Var idag på babyöppet på öppnaförskolan med Livia och Ida.
När det var dax för sångstund sov Leonel sig igenom det hela. Precis som Theo gjorde för snart tre år sedan.
Så jag satt mig på samma soffa som då och det är så sjukt vilka flashbacks man får!!
Samma byggnad. Samma soffa. Samma babyöppet fast på en tisdag istället för en fredag. Insåg då att även ungen i min famn ser nästan likadan ut som Theo gjorde som 2 månader.
Lite läskigt är det ju när jag letar fram en bild från då jag satt där i soffan med Theo, och man verkligen får framför sig hur lika dom faktiskt är.
Mina finaste killar❤️.
Theodore vs. Leonel
Detta år har varit ett riktigt helvetesår.
Det började bra med ett plus på stickan, vilket slutade i missfall.
Glada blev vi igen när stickan än en gång visade positiv, men man vågade aldrig hoppas.
Men jag slungades in i graviditetssymptomen snabbare än jag kunnat ana. Illamående, foglossning och allt som hör till. Jag blir sjukskriven. Senare inskriven hos barnmorskan och de första blodproven visade något fel på vad som hände i min kropp.
Min kropp bildade alltså antikroppar som bryter ner barnets blodkroppar. Otaliga resor till sjukhuset för blodprover.
Fruktansvärt glad över en kanonsommar såhär långt, det tråkiga var såklart att jag inte riktigt kunde ta vara på den då jag var sängliggandes.
Mormor fick en infektion i kroppen och vi farade väl det värsta, men hon piggade som tur var på sig!
Alla värden mina provsvaret visade pendlade upp och ner och tillslut satts ultraljud in varje vecka.
Mitt i allt, ett slag i ansiktet och vår ekonomi kraschade totalt. Jag visste inte ens om jag ville leva längre men jag har hela vägen valt att kämpa och jag kämpar än, jag är glad över valet jag gjorde.
Theo är världens underbaraste unge och han är så pussig och kramig, kan aldrig skyta förmycket, vi är
Så stolta över vår lilla kille❤️ men mitt i allt detta kände vi inte igen honom, treårstrotsen knackade på! Bara att välkomna med öppna armar! På tal om arm har vi fått fara på akuten med theos lilla arm då vi trodde den var bruten, men det visade sig tack och lov att det bara var nån armbågsled som kommit ur led.
Slutet av året fick vi reda på igångsättningen av lillebror, både lättnad och oro.
Väl inne på förlossningen visade det sig alltså att jag redan jobbat igenom värkar halvvägs, vilket har förklarat alla dagar jag inte kunnat jobba pga värken.
Trots tre veckor innan beräknat datum kom han och jag är glad att vi hunnit i lugn och ro i Umeås förlossning och fantastiska neo-iva avdelning som sett till att vår lilla kille mått bra, att han har kunnat få blod och ljusbehandling. Det har ju trots allt sköre lite i mamma-hjärtat alla gånger dom behövt sticka honom för att få blod. Om jag endå kunnat räkna dem alla
Förlossningen och den upplevelsen är det vackraste jag varit med om. Det bästa (egentligen enda bra) som hänt detta är. Theo fick bli storebror och han har tagit den rollen på största allvar sedan dag ett. Våran alldeles egna bopponel.
Våran familj är komplett ❤️
Vi har nu landat och bott in oss i cirka 4 veckor, fått rå om alla som vi insett verkligen verkligen bryr sig om oss! Firat en lugn och härlig jul.
Nu har ju jag försökt sikta högre under år 2019, men jag kommer nu checka in med magsjuka! Jag vet inte om jag nämnt att jag är bitter? Det är jag.
Men lycka känner jag över att Leonel gav mig sitt första leende idag!
Men jag önskar alla en bra start på det nya året ✨
Hallå!
Helt galet att vi nu är en familj på fyra!
Ni som läst mitt tidigare inlägg vet att vi pga immunisering blev igångsatta i torsdags 15/11 uppe i Umeå. Just för att de skulle ha resurserna som behövs om han skulle behöva byta blod när han kom ut. Och i vecka 36+6 för att ingenting skulle starta spontant hemma i kramfors.
Och tur var väl det, för han hade minsann bråttomt!
Jag hade till och från senaste veckan haft förvärkar/sammandragningar men blivit beordrad att vila, vila, vila. Vilket jag gjort!
Vi kom till Umeå i torsdags vid 10.00, jag blev undersökt och det visade sig att dessa förvärkar har jobbat på bra, för jag var alltså redan öppen 4 cm innan dem hade bestämt vilken metod dom skulle använda för att sätta igång mig.
Sköterskan kopplade upp mig på ctg och pep iväg för att prata ihop sig med läkaren.
Hon var tillbaka efter ett tag och de hade bestämt sig för att jag skulle få shottar som skulle få tappen att mogna det sista.
Man brukar få en varannan timme och sköterskan sa att man inte brukar reagera på första shotten, utan att det kan ta dygn innan kroppen känner av.
Lättpåverkad som man är så räckte alltså en och 5 minuter senare satt det igång fler förvärkar och sammandragningar. Och det var väldigt, väldigt regelbundna.
Där bestämde man att jag inte fick fler utan vi avvaktade och skulle se vad som hände. Gick med förvärkar fram till 17.45. Under dom timmarna passade vi på att äta middag ute i sjukhusets restaurang och kolla läget.
17.45 bestämde dem sig för att ta hål på hinnorna för att jag skulle få igång ordentliga värkar.
Första ordentliga värken kom på direkten.
Provade mig på lustgas även denna gång men mest för att koncentrera mig på andningen så valde 75%syrgas och 25% lustgas!
Barnmorskan gick iväg för en stund men hon hann inte mer än ut genom dörren så kom krystvärkarna igång och Darijo fick ringa på klockan.
4 stackars krystvärkar så var han ute.
18.45 den 15/11 kom den lilla killen vi längtat så efter till världen
En sista magbild var man såklart tvungen att ta!
Väl ute fick vi det efterlängtade fikat och krama honom välkommen till världen.
Vi vägde och mätte honom, 2900g och 47cm, en liten kille denna gång, och han var nu förstås tre veckor förtidig. Men så himla himla lik storebror, fast hårigare
Blodbyte har hittills inte blivit aktuellt, tack och lov!
Han har under fredagen och lördagen legat under lampor för att ”sola” bort de farliga ämnena som fanns kvar i blodet.
Det börjar se stabilt ut och vi längtar fruktansvärt efter att få åka hem och se vad storebror har att säga
Våran alldeles alldeles egna, ❥
Tiden går så fasligt fort! Fasligt fort har även denna graviditet gjort.
På nyårsaftonen 2017/2018 fick vi vårat plus på stickan och vi skulle nu i september ha blivit 4. Men allt blir inte alltid som man tänkt sig. Den 14/2, alltså på alla hjärtans dag började jag blöda och mitt hjärta gick i tusen bitar, vi hade fått missfall.
Vi var på kontroller och vi fick det bekräftat. Vi blev ganska direkt gravida igen och denna gång skulle vi bli 4 i december.
Tiden gick, jag skrevs in hos barnmorskan, blodprover togs och vi fick veta att jag bildar antikroppar mot bebisen i magen. Riktigt vad detta innebar visste vi inte, inte heller personalen för detta var ju inte så vanligt här i Norrland....
Fler och fler blodprover togs och där började vår otur.
Vi fick först veta att jag skulle fått en spruta i sambandet med missfallet i februari, för att jag och bebisen hade olika blodgrupper. Men sjukvården missade den. Den skulle ha hindrat att jag bildar dessa antikroppar vid nästa graviditet.
Vi lämnade blodprover varje vecka, ibland tightare än så. Blodprov på blodprov blev fel, det var signaturer som inte stämde, det var fel provrör ett X antal gånger och det var provrör som skickades till karolinska i Stockholm istället för till laboratoriet i Umeå, eller prover som dom inte ens vet var dem tog vägen.
Dessa blodprover skulle visa hur antikropparna jag bildade steg eller sjönk. Värdena var alldeles förhöga och vi började förstå att det var ganska allvarligt.
En rh-immunicering som det så fint kallades, hade vi drabbats av, eftersom även detta barn har en annan blodgrupp än mig.
Det var alltså även dessa antikroppar som stötte ut fostret och vi fick missfallet i början utav året.
Vi har pendlat mellan hopp och förtvivlan, skulle det gå vägen denna gång eller kommer min kropp än en gång se barnet som en infektion och stöta ut det?
Personalen har tagit allt på allvar nu och vi gör nu ultraljud en gång i veckan för att mäta blodflödet i barnets hjärna och blodprover varannan vecka för att ha antikropparna under kontroll.
Följder på detta är blodbrist hos barnet om mitt blod bestämmer sig för att ”ta över” bebisens. Så därför täta kontroller så det hinner upptäckas i tid. Om barnet får blodbrist innan v35 blir jag skickad till Huddinge sjukhus i Stockholm och får med hjälp av en stor nål byta blodet genom min mage på bebisen, ja ni hör ju hur fruktansvärt det låter... men dom har beslutat att när jag är i vecka 37 kommer jag bli kallad till Umeå för att få en såkallad igångsättning, för att ha alla resurser som behövs ifall bebisen behöver byta blod när han kommer ut. Och ha lite framförhållning så att det förhoppningsvis inte startar av sig själv utan att vi har kontrollen.
Det innebär att vi får träffa lillebror L redan i mitten utav november! Allt blev helt plötsligt så snart, det är 4 ynka veckor kvar!!!?! Vi längtar ihjäl oss här hemma.
Jag är så fruktansvärt tacksam för att min kropp klarat av att bära och baka på två barn. Det är så häftigt vad kvinnokroppen kan!!
Missförstå mig inte nu. Men för att inte tala om, illamåendet , yrseln, svettningarna, Det svullna tandköttet, den extrema tröttheten, huvudvärken, förstoppningen, gaserna, foglossning och ryggvärken, nästäppan och för att inte tala om humörsvängningarna som fått alla under detta tak här hemma att vilja slita av sig håret vissa gånger.
Så med detta sagt, jag älskar att jag får möjligheten att vara gravid, evigt tacksam för det! Man ska aldrig ta någonting förgivet! Jag har inte under någon av mina graviditeter blivit ”stor och otymplig” men nu längtar jag efter min egna kropp, hur mycket jag än älskar att känna rörelserna i magen så finns ingenting som slår att kunna ta på sig skorna ordentligt, eller sätta sig upp ur sängen utan att behöva försöka åla sig och gå längre sträckor utan att bli så kopiöst andfådd.
Tanken på att vi blir 4 i vår lilla familj har jag nog inte förstått än.
Lyckos mig !
I år är det 5 år sedan min mardröm nådde sitt slut. Jag hade i tre års tid spenderat mitt liv i en såkallad pojkväns sovrum, jag fick röra mig mellan sovrum och toalett, men jag var tvungen att vara tyst, hans föräldrar visste om mig men de fick inte höra mig. Jag var ung, jag visste inte bättre.
En kille som annars var snäll, blyg, väldigt försiktig.
Hade helt plötsligt förvandlats till i mina ögon ett monster.
Jag hade kastat bort tre av mina tonår, men det var så jag trodde det skulle vara,
jag visste inte bättre.
Få gånger fick jag följa med och visas bland folk. En gång följdes vi åt till affären, väl där frågade jag ”vad ska vi ha nudå?” Jag skulle bara ha hållit käften. Han tar stryptag på mig och trycker upp mig mot en hylla. Hans blick sa att om jag inte håller tyst så vill jag inte veta vad som kommer hända.
Det sjukaste är, att medan jag spenderar mina dagar, nätter, lov från skolan, Så sover han inte hemma. Han svarar inte i telefonen. Jag vet att det plingat regelbundet i hans telefon. Det är från tre olika tjejer. De tre tjejer som är de enda jag har kontakt med under denhär tiden och som jag kallar mina vänner. Jag kommer över hans telefon när han är uppe och hämtar mat till mig. Och klumpen jag fick i magen då jag får se vad dem skriver.
Det var en gång ett påsklov. Jag kommer till honom efter skolan, precis som vi bestämt. Han säger att han ska åka iväg. Jaha säger jag.
Han kommer inte hem på flera dagar, svarar inte i telefonen.
Gemensamma kompisar lägger upp bilder där man skymtar honom i bakgrunden.
För att nu göra en längre historia kort. Det där var en av alla gånger han var otrogen. Han brydde sig inte alls i att jag skulle märka. De så kallade ”kompisarna” jag hade svarade ju heller nämligen inte i telefonen. Lagomt genomskinligt.
En utekväll på stans enda nattklubb, den i stort sett enda gång jag fick följa med ut. Jag fick order att under kvällen inte prata med någon om han inte var med. Där och då trodde man att det var för att han var rädd om mig och ville skydda mig från alla skumma typer. Men han var bara sjuk.
Kvällen började lida mot sitt slut och vi skulle ta våra lappar och hämta ut våra jackor. Tills jag inser att jag inte hittar min lapp till garderoben. En gång till tar han stryptag på mig och skrek mig i ansiktet. ”Du är helt jävla dum i huvudet” i ungefär samma volym som musiken spelades i bakgrunden. Allt blev suddigt och jag kunde inte stå upp. Jag fick alltså ingen luft och tuppade för en sekund av. Han sög tag i mig och hällde i mig vatten. Att ingen såg vad han gjorde är helt sjukt. Vart var vakterna? Trodde de bara att jag var i dyngfylla och medvetslös så han blev gentleman och hjälpte mig hem?
Vi fick ut jackorna och fortsatte hem till honom för att sova.
Han kommer inte längre än till stans korridor som korsar järnvägen innan han tar ut sina aggressioner. Han slår sönder en glasdörr så den inte kan öppnas, han suger tag i min jacka och släpar mig över järnvägen för att ingen ska hinna se vad han precis gjorde. Vi kommer på baksidan polisstationen och fortsätter bort, där står en ensam bil. En pickup. Han springer allt han kan och tacklar bilen, sparkar på den, hoppar upp på den och gör allt för att göra bucklor.
Jag är så fruktansvärt rädd att jag inte ens vågar gråta.
Jag bara går, fortsätter går.
Han stannar vid yttligare ett ställe och suger tag i en stor askkopp utav stål. Och sopar in den i ännu en glasdörr, sen vevar han mot mig, tack och lov så missade han.
Väl hemma så lägger jag mig på soffan och han på sängen, vi vaknar till utav att han kaskadspyr över hela sängen, väggen, golvet. Och ni som vet, ni vet vilken fobi jag har för spya.
Han tvingar mig att ta upp det.
Han spottar mig i ansiktet och lägger sig igen och jag låser in mig på toaletten och ringer min pappa som får hämta upp mig. När han somnat smyger jag ut.
Jag är en helt vanlig tjej. Gör inte mycket för att synas. Och det är precis så det gått till, jag har inte vågat berätta för någon. Detta är första gången jag berättat en bråkdel utav vad jag fått vara med om. Men den tiden har idag gjort mig till den jag är. Jag är blyg och försynt. Och självförtroendet och självkänslan jobbar jag på än idag.
Jag har anmält honom men det blev inget av det, allt lades ner då jag inte kan bevisa. Att sådant pågår dagligen, ingen ser, ingen hör. Att tjejer ska få utsättas för detta, jag önskar det fanns ett stopp.
Nu finns säkert en annan sida av historien, men tanke på att han hade en annan syn på allt, för honom var inte knarket och anabola ett problem där och då. Han ville ha musklerna, biverkningarna var ett faktum. Jag hoppas och tror att han är en bättre kille idag.
Jag har som många vet idag en son, jag ska göra allt i min makt att han under sin uppväxt och vuxna liv har stor respekt för kvinnor och medmänniskor.
#meetoo
Jag har tillsammans med twistshake, tagit fram en rabattkod som jag vill dela med mig utav!
Rabattkoden gäller på hela deras sortiment!
Ange koden: Paulinenybergg20 när du kommer till kassan!
Det finns många fina färger och storlekar på deras flaskor. För oss passar det alla tillfällen!
De har betydligt fler saker än flaskor, så glöm inte att kika på resten utav sortimentet
Ha en toppenbra dag!
Theo sover och jag sitter i soffan och tar en funderare. Vänner till oss sa ”Ja ni fick ju Theo i så tidig ålder”. Tänk vad mycket det är som händer. Det är aldrig något jag skulle ändra på om jag fick chansen idag.
-Det finns mycket jag ångrar. Det finns saker som jag idag hade gjort annorlunda. Men just mitt föräldraskap, där känner jag mig stolt. Jag hade inte gjort något annorlunda. Theo har alltid varit och kommer alltid vara mitt prio ett, sedan dagen jag fick upp honom på mitt bröst.
Tänk att jag var 21 år när han föddes. Det är ungt, men mer redo hade jag inte kunnat vara. Jag tror aldrig på att man kan bli redo för barn utan jag tror att det är barnen och alla dess prövningar som gör en redo. Att skaffa barn i den åldern krävde uppoffringar från ett liv utan barn, men jag skulle säga att livet med barn är tusen gånger bättre. För mig är varje dag värdefull och jag slösar inte dagar som jag kunde göra i mitt barnlösa liv. Livet fick en helt ny mening.
För att inte tala om kärleken,en som alltid ger en villkorslös kärlek. Att känna sig älskad och behövd och att man har en självklar plats där hemma- det är oslagbart.
Livet tog en helt ny vändning, dagarna rullade på och grabben fyller snart två.
Jag var världens lyckligaste tjej som fick berätta att jag skulle bli mamma, jag hade världens finaste vänner runt om mig... trodde jag. Allt tacklades av mer och mer. Två sista månaderna innan jag var beräknad att föda var det sällan någon som hörde av sig eller hade tid. Dom två månaderna jag hade all tid i världen, jag hade gått hem från jobbet för att vila kroppen.
Från dagen han föddes tog det en månad innan första personen ens ville hälsa på nyaste tillskottet.
Jag var och är fortfarande så besviken, det var många jag önskat skulle bli endel utav hans uppväxt, att tillsammans få se honom utvecklas. Att se dem leka och busa tillsammans.
Jag trodde dem skulle bli en trygg punkt i hans liv, i vårat liv.
Jag vet inte vad de som inte har barn tror. Men jag har skrivit det förr, och skriver det igen... jag är precis lika äventyrlig som innan och jag kan göra saker utan mitt barn, precis som innan han kom till världen. Jag kan festa, jag kan umgås. Pojken fick faktiskt en pappa som kan ta hand om honom precis lika bra som jag.
Hans pappa är min absolut bästa vän.
Jag har aldrig varit den populära tjejen. Jag har haft få vänner men värdefulla. Vilket jag trodde var ömsesidigt från de flesta. Men jag var naiv. Men jag är idag glad att jag inte har en enda en kvar av dem jag trodde var mina vänner. För jag har som tur är träffat nya härliga, genom jobb och i samband med att Theo kom, vänner med barn i samma ålder. Jag är fruktansvärt tacksam som fick dem i mitt liv❤️
Tänk er för och var rädda om dem ni håller kär. En dag kan det vara försent.
XOXO Pauline
Under hela förra veckan låg jag hemma med feber, tills fredag då jag hade piggat på mig och tänkte vara tillbaka på jobbet. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Då vaknar lilleman med feber och den första tanken var att nej, nu har jag smittats.
Tills han börjar få prickar på hela kroppen. Vad kom dem egentligen ifrån?
Jo... två veckor tidigare tog han sprutan mot mässling, rödahund och påssjukan som de brukar få vid 1,5 års ålder. Detta var alltså biverkningar från den. Febern varade inte länge, lika pigg och full i bus var han redan dagen efter
Vi proppade oss iallafall fulla med vitaminer, men om det hade någon verkan får vi aldrig veta, men det är aldrig fy skam. Frukt kan man aldrig få för mycket utav.
Vi hade sedan någon månad tillbaka bestämt att fara till Umeå och hälsa på Adam och Beatrice under helgen. Vilket vi har sagt sedan dom flyttade till Umeå för 1,5 år sedan, men äntligen tog vi tummen ur röven. Man skulle kunna tro att det var till andra sidan jordklotet dom har flyttat med tanke på att det tog sån tid innan vi hälsade på.
Vi tog det lungt, åt och drack gott och hade det supermysigt
Sedan så medan jag låg hemma sjuk så hade jag ju såklart lyckas klicka hem lite kläder. Oops ♀️
Det blev endel till Theo då han nu har smygit sig in i storlek 98. Helt sjukt vad pojken växer. Tänk att han för 1,5 år sedan hade 44-50 på sina kläder.
Kan ju inte annat än tacka polarn o pyret för dessa superfina och kanonbra-a kläder
Nu har Theo sedan någon timma tillbaka somnat i sitt rum, jag och Darijo inväntar PH och idol som börjar om en stund. Risken finns att jag hinner somna, vilken tur att man kan se repriser på allt!
Good night, sleep tight ❤️
För er som inte hängt med, så gick denna stuga i dessa färger. Den som en gång i tiden målat en vägg röd och en grön och matchat det tillsammans med turkosa skåpluckor, måste varit färgblind.
Denna stuga är nu så himla fin. Så fin att jag nästan skulle kunna flytta dit trots att jag inte kommer ha el och värme under vintern
Pappa har gjort ett grymt jobb
Nästa sommar ska vi ta tummen ur röven och renovera gäststugan, sen ska även en himla massa trall byggas!
Och till det bästa, allt ska inredas
Och ut mot vattnet har vi satt in dörrar, där blir sen en trall är det tänkt.
Theo knallar omkring, men släpper inte sin hammare och skruvmejsel som han fått utav sin farmor. Klart han hjälper till!
Och så har vi världens finaste tjej!
Som la sig på dörrkarmen och vilade innan dem kommit på plats.
