inom mig. Att min ryggrad hade blivit lite rakare. Oj så glad jag hade blivit om det bara var en grad eller två! Men, riktigt så blev inte svaret på röntgenbilderna.
Jag har under drygt ett år varit medveten om att jag har skolios, sned ryggrad. Jag har försökt att inte tänka på det utan istället bett för det och hoppats på mirakulöst helande. Under året som gått har dock min rygg blivit ännu mer sned. Mina krökar har ökat med ca 10 grader vardera och är nu uppe i ca 59* och 40*. Trots den grova skolios jag har så tog det långt tid innan vi upptäckte den, mest troligt pga att jag hade väldigt bra fysikalitet från dansen. Jag märkte att jag ofta hade kramper i ryggen, men jag tänkte att det bara var grov träningsvärk. Jag har fortfarande kramper, men det är inget jag tänket på så mycket längre.
Man kan då ställa sig frågan, varför måste hon bli opererad om hon mår bra? Jo, om min rygg blir ännu värre kommer jag få nervsmärtor i benen och ju äldre jag blir desto stelare blir ryggraden, vilket resulterar i svårare operation. Därför vill man helst operera så snart som möjligt när min ryggrad fortfarande är flexibel.
Jag vet ännu inte exakt när jag ska opereras, men ”förhoppningsvis” blir det i höst. Jag vill med andra ord helst inte opereras innan det, med tanke på att jag behöver flytta hem till västkusten och börja på ny skola.
Vi hörs igen när jag vet mer.
Kram på er ♥️
