Nu drygt ett år senare, efter mitt första, något deppiga, inlägg.. är jag tillbaka.
Jag har fortfarande skov och perioder då jag verkligen mår skit.. magen blir uppblåst, jag får jobbig huvudvärk, får yrsel, mår illa, kallsvettas, blir varm och känner mig febrig.. jag blir helt slut i hela kroppen.. orkeslös och mår allmänt jävla skit ärligt talat..
Men, jag har fått hjälp, jag har fått en tablett utskriven som hjälper väldigt bra. Skoven kommer jag nog få leva med, men de kommer allt mer sällan, även om de håller i sig lite längre nu för tiden.. Jag har blivit både bättre och sämre i min IBS.. Fått reda på att jag har en förträngning i tarmen, där jag haft ont en tid.. ska på ny MR om någon vecka, vi får se vad svaret visar.. Troligtvis inget allvarligt, men det är bara skönt att veta vad det är..
Som jag skrev i mitt förra inlägg, så har jag fortfarande inte gett upp hoppet när det gäller att träffa rätt kille. Han som kan ta hand om mig och visa omtanke och kärlek när jag mår dåligt.. han som alltid finns där för mig, och som älskar mig trots att jag har mina dåliga dagar..
Skumt, just nu är jag domnad i både ansikte och lite i armarna.. men jag har lärt mig att det kan bli så ibland, och att det går över.. Det är ju så, när man har IBS, så lär man sig till slut vilka olika symtom man får, så man vänjer sig. Men för det så struntar jag ju inte i att ta tag i vissa saker som oroar mig, men som sagt, jag vet vad som kan hända, och vet att det försvinner efter ett tag..
Nä, nu är det nog snart dags att borsta tänderna och göra sig redo för natten.. Det är ju det som är så tråkigt när jag har mina skov, jag blir så jäkla trött, och måste gå och lägga mig väldigt tidigt på kvällarna.. Men men, jag är van.. Hemskt egentligen.. men.. det är som det är.
Puss o hej
Arg, på min dumma mage som verkligen lever sitt egna liv.. som inte tar ett dugg hänsyn till vad JAG vill. Jag vill ha ett liv utan magont, diarré, förstoppning, ballongmage, huvudvärk, illamående, kallsvettningar, hjärtklappningar och yrsel.. Jag vill leva ett normalt liv, i alla fall ett MER normalt liv, utan denna handikappande ”slask”-diagnos. Jag vill kunna jobba som ”alla andra”, tjäna pengar som jag kan spara undan och göra roliga saker för. Arg på samhället som inte alltid har den förståelse eller den kunskap som krävs för att hantera personer med ”sjukdomar” som inte alltid syns på utsidan. Det är mer accepterat att ha ett brutet ben än problem med magen, för ett brutet ben kan man se på en röntgenbild, ibs kan man inte ens se på ett blodprov. Nu kan man iofs se på mig när jag mår riktigt dåligt, men det är tyvärr alldeles för många som inte vill, eller kan förstå..
Ledsen, över att inte kunna ha det liv jag vill, inte kunna gå till jobbet varje dag. Ledsen över all oförståelse som fortfarande finns, trots att vi är så väldigt många som har den här diagnosen. Ledsen över alla läkare jag träffat som först verkat vara jättebra, men sen visat sig vara precis som alla andra, de vill inte göra det där lilla extra och de har inte den förståelsen som krävs för att kunna hjälpa. Nu sist jag var på vårdcentralen, träffade jag en kvinnlig läkare som verkade vara kanon, men när jag bad om en remiss till någon som kan mer om just ibs, så svarade hon att då alla mina prover var bra, är det ingen som vill ta sig an mig.. Nähä, men det finns ju faktiskt de läkare som är aningens bättre på området ibs än de läkare som jobbar på vårdcentralen, och även kirurgen, det finns ibs-skola där man kan få lite mer information om sina problem.. Jag får väl, tyvärr, stå på mig lite mer, bli tjatig.. Vilket jag egentligen inte orkar..
Ledsen över att ha fått så mycket förstört för mig p. g. a. ibs:en, många roliga saker som jag inte kunnat göra. Förhållanden som först verkat vara något att verkligen satsa på, men som sen tagit slut, mycket p. g. a. min diagnos.. Även om jag efteråt tänkt att ”Aja, kan han inte älska mig för den jag är, på gott och ont, så är han ändå ingenting att ha” så är det klart att det har gjort mig ledsen.
Ledsen över att behöva missa så mycket saker, som jag inte kan eller orkar göra p. g. a. min ibs..
Ledsen över att allt negativt som sätter sig i mitt huvud, förr eller senare även sätter sig i magen. Det är ju det, att så fort det blir för stressigt, eller för mycket negativa tankar, börjar magen krångla. Det konstiga är ju att jag inte stressar på utsidan, de flesta jag träffar, säger att de tycker att jag verkar vara en väldigt lugn person. På utsidan – ja, på insidan – inte alltid..
Och det kan vara nästan vad som helst, en resa, ett nytt jobb, nya rutiner ställer till det för mig, stora som små. När jag bodde i Göteborg och jobbade på Sahlgrenska, blev det till slut så pass illa att jag fick en utmattningsdepression. Jag fick träffa läkare, sjuksköterskor, psykologer mfl. och efter mycket om och men, kom man fram till att jag ska ha ett jobb med tydliga fasta rutiner, ett jobb med lite stress. Vart hittar man ett sådant jobb i dagens sverige..?
Jag är ledsen över att allt det här, har fått mig att tänka så otroligt lite om mig själv, jag känner mig väldigt ofta totalt värdelös, vilket är väldigt tråkigt, då jag VET att jag har väldigt mycket styrka, som, som tur är, kommer fram ibland. Jag vet att jag KAN kämpa och vara stark, men efter allt som hänt, så har jag liksom tappat gnistan. Jag har börjat ge upp tanken på ett lyckligt förhållande, familj och barn.. Någonstans känner jag att jag inte är värd att ha ett lyckligt liv. Det gick till och med så långt i mitt förra förhållande, att jag önskade att min dåvarande kunde få vara med någon som var helt frisk, som inte hade några som helst problem, nån som kunde vara pigg och glad varje dag, nån som inte var som jag.. Uppenbarligen tog även detta förhållande slut, dels p. g. a. att vi var väldigt olika, men mycket p. g. a. min ibs, han kanske försökte förstå hur jag hade det, men lyckades inte riktigt. Inget ont om honom, jag kan förstå att någon som aldrig haft liknande problem, kan ha svårt att sätta sig in i min situation. När det tog slut blev jag väldigt ledsen, jag trodde ju att det skulle vara han och jag i resten av mitt liv, men, ödet har väl en annan plan för mig.
Förbannad, över att målas upp som en svag och patetisk person som inte klarar av eller orkar någonting, någon som inte kan klara av att jobba och göra saker som ”alla andra”. Förbannad och avundsjuk på de som faktiskt har alldeles perfekta liv, eller i alla fall mer normala liv än vad jag har. De som är hemma från jobbet högst två dagar per år och kan äta precis vad de vill, och inte behöva ligga helt utslagen i flera dagar bara för att de har det stressigt.. Jag kommer troligtvis alltid att ha mer eller mindre problem, men jag vägrar tro att jag ska behöva ha det så här jobbigt som jag har just nu, i resten av mitt liv. Även om de läkare jag träffat och det jag har läst om ibs, säger att det är något man kommer att få leva med i resten av sitt liv, har jag inte accepterat den verkligheten, jag vägrar att må så här i resten av mitt liv, jag ska se till att stå på mig, så att jag kan få den hjälp jag behöver för att kunna leva ett mer normalt liv. Jag har fått remiss till både dietist och kbt (kognitiv beteende terapi), och hoppas att det kan hjälpa mig en bra bit på vägen.
Nu mer vet jag ju att allt negativt och all stress, sätter sig i magen. Jag får höra att jag måste tänka mer positivt, inte stressa så mycket, och bita ihop. Tro mig, det är lättare sagt än gjort, speciellt då man haft de här problemen i drygt 2/3 av sitt liv. Men, jag ger inte upp, jag vägrar! Det finns ju faktiskt hjälp att få när det kommer till sitt tankesätt, och den hjälpen tänker jag utnyttja till max.
Sen har jag faktiskt inte, konstigt nog, helt gett upp tanken på ett lyckligt förhållande. För någonstans där ute finns han, han som faktiskt har förståelse för mina problem, han som kommer att älska mig trots att jag inte alltid orkar göra allting. Han som ger mig en tröstande kram och en puss för att visa mig att det faktiskt är helt okej att må dåligt och inte alltid orka gå till jobbet. Han som kan få mig att må bättre och hjälpa mig genom allt det här.
Han som kan få mig att känna att jag är faktiskt värd att älskas <3
